Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…

2 augusti, 2015 § 8 kommentarer

I artikeln ”Suicide in Campus and the Pressure of Perfection” kan man bland annat läsa:

Gregory T. Eells, director of counseling and psychological services at Cornell University, believes social media is a huge contributor to the misperception among students that peers aren’t also struggling.

When students remark during a counseling session that everyone else on campus looks happy, he tells them: ‘I walk around and think, ‘That one’s gone to the hospital. That person has an eating disorder. That student just went on antidepressants.’

As a therapist, I know that nobody is as happy or as grown-up as they seem on the outside.”

Och vidare:

”Where the faulty comparisons become dangerous is when a student already carries feelings of shame, according to Dr. Anthony L. Rostain, a pediatric psychiatrist on Penn’s faculty who was co-chairman of the task force on student psychological health and welfare. ‘Shame is the sense one has of being defective or, said another way, not good enough,’

Dr. Rostain said. ‘It isn’t that one isn’t doing well. It’s that ‘I am no good.’ Instead of thinking ‘I failed at something, these students think, ‘I am a failure.’/…/

‘America’s culture of hyperachievement among the affluent has been under scrutiny for at least the last decade, but recent suicide clusters, including the deaths of three high school students and one recent graduate in Palo Alto, Calif., have renewed the debate. ‘In the Name of College! What Are We Doing to Our Children?’ blared a Huffington Post headline in March.

Around the same time, the New York Times columnist Frank Bruni published ‘Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admissions Mania,’ which he was inspired to write after years of observing the insanity surrounding the process — not only among students but also their parents.

Numerous other alarms have been sounded over helicopter parenting, and how it robs children of opportunities to develop independence and resiliency, thereby crippling them emotionally later in life. These cultural dynamics of perfectionism and overindulgence have now combined to create adolescents who are ultra-focused on success but don’t know how to fail.”

Brunis twitterkonto.

Annonser

(M) försöker blanda bort korten – att gulla med de (super)rika, samt om avsaknaden av debatt kring politikens effekter på den sociala rörligheten …

25 maj, 2012 § 10 kommentarer

Björn Johnson skriver i ”Reinfeldts förnekelsestrategi” att (M) försöker blanda bort korten:

”I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ‘enskilda fall’. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ‘relativt fattigdomsbegrepp’. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ‘om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket’. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet.”

M-politiker verkar vara ganska på och producerar debattartiklar om att apoteksavregleringen har gjort tillgängligheten för huvudvärkspiller så fantastiskt mycket bättre! Men vadå allvarliga avigsidor? 

Samtidigt hörde jag om en musikpedagogkollega som hade eget företag som instrumentallärare i Stockholm. När denne efter ett tag upptäckte att en familj i vilken han hade två barn som elever, hade en hel bilpark, med en Merca, en Ferrari och diverse andra bilar, så höjde han arvodet så denna familj betalade 6 600 kr/månad för barnens spelande.

I ljuset av detta förstår jag ÄNNU mindre att vi ska sponsra städningen i hem där man mycket väl skulle kunna betala den själva!

Ja, det där med att gulla med de (super)rika.

Och det är inte bara de välställda som saknar kontakt med verkligheten för en stor del av befolkningen, utan även en massa i en stor del av befolkningen som saknar kontakt med hur viss även i Sverige lever! Vilket gör att de röstar på allianspartierna, som förbättrar för de redan välbeställda och späder på de klyftor som finns än mer.

Jan Guillou skriver så bra i ”För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt”:

”Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.

Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag ­inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.

Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personal­besparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.

Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.

Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ”valfrihet i välfärden” och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.

Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i sam­hället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.

Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.

Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle ­skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt mot­satta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i under­visningen så att få­talet barn med rika föräldrar får en mycket bättre under­visning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida ­arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.

Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.

Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Han skriver vidare i ”Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård”:

”Det är möjligt att det fanns en och annan borgerlig ideolog som verk­ligen trodde att skola, vård och omsorg skulle bli bättre genom privatisering. Pedagogiska eldsjälar skulle få släppa loss hela sin skaparkraft i de befriade skolorna, renhjärtade goda människor skulle pyssla om ­våra gamla. Bara man tog i från skattebetalarna själva ägandet och överförde deras pengar till privatföretag skulle allt bli strålande mycket bättre.

Nu har vi facit. Caremaskandalen nyligen visade obönhörligt på det konkreta sambandet mellan kissblöjor på ålderdomshem och rikare riskkapitalister. Affärsidén är ju mycket enkel. Man tar skattebetalarnas pengar, sparar in på vården eller undervisningen så att vinst uppstår.

Antingen smugglar man då undan vinsten till skatteparadis eller använder den till att köpa nya vårdföretag så att klippet uppstår när man säljer hela klabbet. Men under hela processen är det absolut nödvändigt att åstadkomma så många försämringar som möjligt.”

Jo, jag tror att det är sant att ju större ojämlikhet desto svårare är det att göra klassresor och jag undrar om inte Sverige håller att ändras där och kanske mer än vi önskar.

Daniel Lind skriver i essän ”Möjligheternas land”:

”Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla.

Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.

Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet?

I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hem­ifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

Men då får man hitta på andra förklaringsmodeller; som att de med högre IQ också tenderar att bli rikare och liknande. Men jag skulle aldrig rösta på något alliansparti även om också jag är väldigt kritisk mot (s)! Och jag skulle inte sluta rösta heller! Heller aldrig missnöjesrösta på (SD)! Då blir faktiskt (V) ett väldigt bra alternativ!

Och de rikaste är bara en liten, liten procent, så resterande befolkning kan rösta bort de politiker som nu med fortsatt rask takt monterar ner vår välfärd.

Dessutom skulle jag inte vilja vara förälder idag, med barn som tvingas välja skola. Tänk om jag väljer fel här också! ”Skyll dig själv!”

”Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan och vården?” Är det inte ALLAS rättighet? Är inte alla lika mycket värda?

Men läs här om facebookaktier som sjunker

Greider: skuldbelägg inte de arbetslösa…

18 april, 2012 § 2 kommentarer

I ledaren ”Breiviks politiska sprängstoff” skriver Greider:

”Jag menar att detta är politiskt sprängstoff. Många inslag i hans förryckta världsbild flyter omkring i västvärldens samhällen sedan länge. Sedan åttiotalet har de i olika skepnader fått ett uppsving i takt med att samhällena överallt mer och mer liknar trettiotalets: Massarbetslöshet, otrygghet, politisk apati./…/

Breiviks världsbild finns mitt ibland oss. Och det är en utpräglad högervärldsbild. Konflikter mellan sociala klasser finns inte i hans konservativa värld. Etnicitet är det enda som gäller som analysmodell. Idéhistoriskt går det en lång linje från den konservatism och antimodernism som föddes som motreaktion mot Franska revolutionen, över mellankrigstidens fascism och framförallt nationalsocialism och femtiotalets antikommunism (McCarthy är en förebild för Breivik) och fram till våra dagars högerextrema rörelser där hotet från islam dominerar som skräckbild. 

Förr var det hotet från den internationella judendomen som skrämde högern, men det finns inte hos Breivik – även om det lever kvar hos många andra högerextrema rörelser (liksom hos våldsbenägen islamism)./…/

Men vi har nu – och har egentligen haft det länge – möjligheten att se vad detta terrordåd ytterst handlar om: 
Ett fruktansvärt och våldsamt uttryck för militant konservatism och högerideologi. I vagare former är Breiviks världsbild spridd i långt vidare kretsar. Problemet med Breivik stannar inte vid hans psyke. Det bor i våra samhällen.”

Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…

6 april, 2012 § 4 kommentarer

Ja, är det så?

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.

När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…

Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?

Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?

Om hennes bok kan man läsa:

”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.” 

Och vidare:

”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”

Ja, finns det ett offerklandrande synsätt som passar fint med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna?

Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!

Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.

Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.

Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?

Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.

En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.

Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?

“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.

Och om vilseledning av debatten:  Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!

Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.

Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!

Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.

Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!

Ehrenberg skriver:

”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.

Jo, Anders Borg såklart.

Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”

Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”

I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:

”Medan Anders Borg rider på utnämningen ‘EU:s bästa finansminister’ får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.

Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.

Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.

Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”

Om den stackars ’medelklassens’ miljonärer och ‘har vi socialism för de rika?’…

8 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Hur Fox ”nyheter” gör dig dummare.

Jon Stewart krossar Fox News.

Jon Stewart förlorar behärskningen med Fow News programledare.

[Uppdaterad under dagen].

Om ”Republikaner tycker synd om ’medelklassens’ miljonärer – människor du inte har som grannar” skriver Jonathan Tasini i en bloggpostning.

Är det inte litet sådan retorik vi har hört här; om de stackars rika och oerhört väl betalda.

Och ”Moderaterna satsar på ‘samhällsbärarna'”, där man inför valet 2010 kunde läsa:

”’Samhällsbärarna’ är måltavlan för statsminister Fredrik Reinfeldts nya skattepaket.

Skattesänkningarna gäller 6,1 miljoner svenskar, men ska främst gynna lärare, sjuksköterskor och andra TCO-grupper.

Men Reinfeldts paket kan också bli värt noll kronor i plånboken.

– Det är korrekt, säger statsministern

Statsminister Fredrik Reinfeldt drog i gång valrörelsen på allvar genom att sommartala på Södermalm i Stockholm i går. Samtidigt presenterade han ett nytt stort skattepaket.

Förutom de fem miljarder i skattesänkningar som redan lovats till pensionärerna nästa år vill statsministern plussa på det med kanske ytterligare 15 miljarder under åren 2012- 2014.

[och vad ska bekosta skola, vård, omsorg, trygghetsnät, för den där omhuldade medelklassen och under? Paul Krugman skriver att bostadsbubblan som spruckit och hotet från skulder för hushållen håller nere konsumtionen, men företag gör stora vinster och sitter på en massa pengar, men expanderar inte och anställer inte. Varför inte? Tja, varför ska de göra det när de redan använder den kapacitet de redan har? Det finns ingen anledning att expandera, för efterfrågan är inte större: därför att folk inte har pengar eller är rädda att spendera de pengar de har. Se hans ‘Phony Fear Factor’ eller ‘Falsk/dum/misstänkt/skum faktor av rädsla’. Men de med högst inkomster klarar sig även här i Sverige, i alla fall till en början. Däremot kan medelklassen, som alla fiskar efter röster från, kommer att förlora på den politik som förs, med lägre och lägre skatter, med allt som följer av detta].”

Helle Klein skriver apropå Reinfeldts s.k. samhällsbärare om en otäck, kall politik där moderaterna ställer grupper mot varandra (se nedan om söndra-och-härska).

Tasini fortsätter som följer i min amatöröversättning:

”För humorn så lyssnar jag på Jon Stewart och Colbert. Men, i sanning, om du vill skratta ännu mer så måste du mixa in republikanskt ledarskaps slagkraftiga argument. Allvarligt.

Åh ja, klasskriget som är inbyggt i Harry Reids förslag att lägga på en 5-procents extraskatt på höga inkomster på miljonärer [se britten George Monbiot om de ledande klassernas paranoia och brittisk media].

Fast det är inte så – inte förvånande – som medborgare för skatterättvisa påpekar.

[Amerikansk lobbygrupp, om jag förstått det rätt, som har en annan inriktning än svenska Skattebetalarnas förening; den amerikanska lobbygruppen puffar för progressiv beskattning, något jag inte tror lobbygruppen Skattebetalarnas förening här i Sverige gör 😉 (som om bara vissa i USA och Sverige betalar skatt? Har vi inte alla bidragit med att betala skatt här i Sverige, från den lägst betalda till den högst betalda och dessa skatter har betalat vår gemensamma trygghet, vård, skola och omsorg, för alla, kostnader de med lägst eller kanske ingen inkomst skulle få svårt att betala ur egen ficka och som sagt, någon har skrivit någonstans att skatter inte alls är så skadliga för samhällsekonomin som vissa har intresse av att få oss att tro, hittar jag den källan så bloggar jag om det)]:

’Bara 1/5 av 1 procent [alltså väldigt få] av amerikanska skattebetalare skulle behöva betala den extraskatt på höga inkomster som majoritetsledaren i senaten Harry Reid föreslår som kompensation för president Obamas jobbproposition.

Hm… för att citera presidenten, det handlar bara om matte för att förstå att 1/5 av 1 procent inte är ’medelklassen’… det är inte ‘medel-‘ av någonting alls, utom kanske om du tillhör en miljardärs country club.  

Vad beträffar att detta skulle vara en vitt spridd extraskatt som kommer att skada en massa människor över hela nationen skulle du vara i knipa om du springer på någon av dessa människor:

[Men] Bara i en stat, Connecticut, skulle antalet skattebetalare som skulle måsta betala en sådan skatt överskrida 1 procent [så risken att du skulle råka springa på någon av dessa 1/5 av 1 procent är nästan obefintlig].”

Se Andreas Gustavsson i ”Majoriteten har fått nog.” Demonstranten Mary i USA säger:

”Vi tolererar inte orättfärdigheten i vårt system. Personligen har jag blivit inspirerad av det som hänt under den arabiska våren. Varför skulle det inte vara möjligt i USA?

Här har vi också en galen diktator, men det är inte en enda person, utan den ordning som låter ett fåtal finansklippare komma undan med att förstöra vårt land.”

Och hur är det med de överspenderande grekerna? Se ”Grekisk hjärngympa”:

”… hur stora förluster bör privata långivare till den grekiska staten tvingas ta? Om banker som franska BNP Paribas och tyska Commerzbank gjort lån till långivare som uppenbarligen inte har någon vidare återbetalningsförmåga, borde de inte då också enligt kapitalismens spelregler – ingen vinst utan risk – tvingas ta förluster?

Vore räddningar att jämföra med ’socialism för de rika’, dvs att låta kapitalistklassen göra vinster i goda tider för att sedan låta staten/skattebetalarna (vilket förstås inkluderar kapitalisterna, men ihopblandade med alla andra) ta förlusterna i dåliga tider?

Att generöst rädda privata långivare till Grekland skulle skapa vad som kallas moral hazard, ’moralisk risk’, vilket är att man genom att försäkra långivarnas förväntade återbetalningar även då de lånat ut pengar till personer/företag/stater (t ex Grekland) som inte kan betala tillbaka, så ger man dem desto större anledning att fortsätta låna ut okritiskt (jfr Mackintosh i FT 18 juli).”

Se också Johan Ehrenberg i ”Vem räddar vad?”:

”För att förstå det som berättas i tv-rutorna kring Greklands skuldkris och euron är det viktigt att försöka se bortom de smått rasistiska förolämpningarna som media och även Anders Borg slappt slänger omkring sig.

Det är inte greker som lånat miljarder, det är grekiska banker som lånat miljarder med stöd av en liten politisk elit. Dessutom med stöd från först USA, sedan franska och tyska jättebanker.

Det är inte greker som fuskat med skatten, det är rika greker som mutat och trixat för att undvika de skatter som samtidigt sänkts av regeringen.

Det är inte greker som konsumerat upp miljardlån, det är en liten grupp som använt miljardlån för luftinvesteringar, bubbelsatsningar och ren spekulation.

Lika lite som det var svenska löntagare som var skyldiga när bankerna gick i bankrutt i början av 90-talet, så är det de grekiska löntagarna som ‘levt över sina tillgångar’.

Alla falska påståenden om lata greker med höga pensioner syftar till en enda sak: De skyldiga till problemet vill att någon annan ska betala kraschen.”

Jonathan Tasini skriver om vilka som orsakat USA:s ekonomiska kris och är inne på samma linje som Ehrenberg och menar att det inte är mer än rätt att de som orsakade krisen nu får betala den extraavgift man vill att de ska betala, något som skulle betala Obamas jobbpaket.

Hur är det med ”försörjningsbördan” och ålderschocker” egentligen?

Jag blev väldigt illa berörd när jag fick ett privatmejl (kedjemejl) med rubriken ”Insamling” med följande innehåll från en som jag annars uppfattat som vettig person:

”Stöd en grek – bli fadder idag!
Hjälp Kostas, Dimitrios och Georgiosodupulopululosos att få det fortsatt bra hemma i Grekland, de riskerar nämligen hemskheter i sitt hemland som t.ex.

 – betala skatt

 – behöva gå till jobbet varje dag
– jobba längre om dagarna än 09-15
– inte få sina 14 månadslöner om året
– inte få gå i pension vid 50 årsålder med 96% av lönen

Ge din gåva redan idag.

SMSa Souvlaki till 72 500
Sms:et kostar 16 000 kr + ev operatörsavgifter.”

Sådana här mejl bevisar att lobbygrupper har lyckats inplantera misstro mot varandra (jag tror Kate Pickett har rätt om ”misstro och samhällsliv”). Och det är skrämmande.

Hur är det med media här i Sverige – också? Vilka sanningar sprider de? Hur är det med deras granskning av makten? Och ifrågasättande av fenomen? Hur värderingsfri är media i Sverige? Hur är det med en mer balanserad syn?

Grupper är intresserade av att vi börjar anklaga varandra, vi gräsrötter? Söndra-och-härska-metoden som…

”… går ut på att dela upp ett större sammanhang i mindre delar. Förhoppningsvis kan därefter dessa mindre delar behandlas enklare än det större mer komplexa sammanhanget./…/

Historiskt används termen om romarnas krigföringsmetod, som gick ut på att skilja mindre stammar ifrån varandra, så att dessa kunde bekämpas en och en i små grupper istället för en stor armé.

Termen användes antagligen för första gången av italienska författare under 1600-talet, men termen har även tillskrivits Julius Caesar, Ludvig XIV och Machiavelli.”

Och i fallet med Grekland, så verkar media och makten ha lyckats?

”Enade vi stå och söndrade vi falla” eller ”united we stand, divided we fall”, alltså  måste vi söndras? Om vi är söndrade är vi ÄNNU lättare att manipulera. Den metod vi kanske utsattes för tidigt i livet och alltså är mer eller mindre känsliga för.

Har vi också en form av mini-Fox News?

Ja, varför inte låta partiledarna tala var och en för sig och inte i block i debatt om budgeten i Agenda imorgon?

Uppdatering på eftermiddagen om Juholts lägenhetsaffär:  Jinge skriver ”Bär Juholt avgå nu?”:

”Vi har de senaste åren haft en högerregering som gynnat dem som redan har en bra ekonomisk situation, och det på bekostnad av sjuka, arbetslösa och pensionärer. Man brukar skoja om att det mest gynnar dem som bor på Östermalm och i Danderyd, men alla vet att det samtidigt är ett faktum, den fördelningspolitik som de borgerliga partierna har drivit igenom gynnar dem med pengar och missgynnar studenter, pensionärer, sjukskrivna, grund-
skoleelever, dagisbarn, kollektivresenärer och listan kan göras hur lång som helst. Ingen tror att moderater skulle vara ärligare än Håkan Juholt, Mona Sahlin eller Göran Persson, och inte heller ärligare än andra ledande politiker i Sveriges riksdag.

Själv funderar jag givetvis på vad som borde göras. Riksdagen bör givetvis se över sina egna kontrollfunktioner, men frågan kokar också ner till vad partierna bör göra. För det Socialdemokratiska Arbetarepartiet kommer det handla om skademinimering, och jag undrar om det går att åstadkomma med mindre än att man återigen byter partiledare. Ska man tro på medieuppgifter så rör det sig om större summor än de 90 000 kronor som hittills uppgetts. Stämmer det så tror jag att Håkan Juholt kommer att få tala om denna affär varje dag fram till dess att han slutar som partiordförande, en sak som kan omöjliggöra den viktigaste uppgiften, att köra ut högerregeringen från Rosenbad.”

Om de rikaste 1 % i USA, samt de andra 99 %. Och Naomi Klein om ”Att ockupera Wall Street: det viktigaste i världen nu.”

David Korten om varför också han solidariserar sig med Occupy Wall Street. Korten säger:

“Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.”

Tillägg på kvällen:

I artikeln ”Grekland borde sälja öar för att hålla konkursen på avstånd säger tyska parlamentsledamöter” i The Guardian kan man läsa att två högerpolitiker redan för 1,5 år sen sa att Grekland måste fundera på utförsäljning av land, historiska byggnader och konstverk för att skära ner på sina skulder…

”… något som måste förvärra alla eventuella band mellan Aten och Berlin.”

som Guardian skrev.

”‘Vid sidan av sparåtgärder som nedskärningar i offentlig sektor och frysning av statspensioner, varför inte sälja några obebodda öar eller antika artefakter,’ undrade Josef Schlarmann en medlem av Angela Merkels kristdemokrater och Frank Schaeffer en finanspolitisk expert i fridemokraterna./…/

Akropolis och Parthenon kunde också falla under klubban tillsammans med de frestande idylliska egeiska öarna som fortfarande är i statlig ägo, i brådskan att hålla konkursen på avstånd.

’De som är på obestånd/har bristande betalningsförmåga måste sälja allt de har för att betala sina fordringsägare,’ berättade Schlarmann för tidningen Bild. ’Grekland äger byggnader, företag och obebodda öar, vilka alla kunde användas för skuldbefrielse.’”

Absurt! Sånt här kan man säga ut högt idag. Vilka skulle då köpa dessa öar och antika monument? Någon stenrik person i världen? Läs mer i länkad artikel.

Ett nyårslöfte eller en nyårsföresats för de rika?

31 december, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdatering med länkar 1 januari, se slutet av postningen, samt viss redigering i tidigare text]

Sam Harris skriver i ”A New Year’s Resolution for the Rich” eller ”Ett nyårslöfte för de rika”:

”Medan USA har lidit under den värsta recessionen i mannaminne så har jag [personligen] väldigt få finansiella bekymmer. Många av mina vänner är i samma position: de flesta av oss gick på privata skolor och bra universitet och kommer att kunna ge samma möjligheter till våra egna barn.

Ingen i kretsen närmast mig har en familjemedlem som tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Faktum är att i efterdyningarna av 11:e september 2001, så var den enda försakelsen vi ombads göra för vårt älskade fosterland att shoppa.

Nästan ett decennium har gått sedan dess, medan vår nations inflytande och infrastruktur faller sönder timme för timme så har vi som haft lyckan att faktiskt leva den amerikanska drömmen – snarare än att blott och bart bara drömma om den – blivit besparade varje olägenhet.

Nu får vi höra att vi snart ska få stora skattelättnader för alla våra problem. Vilket är det ord som detta utlöser i mig?

Tänk dig att sitta säkert i en livbåt, medan ett otal andra människor drunknar, bara för att få veta att en annan livbåt säkrats för att ta ditt bagage till stranden…”

Han skriver vidare att:

”De flesta tycker att minskandet av denna skatt [estate tax, vilken handlar om efterlåtenskap efter en person som saknar arvingar, pengar som då går till staten, denna kallas ibland dödsskatt och rör bara de allra, allra rikaste], vilken rör bara 0,2 procent av befolkningen, ska ha högsta pprioritet hos den nuvarande kongressen.”

Ja, tala om proportioner! Finns det inte BETYDLIGT större problem och viktigare saker att ta itu med för gemene man?

”För att göra saker än värre så har amerikaner en närmast religiös tro på något kallat ’förlitande-på-en-själv’. De flesta verkar tycka att medan en människa inte är ansvarig för de möjligheter han får i livet, så är envar helt och hållet ansvarig för vad han/hon gör av dessa möjligheter. Detta är utan tvekan en falsk syn på hur det är att vara människa.

Om man tar i beaktande levnadshistorierna för vilken ’self-made’ amerikan som helst, från Benjamin Franklin och fortsatt, så kommer man att finna att hans lyckanden helt och hållet var beroende av hans bakgrundsförhållanden, vilka han inte skapade själv och från vilka han bara var förmånstagare./…/

Hur mycket heder förtjänar jag för att inte ha Downs syndrom eller någon annan sjukdom/störning, som skulle göra mitt nuvarande arbete omöjligt?/…/

En del läsare kommer att påpeka att jag är fri att donera pengar till statskassan redan nu. Men sådana enstaka offer skulle bli ytterst ineffektiva.”

Ja, exakt!

Se Harris hemsida här.

Kommer nog att uppdatera denna postning med länkar till så många artiklar jag kan, av alla dem jag samlat sedan jag senast gjorde en bloggpostning.

Jag gillar INTE det som sker i dagens Sverige. Och tycker oerhört illa om vår nuvarande regering. [Tillägg på kvällen 1 januari: se Storstad i ”Att vantrivas i samtiden” samt Ett hjärta RÖTT i ”Reinfeldts inbrytningar i välfärden…” ].

Tillägg 1 januari: Göran Greider skriver i ledaren ”Nyårstankar på en myr”:

”Terrorn ingår i den värld av förnyad imperialism och förnyad fanatism som vi i snart tio års tid vistats i./…/

Medierna är ingen opartisk spegel av vår tid, och då inte bara för att de domineras av borgerligheten. Nej, medierna formar oss, på djupet. De har lärt oss att bry oss mer om ansikten och personligheter än om ideologier. De har lärt oss att verkligheten blir riktigt verklig först när den melodramatiseras och hollywoodifieras./…/

… kombinationen av en allt mer nervittrad social rörelse och hela kraften hos den mediala apparaten – där nyhetscheferna konsekvent tyckte att exempelvis Rut var viktigare än arbetslösheten – pulveriserade det som återstod av en idé om solidarisk samhällsgemenskap.

Detta är faktiskt läget i svensk politik just nu: Tillräckligt många människor anser att det är viktigare med några extra skattesänkarkronor i plånboken – än ett trygghetssystem som respekterar människor som drabbats av svåra sjukdomar. Någon kallade valet för ett ego-val. Det är värre än så. En orgie av egoism pågår i det här landet. Regeringen Reinfeldts största framgång är denna: att den fått tillräckligt många människor att helt enkelt förtränga de sociala problemen.”

Se Robert Sundberg i ”Leve president Reinfeldt”, Sofie Wiklund i ”Det är dags att resa sig” och ”Arbetaren har fått en prislapp på sitt huvud” samt Tvärdrag i senaste temanumret ”Det här är socialdemokrati” . Se också nyabrittas i ”Hur ska det gå???” om en 40-årig man och den nya sjukförsäkringen.

Vårt sociala arv och ojämlikhet…

17 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:

”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.

Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.

Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.

Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.

Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.

[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].

När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.

[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/

Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”

Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).

* de skriver (s. 209):

Barn som t.ex. har upplevt våld och övergrepp blir i högre grad övergripare och våldsamma när de når vuxenlivet.”

Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?

Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.

Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.

Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.

Tidigare inlägg under och efter valet.

Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.

Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.

Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.

Men inget är ödesbestämt.

Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:

”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.

Och det är precis det som är skrämmande.

Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.

Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”

Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:

”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.

Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.

Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.

Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.

Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.

Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.

Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.

Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.

Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.

Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.

Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”

Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:

”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.

Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.

C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!

Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”

Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin instilling-shame-politicsreflektioner och speglingar II....