Utanförskap borde kallas utslagning, men inget är ödesbestämt – det är en fråga om politik…

Men även människor med sjukersättning och A-kassa betalar skatt och bidrar därmed med skattepengar.

Är det ett tillbud när någon dör? undrar Johanna. Och om Arbetslivsinstitutet, se här. Se också artikelserien ”Arbete och hälsa” från Göteborgs universitet.

Se Ett hjärta RÖTT om människosyn. Vadå, mänsklig värdighet? Ja, den politik som bedrivs handlar om skambeläggningspolitik. Gäller inte ”positivt tänkande” här också? Åt båda håll så att säga! Dvs. att tro gott (positivt) om sina ”underordnade”? I lika hög grad som man kräver detta av dem. Se George Montbiot om de ledande klassernas paranoia, här, här och här.

Ja, det var det där med tillit också.

Och det här med att skydda och försvara dem ovanför sig, de starka, men inte de svaga… Har rötter, var? Och varför är vissa ”svaga”?

Ja, det där med förakt för svaghet. I länkad artikel står bland annat:

”I enlighet med sin grundsyn drev Hitler med kraft arbetslinjen, och under sitt första år vid makten halverade NSDAP de sociala kostnaderna i Berlin.

Tyskland blev ett land för dem som nazisterna betraktade som livsdugliga, medan övriga blev icke-personer, när de inte helt enkelt likviderades.

Beklagligtvis för Nazityskland ledde den förvirrade synen på vem som var stark och vem som var svag till att många av de främsta begåvningarna flydde landet, en naturlig följd då föraktet inte byggde på nyttohänsyn eller rationella överväganden överhuvudtaget./…/

Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren.

De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen.

Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa.

Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling.

Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse.

Ända in i döden behöll Hitler sin primitiva uppfattning om den starkares rätt.

Eftersom tyskarna lät sig besegras på slagfältet så var hans eget folk svagt och föraktligt, och hade svikit sin ledare.

Därför var det inte mer än rätt att Tyskland krossades, och Hitler försökte med sina sista order så gott han kunde bidra till den processen.”

Och själv klarade han inte att konfronteras med sanningen, utan tog sitt liv. Under sin tid vid makten orsakade han enorm förödelse…

I artikeln om Ehrenreich och hennes bok om positivt tänkande kan man läsa:

”Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångs­glädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet. Malin Ullgren läser en underhållande uppgörelse med positivitetskulten.

En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ’att välja glädje’, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren.

Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.

I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet.

När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen.

Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.”

Är detta ”frihet”? Och vadå, inte bli styrd – i vad man ska känna och tänka eller hur man ska bete sig? Detta är inte diktatoriskt?

Att styra genom söndrande och härskande är inte så värst friskt som jag ser det. Och man måste ta till sådana metoder när man inte har andra? Eller bättre argument. Vadå, verkliga visioner för vad slags samhälle vi vill ha och skapa?

Och dessutom tror jag inte det är friskt att bara tillåta vissa känslor. Överdrifter i alla riktningar är troligen inte heller ”friskt”. Dvs. att man bara är positiv hela tiden eller bara ”negativ”. Att man bara är glad hela tiden eller djupt deprimerad. Är detta respektfullt? Och borde ge all anledning att ifrågasätta och protestera och vara ”negativ”? Magiskt tänkande som egentligen inte löser den ursprungliga orsaken ELLER senare anledningar till en uppkommen situation.

Men alla sådana ”överdrifter” har en orsak.

Och jag tvivlar på att rätta metoden är att manipulera sina känslor till något de inte är. Fast detta är egentligen ämne för en helt annan bloggpostning.

Och högerregeringen tror sig kunna lösa arbetslösheten med att anlita coacher. Jag blir så upprörd. De försöker liknande metoder som Ehrenreich ifrågasätter skarpt.

Related Articles

• ˈpɛbə: Barbara Ehrenreich: The Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America (alternet.org)

Ehrenreich säger i intervjun om sin bok länkad ovan:

”Positivt tänkande är ett briljant system för social kontroll. När människor råkar ut för svåra saker så säger du ’Tja, det är bara din attityd du måste ändra!’”

Annons