(M) försöker blanda bort korten – att gulla med de (super)rika, samt om avsaknaden av debatt kring politikens effekter på den sociala rörligheten …

25 maj, 2012 § 10 kommentarer

Björn Johnson skriver i ”Reinfeldts förnekelsestrategi” att (M) försöker blanda bort korten:

”I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ‘enskilda fall’. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ‘relativt fattigdomsbegrepp’. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ‘om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket’. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet.”

M-politiker verkar vara ganska på och producerar debattartiklar om att apoteksavregleringen har gjort tillgängligheten för huvudvärkspiller så fantastiskt mycket bättre! Men vadå allvarliga avigsidor?

Samtidigt hörde jag om en musikpedagogkollega som hade eget företag som instrumentallärare i Stockholm. När denne efter ett tag upptäckte att en familj i vilken han hade två barn som elever, hade en hel bilpark, med en Merca, en Ferrari och diverse andra bilar, så höjde han arvodet så denna familj betalade 6 600 kr/månad för barnens spelande.

I ljuset av detta förstår jag ÄNNU mindre att vi ska sponsra städningen i hem där man mycket väl skulle kunna betala den själva!

Ja, det där med att gulla med de (super)rika.

Och det är inte bara de välställda som saknar kontakt med verkligheten för en stor del av befolkningen, utan även en massa i en stor del av befolkningen som saknar kontakt med hur viss även i Sverige lever! Vilket gör att de röstar på allianspartierna, som förbättrar för de redan välbeställda och späder på de klyftor som finns än mer.

Jan Guillou skriver så bra i ”För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt”:

”Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.

Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.

Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personalbesparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.

Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.

Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ”valfrihet i välfärden” och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.

Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i samhället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.

Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.

Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt motsatta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i undervisningen så att fåtalet barn med rika föräldrar får en mycket bättre undervisning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.

Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.

Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där välfärden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Han skriver vidare i ”Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård”:

”Det är möjligt att det fanns en och annan borgerlig ideolog som verkligen trodde att skola, vård och omsorg skulle bli bättre genom privatisering. Pedagogiska eldsjälar skulle få släppa loss hela sin skaparkraft i de befriade skolorna, renhjärtade goda människor skulle pyssla om våra gamla. Bara man tog i från skattebetalarna själva ägandet och överförde deras pengar till privatföretag skulle allt bli strålande mycket bättre.

Nu har vi facit. Caremaskandalen nyligen visade obönhörligt på det konkreta sambandet mellan kissblöjor på ålderdomshem och rikare riskkapitalister. Affärsidén är ju mycket enkel. Man tar skattebetalarnas pengar, sparar in på vården eller undervisningen så att vinst uppstår.

Antingen smugglar man då undan vinsten till skatteparadis eller använder den till att köpa nya vårdföretag så att klippet uppstår när man säljer hela klabbet. Men under hela processen är det absolut nödvändigt att åstadkomma så många försämringar som möjligt.”

Jo, jag tror att det är sant att ju större ojämlikhet desto svårare är det att göra klassresor och jag undrar om inte Sverige håller att ändras där och kanske mer än vi önskar.

Daniel Lind skriver i essän ”Möjligheternas land”:

”Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla.

Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.

Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet?

I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hemifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.”

Men då får man hitta på andra förklaringsmodeller; som att de med högre IQ också tenderar att bli rikare och liknande. Men jag skulle aldrig rösta på något alliansparti även om också jag är väldigt kritisk mot (s)! Och jag skulle inte sluta rösta heller! Heller aldrig missnöjesrösta på (SD)! Då blir faktiskt (V) ett väldigt bra alternativ!

Och de rikaste är bara en liten, liten procent, så resterande befolkning kan rösta bort de politiker som nu med fortsatt rask takt monterar ner vår välfärd.

Dessutom skulle jag inte vilja vara förälder idag, med barn som tvingas välja skola. Tänk om jag väljer fel här också! ”Skyll dig själv!”

”Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan och vården?” Är det inte ALLAS rättighet? Är inte alla lika mycket värda?

Men läs här om facebookaktier som sjunker.

§ 10 svar till (M) försöker blanda bort korten – att gulla med de (super)rika, samt om avsaknaden av debatt kring politikens effekter på den sociala rörligheten …

k skriver:

26 maj, 2012 kl. 7:28 f m

Johan Jönsson i ”Nu är skit” (apropå debatten om klasshat):

”Det är nya tider, men låglönejobben och skiten finns kvar. I den fjärde delen av artikelserien ‘Typiskt 00-tal’ skriver poeten Johan Jönson om krig och njutning, död och kärlek. Och om ett blått, kallt Stockholm.

vad är typiskt? det som fortsätter in i 00-talet är typiskt. Vad fortsätter? Lönearbete fortsätter. Låglönearbete fortsätter. Skit-jobben. Skiten. Avföringen. Så börjar och slutar och fortsätter globalitariseringen. Vad ska vi göra med all skit? Vem ska göra jobbet? De med näst lägst status ska såklart göra jobbet /…/

moderatstaden Stockholm nu en plats varifrån nästan ingenting estetiskt intressant kommer. Som svag, konkurrensoduglig och relativt fattig är det mycket svårt och ofta direkt äckligt att bo här. Jag lever inte här, är bara skriven här. Man blir paranoid, eftersom man, trots segregeringen, vet att man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och Hobbeska begär. De utgör en form av mycket kompetenta konsumenter, högutbildade kunder. De har en suverän självuppfattning, inkarnerar en sorts liberal metafysik, trots den påtagliga estetiska obildningen, och kan verkligen betala för sig. De kräver och förväntar sig omfattande service: av butiksbiträden, av hantverkare, av vårdpersonal, av dagispersonal, av lärare, av omsorgspersonal, av barnflickor, av städarna i sina hem, av servitriser, av poliser, av väktare, av politiker, av tjänstemän, av böcker, av kultursidor. Det är därför de hatar lapplisor så självklart och intensivt. Lapplisor ger ingen service till den monadiske konsumenten, utan påminner tvärtom, som ett demokratisktnej, om det bortträngt men alltid återkommande reala, eftersom de tjänar det kollektiva.”

Ja, undra på om klassmotsättningarna kan komma att öka! Från båda håll så att säga? Solidaritet vadå? Politiker ochb makthavare som spelar på vi-och-dom, söndra-och-härska-metoden, är mindre friska? Fast de vill nog inte medge det? Alls. Tvärtom.

Men det finns inget ofrånkomligt i detta! Det finns alternativ än att rösta på något enda alliansparti eller SD!

Svara
k skriver:

26 maj, 2012 kl. 7:44 f m

Ingvar Persson skriver på Ledarbloggen om ”Tecken i tiden”. Om LO-kongressen som (delvis?) hålls på engelska (vissa seminarier?), därför att man har internationella gäster, fackliga (låter bra att facket internationellt sluter sig samman):

”Nu klockan nio fortsätter LO-kongressen på Folkets Hus i Stockholm. Först blir det ett panelsamtal om full sysselsättning, på engelska.

I år ska representanterna för den internationella fackliga rörelsen inte bara få tala om sin respekt för den svenska arbetarrörelsen. De ska dessutom bidra till diskussionen kring kongressens huvudtema, den fulla sysselsättningen.

Det är kanske ett tecken i tiden.

På podiet kommer också LO:s chefsekonom Ola Pettersson att finnas. Han tänker säkert prata om att det i dag finns utrymme för en mer offensiv ekonomisk politik. Det brukar LO ekonomer göra.

Det speciella i dag är att Pettersson har stöd av en nästan enig ekonomkår.

I Sverige, där regeringen nästan varje vecka råkar ut för ny kritik därför att Anders Borg är alltför snål.

Numer finns den kritiken också på morgontidningarnas ekonomi och ledarsidor. Svenska Dagbladet kallade i veckan Anders Borgs överskottspolitik för absurd.

Men också i resten av världen, där besparingarna i till exempel Europa nu nått vägs ände. Tunga ekonomiska debattörer – som verkligen inte kan beskrivas som några vänsterflummare – talar om behovet av en mer annan kurs.

Det är med andra ord märkligt att Borg håller fast vid sin kurs; överskott för Sveriges del, svältkurer för resten av Europa.

Men ännu märkligare är det egentligen att den kursen nästan inte ifrågasätts i den svenska politiken, utom möjligen av Jonas Sjöstedt.

Miljöpartiet vill helst vara sparsammast i klassen och Socialdemokraterna accepterar i grunden Borgs kalkyler.”

Se också recensionen ”Minding the gap – the Great Divergence” eller ”Att bry sig om gapet – den stora skillnaden [‘divergence’ översätts också med ‘motsättningen’, vilket också är adekvat här]”, om den växande ojämlikheten i USA de senaste decennierna (som en följd av Reagans politik, vilken troligen också startade före honom?):

”Writing in the middle of the 19th century, Karl Marx predicted that the gulf between the newly rich and the miserable urban poor, made much worse by the Industrial Revolution, would continue to widen indefinitely. This ever greater disparity, he thought, would ultimately undermine capitalism. Marx turned out to be wrong. Income inequality in Britain (and, from what we can tell, elsewhere in Europe too) began to narrow after the 1860s, and inequality in wealth peaked by the time of World War I. In America, inequality in both incomes and wealth began to lessen after the 1920s. The rich continued to live far better than the poor, but over the next 50 years the gap between them narrowed substantially.

Writing in the middle of the 20th century, the American economist (and future Nobel laureate) Simon Kuznets extrapolated into the indefinite future this newer trend toward more equal incomes and living standards — at least for the advanced economies. He theorized that while the initial stages of industrialization caused inequality to increase, and would do so whenever new economies industrialized, further economic development would foster ever greater equality. Alas, Kuznets turned out to be wrong too. The gap between rich and poor has been growing for the past 30 years in most of the world’s advanced economies, and especially in the United States.

Modern economists have learned from Marx’s and Kuznets’s mistakes. Like Kuznets, they see widening or narrowing inequality as the cumulative outcome of several different influences, some pushing the rich and the poor apart and some drawing them closer together. But instead of assuming that the tug of war between those opposing forces is automatically decided by an economy’s stage of development, today’s thinking seeks to understand what makes each influence stronger or weaker. And part of the object is to search out ways for public policy to affect the balance, instead of viewing the overall outcome as predetermined.

In ‘The Great Divergence,’ the journalist Timothy Noah gives us as fair and comprehensive a summary as we are likely to get of what economists have learned about our growing inequality. Noah is concerned about why inequality has widened so markedly over the last three to four decades, what it means for American society and what the country can — and, he argues, urgently should — do about it. As he makes clear, what has mostly grown is the gap between those at the top and those in the middle. As a result, his book resonates more with the recent focus on ‘the 1 percent’ than with more traditional concerns about poverty. ”

Låter väldigt intressant!

Se också artikeln ”Tvivlar du fortfarande på att vi lever i en oligarki?” på engelska.

Svara
k skriver:

26 maj, 2012 kl. 4:12 e m

”Det räcker nu – sluta pantsätt vår välfärd”! Vad bra skrivet!

”32 debattörer: Välfärden får inte styras av privata vinstintressen

Sverige har blivit den pantsatta välfärdens land. Ett land där inte bara vården av äldre utan också av sjuka ‘utackorderas’ till den som vill ha lägst ersättning och där ansvaret för utbildningen av skolbarn i den så kallade valfrihetens namn alltmer överlåts till vinstklippande riskkapitalister.

Inget annat land tillåter vinstdrivande bolag – för att inte tala om riskkapitalbolag med säte i skatteparadis – att driva skolor för skattepengar. Ingen annanstans har riskkapitalister fått upphandla ett helt akutsjukhus som S:t Görans i Stockholm. Få om ens något annat land har i dag ett så koncentrerat privat ägande inom välfärdssektorn som Sverige. Två jättar, Carema och Attendo, kontrollerar mer än hälften av den privata äldrevården. Tendensen är likartad inom skolan.

De så kallade valfrihets- och privatiseringsreformerna har bidragit till en nedmontering av likvärdigheten, läraryrkets sjunkande status och fritt fall i kunskapsresultat. Studier visar att privat äldreomsorg har tio procent lägre bemanning än offentlig. Vårdskandalerna har avlöst varandra och det finns inga vetenskapliga belägg för att konkurrensutsättning leder till bättre välfärdstjänster eller medborgarnytta.

Privata vinststyrda system förmår inte att rättvist fördela sociala tjänster efter behov. Privatisering av offentlig verksamhet leder till inskränkningar i de anställdas yttrande- och meddelarfrihet. Ideologiska utförsäljningar av gemensam egendom – än så länge mest konsekvent genomförda i Stockholmsområdet – har lett till både försämringar och fördyringar av vård, omsorg och andra offentliga verksamheter.

Detta sker parallellt med att klyftorna ökar snabbare i Sverige än i de flesta andra jämförbara länder. Tillsammans med försämringarna leder detta till en segregerad välfärd med gräddfiler för de rika och välbeställda.

Vi välkomnar när detta skrivs att Kommunal i Stockholms län direkt efter LO-kongressens avslutning i beslutat arrangera en Folklig manifestation mot privatiseringar och nedskärningar, och hoppas på massivt stöd för en stor manifestation för välfärd utan vinst inför Riksdagens öppnande i höst.

Åtta av tio svenskar är enligt en ny opinionsundersökning av Novus motståndare till privata vinster inom vården, och nu krävs en facklig och politisk ryggrad till det växande motståndet. Frågan om ett förbud mot vinster inom skattefinansierad vård, omsorg och skola med mera får inte längre sopas under mattan med uttalanden som att “det inte låter sig göras”.

Välfärdens månglare måste drivas ut ur det gemensamma rummet. Vi måste skapa en trygg vård och skola, där brukarnas behov står i centrum, inte ägarnas och vinsten. Då måste vi också kunna säga att vår gemensamma välfärd ska skötas gemensamt, inte av vinstmaximerande riskkapitalbolag.

Det räcker nu. Skolan och vården ska inte styras av privata vinstintressen. Vår gemensamma välfärd ska skötas gemensamt.”

Ja, rösta bort alliansen! Och jo, använd din röst i nästa val, samt också genom att höja den; blogga, informera, debattera m.m.

Svara
k skriver:

26 maj, 2012 kl. 5:28 e m

Svara
- k skriver:
  
  26 maj, 2012 kl. 5:29 e m
  
  Hans hemsida.
  
  Svara
  - k skriver:
    
    26 maj, 2012 kl. 8:05 e m
    
    Om denna video kan man läsa:
    
    ”Barry Schwartz makes a passionate call for practical wisdom as an antidote to a society gone mad with bureaucracy. He argues powerfully that rules often fail us, incentives often backfire, and practical, everyday wisdom will help rebuild our world.”
k skriver:

28 maj, 2012 kl. 6:24 f m

Ja, man försöker blanda bort korten. Högervridningen började redan då? För över 25 år sen.

Svara
- k skriver:
  
  28 maj, 2012 kl. 6:55 f m
  
  Apropå att hylla diktatorer på alla nivåer, från dem i familjen (fäder – och mödrar) till diktatorn i ett land (som Franco i Spanien av människor in i våra dagar): George Monbiot i ”Kin Hell”:
  
  ”The conservatives’ supposedly moral concerns turn out to be nothing but an example of the age-old custom of first idealising and then sanctifying one’s own culture.
  
  The past they invoke is fabricated from their own anxieties and obsessions.”
  
  eller ungefär:
  
  ”De konservativas förmodade moraliska bekymmer visar sig vara ingenting annat än ett exempel på den uråldriga seden att först idealisera och sen heligförklara ens egen kultur.
  
  Det gångna de frambesvärjer är hopsatt av deras egna ångestar [förnekade] och hemsökelser.”
  
  Ja, de upplevelser man har från en fostran att bli en hårding, så man kan inta de högsta positionerna i samhället. Den fostran som startade i hemmet och sen fortsatte på internatskola, som Lundsberg och Sigtuna i Sverige och skolor i England och i andra länder. USA troligen också.
  
  Ja, de som deltar i kamratuppfostran, som den på privatskolor som Lundsberg (och Sigtuna), vad har DE varit utsatta från hemifrån?
  
  ”Internatskolans anda ska fostra makthavare”:
  
  ”ELEVHIERARKI Inspirationen till den sadistiska kamratfostran vid bland annat Lundsberg som just nu debatteras flitigt kommer från engelska elitskolor som Eton. Syftet var där att skapa framtidens makthavare. De svagare skulle foga sig under tystnad – och de allra svagaste sållas bort./…/
  
  Lundsbergs internatverksamhet är uppbyggt av elevhem, där varje elevhem har en elevhierarki som styrs utav en troman. Denna troman är en framröstad elev som går sista året av sin utbildning. Tromannen har huvudansvaret för disciplineringen av elevhemmets yngre elever, men hela gruppen av seniora elever hjälper till med den fostrande uppgiften. De yngsta eleverna kallas på Lundsberg för tarm eller tarmludd, de som går de sista åren kallas för storkisar.
  
  Inom de engelska internatskolorna finner vi en liknande terminologi för att markera de inre makthierarkierna. De yngsta eleverna kallas för fag. Till skillnad från termen tarmludd, där ordet syftar på att eleven saknar värde, associerar begreppet fag till de uppassande sysslor personen ska utföra. Den roll som tromannen har på Lundsberg representeras inom det engelska systemet av en mängd olika titlar, där de ledande elevpositionerna oftast benämns som Prefect, Monitor, House Captain eller Fag master.
  
  Maktstrukturer och andra företeelser visar alltså på en gemensam grundtanke mellan Lundsbergs skola och de engelska public schools om hur fostran bör bedrivas och vad den ska resultera i. Även under åren efter att Lundsbergs grundare William Olsson år 1896 fick visionen att bilda en privatskola av engelskt snitt i Sverige, har Lundsberg hämtat inspiration från England. År 1912 publicerades, i skoltidningen Lundsbergaren, en artikelserie skriven av en före detta elev som besökt Eton. I artikeln beskrivs hur Eton fostrar framtidens generaler, chefer och vetenskapsmän. Fostran syftar till en allsidig utveckling som innefattar både de fysiska och själsliga aspekterna. Vidare hyllar artikelförfattaren de strikta regler som fanns på skolan och han citerar även de berömda ord som tillskrivs lord Wellington: ‘The battle of Waterloo was won on the playing-fields of Eton.’ I artikelns avslutande ord skriver eleven: ‘Må Lundsberg likt Eton bli en viktig länk, en drivande kraft i sitt lands utveckling.’
  
  Utbildningssociologen Christine Heward har undersökt de engelska internatskolornas fostrande funktion under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Heward beskriver att syftet med dessa skolor var att skapa framtidens makthavare genom ett selektivt urval av barn från familjer tillhörande samhällets övre klasser.
  
  Eleverna skulle sedan härdas, både psykiskt och fysiskt, i ett tävlingsinriktat hierarkiskt system där de starkaste skulle överleva medan de svaga skulle lida i tystnad. De allra svagaste skulle sållas bort.”
  
  Och sen ska dessa släppas lösa i samhället, som ledare och makthavare. Oerhört skrämmande. Och hur skadade är de som gått där? Hur blir deras liv? Vad slags livskvalitet får de? Som de försöker fylla på annat sätt senare; genom att i sin tur söka sig till maktpositioner (genom det kontaknät de erhållit på skolan), genom materiella ting osv.
  
  ”Samtliga aspekter som Heward redogör för kan användas för att beskriva framträdande drag i Lundsbergs fostringsfilosofi under det tidiga 1900-talet.
  
  Att det under de första decennierna av 1900-talet fanns en privatägd skola, till för överklassen, med värderingar kring fostran som skiljde sig från det övriga svenska skolsystemet och samhället, är dock inte alltför anmärkningsvärt.
  
  Sverige hade fram till 1960-talet ett skolsystem som var åtskilt, med folkskola för folkets barn samt realskola och läroverk för de högre kulturella skiktens barn. Det många lyfter fram som anmärkningsvärt i debatten kring Lundsberg är hur detta system har lyckats fortleva.”
  
  Ja, varför förändrades inte skolor som Lundsberg? Hur kunde den fortleva?
  
  ”Svaret bör sökas i det faktum att det inom Lundsberg funnits, och kanske ännu finns, starkt stöd inom vissa grupper för att bevara detta system.
  
  Den interna diskussionen kring att reformera eller bevara systemet med kamratfostran går att spåra genom i stort sett hela Lundsbergs mer än hundraåriga historia, tillbaka till när Lundsbergs grundare, brukpatron William Olsson, i början av 1910-talet överförde ägandet av hela skolan med tillhörande byggnader och skog till en stiftelse.
  
  Denna stiftelse skulle bestå av före detta elever och alla skolans före detta elever skulle få rösträtt på stiftelsestämman där man utsåg stiftelsens styrelse. Den första konsekvensen av självstyret blev en mentalitet bland samtida och före detta elever som bestod i att de förvaltade ett arv.”
  
  Ja, som george Moniot skriver i citatet ovan; man idealiserar det dåliga man genomlevt? Ett sätt att slippa känna hur hemskt det var? En förnekelsestrategi, som tyvärr inte bara får konsekvenser för dem som var utsatta för detta, utan också för samhälle och företag, där dessa forna elever vid elitskolorna armbågar sig fram till via kontakter de knutit.
  
  ”I skolhusets vestibul finns en inskription i sten där det står: ‘Lundsbergare, Du äger skolan, känn Ditt ansvar för arvet.’
  
  Bevarandet av ett arv blir mer konkret när skolgången vid Lundsberg ärvs från far till son, vikten av att behålla traditioner och ritualer blir än viktigare då Lundsbergs ritualer knyts samman med den egna släktens ritualer.
  
  För många släkter utgör tiden vid Lundsberg en accepterad rite de passage – en övergång från ungdomen in i vuxenvärlden.
  
  Den bild som Lundsbergs rektor Nylin för snart 100 år sedan beskrev av ett alumni som starkt motsatte sig alltför snabba eller stora förändringar av skolkulturens utformning kan spåras från 1910-talet och ända in på 2000-talet.”
  
  Faktum är att George Monbiot har gått i en skola likt Lundsberg, om jag förstått det rätt, och han inser att de som gjort det är mer eller mindre skadade, Han har skrivit om detta i ”Unsentimental education”, som han inleder med:
  
  ”Britain’s strange private school system causes immeasurable harm./…/
  
  The private schools and their alumni have been fighting a class war for centuries. “Public schools” are so-called because this is what they once were. Eton was founded in 1442 exclusively for the children of paupers: no one whose father had an income of more than five marks could study there. Harrow, Winchester, Rugby and Westminster were also established as free schools for the poor(10). But they and their endowments were seized by the nobility, often by devious means, and the paupers were booted out. Today, private schools continue to capture public resources, by buying up the best teachers (trained at public expense) from the state sector(11). Under the Tories they received a further government subsidy, called the assisted places scheme.
  
  No one who read Nick Davies’s investigation a few years ago into the state of our schools could doubt that the harm done by private education outweighs the benefits.”
  
  Svara
  - k skriver:
    
    28 maj, 2012 kl. 6:57 f m
    
    Monbiot skriver mer intressant om utbildning och barn (samt om familj).
k skriver:

29 maj, 2012 kl. 6:51 f m

Ja, Ulf Lundén skriver sant och bra i ”Klasshat ersätter klassresan”:

”Tanken om den solidariska människan handlar om att du kan se dig själv i den andre. Att vi alla plötsligt kan byta plats med varandra. Rik kan bli fattig. Den friske kan bli sjuk. Du kan förlora arbetet och den ekonomiska trygghet genom ett hastigt penndrag.

Det är när livet plötsligt vänder nedåt, när motgångarna dyker upp som samhällets olika trygghetssystem måste vara robusta och beredda att hjälpa och inte stjälpa människor i utsatthet och nöd. Det har sagts förr och kan skrivas igen.

Alla tjänar på ett jämlikt samhälle eftersom det är ett effektivt botemedel mot hatet.”

Så bra skrivet!

Svara