Pensioner, avreglerade apotek – vad för samhälle håller på att utvecklas? Nedsippringsteorin i praktiken…

15 februari, 2015 § Lämna en kommentar

nedsippringsteorin i praktiken

Nedsippringsteorin i praktiken?

Min 88-åriga mamma berättade att hon efter operation i höstas fått näringsdryck utskriven och hon beställde den från apoteket i stan 30 km bort. De skickade hem den mot faktura, tror jag. Då kunde hon inte köra bil, något hon nu har börjat med igen.

Senare visade det sig att de hade gjort en kreditbedömning på henne – för en faktura på 98 kronor! Hon reagerade på detta! För en så liten summa! Något hon aldrig varit med om tidigare.

Jag tyckte också det var ganska obehagligt att höra!

Hur är det för dem som har mindre tillgångar?

Och vad slags samhälle håller på att utvecklas?

Sambon fick medicin utskriven i veckan mot inflammation och doktorn ville att hen skulle börja ta denna omedelbart, så vi gick till det privata apoteket intill vårdcentralen (vilket egentligen är något jag undviker).

Nej, de hade inte medicinen där. Så nu har jag själv upplevt något av det andra vittnat om angående tillgång på medicin som skrivs ut. Jag skulle börja jobba ganska snart efter vi varit hos doktorn och hade inte ätit lunch, så jag föreslog att vi skulle åka till apoteket vid lasarettet (Apoteksbolaget). Och, jo, där hade de den, så sambon kunde börja ta sin medicin omedelbart. Vilken parentetiskt fick effekt omedelbart, så doktorn (på den landstingsdrivna vårdcentralen) gjorde en riktig diagnos.

Tyvärr tror jag att både privat och landstingsdrivna vårdcentraler har blivit sämre p.g.a. privatisering och konkurrens. Alla vill skära kostnader och/eller tjäna så mycket pengar som möjligt. Läkare blir allt mer korrumperade i detta system?

Clinton”Så fort vi glömmer.

Vad vände Clintons överskott till en biljondollarskuld [1 biljon är 1 000 000 000 dollar, eller ca 7 000 000 000 svenska kronor nästan]? [Jo,] Republikansk avregleringspolitik, krig och 1% skattesänkning.”

Nej precis, vad har avregleringar lett till? Allt fler har inte råd att betala för sin medicin t.ex.? Har inte ens råd att betala 98 kronor för näringsdryck efter en operation? Vad är det för samhälle?

Ojämlikhet kostar!

cost-inequality-V7

Och återigen, ingen blir rik på egen hand! Med skattepengar bekostar vi vägar och järnvägar där varor kan transporteras, skolor där arbetskraften lär sig läsa och skriva och räkna samt en massa annat (åtminstone hjälpligt), polis som ser till att rånarband inte kommer och stjäl allt från den rikes fabrik eller företag osv. Att den rike skulle bidra till detta och mer, precis som vi alla gör, är inte för mycket begärt!

10942737_10153591787933327_2378228193674794671_n

Och de enorma vinsterna i skola. vård och omsorg var kommer de ifrån? Man skär ner på personal? Och satsar på de lättast utbildade och de friskaste (och de som minst behöver vård och omsorg)?

Jo, ”Segregerat elevurval lönsam affärsidé för fristående skolor”! Och även om det kommer lagar att man inte får neka elev plats i ens skola, så kan man hitta andra, fina sätt att bli av med de kostsammaste eleverna. Något den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch har skrivit om.

Jo, man håller verkligen på att lyckas med ”söndra-och-härska-politiken”. Dvs att slå in kilar mellan folk och ställa dem emot varandra.

John Cleese och hans terapeut Robin Skynner skulle kalla den sortens ledare för ”mindre friska” i motsats till de ledare som får folk att inte bara bry sig om sig själva, utan också om andra, och allas välfärd och bästa.

Annonser

Amerikanska skoldebattören Diane Ravitch bloggar om ”Sveriges skolvalskatastrof”…

24 juli, 2014 § 1 kommentar

GreiderFör det första, skolforskaren och professor emeritus Sven Hartman skriver i ”Utbildning har gjorts till privat konsumtionsvara”:

”Är det någon som i dag kommer ihåg vad Carl Bildt lovade i sin regeringsförklaring 1991? Så här sa han:

• Under 1990-talet skall vi skapa Europas bästa skola.
• Alla ges rätt att fritt välja skola.
• De offentliga bidragen skall i princip följa eleven.

Skolfolk och andra sak-kunniga blev lite konfunderade över löftet om Europas bästa skola. Det var nämligen så att den internationella forskningen visade att Sverige redan hade ett av Europas starkaste skolsystem.

Kunskapsnivån var god i de skolämnen man utvärderat, särskilt när det gällde läskunnighet och läsförståelse. Framför allt visade resultaten, att vi hade ett skolsystem som var likvärdigt. Alla skolor låg på ungefär samma kvalitetsnivå. Och den var hög.

Detta var frukten av den stora satsningen på utbildning som hade skett i Sverige efter andra världskriget. Bakom de stora skolreformerna låg en vilja att stärka bildningsnivån i landet och ge alla barn samma möjligheter till en bra skolgång.

Den svenska skolans främsta uppgift blev att fostra demokratiska människor för att på så sätt utveckla ett demokratiskt samhälle. Det skulle finnas plats för alla, också barn som kom från icke studievana miljöer eller från glesbygd. Integration blev ett kvalitetsmärke. Målmedvetet arbetade man för att bygga en skola för alla.

Det var alltså detta långsiktiga uppbyggnadsarbete som ledde till att Sverige i början på 1990-talet låg i den internationella skoltoppen. Vad menade då Carl Bildt, eller om det nu var utbildningsministern Per Unckel, med utspelet om Europas bästa skola? 

Allt beror naturligtvis på vad man menar med en bra skola. Ska skolan arbeta för det gemensamma bästa eller för privata intressen?

Bildts regeringsförklaring markerade övergången från en utbildningspolitik till en helt annan.

Tidigare betraktades skolan som en gemensam angelägenhet, ett instrument att stärka demokratin och samhällsutvecklingen.

I dag har utbildning gjorts till en privat konsumtionsvara, visserligen skattefinansierad, men ändå styrd av privata intressen och av marknaden.”

I Ravitch bloggpostning ”Sweden’s School Choice Disaster” eller ”Sveriges skolvalskatastrof” kan man läsa att det inte finns någon patentmedicin för att enkelt göra undervisning bättre, med åtföljande förbättrade skolresultat. Detta alltså om förhållandena i USA:

‘Det finns ingen mirakelmedicin’ i offentlig utbildning.

Vi tenderar att söka efter en universallösning [som löser alla problem en gång för alla] – vare sig det handlar om glansen från [den fantastiska] marknaden [som genom tävling löser allt] eller de teknisk-utopiska aspirationerna i utbildningsteknologin – när det handlar om utbildningsutfall så är det faktiskt fråga om en hård, rörig, komplicerad process.

En lektion som svenska föräldrar och elever alltför väl har [borde ha] lärt sig.

[det är inte så] att helt enkelt öppna dammluckan för fler utbildningsentreprenörer inte spränger sönder utbildning. Det är bara helt enkelt nedbrytande [för hela skolan].”

En kommentator påpekar angående Milton Friedmans idéer om skolpeng:

… kom ihåg att dessa metoder förmodades ‘förbättra’ saker. Men ingenstans finns det bevis för detta [att så skett].”

Och kommentator till denna kommentar skriver:

De lyckades med att återställa rassegregation, till synes en inte-så-dold agenda.”

Här i Sverige håller systemet med skolpeng också på att skapa skolsegregation, men delvis med andra förtecken. 

Göran Greider skriver så bra i ledaren ”Förstelärare skapar andralärare”:

”Och det är fascinerande att se vilken lukrativ marknad det genast alstras kring dessa idéer. ‘Skolcoacherna har fått uppdraget att i höst utbilda 50 förstelärare i Huddinge kommun’ kan man exempelvis läsa på Skolcoachernas hemsida.

På hemsidans meny finns vinjetten ‘kunder’ där man kan gå in och se vilka skolor och institutioner som Skolcoacherna jobbar med. Skolcoacherna har en vd, Helena Isacsson, som ‘utbildar i kommunikation, coachning, ledarskap och affärsutveckling/entreprenörskap. Hon har arbetat länge i olika ledande befattningar samt som konsult och affärsutvecklare, både nationellt och internationellt.’

Det cv:t är en rätt talande bild av hur skolvärlden nu organiskt växer samman med en värld av företag och vinstintressen. Fritt skolval, friskolor och vinstintressen skapar i alla skolans dimensioner ett nytt kommersiellt klimat.

Jag vet inte hur många nya företag som vuxit fram i kölvattnet på de nya skolreformerna men det verkar finnas åtskilliga. Här har vi till exempel ‘meriterings­företaget’ Arete Meritering, med Per Reinolf i ledningen. På deras hemsida kan man läsa: ”I Förstelärarmeritering Arete erbjuds lärare att med hjälp av beprövade verktyg arbeta fram en meritmapp som tydligt visar lärarens förstelärarkvalifikationer. Tidsplan: sex veckor. Löpande uppstarter.’

Vad är det här? Det här är den speciella typ av marknad som uppstår när det är skattebetalarna och inga andra som står för den ursprungliga kapitalackumulationen: Det utgår nämligen statsbidrag för detta. Staten står för förstelärarnas lönelyft.

Och inte bara det. I alla fall när reformen lanserades hördes en del kritik mot att de lärare som ansökte om att bli förstelärare själva fick stå för en del av kostnaderna för meriteringen. Kritiken gick ut på att de lärare som har råd mer eller mindre kan köpa sig en bättre lön./…/

Varje förstelärare skapar också ännu fler andra- och kanske tredjelärare, när alla börjar snegla på varandra. Och en ny hierarki är född.

Hierarkier skapar alltid statusångest. Och inte bara det: Hierarkier tenderar att gömma undan och låsa in kunskaper. Om någon som för närvarande bara är andralärare men satsar på att bli förstelärare – varför skulle hen med glädje berätta om sina pedagogiska insikter i lärarrummet?

Någon annan kan ju exploatera hens kunskaper. När hierarkierna stärks bland lärarna är det troligt att det får effekter på alla skolans nivåer. Varför ska en förälder som engagerat slåss för sin unge nöja sig med att ungen bara har en andralärare och ingen förstelärare? Vad känner de motiverade eleverna när de märker att de fått en tredjelärare på halsen?”

Läs också ”Privata aktörer hjälper lärare att göra karriär” och ”Det skapar splittring i stället för samarbete.”

Kommer detta verkligen att göra vår skola bättre och våra elever högre presterande eller är det bara så att privata aktörer tjänar en massa pengar på våra skattemedel? 😦

Nätverk för offentlig utbildning i USA stöttar offentlig utbildning därför att det är en viktig pelare i vårt demokratiska samhälle…

24 mars, 2013 § 11 kommentarer

diane-ravitchDen amerikanska skoldebattören Diane Ravitch i brev till medlemmar i ”Nätverket för offentlig utbildning, ”Note for a positive agenda”:

Ni vet vad vi opponerar oss emot: vikten som läggs vid testande [???], privatisering av offentlig utbildning, masstängningar av skolor (för att spara pengar eller underlätta privatisering), demonisering av lärare, sänkning av standarden för utbildningsprofessionen, vinstdrivna skolor.

Här är det vi stöttar:

  • Vi stöttar skolor som erbjuder en full och rik läroplan för alla barn, en som inkluderar estetiska ämnen, idrott och hälsa, historia, samhällskunskap, utländska språk, litteratur och vetenskap.

  • Vi stöttar skolor som är föremål för demokratisk kontroll av alla invånare i samhället [inte att rika donatorer ska bestämma skolors utformning och innehåll. Donatorer som gör skatteavdrag för sin välgörenhet; vilket sker i USA av bland annat Bill och Melinda Gates, Walmartfamiljen osv och Ravitch kallar dessa, förträdesvis män, ironiskt för miljardärernas pojkklubb, ja, de drivs av övertro på sin förmåga att lösa alla problem, inklusive vet de hur skolan ska drivas!?].

  • Vi stöttar skolor som har de resurser som deras elever behöver, som rådgivare [kuratorer, yrkesvägledare??], bibliotekarier och psykologer.

  • Vi stöttar skälig finansiering av skolor, med extra resurser till de elever som har störst behov.

  • Vi stöttar skolor som har rimliga klasstorlekar, så att lärare har tid att hjälpa barnen de har i sin vård.

  • Vi stöttar tidig barndonsutbildning, därför att vi vet att prestationsgapet börjar före första dagen i skolan [fattigdom är ett stort problem och det poängterar många skoldebattörer i USA!!].

  • Vi stöttar hög standard i professionalismen hos lärare, rektorer och skolinspeltörer [dvs att det på alla dessa poster finns folk som har både utbildning och erfarenhet inom området, något som inte är fallet i USA och något som inte verkar vara fallet i Sverige inom andra områden i samhället här: chefer och inspektörer tillsätts som inte har någon utbildning alls inom det område de ska leda eller granska. Chansen att de ska kunna göra detta på ett professionellt sätt måste bli låg om de inte har utbildning inom det de ska granska eller leda!?].

  • Vi stöttar principen att varje klassrum borde ledas av en lärare som är välutbildad, väl förberedd för utmaningarna att lära ut [till alla sorters elever] – och som är auktoriserad.

  • Vi stöttar kringservice för barn, såsom sjukvård och program efter skolan [fritids???]

  • Vi stöttar utvärderingar som används för att stötta barn och lärare, inte för att straffa eller stigmatisera dem eller för att dela ut belöningar i form av pengar [vilka har visat sig har negativa effekter i många fall].

  • /…/

  • Vi stöttar utvärdering av lärare gjord av professionella, inte baserad på otillförlitliga testpoäng.

  • Vi stöttar att man hjälper skolor som kämpar, inte att man stänger dem.

  • Vi stöttar att föräldrar rådfrågas i frågor som rör deras barn

  • Vi stöttar idén att elevers konfidentiella information måste förbli konfidentiell [det vi kallar tystnadsplikt] och inte överlåts till entreprenörer och markandsföringsrepresentanter [så det man vet om elever inte missbrukas eller utnyttjas].

  • /…/

  • Vi stöttar offentlig utbildning därför att det är en [viktig] pelare i vårt demokratiska samhälle.”

Intressant att spegla skolpolitiken här i Sverige i detta. Se vidare:Diane Ravitch: ‘Jag har inte sett några bevis för att det vore bra att vinstdrivna aktörer driver skolor /…/ Entreprenörerna skapar dessa låtsasskolor för andra människors barn, inte för sina egna barn’…

Är det barn eller skolentreprenörer som ska hjälpas? 😉

Och se också Dagens Diane Ravitch-citat: ‘Våra utbildningsproblem är uttryck för vår avsaknad av utbildningsvisioner, inte ett företagsledningsproblem som kräver värvning av en armé av konsulter’… Detta gäller också andra delar av välfärdssektorn!?

(M) försöker blanda bort korten – att gulla med de (super)rika, samt om avsaknaden av debatt kring politikens effekter på den sociala rörligheten …

25 maj, 2012 § 10 kommentarer

Björn Johnson skriver i ”Reinfeldts förnekelsestrategi” att (M) försöker blanda bort korten:

”I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ‘enskilda fall’. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ‘relativt fattigdomsbegrepp’. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ‘om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket’. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet.”

M-politiker verkar vara ganska på och producerar debattartiklar om att apoteksavregleringen har gjort tillgängligheten för huvudvärkspiller så fantastiskt mycket bättre! Men vadå allvarliga avigsidor? 

Samtidigt hörde jag om en musikpedagogkollega som hade eget företag som instrumentallärare i Stockholm. När denne efter ett tag upptäckte att en familj i vilken han hade två barn som elever, hade en hel bilpark, med en Merca, en Ferrari och diverse andra bilar, så höjde han arvodet så denna familj betalade 6 600 kr/månad för barnens spelande.

I ljuset av detta förstår jag ÄNNU mindre att vi ska sponsra städningen i hem där man mycket väl skulle kunna betala den själva!

Ja, det där med att gulla med de (super)rika.

Och det är inte bara de välställda som saknar kontakt med verkligheten för en stor del av befolkningen, utan även en massa i en stor del av befolkningen som saknar kontakt med hur viss även i Sverige lever! Vilket gör att de röstar på allianspartierna, som förbättrar för de redan välbeställda och späder på de klyftor som finns än mer.

Jan Guillou skriver så bra i ”För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt”:

”Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.

Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag ­inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.

Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personal­besparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.

Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.

Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ”valfrihet i välfärden” och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.

Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i sam­hället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.

Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.

Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle ­skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt mot­satta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i under­visningen så att få­talet barn med rika föräldrar får en mycket bättre under­visning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida ­arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.

Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.

Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Han skriver vidare i ”Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård”:

”Det är möjligt att det fanns en och annan borgerlig ideolog som verk­ligen trodde att skola, vård och omsorg skulle bli bättre genom privatisering. Pedagogiska eldsjälar skulle få släppa loss hela sin skaparkraft i de befriade skolorna, renhjärtade goda människor skulle pyssla om ­våra gamla. Bara man tog i från skattebetalarna själva ägandet och överförde deras pengar till privatföretag skulle allt bli strålande mycket bättre.

Nu har vi facit. Caremaskandalen nyligen visade obönhörligt på det konkreta sambandet mellan kissblöjor på ålderdomshem och rikare riskkapitalister. Affärsidén är ju mycket enkel. Man tar skattebetalarnas pengar, sparar in på vården eller undervisningen så att vinst uppstår.

Antingen smugglar man då undan vinsten till skatteparadis eller använder den till att köpa nya vårdföretag så att klippet uppstår när man säljer hela klabbet. Men under hela processen är det absolut nödvändigt att åstadkomma så många försämringar som möjligt.”

Jo, jag tror att det är sant att ju större ojämlikhet desto svårare är det att göra klassresor och jag undrar om inte Sverige håller att ändras där och kanske mer än vi önskar.

Daniel Lind skriver i essän ”Möjligheternas land”:

”Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla.

Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.

Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet?

I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hem­ifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

Men då får man hitta på andra förklaringsmodeller; som att de med högre IQ också tenderar att bli rikare och liknande. Men jag skulle aldrig rösta på något alliansparti även om också jag är väldigt kritisk mot (s)! Och jag skulle inte sluta rösta heller! Heller aldrig missnöjesrösta på (SD)! Då blir faktiskt (V) ett väldigt bra alternativ!

Och de rikaste är bara en liten, liten procent, så resterande befolkning kan rösta bort de politiker som nu med fortsatt rask takt monterar ner vår välfärd.

Dessutom skulle jag inte vilja vara förälder idag, med barn som tvingas välja skola. Tänk om jag väljer fel här också! ”Skyll dig själv!”

”Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan och vården?” Är det inte ALLAS rättighet? Är inte alla lika mycket värda?

Men läs här om facebookaktier som sjunker

Borgerlig syn på omänsklig sjukvård, mer om privatiseringar och om Reinfeldts förljugna allmänintresse…

22 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Först och främst; Reinfeldt och Borg beskrivs av nyliberal högermedia som ansvarsfulla, tekniska expertagerande, där framförallt Reinfeldt nu senast säger sig leda ”allmänintresset” (men det är knappast allmänintresset han företräder!). Se mer om Reinfeldt och det s.k. ”allmänintresset” i slutet av denna postning.

Men för att starta hela denna tråd; AT-läkaren och miljöpartistiska politikern Daniel Svedin skriver i ”Produktionssjukvård – inte i Dalarna”:

”… valfrihet betyder också att invånare med stora ekonomiska resurser kan påverka sin vård i större utsträckning än låginkomsttagare. Lägre inkomstskatt, vilket förespråkas av borgerliga partier, genererar högre patientavgifter.

Du som har råd att betala ‘extra’ kan gå före i vårdköer [även vi lärare erbjuds teckna – en ganska dyr – sjukvårdsförsäkring, allt mindre blir kvar för oss medel- och låginkonsttagare av jobbskatteavdraget samtidigt som trygghetssystemen försämras i allt snabbare takt, en politik som knappast är ofrånkomlig och knappast är kostnadseffektiv heller, ger oss t.ex. inte billigare vård, utan troligen dyrare], du kan välja en vårdcentral med ett större utbud av multidisciplinära kompetenser och du kan snabbare få tillgång till specialistsjukvård.

Privata vårdgivare har heller inget intresse i folkhälsa, förebyggande samhälleliga sjukvårdsinsatser eller hemsjukvård.

De lämnar patienter med kroniska sjukdomar och socialmedicinska bekymmer därhän eftersom dessa patienter är alltför vårdkrävande och kostar mer än de smakar. Det enda en privat vårdgivare eftersträvar är ekonomisk vinst.

Denna ojämlika ansvarsfördelning mellan offentlig och privat vårdgivare innebär naturligtvis ojämlika konkurrensförhållanden och slutändan vård på olika villkor. Tillåter vi alltför många privata vårdaktörer att få slå rot i Dalarna har vi snart en primärvård som liknar den i Stockholms län./…/

I Stockholms län har man okontrollerat och utan behovsprövning släppt fram privata vårdaktörer i syfte att maximera patientens valfrihet. Ersättningssystemet ‘betalt per patient’, har lett till att ett patientbesök inte gärna får överskrida 15 minuter.

Flertalet mottagningar uppvisar tvivelaktig kompetens och kvalitet. Till exempel så riskerar just nu en privatmottagning i Gamla Stan att få stänga på bakgrund av bristfälliga hygieniska rutiner. En kvartersakut i de norra förorterna upptäcktes ha anställt läkare från utlandet utan giltig svensk legitimation.

Eftersom läkarbesök genererar större ekonomisk ersättning än sjuksköterskebesök har flera mottagningar minimerat sin sjuksköterskemottagning och telefonrådgivning.

Istället satsar de allt på att låta läkarna ta emot så många patienter som möjligt och detta oavsett patientens individuella behov! [är det effektiv resursanvändning?]

Inte undra på att landstingsrådet Filippa Reinfeldt stolt kunde presentera en 35-procentig ökning av antalet läkarbesök år 2007-2009!/…/

I den bemärkelsen handlar sjukvård inte längre om människor utan om pengar. Hälsovalet i Stockholm [vårdval Stockholm] har lett till ett ineffektivt utnyttjande av personalresurser och en arbetsmiljö som präglas av stress och där varken personal eller patienter mår bra./…/

Denna borgerliga syn på omänsklig primärvård vill vi aldrig någonsin se i Dalarna.”

Läkarna Lars-Erik Hansson och Simon Larsson skriver också i artikeln ”Vårdvalet styr resurser till dem som är friskast” i Göteborgsposten (dvs fler och fler reagerar, men hörs de ordentligt i media? I TV-nyheter, svensk press osv?)

”Ett flertal undersökningar visar att vården utnyttjas mer av rika än av fattiga. Samtidigt inför allt fler landsting, inklusive vårt eget, vårdvalsmodeller som riskerar att kraftigt öka ojämlikheten. Det är orättfärdigt

Åtta levnadsår – det är skillnaden i medellivslängd mellan män i Älvsborg och män i Bergsjön, en spårvagnsresa med 11:an som tar trekvart.

Den ojämlika hälsan börjar alltmer uppmärksammas i medicinsk och samhällsekonomisk forskning. Ett flertal undersökningar visar att vården utnyttjas mer av rika än av fattiga och det gäller allt från förskrivning av Viagra till vård i livets slutskede.

Socialstyrelsens rapport Cancer i Sverige (2011) konstaterar att den lägsta socioekonomiska gruppen har klart sämre överlevnad vid alla cancerformer och i oktober ska myndigheten på regeringens uppdrag presentera en lägesrapport om vårdens (o)jämlikhet./…/

Många vårdarbetare kan vittna om hur hälsogapet stadigt växer. En ung, frisk och välinformerad grupp tar till sig hälsoråden och konsumerar vårdresurser för att ‘maxa’ hälsan medan en stor och tyst grupp inte tycks söka eller få de vårdresurser som de behöver./…/

Det märkliga är att allt fler landsting, inklusive vårt eget, samtidigt inför vårdvalsmodeller som riskerar att kraftigt öka ojämlikheten. Bo Burström, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet, menar att vårdvalsmodellerna ökar skillnaderna mellan de som är informerade och de som inte är det.

Vårdvalet inom primärvården innebär i korthet att politikerna avsäger sig makten att lokalisera vårdresurserna dit de behövs. Innebär det en vårdcentral per kvarter i centrum och en i nordost må det vara hänt, lyder det ansvarslösa marknadstänkandet i sin förlängning.

Vårdvalet infördes i namn av ett högre syfte, nämligen valfrihet.

Men primärvårdskontorets egna siffror visar att bara 17 procent av regionens medborgare alls brydde sig om att välja, och detta efter en dyr och omfattande reklamkampanj. Än mer anmärkningsvärt är att de sjukaste och äldsta var de som minst brydde sig om att välja.

När man frågar vårdgivarna själva anser de att vårdvalsmodellen skapat en obalans till förmån för de friskaste patienterna och till nackdel för kroniskt sjuka och multisjuka.

Vi som arbetar inom vården vet vad det betyder i praktiken: vårdcentralerna har sett sig tvungna att konkurrera genom generösa jourtider och dyra drop-in-mottagningar. Detta är praktiskt för alla som kommer med en förkylning men drop in-tiderna har finansierats genom nedskärningar av de personalgrupper (specialiserade sjuksköterskor, psykologer och kuratorer) som är helt avgörande för de med störst ohälsa.

Det är tveklöst så att vårdvalsmodellen gör vissa patienter mer lönsamma än andra. De minst lönsamma märks dock knappast i en enkätstatistik som domineras av medelklassens eufori över att kunna ”droppa-in” med sina innebandystukade fötter.

Att ge männen i Bergsjön åtta år till var redan tidigare en stor utmaning för våra politiker. Vi vill gärna veta hur de menar att målet skall kunna uppnås med en vårdmodell som styr om resurser till de friskaste. Har Västra Götalandsregionen avskrivit tanken på jämlik hälsa som en vacker men orealistisk utopi?”

Se vidare läkare Anders Romelsjö om ”Vårdval är en dyr, oekonomisk och odemokratisk myt”:

”Som med doktor Jan Halldin påpekat många gånger, senast i Läkartidningen igår 5 oktober (nr 40 2011), finns det däremot risk för att privatisering av vården medför att den blir mer ojämlik, att ekonomiska intressen förstärks på bekostnad av kvalitet och vårdbehov./…/

Jan Halldin har alldeles rätt då han skriver:‘Att vårdval och vårdprivatiseringar har införts så snabbt i vårt land har huvudsakligen politiskt ideologiska orsaker. Det anmärkningsvärda är att det har kunnat ske utan stöd i evidensbaserad forskning och kunskap’.

Är inte detta något av en skandal? Vill medborgarna betala mer för en vård som sannolikt är sämre genom att den blir mer ojämlik (i strid med Hälso- och sjukvårdslagen) och där utsatta grupper särskilt riskerar att hamna i kläm, och där vinstmedel går till skatteparadis i utlandet?”

Se också hans inlägg ”Privata vårdbolag tjänar miljarder av skattepengar utan att vården förbättras” och kommentarerna till detta.

Och man har visat här i Sverige att oerhört många äldre är för skröpliga för att välja, se ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”. Apropå s.k. ”valfrihet”. För vilka är ”valfriheten”? För gemene man verkligen?

Och om privatisering av skolan och skolgången skriver Sven-Eric Liedman apropå en bok av den amerikanska skolforskaren Diane Ravicth i ”För friskolan – ur tiden”:

”… vinstdrivna skolor både sänker kunskapsnivån och förstärker klassamhället.

I Sverige talar vi om Jan Björklund som om han vore unik. Men världen är full av sådana som han. Hela den svenska utvecklingen under senare decennier har i mycket följt den amerikanska i spåren.

När kommunaliseringen planerades, reste svenska experter till USA för att hämta inspiration för egna kommande stordåd. Friskolereformen några år senare hade amerikanska förebilder; förändringen blev bara mer drastisk i Sverige. Skolor försvinner inte i USA bara därför att några föräldrar väljer att sätta sina telningar någon annanstans. De stängs när provresultat och betyg trots varningar från myndigheterna förblir usla.

Men färdriktningen är densamma, och i år genomförs i Sverige nya genomgripande förändringar som i väsentliga punkter kopierar en tio år gammal amerikansk reform.

Därför är Diana Ravichs bok så viktig också för oss. Med klarhet och precision visar hon hur NCLB [No Chilod Left Behind dvs inget barn ska lämnas efter] kommit till korta.

Koncentrationen på några få kärnämnen – matematik och engelska – har lett till en utarmning av andra ämnen. Tillsammans med den överdrivna uppmärksamheten på prov och betyg har skolans lärokurser snävats in och berövats livgivande inslag.

Man dyrkar enkla, mätbara data (och, vill jag tillägga, där man inte har några sådana data höftar man till några som kan ge illusion av exakthet).

En synbar effekt är att estetiska och konstnärliga ämnen håller på att försvinna. Historieämnet, som redan tidigare vanställdes av en ängslig objektivitetsiver, har ytterligare förtvinat. Det anses farligt att berätta, och kvar blir döda fakta.

Över huvud sviker den nya skolan sin uppgift ‘to make sense of this world’ [göra världen förståelig, skapa mening] för eleverna, säger Ravitch. Blickfältet snävas in. Siktet ställs enbart på provräkningar och provskrivningar. Elever tvingas lära för skolan, inte för livet.

Ravitch riktar också en förödande kritik mot friskolorna.

Det började så oskyldigt.

En ordförande i lärarfacket, Albert Shanker, lanserade på 1980-talet idén att grupper av lärare skulle få möjlighet att starta sin egen skola, detta för att deras professionella kompetens skulle få fritt spelrum. Därmed skulle också vägen öppnas för djärva pedagogiska experiment.

Men Shankers idé kidnappades snart av den sorts människor som i den fria marknaden ser lösningen på all problem, också skolans. Skolans värld invaderades av smarta ekonomer som inte hade begrepp om vad undervisning och utbildning är för något. De visste där­emot hur man kunde driva företag och ersatte så snart möjligheter gavs professionella rektorer med folk av sin egen sort. Över huvud förpassades lärarna till marginalerna. De blev tjänsteandar i sin egen skola.

Effekterna har enligt Ravitch varit förödande. En främmande logik har på många håll tagit makten över skolan. Marknaden har vinnare och förlorare, säger Ravitch. Det ska inte skolan ha./…/

I detta alltmer klasskiktade samhälle sprids lögnen att om skolorna och lärarna bara sköter sig spelar elevernas bakgrund inte någon roll för studieresultaten [blickarna riktas bort från fattigdom och isolering på grund av ras!!!]. Men all statistik visar att det är så. Varningsropen om att Sverige, liksom USA, klarar sig sämre vid internationella jämförelser gäller egentligen bara vissa skolor i vissa områden. ”

Och andelen icke vinstdrivande skolor sjunker, dvs de vinstdrivande håller på att ta över. Vad kan det innebära?

Och Reinfeldt och Borg påstås vara och säger sig vara ansvarsfulla, tekniska expertagerande. Framförallt Reinfeldt säger sig leda ”allmänintresset”.

Men den nya välfärden ska vara föräldrar och sambos. Tillägg 23 oktober: läs denna artikel av utförsäkrad journalist om detta att leva på anhöriga ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa.”

Se denna intervju i SVD med Reinfeldt.

Det är klart tjänar men över miljonen per år, så bör man ha råd att stötta sjuka och arbetslösa anhöriga, sätta sina barn i privatskolor och kanske t.o.m. betala avgift för detta osv osv osv? Men hur blir det för dem som inte har någon familj eller kanske ens anhöriga (vare sig rika eller fattiga)?

Läs andra bloggpostningar om detta här, här, här, här och här:

”Fredrik Reinfeldt och hans nya Moderaterna är inte ett neutrum. Det är en politisk organisation vars bild av hur samhället skall konstrueras är subjektiv.

Att Fredrik Reinfeldt vill representera allmänintresset och skapa bilden av ett Moderaterna som politisk norm är däremot begriplig.

Det är trots allt det enda alternativet som står till buds för att skyla det faktum att Moderaterna representerar särintresset välbärgade, vita, medelålders män.”

Jag höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste Göran Greiders ledare ”Reinfeldt lämnar politiken”. Där skriver han:

”Den svenska politiska offentligheten är uppenbarligen på väg att övergå i ett slags absurd teater. I alla fall är det den känslan jag alltmer fått efter att ha hört utspelen från moderatledaren Fredrik Reinfeldt de senaste dagarna under den pågående moderatstämman. Är han ens moderatledare längre? 

Han har ju nu offentligt deklarerat att han i grunden endast företräder det så kallade allmänintresset och står fri från alla slags bindningar [se Vänstra stranden om detta s.k. allmänintresse]./…/

Fredrik Reinfeldt leder ett allmänintressets parti som emellertid vägrar att ens gå med på lagar som kräver redovisning av de kampanjpengar det får från välbeställda personer. Hur är det möjligt att Reinfeldt undkommer kritik för det? Åtminstone i allmänintressets namn borde väl dessa kampanjbidrag redovisas? 

Alltmer tycks det ha blivit så att såväl Reinfeldt som Borg höjt sig över politiken och framstår och framställs som ett slags oberoende experter, eller ämbetsmän i staten.

De svävar ovanför alla småttigheter.

De kommer med små analyser av världsläget och ger kommentarer som i medierna närapå framställs som kommande från oberoende håll och pressas sällan på det politiska innehållet. I fallet Carl Bildt blir det direkt parodiskt.

Varför pressas inte statsministern på om han verkligen har förtroende för sin utrikesminister när denne uppenbarligen försökt mörka kopplingarna till Etiopen som han via Lundinkoncernen har haft? Men när Reifeldt pratar om Bildt låter det som om han pratar om en intressent figur i TV och inte om en av sina egna ministrar. /…/

I sitt tal på moderatstämman kunde således Reinfeldt i allmänna ordalag klaga på konsumtionshetsen i samhället. Bra. Men var är då följdfrågorna om vad moderaterna vill göra för att minska konsumtions- och statushetsen?

Vill de nu dra in köpkraft genom att höja skatterna?

Nej. Istället driver (m) en politik som ökar skillnaderna och därmed triggar igång just konsumtions- och statushets?

Men Reinfeldt säger det han säger som om det rörde sig om ett fritt kåseri och ingenting mer./…/

alla slags ideologiska kompasser plockas bort, att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället och reducerar politik till en vag fråga om förtroende för förmågan att förvalta det bestående./…/

… idépolitik eller analys av de politiska beslutens konsekvenser för miljoner människor ersätts av frågor om enskilda politiker gör rätt för sig eller inte./…/

De lanserar således ett skattesänkarprogram som ger miljarder till de välbeställda och tar samtidigt ifrån breda löntagarskikt en fungerande a-kassa eller sjukförsäkring. Men detta djupt politiska projekt beskriver de inte som tydlig intressepolitik, utan som ett slags ansvarsfullt, tekniskt expertagerande. 

Och många sväljer det. Hur är det möjligt? Kanske kan det förstås bara om man ser på den samlade effekten av idépolitisk utarmning, medialisering och minskande folklig aktivitet.

Jag tror ändå att den antipolitiska vågen till slut når sin topp och sedan faller tillbaka. Men just nu bryter den fram med fullt kraft och den som surfar elegantast på den är moderatledaren och statsministern.”

Och Robert Sundberg skrev att Borg säger sig vilja begränsa vinster i välfärden, men vad tycker han i sakfrågan egentligen? Är det bra om vård och skola blir en marknad vilken som helst?

Sven-Eric Liedman skriver om tandlös politik (vad gäller skolan, men den gäller politiken inom kanske alla områden):

”I Sverige försöker man på tandlöst vis komma åt rena lycksökare i branschen.

Inte ens Socialdemokraterna vågar ryta de befriande orden: Åt helvete med vinster i skolan! Man säger att det alltid skulle finnas kryphål för dem som vill sko sig. Men täpp till kryphålen då!”

Och systemen uppmuntrar allt mer till att bara se till kortsiktigt självintresse och ”vi” ifrågasätter dem inte heller! Borgerlig media framställer inte minst Reinfeldt och Borg som oberoende experter och ansvarstagare och människor går på det!? På lång sikt tror jag att de flesta förlorar på den politik som förs).

Liedman skriver:

Enligt Ravitch förstärker friskolesystemet också segregationen i samhället. Det lockar till sig elever vars föräldrar skyr de så kallade problemområdena, kanske över huvud de kommunala skolorna, samtidigt som de i alla avseenden fattiga, alltså de som är ekonomiskt, socialt och kulturellt underlägsna, lämnas kvar i skolor med sämre resurser.”

Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…

19 oktober, 2011 § 2 kommentarer

Fortsättning från föregående postning.

I mitt snabba referat från engelskan:

Vårdpersonal var väl medvetna om oron över vårdstandarden inom hela äldrevårdssektorn och tvivlade på att saker skulle förbättras, samtidigt som personalens arbetsförhållanden blev sämre.

Retoriken där som här och överallt är ju att vi inte kommer att kunna finansiera de allt fler äldre. Något som enligt bland annat Daniel Ankarloo inte är sant.

Det finns inga tillgängliga bevis för att någon ’ålderschock’ hotar oss.”

Se också hans bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Lango Gamanga, anställd hos Fremantle, säger:

”Fremantle lurar oss. De får oss att ta hand om alltför många människor på en gång. De flesta hem är underbemannade (Fremantles årliga rapport diskuterar problem med att behålla personal).”

”En del av de boende har inte någon familj, så de ser oss i personalen som deras familj. De bävar för när vi ska ta ut ledighet. Det är en viktig service vi ger”

säger Jackie Mitchell.

Allmänheten har sett allt detta och stöttat de strejkande.

”Min mamma var på Merrivales ålderdomshem”

säger en äldre man på en strejk nyligen.

”De [vårdpersonalen] tog hand om henne så bra. Min mamma var inte rik. Hon bodde i en kommunlägenhet [hyreslägenhet?] hela sitt liv. Vårdpersonalen var fantastisk med henne. De tog ut henne och såg verkligen efter henne.”

“Hela idén med vård har spårat ur. Jag skulle inte rekommendera någon att gå in i vårdsektorn idag. Det handlar om hela arbetsetiken. Det känns nästan som en förvaringsplats/lager [de boende ses inte på med respekt som levande varelser från högsta ort? Utan som kostnader och besvär?]”

säger Carmel Reynolds.

Situationen blev än mer utmanande när kommunledningen annonserade att man ville stänga ett äldreboende.

Personalen blev förskräckt över de tänkbara följderna av stängningen.  Det fanns en tvist med ett annat vårdföretag, Catalyst Housing, som inte verkade gå att lösa och som gjorde saker än mer komplicerade.

“Om jag hade varit yngre skulle jag gå någon annanstans”

säger Ann Quinn och fortsätter

”Jag skulle inte vara här. Jag skulle gå.”

Strejkarna börjar bli modfällda. Ja, vem är mest uthållig? De med pengar och resurser sitter på fler trumfkort?

Det som var ännu mer demoraliserande var kommunledningens erkännande – i en annan rapport – att nedskärningarna i löner och villkor för personalen inte hade gett den önskade, billigare, mer effektiva servicen. Det började ovanpå allt annat bli klart att lidandena hade varit förgäves.

Den höga personalomsättningen hade varit kostsam och de privata serviceföretagen kunde inte leverera service inom budgeten. Rapporten gjorde klart att försöket att mildra förluster genom att skära ner lönerna genom en ’högprofilförändring’ (striden med vårdpersonalen) hade misslyckats.

Det andra vårdföretaget Catalyst Housing lämnade in en fordran på 17 miljoner pund till kommunledningen. Det verkade som om detta företag hade underuppskattat kostnaden för förbättring vad gällde nya vårdhjälpmedel (??). Fallet gick till skiljedom.

“Detta har pågått för länge nu. Vårdpersonalen är demoraliserad. En del människor har depressioner och är stressade [dvs mår rejält dåligt]”

säger Sandra Jones.

“Det är svårt att fortsätta och fler och fler människor slutar… men jag tror att vi måste fortsätta strejka”

säger Pat Ward.

Hon hade arbetat i Barnets äldrevård i mer än 20 år när hon tvingade skriva på Fremantles kontrakt och hon var extra arg.

”De tvingar fram underskrift genom hot/skrämsel.”

Det finns dock en del uppmuntrande saker. Man har fått ett enormt stöd från fackets gräsrötter och man sätts allmänt högt, liksom man sätter andra strejkande. Kampen att överleva finansiellt och ovilligheten att till sist överge sin kampanj har väckt stor respekt.

Det finns också vissa tecken på att kampanjen har varit till nytta för andra, t.ex. i Bristol, där en fackrepresentant säger att de använt erfarenheten från Fremantleexemplet för att förklara farorna med privatiseringar för arbetare och kommuners service. Fremantle är ett klassiskt exempel på hur man inte kommer att spara pengar, leverera service – eller behålla personal.

Men det kommer inte att bli några stora triumfer för människor som jobbar inom vården. Det blir det sällan när privatiseringar fortsätter.

Catalyst House vann tvisten nämnd ovan och detta kostade flera miljoner pund för kommunen (pengar som kunnat användas till en massa annat och mycket bättre).

2011 växte också oron över standarden i Barnets äldrevård. Förutom personalens bekymmer över effekten av den service som ges, arbetsbörda och arbetstid, så fann man legionella i tre hem.

Vårdpersonalen fortsätter betala: tidigare detta år så presenterades personal som åker runt till äldre med ett kontrakt där deras löner skulle skäras ner liksom semestrar och reseersättningar.

Ändå fortsätter kommunledningen i Barnet med sina planer att massprivatisera kommunservice. Trots att revisorer kom med en rapport som gjorde ner dess upphandling och processer rörande kontrakt, men man fortsätter ändå på den inslagna vägen.

Och man har visat här i Sverige att oerhört många äldre är för skröpliga för att välja, se ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”. Apropå s.k. ”valfrihet”. För vilka är ”valfriheten”? För gemene man verkligen?

Tillägg: Peter Gerlach skriver i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern”:

”Nationalekonomisk forskning har emellertid visat att det också finns stora problem med de system för privata utförare av offentligt finansierad vård som är under uppbyggnad i Sverige. I en kanadensisk metastudie har Philip J. Devereaux och ett antal forskarkolleger sammanställt data från 15 olika amerikanska och kanadensiska studier och jämfört skillnaden att dö mellan privata vinstdrivna sjukhus och privata icke vinstdrivna sjukhus [se också här och här]. /…/

…mortaliteten på de vinstdrivande sjukhusen är signifikant högre än i de icke-vinstdrivande för behandling av samma sjukdomar.”

Det är också enligt honom vanligare att den offentligt producerade vården presterar bättre än den privata i termer av effektivitet än tvärtom. Och det förklaras med något som kallas informationsekonomi. Han skriver också om informationsassymetri:

”Asymmetrisk information är ett begrepp som används inom nationalekonomi för att beskriva situationer där parter som ingår ett avtal har tillgång till olika förhandsinformation. Enskilt eller samman med andra faktorer kan asymmetrisk information leda till ett snedvridet urval.”

Det finns en massa att säga och skriva om detta, men bland annat skriver han:

”Det kan låta cyniskt att en läkares val av behandling skulle styras av lönsamhet, men faktum är att det inom nationalekonomin finns mycken forskning om producentdriven efterfrågan på just sjukvårdsområdet. Att producenter vill öka efterfrågan på sina produkter är inget nytt.”

Vårdproducenten kan driva fram en efterfrågan som inte skulle ha funnits om patienten hade haft mer kunskap om tjänsten.

Människor riskerar att bli både under- och överbehandlade.

Och vad gäller valfrihet inom ett annat område i samhället, nämligen skolan, skriver Bengt Göransson i sin bok ”Tankar om politik” att en enskilds valfrihet aldrig provas mot andra elevers valfrihet.

”Föräldrars och elevers valfrihet lyfts fram utan problematisering.”

”Det tas för givet att varje elev när som helst ska kunna välja en annan skola. Men om fyra elever i en skolklass plötsligt väljer en ny skola får deras val ofta svåra konsekvenser för de elever som stannar kvar. De senares reella valfrihet beskärs eftersom klassen kanske måste upplösas och de kvarvarande eleverna tvångsförflyttas.

Och om en friskola strax innan skolstart får klartecken kan det innebära stora problem för den kommunala skolan, som inte fått chans att budgetera för minskat elevantal, utan står där med för många lokaler, lärare osv.

Läste också om kritik som riktats mot kommunala småskolor här vilka saknar kurator. Men hur är det med dessa specialfunktioner i privata skolor?

Se slutligen Daniel Lind i ”Regeringens politik ökar ofriheten”:

”Regeringen har rört sig bort från den sammanhållna skolan. Val ska göras tidigare, elever ska sorteras och elitklasser införas. Uppdelningen mellan yrkes- och teoretiska studier har cementerats. Genom mindre resurser och ändrade antagningsregler har komvux funktion som andra chans kraftigt beskurits. 25:4-reglen har slopats.

De med allra svagast utbildningsbakgrund har drabbats genom att rekryteringsbidrag och korttidsstudiestöd i stort sett har avskaffats.

Den sammantagna effekten av detta blir att barn som kommer från stabila och stimulerande hemmiljöer gynnas.

De som inte har rätt stöd hemifrån och de som behöver lite mer tid för att hitta rätt väg in i vuxenlivet kommer att bestraffas.

Moderaternas uttalade mål är att skattekvoten ska ned till 40 procent av BNP. Det innebär att skatterna behöver sänkas med ytterligare 200 miljarder kronor.

Priset för detta betalar alla de som hade gynnats av den omfördelning som dessa resurser hade kunnat resultera i – i form av en aktiv politik för fler jobb, högre kvalitet i skolan och vården och insatser som direkt riktas mot att stödja de mest utsatta grupperna.

Regeringen har i stället valt att öppna upp för gräddfiler i vården och att stimulera den snabba tillväxten av privata sjukförsäkringar.

Principen om vård efter behov urholkas snabbt. I stället för omfördelning är regeringens standardmedicin ytterligare skattesänkningar.

OECD menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’ [oklar].

Så om högerpartierna påstår att sänkta skatter gynnar låginkomsttagarna, så finns inga bevis för den saken. Folket ska hållas på mattan med nyauktoritära metoder, lyda och hålla tyst. Inte ifrågasätta, framförallt inte göra det kraftfullt. Unni Drugge skriver så bra:

”… avund, ett begrepp som ofta och gärna används som argument mot kritik. De är bara avundsjuka, brukar den kritiserade och dennes tillskyndare utbrista. Den påstådda avunden gäller i regel utseende, rikedom, status, exponering och makt. I och med att kritiken avfärdas som simpel avundsjuka blir den detroniserad och det går inte längre att ifrågasätta den som tilldelats orimliga favörer.

Sällan kopplas avund samman med begreppet rättvisa. Ändå borde varje folklig resning inbegripa ett visst mått av avund: Varför ska just den samhällsklassen eller gruppen vältra sig i överflöd? Har de verkligen förtjänat det?

Det är när grunden för vissa individers och gruppers upphöjelse och privilegier känns felaktig som avunden faktiskt är ett välbehövligt bränsle för förändring. När utseende, ärvda titlar, hot, fusk och rövslickeri ligger bakom framgång växer avunden ur en moralisk övertygelse, ur en djupt förborgad rättvisekänsla./…/

Den lättroade massan (vad nu denna består av) sitter framför undermåliga underhållningsprogram och flinar snällt åt tramsiga skämt. De beundrar nyrika kändisar som visar upp sina smaklösa hem som de kunnat skaffa sig just pga massans penningstarka beundran.

Ja, folk är snarare toleranta än missunnsamma inför vissa gruppers särställning.

I detta vilar visserligen något vackert – tolerans och generositet är ju fina mänskliga egenskaper – men det finns också en beklämmande aspekt hos den medgörliga massan.”

Så bra skrivet! Läs också mulans och Anjas kommentarer till Drugges postning.

Jag tror också att motsättningarna i samhället kan komma att öka p.g.a. växande skillnader mellan människor och det gagnar ingen av oss. Ja, det börjar röra på sig. Oroar högerkrafterna? Vilka motreaktioner kan komma från dem med makt (från högerregeringar och högermedia runt om i världen)?

Solidaritet och medkänsla, vadå, från högerregeringen? De ser bara om sitt eget hus, inget annat. Deras inlevelseförmåga i andra är begränsad.

Men många med positioner och höga inkomster har inget emot att bidra till trygghet för alla i samhället. Se här och här bland annat. För de har det fortsatt väldigt gott ställt (och kan sova gott på natten). Ja, vilka avundas vem? Vilka avundas de som knappt har pengar till mat, som är sjuka osv osv osv? Vilka kan verkligen avundas dessa?

Kommer nog också att blogga om Jonathan Tasinis artikel “En enorm majoritet – inkluderande de flesta republikanska röstande – stöder miljonärsbeskattning i New York.”

Och återigen; borde inte svensk media och inte bloggare rapportera om saker som dem ovan samt om de snabbt växande klyftorna i Sverige? Och göra det riktigt rejält indignerat!

Ger privatiseringar bättre vård?

Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

18 oktober, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 19 oktober, se slutet. Klicka på bilderna för att göra dem större].

Ur essän ”Katastrofal privatisering av äldrevård i Barnet” (nära London).

Jag skulle verkligen önska att media berättade om dessa saker…

I länkad artikel beskrivs en (ganska stor) tvist mellan en grupp vårdpersonal och deras privata arbetsgivare över nedskärningar i lön och försämringar i arbetsförhållanden. Denna tvist har pågått från 2006 till idag och är  alltså inte ny.

Man kommer att strejka idag 18 oktober över kommunens planer att massprivatisera kommunal service. Länkad artikel visar hur kontraproduktiv (=som motverkar sitt eget syfte) vissa av kommunen Barnets relationer med den privata sektorn har varit.

Och saker som dessa sker inte bara här, utan i andra delar av Storbritannien, samt andra delar av Europa, i Sverige, i USA osv? Äldrevård i USA t.ex. verkar så risig så man fasar för att hamna där. Om man kan (och inte har råd med annat) tar man hand om gamla föräldrar t.ex.

Som ung miljöpartist skrev:

”När någon inte stämmer in i hallelujakören är det bara exorcism som återstår!” 

2007 blev vårdpersonal tvingad att skriva under ett skärpt nytt kontrakt från deras privatsektorsarbetsgivare, the Fremantle Trust. De hotades med avsked om de inte gjorde detta.

Vårdpersonalen hade varit anställd av Barnets kommun på hem för gamla, men blev anställda hos Fremantle Trust när kommunen under det förra årtiondet outsourcade vårdservicen.

Lön och arbetsvillkor skyddades vid tiden för övergången – men precis innan jul 2006 vidtog den nya privata arbetsgivaren åtgärder. Med ett nytt kontrakt skar arbetsgivaren ner på vårdpersonalens semester med 11 dagar och introducerade ett nytt sjukpenningsförslag. Dvs man försämrade villkoren för vårdpersonalen.

Jag kan inte låta bli att undra över villkoren för de ansvariga i det privata vårdbolaget (liksom alla i ledande ställning på alla nivåer, i regering, riksdag, bland människor i höga positioner)? Hur är det med deras semester och sociala tryggheter? Försämras dessa i samma grad som för människor på golvet?

Anja kommenterar Unni Drugges bloggpostning ”Mer avund till folket!” så bra med följande:

”Jag har alltid upprörts över borgarnas svaga argument: ’Dom är bara avundsjuka!’ ’Svenska jantelagen’ osv. när människor ifrågasätter deras privilegier. Det är också en jävla projektion!

Det finns väl inga som är så avundsjuka som borgare.

Men dom är så sjukt funtade att dom är avundsjuka på folk som har det SÄMRE än dom själva. Att folk ska få ett socialbidrag det går att leva på – utan att ens behöva gå upp på morgonen! Att bara FÅ av samhället. Tanken retar gallfeber på dom.

Att sjuka skulle få tid, råd och utrymme att ägna sig åt sin sjukdom. Att den som blir sjuk skulle få en andningspaus av samhället, bara få – utan motprestation.

Det väcker avundsjuka!

Jag har t.o.m. hört borgare uttala sig avundsjukt om människor som ligger inlagda på psyket: ’Tänk vilken lyx att bara få ligga där och inte behöva göra någonting och få maten serverad och bli uppassad.’

Av detta kan man dra två slutsatser: Borgare är gravt störda människor eller Borgarlivet är mycket mycket hårdare än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag vet vad jag tror.”

De förra, för att återgå till hur de med en ställning har det, har privata försäkringar, försäkringar genom sina uppdrag, fallskärmar, bonusar (mutor för att vara lojala?)? Har kanske enorma tillgångar så de kan betala för privat sjuk- och äldrevård om och när den behövs. Behöver inte förlita sig på den offentliga. Är vi på väg tillbaka till moderna tiders fattigstugor?

Barbara Ehrenreich skriver:

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den [Ehrenreichs bok ‘Barskrapad’] blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

Men värst av allt var slopandet av ersättning för obekväm arbetstid (ersättning för att jobba veckoslut) som en massa vårdpersonal var beroende av för att få en lön som de kunde leva på. De hade tidigare fått mer betalt om de jobbade lördagar och söndagar – extrapengar som var viktiga. Barnet Unison (en fackförening) uppskattade att en del vårdpersonal förlorade 30 % av sin betalning.

Så var det med generösa privata arbetsgivare – vid tiden för övergången till den privata arbetsgivaren lovades vårdpersonalen att deras löner och förhållanden skulle vara säkrade.

“Åh ja. De sa att allt skulle bli super duper och att vi skulle få det bra,”

säger Fremantles anställda Carmel Reynolds 2007.

Men så blev det alltså inte.

Fremantles arbetsplatser är i uppror. Att vara sparsamt finansierad var okej (om man inte fick super duperlön), men det nya kontraktet var alltför komprometterande. Vårdpersonal skulle bli utsatt för (privata) utmätningar. Man skulle få problem med sin privata ekonomi för att lön och anställningsförhållanden ändrades som de gjorde.

Man kände också att ledningen var extremt föraktfull. Den sa att till vårdpersonalen att den kunde kompensera förlusterna i inkomst genom att ta på sig extra skift. Detta betydde att en del människor skulle måsta arbeta uppåt 60 timmar per vecka, utan extra inkomster för barntillsyn för de extratimmar de måste vara på arbetet.

Låter verkligen som en backlash! Som rena slavarbetet. Och som återgång till gamla tiders klassamhälle verkligen.

Ledningen spelade också ett sjaskigt spel med oliktänkande. Fackliga ombud blev avskedade och fackmedlemmar fick inte ha fackmöten. Man hade dem på andra ställen istället?

Allt detta framställs som en oundviklig samhällsutveckling, även här i Sverige, men det är det ju definitivt inte. Pengar finns, men det är bara det att dessa koncentrerats alltmer till allt färre.

Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Och detta gäller inte bara i USA, utan också i Sverige, i Storbritannien, liksom i många andra länder runt om i världen.

Och hur är det med ansvar (vilka är det egentligen som ska ta det? Som faktiskt tar det? Tar vår regering det? Nej, skulle jag vilja påstå! De bryr sig inte om den lilla människan alls) och hur är det med att dra sitt strå till stacken?

Och de som ifrågasätter de enorma förmåner, inkomster osv som somliga har de avfärdas med att kallas avundsjuka, men…

En av de anställda i äldrevården i Barnet, Lango Gamanga, undrar:

“Jag sa till ledningen – hur förväntar ni er att vi ska kunna hantera dessa nedskärningar? Det ledningen sa är att du måste göra extratimmar för att få mer betalt [??]. Men hur blir det då med kvaliteten i ens vardagsliv?”

Sandra Jones:

“Jag kom hit för en massa år sen och arbetade hårt och då fick jag mer ledighet och högre lön. Jag är 48 år nu. Jag vill inte gå tillbaka till hur jag var när jag var 30… vi kräver inte löneökning eller något sånt. Vi vill bara ha det vi hade.”

Genom åren 2007 och 2008 så hade man onsdagsmöten där man organiserade strejkaktioner för att strida för att få tillbaka betalning och semestrar till ursprunglig nivå.

Man vara rasande och det fanns en verklig känsla av orättvisa.

”Det är alltid de lågbetalda arbetarna som man slår på,”

säger en anställd hos Fremantle, Breege Kelly. Hon tvingades att skriva på ett nytt kontrakt precis före jul 2006 och var därefter tvungen att ta extra skift för att kompensera för de timmar som hon förlorade.

Andra  har mast vända sig till sina familjer för hjälp. En annan anställds, Joyce Smith, man som gått i pension var tvungen att ta ett deltidsjobb för att hjälpa till att betala räkningarna i familjen. Man hade fortfarande amorteringar att betala (på boende?).

Anställda hos Fremantle tror att standarden i vården av gamla i dess institutioner har försämrats när de anställda tvingats att arbeta längre dagar och när dåligt betalda, oerfarna nya anställda rekryterats till det nya kontraktet (Fremantles ledning åkte till och med till Ungern för att rekrytera människor som skulle arbeta för låg betalning).

Jag kommer eventuellt att fortsätta denna bloggpostning, liksom den om de arbetande fattiga i USA, om fattigdom som håller på att bli ett amerikanskt brott (om det inte redan är det).

Skattesmitaren nr 1 är ett vårdbolag här i Sverige.

Tillägg 19 oktober: Citat från Occupy Sweden – Occupy together:

”Einar Stensson, sociolog och medorganisatör för Occupy Together, var en av flera talare under manifestationen på Sergels torg i Stockholm.

– Finanskrisen har drabbat oss, och vi har fått betala, medan de ansvariga har kommit undan.

TT: Vilka är ‘oss’?

– Vi är de 99 procenten, vi är alla vanliga människor som inte är miljonärer. Jag skulle vilja se fler ruinerade miljonärer än ruinerade vanliga människor, säger han.”

”Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.”

Tro inte på allt du ser på TV. Vi är många – de är få.

Fortsättning: se här.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin segregationreflektioner och speglingar II....