Zarembas artiklar om vården i Sverige idag…

7 mars, 2013 § 2 kommentarer

Den-olonsamma-patienten-683bild från Zarembas första artikel (den olönsamma patienten)

Socialistiska läkare har länkat alla fyra artiklar om sjukvården i Sverige som Maciej Zaremba skrivit, se  här.

Se också om ”Konferens med europeiska nätverket mot privatisering och kommersialisering av hälsa och socialt skydd”. Så det händer saker. Människor har börjat protestera och organisera sig! 🙂 Hoppas fler börjar reagera och reagera allt högljuddare.

Annonser

Samhälle som affärskontrakt…

26 april, 2012 § Lämna en kommentar

Vad bra att facket reagerar! Att det verkar börja vakna. Ja, funktionshindrade och andra brukare (inklusive alla avnämare i skola, vård och omsorg skulle jag vilja påstå) blir som handelsvaror i denna nya värld. Lööf vill minska inflytandet för oss medborgare och att vi gör oss av med företag vi som nation tjänat pengar på. Jag börjar instämma i det många har skrivit om Lööf: vad vet hon?

Bara 29 år och har aldrig varit ute i arbetslivet, men nu har en årslön på bortåt 2 miljoner.

Nej, hon nöjer sig inte förrän undersköterskor har en årslön som är lika stor som Lööfs månadslön. Enligt Josefin Brink den partiledare som har högst lön av alla partiledare, samtidigt som hon är den yngsta. Människor tvingas in i förnedrande åtgärder och de moraliserande tonerna sprider sig från personer sittande på höga hästar!

Om Jon Wemans bok ”Åtgärdslandet – arbetsförmedlingens svarta bok” kan man läsa i recension bland annat:

”Åtgärdslandet [dokumenterar] ingående det politiskt beslutade geschäft, där dagens entreprenörer får rundligt betalt med skattepengar för att utnyttja och förnedra arbetslösa.”

Göran Greider skriver i ledaren ”Samhället som affärskontrakt”:

”Är detta bra? Ja, utbildningssatsningar är nästan alltid bra. Men jag gillar inte alls det där med kontrakt. Ska den enskilde individens relation till samhället alltså utgöras av ett slags affärskontrakt? Det luktar marknadsliberalism lång väg. 

Bör man som medborgare rentav skaffa sig advokat för att bevaka sina rättigheter och tyda allt det finstilta i kontraktet? Vilken syn grundläggs då på själva idén om utbildning om den förknippas med tvång och villkor?/…/

Men vad är då egentligen gammal hederlig arbetarmoral? Jag är inte säker på att en moralkod som har hundra år på nacken självklart är giltig idag. Det finns ett drag av självplågeri i den där arbetarmoralen: Stå ut med allt, bara du får vissa rättigheter!/…/

Ett problem med den nya hållningen är att partiledningen numera tycks acceptera att olika sociala rättigheter – t ex den till utbildning eller till a-kassa – omtalas som just bidrag, trots att det är något som arbetarrörelsen genom årtiondena fått kämpa sig till. 

Kort sagt: den nya ledningen är inte intresserad av någon gammal arbetarmoral utan månar mest om att slippa kritik från borgerligt håll: det är snarare den nya borgarmoralen man hedrar en smula.

I den ansträngningen riskerar partiledningen tyvärr att godkänna den rådande dagordningen i svensk politik.”

Bra skrivet!

Och så läste jag om skola, som i övrigt fått ganska väl godkänt, som fått kritik för avsaknad av dokumentation kring dess kvalitetsarbete.

Tänker på det jag nu håller på att läsa i ”Managementbyråkrati”, om hur gammal byråkrati ersatts med ny och knappast blivit mindre, utan till och med kanske större i många fall! Hur skolfolk bland annat sitter med sina skriverier och att dessa skriverier riskerar göra att det vi är satta att göra kommer i andra hand. Att jaga pinnar, som t.ex. Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets – en bok om skolan.”  Se även här om denna bok och föreläsning nyligen av Liedman.

Ja, det finns tendenser till jantelag i detta! 

Slutligen, avskriv svenskarnas skulder, ”Dags för skuldamnesti”:

”Skulder, säger [amerikanske] antropologen David Graeber i sin välresearchade bok Debt – the first 5 000 years, är i allmänhet något som de undertryckta har till de mäktiga, men de har egenskapen att få en maktrelation att framstå som ett objektivt, matematiskt faktum, och samtidigt ge intryck av den på något sätt är offrens eget fel. Det är talande att exempelvis svenskan och tyskan har samma ord för de engelska ”guilt” och ”debt”.

När Göran Persson sade till svenskarna att ‘den som är satt i skuld är icke fri’ aktiverade han en djupt liggande skam och skräck för att stå i skuld som präglats in i oss genom historien. Formuleringen var så effektiv att den gjorde en ekonomiskt vansinnig nedskärningspolitik populär.

Genom historien har många gånger skuldamnestier varit nödvändiga för att inte det sociala systemet ska bryta samman, konstaterar Graeber, och antyder att det nu vore dags för en ny. Men han uppmanar också till att sluta tänka så mycket över vem som är skyldig vem vad, och tänka mer på vilken sorts samhälle vi vill ha istället.”

Mer om politikers frånsägande av ansvar och om grandiositet, samt också om jantelagen – universitet, sjukhus och skolor förutsätts kunna styras på samma sätt som företag (de har ingen särskild status, ska inte tro de är förmer eller annorlunda)…

22 april, 2012 § 7 kommentarer

Patrik Hall skriver intressant på s 289 i boken ”Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning” (politiker har delegerat bort sitt ansvar. Jag undrar VEM tar ansvar istället? Någon?) hänvisande till Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel”*):

”Alla vill ha status, och detta åstadkoms genom konsumtion, livsstilsvanor och utbildningar och befattningar med tjusiga namn.”

Hur kommer det sig att vi kanske inte i högre känner oss värda tillräckligt precis som vi är? Är det något vi fötts med?

*) Om Alvessons bok kan man läsa:

”Dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala.

Detta samtidigt som kampen om godbitarna yrkespositioner, utbildning och konsumtion i allt högre grad handlar om ett nollsummespel.

Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är­ ­substanslöst prat och rymmer inslag av bondfångeri och själv­­bedrägeri. Bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf.”

Hall fortsätter:

”Samhället präglas av ett slags kollektiv narcissism.

Bakom grandiositeten lurar emellertid tomhetens triumf.

Man putsar på fasader, medan innehållet inte förbättras – ibland kanske det till och med försämras, och den välputsade fasaden blir något som kompenserar för tvivelaktigt innehåll.”

Han skriver om…

”… organisatorisk statusjakt och grandiositet.”

Ytan ser fin ut, kanske finare än den gjorde tidigare, men har innehållet förändrats ett enda dugg? Kan det till och med ha försämrats? Han menar t.ex. att implementeringen av Lean Healthcare vid stort svenskt sjukhus inte handlar om

”… att skapa effektivare organisationer, utan istället om att signalera att de är moderna, och på så sätt uppnå högre status från omgivningen./…/

Cheferna och andra reformatorer träffas på konferenbser och solar sig i varandras framgångar. Vad som egentligen pågår inom de organisationer som berättelserna påstås handla om skulle vara intressant att veta.”

Ja, precis! Hur ser det egentligen ute i de där fantastiska organisationerna? Ytan är viktigare än det faktiska innehållet?

Och har det blivit någon skillnad för ”avnämarna”, dvs. elever i skola, patienter i sjukvården, brukare av privat och offentlig omsorg?

På samma gång så riktar sig managementreformer MOT äldre typer av grandiositet skriver Hall:

”Professorer, läkare eller lärare är inte märkvärdigare än andra människor.”

Ny slags grandiositet skapas? Andra kategorier övertar professorers, läkares och lärares roller? Och ses nu upp till istället? Status är fortfarande viktig, men en förskjutning har skett? Är detta nya bättre än det gamla? Finns det ett tredje sätt, som är bättre än de gamla sätten?

Hall menar att det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna! Dvs ”du ska inte tro du är något”. Vi ska både slå på trumman för oss och samtidigt inte tro att vi som individ eller organisation är förmer än någon annan!? Och de debattörer i kommentarsfälten som försöker tysta andra debattörer med att de drivs av jantelagen kanske drivs just av denna jantelag själva: deras meddebattörer ska inte tro att de är något!?

Hall skriver på s 290:

”.. det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna. Universitet och sjukhus forutsätts exempelvis kunna styras på samma sätt som företag.

Detta relaterar till den verksamhetsoberoende karaktären av managmentreformer – att dessa reformer kan tillämpas på alla organisationer, överallt. Ingen organisation ska tro att ‘den är nåt’. Likriktning och standardisering präglar utvecklingen inom samtliga de sektorer som studerats i denna bok – högskolan, sjukvården och kommunen.

I grunden menar jag alltså att man kan spåra moraliserande drag i denna utveckling.”

Ja, och vi har fått en annan typ av förståsigpåare, inte minst bland ekonomer. Allt har ju blivit ekonomi, vadå, några ”avnämare” eller effekterna för några såna? Politikerna har hakat på detta; de är väldigt måna om att framstå som ”ansvarsfulla,” när det gäller ekonomin, men vilka effekterna blir för medborgarna det har sekundärt värde (om det alls betyder något, utom för de mest välbeställda)?

Och vadå, om tillgängligheten för värktabletter har blivit större tack vare den fantastiska avregleringen av apoteken, se Mats Gerdau (m) nedan? Hur har tillgägnligheten blivit vad gäller betydligt mer livsviktiga läkemedel för grupper som har det ekonomiskt tufft? Är inte tillgången på Alvedon ett lyxproblem? man kan ju också fråga sig varför vi behöver värktabletter i sån grad?

Hall skriver på s 291 om den kvinnoklinik han specialstuderat (för boken?), att de vill bli ”Sveriges bästa BB” och att de strävar efter kvalitetsutmärkelser:

”Men på vilket sätt ska kliniken egentligen bli bäst?”

Ja, precis!

Han svarar:

”Jo, den ska bli bäst genom att den ska vara den klinik som bäst uppfyller externa standarder och normer [interna standarder och normer, vadå?].

Den ska bli bäst på att implementera Socialstyrelsens (likriktade och standardiserade) ledningssystem för kvalitet.

Den ska bli bäst på att uppfylla kraven i SIQ:s (likriktande och standardiserade) kundorienterade verksamhetsutvecklingsmodell.

Den ska bli mest normal i det benshmarking-projekt med andra kvinnokliniker som den ingår i./…/

Som Bejerot hävdade (citerad i kapitel 1) är det standardiserade kundmöten som eftersträvas, efter modell från flygbolag, snabbmatsindustrin och andra servicenäringar [se ‘Bortom New Public management: Institutionell transformation i svensk sjukvård’, hur mycket effektivare har egentligen sjukvård eller skola blivit? Ineffektiv på andra sätt och vadå, de professionellas bedömningar?].”

Är det så vi vill bli bemötta som patienter, elever osv, på standardiserat sätt?

Hall påpekar att organisationer och dess medarbetare ska vara flexibla (och bli allt flexiblare) medan de system som styr dem är väldigt rigida: systemet ändras inte. Det säljs exakt likadant till alla kunder. Om man ifrågasätter styrsystemet så är det inte fel på det, utan på den som kritiserar. ”Lyd och håll tyst!”

Managementteknikerna blir som religioner och de som säljer dem närmast som gudar. De framstället både sitt system, sin metod och sig själva på det sättet. Litet grandiost alltså, menar Hall, om jag förstått honom rätt.

Han drar också ut konsekvenserna av managementstyrning, och den byråkrati som finns kring denna, för demokratin. Politikerna delegerar bort sitt ansvar istället för att ta det.

Ja, hur är det med privatiseringshysterin, inte bara i blått styrda kommuner, utran också i rödgrönt styrda? Överallt så privatiseras det hej vilt och därmed är alla problem lösta, tros det? Men vilka problem kan vi komma att få se, både i nära framtid, samt på längre sikt?

Och några tjänar massor med pengar på att sälja dessa styrsystem, vars effekter det finns skäl att ifrågasätta? Om dessa system verkligen ÄR okej borde man inte vara rädd för att bli granskad? Här granskas och ifrågasätts ju andra yrkesgrupper ganska rejält. är det skillnad på folk och folk, system och system, organisation och organisation?

Mer av samma. 😦

Ja, mer av samma igen!?

Skojar Gerdau? Finns det inte betydligt viktigare saker, än en sådan ickefråga? Sen undrar jag vem som började prat om avreglering av apoteken (inte för att jag hyllar den/de som gjorde det)? Hur många uppskattar denna avreglering? Har den verkligen gett oss bättre apotek? Eller tvärtom sämre??

Började fundera om inte Björn Johnson skrivit om honom? Jo, apropå missbruksutredning

Trondheim och fenomenet politikers frånsägande av ansvar…

19 april, 2012 § 2 kommentarer

[Uppdaterad under förmiddagen].

Apropå skolor som förfaller slog det mig plötsligt om boken ”Trondheimsmodellen,” vilken bland annat  beskriver vad bolagisering av vaktmästeri i Trondheim fått för konsekvenser. Om rekordet som sades vara att för att få en glödlampa bytt i en skola skulle man få betala 1 000 kronor.

Ja, är det konstigt om skolor och andra kommunala inrättningar förfaller? Medan bolagen tjänar miljoner! Så pengarna FINNS? Men var hamnar de? Vem har nytta av detta förhållande? Ja, vi borde starta med de enkla frågorna?

Aron Etzler beskriver alltså hur skolvaktmästarna i Trondheim centraliserades i det kommunala bolaget Byggservice, som startade med ett kapital på 0 kronor (något man också högt och ljudligt påpekade?).

Resultatet av detta nya organisationssätt blev att för att få en glödlampa bytt så måste man allt som allt betala 1 000 kronor, vilket sades vara rekord i höga priser. Naturligtvis började Byggservice ge miljonvinster, men skolorna började förfalla i motsvarande takt, för man hade helt enkelt inte råd att betala dessa summor.

Föräldrar fick t.ex. börja rycka ut för vårstädning och började knorra.

Nu får vi lärare göra det som vaktmästare och lokalvårdare tidigare gjort här i Sverige. Borde vi förhandla om vad VI ska göra och inte? Ska vi verkligen åka och köpa glödlampor? Flytta undan möbler i lärosalar för att lokalvårdarna alls ska städa ordentligt? Borde inte också vi börja ställa krav och förhandla?

Är detta vårt ansvar att lösa? Ska vare sig lokalvårdare, vaktmästare eller vi lärare lösa detta? Ovanpå allt annat vi ska göra? Och är lösningen verkligen att privatisera ”hela skiten”? Ett smidigt sätt dock för politiker ocn ansvariga att komma runt ett problem, vilket i slutänden påverkar demokratisk beslutanderätt för oss ALLA!

Det måste gå att lösa på något annat sätt!

Är det något liknande vi ser i den svenska skolan: man skjuter på underhåll därför att det kostar skjortan? Undra på att skolor förfaller så till den grad att man inte anser dem värda att rusta upp. Är detta bra ekonomi? Att inte vårda det vi har?

Kommunala bolag gör storvinster, liksom dess chefer som får höga löner?

Chefer som kanske inte alltför sällan använder tveksamma metoder för att pressa sin personal, medan man visar upp en helt annan bild utåt till allmänhet och politiker? Som i kommunalt vatten- och elbolag i kommunen där jag bor låter det som, vars chef inte tillåter kritik och använder svågerpolitik… Ansvariga politiker står där ”handfallna”. Arbetsmiljö, vadå?

Vidare skriver Etzler om en direktör Martin Andersen som från att ha bott i villa i en flott del av Oslo nu lever väldigt påvert. Han råkade ut för en whiplashskada och trots en försäkring han tecknat för 500 000 norska kronor så står han nu nästan på bar backe. De senaste åren hade han bott i ett stall och en stuga i Nordmarka för att levnadsomkostnaderna skulle bli tillräckligt små.

Hur är det med effektiviteten i denna nya sköna värld egentligen? Är den mindre byråkratisk?

Nej, den är minst lika byråkratisk, men på ett annat sätt menar Patrik Hall i boken Managementbyråkrati:

Varför har du skrivit den här boken?

– Jag hade ett forskningsprojekt om konsekvenser av managementreformer inom offentlig sektor, alltså typ kvalitetssystem och olika policies och den här boken är ett resultat av det projektet. Jag har gjort en jämförelse mellan tre olika offentliga organisationer – ett landsting, en stadsdel i Malmö stad och ett universitet.

Vad blev resultatet?

– Konsekvensen av managementreformerna när det gäller Sverige, är att alltför mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, att man har system som ersätter politik.

Men vem har velat ha det så?

– Det är en konsekvens som ingen har velat ha, möjligtvis en del tjänstemän och konsulter som gör karriär av det här. När offentlig sektor svällde mycket ville politikerna delegera ansvar, som när skolan blev kommunal till exempel, men auktoritetsfrågor och konflikter blev kvar. Frågan är vem som ska bestämma om politiker lämnar över besluten till skolan, läkarna eller vilka det nu gäller.

Vem bör läsa den?

– Alla. Den är intressant för alla som jobbar inom offentlig sektor, men även andra, byråkrati är något som påverkar alla. Politiker borde läsa den. Boken utmynnar i en ganska arg kritik mot politiker.

Politiker som Jan Björklund kritiserar skolan och högskolan, de har en tendens att säga att det är ni där nere som gör fel när ansvaret ligger hos dem.”

Det skrämmande i detta är också att det demokratiska inflytande för oss medborgare minskat i denna sköna nya värld (något Göran Greider bland annat gett uttryck åt. Vi har liksom gett bort makten). OCH friheten har dessutom faktiskt inte ökat utan minskat för oss arbetstagare, känns det.

Men vi skulle ju få så mycket frihet i denna sköna (ny)liberala värld! Har vi verkligen fått det? Vad menar egentligen liberalerna med begreppet ”frihet”? Vilka har fått frihet? Och de som eventuellt fått den: på vilka premisser har de fått den? Sitter ens DE säkert i denna nya, sköna värld?

Läs om framgånghistorien ”Det radikala Trondheim”, där olika förbund (LO OCH tjänstemannafack) gick ihop och började ställa krav på politikerna (i detta fall s). Jo, det tror jag vi alla skulle tjäna på att gå ihop!

Och se också ”Trondheimsmodellen skördar segrar”:

”Europas vänster famlar efter såväl politisk identitet som väljarstöd. I norska Trondheim har den funnit bägge delarna, tack vare en lokal modell för facklig-politisk samverkan. På måndag går Norge till kommunval, och LO Trondheim ser fram emot en ny mandatperiod av offensiv välfärdspolitik.

Vi har en massiv mobilisering på arbetsplatserna, vi jobbar väldigt intensivt nu fram till den 12 september. Förhoppningsvis får vi en bra politisk koalition på plats, det är då det verkliga arbetet börjar, säger John-Peder Denstad, ordförande i LO Trondheim, innan han måste avbryta samtalet för ännu ett medlemsmöte.

Trondheim har genomgått stora förändringar det senaste decenniet. Då, i början av 2000-talet, styrdes Norges tredje stad av en borgerlig majoritet med utförsäljningar och privatiserad samhällsservice på agendan.

I dag, efter att en rödgrön koalition innehaft makten i åtta år, har flera utsålda verksamheter återkommunaliserats och välfärden stärkts väsentligt.

Förklaringen ligger inte i vare sig en plötslig radikalisering inom de politiska partierna eller spontana förändringar i väljarsympatierna, utan i stället i vad som blivit känt som Trondheimsmodellen. Det som ursprungligen var en basfacklig reaktion på nyliberalismen har blivit ett initiativ för politisk påverkan som blivit omtalad i hela Europa, och som ofta skildras som en succé.

Svein-Olav Aarlott, ordförande i LO Kommune Trondheim, stämmer in i beskrivningen.

Vi ställer konkreta, lokala, frågor till de politiska partierna som förpliktigar sig att svara ‘ja’, ‘nej’ eller ‘oklart’ på våra krav. De svaren vi får använder vi som fack sedan för att pressa på för att de ska genomföra dem. Vi har blivit en stor och stark politisk kraft i närmiljön.

Genom en process av fackliga rådslag formulerar LO, Utbildningsförbundet och Norska sjuksköterskeförbundet de krav som samtliga partier därefter inbjuds att ta ställning till.

Inför det senaste valet 2007 ställde facken 50 krav, av vilka den koalition som röstades fram ställde sig bakom 43.

30 infriades, däribland återkommunalisering av det lokala energiverket, stopp för konkurrensutsättning av kommunala verksamheter och införandet av solidaransvar för alla entreprenörer kommunen anlitar.

Sedan är vi inte helt nöjda med bemanningen inom äldreomsorgen. Där får vi kämpa vidare, säger Svein-Olav Aarlott.”

Skolans fallande resultat…

18 april, 2012 § 2 kommentarer

Skolans resultat faller och det har skrivits spaltmeter om den urusla svenska skolan. Hur kan man (skolinspektionen – OCH kommunen?) då ge tillstånd, på vad som för mig verkar vara ganska lösa boliner, åt personer som har kanske INGEN erfarenhet av att jobba inom skolan, vare sig som lärare eller skolledare och som inte har kanske ens det minsta pedagogiska utbildning? 

Handlar detta verkligen om barns och ungdomars bästa? Från vare sig skolinspektionens eller de som ansökt om att starta gymnasial friskolas sida? Finns det andra motiv, mer eller mindre medvetna eller utsagda?

Är detta ett sätt att frånsäga sig ansvar från myndighets sida? Från (okunniga?) tjänstemäns sida på skolinspektionen? Och politiker som OCKSÅ frånsäger sig ansvar? Som skjuter det ifrån sig och hoppas att en entrepreör ska fixa till det?

Se Patrik Hall i boken ”Managementbyråkrati.”

Om nu skolprestationerna sjunker finns det då inte än större anledning att i högsta grad se över till vilka man ger tillstånd att starta skola?

Motsäger man inte sig själv? Vad är det som säger att de som saknar erfarenhet eller pedagogisk utbildning ska skapa den där skola vi säger oss behöva? Man kan inte låta bli att undra vem som egentligen har nytta av av att denna skola startas? 

Vi skulle ju också komma bort från ”flumskolan”! Hur ”oflummiga” är tillstånden som ges för att starta en friskola? Och är dessa nya skolor mindre ”flummiga”? Hur bred utbildning kommer eleverna att få på detta nya naturbruksgymnasium? Vad behöver de för att fungera väl i vuxenliv och samhälle?

Är detta vägen att gå för att skolresultat och -prestationer ska bli bättre och skolan mindre ”flummig”? För att vi ska få allsidigt utbildade elever, som konstruktivt ifrågasätter och förmår reflektera självständigt och intelligent, samt är fritt kreativa och alltså kan lösa de problem vi förmodligen kommer att möta i framtiden? Dvs som har ”brett kunnande inom ett brett spektrum av kunskapsområden, förståelse för politiska saker, vetenskapliga fenomen, historiska händelser, litterära anspelningar och nästan allt annat man behöver veta för att förstå världen”? Och som kan lösa de problem vår jord kanske kan komma att möta på ett för vår mänsklighet bra sätt.

Tillägg: Och detta sker trots eller tack vare höga löner hos tjänstemän och politiker som godkänner detta? Ser de om sitt egna hus bara? Bryr de sig VERKLIGEN om sina ”avnämare”? Om barn, ungdomar, befolkningen i stort, utanför den egna kretsen?

Handlar det bara om att lösa ett problem så enkelt som möjligt? Och handlar det egentligen alls om att handskas ytterst väl med skattepengar(na)? HUR mycket man än säger sig (retoriskt) ta ansvar, från både vänster- och högerhåll?

Kan det också vara så att ”Barn har en rätt att utveckla en rad olika kompetenser – på sina egna premisser?” Där ingen annan än de har ”the say so”?

Och apropå ekonomer och dessas diskussioner om IQ, så funderade jag vidare:

Empatiunderskott verkar öka… Undra på det? Var och en ska se om sitt eget hus och när konsekvenserna är så digra (ökar) så kommer vi att få se mer och mer av detta? Samhället blir alltmer osolidariskt, inte minst med de ”svagaste” och inte minst från dem som har makten och som formar samhället! Där ekonomer har oproportionerligt mycket ”say so”! Mer än någonsin? Vilket gör att ganska många av dem agerar ganska, jag vet inte hur jag ska uttrycka det; besserwissrigt eller grandiost? De vet allt om allt och har svar på allt? Betygssättning, skola också!?

Naturligtvis har vi alla som medborgare rätt att diskutera institutioner i samhället! Ja, det är viktigt att vi gör det och får göra det! Men det är något jag reagerar emot, som jag inte kan sätta fingret på eller uttrycka i ord.

Vad slags samhälle vill vi ha?

Höga studieprestationer kan vara kopplade till milda former av autism (kanske också ibland inte de mildaste). Jag tror dock inte dessa egenskaper är genetiskt kopplade, utan handlar om hur man behandlar barn (både ”intelligenta som ointelligenta”). Handlar om vår förmåga/oförmåga att visa respekt mot barn från vuxenvärldens sida.

”Barns intelligens är inte lägre – bara annorlunda.”

Ingo Schulze: ”Det handlar om de enkla frågorna: ‘Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati”…

16 april, 2012 § 18 kommentarer

Bra svarat av Greider!:

”Riskkapitalisterna behöver inte ta några större risker, eftersom kommun och landsting kommer att köpa tjänster även när marknadsekonomin sviktar – en riskfri verksamhet för riskkapitalister. 

Så sent som i veckan hade t ex Sydsvenska Dagbladet ett väldigt bra reportage, ‘Assistans en guldgruva‘ om branschen som pekade på de mycket höga vinstnivåerna, som delvis möjliggörs för att företagen kan välja sina kunder [läs denna artikel! Det är knappast synd om assistansbolagen alls! De har möjligheter att plocka russin ur kakan ser det ut!].

Du, Anne Bohman,agerar säkert med de bästa avsikter. 

Men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda avsikter och genom att verka i branschen så som den ser ut bidrar du till att välfärden på sikt undermineras och ger ett alibi till dem som berikar sig.

Någon skrev i ett annat sammanhang:

Högern har länge ‘ägt’ frågor om ekonomi och har tryggt kunnat luta sig mot ekonomiska doktriner som levererats av fina titlar.”

Nej, högern behöver liksom inte rättfärdiga sig idag. Högern kritiserar man inte, till skillnad från vänstern känns det. Den försöker framställa sig som opolitisk på något vis? Den representerar det sakliga, objektiva och alltså rätta.

Men får alternativ syn på riktigt allvar och bred front komma fram inom ekonomin (då får man ta till utmarch som studenter gjorde från föreläsning på prestigetyngda Harvarduniversitet i USA, i protest mot en undervisning man anser icke opartisk, en ekonomiundervisning man anser politisk och inte visar på alternativa synsätt – vilka faktiskt finns anser man)? Gör den ens det i ”Nationalekonomi för vänstern”?

Högern äger problemformuleringsföreträdet.

Vi är inga isolerade öar, det vi gör påverkar andra i större eller mindre grad. Från mycket stor till mycket liten.

Tysken författaren Ingo Schulze:

Demokratins förfall – Vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Socialstaten förfaller. Blindhet för högerextremismen”:

Jag har inte skrivit en enda artikel de senaste åren för jag vet inte längre vad jag ska skriva.

Allt är så uppenbart: avskaffandet av demokratin, den tilltagande sociala och ekonomiska uppdelningen i rika och fattiga, socialstatens förfall, privatiseringen och därmed förvandlingen av alla livets områden till marknad (utbildningen, sjukvården, kollektivtrafiken), blindheten för högerextremismen, medierna där man pratar oavbrutet för att slippa tala om de verkliga problemen, den öppna och dolda censuren (ibland som ett rakt nej, ibland under förevändningarna ‘tittarsiffror’ och ‘format’) och, och, och …

De intellektuella tiger. Från universiteten hörs ingenting, här och där flammar något upp, sen sänker sig mörkret igen. Jag kan bara upprepa truismenvinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Och jag önskar att jag kunde nämna exempel på motsatsen.

Strax innan jul var jag med på ett arrangemang i Berlin med rubriken: Angreppet mot demokratin. Jag tackade ja till att vara med för jag ville göra något åt min känsla av isolering. När man dag efter dag får vansinnet serverat som självklarheter är det bara en tidsfråga innan man uppfattar sig själv som sjuk och abnorm. Jag har sammanfattat en del av det jag sa.

1 Det är en eufemism [ungefär ‘förskönande omskrivning’ eller understatement i detta sammanhang] att tala om ett angrepp mot demokratin.

Ett läge i vilket en minoritet av minoriteten tillåts, alltså har laglig rätt, att skada det offentliga för att berika sig själv, är redan postdemokratiskt.

Skulden bär det offentliga självt, eftersom det inte värjer sig mot utplundringen, därför att det inte är i stånd att välja företrädare som skyddar dess egna intressen.

2 Varje dag får vi höra att regeringarna måste ‘lugna marknaderna’ och ‘återvinna marknadernas förtroende’. Med marknader avses framför allt börserna och finansmarknaderna, alltså de aktörer som spekulerar i eget eller andras intresse för att nå maximal vinst.

Är inte det samma personer som undandragit ofattbara miljardsummor från det offentliga? Och deras förtroende ska våra folkvalda kämpa för?/…/

6 Efter Östeuropas sammanbrott uppnådde några ideologiska föreställningar en sådan hegemoni att de uppfattades som självklarheter. Privatiseringen kan vara ett exempel.

Privatisering uppfattades som något enbart positivt. Allt som inte privatiserades utan förblev offentligt och inte underkastades privata vinstintressen, ansågs ineffektivt och kundovänligt.

Så uppstod en allmän stämning som förr eller senare måste leda fram till att det offentliga avväpnar sig självt.”

Privatisering är undermedlet, mirakelmetoden som löser alla problem. Och tros dessutom visa på handlingskraft och tros därmed ingjuta förtroende? Se bara om LSS-tjänster som läggs ut på entreprenad i Falun, i en kommun som styrs av de rödgröna. Jag tycker oerhört illa om detta!

Likaså ogillar jag starkt att sjukhuset i Bollnäs privatiserats och tagits över av Aleris. Det gör INTE Bollnäs eller Ovanåkers kommuner attraktiva att flytta till längre! För jag tror INTE servicen blir bättre, i alla fall inte på sikt.

Vad tror politikerna egentligen att de åstadkommer med detta? En bättre eller åtminstone lika bra tjänst, men till ett lägre pris? Hur ska den kunna bli det? Blir den vare sig bättre eller effektivare? På ingens bekostnad i så fall?

Men det finns inga belägg för att privatiseringarna leder till större effektivitet eller mindre kostnader. Om så vore och dem som behöver utnyttja tjänsten verkligen får minst lika bra service, samt att tjänsten fortfarande gäller alla dem den tidigare gällde, ja, då kanske det vore okej, inklusive om den är lika bra för de anställda.

Men om det inte finns belägg att det blir så borde man inte vara försiktigare med att privatisera då? Om man betänker vilka konsekvenser det kan få och kostnader för att återta sånt som privatiserats?

Se rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” där man på s 272 bland annat kan läsa:

”Valet ofta oåterkalleligt

Till sist, att välja skola eller sjukhus är inte samma sak som att välja frisör eller sophämtningsföretag. Förutom alla skillnader som redan diskuterats – till exempel att välfärdstjänsterna är mer komplexa och kvaliteten mer svårdefinierbar – är valet i många fall närmast oåterkalleligt.

I och med att det tar tid att bilda sig en uppfattning om tjänstens kvalitet, kan det ofta vara för sent att byta när man skaffat 
sig kunskap om alternativen.

Det är knappast ett attraktivt alternativ att gå om en klass i skolan om det visar sig att ens första val var fel eller mindre bra. 

Det går oftast heller inte att korrigera ett felaktigt vårdval eller att radera bort en lång sjukskrivning som beror på felaktig eller utebliven vård.”

Bengt Silfverstrand (s) i nätverket ”Välfärd utan vinst” skriver i ”Ut med vinst och munkavlen i den gemensamma välfärden”:

”Den nyliberala praktiken syftar till att politiker ska styra mindre och marknaden mer [se boken ‘Managementbyråkrati’ nedan].  Detta underminerar demokratin.  Vi får kunder på en marknad i stället för upplysta medborgare.  Vi förbereder samtidigt en landsomfattande budkavle mot privatiseringspolitiken.”

Mer om ”Välfärd utan vinst.”

Schulze fortsätter:

8 Våra politiska företrädares språk är inte längre i stånd att fånga verkligheten (jag upplevde något liknande i DDR). Det är ett självrättfärdighetens språk som inte längre mäter sig mot eller tar intryck av alternativ.

Politiken har förvandlats till ett redskap, till en blåsbälg för att elda på tillväxten.

Medborgaren reduceras till kund. Samhällsidealet blir en playboy som konsumerar så mycket som möjligt så fort som möjligt.

9 De enkla frågorna ‘Vem har nytta av det?’, ‘Vem tjänar på det?’ har blivit pinsamma. Den sociala och ekonomiska polariseringen i samhället har ägt rum under högljudda besvärjelser om att vi alla har samma intresse.

Det räcker med en promenad genom Berlin. I de finare kvarteren utgörs de få icke renoverade husen i regel av skolor, daghem, äldreboenden, förvaltningar, simhallar eller sjukhus. Idag lyder demagogin: vi har alla levt över våra förhållanden, alla är ju giriga..

10 Pengarna som den ene får, fattas för den andre. Pengarna som därigenom hopas hos de förmögna har inte, om man får tro statistiken, gått till investeringar utan till lukrativa affärer på finansmarknaden. I motsvarande grad avskaffas välfärdsprogram överallt i Europa för att bli till räddnings­paket åt banker som spekulerat bort sig.

11 En historia: det som en gång såldes in till oss som en motsättning mellan Öst- och Västtyskland framställs nu som en motsättning mellan länder.

I mars besökte jag Porto i Portugal för att tala om en av mina böcker som hade översatts. En fråga från publiken gjorde att hela den vänligt intresserade stämningen slog om på ett ögonblick.

Med ens var vi bara tyskar och portugiser som fientligt stirrade på varandra. Frågan var inte snygg – var det inte så att vi – och man menade mig, tysken – nu med hjälp av euron gjorde det som vi inte lyckades göra med våra stridsvagnar. Ingen ur publiken sa emot.

Och jag reagerade – vilket var illa nog – plötsligt som man hade hoppats, nämligen som tysk: det är ju ingen som har tvingats att köpa en Mercedes, sa jag förolämpat, och ni ska vara glada om ni får lån som är billigare än privatlånen. Jag formligen kände hur tidningspappret prasslade mellan mina läppar.

Under det oväsen som följde på min invändning, kom jag till sist till sans. Och när jag hade mikrofonen i handen stammade jag på min bristfälliga engelska fram att jag skulle ha reagerat lika idiotiskt som de, att vi alla gick i samma fälla när vi uppför oss precis som åskådare på en fotbollslandskamp.

Som om det handlade om tyskar och portugiser och inte om de där uppe och de därnere, alltså om dem som i Portugal och i Tyskland har framkallat denna situation, tjänat på den och fortsätter att tjäna på den?

12 Demokrati skulle innebära att politiken genom skatter, lagar och kontroll grep in i de bestående ekonomiska strukturerna och tvingade aktörerna på marknaderna, framför allt på finansmarknaderna, in på en väg som är förenlig med det allmänna intresset.

Det handlar om de enkla frågorna: ‘Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati.”

Artikeln ovan på engelska här.

Vadå ansvar? Eller ens ansvarsskyldighet? Politikerna har abdikerat. Även (s)-politiker har abdikerat. Och slår sig de också för bröstet med att de minsann tar ”ansvar för ekonomin”.

Ja, de tar ansvar för ”ekonomin”, men… Vadå människorna? Tar de ansvar för människorna? Dvs de som kanske röstade fram dem? 
Jag har precis börjat läsa denna bok. Den rekommenderas. Ur första kapitlet:  Några tankar apropå ekonomer som debatterar:

Det där med att ”Hungriga vargar jagar bäst” var finns forskning på det? Kan man hänvisa till någon sån? Och om den skulle finnas och visa att tesen stämmer: finns det särskilda miljöer som främjar detta fenomen? Samhällsklimat t.ex.? Finns negativa sidoeffekter för samhälle, arbetsplatser osv? Kan de betyda något nationalekonomiskt? Och hur värderar man det? I reda pengar? Bara?

Samt vad innebär det om man är ”hungrig” under ett längre tag? Medan man jagar och jagar, kämpar och kämpar? Grips man då så småningom av utmattning, apati, uppgivenhet osv om ens ansträngningar ger väldigt litet i utbyte? Naturligt urval, survival of the fittest gäller? De som inte tar för sig eller kan ta för sig förtjänar att gå under? Eller leva betydligt mindre välbeställt?

Gagnar detta samhället eller egentligen någon? Kan det dessutom vara något bra med att människor INTE konstant hävdar sig eller försöker flytta fram sina positioner? 

Vad slags samhälle vill vi ha: en massa egoister, som bara ser till sitt? Vill vi ha såna som lärare åt våra barn? Som personal i vård och omsorg?

Men vi är inte heller betjänta av människor som helt ger upp sig själva!

Och hur rationellt beter sig människor?

Ja, finns det människor som hellre lever som fattigare än blir rika på att andra diskrimineras.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin manangement bureaucracyreflektioner och speglingar II....