Om incitamentssamhället…

10 maj, 2012 § 18 kommentarer

Göran Greider i ledaren ”Efterfrågan på sosse-alibin är stor i näringslivet!”:

”Den allmänna försämringen av trygghetssystemen för vanliga människor i Sverige de senaste årtiondena har gått hand i hand med en klar trygghetsförbättring för de svenska eliterna, inom såväl näringsliv som politik. 

Högerorienterade sossar är numera fulla av mer självförtroende än någonsin tidigare eftersom de har ett finspunnet socialt skyddsnät som väntar på att fånga upp dem – de hälsas gärna välkomna in i näringslivsvärmen, eller som krönikörer på någon borgerlig ledarsida.”

Som alibin, samtidigt som de undergräver tilltron till politiker och inte minst (s).

”På arbetarrörelsens vänsterkant har däremot självförtroendet sjunkit ganska kraftigt på senare år. Det har inte bara ideologiska orsaker, utan också krasst arbetsmarknadsmässiga. 

Ledande socialdemokrater på den vänstra halvan i det egna partiet har inga välbetalda jobb eller uppdrag inom näringslivet väntande. 

Därför tenderar de – det är mitt intryck, även om jag givetvis inte kan bevisa det – antagligen att bli litet försiktigare i sin idépolitiska profil./…/

De senaste åren är svensk politik full av exempel på avdankade högersossar som skär guld i näringslivet./…/

Glädjen över köpet av Tomas Östros är nog just nu stor inom bankvärlden. Särskilt när vinstintressena på bred front dragit in i den nyss behovsstyrda offentliga välfärden tycks behovet skriande av sosse-alibin för de nya välfärdsföretagen: 

När trygghetskapitalister ska gräva sina lukrativa schakt ner i skattebasen bör man helst ha en Nuder med sig på vägen ner som kanariefågel (ja, jag kallar dem trygghetskapitalister eftersom det är skattebetalarna som tar alla risker, inte företagen).”

Nej, de är knappast några riskkapitalister!

”Nuders rådgivningsjobb åt Wallenbergsfären tycks innefatta råd för nystartade välfärdsföretag./…/

Jag tror att det är mer hälsosamt för demokratin och i slutändan även för näringslivet att det finns radikalt åtskilda eliter i det svenska samhället istället för en enda sammansmält politik och företagarelit. 

Nuder är bara den senaste socialdemokraten i en lång rad liknande fall som bidrar till att släcka ut idén om att demokratin lever av motsättningar och vitaliserande konflikter mellan idéer och mellan människor som i sina liv förkroppsligar olika ideologier.”

Det finns massor politikerna skulle behöva ägna sig åt. Skolan t.ex. och arbetsmiljön där.

Och apropå incitament, läs Marika Lindgren-Åsbrink i ”Incitamentssamhället”:

”Konkurrenssamhället leder bort från människans väsen.

I experiment har forskare visat att skolbarn som samlar in pengar till välgörenhet samlar in mindre summor om de får betalt än om de inte får det. Arvoden för att donera blod minskar donationerna, åtminstone från kvinnor (män verkar donera lika mycket blod oavsett om de får ersättning eller inte).

På ett israeliskt dagis införde personalen böter för föräldrar som hämtade för sent – med följden att fler föräldrar började hämta sent, eftersom böterna minskade deras dåliga samvete.

Barn som gillar att rita tappar intresset när de får belöningar för sina teckningar; och i Schweiz halverades stödet för byggandet av en kärnavfallsanläggning när lokalbefolkningen erbjöds finansiell kompensation.

Skälet till detta är att det finns en skillnad mellan intern och extern motivation.

Att drivas av intern motivation innebär att utföra uppgifter för att de känns stimulerande i sig själva. Extern motivation handlar i stället om att nå en belöning som ligger utanför själva uppgiften – betalning, karriärmöjligheter, status och beröm etcetera.

Vad flera av de experiment som radas upp ovan visar är att externa belöningar i många lägen förtar den interna motivationen och därmed också försämrar slutresultatet./…/

Den borgerliga skattepolitiken verkar till exempel helt inriktad på att kontrollera människors beteenden, ungefär som om skattesystemets främsta uppgift vore att styra människor, snarare än att finansiera offentliga åtaganden.

Exemplen är många.

Diverse skatteavdrag ska få fler att jobba, anlita städhjälp, renovera köket och skänka pengar till välgörenhet. Försämrad sjukförsäkring och a-kassa ska få färre att bli arbetslösa och sjuka. Jämställdhetsbonus ska få folk att dela föräldraförsäkringen mer lika. Etcetera./…/

Den verkligt intressanta frågan är dock vad dessa förändringar i längden gör med människors inställning till skatter [och inte bara till skatter!].

Synsättet präglar betydligt fler politiska områden än skattepolitiken.

De senaste decenniernas optimistiska inställning till konkurrens som företeelse är ett exempel.

Tron att i princip all mänsklig verksamhet blir bättre om den utsätts för konkurrens handlar i högsta grad om incitament. Denna föreställning har genomsyrat många av de större politiska reformer som genomförts de senaste tjugo åren, såväl inom välfärden som på el- och tågmarknaden.

Driven till sin yttersta spets fick denna övertygelse katastrofala konsekvenser när finanskrisen 2008 med brutal tydlighet visade att konkurrens inte är tillräcklig som reglering på finansmarknaderna./…/

Ekonomiska incitament påverkar inte bara verksamheten i vinstsyftande verksamheter.

I ett vårdvalssystem kommer även landstingsdrivna vårdcentraler att försöka boka in de mest lönsamma besöken.

På motsvarande sätt är betygsinflationen inte bara ett problem inom fristående skolor, utan inom alla skolor som är tvungna att konkurrera med varandra om elever för att få sina budgetaratt gå ihop.

Marknadsbeteendet påverkar oss alla. Det har inte att göra med moral eller andra personliga egenskaper hos dem som driver verksamheten./…/

Det incitamentssamhället gör med människor handlar alltså inte bara om isolerade ekonomiska transaktioner. Det handlar om vilken typ av mänskliga beteenden som uppmuntras och vilka som får stå tillbaka.”

Vad slags samhälle skapas? Där alla bara ser om sitt hus? Som högerssossarna ovan!

Annonser

Lockelsen i marknaden är idén att frihet från statlig reglering är en lösning i sig själv…

30 december, 2011 § 2 kommentarer

[Uppdaterad på kvällen med två länkningar, se slutet av postningen]

Diane Ravitch skriver på sidan 11 i sin bok ”The Death and Life of the Great American School System” i min snabböversättning från engelskan:

”Marknadsreformer appellerar till vissa av dem som är vana att ‘se som staten’ [politiker och policymakers, med olika samhälls- och människosyn till grund för sin politik?].

Det finns något tröstande/lugnande i tron att den osynliga handen hos marknaden, som Adam Smith kallade den, kommer att komma med förbättringar genom någon slags okänd kraft [ödestro].”

Barbara Ehrenreich har också pratat om den passiviserande effekten som denna tro kan åstadkomma. Det är bara att luta sig tillbaka och låta denna kraft ta hand om allt till allas vårt fromma. Jo, kanske det behövs en balans mellan denna syns två ytterligheter? Inte bara förlita sig på någon slags låt-gå-politik!

Ja, det finns något motsägelsefullt här? I vissa avseenden så misstror högern, som nu sitter i regeringsställning, människor och i andra har man en blind tro på dem?

Är det också så att vi tenderar att se upp på framförallt fadersfigurer? Alldeles särskilt när det finns anledning att misstro dem? Och kanske framförallt när de vill spela fadersfigur att luta sig mot och förlita sig på?

När människor börjar se upp så kan vissa gripas av någon slags övertro på sin förmåga. Något som kan drabba alla oss som har någon slags position över någon annan på olika nivåer.

Självklart orsakar den mest skada som har makt över en massa människor, inte minst den som sitter i makten för ett helt land.

Det är ju oerhört viktigt att den personen kan ändra sig när han/hon ser resultaten av en viss sorts politik. Ungefär som Diane Ravitch gjort och nu går ut med i böcker, artiklar, på seminarier osv.

Eller att de som röstar reagerar.

Litet högt tänkande här…

Det kan vara lätt att gripas av storhetsvansinne i större eller mindre grad om människor runt omkring okritiskt höjer till skyarna?

Något som vi ser med media i Sverige idag? Och den som har gripits av storhetsvansinne reagerar med irritation (som ett barn) när människor börjar ställa frågor, ifrågasätta.

Ravitch fortsätter:

”Inom utbildning så låter denna tro på marknadskrafterna oss vanliga dödliga ta oss ur knipan, särskilt de av oss som inte har räknat ut/förstått hur man förbättrar lågpresterande skolor eller hur man bryter genom liknöjdheten hos omotiverade tonåringar.”

Ja, denna tro på marknadskrafterna kan erbjuda en enkel lösning ur ett betydligt mer komplicerat problem! Skolan (och hela samhället) utsätts för ett gigantiskt experiment, som vi inte vet hur det ska sluta. Vadå, lyssna på ”experterna”, dvs de ute på fältet?

Och Ravitch har också pekat på vilken roll elevernas bakgrund spelar, hur stor ojämlikhet påverkar skolresultat och –motivation, samt kritiserat oerhört välbeställdas inlägg i skoldebatten. Nej, jag tror inte man kommer åt problemen med överplåstrande åtgärder eller att ägna sig åt försök att bota symptomen på något som är i obalans i samhället och som borde åtgärdas på annat sätt.

”Istället för att ta itu med hätska [vet inte hur man ska översätta ‘rancorous problems’ här, kanske ‘ibland svåra’?] problem som hur man lär ut läsning eller hur man förbättrar testande, kan man forma om ledning och struktur i skolan och koncentrera sig på incitament/stimuleringsmedel och sanktioner.

Man behöver inte veta något om barn eller utbildning.”

Nej, precis!

Skolforskaren Gerhard Arfwedson sa något i stil med, att:

”I och med kommunaliseringen av skolan så kom en massa okunniga in i skolan och alla misstag som gjorts tidigare gjordes om igen.”

Nu går man vidare med att omforma skola, vård och omsorg efter företagsidéer, driva dem med förtagsidéer och -lösningar.

”Lockelsen i marknaden är idén att frihet från statlig reglering är en lösning i sig själv.

Detta är väldigt lockande, i all synnerhet när så många till synes välplanerade skolreformer har misslyckats med att leverera det de lovat.

De nya företagsreformatörerna avslöjar sin svaga förståelse av utbildning genom att dra felaktiga/oriktiga jämförelser mellan utbildning och företagande.

De tror att de kan fixa utbildning genom att applicera företags-, organisations-, lednings-, juridiska och marknadsföringsprinciper och genom att utveckla ett gott datasamlingssystem som förser med nödvändig information för att motivera arbetskraften – rektorer, lärare och elever – med lämpliga belöningar och sanktioner.”

Som om inte lärande och kunnande i sig borde räcka väldigt långt?

Dessutom har forskning visat att det som motiverar och driver människor är mycket mer mångfacetterat än så! Men vad bryr sig ansvariga politiker om det? Vadå ”flum”? Och vadå ge dem som tröttnade ut chans senare i livet? Även jag som har en gymansieexamen skulle förmodligen idag plugga betydligt hårdare än vad jag gjorde då. Sådana som jag kanske senare vill växla spår i livet. Något jag tror hela samhället skulle kunna tjäna på: hur presterar människor som tvingas kvar i ett arbete som de utvecklats bort från kanske?

Tillägg på kvällen: två inlägg angående privatiseringar i vården, först läkaren Ingrid Eckerman i ”Följ USA: Rasera välfärdssystemen”, hon ser med oro på hur vården försämras, samt Alf Norberg om att ”Caremadebatten visar att högern är rökt.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin market forcesreflektioner och speglingar II....