Integritet och autonomi…

13 februari, 2016 § Lämna en kommentar

12734266_10153240123916205_8972772093687020975_n

Bild från Svend Brinkmanns facebooksida.

Det där med ”individen” … I nyliberalismen… Vadå, respekt för den? Motsägelsefullt?

Den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann i boken ”Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång” i kapitlet ”Ta på dig nej-hatten” på s 55:

”Det ligger en enorm styrka och integritet i att säga: ‘Det har jag ingen lust med.’ Det är bara programmerade robotar som alltid säger ja.”

Tänker på rapporten om New Public Management:

Påtvingad självförbättring istället för vad folk behöver på en arbetsplats eller ännu mer utan att efterfråga deras kunskap! Efterfråga allas kunskap! Något som en svag och osäker chef kan ha svårt med, även om hen verkar tuff och säker.

Och om man tillsätter chefer som inget kan om verksamheten, så är detta ett sätt att hantera underläget? De betalar då dyra pengar för konsulter och föreläsare, som t.ex. för kurser om värdskap. Vilka signaler sänder kurser av detta slag till de anställda?

Sambon sa nu på morgonen, när vi hade en lång diskussion om positivitetskulturen, att kurser som denna signalerar inte detta ett underkännande av er förmåga att bemöta folk?

Sen tror jag att vi snarare borde fortbildas i det vi jobbar med… Alltså ha direkt yrkesfortbildning! Och alla våra möten borde i betydligt högre grad handla om det vi verkligen gör med våra ”avnämare”!

Brinkmann s 56:

”Det är bara om du kan säga nej som du är en modern människa med ett visst mått av integritet.”

Och att du kan säga nej i all synnerhet om det du frågas om att göra strider mot etiska och moraliska principer, om jag i kraft av min professionalitet säger nej, inte bara för nej-sägandets skull. Men Brinkmann tycker provokativt och med glimten i ögat att vi borde träna oss att säga nej till saker fem gånger per dag.

Vidare skriver han på s 56:

”En av de förnuftiga rösterna inom dansk psykologi, professor emeritus Per Schultz Jørgensen, skriver i sin senaste bok om det viktiga som händer när barn under sin utveckling lär sig att säga nej [samt uttrycka en massa andra känslor, rädsla t.ex.*)].

Han menar att det finns något både filosofiskt och psykologiskt helt avgörande med barnets första nej [- Nej, jag vill inte se på detta! Nej, jag tycker detta är otäckt! t.ex.]. 

Även om de flesta föräldrar (och hit räknar jag mig själv) önskar sig barn som i viss utsträckning är lydiga, så representerar nejet en avgörande början på självständigheten [och autonomin och individblivandet, en utveckling som självständig varelse, en självständig varelse som också kan erkänna sina behov, kroppsliga, själsliga, känslomässiga, av andra m.m. och inte behöver förneka dessa!? Av t.ex. en rädsla för att betraktas som svag?], ‘därför att barnet nu medvetandemässigt visar karaktär som individ och rent språkligt är i stånd att distansera sig från föräldrarna.

Här ligger en opposition som är början till autonomi./…/

… själva karaktärsbegreppet är det centrala i hans bok /…/

… karaktärsbegreppet [är] något som syftar till en gemensam horisont av moraliska värderingar. Karaktär har den som står stadigt och håller bestämda värden som just värdefulla – och därmed kan säga nej när dessa värden hotas.

Ett ord som jag använder i den här boken och som nästan är synonymt med karaktär är integritet.”

Här om Per Schultz Jørgensens bok ”Styrk ditt barns karaktär.”  Mer om Per Schultz Jørgensen och hans stora familj och familjebakgrund.

s 57:

”Motsatsen till att ha integritet är att alltid ha ja-hatten på sig och aldrig tvivla på om det är rätt och riktigt att säga ja och pröva något nytt.”

Och i dess värsta avart skapade uppfostran till lydnad och respekt av auktoritet lydiga medhjälpare i nazi-Tyskland och förmodligen i andra delar av världen där folkmord skett, samt troligen i mycket mindre sammanhang där människor blivit offrade! Sker också idag! Och jag  tror att barn lär sig att visa genuin respekt om de själva blivit genuint respekterade i tillräcklig grad och fått medkänsla för sig själva! Då visar och kan de visa detta mot andra.

Brinkmann talar om äkta inifrånstyrning (till skillnad från utifrånstyrning)…

”… i den här boken kallad integritet – består just i att man känner till moraliska värden, förstår pliktens betydelse och därmed kan använda sitt förnuft till att avgöra vad som är rätt och riktigt i en given situation.

Om man är sådan blir man ofta tvungen att säga nej. Det är nämligen mycket vi bör säga nej till i den accelererande kulturen.”

*) Kanske som i Alfons Åberg-affären, som kanske inte var riktigt sån som den skildrats i media och på nätet (läs artikeln som är länkad ordentligt)! Sen funderar jag vad det säger oss om dem som tycker att barn ska härdas? Är det anledning till att de inte tycker att man ska respektera ett litet barn? Och OM man gör det kanske är just det som gör att detta barn senare i livet blir mer orädd än tvärtom? Respekterar man ett barns rädsla så känner det sig tryggare – och blir mindre rädd senare i livet!?

Virtanen skriver:

Nå. Hur var det, egentligen? När en story verkar för dum för att vara sann är den ofta inte sann. Vilket inte hindrade Studio Ett från att beställa in kränkt Eberhard eller för TV4 Nyheterna att fråga ‘Kan ­Alfons Åberg vara farlig?’ – en enorm frågeställning byggd på en enda av landets miljoner ­föräldrar.

I själva verket, det står tydligt i anmälan till Skolinspektionen men huvudsaken blev bisak i media, ansåg föräldrarna att ‘förskolan visar alldeles för mycket film i verksamheten ­utan pedagogisk anledning’ [beror detta på att förskolan är underbemannad och filmvisning är ett bekvämt sätt att sysselsätta en massa barn? Och man är så få så man ser inte eller orkar inte ta itu om ett barn reagerar?], och barnet hade tidigare blivit ledset utan att förskolan agerat, och därpå hade Alfons visats utan information varken före eller efter visning till för­äldrarna som inte fattade var­för ­ungen plötsligt var skräck­slagen, ‘så olikt honom’.

Först efter anmälan har skolsystemet lyssnat och medan bristerna utreds har för­skolan slutat med film.

Alla får förstås fortsätta hånskratta. Men anteckna samtidigt att när ordet lättkränkt används är det vanligtvis någon som vill tysta någon som anser sig illa behandlad.  I detta fall en livrädd liten pojke och hans oroliga föräldrar, som blev hela landets åtlöje.”

Annonser

Mer om stress och press – och fokus på ytan …

9 januari, 2016 § 5 kommentarer

I artikeln ”Depressioner ökar stort” från intervju med psykiater Lena Mallon:

”… här ser vi också en tydlig koppling till levnadsomständigheter med en ökad arbetslöshet, ökad stress i arbetslivet och ett ökat utanförskap på grund av det./…/

Människor som förut kanske varit litet deprimerade kan nu ha blivit utförsäkrade, de kan ha fått hyresskulder och har inte några marginaler länger, betonar hon.

– Och de här socioekonomiska förhållandena kan göra att en person ‘tippar över.’ Och vad som är hönan och ägget kan vara svårt att veta men det som gäller när patienten kommer till oss är att han eller hon måste få den hjälp som behövs./…/

Det finns alltså en ökad psykisk ohälsa i samhället?

– Flera befolkningsundersökningar har visat att depression, orostillstånd och sömnproblem tenderar att öka.

– Och depression är ju inget du kan konstatera genom ett enkelt blodprov. Det krävs ofta en strukturerad intervju och att personen uppvisar symptom som nedstämdhet, sömnlöshet, bristande engagemang, att inte uppleva någon glädje i tillvaron, viktnedgång, att inget är roligt längre och det ska ha pågått några veckor./…/

Depression drabbar dubbelt så många kvinnor som män och depression drabbar också allt yngre men depressionssjukdom är vanligast i medelåldern, säger hon.

– Långvarig stress och problem med relationer och i arbetslivet leder också ofta till problem med den fysiska hälsan, att man inte orkar sköta sin hälsa och till slut kan då allt krascha.

Är mer ekonomiska resurser lösningen?

– Det jag önskar är att patienter i tid får hjälp av primärvården eller öppenvårdspsykiatrin och att de snabbt kan få hjälp där när de lämnar oss på sjukhuset.”

Ja, pressen är enorm på människor. Här är ett av flera uttryck och exempel på detta:

Se ”Hälsotrenden har en tydlig baksida”:

”Vårt fokus på hälsa och lycka har en tydlig baksida, hävdar forskaren Carl Cederström som i boken Wellnessyndromet* tecknar en bild av hälsotrenden som en narcissistisk jakt på det perfekta livet [se tidigare bloggningar under kategorin ‘Wellness syndrome’].

– Den som inte lever upp till kraven faller utanför normen, säger han./…/

Han ser hälsotrenden som nära kopplad till andra tidstypiska fenomen som hyllandet av hög produktivitet och en ‘ungdomskult’ där exempelvis medelåldern på partiledare aldrig varit så låg som nu.

Förr var fokuseringen på det egna jaget en flykt från det inrutade medelklassamhället. I dag, argumenterar de här forskarna, har samma narcissim förvandlats till en obligatorisk del av den rådande samhällsnormen. När människor inte längre vågar lita på välfärdssamhället uppstår ett ‘wellnessamhälle’ där alla definierar sin identitet – och sitt varumärke – utifrån det enda som tycks gå att påverka: sin egen kropp.

Förståeligt men beklagligt, enligt Carl Cederström, som ser början på en utveckling där trendiga hälsoarmband snart ersätts av mer heltäckande sätt att lagra högst personliga data om hälsa och kroppsliga rutiner. När samtidigt ansvaret för människors hälsa flyttas över till företagen uppstår integritetsproblem.

Det kan gå helt överstyr, säger Carl Cederström. Tidiga exempel på färdriktningen som Cederström tar upp är Kalmar vatten som räknar träningen i gymmet som ett plus vid lönesättning, och lärare i Chicago som får böta om de inte delar med sig av biometriska hälsodata.

Flera vd:ar omger sig bara med medarbetare som sprungit maraton och ser triathlon som en viktig punkt på en cv.

I dag är det bara en sund kropp som är idealet, inte en sund själ. Att söka sanningen utanför sig själv genom att läsa en bok är själva antitesen till dagens norm. Vi riskerar att hamna i en kulturell och intellektuell öken, varnar Carl Cederström.”

Sant!

”Dilemmat ärfortsätter han, att forskning visar att ju mer vi tänker på att vara hälsosamma och lyckliga, desto sämre mår vi. Den som misslyckas i sin jakt på det perfekta livet fylls ofta av skuldkänslor och självförebråelser.

Ett första steg ur denna utveckling är att vi börjar rikta vår uppmärksamhet mot saker utanför vår egen kropp, som politisk och ekonomisk förändring, säger Carl Cederström.”

Wellnessyndromet-297x458

Se vidare ”Wellnessyndromet och den nya narcissismen”:

”Det här wellnessyndromet har också politiska och sociala konsekvenser. Visioner om social förändring krymps ned till drömmar om individuell transformering. Politiska diskussioner ersätts av fördomsfullt moraliserande. Och vetenskapliga bevis blandas ihop med andliga villfarelser.

Förlorarna är de som redan är svaga. Att vara olycklig och ohälsosam är idag samma sak som att vara en dålig person.”

*”… det sociala kravet att maximera vårt välbefinnande har börjat vändas emot oss. Istället för att må bättre, har vi börjat känna oss skuldtyngda och ångestfyllda. I Wellnessyndromet får vi följa hälsofreaks som gör allt för att hitta den perfekta dieten, företagsatleter som startar dagen med ett hälsoparty och livsloggare som mäter allt, inklusive sina egna toalettvanor.

I denna värld tycks personligt välbefinnande förväxlas med etiskt handlande. Visioner om social förändring krymps ned till drömmar om individuell transformering, politiska diskussioner ersätts av fördomsfullt moraliserande och vetenskapliga bevis blandas ihop med andliga villfarelser.

Denna träffande och humoristiska diagnos av den pågående wellnesskulten bör läsas av alla som någon gång har känt sig misstänksamma mot dagens frenetiska sökande efter det perfekta livet.

Istället för att maniskt ängslas för vår personliga hälsa och lycka, borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …

6 april, 2015 § 5 kommentarer


Har just läst ”Wellness syndromet” och den recenseras väldigt bra i ETC.

Viktigt att feja och fila på ytan; både den materiella och personliga? Kontrollera sig själv noga? Ägna sig åt självbespegling, men ändå bara skrapa på ytan? Ytan är viktigare än innehållet? Jo, en resa inåt kan vara ganska skrämmande, lättare då att feja på ytan. Författarna sammanfattar sin bok som följer:

”Istället för att oavlåtligt ägna oss åt vår egen hälsa [i och för sig inget fel i sig] borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Väldigt bra sagt! Dessutom har vi fått höra mycket om frihet och valfrihet, men frågan är om detta är frihet eller valfrihet eller om dagens individer egentligen är så mycket friare än förr? Kanske rentav mindre fria? Detta skriver de om i boken, kritiskt.

Författarna är inga gamla stofiler, utan unga forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (Carl Cederström) och universitet i Storbritannien (André Spicer).

Fenomen som beskrivs i boken är ganska skrämmande och såna jag ännu inte visste existerade …

Inte konstigt att folk gjorde uppror mot Jamie Oliver och hans försök att ändra matvanor och skolmat i fattiga områden i Storbritannien? Folk med väldigt litet makt (hög arbetslöshet med få utsikter att ändra sin situation) kan ändå ha makt över NÅGOT i tillvaron, även om det äventyrar deras hälsa!

Och frågan är om den verklige hälsofreaken (som stressar med alla måsten) lever längre än soffpotatisen, som hänger framför TV:n och äter chips och hamburgare (och inte bryr sig, har gett upp)?

”We reviewed results of randomized controlled trials and identified challenges for workplace wellness programs to function as the act intends.”

Dvs såna här program ger inte de resultat man säger sig vilja åstadkomma verkar det. Till vilka kostnader dessutom?

Översatt blir detta något i stil med:

”Vi gick igenom slumpvist kontrollerade försök och identifierade utmaningar friskvårdsprogram på arbetsplatser har att fungera som avsikten är.”

Vad värre är:

”Our evidence suggests that savings to employers may come from cost shifting, with the most vulnerable employees–those from lower socioeconomic strata with the most health risks–probably bearing greater costs that in effect subsidize their healthier colleagues.”

Människor socioekonomiskt lägre i samhället (på företaget), de som är mest sårbara och som också är utsatta för de största hälsoriskerna (de som redan har sämst hälsa), troligen får subventionera sina friskare kolleger, samhällsmedborgare. Det sker ett kostnadsskifte från dem som mest skulle behöva förbättra sin hälsa till dem minst behöver det.

Och det gäller troligen i hela samhället, inte bara på enskilda arbetsplatser. Dessutom har det visats att högutbildade och mer högstatus blir bemötta annorlunda i sjukvården osv än mindre utbildade och lågstatus?

Å andra sidan upplever nog de mer ”privilegierade” en växande stress i arbetslivet. Får delvis andra slags hälsoproblem?

Tjänar någon av oss på detta? Tjänar samhället på det?

Det har också visats att de här wellness- och friskvårdsprogrammen inte utnyttjas i den utsträckning som man kanske önskade eller trodde: Se ”Workplace Wellness Program Study” eller ”Studie om friskvårdsprogram på arbetsplatser.”

Effekterna är få, små? Rökstopp var kanske det som gav mest effekt, än generellt deltagande i program som erbjuds på arbetsplatserna?

”Smoking cessation is also the only health behavior for which achieving the goal earned a greater reward than participating in a program.”

Läste just om argument för att förbjuda rökning på restauranger inte minst handlar om omsorg om personalen, men ironiskt nog kan samma ”argumentatörer” vara emot kollektivavtal. Litet motsägelsefullt?

På Stockholm universitets webbsida kan man läsa ”Forskare på DN Debatt: ‘Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem'”:

”I ett debattinlägg i DN frågar sig Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem?

Hälsa handlar inte längre om att hålla sig frisk utan har blivit ett moraliskt påbud och i förlängningen finns risken att vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade, skriver Cederström i debattartikeln.

Steget till att formellt straffa ohälsosamma personer är inte särskilt stort menar han och hänvisar till Storbritanniens premiärminister, David Cameron, som nyligen meddelat att personer med övervikt eller missbruksproblem måste acceptera behandling eller riskera indragna bidrag.  

Retoriken är svår att ta miste på menar Cederström: ‘Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.’”

Väldigt obehagligt, även för dem som inte är överviktiga. Och vi ska ju leva i ett samhälle med ”frihet” och ”valfrihet.” Ja, är börjar inte detta tangera den ideologi som nazisterna hade?

Cederströms debattartikel ”Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem”:

”Det råder knappast några tvivel längre: vi lever i ett samhälle där vi har blivit sjukligt besatta av hälsa. Att vara hälsosam handlar inte längre om att undvika sjukdom. Det är ett sätt att visa att vi är moraliskt uppburna människor.

Att tidigt på morgonen ge sig iväg till gymmet är således viktigt, inte för att vi ska bli mer hälsosamma, utan för att vi ska kunna bevisa för resten av världen, och även för oss själva, att vi inte är som ‘dom’. 

För om du i dag inte lyckas ta hand om din hälsa kan du lätt uppfattas som lat, jagsvag och viljelös. Kort sagt en belastning, både för dig själv och för andra.

När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.

Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser.

Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.

Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar. Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta.

När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag. Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ‘Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra’.”

Han kan ta sig i häcken! Centern är inget parti jag skulle fundera det minsta på att rösta på.

”Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.”

Bedrövligt!

”Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag är helt enkelt inte ‘rättvist’.

Men det är en intressant detalj som ofta glöms bort i det här sammanhanget. Det kanske kommer som en överraskning för många men, från ett strikt ekonomiskt perspektiv, är det ingen grupp i samhället som är mer kostsam än de hälsosamma icke-rökarna. De fortsätter ju att leva i många år efter att de gått i pension. Och under den tiden – om man nu vill tala ur det perspektivet – är det de som tär på samhällsekonomin.

Men låt oss skjuta dessa kalkyler åt sidan ett slag och istället fråga om den här typen av initiativ kan uppnå sitt syfte. Frågan är klurig. Det beror nämligen på vad syftet med ett sådant här initiativ egentligen är.

Om tanken är att uttrycka sympati för sina medmänniskor, som Stefan Hanna vill få det till; att det handlar om att ge överviktiga en andra chans och en möjlighet till ett smalt och hälsosamt liv – ja, då är svaret nej. Det vi vet från existerande studier är att kraftigt överviktiga personer mycket väl kan gå ner i vikt, men att 80 till 90 procent återgår till sin ursprungsvikt efter några månader.

Men det kanske inte alls handlar om att hjälpa de överviktiga, eller att ens få dem att gå ner i vikt. En alternativ hypotes är att syftet med Camerons initiativ är att få de här personerna att förlika sig med föreställningen om att de är värdelösa som människor och därför inte förtjänta av ekonomiskt stöd. Om det är avsikten – ja, då kan den här typen av initiativ fungera alldeles utmärkt.

Helt klart är att jargongen främjar en ‘vi mot dem’ mentalitet. Just därför är det viktigt att komma ihåg att den typ av hälsoideologi som växer sig allt starkare i dagens samhälle innefattar oss alla. Trycket att vara hälsosam upplevs inte uteslutande av överviktiga eller rökare. Vi är ständigt bombarderade med krav på att äta enligt de senaste rönen, räkna hur långt vi går varje dag, hur mycket vi tränar och vad vi aktivt gör för att fostra en positivare attityd.

Det är lika bra att få det sagt: det är självklart viktigt att se efter sin hälsa. Men när vi skapar en hypermedveten, och ofta ångestladdad relation till vår egen kropp, så är det inte längre hälsosamt./…/

Att straffa de överviktiga riskerar att ytterligare marginalisera dem. De som vill se sig som moraliskt överlägsna på grund av sina hälsorutiner får nu fritt spelutrymme att uttrycka sin avsky för feta personer. Kanske får det dem att känna sig bättre.

Deras ängslan över sina egna tillkortakommanden kanske försvinner för en stund. Men var lämnar det de överviktiga som varnas att de, om de inte förminskar sina kroppar, inte längre får plats i samhället?”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin integrity violationsreflektioner och speglingar II....