Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…
2 augusti, 2015 § 8 kommentarer
I artikeln ”Suicide in Campus and the Pressure of Perfection” kan man bland annat läsa:
”Gregory T. Eells, director of counseling and psychological services at Cornell University, believes social media is a huge contributor to the misperception among students that peers aren’t also struggling.
When students remark during a counseling session that everyone else on campus looks happy, he tells them: ‘I walk around and think, ‘That one’s gone to the hospital. That person has an eating disorder. That student just went on antidepressants.’
As a therapist, I know that nobody is as happy or as grown-up as they seem on the outside.”
Och vidare:
”Where the faulty comparisons become dangerous is when a student already carries feelings of shame, according to Dr. Anthony L. Rostain, a pediatric psychiatrist on Penn’s faculty who was co-chairman of the task force on student psychological health and welfare. ‘Shame is the sense one has of being defective or, said another way, not good enough,’
Dr. Rostain said. ‘It isn’t that one isn’t doing well. It’s that ‘I am no good.’ Instead of thinking ‘I failed at something, these students think, ‘I am a failure.’/…/
‘America’s culture of hyperachievement among the affluent has been under scrutiny for at least the last decade, but recent suicide clusters, including the deaths of three high school students and one recent graduate in Palo Alto, Calif., have renewed the debate. ‘In the Name of College! What Are We Doing to Our Children?’ blared a Huffington Post headline in March.
Around the same time, the New York Times columnist Frank Bruni published ‘Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admissions Mania,’ which he was inspired to write after years of observing the insanity surrounding the process — not only among students but also their parents.
Numerous other alarms have been sounded over helicopter parenting, and how it robs children of opportunities to develop independence and resiliency, thereby crippling them emotionally later in life. These cultural dynamics of perfectionism and overindulgence have now combined to create adolescents who are ultra-focused on success but don’t know how to fail.”
(M) försöker blanda bort korten – att gulla med de (super)rika, samt om avsaknaden av debatt kring politikens effekter på den sociala rörligheten …
25 maj, 2012 § 10 kommentarer
Björn Johnson skriver i ”Reinfeldts förnekelsestrategi” att (M) försöker blanda bort korten:
”I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.
De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ‘enskilda fall’. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ‘relativt fattigdomsbegrepp’. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ‘om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket’. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.
Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet.”
M-politiker verkar vara ganska på och producerar debattartiklar om att apoteksavregleringen har gjort tillgängligheten för huvudvärkspiller så fantastiskt mycket bättre! Men vadå allvarliga avigsidor? 
Samtidigt hörde jag om en musikpedagogkollega som hade eget företag som instrumentallärare i Stockholm. När denne efter ett tag upptäckte att en familj i vilken han hade två barn som elever, hade en hel bilpark, med en Merca, en Ferrari och diverse andra bilar, så höjde han arvodet så denna familj betalade 6 600 kr/månad för barnens spelande.
I ljuset av detta förstår jag ÄNNU mindre att vi ska sponsra städningen i hem där man mycket väl skulle kunna betala den själva!
Ja, det där med att gulla med de (super)rika.
Och det är inte bara de välställda som saknar kontakt med verkligheten för en stor del av befolkningen, utan även en massa i en stor del av befolkningen som saknar kontakt med hur viss även i Sverige lever! Vilket gör att de röstar på allianspartierna, som förbättrar för de redan välbeställda och späder på de klyftor som finns än mer.
Jan Guillou skriver så bra i ”För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt”:
”Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.
Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.
Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personalbesparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.
Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.
Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ”valfrihet i välfärden” och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.
Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i samhället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.
Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.
Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt motsatta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i undervisningen så att fåtalet barn med rika föräldrar får en mycket bättre undervisning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.
Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.
Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.
Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där välfärden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.
Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”
Han skriver vidare i ”Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård”:
”Det är möjligt att det fanns en och annan borgerlig ideolog som verkligen trodde att skola, vård och omsorg skulle bli bättre genom privatisering. Pedagogiska eldsjälar skulle få släppa loss hela sin skaparkraft i de befriade skolorna, renhjärtade goda människor skulle pyssla om våra gamla. Bara man tog i från skattebetalarna själva ägandet och överförde deras pengar till privatföretag skulle allt bli strålande mycket bättre.
Nu har vi facit. Caremaskandalen nyligen visade obönhörligt på det konkreta sambandet mellan kissblöjor på ålderdomshem och rikare riskkapitalister. Affärsidén är ju mycket enkel. Man tar skattebetalarnas pengar, sparar in på vården eller undervisningen så att vinst uppstår.
Antingen smugglar man då undan vinsten till skatteparadis eller använder den till att köpa nya vårdföretag så att klippet uppstår när man säljer hela klabbet. Men under hela processen är det absolut nödvändigt att åstadkomma så många försämringar som möjligt.”
Jo, jag tror att det är sant att ju större ojämlikhet desto svårare är det att göra klassresor och jag undrar om inte Sverige håller att ändras där och kanske mer än vi önskar.
Daniel Lind skriver i essän ”Möjligheternas land”:
”Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla.
Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.
Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet?
I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hemifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.”
Men då får man hitta på andra förklaringsmodeller; som att de med högre IQ också tenderar att bli rikare och liknande. 
Men jag skulle aldrig rösta på något alliansparti även om också jag är väldigt kritisk mot (s)! Och jag skulle inte sluta rösta heller! Heller aldrig missnöjesrösta på (SD)! Då blir faktiskt (V) ett väldigt bra alternativ!
Och de rikaste är bara en liten, liten procent, så resterande befolkning kan rösta bort de politiker som nu med fortsatt rask takt monterar ner vår välfärd.
Dessutom skulle jag inte vilja vara förälder idag, med barn som tvingas välja skola. Tänk om jag väljer fel här också! ”Skyll dig själv!”
”Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan och vården?” Är det inte ALLAS rättighet? Är inte alla lika mycket värda?
Men läs här om facebookaktier som sjunker. 
Greider: skuldbelägg inte de arbetslösa…
18 april, 2012 § 2 kommentarer
I ledaren ”Breiviks politiska sprängstoff” skriver Greider:
”Jag menar att detta är politiskt sprängstoff. Många inslag i hans förryckta världsbild flyter omkring i västvärldens samhällen sedan länge. Sedan åttiotalet har de i olika skepnader fått ett uppsving i takt med att samhällena överallt mer och mer liknar trettiotalets: Massarbetslöshet, otrygghet, politisk apati./…/
Breiviks världsbild finns mitt ibland oss. Och det är en utpräglad högervärldsbild. Konflikter mellan sociala klasser finns inte i hans konservativa värld. Etnicitet är det enda som gäller som analysmodell. Idéhistoriskt går det en lång linje från den konservatism och antimodernism som föddes som motreaktion mot Franska revolutionen, över mellankrigstidens fascism och framförallt nationalsocialism och femtiotalets antikommunism (McCarthy är en förebild för Breivik) och fram till våra dagars högerextrema rörelser där hotet från islam dominerar som skräckbild.
Förr var det hotet från den internationella judendomen som skrämde högern, men det finns inte hos Breivik – även om det lever kvar hos många andra högerextrema rörelser (liksom hos våldsbenägen islamism)./…/
Men vi har nu – och har egentligen haft det länge – möjligheten att se vad detta terrordåd ytterst handlar om:
Ett fruktansvärt och våldsamt uttryck för militant konservatism och högerideologi. I vagare former är Breiviks världsbild spridd i långt vidare kretsar. Problemet med Breivik stannar inte vid hans psyke. Det bor i våra samhällen.”
Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…
6 april, 2012 § 4 kommentarer
Ja, är det så?
Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.
När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…
Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?
Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?
Om hennes bok kan man läsa:
”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.”
Och vidare:
”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”
Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!
Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.
Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.
Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?
Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.
En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.
Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?
“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:
”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”
Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.
Och om vilseledning av debatten: 
Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!
Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.
Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!
Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.
Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!
Ehrenberg skriver:
”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.
Jo, Anders Borg såklart.
Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”
Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”
I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:
”Medan Anders Borg rider på utnämningen ‘EU:s bästa finansminister’ får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.
Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.
Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.
Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”
Ett nyårslöfte eller en nyårsföresats för de rika?
31 december, 2010 § Lämna en kommentar
[Uppdatering med länkar 1 januari, se slutet av postningen, samt viss redigering i tidigare text]
Sam Harris skriver i ”A New Year’s Resolution for the Rich” eller ”Ett nyårslöfte för de rika”:
”Medan USA har lidit under den värsta recessionen i mannaminne så har jag [personligen] väldigt få finansiella bekymmer. Många av mina vänner är i samma position: de flesta av oss gick på privata skolor och bra universitet och kommer att kunna ge samma möjligheter till våra egna barn.
Ingen i kretsen närmast mig har en familjemedlem som tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Faktum är att i efterdyningarna av 11:e september 2001, så var den enda försakelsen vi ombads göra för vårt älskade fosterland att shoppa.
Nästan ett decennium har gått sedan dess, medan vår nations inflytande och infrastruktur faller sönder timme för timme så har vi som haft lyckan att faktiskt leva den amerikanska drömmen – snarare än att blott och bart bara drömma om den – blivit besparade varje olägenhet.
Nu får vi höra att vi snart ska få stora skattelättnader för alla våra problem. Vilket är det ord som detta utlöser i mig?
Tänk dig att sitta säkert i en livbåt, medan ett otal andra människor drunknar, bara för att få veta att en annan livbåt säkrats för att ta ditt bagage till stranden…”
Han skriver vidare att:
”De flesta tycker att minskandet av denna skatt [estate tax, vilken handlar om efterlåtenskap efter en person som saknar arvingar, pengar som då går till staten, denna kallas ibland dödsskatt och rör bara de allra, allra rikaste], vilken rör bara 0,2 procent av befolkningen, ska ha högsta pprioritet hos den nuvarande kongressen.”
Ja, tala om proportioner! Finns det inte BETYDLIGT större problem och viktigare saker att ta itu med för gemene man?
”För att göra saker än värre så har amerikaner en närmast religiös tro på något kallat ’förlitande-på-en-själv’. De flesta verkar tycka att medan en människa inte är ansvarig för de möjligheter han får i livet, så är envar helt och hållet ansvarig för vad han/hon gör av dessa möjligheter. Detta är utan tvekan en falsk syn på hur det är att vara människa.
Om man tar i beaktande levnadshistorierna för vilken ’self-made’ amerikan som helst, från Benjamin Franklin och fortsatt, så kommer man att finna att hans lyckanden helt och hållet var beroende av hans bakgrundsförhållanden, vilka han inte skapade själv och från vilka han bara var förmånstagare./…/
Hur mycket heder förtjänar jag för att inte ha Downs syndrom eller någon annan sjukdom/störning, som skulle göra mitt nuvarande arbete omöjligt?/…/
En del läsare kommer att påpeka att jag är fri att donera pengar till statskassan redan nu. Men sådana enstaka offer skulle bli ytterst ineffektiva.”
Ja, exakt!
Se Harris hemsida här.
Kommer nog att uppdatera denna postning med länkar till så många artiklar jag kan, av alla dem jag samlat sedan jag senast gjorde en bloggpostning.
Jag gillar INTE det som sker i dagens Sverige. Och tycker oerhört illa om vår nuvarande regering. [Tillägg på kvällen 1 januari: se Storstad i ”Att vantrivas i samtiden” samt Ett hjärta RÖTT i ”Reinfeldts inbrytningar i välfärden…” ].
Tillägg 1 januari: Göran Greider skriver i ledaren ”Nyårstankar på en myr”:
”Terrorn ingår i den värld av förnyad imperialism och förnyad fanatism som vi i snart tio års tid vistats i./…/
Medierna är ingen opartisk spegel av vår tid, och då inte bara för att de domineras av borgerligheten. Nej, medierna formar oss, på djupet. De har lärt oss att bry oss mer om ansikten och personligheter än om ideologier. De har lärt oss att verkligheten blir riktigt verklig först när den melodramatiseras och hollywoodifieras./…/
… kombinationen av en allt mer nervittrad social rörelse och hela kraften hos den mediala apparaten – där nyhetscheferna konsekvent tyckte att exempelvis Rut var viktigare än arbetslösheten – pulveriserade det som återstod av en idé om solidarisk samhällsgemenskap.
Detta är faktiskt läget i svensk politik just nu: Tillräckligt många människor anser att det är viktigare med några extra skattesänkarkronor i plånboken – än ett trygghetssystem som respekterar människor som drabbats av svåra sjukdomar. Någon kallade valet för ett ego-val. Det är värre än så. En orgie av egoism pågår i det här landet. Regeringen Reinfeldts största framgång är denna: att den fått tillräckligt många människor att helt enkelt förtränga de sociala problemen.”
Se Robert Sundberg i ”Leve president Reinfeldt”, Sofie Wiklund i ”Det är dags att resa sig” och ”Arbetaren har fått en prislapp på sitt huvud” samt Tvärdrag i senaste temanumret ”Det här är socialdemokrati” . Se också nyabrittas i ”Hur ska det gå???” om en 40-årig man och den nya sjukförsäkringen.
Vårt sociala arv och ojämlikhet…
17 oktober, 2010 § Lämna en kommentar
Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:
”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.
Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.
Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.
Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.
Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.
[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].
När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.
[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/
Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”
Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).
* de skriver (s. 209):
Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?
Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.
Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.
Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.
Tidigare inlägg under och efter valet.
Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.
Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”
Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.
Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.
Men inget är ödesbestämt.
Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:
”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.
Och det är precis det som är skrämmande.
Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.
Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”
Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:
”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.
Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.
Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.
Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.
Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.
Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.
Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.
Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.
Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.
Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.
Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”
Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:
”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.
Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.
C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!
Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”
Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?
Utanförskap borde kallas utslagning, men inget är ödesbestämt – det är en fråga om politik…
11 september, 2010 § 1 kommentar
Men även människor med sjukersättning och A-kassa betalar skatt och bidrar därmed med skattepengar.
Är det ett tillbud när någon dör? undrar Johanna. Och om Arbetslivsinstitutet, se här. Se också artikelserien ”Arbete och hälsa” från Göteborgs universitet.
Se Ett hjärta RÖTT om människosyn. Vadå, mänsklig värdighet? Ja, den politik som bedrivs handlar om skambeläggningspolitik. Gäller inte ”positivt tänkande” här också? Åt båda håll så att säga! Dvs. att tro gott (positivt) om sina ”underordnade”? I lika hög grad som man kräver detta av dem. Se George Montbiot om de ledande klassernas paranoia, här, här och här.
Ja, det var det där med tillit också.
Och det här med att skydda och försvara dem ovanför sig, de starka, men inte de svaga… Har rötter, var? Och varför är vissa ”svaga”?
Ja, det där med förakt för svaghet. I länkad artikel står bland annat:
”I enlighet med sin grundsyn drev Hitler med kraft arbetslinjen, och under sitt första år vid makten halverade NSDAP de sociala kostnaderna i Berlin.
Tyskland blev ett land för dem som nazisterna betraktade som livsdugliga, medan övriga blev icke-personer, när de inte helt enkelt likviderades.
Beklagligtvis för Nazityskland ledde den förvirrade synen på vem som var stark och vem som var svag till att många av de främsta begåvningarna flydde landet, en naturlig följd då föraktet inte byggde på nyttohänsyn eller rationella överväganden överhuvudtaget./…/
Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren.
De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen.
Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa.
Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling.
Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse.
Ända in i döden behöll Hitler sin primitiva uppfattning om den starkares rätt.
Eftersom tyskarna lät sig besegras på slagfältet så var hans eget folk svagt och föraktligt, och hade svikit sin ledare.
Därför var det inte mer än rätt att Tyskland krossades, och Hitler försökte med sina sista order så gott han kunde bidra till den processen.”
Och själv klarade han inte att konfronteras med sanningen, utan tog sitt liv. Under sin tid vid makten orsakade han enorm förödelse…
I artikeln om Ehrenreich och hennes bok om positivt tänkande kan man läsa:
”Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångsglädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet. Malin Ullgren läser en underhållande uppgörelse med positivitetskulten.
En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ’att välja glädje’, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren.
Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.
I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet.
När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen.
Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.”
Är detta ”frihet”? Och vadå, inte bli styrd – i vad man ska känna och tänka eller hur man ska bete sig? Detta är inte diktatoriskt?
Att styra genom söndrande och härskande är inte så värst friskt som jag ser det. Och man måste ta till sådana metoder när man inte har andra? Eller bättre argument. Vadå, verkliga visioner för vad slags samhälle vi vill ha och skapa?
Och dessutom tror jag inte det är friskt att bara tillåta vissa känslor. Överdrifter i alla riktningar är troligen inte heller ”friskt”. Dvs. att man bara är positiv hela tiden eller bara ”negativ”. Att man bara är glad hela tiden eller djupt deprimerad. Är detta respektfullt? Och borde ge all anledning att ifrågasätta och protestera och vara ”negativ”? Magiskt tänkande som egentligen inte löser den ursprungliga orsaken ELLER senare anledningar till en uppkommen situation.
Men alla sådana ”överdrifter” har en orsak.
Och jag tvivlar på att rätta metoden är att manipulera sina känslor till något de inte är. Fast detta är egentligen ämne för en helt annan bloggpostning.
Och högerregeringen tror sig kunna lösa arbetslösheten med att anlita coacher. Jag blir så upprörd. De försöker liknande metoder som Ehrenreich ifrågasätter skarpt.
Related Articles
- ˈpɛbə: Barbara Ehrenreich: The Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America (alternet.org)
Ehrenreich säger i intervjun om sin bok länkad ovan:
”Positivt tänkande är ett briljant system för social kontroll. När människor råkar ut för svåra saker så säger du ’Tja, det är bara din attityd du måste ändra!’”
Iskall borgerlig politik…
6 september, 2010 § Lämna en kommentar
Läs blogginläggen ”Alliansens nya hårda Sverige” och ”Framåt Tillsammans???”.
Den amerikanske ekonomen Robert H. Frank skrev redan för fem år sedan i ”The income gap grows” om hur inkomstojämlihet snabbt har vuxit i USA. Där kan man bland annat läsa i min snabba översättning (se tidigare postning):
”I dessa ‘vinnare-tar-allt-marknader’ så omvandlas små skillnader i prestationer i enorma skillnader i ekonomisk belöning.”
Dvs. han menar att proportionerna mellan prestationer och utfall inte alls korresponderar (se Bengt Eriksson som menar något liknande i boken ”Den nya överklassen”).
Frank skriver vidare:
”Den kombinerade effekten av marknadskrafter och ändringar i allmän politik har klart gjort livet svårare för medel- och låginkomstmänniskor.
De arbetar längre dagar, sparar mindre, lånar mer, pendlar över längre avstånd och klarar sig utan saker som de tidigare såg som nödvändiga./…/
Ungefär 45 miljoner amerikaner har ingen sjukvårdsförsäkring idag [denna artikel skrevs 2005], vilket är 5 miljoner fler än under tidigt 90-tal.”
Läs också hans artikel ”The Class War That Isn’t”. Där han reflekterar över varför människor inte ifrågasätter den ENORMA rikedom somliga har. Han menar att det beror på att man avundas dem som ligger närmast ens egen inkomstnivå (eller strax ovanför).
De andra ligger sådana ljusår ifrån en, så DET bekommer en mindre.
Men kanske kan det också vara så som man kan läsa i New York Times-artikeln”The Land of Opportunity”, att amerikaner tror att alla har en chans att bli rik.
Något som inte är sant, för det har visat sig att den sociala rörligheten är mindre vanlig där än (den varit) i t.ex. de skandinaviska länderna.
I artikeln kan man bland annat läsa (i min översättning):
”Bilden att man kan jobba sig upp från intet är fel och idag så medverkar denna myt till alltför mycket orättvis politik.
Det sägs oss att de fattiga kan ta sig i kragen.
Bush kom undan med enorma skattesänkningar för de rika delvis för att ickerika amerikaner, som utgör största delen av USA:s befolkning tror att alla har en chans att ta sig in i klubben.
Tyvärr så är den amerikanska drömmen inte allmänt tillgänglig.”
Daniel Lind skriver i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” att effekterna av den förda politiken kanske inte syns än, dvs. att den sociala rörligheten redan håller på att minska i Sverige.
Unga slås ut redan från början.
Frank menar, som jag förstått honom, att medelklassen dras med i statusjakt, driven av överklassen och skaffar sig boende, bilar osv. de egentligen inte har råd med på bekostnad av välbefinnandet.
Dessutom tror jag att lägre skatter för oss som jobbar kommer att drabba även oss i medelklassen även i Sverige, med ännu fler neddragningar i välfärden och allt mer privata försäkringslösningar, vilka med råge kommer att äta upp skattesänkningarna.
Men detta är inte ofrånkomlig som Daniel Lind också skriver. Det är en fråga om politik.
De enda som i slutänden vinner på skattesänkningar är bara de som har de allra största inkomsterna.
Men frågan är om det samhälle som nu raskt skapas (inte bara i Sverige) kommer att gynna dem heller.
Se också om Franks bok ”Luxury Fever” eller ”Lyxfeber”:
“The turn of the twenty-first century witnessed a spectacular rise in gross consumption.
With the super-rich setting the pace, everyone spent furiously in a desperate attempt to keep up.
As cars and houses grew larger and more expensive, the costs were enormous–not only monetarily but also socially.
Consumers spent more time at work and less time with their family and friends; they saved less money and borrowed more.
In this book, Robert Frank presents the first comprehensive and accessible account of these financial choices.
Frank uses scientific evidence to demonstrate how these spending patterns have not made us happier or healthier.”
Medelklassen har det tufft i USA idag, men somliga är alltför fattiga för att ens nämnas i nyheterna – ELLER valdebatter.
Är det bara kortsiktiga plånboksfrågor som gäller? Underskattar politiker människor? Och hur bidrar högervriden media till att nyansera debatten? Nej, somliga är idag inte värda att nämnas i debatten. Deras röster hörs inte alls eller i bästa fall kan de göra sina röster hörda på nätet istället?
Frank tror också att gräsrötterna kan komma att resa sig upp. Kanske ganska våldsamt, men att detta kan komma att ta tid.
Hoppet (att man ska hamna där bland eliten) är det sista som dör? Men vad behöver vi egentligen? Vad för liv vill vi ha? Vad är värdefullt i livet? Och mindre värdefullt när det kommer till kritan?
Uppdatering vid lunch: Se Robert Sundberg i ledaren ”Låt inte opinionsmätningarna styra”. Han skriver bland annat:
”Med många opinionsmätningar blir det lätt en kapplöpningsjournalistik i medierna. Vem leder? Vem ökar? Vem tappar?
Det som kallas för plånboksfrågor har i denna valrörelse hamnat mer i centrum än i tidigare val.
Sådana är bland annat vilken skattenivå det blir för olika grupper, vilka bidrag eller lån som studenterna får, vad taxor som exempelvis den i barnomsorgen ska kosta med mera.
Det är inte bra eftersom man som väljare är så mycket mer än en ekonomiskt kalkylerande person.
Man är en människa med värderingar och åsikter om hur samhället bör utvecklas, detta även i de delar som man själv för tillfället kanske inte har kontakt med, till exempel skolan eller åldringsvården.
Opinionsmätningar och plånboksfrågor lär fortsätta att vara centrala även de återstående tretton dagarna fram till valet.
Det är därför bra att förhålla sig till dem med en viss distans.
Mätningar har ju många felkällor och människan är en varelse med fler intressen än enbart innehållet i sin egen plånbok.”
Related Articles
- LO – Negotiating alone – (2010) (adland.tv)
De svaga eleverna blir fler. Är lösningen mer disciplin och hårdare tag? Just vår unika förmåga till socialt ansvartagande är det som tidigare gjort oss så framgångsrika som art…
4 september, 2010 § Lämna en kommentar
Allt fler går ut nian utan godkända betyg.
Kan dessa resultat ha att göra med att fler barn och ungdomar idag har det tufft? I hem där föräldrar är sjukskrivna, arbetslösa osv.? Och till detta kommer färre vuxna i skolan.
I skriften ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i – En skrift om Jämlikhetsanden” kan man läsa på sidan 19 att:
”När vi känner oss glada och självsäkra stiger dopaminnivån i våra hjärnor.
Det gör /…/ också att koncentrationsförmågan ökar och att vi får lättare att minnas det vi lär oss. I det här positiva psykiska tillståndet är vår förmåga att lösa problem på topp.
Om vi däremot känner oss hotade, hjälplösa och stressade, så fylls våra kroppar med stresshormonet kortisol. Resultatet blir att vi tänker sämre och minnet sviker.
Det här kan förklara varför elevers läs- och skrivkunnighet är bättre i mer jämlika länder. I länder där den sociala hierarkin inte är så brant kan skolbarnen ägna sig åt sina studier utan att behöva vara fullt så rädda för att misslyckas.
Detta gör att fler lär sig mer.
I mer ojämlika länder är skoltiden mer skräckfylld eftersom det sociala priset för misslyckade studier – i form av låg lön och sänkt social status – kan vara mycket högt.
Rädslan gör att fler misslyckas med sina studier.
När politiker talar om vad som behöver göras för att höja utbildningsnivån i ett samhälle nämner de aldrig att ojämlikheten måste minska.
Men det borde de kanske göra, eftersom det finns vetenskapliga belägg för den uppfattningen.”
Och på sidan 16 kan man läsa:
”Forskningen visar istället att dagens ojämlika samhällen snarare är undantag än regel om man ser till vår historia och förhistoria.
Under mer än nittio procent av människans nästan två miljoner år långa existens har hon levt i starkt jämlika samhällen.
Det är just vår unika förmåga till socialt ansvarstagande som gjort oss till en så framgångsrik art./…/
Det jämlika samhället har gett oss förmågan att uppleva självförverkligande, inte bara genom att tillfredsställa våra egna behov, utan också genom att förstå och svara på andra människor behov.
Experiment visar att människor världen runt upplever tillfredsställelse av att göra andra människor glada.
Vi njuter av den uppskattning vi får av andra när vi bidrar till det gemensamma välbefinnandet, och detta beror på att det en gång i tiden var nödvändigt att alla i gruppen agerade osjälviskt.
Annars skulle gruppen inte överleva./…/
Barn som växer upp i starkt ojämlika samhällen där de vuxna inte kan lita på varandra mår sämre.
Forskarna vet idag att stress tidigt i livet skadar barnens hjärnutveckling, och att långvarig stress minskar den empatiska förmågan hos barnen, vilka riskerar att bli aggressiva./../
…samhällen med växande ojämlikhet brutaliseras generation efter generation.
Det kan ta lång tid innan en ökande ojämlikhet slår igenom fullt ut i form av ökande sociala och hälsorelaterade problem.
Effekterna av trettio års ökande ojämlikhet i Sverige har vi därför förmodligen ännu bara sett början på.”
Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om politik och insikten att inget är ödesbestämt.
reflektioner och speglingar II... 