Nej, det tricklar inte ner och vad tycker egentligen Borg i sakfrågor?

20 oktober, 2011 § 1 kommentar

”Borg säger sig vilja begränsa vinster i välfärden” men vad tycker han i sakfrågan? Är det bra eller inte om vård och skola blir en marknad vilken som helst?

”Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kommenterar samhälleliga och ekonomiska frågor trots att det ofta är de som rår för att det är på ett visst sätt på de områden de kommenterar.

Två exempel gavs i går. Statsminister Reinfeldt kommenterade ett införande av Tobinskatt på finansiella transaktioner på EU-nivå, vilket han spådde skulle leda till blomstring av konsultföretag som säljer rådgivning om hur företag undgår en sådan skatt. Hur de fria finansmarknaderna ska tyglas, om de alls bör tyglas, behövde Reinfeldt inte svara på.

Reinfeldt angav att en Tobinskatt inte är bra om inte alla länder är med på det. Men är han beredd att kämpa för att så många länder som möjligt inför en sådan skatt, EU-länderna till att börja med?

Vill han försöka tygla dessa marknader på något sätt? Eller vill han, i nyliberal anda, inte göra det?

Finansminister Borg upprördes av att bolag för riskkapital som nu driver välfärdstjänster (skola, vård) kan plocka ut vinster i så kallade skatteparadis och då undgå att betala skatt. Men vad tycker Borg i sakfrågan att vård och skola blir en marknad som vilken som helst? Är det bra eller inte?

Borgs parti, han är ju med i ett parti med en politik, har ju kämpat för att dagens läge, med företag som bedriver verksamhet inom vård och omsorg, ska vara en realitet. Tycker Borg att hans parti drivit en felaktig politik på området? Eller är han emot privata lösningar av detta slag i välfärdssektorn?

Och övriga moderata ministrar, vad går att säga om deras politik på sina områden?”

Ingvar Persson i ”Anders Borgs nya kläder”:

”Att en moderat finansminister känner behov av att kliva fram som den främsta kritikern av skattetrixande finansentreprenörer måste tolkas som ett tecken i tiden.

Det borde kanske uppmuntra alla som upplever hur spekulation, girighet och marknadsfundamentalism fått bre ut sig över samhället. Alla som protesterat mot hur skattepengar har blivit privata vinster, och välfärdstjänster förvandlats till finansiella placeringar.

Om till och med Borg inser att han ska framstå som systemkritiker har vinden onekligen vänt.

Å andra sidan.

Att Anders Borg antagligen lyckas få många att tro att den nya rolltolkningen är på allvar borde göra oss alla bekymrade.”

Ja, verkligen!

I USA ser vi en hisnande förändring. USA…

”… håller på att bli ett fattigdomsland där alltfler lever på matkuponger och välgörenhet. Samtidigt är det ett land som går tillbaka till 1900 talets början när det gäller hur extremt rika de rika blivit./…/

… gapet mellan de 0,01% rikaste och de 90% vanliga hushållen faktiskt visar upp samma utveckling idag som före 1930-tals krisen. Bara under tjugo år efter andra världskriget höll sig de superrika i schack och hade en normal utveckling. efter 1975 tog girigheten förnyad fart.

Det här gäller även om man jämför de 1% rikaste med de 80% normala hushållen. Gapet ökar rejält.

Men så är den rikaste procenten också extremt välmående i USA.

Den rikaste procenten har 33,8 procent av alla välstånd, de fattiga 50% delar på bara 2,5%!

Det här gäller självklart också om man tittar på vem som äger aktier, delar i fonder osv.

1% äger mer än hälften. Den fattiga halvan äger nästan ingenting.

Det här är ‘Class War‘ på riktigt. Jämför man med andra länder är USA extremt.

Det här är tiondelar av befolkningen och att den horisontella linjen är längst i USA betyder att klasskillnaderna är störst. Storbritannien är nästa stora land som driver samma politik.

Den rikaste tiondelen i Sverige når bara upp till vad den näst rikaste tiondelen i USA har.

Fast pratar man om de riktigt rika, den sista promillen visar alla länder upp stora förmögenheter hos några väldigt få.

Bilderna är dessutom för perioden före den stora kraschen 2008. Efter det har inkomstkillnaderna på jorden inte minskat, de har ökat.”

Se diagram, staplar och bilder i länkad artikel av Johan Ehrenberg.

Vi är de 99 procenten påpekar allt fler amerikaner och britter strejkar… Men förändras politiken? Kan en stark gräsrotsrörelse skapas, som gör att politiken måste ändras och vi få andra slags politiker? Även på vänsterkanten? Där människor inser att deras röster kan spela roll. Och bör spela roll. Jo, allt färre kommer att finna sig.Nej, det tricklar inte ner.

Se ”Krugman om tillståndet i USA: företag som sitter på en massa tillgångar expanderar eller anställer inte. Varför? Varför har vi problem?”

Och privatiseringar verkar inte vara kuren, se de tidigare inläggen ”Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…” och ”Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…” Förhållandena har inte blivit bättre vare sig för de boende eller för vårdpersonalen.

Och som sagt, klyftorna mellan människor är oerhört stora i USA. Barbara Ehrenreich beskriver hur fattigdom ses som brottsligt/kriminellt där. Hemlösa får inte sova var som helst osv.

Det var i Storbritannien och USA som den nyliberala vågen med skattesänkningar, privatiseringar osv startade med Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Och idag är det den förhärskande politiken över hela världen och helt opportun överallt, de som ifrågasätter denna politik möts med minst sagt höjda ögonbryn. Med vad för följder har denna fått och kommer den att få för den lilla människan? Och denna politik är inte alls ofrånkomlig.

”Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ‘Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras’…

Den amerikanska drömmen finns inte i USA och den håller nog på att försvinna också här.

Vi kommer att bli ett fattigt land inte bara ekonomiskt, utan (ande)fattigt i andra avseenden också (se bara platt-TV:n kronprinsessan fick när hon fyllde 30 år), när färre och färre får chans att utvecklas efter sina förutsättningar (därför att de saknar diverse resurser och tillgångar).

Alla behöver en rimlig levnadsstandard, men det finns kanske andra värden än att ha det största huset, bilen osv av alla…

Paul Krugman har skrivit om lyxfeber och statusängslan – i USA.

Annonser

Robin Hood-skatt eller varför nedskärningar är den felaktiga kuren…

13 februari, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 14 och 15 februari, se slutet].

Why cuts are the wrong cure från False Economy. Tack nyabrittas för tipset! Läs vad experter som Paul Krugman, Joseph Stiglitz, Martin Wolf och David Blanchflower säger.

Och här är en artikel om hur Hosni Mubarak blev så ”snuskigt” rik.

En kommentator från USA skriver angående videon ovan:

”Same message holds true in the US. Major cuts will be necessary to pay for extending tax cuts for the richest. I know too many unemployed teachers and starving students who will suffer. Why do we allow this to happen?”

Vilket blir ungefär:

”Samma budskap gäller i USA. Stora nedskärningar kommer att bli nödvändiga för att betala ytterligare skattesänkningar för de rikaste. Jag känner alltför många arbetslösa lärare och svältande studenter som kommer att få lida. Varför låter vi detta hända?”

Tillägg på kvällen: I artikeln ”Varför nedskärningarna inte kommer att hjälpa ekonomin. Att skära ner på utgifter är inte samma sak som att skära ner på underskottet” skriver man att regeringen i Storbritannien säger att dess stora, snabba nedskärningar inte kan undvikas. Ministrar hävdar att det är det enda sättet att handskas med underskottet. Alla som tvivlar på det är ”underskottsförnekare”.

Vi håller inte med – och det gör inte heller många exporter i ekonomi, skriver de i artikeln. Vi förnekar inte underskottet. Det var ett oundvikligt resultat av den världsvida recessionen.

Detta betyder dock inte att regeringens väg är den enda vägen. Det finns alternativ.

Ministrar vill få oss att tro att det enda valet står mellan att skära i utgifter och skattehöjningar (sådana skatter som moms). Men det finns en annan faktor som de ignorerar; hur mycket skatt de får in beror på hur stark ekonomin är.

Om ekonomin går bra då kommer detta att automatiskt hjälpa till att minska underskottet.

Men stora nedskärningar kommer att sakta ner ekonomin och därför minska skatteuttaget. Detta gör underskottet svårare eller till och med omöjligt att minska.

I en demokrati skulle vi alla ha en talan.

Syftet med sidan False Economy är inte att lägga fram ett detaljerat alternativ, utan att utmana myten att det inte finns några alternativ. Dessa djupa och snabba nedskärningar är inte bara skadliga och orättvisa, utan också onödiga.

Vi tror att det finns politiska alternativ som kan hjälpa.

  • Vi vill ha politik som får de arbetslösa i arbete (och vi menar inte att få dem i arbete genom att skära i deras förmåner)
  • Vi stöttar Robin Hood-skatt på finansiella transaktioner och att man slår till mot undvikande och försök att slingrar sig undan att betala skatt.
  • Vi vill se stöd för investeringar i en framtid med låga koldioxidutsläpp, investeringar som kan hjälpa till att få ner arbetslöshet och stimulera tillväxt.

Detta är vårt sätt att angripa problemet i ett nötskal.

I artikeln ”Hur nedskärningar kommer att göra Storbritannien mer orättvist” kan man läsa att regeringen där säger att deras nedskärningsprogram inte bara är oundvikligt, utan också rättvist och progressivt.

Man kan argumentera om vad som är ”rättvist”, men att vara progressiv har faktiskt en definition, skriver de. Om det regeringen gör vore progressivt skulle den ta från de rika och ge till de fattiga (eller åtminstone slå dem mycket mindre hårt än de rika).

Oberoende experter säger att nedskärningarna inte är progressiva.

Först tittar de i denna andra artikel på skatter och förmåner. Deras graf visar att de största förlorarna är de fattigaste 10 procenten bland familjer med barn. De konstaterar att förändringarna i skatter och förmåner snarare är regressiva än progressiva genom nästan hela inkomstfördelningen. De fattigaste kommer att förlora mest fram till 2015 på de åtgärder som planerats och nu ska genomföras.

Vad nedskärningar i utgifter för service kommer att innebära är svårare att säga. En del av de gemensamma utgifterna tjänar alla på, fattig som rik – som miljöskyddande åtgärder.

Men andra delar av de allmänna utgifterna tjänar vissa på mer än andra. För att ge ett enkelt exempel så ju rikare du är, desto mer osannolikt är det att du tar bussen.

En annan graf visar att värdet i samhällstjänster blir mindre i proportion till hushållets inkomst. Dvs. nedskärningar I allmän service drabbar dem som har mindre i inkomster och proportionellt med hänsyn till inkomst. De som alltså drabbas hårdast är de med lägst inkomster och de som drabbas minst är de med högst inkomster. Det är lättare att skära på sådant som drabbar de mindre välbeställda! De mer välbeställda har mer makt i samhället än de fattiga.

Kvinnor är också de större förlorarna när man drar ner på offentlig service. Vilket förmodligen också spelar in väldigt mycket när politikerna fattar sina beslut, medvetet eller omedvetet! Det är de som man befarar ska skrika minst om man klämmer åt dem?

Ensamma föräldrar och pensionärer – av vilka de flesta är kvinnor – kommer att lida av den största reduceringen i sin levnadsstandard genom nedskärningarna i offentlig service.

Nedskärningarna kommer också att innebära att hundratusentals kvinnor kommer att förlora sina jobb. 53 % av de jobb i den offentliga sektorns service som inte har skyddats från nedskärningarna är kvinnors jobb.

Tillägg 14 februari: Nej, är det verkligen bristande kompetens som är det stora problemet bland fotfolket i vården?

Kommer undersköterskor och biträden verkligen att kunna jobba så mycket mer och effektivare med ökad kompetens? HAR de så låg kompetens idag? Vad för arbete gör de redan idag och hur mycket kraft och engagemang lägger de ner redan idag ner? Syns detta i debatt eller media?

Ja, är detta ännu ett försök att undvika en debatt om vårdens verkliga problem?

Karin Petterson på Ledarbloggen skriver i ”Peter Norman borde skämmas” om finansmarknadsminister Peter Normans framrädande i Agenda igår om utförsäljning av Nordea-aktier:

I stället för att försvara utförsäljningen med ideologiska argument – att regeringen tycker att det är principiellt fel att staten ska äga bolag – valde Norman en ohederlig väg.

‘Vi har en statsskuld på ungefär 1100 miljarder. Och så har vi bolag som är värda 600 miljarder. Vi har lånat pengar för att köpa statliga bolag. Det här kommer du inte att föreslå en privatperson – låna pengar, och köp Nordeaaktier.’

Denna argumentation är djupt ohederlig.

För det första har statens avkastning på Nordeaaktierna varit mycket högre än räntan på statsskulden, vilket Malmqvist också framhöll. Det innebär att innehavet har gjort att Sverige kunnat betala av mer på statsskulden än om man inte hade ägt aktierna.

För det andra har Sverige redan i dag en så låg statsskuld att den inte på något sätt hotar tillväxten. Sveriges statsskuld ligger på ca 30 procent. I en färsk studie visar ekonomerna Reinhart och Rogoff exempelvis att det är vid nivåer runt 90 procent av BNP som statsskulden kan vara problematisk för tillväxten.

Det finns inga rationella ekonomiska argument för att det vore bra att sälja ut Nordea för att betala av på statsskulden. Inga. Därmed kan man ha principiella invändningar mot att äga statliga företag oavsett om det ger bra avkastning, förbättrar konkurrensen på en marknad eller upprätthåller viktig infrastruktur. Dessa borde Norman framföra, och vara beredd att möta kritiken.”

Jack Rolka på bloggen ”Mellan anpassning och motstånd” skriver om bidrag och bidrag (som RUT)  och undrar hur mycket vi kan effektivisera våra liv:

”Om jag inte anser mig hinna laga min egen mat ska jag anställa en kock hemma då? Och ska vi subventionera det också? Ska vi planera vårt ‘livspussel’ så in i minsta detalj. Så fort vi får en lucka i vårt schema som inte planerats riskerar vi att bli handfallna. För vad ska vi med kreativ improvisation till. Tänk om vi kunde planera varenda minut, va skönt det skulle vara att slippa tänka, vilka härliga robotar vi kunnat vara. Att dela på bördorna och få mer förståelse för varandra skulle nog kunna göra detta till en icke-diskussion. Och istället skulle vi kunna ta itu med våra stora problem i samhället, som det riktiga utanförskapet, depressioner och stress. Att vara så viktig eller så stressad på jobbet att man inte i lugn och ro har tid att städa sitt eget hem kan inte vara sunt. Städning är dessutom ett utmärkt tillfälle till en stunds reflexion. Kanske över hur ett gott liv kan levas.”

[Tillägg 15 februari: Paul Krugman skriver i bloggpostning om de rikas, men inte berömdas, livsstil. Och i debattartikeln ”Glädje i Egypten – pinsamt Bildt” kan man läsa om Bildts passivitet angående händelserna i Egypten. Säger denna passivitet något om Bildts verkliga syn på makt och demokrati? Artikelförfattaren undrar var klarspråket för demokratin hos Sveriges ledande utrikespolitiker varit].

Kildén & Åsman skriver om förändringen inte minst efter kommunismens fall, där vi skulle glömma den kollektiva kampen och solidaritet, realisera vår egen potential, angående det som händer i Kairo och Tunis och undrar om revolution är så ute i ”Glömda ord blir politiskt korrekta”…

Läs George Monbiot i ”Stripped Bare – Shocking new financial manouevres by the British government show who it’s really working for” eller ungefär ”Avklädd inpå bara kroppen – nya chockerande manövrer (rävspel) av den brittiska regeringen visar vilka den verkligen arbetar för”:

”An economic war is being fought here. Wealth is being transferred from the poor and middle to the rich at stupefying speed and on a stupefying scale. The financial sector seeks to wring every drop from the productive economy, heedless of the eventual impacts. The government is there to help.

[Ett ekonomiskt krig förs här. Välstånd förs över, från de fattiga och dem i mitten, till de rika i en förbluffande fart och i häpnadsväckande omfattning. Den finansiella sektorn försöker att krama ut  varje droppe/uns ur den produktiva ekonomin, obekymrad om de eventuella effekterna. Och regeringen assisterar den (beredvilligt)med detta].

So what do we do? Look to Cairo. I suspect that UK Uncut – the most coherent response so far to the economic transfer…

[… det mest följdriktiga svar som kommit hittills på den ekonomiska överföringen…]

… – could be the beginning of something very big: a mass citizens’ revolt against institutional theft …

[… kan vara början på någonting väldigt stort: en massrevolt från invånarna mot institutionell stöld].

The point is not to overthrow the government: that must be done electorally in the UK. The point is to make it impossible to keep fleecing the nation to serve the elite …

[Det handlar inte om att störta regeringen: dylikt måste ske genom val i Storbritannien. Det handlar istället om att göra det omöjligt att fortsätta att skörta upp nationen för att tjäna eliten].

We go unarmed into this battle; but it’s the government that’s naked.

[Vi går vapenlösa in i den här striden; men det är regeringen som är bar/blottad].”

Skolprestationer i ett allt ojämlikare samhälle…

12 september, 2010 § Lämna en kommentar

Jag blev blev plötsligt nyfiken på vad ”The Spirit Level” säger om utbildning och läs- och skivkunnighet. En bok som legat i stort sett oläst sedan jag köpte den av Amazon i USA strax före jul.

Sjunkande skolprestationer (framförallt bland invandrare) i Sverige kan denna bero på en ökande stress (rörigare och oroligare hemma hos fler), ökande segregation beroende på uppsplittrad skola, alltmer segregerat boende och ökande och ökande ojämlikhet, med ökande statusjakt?

(Här debattartikel om ”Friskolor utan vinstintresse”).

Wilkinson och Pickett skriver på s. 174 i min översättning litet fritt från engelskan att de skandinaviska länderna och Japan, som varit de mest jämlika, presterar bäst vad gäller hälsa och sociala problem jämfört med USA och Storbritannien, så gör också de mest jämlika staterna i USA, som New Hampshire, Minnesota, North Dakota och Vermont jämfört med de mest ojämlika.

På s. 169 skriver de (i min översättning från engelskan) att

”… större inkomstskillnader verkar konsolidera den sociala strukturen och minska chansen för rörlighet uppåt. Där det är större olikhet vad gäller utkomst så är lika möjligheter ett påtagligt mer avlägset framtidsperspektiv.”

Och se hur det är i Sverige och Stockholm – t.ex.

Min pojkvän i USA skickade länk till artikel om gängvåld i Chicago.

Varifrån kommer ilskan och vreden och våldet? Och hur kommer man tillrätta med det? Genom mer av samma, dvs. hårdare tag eller genom föräldrautbildning, upplysning till föräldrar, samt andra åtgärder (politiska, som syftar till att INTE öka ojämlikheten i Sverige och minska den i länder som USA och stater som Illinois, Alabama, Mississippi osv.)?

Ganska ironiskt (i min översättning från engelskan):

”Till skillnad från jämlikhet i sig själv, så värderas jämlikhet i chans av hela det politiska spektrumet – åtminstone i teorin.

[Men] Även om de inte gör något aktivt för att befrämja social rörlighet så skulle ganska få politiker ta öppen ställning mot lika möjligheter.” (s. 157).

Men hur är det med lika möjligheter ens i Sverige idag? Och hur blir det med dessa i framtiden?

Men inget är ödesbestämt som bland annat Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet. Frihet och livschanser i framtidens Sverige.”

fler och fler områden verkar man ifrågasätta stor ojämlikhet… Forskaren David A. Moss vid Harvad Business School råkade lägga två olika grafer över varandra (se bild ovan), en som kartlägger finansreglering (och avreglering) och bankkrascher och den andra som visar trender i inkomstojämlikhet något en kollega till honom hade föreslagit.

Se tidigare postning.

Och återigen, Wilkinson tycker att det är märkligt att en liten del (???) av den politiska högern i Sverige (som Stefan Fölster) inte snarare är stolt över den tradition vi har i Sverige samt över att utgöra ett exempel för andra länder!

”Våra resultat har accepterats av framträdande politiker i alla de största politiska partierna i Storbritannien, däribland David Cameron, ledare för de konservativa. Det tycks råda allmän enighet om att ojämlikheten i Storbritannien är alldeles för hög och att den bör reduceras”

säger Richard Wilkinson i länkat svar till Fölster.

Wilkinson och Pickett skriver i kapitlet om utbildningsprestationer (kapitel 8):

”Över hela den utvecklade världen och över hela det politiska spektrumet, så håller alla med om betydelsen av utbildning. Det är bra för samhället, som behöver de bidrag och den ekonomiska produktivitet, för att inte nämna skatt – som kommer från en skicklig arbetskraft och det är också bra för individer.

Människor med mer utbildning tjänar mer, är mer tillfredsställda med sitt arbete och sin fritid och det är mindre sannolikt att de blir arbetslösa, kriminella, det är mer sannolikt att de frivilligt erbjuder sin tid och röstar i val./…/

Även om bra skolor gör skillnad så har familjebakgrunden det största inflytandet. I en rapport angående utbildningens framtid i Storbritannien så beskriver Melissa Benn och Fiona Millar hur:

’Ett av de största problem som brittiska skolor går till mötes är gapet mellan rika och fattiga och den enorma skillnaden i barnens hembakgrunder och det sociala och kulturella kapital de tar med sig till utbudet vad gäller utbildning [educational table].’

Barn presterar bättre om deras föräldrar har högre inkomster och mer utbildning själva och de presterar bättre om de kommer från hem där de ett ställe att [ostört] studera, där det finns referensböcker och tidningar och där utbildning värdesätts.

Så varför presterar missgynnade barn mindre bra och går miste om den myriad av fördelar som utbildning ger, hur bra än skosystemet är, när alla utvecklade samhällen tar ställning för utbildning och likhet i möjligheter (åtminstone i teorin [ja, just det!])?”

De skriver (s. 105) att internationella utbildningspoäng [educational scores] är nära relaterat till inkomstojämlikhet. Mer ojämlika samhällen och mer ojämlika stater (i USA) har sämre utbildningsnivåer [educational attainments] och dessa relationer är starka nog för dem för att de ska vara säkra på att de inte beror på chans eller slump.

Läs- och skrivkunnigheten är lägre i de mer ojämlika samhällena och högst hos bland annat oss i skandinaven.

Poängen är i betydande grad lägre i stater med bredare inkomstolikheter. Fler barn faller ur skolan i mer ojämlika samhällen. Men de påpekar att fattigdom och ojämlikhet har oberoende effekter. Fattigdom förklarar inte ojämlikhetens effekter menar de. Som jag förstår det så betyder det att fattiga i ett jämlikare samhälle presterar bättre än i ett med stor ojämlikhet.

Att avhopp eller att falla ut ur skolan begränsas inte bara till de fattiga skriver de också.

Data visar att även om dina föräldrar är välutbildade – och alltså antagligen har högre status – så gör samhället du lever i ”en viss” skillnad.

Men för dem längre ner på den sociala stegen som har mindre välutbildade så gör det definitivt en mycket större skillnad.

Wilkinson och Pickett skriver vidare (s. 110 och framåt) om inflytandet av ojämlikhet på kvaliteten i familjeliv och relationer.

Social ojämlikhet i tidig barndomsutveckling är befäst redan innan formell utbildning startar.

Man vet en massa idag om betydelsen av de tidiga åren för senare utveckling (och här handlar det inte om träning eller drillning utan om något helt annat, jag tror att det handlar om att bli respektfullt bemött för att uttrycka det kortfattat).

Lärande börjar redan vid födseln och de första åren är kritiska för hjärnans utveckling. Detta tidiga lärande (om sig själv och världen inte minst) kan bli förstärkt eller hämmat genom omgivningen i vilket ett barn växer upp.

Studier i Storbritannien visar att barn från missgynnade bakgrunder redan vid tre års ålder var upp till ett år efter barn som kommer från privilegierade hem.

Naturligtvis så finns det undantag! Som alltid. Men rent generellt tror jag att det Wilkinson och Pickett skriver stämmer. Jag tror också att barn från mer privilegierade hem kan vara väldigt stressade, men av något annorlunda anledningar, vilket i sin tur påverkar t.ex. skolprestationer och senare liv. Och i ett mer ojämlikhet samhälle så blir denna stress större också för dem precis som för alla andra.

Men det finns alltid ”hårdingar” som klarar sig och slår sig fram trots sin bakgrund (vare sig den är privilegierad eller inte). Somliga har frågat sig om t.ex. kliniska psykologer egentligen är lämpade för sitt jobb, trots goda prestationer i skolan. Undersökningar indikerar att fler där än i andra yrkesgrupper lider av (mildare former av) autism (men jag tror att autism ”inte bara” har biologiska orsaker).

Absolut nödvändigt för tidigt lärande är en stimulerande social omgivning. Babyar och små barn behöver vistas i omhändertagande och mottagliga/tillgängliga/lyhörda omgivningar. De behöver bli talade med, älskade och ”samspelade” med. De behöver möjligheter till lek, att prata och utforska sin värld och de behöver bli uppmuntrade inom säkra ramar, hellre än begränsade i sina aktiviteter och bestraffade.

Den generella kvaliteten i sociala relationer är lägre i mer ojämlika samhällen. Det är ju inte svårt att föreställa sig att livet i ett mer hierarkiskt, samhälle som i högre grad präglas av misstro människor emellan (se hur politiker ger samhälleligt bifall och spelar ut människor mot varandra genom att prata om samhällsbärare och fuskare osv., och vi låter oss spelas ut?) kan påverka intima relationer i hemmet och familjeliv.

Och våld i hemmet (fysiskt och psykiskt), föräldrars psykiska ohälsa, brist på tid och resurser kommer alla tillsammans påverka barnets utveckling.

Man har visat i USA att counties (varje delstat är indelat i ett antal counties) som hade den största ökningen i inkomstojämlikhet också var de counties som hade den högsta skilsmässofrekvensen. Man lever där under större press och stress vilket frestar på nära relationer. Jag tror att stora skillnader i inkomster och ekonomiska tillgångar sätter större press på ALLA i ett samhälle. Både fattig som rik. Frågan är om någon egentligen vinner på detta. Och i så fall hur mycket.

Barn som lever i låginkomstfamiljer upplever mer familjekonflikter och familjesplittring (undra på det gängvåld i en stad som Chicago, som man kan läsa om i länk ovan) och det är mer sannolikt att de blir vittnen till eller att de själva upplever våld, liksom att de bor i områden som är överbefolkade, bullriga (både natt och dag) och bor i undermåliga bostäder. Undra på om det påverkar ens skolprestationer!

Wilkinson och Pickett påpekar dock (s. 111) att det, än en gång, är viktigt att notera att svårigheter i relationer och föräldraskap inte begränsas till de fattiga. Nej, sannerligen inte.

Om skatterna sänks ännu mer för oss som har jobb vad innebär det? Se vilka som tre som är de i särklass största utgiftsposterna för stat och kommun.


Här är länk till artikel nämnd strax ovan ”An Ounce of Prevention – Financial regulation, moral hazard, and the end of ‘too big to fail’.”

Se Melissa Benn i “Building schools for the favoured” och “Free schools: not for turning” samt Fiona Milar bland annat i ”Free schools will benefit some children more than other” apropå förhållandena i skolan i Storbritannien.

Vilka är ”dom som inte arbetar”? Befordran av vi-och-dom-tänkande…

5 september, 2010 § 1 kommentar

… klyschan som med illa dolt förakt upprepas och delar upp medborgarna, ja.

[uppdaterad på sen eftermiddag]. Nej, att spela ut grupper mot varandra tjänar ingen på. De allra flesta vill inget hellre än att vara delaktiga i samhällets utveckling.

Söndra-och-härska-tekniken… Att spela ut människor mot varandra. Vad för slags samhälle skapar detta? Den/de ledare som använder denna teknik har de inga bättre argument att komma med? Vad för visioner har de?

Och vilka får komma till tals i dagens media? Får ALLA komma till tals? Eller handlar det bara om överklass- och lyxproblem?

Människovärde, vadå? Var ligger det? Och äkta respekt?

Illa dolt förakt för svaghet är vad det är. Andreas Gustavsson på ETC uttryckte det så bra:

”… den lättsinniga bristen på respekt för de med mindre makt.”

Se artikeln ”Arrogans och maktfullkomlighet”.

Men vad är ”svaghet”? Varför är vissa ”svaga”?

I de mest ojämlika samhällena är brottsligheten högre. Där får man ha fler poliser och fängelser. Ett samhälle där människor inte litar på varandra och bara ser om sitt eget hus, är det ett sådant vi vill ha? I ett sådant samhälle ökar den allmänna stressen? Och det påverkar både det ena och det andra.

Och vadå moral? Och retoriken till trots; att svartarbete blir mindre i ett samhälle med lägre skatter håller inte. Svartarbete existerar i USA också.

Fast min pojkvän där tror att de betalar minst lika mycket skatt som vi. Den är däremot där utplottrad på annat än inkomstskatt. Politikerna får hitta på alla möjliga andra sätt att dra in skatt.

Var går då skattepengarna där till? Inte till allmän sjukvård eller trygghetsnät eller skola och omsorg?

Vilka är egentligen vinnare i dessa system? Och förlorar inte den breda folkmassan på detta egentligen i många, många avseenden?

Se den amerikanske ekonomen Robert H. Frank i ”The income gap grows” där han skriver om hur inkomstojämlihet snabbt har vuxit i USA.

”I dessa ‘vinnare-tar-allt-marknader’ så omvandlas små skillnader i prestationer i enorma skillnader i ekonomisk belöning.”

Dvs. han menar att proportionerna mellan prestationer och utfall inte alls korresponderar.

”Den kombinerade effekten av marknadskrafter och ändringar i allmän politik har klart gjort livet svårare för medel- och låginkomstmänniskor.

De arbetar längre dagar, sparar mindre, lånar mer, pendlar över längre avstånd och klarar sig utan saker som de tidigare såg som nödvändiga./…/

Ungefär 45 miljoner amerikaner har idag ingen sjukvårdsförsäkring” [denna artikel skrevs 2005], vilket är 5 miljoner fler än under tidigt 90-tal.”

Läs också han artikel ”The Class War That Isn’t”.

Ja, lägre skatter kommer förr eller senare att missgynna breda delar av befolkningen och inte bara de längst ner i samhället, utan också medelklassinkomsttagarna.

Han skriver i den senare artikeln att det finns ett starkt samband mellan priset på hus och kvaliteten i den motsvarande skolan i grannskapet. Därför köper människor dyrare hus än de ganska modesta ökningar i inkomster borde tillåta dem.

För att klara detta får medelklassfamiljer nu precis som jag skrev ovan arbeta längre dagar, låna mer, spara mindre och pendla längre sträckor för att kunna fortsätta skicka sina barn till skolor precis ovanför medelnivå vad gäller kvalitet. Dvs. Frank menar att kvaliteten på skolorna skiljer sig åt!

Detta är den effekt segregeringen får där.

Ja, det handlar om politik och inget är ödesbestämt. Vi KAN välja väg även om experterna påstår motsatsen.Som Ulf Lundén skriver:

”Den borgerliga överhögheten, bestående av nationalekonomer och opinionsbildare, påpekar gång efter annan att det bara finns en väg att gå.

Att alla problem i samhället bara kan lösas genom sänkta skatter. Ja, till och med kulturpolitiken påstås gynnas av att välfärden minskas till en apelsinkärna.

Inte ett ord om framtiden, inte ens en smula vision.”

Men det finns inte bara en väg:

”Susan George (politiker), som länge varit kritisk mot globalisering, myntade motuttrycket TATA; There Are Thousand Alternatives (’Det finns tusentals alternativ’).”

I texten i länken ovan står det i slutet:

”Our current situation should not be used as a tool of the Tina ideologues, and it is certainly no excuse for broken promises.”

Översatt blir det ungefär:

”Vår nuvarande situation skulle inte få användas som ett verktyg för Tina-ideologer och det är verkligen inte någon ursäkt för brutna löften.”

Hur var det nu med chockterapi, ”för vårt eget bästa”? Och min pojkvän skickade en länk angående arbetslöshetsutvecklingen i Sverige mellan 2003 och 2010. Har arbetslinjen gett resultat? Kolla graferna!  Det tog tid att rehabilitera sig efter förra borgerliga regeringsperioden! Se kurvan en bit ner på sidan.

Ja, det behövs en motvikt till prestationssamhället. Se debattartikeln ”Kulturskymning väntar i gymnasieskolan” av Gunnel Stenqvist (fd departementsråd Utbildningsdepartementet).

Och Ulf Lundén menar att ”Den mentala krisen måste brytas.”

Tillägg på sen eftermiddag: Olle Svenning skriver om en arrogant utrikesminister som inte vill diskutera utrikespolitik med de rödgröna i ledaren ”Inte fyra år till med Carl Bildt”:

”Kriget har som alltid sina profitörer: ägarna till de privata arméerna, spekulanterna i oljetillgångarna, vapenproducenterna. De hade länge sin särskilde beskyddare i vicepresidenten och Halliburton-direktören Dick Cheney./…/

Bildt, mer av utrikespolitisk kommentator än minister, valde krig i Irak och försvarar så kraftfullt han förmår krigsuppdragen i Afghanistan.

För honom finns det ett givet samband mellan konflikter och affärer.

Sovjets sönderfall och de eviga konflikterna i Sudan bjuder också privatekonomiska möjligheter.

Den europeiska högern, som Bildt och Reinfeldt är delar av, bygger en del av sina framgångar på att propagera exkluderande nationalism och genom att ingå politiska allianser med främlingsfientliga partier.

De rödgröna har anständigare, om än politiskt tilltufsade, partivänner i Europa. Gränsen mot extremhögern är definitivt stängd./…/

Jan Eliasson, Carin Jämtin, Maria Wetterstrand eller någon annan möjlig utrikesminister har inte berikat sig på nykolonial oljehandel.

Carl Bildt vägrar debattera utrikespolitik med de rödgröna.

För hans personliga del är det begripligt; demokratiskt är det däremot skandalöst.”

Se också Åsa Linderborg i ”I skolan kommer de svaga i kläm.”

Och apropå kultur:

Uppdatering 6 september: Ja, är det verkligen ”Framåt tillsammans???” det handlar om?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin TINA – there is no alternativereflektioner och speglingar II....