Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

2 maj, 2012 § 16 kommentarer

Paul Krugman skriver något i stil med att ”rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet” och referar till en artikel i New York Times som säger något i stil med ”Meningen med spektakulärt välstånd, enligt en spektakulärt välbeställd snubbe”. Där kan man läsa:

Romneys före detta partner från Bains propagerar för ojämlikhet.”

Artikeln Krugman referera till börjar som följer:

Ända sen den finansiella krisen startade har de 1% i toppen höjt sina röster ganska mycket.”

Han skriver ganska sarkastiskt något i stil med att:

Vi har hört deras vittnesbörd till försvar för allt det [fantastiska] de kan göra [för mänskligheten, rättfärdiganden till varför de ska ha så enormt mycket mer pengar än de andra 99% av befolkningen].

För du förstår, alla spenderar inte sin förmögenhet på att bygga hem som är lika stora som Taj Mahal; en del av sin förmögenhet investerar de i innovationer.”

Tänka sig! 😉 Är alla de där superrika såna änglar eller idealister? Finns det inte en massa olika sorters människor bland de där superrika?

Tillägg 3 maj: och hur var det nu med altrusim, egoism, Ayn Rand? Är inte många av de här superrika Ayn Rand-anhängare och Ayn Rand hyllade egoismen. Hur går allt detta ihop? Nu ska vi fås att tro att dessa gör saker av omsorg om oss gräsrötter. En av alla dessa motsägelser!? Och vadå särintressen? Personer som en Edward Conard har pengar som gräs vilka han kan använda för att hjärntvätta människor att tro att Conards och hans gelikars enorma förmåner är förmånliga för oss också.

Ungefär som när man försöker rättfärdiga att vissa tjänar enorma summor med att de rika tenderar att ha högre IQ än befolkningen i övrigt (ganska ironiskt)? Hur kan det komma sig att ekonomer verkar så fascinerade av IQ?

En som kommenterar en av dessa artiklar ifrågasätter att de förtjänar så otroligt mycket mer än andra människor. Denna person ifrågasätter inte att det finns skillnader, utan att de är så STORA. 

Men detta representerar faktiskt en brytning med de tidigare försvaren från de rika. Till nu så har den officiella linjen varit att vad vi behöver är incitament – att jobbskapare inte kommer att göra sitt jobb om man inte hänger en morot [egentligen ‘dinglar med en morot] med löfte om storartat välstånd framför dem.”

Ja, de som är välbeställda ska motiveras att göra ett bra jobb med höjd lön, medan de med väldigt litet pengar ska motiveras med låg lön eller hur någon uttryckte det så bra?

NU ska vi tänka att det inte är utsikterna om framtida välstånd, utan faktiskt existerande välstånd, som är det som är så otroligt underbart.

Det finns mycket man kan säga om detta, men utan tvekan så står den historiska okunskapen högt på listan över vad som krävs för att kunna göra denna helomvändning./…/

Om högern fortsätter att få fortsatta politiska framgångar så är återförsäkran om arvsprincipen det som kommer sen.”

En verklig backlash, ja, är vad vi kommer att fortsatt få se. Dvs om högern fortsätter att ha framgångar så hittar man något ytterligare som späder på och rättfärdigar den enorma ojämlikheten och de enorma klyftorna mellan människorna och då kommer nog detta som rättfärdigar principen om arv tillbaka (läs länkad artikel, där Krugman också skriver om ‘the heriditary principle’ och att det är konstigt att den nu kommer tillbaka, ja, motsägelsefullt att den kommer tillbaka)?

I artikeln Krugman refererar till kan man läsa att den rikaste 1%

… avgett vittnesmål till försvar för sitt enormt mycket högre välstånd eller så har de avgett urvattnade påståenden på båda sidor omgivna av advokater och imagekonsulter [de har all uppbackning i världen, medan de allra längst ner i samhället står där ensamma och får höra att de är utsugare och utnyttjare av systemen].

Typiskt nog repeterar de plattityderna [de banala yttrandena] om investeringar, risktagande och jobbskapande med det beslöjade föraktet att nationen inte förstår deras [fantastiska] bidrag [att det inte uppskattar dem efter deras förtjänst; vadå, den offermentralitet vanligt folk inte får hänge sig åt?].

Man får känslan av att de är rädda att säga vad de faktiskt tror. Vad säger de superrika när kamerorna inte är på?”

Den rika snubbe som det refereras till och som artkelförfattaren träffat är en man som heter Edward Conard och han tillhör inte bara den rikaste 1%, utan den rikaste 0,1% i USA tydligen. Man kan vidare läsa:

Till skillnad från sina forna kolleger så vill Conard ha en öppen diskussion om välstånd. Han har tillbringat de senaste fyra åren med att skriva en bok [‘Ej åsyftade konsekvenser: varför allt du har hört om ekonomi är fel’] vilken han hoppas för alltid ska förändra sättet vi ser på de superrikas roll i samhället.”

Och det är detta både Krugman och den andre artikelförfattarna, Adam Davidson, ironiserar över.  

Läs också Gymnasielärare: Nu räcker det! – ett upprop mot de ökande klyftorna” där man bland annat kan läsa:

”Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem.

Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn.

Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ‘Det räcker nu!’

 Läs också Liten katekes för de ännu vanmäktiga”:

”Del 1: Samhället

Liten katekes för underklassen, August Strindbergs försök att avslöja den härskande maktens lögner och språkbruk, skrevs 1884–1885. På grund av otaliga refuseringar publicerades den först efter folktribunens död 1912.

115 år senare går Göran Greider på samma rövarstråt i den borgerliga lögnapparaten. Vad är samhället? Vad är ekonomi? Vad är kultur? I dag publicerar vi den första delen av sju. 

Varför är det så svårt att förändra samhället så att det blir bättre för majoriteten?

Svar: För att minoriteten, det vill säga överklassen, vill ha det så.

Men bekänner sig inte alla till demokrati?

Svar: Jo, i teorin. I praktiken – nej. Makthavarna och deras mediala hantlangare hyllar ledarskap mer än demokrati. ‘Förtroendet’ för Ledaren är viktigare än vad han eller hon i själva verket gör eller inte gör./…/

Men är det inte medelklassen som utgör majoriteten?

Svar: Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack. När makten och maktens mediala hantlangare – det vi kallar det politiska kommentariatet – säger medelklass så menar de den översta tredje-, fjärde- eller femtedelen av samhället. Det vill säga minoriteten.

Medelklassen är vår tids Allmänna och heliga överhetskyrka: Bekänn dig till den och du har din biljett till himmelriket.

 Och slutligen ”Klassföraktets lömska uttryck”:

 ”Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som ‘vårdval’ och ‘pensionssparande’ – ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens ‘arbets­villighet’ och förmåga att ta ‘ansvar’ eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös – olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med ”arbetslinjen” cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. ‘De som inte arbetar’ har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som ‘Du är vad du äter’ och ‘Lyxfällan’.

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos ”nyliberalerna” likväl som hos ”kulturvänstern”.

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.”

(S) är också blekt, men hyllas naturligtvis av den borgerliga pressen.

Annonser

”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?

11 februari, 2012 § 5 kommentarer

Artikeln kan också läsas här.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar. Jo, Greider har rätt. Existensen av sådana som Ander Breivik…

”…definierar vår tid. En otrygghetens, antipolitikens och resignationens tid, en tid som nu i grunden definieras av högern, där fanatiska sekter övertagit den roll som reformistisk och systemkritisk idépolitik borde ha.”

Jo:

”Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.”

Se artikeln ”Ut ur hatet: Väck det civila motståndet!”:

”Det är ett hat som pro­du­ce­ras av en väl­digt liten klick män­ni­skor i sam­häl­let men som gör sig allt­mer hört, och som poli­ti­kerna blir allt räd­dare för.

Uppsättningen ‘Skärpning gub­bar’Teater Galeasen var en iscen­sätt­ning av detta hat, en fyra tim­mar lång upp­läs­ning av en hatisk Flashback-tråd, där hob­by­skri­ben­terna är ‘ariska’ natio­na­lis­ter som vill ta till­baka sitt land från ‘neg­rerna’ som stjäl deras kvin­nor, här kal­lade ‘sliddjur’.

Hat, klyf­tor och avstånd gör män­ni­skor rädda och avstån­den skar­pare [och gör inte minst de som inte blivit respektfullt bemötta av de vuxna de hade närmast tidigt i livet, något som förekommer både i botten OCH toppen av samhället. Något som är oerhört tragiskt och som inte skulle behöva vara så]. 

Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berät­tade att det inom kons­ten pågår en mängd kri­tiska sam­tal och gestalt­ningar av mot­stånd, men att plat­sen för det sam­ta­let har krympt, och nu rör sig inom en intern minik­lick som också är väl­digt inter­na­tio­nell. Det upp­står olika kret­sar inom kons­ten – lik­som i sam­häl­let – som blir allt­mer avskär­made från varandra. Samtalet når inte ut.

Det har talats myc­ket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kul­tu­ren mar­gi­na­li­se­ras, skärs ner, spe­ci­a­li­se­ras och görs svår­till­gäng­lig kan vad som helst hända. Vad som helst. Men vi viker oss inte. Vi kal­lar till mot­stånd.”

Skadade människor behöver syndabockar. 😦 Och idag ger också människor i makten sitt godkännande till detta (societal approval) genom hur de uttrycker sig om människor… Och hela idén om att vi ska se om vårt hus – bara.

Om samhälleligt bifall se ur ”Diverse texter” om den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, ”Väck det kritiska samtalet!”

Kommer vi att få se mer och mer av uppror? Hur kommer då de i härskarställning att reagera?

Vad för slags samhälle vill vi ha?

Vad innebär sönderslagningen av sjukvården? Vilka tjänar på den? Och vilka tjänar förmodligen INTE på den?

Parasiter och parasiter? Är det verkligen de längst ner i botten av samhället som är parasiter?

Och apropå Rot-avdragen:

Och ger städning mer till samhällsekonomin än medicinsk forskning (folk i Sverige får inte bli för välutbildade, bildade eller kunniga eller därmed mer kritiska och med mer på fötterna? Se om skolpolitiken och tendenserna till ensidighet där, liksom kulturpolitiken)?

Symtomen på sjukdomen blir botemedel skriver Göran Greider om. Vilket leder till att vi får ”mer av samma” och risken är att problemen snarare förvärras. Och så är vi inne i en riktigt ond spiral…

Den stora gruppen människor i USA som lever på marginalen har inga pengar att konsumera för, så de handlar inte, de anlitar inte hantverkare osv.

Jo, om människor i ens omgivning har det GANSKA lika en själv så är kärvare förhållanden mer uthärdliga – apropå det med absolut eller relativ fattigdom.

Detta beskriver amerikanen Robert H. Frank bland annat i sina böcker ”Luxury Fever” eller ”Lyxfeber” samt ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Hamna på efterkälken – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” samt i en mängd artiklar som man kan hitta länkar till här.

Se också Per Wirtén i ”På dödens fält. Frihetstiden 2010, del 3”:

”Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – som i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.

        På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iaktagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles. Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.

        Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.”

Ja, detta tror jag är sant!

Se också Peter Karlberg i ”Ibland är det bara för dumt”:

”På dödens fält: ‘I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: ‘Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?’/…/

En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.

Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivslängden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.

Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.

Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.'”

Det där med klass och ojämlikhet, samt om ”arbetslinjen” och förakt för svaghet…

12 mars, 2010 § 1 kommentar

Ur veckans ETC bland annat: De som inte får plats i dagens Sverige är många. Vi har en höger med förakt för svaghet.

Det ökade kravet på information från olika register, från Försäkringskassan, brottsregistret, kronofogden osv. kan öka den strukturella arbetslösheten.

En stor del kan komma att trängas undan från att söka vissa jobb i och med att arbetsgivarna vill slippa anställda med till exempel ohälsa (men hur är det nu; när sjukskrivna tvingas söka nytt jobb?), lägre produktivitet eller ett obefläckat förflutet.

Godkännande krävs från den arbetssökande, utom i vissa fall, som om man söker jobb i barnomsorgen t.ex., men hur många säger nej till en sådan begäran från presumtiv arbetsgivare?

I samhällen med större grad av tillit så mår människor bättre och lever längre.I mer ojämlika samhällen så är kvalitén i de sociala relationerna sämre. Skapar ökad social distans. Och tilliten påverkas negativt av ökande skillnader. Så detta med fler och fler kontroller är kanske ganska symtomatiskt!?

Se Dan Anderssons rapport ”Ögonbindlar i stället för mer öppenhet? – Integriteten och informationen om de arbetssökande”.

Se även ”Ekonomiprofessor dömer ut jobbskatteavdraget”:

Regeringen har försökt omsätta den moderata jobbpolitiska teorin i praktisk politik; resultaten har till en del uteblivit, till en del fått förfärande effekter, som exempelvis stupstocken i sjukförsäkringen.”

Klasskillnaderna i England är oerhört stora, ett samhälle byggt efter väldiga hierarkier.

Hade socialdemokraterna under 00-talet fastnat i myten att man inte kan vara samhällskritisk när man haft makten länge?

Det förutses att människor styrs av egenintresse, att man röstar efter sina individuella behov. Man kan tycka att hemlöshet är oacceptabelt även om man inte är hemlös själv.

Och en politik som bara vilar i sakernas tillstånd saknar existensberättigande. Ska viktiga samhällsfrågor dealas vid köksbordet och lösas på individplanet? Eller ska de beslutas om gemensamt? Dvs. lösas gemensamt och där vi ser hur olika frågor hänger ihop.

Att våga leda, bilda opinion – inte bara sticka ut ett jättestort öra och lyssna till majoriteten. Nej, våga ha något man tror på och brinner för oavsett om väljarkåren stöttar detta eller inte. Kanske upptäcker fler att detta är något de också tror på! Ja, politikerna skulle kanske snarare vinna röster på detta sätt, än att som nu sätta upp fingret och se var vinden blåser!

Se Arne Kjönsberg om, som han benämner det, samvetsspecialisten Lennart Sacrédeus i ”Lön och pension ska beskattas lika”.

Om boken ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson och Kate Pickett i artikeln ”Mindre klyftor ger längre liv.”

Läs också ”Privatiseringen av välfärden – ’Jag känner inte till några undersökningar som visar att det blir billigare för kommuner och landsting att låta privata aktörer ta över verksamheter,’ säger Kent Werne.”  Se också ”Jackpot i vård”:

”Idag är en stor del av den skattefinansierade välfärden privat. Den drivs av företag som Carema, Attendo Care, Capio och AcadeMedia. De vet hur man undviker höga skatter och gör stora vinster. Det mesta försvinner ut ur Sverige, skriver Kent Werne som har kartlagt riskkapitalbolagen bakom den svenska välfärden.

’Omsättning 500 miljarder. Betalningssäkra kommuner, landsting och myndigheter. Hur mycket vill du växa?’

Frågan ställs av konsultbolaget OPIC, som specialiserat sig på att locka vinstsugna företag till en växande marknad. Kodorden är ’offentlig upphandling’ och ’valfrihetssystem’. Det handlar om skolan vi skickar barnen till, vårdcentralen vi kollar leverfläcken på och äldreboendet där våra föräldrar avslutar sina liv.

Det kallas offentlig sektor. Men idag är en betydande del av den skattefinansierade välfärden privat. 25 procent av primärvården och 14 procent av äldreomsorgen drivs av andra aktörer än de offentliga. 20 procent av gymnasieeleverna och 13 procent av grundskoleeleverna går i friskolor. Längst har det gått i stor­städer­na – i Stockholm drivs mer än hälften av alla vårdcentraler och gymnasieskolor av ’alter­nativa utförare’.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin classreflektioner och speglingar II....