Om att offra frihet för säkerhet…

1 augusti, 2011 § Lämna en kommentar


[Se också Greider om Frans de Waals bok ”Empatins tidsålder: hur naturen lär oss skapa ett humanare samhälle” i ledaren ”Det går att tro på människorna”].

Tony Judt på s. 8-9 i ”Ill Fares t he Land”:

Vi har trätt in i en osäkerhetens tidsålder – ekonomisk osäkerhet, fysisk osäkerhet, politisk osäkerhet. Faktumet att vi till stora delar är omedvetna om detta är liten tröst: få kunde 1914 förutspå den fullständiga världskollapsen och de ekonomiska och politiska katastroferna som följde på denna. Osäkerhet föder rädsla. Och rädsla – rädsla för förändring, rädsla för förfall, rädsla för främlingar och för en främmande värld – fräter sönder tilliten och det ömsesidiga beroende på vilket civilsamhällen vilar.

All förändring är nedbrytande. Vi har sett att terrorismens spöke är tillräckligt för att kasta stabila samhällen in i kaos. Klimatförändringar kommer att få ännu mer dramatiska konsekvenser. Män och kvinnor kommer att vara hänvisade till statens resurser. De kommer att hoppas att deras politiska ledare och representanter skyddar dem: öppna samhällen kommer återigen att pressas att sluta sig kring sig själva, därmed offrande frihet för ‘säkerhet’. Valet kommer inte längre att stå mellan staten eller marknaden, utan mellan två sorters stat. Det ligger sålunda på oss att åter tänka oss statens roll. Om vi inte gör detta kommer andra att göra det.”

Känner vi oss (tillräckligt) trygga så hanterar vi förändring bättre och kanske också mer konstruktivt. De flesta av oss blir troligen också mer produktiva, i alla fall på längre sikt. Ja, kanske skulle man forska på detta?

Se om kvinna som har civilkurage. Hennes hemsida och blogg. Läs om hennes bok ”Internatet” (längst ner på länkad sida):

Text på baksidan:

”Mycket av det jag upplever på Internatet är känslor som är svårbeskrivna – känslan av kyla från personalen, känslan av maktlöshet från barnen, min egen känsla av atmosfären på hela stället – det går inte riktigt att beskriva.

Känslan som Nina fick redan första arbetsdagen gick inte att ta miste på. Hennes tid som lärare på Internatet skulle visa sig bli tuffare än hon någonsin kunnat ana.

Kränkningarna mot de placerade pojkarna bestående av allt från hot, ironi, utskällningar till bestraffningar och rent maktmissbruk skulle visa sig tillhöra vardagen.

Det tog lång tid innan Nina och hennes lärarkollega tvingades inse att ledningen, med näbbar och klor, skyddade det som hände.

Berättelsen är en stark skildring av Ninas upplevelser under sin tid på Internatet.

En tid fylld av rädsla, förvirring, misstrohet, osäkerhet och framför allt maktlöshet.”

Uppdatering 3 augusti: socionom kommenterade artikeln om behandlingshemmet som beskrivs i boken ”Internatet” som följer:

”Intressant artikel och alldeles för vanligt förekommande tror jag. Tyvärr så är det svårt att ändra på sådana förhållanden och synsätt. Nu för tiden verkar det vara hårda tag och eget ansvar som är allenarådande. Och eget ansvar tycker inte heller jag är fel bara man anpassar det efter individ och även kan lyfta blicken till grupp och samhällsnivå också.”

Ja, vad ska man säga?

Annonser

Tankekontroll: högerkantens Koch-bröder ertappade med att tala om för tusentals anställda hur de skulle rösta – demokrati vadå?

22 april, 2011 § Lämna en kommentar

I intervju 21 april i Democracy Now i ”Tankekontroll: högerkantens Koch-bröder ertappade med att tala om för tusentals anställda hur de skulle rösta” hänvisar Amy Goodman till artikeln “Big Brothers: Thought Control at Koch” eller “Big Brothers: tankekontroll på Koch” i magasinet The Nation.

I artikel och intervju avslöjas att Koch-industrierna skickade brev till de flesta av sina 50 000 anställda strax innan novembervalet i USA där man talade om för de anställda vilken de skulle rösta på och där man varnade dem för de ödesdigra konsekvenserna om man skulle (komma på tanken att) rösta annorlunda (än som föreslogs).

Som ett resultat av Citizens United v. Federal Election Commission-utslaget förra året så är Kock-industrierna och andra bolag lagligen tillåtna att pressa sina arbetare att anta deras politiska syn.

Koch-industrierna drivs av miljardärbröderna Charles och David Koch som har hjälpt till att finansiera teaparty-rörelsen och ett dussintal andra högersaker (konservativa saker), inkluderande de senaste attackerna på offentliganställda och fackföreningar som pågår i många stater.

Plutokrati:

”Plutokrati, gr. ’de rikas välde’, ett statsskick där den politiska makten fördelas efter förmögenhet eller inkomst. I de mest utpräglade plutokratierna låg hela makten hos köpmannaklassen./…/

Sverige var i viss mån plutokratiskt från representationsreformen till införandet av allmän rösträtt.”

Charles Koch skriver i artikeln “Why Koch Industries Is Speaking Out – Crony capitalism and bloated government prevent entrepreneurs from producing the products and services that make people’s lives better” eller ungefär “Varför Koch-industrierna talar ut – den gamla goda vännen kapitalism och uppblåst regeringsmakt hindrar entreprenörer från att producera de produkter och tjänster som gör människors liv bättre” något i stil med att:

”År av enorma överskridanden av tillgångar av de styrande på federal, statlig och lokal nivå har fört oss ansikte mot ansikte med en ekonomisk kris. Federala utgifter kommer att uppgå till åtminstone 3,8 biljoner dollar [3 800 000 000 000 dollar dvs. ca 26 600 000 000 000 kronor] detta år – det dubbla mot för 10 år sedan./…/

I många år så har jag, min familj och vårt företag bidragit med en mängd intellektuellt och politiskt goda saker som ska lösa dessa problem. Tack vare vår aktivism har vi blivit baktalade av olika grupper. Trots denna kritik är vi fast beslutna att fortsätta bidra till och stå upp för politiker, som Wisconsins guvernör Scott Walker, som tar dessa utmaningar på allvar.

Både demokrater och republikaner har gjort ett uselt jobb för att handskas med våra finanser. De har höjt taket för skulder, flytande borgensförbindelser (???), och försinkat tuffa beslut./…/

Våra valda tjänstemän skulle må gott av att komma ihåg att de mest ekonomiskt blomstrande länder är de som tillåter konsumenter – inte regeringar – att styra resurserna. Att låta regeringar plocka ut vinnare och förlorare skadar nästan alla, särskilt de fattigaste medborgarna.

Färska studier har visat att de fattigaste 10 % i befolkningen som lever i länder med den största ekonomiska friheten har 10 gånger den per capita inkomst som de fattigaste medborgarna i länder med den minsta ekonomiska friheten. Med andra ord så tjänar samhället som helhet på större ekonomisk frihet [vad är ‘ekonomisk frihet’? De fattiga i USA har knappast någon ekonomisk frihet och de bidrar i många fall inte till att hålla uppe konsumtionen, något jag tycker mig ha sett när jag varit där…]/…/

Att lägga grunden för en mindre, smartare regering, särskilt på federal nivå, kommer att bli tufft. Men det är nödvändigt för att få oss tillbaka på vägen mot långsiktigt välstånd.”

Ja, ”Skrev Koch-industrierna budgetuppgörelsen?”:

”Skrev Kockbröderna (oljemagnater i Wisconsin som stöttade guvernör Scott Walkers valkampanj, vilken gjorde att han och republikanerna är i majoritet i Wisconsin sen i höstas) budgetuppgörelsen? Eller är det bara en tillfällighet att så mycket av det republikanerna krävde – och fick – råkade formera sig efter de finansiella intressena hos miljardärerna som finansierar teaparty-rörelsen  och stora delar av den ‘konservativa rörelsen’? Att dra ner på pengar för EPA (amerikansk motsvarighet till Naturvårdsverket), alternativ energi, höghastighetståg, ansträngningar att bekämpa klimatförändringar – till och med att förhindra NOAA från att skapa klimatservice… kan läsas som en oljemagnats önskelista.

Innan du läser detta, kom ihåg att de precis håller på att avsluta genomdrivandet av ännu en enorm skattesänkning för de rika. Glöm aldrig skatteuppgörelsen varje gång du hör om ‘underskott’ – vilken orsakades av skattesänkningar för de rika och ökningar av militära utgifter. Innan du läser om skattesänkningarna nedan  bör du veta att denna budgetöverenskommelse om skattesänkningar ökade militärbudgeten med ytterligare 5  miljarder dollar (knappt 35 miljarder kronor).

Se den brittiska artikeln “Som översittare i sandlådan gaddar journalister och politiker ihop sig över de sjuka och funtionshindrade”:

”Sjuka och funtionshindrade kläms åt särskilt hårt av denna regering, med en studie som uppskattar att vi kommer att förlora en tredjedel av vår inkomst./…/

Man kan föreställa sig hur skrämmande detta är. De sjuka och funktionshindrade har mindre kontroll över sin framtid. De kan oftast intre bara gå ut och få ett jobb. Även om de kunde, vem vill anställa dem framför en frisk person? De har ofta inget annat val än att hoppas att de kan överleva på det de lämnas med.   

Igår vaknade vi (som så många andra dagar) för att finna att nationella tidningar, eggade av ministrar i regeringen, kallade oss ’snyltare’.”

Se också artikeln ”Påsk i överflödets tid och självgodhetens land”:

”I början av 2000-talet började ett litet amerikanskt film­bolag producera en ­serie kortfilmer. De gav hemlösa människor alkohol ­eller lite pengar mot att de skulle slåss mot varandra. Slags­målen ­spelades in, och såldes vidare.

Filmerna, ’Bum fights’, blev en succé, och det lilla filmbolaget kunde snart sälja rättig­heterna vidare till intresserade ­investerare.

Affärsidén var att det skulle ­vara underhållande för en större ­publik att se trasiga människor skada varandra.

Själva förutsättningen för under­hållningen – och affären – är att avståndet mellan betraktaren och den hemlöse är så långt att inga beröringspunkter finns kvar. Det är inte en människa av vår egen sort vi ser, utan något annat.

Sverige blir allt mer segregerat. Det minskar människors frihet, det är orättvist. Men det leder också till något annat, nämligen en tilltagande självgodhet hos dem som har det gott ställt, och en växande uppgivenhet hos dem som aldrig får chansen.

Den amerikanske statsvetaren John Rawls ville att ett samhälles system och regelverk skulle konstrueras utifrån ett tankeexperiment.

Om du själv inte vet till vilken identitet eller position du kommer att födas – hur vill du då att samhället ska vara uppbyggt?

Det är en tanke som på många sätt ligger nära den ­gyllene regeln, som återfinns i de flesta religioner: behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad. 

Inte många skulle nog vilja ha ytterligare ett jobbskatteavdrag, om valet stod mellan det och bättre stöd till barn som lever i fattigdom. Men för dem som aldrig ser något annat omkring sig än andra vinnare, blir frågan aldrig ens aktuell.

Utan en känsla av samman­hållning, av att mitt liv hänger samman med ditt, blir livet ­fattigare, för alla som inte bara räknar framgång i pengar. Hur mycket är det värt att slippa ­leva i ett samhälle utan misär?”

Här finns ovanstående text samt kommentar till den.

Se om bigotteri eller trångsynthet.

Den amerikanske neurologen Jonathan J. Pincus om Frank McCourt i kapitlet “Hitler and Hatred” sin bok “Base Instinct – What Makes Killers Kill” ISBN 0-393-32323-4 på sidorna 179- 180:

”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.

Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande,, men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?

Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel, offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik. Hjärnskadan och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat. Paranoian och inbillningstänkandet hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”

Alice Miller om Frank McCourt i hennes bok “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” sidorna 100-103:

“Skydd och respekt för barns behov – det är verkligen något som vi borde kunna ta för givet. Men vi lever i en värld full av människor som har växt upp berövade sina rättigheter, berövade respekt /…/ dessutom finns det en tendens idag att mindre idealisera och romantisera barndomen; misären kommer ofta upp i ljuset i all sin galenhet. Men i de flesta biografier jag har läst håller författarna fortfarande en känslomässig distans från lidandet som de genomgick i barndomen. Liten empati och en högeligen förvånande avsaknad av uppror är regeln. Det finns ingen undersökning om ‘varför’ bakom orätten, den känslomässiga blindheten och den resulterande grymheten visad av vuxna, vare sig de är föräldrar eller lärare. Det är bara beskrivning. På varje sida i den briljanta boken Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, till exempel, beskriver Frank McCourt sådana grymheter i kuslig detalj. Men även när han minns sin barndom reser han sig aldrig upp mot sina plågoandar, istället försöker han förbli levande och tolerant och försöker söka räddning i humor. Och det är för denna humor som han har blivit hyllad av miljoner läsare över hela världen.

Men hur ska vi kunna stå upp för barn i vårt samhälle och förbättra deras situation om vi skrattar åt och tolererar grymhet, arrogans och farlig dumhet? /…/ Humor räddade Frank McCourts liv och satte honom i stånd att skriva sin bok. Hans läsare är tacksamma mot honom för detta. Många av dem har delat samma öde och de vill inget hellre än att kunna skratt bort det. Skratt är bra för dig, säger de, och det hjälper en verkligen att överleva. Men skratt kan också förleda dig till att bli blind. Du kan bli förmögen att skratta åt det faktum att någon ha förbjudit dig att äta av kunskapens träd, men det skrattet kommer inte att verkligen väcka dig från din sömn. Du måste lära dig förstå skillnaden mellan gott och ont om du vill förstå dig själv och ändra något i världen som den.

Skratt är bra för dig, men bara när det finns anledning till skratt. Skratta bort ens lidande är en form av avvärjande, ett svar som kan hindra oss från att se och avlyssna källorna till förståelse omkring oss.

Om biografiförfattare var bättre informerade om detaljerna och konsekvenserna av det som vissa likgiltigt kallar normal och sträng uppfostran, skulle de förse oss med dyrbart material för bättre förståelse av vår värld. Men det finns inte många som försöker förstå hur en sådan uppväxt upplevdes av det subjekt som de var som barn.”

Men varken Pincus eller Miller tycker det är okej att förnedra skadade människor. De som förnedrar är troligen också skadade menar de.

Nyauktoritärt samhälle, att slå sig för bröstet, förakt för svaghet samt om girighet eller guldsot…

27 maj, 2010 § Lämna en kommentar




[Uppdaterad 28 maj] Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara. Artiklarna är från Dalademokratens opinion- och kulturdel.

Lena S. Karlsson skriver i recensionen ”Kallenberg ger röst åt hårt prövade morsor” av Lena Kallenbergs bok ”Södermorsor”:

”Till formen är ‘Södermorsor’ en sporadiskt förd dagbok som tar sitt avstamp i maj 1979 och det paradigmskifte som det instundande 80-talet innebar; det radikala 70-talet övergår till ett samhälle där individen och marknaden råder.

I Sverige sitter en borgerlig regering vid makten och välfärdssamhället börjar långsamt monteras ner, utan någon märkbar diskussion eller protester./…/

Lena Kallenberg skildrar hur solidariteten sätts på undantag, hur nedskärningar inom hemtjänsten hotar de gamla vårdbehövandes trygghet.”

Varför verkar fler ha problem att betala oväntade utgifter på ca 5 000 kronor idag? Förköper vi oss? Påstressade av varandra? Att ha det tipptopp hemma, senaste datorn, mobiltelefonen osv.? Vad slags förebilder har vi?

Se ETC i ”Få klarar oförutsedda utgifter”:

”Var annan uppger att de inte skulle kunna hantera en extrautgift på 5 000 kronor, enligt en undersökning från Länsförsäkringar.

– Det är oroande. Det verkar som om tillskottet som många hushåll har fått till stor del har gått till konsumtion istället för sparande, säger Elisabeth Hedmark, privatekonom på Länsförsäkringar i ett uttalande.”

Och allt fler arbetar allt mer. I övertid som motsvarar 74 000 heltidsjobb.

Göran Greider skriver i ”Däri ligger det moraliska haveriet”:

”Världskapitalismen befinner sig i ett instabilt läge. Det har den gjort under årtionden; antalet mer eller mindre allvarliga bank-, finans- och valutakriser uppgår sedan mitten av sjuttiotalet till långt över hundra.

Kapitalismen uppvisar, kunde man säga, manodepressiva drag. Periodvis febrig tillväxt, periodvis kriser och djupa fall. Varför är det så?/…/

Direkt sammanhängande med det är det faktum att ojämlikheten – inkomstskillnaderna – tillåtits rusa iväg under årtionden.

Däri ligger huvudproblemen som gör ekonomierna mer skakiga. Och där ligger det moraliska haveriet som Anders Borg är den sista att våga röra vid.”

Se också rapporten ”Alliansen sviker kvinnorna”. Ja, nuvarande regerings politik har gjort Sverige mindre jämställt.

Röda korset är i kris!

Nej, ”Människan är inte bara girig”.

Fast det finns krafter som hejar på sådana tendenser, som söker makt genom metoden söndra och härska. Vad behöver vi – egentligen och vad inte? Eller vad behöver vi verkligen och vad behöver vi verkligen inte? Varför har vi de behov vi har? Och vilka behov är rättfärdiga? 

Och vi är inte alls så främlingsfientliga heller, se ledaren ”Vi välkomnar invandrare” där Robert Sundberg skriver:

Statsvetaren Marie Demker, som på DN-debatt i går [se också ‘Rädslan kan försörja allt färre SD-toppar’] skrev om resultaten av mätningarna, finner att:

’Trots mobiliseringsförsök så är de grupper som motsätter sig invandring fortfarande mycket små och representerar en ur politisk synvinkel perifer politisk subkultur.’”

Är solidaritet och respekt för individen varandras motsatser, utesluter det ena det andra undrar jag litet provokativt?

”Individualism” idag är snarare egoism? Och girighet?

De friskaste människorna, för att uttrycka sig som John Cleese och Robin Skynner, är både solidariska (med det som är värt att vara solidarisk med) och visar respekt (inte förakt för svaghet) mot enskilda individer.

Ingmar Bergman skriver om filmen ”Hets” och reaktionen på den då, bland annat som svar på hans f.d. rektors reaktion:

”Först var det alltså ‘det 12-åriga helvetet’ (ruggigt uttryck förresten. Inte använt av mig utan av den som intervjuade mig. Jag vill minnas att jag sade ‘helsike’, och det är skillnad det). Ja! Jag var en mycket lat gosse och mycket rädd därför att jag var lat, därför att jag sysslade med teater i stället för med skolan och därför att jag avskydde att passa tider, stiga upp om morgnarna, läsa läxor, sitta stilla, bära kartor, ha raster, skriva skrivningar, tugga förhör, kort sagt och utan krusiduller: jag avskydde skolan som princip, som system och inrättning.

Jag har sålunda absolut inte velat komma åt min egen skola utan alla skolor.

Min skola var som jag tydligt påpekade i den olycksaliga intervjun efter vad jag förstår varken bättre eller sämre än andra inrättningar för samma ändamål.

Min vördade rektor skriver också (nog så skarpt): ‘En skola kan ej vara avpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor’.

Vart skall de stackars bohemerna ta vägen ‘Skall elevmaterialet uppdelas: Du är bohem, du är arbetsmänniska, du är bohem o.s.v. Slipper bohemerna’.

‘Det finns lärare man aldrig glömmer. Gubbar man gillade och gubbar man avskydde. Min vördade rektor hörde och hör fortfarande (i mitt fall) till den förra kategorin. Jag har också en känsla av att min älskade rektor inte har sett filmen än. Vi borde kanske gå och se den tillsammans!'”

Se också Astrid Lindgrens tal ”Aldrig våld” om antiauktoritär uppfostran när hon tog emot de tyska bokhandlarnas pris 22 oktober 1978, samt ”Aldrig våld – 30 år av svensk lagstiftning mot aga.”

Märkliga företeelser i samhällsdebatt och kulturliv: varför kan en man med uppenbart störda drag och perverterad kvinnosyn bli tolererad, till och med uppburen?

2 maj, 2010 § Lämna en kommentar

Om ”Alfahannen” av Katarina Wennstam kan man läsa:

”Katarina Wennstam sätter ljus på märkliga företeelser i både samhällsdebatt och kulturliv: Varför kan en man med uppenbart störda drag och en perverterad kvinnosyn bli tolererad, ja till och med uppburen, när han visar allt detta på en teaterscen? Och varför är det fortfarande så fruktansvärt komiskt det där med att ’tukta en argbigga’?”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin abusereflektioner och speglingar II....