Perfekta människor och att inte vara politisk …

2 juli, 2015 § 2 kommentarer

9789163357091_large_mattillatet-praktisk-vagledning-for-dig-som-har-en-atstorningVäldigt intressant: ”Uppdrag: Självkänsla” på sidan ”Frisk&Fri – riksföreningen för ätstörningar”, apropå en artikel jag läste häromdagen (i högen av tidningar som samlats medan vi varit borta): ”Var går gränsen mellan ätstörd och hälsosam?” Ja, var går den? 

Där nämns boken ”Mattillåtet.” 

En enorm press på människor idag! Borde vi vuxna bidra till denna stress och press? Är det konstigt att barn reagerar/agerar? Som beskrivs i denna artikel.

Tar vi itu med grundproblemen egentligen? Eller bara symtomen? Disciplinerar” barnen t.ex.? Och framförallt individualiserar dem, bortser helt från eventuella strukturella fenomen, som enskilda individer har mycket liten makt att förändra? 

Och politik får man inte prata. Emil Jensen skriver så bra om detta i ”Detta är en helt opolitiisk krönika”:

”Jag sitter på en klippa vid Medelhavet och tänker att jag ska följa denna trend och försöka skriva en alldeles opolitisk dikt om det turkosa havet. Som om något var opolitiskt eller någonsin kan bli det.

Allt är politiskt. Och allra mest politiskt är nog det som ska vara ‘opolitiskt’.

När namnen på årets sommarpratare i P1 nyligen släpptes, betonades att urvalet var gjort för att det inte skulle ‘vara så politiskt i år’. Följt av opolitiska namn som Fredrik Reinfeldt, Alice Teodorescu och Karl-Petter Thorwaldsson.

Och enligt min egen logik skulle jag egentligen kunna nämna samtliga namn – för det är väl självklart politiskt när en person pratar i nittio minuter inför miljoner lyssnare och det är väl självklart politiska urval som påverkar vem som ska prata nittio minuter inför miljoner lyssnare. Och det är inget fel med det! Det verkar som att det i valet av värdar till exempel har funnits en viss tanke kring representation vad gäller ålder och kön. Och det är politiskt. Och det är bra.

Men det låter inte bra.

Senast på en avlägsen släktmiddag (både släkten och middagen kändes väldigt avlägsen) uppstod en diskussion om brott och straff följt av ett ‘Nä nu ska vi inte prata politik’ följt av ett samtal om prinsbröllopet. Det där skattefinansierade opolitiska eventet i lördags.

Såhär har det förstås alltid kunnat låta, men det låter ännu mer såhär i år.

Under hela min artistkarriär – och mitt privatliv med för den delen – har jag stött på den där skräcken inför att vara politisk. Ordet är tungt belastat och det är något tråkigt, fult och rentav lite farligt. Men i år har jag till och med fått det som en preferens när jag ska uppträda. ‘Och så helst inget politiskt, det kan vara känsligt här.’ Det är som att be ett barn att inte titta bakom en viss dörr. Och i det här fallet en väldigt öppen dörr.

För vi är politiska vare sig vi vill det eller inte. Inte minst som konstnärer. Även och inte minst i våra mest ‘opolitiska’ verk.

Skriver jag ännu en heteronormativ kärlekslåttext med en självömkande jagperson, så upprätthåller och reproducerar jag en samhälls- och relationsordning jag egentligen inte vill ha. I all oskuldsfullhet. Eller?”

Astrid Lindgren skrev att barn har en massa spring i benen. Barn svarar på oss vuxna och kanske bara på de signaler vi sänder ut, vilka kanske inte alltid är fullt medvetna för oss? Borde vi vuxna snarare reda ut vårt egna, om vi kan?

En kommentator till artikel länkad ovan (om gränssättning av barn) svarar så bra:

”Ett nyfött barn är och SKA vara en egocentrisk varelse; Mata mig! Värm mig! Skydda mig! Älska mig! Om alla barn från första början fick sina behov uppfyllda på SINA villkor, tror jag att färre skulle växa upp till sk ‘bortskämda’ barn för barn som får respekt, respekterar andra människor.

Som Astrid Lindgren sa: ‘Ge barnen kärlek, kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv’

För mig är sk ‘bortskämdhet’ likställt med att inte ha blivit sedd och älskad för den man är. Och en sak till! Barn LÅTER! Surprise?”

Det tror jag är sant!

Annonser

Om ordens makt och mer om nyauktoritära tendenser och retorik inte bara i Sverige utan också ute i världen…

24 september, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad och kommer troligen att uppdateras mer]. Det är mycket jag skulle vilja blogga om, men har begränsat med tid för detta. Men så hittade jag bloggen Flumpebloggen som en manlig förskollärare har och i inlägget ”Den som äger orden” kan man läsa:

”… nu är Björklund farligt nära att muta in den lärarledda undervisningen [som han slutat kalla katederundervisning] som ytterligare en beståndsdel i hans bild av vad som saknas i svensk skola idag.

I den bild som redan innehåller: Ordning & reda, (lärar-)auktoritet och kunskap.

För att bota en skola som består av:  Flum, anarki och okunskap.

På grund av ‘inte lärarledd undervisning’.

Ordinerar dr. Björklund (med god hjälp av Zaremba och Fjelkner) en rejäl dos lärarledd undervisning.

Det handlar om ordens makt. Skolan saknade inte ordning & reda förrän Jan Björklund krävde ordning & reda och eftersom han sade det på det sätt han sade det förstod alla att skolan saknade ordning & reda för varför skulle han annars kräva det? Och i en så upprörd ton, därtill?

Jag har anammat flum-epitetet. Och jag gillar om skolan/förskolan har ett stänk av anarki i verksamhetens utförande. Men för den skull är jag inte oberoende av ordning och reda i mitt arbete, lika lite som jag kan få något av värde gjort utan att vara rummets auktoritet. Jag hävdar envist att mitt arbete leder till kunskap och det är min mest grundläggande uppgift i yrket att leda den undervisning jag är satt att bedriva!/…/

Det många av oss däremot vänder sig emot är att hans krav implicerar att dessa faktorer är något som generellt sett saknas i skolan idag och att det finns en liten liten kärna skol-lobbyister som är något slags kaosdyrkande anarkistiska kunskapsmotståndare som mest vill sitta och se på när eleverna lär sig på egen hand – och som dessutom styr skolsverige med järnhand.

Den utgångspunkten är fel, förolämpande och förfärligt flummig. Faktiskt.”

Jag måste bara le.

Men det är en backlash i andra delar av världen också. I ”Corporal Punishment Returns to British Schools” eller ”Aga kommer tillbaka i brittiska skolor” kan man läsa:

Som svar på den senaste tidens upplopp har man tillåtit återkomsten av fysisk bestraffning i brittiska skolor. Användandet av tvång/våld och andra stränga straff/påföljder tillåts nu av den brittiska regeringen.

Sådana straff kommer enligt utbildningsminister Michael Gove att hjälpa till att ‘återupprätta vuxenauktoriteten,’ efter upploppen i London [men kommer inte detta att skapa mer våld och hämnd hos dem som man brukar våld emot istället för tvärtom, om inte förr så senare? Kanske i värsta fall när dessa individer fått högsta makten? Blir ministrar eller liknande, med en massa makt].

Ministern sa också att han skulle vilja locka fler män att arbeta i skolan som lärare, särskilt i grundskolan så att de kunde demonstrera styrka.

Regeringen planerar att starta ett program denna höst för att locka forna officerare till skolor.”

Se Guardian om detta i ”Michael Gove slackens the rules on use of physical force in schools” eller ”Michael Gove släpper efter på reglerna rörande användande av fysiskt tvång i skolan”:

”I ett tal vid Durandakademin i Stockwell [en (fri?)skola från ganska små barn och upp], söder om London, sa Gove att regleringarna beträffande användandet av tvång hämmar lärares omdöme.

Han sa: ‘Nu ska jag vara kristallklar; om någon förälder hör en skola säga, ‘jag är ledsen, vi kan inte röra eleverna fysiskt, då har denna skola fel. Helt klart fel. Spelreglerna har förändrats.’

Gove sa att män som funderat på att ägna sig åt lärarbanan blivit avskräckta av rädslan för regler som gör kontakt mellan vuxen och barn till ‘ett juridiskt minfält’ [aga med sexuella undertoner är dock erkänt, så det finns anledning att vara ‘rädd’]./…/

I ett tal där han försökte ta itu med upploppen i augusti, startade Gove med att göra en moralisk distinktion mellan det han kallade en ‘hårt arbetande majoritet’ och ‘en illasinnad, laglös, omoralisk minoritet’ [söndra-och-härska-metoden, se talet om samhällsbärare här och jakten på sjuka och arbetslösa. Närande-och-tärande-retoriken].

Han sa: ‘ Att undersöka varifrån plundrarna kom är inte att ursäkta på grund av bakgrund. Det är för att belysa misslyckanden som har sitt ursprung i dålig politik, skev prioritering och det medvetna underminerandet av legitim auktoritet [suck!]./…/

Regeringen har bett Charlie Taylor, rektor och Goves rådgivare vad gäller beteende, att titta på hur man kan förbättra ‘alternativtaombesörjandeenheter’ för barn med beteendeproblem [tas det hänsyn till varför de har problem? Och hur tas dessa hänsyn? Men grundproblemet: fattigdom och ökande klasskillnader i en värld av ekonomisk kris: Diane Ravitch menar apropå amerikansk skolas problem att blickarna leds bort från t.ex. fattigdom och isolering p.g.a. ras]/../

Brian Lightman, generalsekreterare för the Association of School and College Leaders [brittiskt skolledarförbund], välkomnar Goves målsättning/program rörande användandet av tvång mot elever.

Han sa: ‘the Association of School and College Leaders är förtjust över att statsministern har svarat på vårt råd med det kloka beslutet att inte fortsätta med dessa regler/regleringar/föreskrifter [att inte bruka våld, av något slag skulle jag vilja tillägga]. Kravet skulle ha tvingat på [skolfolk] ännu en byråkratisk börda som inte skulle ha bidragit till att förbättra disciplinen och skydda barn [för att rättfärdiga brukande av tvång och våld? Men det är ju helt klart att man ska gripa in om elev skulle vara våldsam t.ex. Men inte med att svara med våld tillbaka].

‘Användandet av fysisk återhållsamhet behöver tacksamt nog bara sällan tillämpas i skolor [ska aldrig användas, någonsin tycker jag, vare sig det ‘behövs’ eller inte]. Vid tillfällen när det behövs, finns detaljerad vägledning och personalen förstår behovet att följa denna bokstavligt [jag tvivlar på att ALLA förstår denna och inte missbrukar den i ett samhälle som nu pratar om att återinföra sådana här sätt att att hantera inte bara skol- utan också samhällsproblem]. Skolor för redan protokoll över brott mot ordningen/reglementet [när lärare överträder dem?].”

Detta är ganska skrämmande. Men i dagens klimat så är dylika saker okej att ge uttryck åt överallt i världen verkar det.

Och här om iskylan med vilken människor behandlas här (Uppdrag granskning om regeringskansliet och hur de kringgått turordningreglerna).

Se Astrid Lindgren i hennes tal Aldrig våld, som hon höll för 33 år sedan, hör och häpna

Måste man inte då bli förtvivlad, när det plötsligt börjar ropas på en återgång till det gamla auktoritära systemet?

Det är vad som sker just nu på många håll i världen.

Nu vill man ha ‘hårdare tag’ och ‘stramare tyglar’ och tror att det skall hjälpa mot alla ungdomliga oarter som man skyller på för mycket frihet och för lite stränghet i uppfostran.

Det är att försöka driva ut djävulen med Belsebub och kommer bara att i längden leda till mera våld och större och farligare klyftor mellan generationerna.

Dessa efterlängtade ‘hårda tag’ skulle möjligen få en ytlig effekt som förespråkarna kunde tyda som en förbättring. Tills de så småningom tvingades märka att våld föder våld – så som det alltid har gjort.

Många föräldrar blir väl oroade av dessa nya signaler och börjar kanske undra om det gjort fel. Om en antiauktoritär uppfostran är något förkastligt? Det är den bara om den blir missförstådd.

En antiauktoritär uppfostran betyder inte att barn skall lämnas vind för våg och få göra precis vad de vill. Den betyder inte att de skall växa upp utan normer, det vill de förresten inte.

Normer för sitt handlande behöver både barn och vuxna, och barn lär sig mer av föräldrarnas exempel än av något annat. Visst skall barn ha respekt för sina föräldrar, men sannerligen – föräldrar skall också ha respekt för sina barn och inte missbruka sitt naturliga övertag över dem.

En ömsesidig kärleksfull respekt, det ville man önska alla föräldrar och alla barn.

Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där.

‘Spar på riset och du fördärvar pilten’, det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta.

Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ‘Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.’ Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon.

Barnet hade tänkt att ‘min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten’.

Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!

Nå, men om vi nu fostrar våra barn utan våld och hårda tyglar av något slag, får vi då fram en ny människoart som lever i evig fred? Bara en barnboksförfattare kan väl hoppas något så enfaldigt! Jag vet att det är en utopi. Och visst finns det så mycket annat i vår stackars sjuka värld som också måste ändras för att det skall kunna bli fred.

Men vi har i detta nu – även utan krig – så ofattbart mycket grymhet och våld och förtryck på jorden, barnen är sannerligen inte okunniga om det. De ser och hör och läser om det dagligen och tror väl till sist att våld är ett naturligt tillstånd.

Måste vi inte åtminstone i våra hem genom vårt eget exempel visa att det finns ett annat sätt att leva? Kanske vore det bra, om vi la en liten sten på kökshyllan som en påminnelse både för barnen och för oss själva: aldrig våld! Det skulle kanske ändå så småningom kunna bli ett litet bidrag till världsfreden.”

Kommer att uppdatera denna postning imorgon troligen, med länkar till artiklar som jag tycker speglar samhällsklimatet och inte minst politiken idag (en politik och regering jag ogillar mycket).

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Astrid Lindgrenreflektioner och speglingar II....