Mer om bostadsbubblor, ojämlikhet, nyliberalism, ekonomiska kriser – men det är jämlikhet som skapar tillväxt…

11 mars, 2012 § 3 kommentarer


Michael Kumhof svarar på hur ojämlikheter påverkar kriser.

Och ett inkluderande (istället för exkluderande) samhälle är ett tryggare samhälle.

 Kjell Rautio skriver i ”Rofferiet ökar i borgarnas Sverige”:

”‘Rika fifflar, fuskar och ljuger mer än fattiga. Den som har pengar är till exempel mer benägen att vara hänsynslös bakom ratten. Och att stjäla godis från barn.’

Detta skriver tunnelbanetidningen Metro (29/2) och refererar ny forskning som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the national Academy of Sciences.

Just nu växer detta forskningsfält mycket snabbt.

En svensk forskare som lyft fram detta är företagsekonomen Tomas Brytting. Han anser att ‘samma egenskaper som gör dig till en framgångsrik chef kännetecknar en skicklig bedragare./…/

Vi rekryterar den kompetens som är nödvändig och sedan litar vi på att cheferna är lojala mot arbetsgivaren. Men 60 procent av bedragarna finns i högsta ledningen eller styrelsen.

Det upptäckte revisionsbyrån KPMG i en global studie. Att det är så pass vanligt antyder att problemet är strukturellt.'”

Rautio refererar till LO-rapporten ”Makteliten kommer tillbaka.” Läs den!

Rautio vidare:

”Sverige är idag ett av de OECD-länder där ojämlikheten vuxit allra mest under 2000-talet. Efter att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tog över har inkomstklyftorna vidgats mycket snabbt, dessutom som en direkt följd av en medveten politik.

I dessa herrars idévärld ger ökade klyftor ökade motiv för de fattiga att jobba mer och öka sina inkomster. Men resultatet av deras politik har blivit det rakt motsatta.

När man studerar SCB-statistiken blir bilden mycket tydlig. Allt fler låses fast i vanmakt och fattigdom och får det allt svårare att ta sig ur denna situation.

Sedan 2006, när Reinfeldt och Borg tog över, har exempelvis långtidsarbetslösheten ökat med 143 procent enligt Arbetsförmedlingens senaste siffror. Detta är fullständigt förödande ur ett långsiktigt tillväxtperspektiv.”

Och han refererar vidare till en IMF-rapport av forskarna Michael Kumhof och Romain Rancière.

Se t.ex. ”Income Inequality and Current Account Imbalances” eller ungefär ”inkomstojämlikhet och nuvarande obalanser i räkenskaperna”. Där kan man i inledningen läsa bland annat:

”This paper studies the contributions of increases in domestic income inequality and financial liberalization to changes in current accounts.

Empirical evidence shows that both factors deteriorate current account balances in advanced economies.”

Kumhof och Rancière har visat att

”… den växande inkomstojämlikheten och löntagarnas försvagade maktställning [är det] som [är] den främsta strukturella orsaken till finanskrisen 2008.”

Rautio avslutar:

Amerikanska löntagare lockades då av giriga och kreativa banker och finansaktörer att låna sig till en bostads- och konsumtionsnivå som deras inkomster i längden inte klarade av att upprätthålla.”

Precis! Ja, det var det där med bostadsbubblor, lyxfeber och vi måste lyssna på nyliberalerna.

”När ‘lånebubblan’ till slut sprack blev många amerikaner fullständigt utblottande.

Ska vi i framtiden undvika att drabbas av ständiga finanskriser handlar det, enligt Kumhof och Rancière, framför allt om att minska inkomstklyftorna och stärka löntagarnas makt och köpkraft.

Att inkomstklyftorna och ojämlikheten nu ökar så snabbt i vårt land är alltså inte bara omoraliskt det är också irrationellt och riskabelt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.”

I magasin Tiden kunde man i början av januari i år läsa ”Ökande klyftor göder krisen”, artikel skriven av Marika Lindgren Åsbrink. Läs hennes artikel! Den är jätteintressant! Och väldigt viktig!

I sin artikel refererar hon i sin tur till Zygmunt Bauman i ”Plundring istället för shopping”:

”Upploppen i England drivs av människor som hamnat utanför konsumtionssamhället. Zygmunt Bauman skriver om hur social ojämlikhet skapar ett minfält, där man aldrig vet vad som ska utlösa explosionen.

 Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp./…/

Alla varianter av social ojämlikhet uppstår ur uppdelningen mellan de som har och de som inte har, som Miguel Cervantes de Saavedra påpekade redan för ett halvt årtusende sedan.

Men i olika tider innebär innehavet eller avsaknaden av olika föremål det mest önskvärda respektive det mest avskydda tillståndet.

För 200 år sedan i Europa, för några decennier sedan i många avlägsna länder, och än i denna dag på platser med klankrig och diktatorer, är bröd eller ris den främsta orsaken till konflikter mellan de som har och de som inte har.

Tack och lov är detta inte längre aktuellt hos oss, tack vare vetenskap, teknologi och vissa förnuftiga politiska lösningar.

Men det betyder inte att den gamla uppdelningen är död och begraven.

Tvärtom …

Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går.

Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.

Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera.”

Är vi verkligen det egentligen? Men det är inte lätt att sätta sig upp emot detta?

”Då George W Bush dagen efter elfte september-attacken manade amerikanerna att återhämta sig från traumat och återgå till det normala, hittade han inga bättre ord än ‘fortsätt shoppa’.

Nivån på våra shoppingaktiviteter och den lätthet med vilken vi gör oss av med ett föremål för att ersätta det med en ‘ny och förbättrad’ version är det huvudsakliga måttet på vår sociala ställning och vårt poängsaldo i tävlingen om livsframgång.

I butikerna söker vi lösningen på alla problem som vi stöter på på väg från besvär till tillfredsställelse.

Från vaggan till graven är vi tränade och drillade att behandla butiker som apotek fyllda med mediciner som kan bota eller åtminstone lindra alla livets och vårt gemensamma livs sjukdomar och plågor.

Butiker och shopping erhåller på så vis en fullt och sant eskatologisk dimension.”

Se om Raghu Rajan och ”Fault Lines” samt ”Unequal=Indebted” eller ”Ojämlik=skuldsatt” och ”Inequality, Leverage and Crises” eller ”Ojämlikhet, hävstångsverkan [???] och kriser.”

Har ”Thatcher vunnit Europa – ideologin har blivit norm”?  undrar Olle Svenning.

Och Bengt Göransson skriver om ”Irland: medicinen som tar död på ‘patienten'”.

Jag kommer att uppdatera denna postning med kommentarer.

Annonser

Nytt bidragsberoende i ”det nya arbetarpartiets” Sverige – samt mer om äldrevård…

23 november, 2011 § 6 kommentarer

Lena Sandlin i gårdagens ledare ”Det nya bidragsberoendet”:

”Jobb i stället för bidrag har högerregeringen skanderat sedan valrörelsen 2006. Socialdemokraterna är ett bidragsparti medan högeralliansen skapar riktiga jobb har det hävdats.

Men hur har det egentligen blivit i realiteten? Hur ser det ut nu när högerregeringen styrt vårt land i fem år?

Jo, vi kan konstatera att andelen människor som får socialbidrag ökar samtidigt som färre får ersättning från a-kassan.”

Och de sa sig vara ”det nya arbetarpartiet.”

Hon avslutar ledaren som följer:

”Högerns strategi för att försvaga fackföreningsrörelsen och ge sig på den offentliga välfärden har lyckats.

Nu tar de även i smyg steg bort från den traditionellt svenska progressiva statsbeskattningen för att lägga tyngre ansvar på den platta kommunal- och landstingsskatten.”

Kommuner och landsting kommer att få det ÄNNU tuffare och vad kommer det att betyda? Rent konkret och in på bara skinnet för medborgarna.

”Det är tid nu för den politiska oppositionen och oss inom media att faktiskt ställa Reinfeldts regering mot väggen i fråga om arbetslöshet och bidrag.

Svenska folket har rätt att få veta att retoriken inte håller.”

Bra sagt! Inte en dag för tidigt!

Ja, och i detta samhälle har en devalvering av människovärdet skett.

Dålig vård ger samhällsstress:

”Dålig vård skapar samvetsstress.

För lite tid att byta blöjor, mata, eller bara sitta ner en stund och prata med de gamla. Det är vardag för många anställda inom äldreomsorgen. Samvetsstress är ett viktigt arbetsmiljöproblem, menar Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad.”

Kan leda till utmattning eller känslokyla (ett teflonbeteende) hos personalen kan man bland annat läsa i artikeln, men arbetsmiljöarbetet har fått stryka på foten.

Återigen; bland annat Jeffrey Sachs påpekar att i dagens globala konkurrens måste vi ta tillvara ALLAS resurser och skapa ett samhälle så att vi verkligen gör det. Se tidigare inlägg ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…”

Men denna politik genomför nu alliansen, med (M) i spetsen, för fullt, trots ifrågasättandena och kritiken som börjar poppa upp mer och mer och här och där ute i världen. Det som kommit som resultat av detta slags politik (Thatchers i Storbritannien och Reagans i USA)!

Alliansen UPPREPAR samma dumma saker! Har inte tagit lärdom. Tyvärr är S (och hela oppositionen) än så länge en svag motkraft.

Och media, var är de? Rapporterar de? För svenska folket och väljarna här?

Se också artikeln/intervjun ”‘Det har blivit allt striktare’ – Forskaren Malin Junestav om dagens och dåtidens fattigvård”:

”På 1800-talet hade vi fattigvård och nödhjälpsarbeten – i dag har vi försörjningsstöd och fas 3.

Enligt Malin Junestav, ekonomhistoriker och forskare, har det skamliga i att vara fattig ökat i takt med att problemet förskjutits från samhället till individen.

– Dagens ekonomiska politik går ut på att pressa ut folk på arbetsmarknaden”:

Man har individualiserat strukturella problem, dvs individen får ta ansvar för strukturer som han/hon inte kan rå på. Se ”Individualisering av strukturella problem – den ‘flexibla’ kapitalismens överideologi.”

”Lovsången till Entreprenören följs allt för sällan av följdfrågan om vad som måste göras ifall drömmen spricker och allt går snett.

En politiker med näsan i vindriktningen aktar sig  noga för att förknippas med ‘förlorarna’ (bidragstagarna). Det är istället den nya och framgångsrika urbana medelklassen som skall vinnas.

Allt fler hänvisas därmed till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl medieskugga som brist på generell trygghet.

Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner [Ja, ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”] – i sämsta fall kriminella strukturer – får för dem istället träda in som alternativ välfärdsstat.

Av allt att döma kommer vi i framtiden, enligt Bauman och andra sociologer, att se en växande och till stor del osynliggjord underklass. Det handlar om en klass som dessutom ofta saknar självklara företrädare. Om de nu ens vill bli företrädda.

När vi, från fackligt håll, försöker förstå det nya och framväxande klassamhället kan vi förvisso använda oss av en hel del gamla och kända analysverktyg. Men utan tvivel måste vår ‘verktygslåda’ också ständigt förnyas och uppdateras. Annars kommer vi aldrig att klara av att ringa in vilka de viktiga drivkrafterna är som vi har att hantera.

Här tror jag att vi kan och bör ta hjälp av en del idéer och perspektiv som formulerats av sådana forskare som Zygmunt Bauman och Christer Johansson.”

Läs hela artikeln, den är jättebra!

Och här är Christer Johanssons ”Den ofrivilligt frivillige företagaren – starta eget-bidragsföretagande och en förändrad livssituation” av Christer Johansson.

Tillbaka till intervjun med Malin Junestav:

”– Men det som finns kvar från äldre tider och som det inte pratas så mycket om idag, det är en stark idéströmning att staten inte ska dela ut några pengar utan motprestation. Om det då inte finns några jobb att erbjuda blir det lätt som du undrade över … att man hittar på jobb enbart i syfte att sysselsätta folk.

Har attityden gentemot arbetslösa förändrats?

– Ja, det har skett en förskjutning, om man tittar på debatter i riksdagen, ledarsidor och radioinslag. Men vad är det ett tecken på?/…/

Är det skamligare att vara fattig idag än förr när det fanns så många som var fattiga eller levde under enkla förhållanden?

– Ja, tidigare kunde man vara fattig men stolt, åtminstone om man höll sig över svältgränsen. I välfärdssamhället och konsumtionssamhället är det värre: Ingen ska vara fattig, det är ett välfärdssamhälle, ”det finns ingen fattigdom”. Det är antagligen dubbelt skambelagt.

Den relativa fattigdomen eller graden av jämlikhet är också viktig, säger Malin Junestav.

– Människor jämför sig med varandra.

Tror du att individualiseringen av människors problem kan förklara skammen, att det är ens eget fel att man är fattig, arbetslös och så vidare?

– Ja, individualiseringen har stort utrymme i dagens debatt. Annars skulle inte reformerna på detta område se ut som de har gjort de senaste decennierna.”

Två rapporter av Malin Junestav som länkas i slutet av intervjun i ETC:

”Socialförsäkringssystemet och arbetsmarknaden – politiska idéer, sociala normer och institutionell förändring – en historik, IFAU Rapport 2007:4.

”Sjukskrivning som politiskt problem i välfärdsdebatten – det politiska språket och institutionell förändring, IFAU Rapport 2010:16

Och apropå Carema och skandalerna i äldrevården här i Sverige läs artikeln “Avslöjat: växande kris I Storbritanniens omsorgssektor.”

Där kan man läsa i inledningen i min översättning:

”Nästan en halv miljon äldre människor erhåller omsorg/vård i sina egna hem, vilket betalas av den lokala myndigheten. Men kanal 4 har sett bevis för att systemet kämpar för att stå pall.

Vi är sorgligt välbekanta med historier om dålig vård och försummelser, som visar sig i servicehem och sjukhus.”

Och artikeln skriver om ett

”…komplext och bristande system som nu avslöjas.”

De som arbetar i omsorgen beskriver situationen där som här att de jobbar under akut tidspress, som gör att de ”tar genvägar” som det står i artikeln.

”Styrande kräver ännu kortare visiter av omvårdnadspersonalen och billigare service. Och de ansvariga känner sig också pressade av nedskärningar – och många av deras plikter mot äldre är godtycklig [??], inte lagstadgad plikt, vilket gör servicen för äldre till ett uppenbart mål för nedskärning i kostnader.

Läs även ”Disciplinens återkomst – nu byts morot mot piska” och ”En bortglömd folkrörelse.”

Om den mossiga nyberalismen och en ny progressiv rörelse…

21 november, 2011 § 11 kommentarer

Göran Greider skriver om detta med den ”mossiga” nyliberalismen (jo, det jag läste i länkad artikel är en i mitt tycke väldigt mossig politisk syn, som här unga,  och som jag ser det nykonservativa, människor häpnadsväckande står för) i ledaren ”Vad var nyliberalismen?” idag.

Jag jobbar med unga människor och blir trots det (eller kanske därför?) helt frankt häpen och förskräckt, över konservatism och en litet moraliserande, gammaldags ton och gammaldags, konservativa åsikter.

Greider skriver:

”Vad var nyliberalismen?

Svar: Den var det filosofiska uttrycket för den finanskapitalism som från slutet av sjuttiotalet sakta men säkert skulle växa och växa i omfång, och till sist omsluta hela våra liv.

Skandalerna idag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan

Precis!

”Jag tror att vi lever i slutet av den eran.

Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste säga detta – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – alltså hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.

De har testats under en generation i västvärlden. Och de har inte löst några problem.

De har tvärtom förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet. Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dom i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Och nu skulle själva språket kunna vända.

Traditionalister – det är dom som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket.

Bakåtsträvare – det är dom som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre.

Nostalgiker – det är dom som talar omprivatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd. Konservativa – det är dom som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

Språket vänder.

Och förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.”

Ja, se återigen amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs som också är inne på samma tema, se vad han skriver i artikeln ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…” i New York Times i min översättning från engelskan och med länk till originaltexten:

”OCCUPY WALL STREET och dess allierade rörelser runtom i landet är mer än bara en liten promenad i parken. De är mest sannolikt starten på en ny era i USA. Historiker har noterat att amerikansk politik rör sig i långa svängningar.

Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram som Social Security, Medicare, Medicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ska vi Sverige göra samma misstag???

Se bloggen ”Anti-Mankiw”, där studenter kritiserar professor Greg Mankiws ensidiga ekonomiundervisning och vägran att kritisk granska sin undervisning och den teori som han lär ut.

Som lärare håller jag med studenterna; det är viktigt att visa på olika teorier och strömningar (värderingar och ideologier), men det behöver inte innebära att man inte klargör var man själv står, ens egna värderingar. Även om också det kan ha sina problem (med unga människor).

Det skulle vara betydligt intressantare om politiker var mer intellektuella! Dvs. var mer pålästa och betydligt mer djupt tänkande – samt kännande, än vad alltför många idag är.  För mig är ganska många politiker helt ointressanta som personer, ickelevande.

Vi lever på ”andlig” samhällelig svältkost. Eller jag tycker att jag gör det, som jobbande i ett konstnärligt yrke.

Jag saknar passionerade, tänkande, levande människor i talkshows, soffor osv. Saknar människor som verkligen har något att komma med. Vet inte hur jag ska uttrycka detta… Saknar färgstarka individer. Som är äkta färgstarka. Som verkligen förkroppsligar den där så hyllade INDIVIDEN! Borde vi inte se fler sådana i ett samhälle som just påstår sig vilja lyfta fram och upp individen (oerhört ironiskt och sarkastiskt)? Och borde vi inte se detta inte minst i vårt liberala parti t.ex.?

Så hur är det egentligen med respekt för den ”fria” individen ens bland liberalerna? Och än mindre bland nyliberalerna?

För egentligen vill liberaler och nyliberaler definiera vad en fri individ är? Hur ”fritt” är det? Och också vad vi medborgare vill ha?

Är de ett dugg bättre än den vänster som de ser ner på?

Tillägg på kvällen: Och i Bollnäs privatiserar de nu sjukhuset. Bedrövligt!

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Zygmunt Baumannreflektioner och speglingar II....