Varför både sänka skatterna OCH subventionera vissa typer av privat konsumtion, medan den sociala servicen alltmer tunnas ut? Och vilket slags samhälle får vi på köpet av denna politik

22 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Hittar tyvärr inte denna artikel på nätet, så jag kan länka den… Nej, jag gillar verkligen inte det som sker. Gillar INTE det alliansen gör med vårt samhälle.

Och vad slags samhälle får vi på köpet, av denna politik?

Eliten vädrar morgonluft? Precis som Ett hjärta RÖTT skrev om redan i slutet av mars. Och ja, För att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar…Se också Pierre Gilly i ”Till enfaldens försvar”.

Tillägg 23 maj: 

”Erik Bengtsson om näringspolitik i och som utvecklingsekonomi  – är statlig inblandning rentav en förutsättning för att länder ska kunna ta sig ur fattigdom och nå samma välstånd som Västerlandet?”

Ja, kan det vara så ibland. Statlig inblandning är verkligen inte alltid dålig, utan ibland till och med nödvändig och en förutsättning? Det är inte antingen eller?

Kurt Kvarnström skriver i debattartikeln ”En fortsatt kall sjukförsäkring” som svar på debattartikeln ”Vi förbättrar sjukförsäkringen” skriven av två moderater, som försvarar moderaternas politik:

”För oss socialdemokrater är det självklart att alla som kan ska jobba. Men den som är sjuk och därför inte kan arbeta ska ha tillgång till en försäkring som både ger snabb rehabilitering tillbaka till arbete och ekonomisk trygghet under den tid det tar. Den som är sjuk blir inte friskare vare sig av tidsgränser eller av att bli fattigare.”

Tillägg 24 maj: läs ”ROT och RUT betalar för utlandshus – Rot- och rutavdragen används till svenskars hus utomlands.” Hur många arbetstillfällen skapar detta i Sverige?

Annonser

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

11 januari, 2011 § 1 kommentar

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ‘few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet… Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om ‘de ledande klassernas paranoia’].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Försåtlig hantering av sanningen om sjukförsäkringen – påståendet att om oppositionen vinner valet så skulle det betyda återgång till det förra systemet är ett riktigt bottennapp. Varken sjukdom eller arbetslöshet är orsakade av välfärdssystemen…

2 september, 2010 § 1 kommentar

Läkaren Ingegerd Wahl om de två moderata riksdagsmännens  Ulf Bergs och Gunnar Axéns (de hon kallar BA) debattartikel igår (se föregående bloggpostning ”Vad sker bakom det som synes ske? Arrogant och självtillräcklig maktfullkomlighet”). Hon skriver att…

”… de slirar på sanningen för att få fram sitt budskap./…/

Om det vore någon reda så skulle de rikta sin kritik antingen mot kassans beslut eller mot Alliansens regler!”

Och hon skriver vidare…

”Till sist, påståendet att om oppositionen vinner valet så skulle det betyda återgång till det förra systemet är ett riktigt bottennapp.

Det finns inget i oppositionens planering för sjukförsäkringssystemet som tyder på det.

Däremot ämnar oppositionen ta bort det rigida system som Alliansen infört, nämligen att det är almanackan och inte patientens sjukdomsbild som styr vad som ska hända efter tre respektive sex månaders sjukskrivning.”

Och Anne-Marie Lindgren, utredningschef från Arbetarrörelsens tankesmedja, påpekar att:

”Rimliga ekonomiska ersättningar från a-kassa och sjukförsäkring inte på något sätt står i motsats till satsningar på att få folk tillbaka i arbetslivet.

Däremot är sänkta ersättningar inte någon som helst lösning på problemet med långtidssjukskrivningar och långtidsarbetslöshet, eftersom ingenting av detta orsakats av välfärdssystemen.”

Och folkpartiet sviker sin tidigare linje om generell välfärd.

Se vad ekonomen och statsvetaren Daniel Lind skriver i arbetarnas tankesmedjas snabbanalys nr 5 ”Industriarbetarna förtjänar en ny regering” om att…

”Bakom det nymoderata språkbruket om det nya och enda arbetarpartiet döljer sig en tydlig industrifientlig och antifacklig agenda.”

Se ”Tjänstesamhälle – klassamhälle” samt ”Påstående: Privatiseringar pressar kostnaderna. Myt eller verklighet?”

Thomas Bodström skriver från USA om moderater och republikaner:

”… medan Obama har kämpat och lyckats ta ett första steg mot en allmän sjukförsäkring så pågår ett arbete i en annan riktning i Sverige. Där har regeringen tagit fasta på principen som försvaras så stenhårt av republikanerna här, nämligen en sjukvård som inte bygger på behov utan på hur mycket man kan betala eller vilken försäkring man har.

Men republikanerna låtsas inte som om de menar något annat. De försöker inte hyckla som de svenska moderaterna, som konstant säger en sak och gör något annat.”

Kennet Andersson skriver på Ledarbloggen om ”RUT en kolonial ordning”:

”Vad vet du om din städerskas barn? Det frågade SVT:s Uppdrag granskning igår och visade ett reportage om hur det välbärgade Europa utnyttjar det fattiga./…/

En av kvinnorna i reportaget berättade att hon inte längre kan få sin tidigare regelbundna ledighet och åka hem – därför att kunderna, de som får sin städning till hälften betald med skattepengar, begärt att ledigheten ska dras in.

Det är säkert skönt att få ett handtag i hemmet och kunna öka sin egen ”livskvalitet”. Men i det Europa som nu är och rakt genom EU:s vackra gemenskapstanke drar en iskall vind av ett slags inre kolonialism. Och RUT:s livspussel läggs inte sällan på socialt snusk.”

Och Anne-Marie Lindgren undrar ”Behövs verkligen RUT” (ja, överklassproblem styr valdebatten?)

”Någonstans säger det något om tidsanda och debattklimat att detta speciella behov, behovet av städhjälp, lyfts fram framför alla andra behov och framställs som det mesta angelägna familjepolitiska kravet alla kategorier.

RUT-avdraget utnyttjas av sådär en två procent av hushållen – siffrorna för förra året var 1,3 procent, men det har nog ökat något sedan dess.

Men det tar en enorm plats i den politiska debatten. Givetvis tog det upp i TV-utfrågningen av Mona Sahlin, och någon vecka dessförinnan hade vi kunnat ta del av den vanliga typen av glädjekalkyler över avdragets effekter får jobbet, och de vanliga kommentarerna om detta avdrags stora betydelse för att få barnfamiljernas livspussel att gå ihop.

Hela debatten är en illustration till begreppet ’hegemoni’ – dvs. hur debatten styrs av vissa infallsvinklar, och intressena hos vissa grupper som har makten över debattens dagordning.

[se tidigare inlägg om att söndra och härska genom att spela ut människor mot varandra. Är det något bland annat politiker lärt sig tidigt?].

För de som driver debatten om RUT är, oförnekligt, personer vars egna livsvillkor är sådana att de tycker avdraget är viktigt – och personer som samtidigt har tillgång till den offentliga arenan

[dvs. kan göra sina röster hörda, har de kanalerna och de kontakterna och backas upp av media. Ja, överklassproblem styr valdebatten, se länk ovan. Och ja, medier är också en överklass som väljer vad som ska rapporteras].”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Anne-Marie Lindgrenreflektioner och speglingar II....