Om konkurrens, valfrihet, empati…

29 november, 2016 § Lämna en kommentar


c

Se också ”Vi blir olyckliga av mer valfrihet”:

”Vårt samhälle styrs av idén att mer valfrihet alltid är något bra. Valfrihet leder till att vi kan leva som vi önskar. Men det förbättrar även ekonomin eftersom konkurrensen vässar alternativen. Det gäller oavsett om valfriheten gäller fler sorters tandkräm eller ökat antal inriktningar i grundskolan.

Ungefär så låter mytologin – men det är inte hela sanningen.

– Det finns en avtagande nytta med valfrihet, säger Anders Ekholm, vice vd för Institutet för framtidsstudier.

Lite valfrihet ökar oftast lyckan. Om det bara finns en sorts telefon så blir vi lyckligare när det i stället finns två att välja på, eller tre. Men när vänder det?

– Det finns tester med människor som köper sylt. Man blir mer positiv och köper mer sylt upp till en valfrihet på fem till sju syltburkar. Men blir det fler alternativ så köper folk mindre, säger Anders Ekholm.

Orsaken verkar vara att om det finns tjugo sorters syltburkar så känner människor att de behöver ta reda på mer information om vilka fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ. Till slut blir arbetsinsatsen övermäktig och man väljer helt enkelt att avstå.

Ett liknande samband finns med exempelvis pensionsfonder, när alternativen blir för många avstår vissa helt eller delvis från att välja. Och resultatet kan då bli en sämre pension vilket inte direkt ökar lyckan.

Anders Ekholm har studerat just valfriheten i pensionssystemet.

– Vi tittade på antalet val och sambandet var tydligt, de som inte hade gjort något val och var kvar i fonden för icke-väljare hade fått ett bra resultat liksom de som gjort väldigt många val, säger han.

Men övriga, som bara gjort några val och sedan tröttnat, var förlorare.

Enligt konsumtionsforskningen verkar det vara så att de insatta och engagerade väljer ‘bättre’ än övriga vilket intuitivt känns logiskt. Men baksidan är att mer valfrihet även leder till ökad ojämlikhet. Valfrihet i skolan leder med stor precision till skolsegregation, valfrihet i vården till ojämlik hälsa och så vidare.

Partier på båda sidor blockgränsen har sedan 80-talet sett ökad valfrihet, mer privatisering och snabbare avreglering som recept för en bättre fungerande välfärd. Och på vissa områden har det varit utmärkt.

Men på andra fungerar det inte, som privatiseringen av elnätet. Resultatet där är att priserna går upp trots att leveransen av el är densamma. Liknande erfarenheter finns från England där man privatiserat exempelvis vattenledningar. Det blir dyrare för konsumenterna när privata aktörer får monopol.

Dessutom har marknadslösningarna slagit helt fel på vissa områden. Ett aktuellt svenskt exempel är infrastrukturen. Bland andra SJ sprider inte direkt lycka och glädje omkring sig varje dag.

– Det är ju inte så att man är okunnig om hur man får tåg att gå i tid. Men staten verkar se det som att marknaden är bra till allt, även på områden där det uppenbarligen inte fungerar, säger Anders Ekholm.

Den stora frågan är hur vi har hamnat här?

Viktiga samhällsfunktioner som tåg, skolor, snöröjning och utbyggnad av fibernät är avreglerade och har till stor del slutat fungera. Ändå är de politiska lösningarna mer avreglering och ännu fler upphandlingar av nya utförare.

Fiber är ett bra exempel, det är avgörande för kommunikation, handel och utveckling. Men de bolag som sköter utbyggnaden täcker inte hela Sverige och inte ens alla hushåll i de kommuner där man lägger ut nätet. Hade vi byggt ut elnätet på samma sätt skulle en stor del av Sverige aldrig ha elektrifierats.

Lösningen är att vi måste bli pragmatiska igen, där marknaden levererar bra resultat är den en utmärkt modell. Men valfriheten har bara ett egenvärde till en viss gräns.

Sen blir vi alla olyckliga.”

e

Annonser

Om mer avund åt folket OCH mellanmänsklig vänlighet …

18 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Barry-3

bild härifrån.

Fortsätter läsa boken ”Empati – det som håller världen samman” och fortsätter tänka vidare angående skolval (se tidigare postning ”Skolval är ett falskt val”) och mindes plötsligt också Unni Drugge som bloggade om ”Mer avund åt folket” och läste den postningen snabbt igen.

På s. 46 i boken ”Empati – det som håller världen samman” kan man läsa:

”Vi försöker undervisa barnen om att de ska behandla varandra väl och ta hänsyn till de små och svaga, samtidigt som vi i samhället i stort exkluderar och visar bristfällig omsorg om flyktingar, invandrare, arbetslösa, sjuka och gamla och kallar det för ‘prioritering av resurserna’.”

Som Unni Drugge skriver om avund (kanske fritt tolkat här): varför ska man inte få ifrågasätta de enorma skillnaderna mellan människor och titta med ”avund” på dem som har det väldigt mycket bättre än allt fler i detta samhälle?

En syster berättade med en ton som jag tolkade som indignerad, om när de besökte en av hennes mans syskon. De fick bo i deras sommarhus och detta hus var ”fullt utrustat”; hade allt som ett permanent boende har. De hoppade från ett däck rakt ner i plurret. Dvs huset hade sån närkontakt med vattnet. Hon konstaterade att de tänker sig för och valde det billigaste möblemanget till sitt inglasade uterum. De är väldigt ekonomiska ska tilläggas.

Denna reaktion har jag inte hört tidigare från henne. Ja, varför inte reagera när det finns andra och därtill behövande som har det kanske riktigt, riktigt tufft? Och detta är något hon fått uppleva på nära håll, både privat och i jobbet?

”Hur kan det komma sig: att vissa har så oerhört kämpigt och andra lever så oerhört bra?”

Verkligen rimlig fråga!

Fler borde nog reagera över detta! Jag undrar dock om dem som min syster och hennes man besökte är beredda att dela med sig? Misstänker att de, om inte tidigare så nu, röstar på de partier som förordar skattesänkningar och med näbbar och klor försvarar jobbskatteavdragen (dvs. allianspartierna)!

Längst ner på s 46 om att de åtgärder man brukar vidta för att få barnen att fungera i sociala sammanhang har skett …

”… med begränsad framgång eftersom hjärtats intelligens måste utvecklas inifrån. Inte från undervisning om moral eller av rädsla för straff och uteslutning, utan inifrån vars och ens hjärta.”

Och på s 47:

”… det är en förmåga vars utveckling är beroende av de relationer (familj, pedagogiska institutioner, samhälle) som barnet växer upp i. 

Denna förmåga försvinner till synes aldrig även om relationernas kvalitet under uppväxten kan göra det nödvändigt för vissa att gömma undan det för att överleva./…/

…barnets utveckling av hjärtats intelligens tycks ha ett nära samband med de närstående vuxnas tillit till att barnen faktiskt har den förmågan och med deras villighet att följa barnets ‘flow'”

De skriver också i slutet på denna sida (och detta kapitel) om…

”… mellanmänsklig vänlighet.”

Idag har föräldrar redskap för att förstärka detta med tävling och konkurrens. Men gör de vare sig sina barn, sig själva, samhället eller världen en tjänst med detta? Vad lär de barnen om sig själva? Lär de dem verkligen att de är viktiga och bra som de är, samt att andra barn – och människor – är viktiga?

11896085_10107142507185164_5092134857214474885_n

Vän på socialt forum, se ovan, skrev:

”Here’s what I want for my children’s education, and for education in general:

I want my children to read for enjoyment, play an instrument and sing, draw, dance, play, think, feel and be kind.

I want schools to be richly diverse, noisy, messy places full of discovery, where instead of worrying about a stifling regimen of tests, children are encouraged to explore, ponder, experiment and create.

I want rich arts programs, nurses, psychologists, counselors and librarians in every school, to make sure that no child comes to or leaves school hungry, in any way, and for schools to be places where every child and adult is treated with dignity and respect.

I want my children’s teachers to be free to create their own lessons, and work collaboratively with their colleagues in a climate of trust and mutual respect with their administrators, school board members and parents.

I want those teachers to be evaluated based on the work they do in the classroom with their students, not on standardized test scores in subjects they don’t teach, from students they’ve never met.

I want those teachers to be well prepared, and fully certified in their subject area with a semester or more of internship experience before being entrusted with their own classroom.

I want all children to be taught by persons who care about their growth and development as full human beings, not about their test scores.

And as a parent, I have a message for the reformers: Stay out of public education and stop obfuscating parents and community members with distracting propaganda like ‘global competition’ and ‘college and career readiness’, which is only designed to further the false rhetoric of ‘failing schools’. The vast majority of public schools are wonderful, and our children’s teachers are doing what can only be described as heroic work under very difficult conditions.

And let’s stop using ‘competition’ as a solution for the problems that have been caused by…’competition.'”

Vad? En amerikan som skriver:

”Och som förälder har jag ett budskap till reformatörerna: håll er borta från offentlig utbildning och sluta förvirra föräldrar och samhällsmedlemmar med distraherande propaganda som ‘global tävlan’ och ‘att göra sig redo för college och karriär’, vilket bara har för avsikt att hjälpa fram den falska retoriken om ‘bristfälliga skolor’. 

De flesta skolor är fantastiska och våra barns lärare gör, vad som bara kan beskrivas som, ett heroiskt arbete under väldigt svåra förhållanden [som större klasser, mindre planeringstid och 19 % nedskärningar i lön … även där! Inte bara i Sverige!] 

Och låt oss sluta med att använda ‘tävling’ som en lösning för de problem som har orsakats av … ‘tävling’.”

Och han kursiverade ‘tävling’!

Och problemet med välgörenhet och att inte finansiera skolor med skatter är att välgörenhet/filantropi kan vara, och ofta är, godtycklig. Till detta kommer att dagens s.k. filantrokapitalister t.ex. i USA idag villkorar de pengar de ger. Se ”In the Thrall of the Billionaire Boys Club” eller ungefär ” Gjorda till trälar i miljardärernas pojkklubb.”

Och empati verkar vara på modet! 😉 Se ”Konsten att stå ut med sig själv i motgång”:

”Självmedkänsla är ett nytt begrepp som börjat användas i terapier och forskning inom ledarskap. Agneta Lagercrantz, SvD:s mångåriga medarbetare, har i en ny bok utgått från personliga erfarenheter och nya forskningsrön. Vi publicerar ett utdrag.”

Borde vi inte få lära oss från början att vi är bra – och älskansvärda – precis som vi är, utan några som helst prestationer?

Slutligen; om denna kan vi läsa:

Katja Bergstens och mitt samtal börjar med samhället. Hon tycker det är starkt präglat av hur vi beter oss då vi har vårt system för driv påslaget, eller det system som hör ihop med belöningshormoner och får oss att utforska världen. Här konkurrerar vi och utvecklas.

Här presterar vi och får dopaminkickar. Här kan vi vara höga av beröm och framgång. Uppåt, framåt, vidare – javisst, det är jättekul, och ibland kan vi köra på i långa tider.

Det är då drivet blir nästan ett samhällsideal, eller då det förväntas pågå ständigt och utan avbrott, som vi riskerar att brista.

Ser vi oss omkring märker vi betydligt mindre av det beteende som utlöses av ett annat lika nedärvt system, nämligen det för återhämtning, omsorg, samarbete och icke-tävling.

Allt det som självmedkänsla står för hör ihop med det här tröstande bry sig om-systemet. Här känner vi oss trygga och utsöndrar lugn och ro-hormonet oxytocin.

Vi knyter an till föräldrar och tar hand om barn. Vi samarbetar och beter oss osjälviskt.

‘Omsorgssystemet kickar igång då vi vilar’, förklarar Katja Bergsten, ‘och vi kan bara vila då vi känner oss säkra. Annars blir det farligt att vila.’

Det Katja har upptäckt är att det gör många skräckslagna att ta det lugnt. Att vilja sitta stilla, sänka axlarna och våga tro på att man ‘får vara med i flocken’ är som att lägga sig på rygg, visa strupen och förväntansfullt undra: ‘Vill du vara med mig?’ Den reaktion vi fasar för är den nedlåtande fnysningen: ‘Öh, du, skulle inte tro det.’

Hur ska vi våga lita på att någon tycker om mig? Kan vi ens känna att vi är värda omsorg? Vi är så vana vid att vara i utforskarsystemet, då vi ska stå på tå och vara på vår vakt nästan hela tiden, att vi tappar kontakten med lugn och ro-systemet.

När detta är påslaget kan man säga att vi lägger oss på rygg mitt i flocken och bara känner tillit. Katja Bergsten menar att många i dag inte litar på vad som kommer att hända om vi hänger oss åt den formen av förnöjsamt idisslande.”

Ja, föräldrar borde ge sina barn det med sig ut i livet att de är tillräckligt bra och är värda omsorg och kärlek. Då kan dessa barn troligen betydligt lättare stå upp för sig själva! Och göra det på ett icke destruktivt eller självdestruktivt sätt.

Skolval är ett falskt val …

17 augusti, 2015 § 5 kommentarer

Jag fortsätter att läsa boken ”Empati – det som håller världen samman” och får fler funderingar. När jag kom till kapitlet ”Empati och den goda miljön för lärande och utveckling” (s 48), där de skriver hur Helle Jensen och Jesper Juul

”… efter många års arbete som psykologer, familjeterapeuter och konsulter i skolor och förskolor hade blivit uppmärksamma på och bekymrade över hur svårt det kan vara för de vuxna som arbetar där att skapa en god miljö för lärande och utveckling.

På kort sikt är det viktigt för att få arbetsro i klassen och se till att den nödvändiga inlärningen kan ske. På lång sikt är det viktigt att livet i förskolan och klassen – barnens första större gemenskap utanför familjen – blir vänlig, respektfull och närvarande. Det är här som förmågan till empati och uppmärksamhet kan utvecklas och medvetenheten om behovet av samhörighet och gemenskap kan grundläggas.”

Undra på om det är stökigt!? När tävlan börjar så tidigt i livet! Tävlan på alla fronter kanske.

Jag funderade vidare:

”Får de föräldrar som sätter sina barn i friskola sån utdelning på detta som de tror? Utvecklas deras barn så mycket mer i friskolan än de skulle ha gjort i den gamla kommunala skolan?”

Och jag kan inte heller låta bli att undra om föräldrar tror att deras barn är mer ”fantastiska” och mer ”genialiska” än de egentligen är. Naturligtvis är alla barn unika, men … Kanske är deras barn varken duktigare eller smartare eller bättre än några andra barn. Än några andras barn.

Vad kan barnet också riskera få med sig? Alldeles för stora krav och oförmåga (därför att de egentligen inte fått tillåtelse) att misslyckas?

“Skolval är ett falskt val …”

“Den faktiska effekten av skolval kan inte ignoreras. Mot bakgrund av de grundläggande realiteterna i nuvarande utbildningssystem, så är inte val slutligen använt för att bredda möjligheter och är heller ingen instans för minoritetsföräldrar.  

Snarare är skolval använt för att sanitera [göra alla ifrågasättanden svåra att komma med, om näst intill omöjliga?] ojämlikhet i skolsystemet, under förutsättning att man får tillräckliga val, är staten och de som bor där befriade från att adressera källorna till ojämlika utbildningsmöjligheter för fattiga och minoritetselever. Staterna stöttar verksamhet även när subjekt som förment utövar denna verksamhet är gjorda obrukbara.

Erfarenhet gör klart att skolval helt enkelt inte borde utgöra en väsentlig eller [ens] fundamental aspekt av politiken runt utbildningsreform.

Snarare borde fokus ligga på att förbättra offentlig skola för alla elever så att alla medlemmar i ett samhälle kan utöva verklig [skol]verksamhet, till att börja med underlättad av kvalitetsgrundskoleutbildning.

Slutligen, att förbättra offentlig utbildning börjar med att förhindra att man övergiver den.”

Diane Ravitch skriver i bloggpostningen ”Osamudia R. James: School choice As Racial Subordination” om förhållandena i USA. Och hon skriver:

 ”När fler barn förleds att lämna den offentliga skolan, så blir den offentliga skolan mindre förmögen att sörja för en anständig utbildning för dem som lämnas bakom.”

Vilka konsekvenser får detta för samhället? Angår andras barn eller andra människor inte oss alla?

Och hon fortsätter frankt:

”Många av dem som lämnar kommer att gå i friskolor som inte är bättre och som mycket möjligt är sämre ön de offentliga skolor som de övergav.”

Ord och inga visor och jag tror hon kan ha rätt!

”Skadan som denna strategi gör barn är kraftig och skadan det gör samhället är oöverskådlig.”

Bra sagt, Ravitch!

Jag tror Frank Bruni har rätt; ”Where You Go Is Not What You’ll Be” ungefär ”Det är inte den skola du studerar vid som kommer att avgöra den du senare blir.”

Så nej, man kanske inte får den utdelning som man tror att valet av friskola ska ge ens barn!

Samhälleligt bifall och arrogans. Retoriken om ”frihet” har blivit ett medel för förtryck. Den förklädnad som används av dem som utan återhållsamhet vill utnyttja, förnekande behovet av staten för att skydda de 99%…

24 juli, 2012 § 1 kommentar

Så bra skrivet!

Har ingen aning om vad för titel jag ska sätta på detta inlägg, men det får bli ”Samhälleligt bifall och arrogans”. Se mer om samhälleligt bifallOvanstående svar kan också läsas här.

Det debattörerna ovan reagerar över är denna debattartikel i Dalademokraten; ”Löfvéns planer kommer att skada barnen.”  De två debattörerna har också skrivit i Göteborgsposten: ”Kvotera inte föräldraförsäkringen”.   Ja, är det de som kan betala som har yttrandefrihet? Förakt för svaghet och arrogans. Om Neo se härMer om förakt för svaghet, arrogans, anse sig bättre och förmer.  Och empatiunderskott, kanske rentav total känslokyla!? Bra skrivet! Valfrihet för vilka? Se britten George Monbiot i ”This bastardised libertarianism makes ‘freedom’ an instrument of oppression” eller ”Denna oäkta libertarianism gör att frihet blir ett medel för förtryck”.

”Det är den förklädnad som används av dem som utan återhållsamhet vill utnyttja, förnekande behovet av staten för att skydda de 99%.

Frihet, vem kan motsätta sig det? Dock används det ordet för att rättfärdiga tusentals olika sätt att utnyttja.”

Läs hans artikel! Han är jättebra! Fler skulle behövas av Monbiots kaliber!

Om att offra frihet för säkerhet…

1 augusti, 2011 § Lämna en kommentar


[Se också Greider om Frans de Waals bok ”Empatins tidsålder: hur naturen lär oss skapa ett humanare samhälle” i ledaren ”Det går att tro på människorna”].

Tony Judt på s. 8-9 i ”Ill Fares t he Land”:

Vi har trätt in i en osäkerhetens tidsålder – ekonomisk osäkerhet, fysisk osäkerhet, politisk osäkerhet. Faktumet att vi till stora delar är omedvetna om detta är liten tröst: få kunde 1914 förutspå den fullständiga världskollapsen och de ekonomiska och politiska katastroferna som följde på denna. Osäkerhet föder rädsla. Och rädsla – rädsla för förändring, rädsla för förfall, rädsla för främlingar och för en främmande värld – fräter sönder tilliten och det ömsesidiga beroende på vilket civilsamhällen vilar.

All förändring är nedbrytande. Vi har sett att terrorismens spöke är tillräckligt för att kasta stabila samhällen in i kaos. Klimatförändringar kommer att få ännu mer dramatiska konsekvenser. Män och kvinnor kommer att vara hänvisade till statens resurser. De kommer att hoppas att deras politiska ledare och representanter skyddar dem: öppna samhällen kommer återigen att pressas att sluta sig kring sig själva, därmed offrande frihet för ‘säkerhet’. Valet kommer inte längre att stå mellan staten eller marknaden, utan mellan två sorters stat. Det ligger sålunda på oss att åter tänka oss statens roll. Om vi inte gör detta kommer andra att göra det.”

Känner vi oss (tillräckligt) trygga så hanterar vi förändring bättre och kanske också mer konstruktivt. De flesta av oss blir troligen också mer produktiva, i alla fall på längre sikt. Ja, kanske skulle man forska på detta?

Se om kvinna som har civilkurage. Hennes hemsida och blogg. Läs om hennes bok ”Internatet” (längst ner på länkad sida):

Text på baksidan:

”Mycket av det jag upplever på Internatet är känslor som är svårbeskrivna – känslan av kyla från personalen, känslan av maktlöshet från barnen, min egen känsla av atmosfären på hela stället – det går inte riktigt att beskriva.

Känslan som Nina fick redan första arbetsdagen gick inte att ta miste på. Hennes tid som lärare på Internatet skulle visa sig bli tuffare än hon någonsin kunnat ana.

Kränkningarna mot de placerade pojkarna bestående av allt från hot, ironi, utskällningar till bestraffningar och rent maktmissbruk skulle visa sig tillhöra vardagen.

Det tog lång tid innan Nina och hennes lärarkollega tvingades inse att ledningen, med näbbar och klor, skyddade det som hände.

Berättelsen är en stark skildring av Ninas upplevelser under sin tid på Internatet.

En tid fylld av rädsla, förvirring, misstrohet, osäkerhet och framför allt maktlöshet.”

Uppdatering 3 augusti: socionom kommenterade artikeln om behandlingshemmet som beskrivs i boken ”Internatet” som följer:

”Intressant artikel och alldeles för vanligt förekommande tror jag. Tyvärr så är det svårt att ändra på sådana förhållanden och synsätt. Nu för tiden verkar det vara hårda tag och eget ansvar som är allenarådande. Och eget ansvar tycker inte heller jag är fel bara man anpassar det efter individ och även kan lyfta blicken till grupp och samhällsnivå också.”

Ja, vad ska man säga?

Alltings värde eller accepterandet av en politik som motverkar våra intressen – om att ändra den politiska kartan, något som inte bara kan ske i högerriktning, utan också i vänsterriktning, med liknande metoder och insikter om hur människor fungerar som högern använt…

17 oktober, 2010 § 1 kommentar

George Monbiot respektive Tom Crompton.

[Uppdaterad 18 och 19 oktober].

George Monbiot skriver i “The Values of Everything” eller ungefär ”Alltings värde” i min snabböversättning (så läs gärna originaltexten på engelska):

Så här är vi nu, formande en disciplinerad kö till avrättningsplatsen. Straffande de fattiga för de rikas misstag, övergivande mång- och vidsyntheten, nedrustande skyddet/tryggheten som staten stod för: frånsett några få små protester så har inget av detta ännu fått oss ut i strid.

Accepterandet av en politik som [egentligen] motverkar våra intressen är mysteriet som präglar det tjugonde århundradet.

I USA så har industriarbetare argt krävt att få bli lämnade utan sjukvård och insisterar på att miljonärer ska betala mindre skatt.

[Tillägg 19 oktober: Se Storstad i ‘Ond cirkel: ojämlikhet föder ojämlikhet’].

I Storbritannien verkar vi vara beredda att överge de sociala framsteg som våra förfäder riskerade sina liv för – med en muttrande protest bara.

Vad har hänt med oss?

Svaret, tror jag, har getts av den intressantaste rapport som jag har läst i år. Nämligen ’Common Cause – The Case for Working with our Cultural Values’ [eller ungefär ’Gemensam sak – anledningen att arbeta med våra kulturella värderingar’] skriven av Tom Crompton som tillhör miljögruppen WWF, som i denna undersöker en rad fascinerande framsteg inom psykologins fält.

Den erbjuder, tror jag, ett botemedel eller utväg ur pesten som nu hemsöker varje god sak från välfärd till klimatförändringar.

Han visar att progressiva har varit snyltgäster på myten om mänsklig uppfattningsförmåga, något han etiketterar som upplysningsmodellen. Denna innebär att människor fattar rationella beslut genom att bedöma fakta.

[tror de!? Dvs fattar rationella beslut utifrån nytta och förnuft!? Se Pierre Gilly i blogginlägget ‘Vann rätt block?’ om att människor inte röstar efter rationella beslut och att människors uppfattningar om förhållanden inte stämmer med verkligheten.

T.ex. tror amerikaner att man ger mer bistånd till utvecklingsländer än man gör och man underskattar hur stor ojämlikheten faktiskt är i USA.

Dessutom har man visat, se ‘The Spirit Level,’ att de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden tenderar att ge minst i bistånd samt att USA tillhör ett av de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden, de skandinaviska några några av de mest jämlika, än så länge].

Allt som man behöver göra enligt denna är att övertyga människor genom att lägga fram data: de kommer sedan att använda dessa för att bestämma sig för vilket alternativ som bäst stöder deras intressen och önskningar [egoistiska!!?? Inte altruistiska?].

En mängd experiment visar att det inte fungerar så.

Istället för att prestera en rationell lönsamhetsanalys så accepterar vi information som bekräftar vår identitet och våra värderingar och förkastar information som strider mot (står i konflikt) med dem.

Vi formar vårt tänkande runt vår sociala identitet, vilket skyddar oss mot alltför allvarliga utmaningar.

Att ställa människor inför obekväma fakta kommer troligen att stärka deras motstånd mot förändring.

Vår sociala identitet skapas av värderingar som psykologer klassificerar som antingen yttre/utanför liggande eller inre/verkliga/reella.

Yttre värderingar rör status och självbefordrande [om self-promotion se här].

Människor med stark uppsättning yttre värderingar är fixerade på hur andra ser på dem. De håller troget fast vid finansiell succé, yttre images och berömmelse.

Inre värderingar rör relationer med vänner, familj och samhälle och självaccepterande. De som har stark uppsättning inre värderingar är inte beroende av lovprisande eller belöningar från andra människor. De har övertygelser som går utöver självintresset.

[slår mig: det kanske kan vara väldigt utmanande för dem med yttre värderingar, som kan ha svårt att tåla människor med mer genuin, verkligt äkta självkänsla?? Och de förra får enorma behov av att slå ner på de senare med alla de medel de förfogar över; se t.ex. i politiken som ökar ojämlikheten och skillnader mellan människor].

Få människor har enbart yttre ELLER inre värderingar. Vår sociala identitet är formad av en mix av värderingar. Men psykologiska test i nära 70 länder visar att värderingar förenas i märkligt konsekventa mönster.

De som starkt värderar finansiell succé, till exempel, är mindre empatiska, har starkare manipulativa tendenser, är mer attraherade av hierarki och ojämlikhet, har starkare fördomar mot främlingar och är mindre bekymrade om mänskliga rättigheter och omgivningen/miljön.

De som har en stark känsla för självaccepterande är mer empatiska och bryr sig mer om mänskliga rättigheter, social rättvisa och omgivningen/miljön.

Dessa värderingar trycker ner varandra: ju starkare någons yttre ambitioner är, desto svagare är hans eller hennes inre mål.

Vi är inte födda med våra värderingar. De har formats av vår sociala omgivning. Genom att ändra vår uppfattning av vad som är normalt och acceptabelt, innebär detta att politik förändrar [kan förändra] våra sinnen lika mycket som omständigheter.

Fri, allmän sjukvård till exempel, tenderar att förstärka inre värden.

Att stänga ute de fattiga från sjukvård normaliserar ojämlikhet och förstärker yttre värderingar.

Det kraftiga skiftet högerut började med Margaret Thatcher och hölls fast under Blair och Brown, alla dessa regeringar underströk dygden i tävlan, marknaden och finansiella lyckanden, och har förändrat våra värderingar.

The British Social Attitudes undersökning till exempel, visar ett kraftigt fall under denna period för allmänhetens stöd för politik som omfördelar välstånd och möjligheter.

[Ja, den sociala rörligheten är lägst i länder som Storbritannien och USA! Och fortfarande störst i de skandinaviska länderna. Men har skiftet redan skett här, något som kommer att visa sig när dagens unga nått yrkeslivet? Då kommer medelklassen idag att få erfara vad de fått betala dyrt för de pengar de idag har mer i fickan??].

Detta skifte har förstärkts av reklam och media. Medias fascination av maktpolitik, deras listor över rika, dess förteckningar över de 100 mäktigaste/starkaste, inflytelserika, intelligenta eller vackra människorna, dess tvångsmässiga gynnande av berömdhet, mode, snabba bilar, dyra semestrar: allt detta inskärper yttre värderingar.

Genom att skapa känslor av osäkerhet och otillräcklighet – vilket betyder att minska självaccepterandet [jag duger som jag är. Och det räcker nog inte att intyga sig att man duger som man är liksom utifrån i något slags magiskt tänkande] – så trycker de också ner inre mål.

Reklammakare som anställer ett stort antal psykologer är väl medvetna om detta.

Crompton citerar Guy Murphy /…/ [som säger] Marknadsförare ’borde se sig själva som ansträngande sig själva att manipulera kulturen; att vara sociala ingenjörer, inte märkesdirektörer; att manipulera kulturella krafter, inte brännmärka intryck [???].’

Ju mer de vårdar uppkomsten av yttre värderingar, ju lättare får de att sälja sina produkter.

Högervridna politiker har också instinktivt förstått vikten av värderingar för att ändra den politiska kartan.

Margaret Thatcher anmärkte strålande [???] att ’ekonomi är metoden; det gäller att ändra hjärtat och själen.’

Konservativa i USA undviker generellt att diskutera sakförhållanden och siffror.

Istället utarbetar de frågor på sätt som både appellerar till och förstärker yttre värderingar.

Varje år genom mekanismer som knappast är synliga och sällan diskuterade, utrymmet där progressiva idéer kan blomstra krymper mer och mer.

Den progressiva responsen på detta har varit förödande.

Istället för att bemöta skiftet i värderingar har vi försökt att anpassa oss till det. En gång progressiva politiska ledare har försökt att falla undan för förändrade allmänna attityder: tänk på alla dessa New Labour vädjanden till medelklassen i England, som ofta bara var ett skifferspråk för självintresse.

Genom att göra så så skriver de under på och legitimerar de yttre värderingar.

[Och vad för slags samhälle skapar de överallt i världen? Vad för slags värld?]

Många gröna och förkämpar för social rättvisa har också försökt att nå människor genom att appellera till självintresse: genom att bland annat förklara att genom att befria utvecklingsvärlden från fattigdom kommer man att skapa en marknad för brittiska produkter, eller om du köper en hybridbil kan du imponera på dina vänner och höja din sociala status.

Denna taktik förstärker också yttre värderingar, vilket gör att framtida förkämpar sannolikt kommer att lyckas ÄNNU mindre.

[Tillägg 18 oktober: Se Lars Bodén i hans ledare idag ”Stoppa högerkrafterna! Socialdemokraterna få akta sig för att klia högerkrafterna i ryggen en gång till.”:

‘Sluta klia höger i ryggen. Ställ inte upp på allt ‘valfrihetstjafs’ som serveras! Visa att den hederliga solidariteten håller i alla väder. Och försök inte låtsas som att vi inte har några problem kvar att lösa. Invandringen och dålig integration är definitivt problem som skapar misstro och motsättningar. Påstå ingenting annat. Men gör som Åsele och många andra kommuner i länet; håll dialogen levande och gör människorna delaktiga. Det går att förklara varför vi behöver bli fler invånare i det här landet! Socialdemokratin kan hämta inspiration från Kanada som lyckats betydligt bättre än Sverige med att få nyanlända att komma in i samhällsgemenskapen. Och låt krishanteringen gå snabbt! Så märkvärdigt är det inte. Lyssna på våra ungdomar! De älskar inte högerkrafterna.’

Tack Tankar från Västanbäck för tipset!]

Grön konsumism har varit ett katastrofalt misstag.

Common Cause eller Gemensam sak föreslår ett enkelt botemedel: att vi slutar att försöka begrava våra värderingar och istället förklarar och kämpar för dem.

Progressiva förkämpar borde hjälpa till att befrämja en förståelse av psykologin som besjälar politisk förändring och visa hur den har blivit manipulerad, föreslår Common Cause rapporten.

Dessa förkämpar borde också gå ihop för att utmana krafter – i synnerhet reklamindustrin – som gör oss osäkra och själviska.

Ed Millibrand verkar förstå detta behov. Han talade om för Labourkonferensen att han ’vill förändra samhället så att det värderar samhällsliv och familjen, inte bara arbete’ och ’vill förändra vår utrikespolitik så att den alltid baseras på värden, inte bara allianser… Vi måste lägga bort gammalt tänkande och stå upp för dessa som tror att det finns mer i livet än slutsumman/summan av kardemumman.’

Men det finns en paradox, vilken betyder att vi inte kan förlita oss på att politiker kommer att gå i bräschen för dessa förändringar. De som lyckas i politik är per definition, människor som prioriterar yttre värderingar. Deras ambition måste utmanövreras med sinnesfrid, familjeliv, vänskap – till och med broderskärlek.

Vi måste leda förändringen själva.

Människor med starka inre värden måste sluta vara generade över dem. Vi borde argumentera för den politik som vi vill ha, inte på egoistiskt hänsynslösa grunder utan på grund av att de är empatiska och goda; och mot andra på grund av att de är själviska och grymma. Genom att hävda våra värderingar blir vi den förändring som vi vill se.

Hushållsnära medier och litet om effekterna av girighet för hela samhället och för alla där levande individer…

5 mars, 2010 § 1 kommentar

Ja, “Äntligen städas pigavdraget bort!” som Göran Greider skriver. Landets högersossar verkar älska detta bidrag skriver han och undrar varför. Han tror att det dels beror på att (s) tror att storstadens välbeställda till varje pris måste gynnas om (s) ska vinna valet och därför är de beredda att offra de verkliga s-väljarna.

Men det handlar också om att

”… åtskilliga av dessa högersossar tillhör den elit som gillar att få sin vardag subventionerad av skattemedel.”

Men han tror att den kanske viktigaste aktören och drivande kraften i denna fråga är det han kallar ”de hushållsnära medierna.”

”Kort sagt alla dessa mediechefer och journalister som får sina hem städade med hjälp av skattepengar. I hög grad är det dessa som drivit på och gjort denna fråga större än vad den är.


Där, hos de hushållsnära medierna, är nog sorgen idag rätt stor över det utmärkta beskedet från de rödgröna.”

Och läs Robert Sundberg i ledaren ”Rätt att sossar gör Rut-avdrag”:

”De socialdemokrater som använt sig av Rut-avdraget har självklart agerat rätt. De har ju gjort på det sätt som lagarna på detta område rörande tjänster och skatter föreskriver.


Det går ju inte att kräva att bara för att vissa personer (socialdemokratiska politiker) i en fråga (göra skatteavdrag för städtjänster) tyckt på ett sätt (varit emot) ska de inte få göra detta när en borgerlig regering genomfört denna möjlighet.

Man kan ju med lätthet räkna upp en massa andra saker som i så fall kan utmålas som felaktiga, moraliskt om än inte lagmässigt. Moderaterna tar emot statligt partistöd, trots att partiet i grunden är emot detta stöd.

Moderaterna sitter med i landstingens fullmäktige, trots att de är emot systemet med landsting.
Vänsterpartiet vill ha utträde ur EU, men sitter med i EUs parlament.

Det går att rada upp flera andra exempel som visar på det bisarra om man som individ inte får agera på ett visst, lagligt, sätt även om man är emot att detta sätt får förekomma.

Ett färskt exempel är de privata apotek som nu införs. Många var emot att så fick ske, bland annat socialdemokraterna som parti. Ska politiker som är socialdemokrater därmed inte tillåtas att ta ut mediciner och handla artiklar på dessa privata apotek utan bara (moraliskt) tillåtas att gå på de statliga apoteken med sina ärenden?/…/

Nej, det är orimligt att kräva att vissa personer, S-politiker, inte ska få agera på ett visst sätt som är lagligt även om de är emot att detta sätt får förekomma.”

Ingvar Persson skriver i ledare att ”I USA behövs inga skattesubventioner.” Inte till hushållsnära tjänster i alla fall. Men de finns för boende.

Läs Ali Esbati i ”Subventionerad avmodernisering”:

”Efter att ha bidragit till massarbetslöshet – 9,4 procent i januari – och största BNP-fallet sedan andra världskriget, har Moderaterna satt igång kampanjen ‘Har vi råd att säga nej till nya jobb?’. Kampanjen handlar om pigavdraget.”

De hushållsnära tjänsterna har hittills blivit direkt omvänd fördelningspolitik.

Ja, behöver vi bra hjälp – eller rent hemma, ”Heller sjukvård än pigavdrag”?

”Barnmorskorna på Karolinska i Huddinge i Stockholm är hårt belastade efter det borgerliga landstingets besparingar. Samma personalstyrka förlöser i dag dubbelt så många som för några år sedan. Mona Sahlin måste ställa förlossningsvården mot städavdragen. Var behövs pengarna mest?”

Och nu när jag i södra Norrland försöker hitta ett ickeprivatiserat apotek så gör jag det inte på en radie av 30 km i alla riktningar. Vad för valfrihet har människor boende här? De måste anlita Hjärtats eller Kronans apotek. Om de inte kan hantera e-handel och beställa sina produkter på nätet. Och jag undrar vad som kommer att ske med priserna på apoteken? Om vi kommer att se lägre priser eller en massa förbättringar? Vilka får betala för ”förbättringarna”?

Nej, som i insändaren ovan; att ”överklassen” via sina partier låter girigheten skapa ökade sociala klyftor i samhället, tjänar ens de på det? Begår de inte våld på sin sanna natur, dvs. de mår inte bra själva av den politik som förs?

Att inte vilja roffa åt sig allt på andras bekostnad är inte biologiskt inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning. Nej, vi är beroende av varandra och inte minst av social gemenskap.

Fast det ”Jämlikhetsanden” kommer med är nog bara gammal ”Skåpmat”!! Något vi alla visste sedan länge! Christian Values skriver sarkastiskt:

”Bokens forskningsbelagda tes är att rangordningen av människor i ett klassamhälle ökar statusjakt som får folk att bli sjuka och att oftare försvara sin status med våld. Ju ojämlikare, desto mer problem. De samhällsbevarande krafterna på SvD:s ledarsida är dock inte imponerade över boken:


– Samma gamla betongstalinism i ny förpackning. Jag är gärna en fet, sjuk, psykstörd, misstänksam, gravid 15-årig mördare som gör dåligt ifrån sig i skolan och knarkar. Det viktiga är att jag får leva i ett samhälle där direktörerna får mer över i plånboken.”

Ja, lanserar moderaterna sig nu inte bara som ett grönt utan också som ett feministiskt parti, se insändaren ovan? Och, jo, deras politik missgynnar kvinnor. De med störst jobbavdrag är män bland annat.

Nej, och ”Medelklassen måste inte vara egoistisk” (Helle Klein), det gemensamma borde betonas mer än det privata:

”I någon sorts vanföreställning om den alltigenom gnidna egoistiska medelklassen slätar nu de rödgröna ut sin skattepolitik och börjar antyda att avdraget för hushållsnära tjänster kanske ändå ska vara kvar. Det finns säkert skäl att se över hur barnfamiljer och äldre ska kunna få ökat stöd i tillvaron men låt inte högerns skattespöke skrämma till ideologisk reträtt. Stå för en välfärdsidé som innebär gemensam finansiering, det vill säga höga skatter, och börja tala om innehållet i en moderniserad välfärdsstat i stället.

Forskning visar att medelklassen mycket väl kan tänka sig att betala höga skatter, bara man ser att pengarna går till bra och effektiv välfärd.

Upprördheten över regeringens hantering av sjukförsäkringen och nedmontering av a-kassan visar att det inte behöver vara den egna plånboken som styr. Förmågan att se sig själv i andra finns ännu på 2000-talet.

De rödgröna bör därför formulera idén om solidaritet som är en idé om det gemensamma – ömsesidigheten – och inte gå på det borgerliga privatiseringsprojektet.

Medelklassmänniskan må vara frihetslängtande men någon ekonomistisk egoist är hon inte.”

Johan Ehrenberg citerar en Becky i ”Leva som man lär” som skriver på SSU:s site Frihet, men jag håller med Ehrenberg att jag skulle akta mig för avdrag som jag inte gillar:

“Extra Extra

Moderaterna var emot allmän rösträtt – de röstar ändå.

Moderaterna sa nej till två veckors semester 1938, nej till tre veckors semester 1951, nej till fyra veckor 1963, nej till fem veckor 1976. Ändå tar moderater ut semester.

Moderaterna sa nej till a-kassa, barnbidrag, fri sjukvård. Trots detta utnyttjar många moderater skamlöst välfärd och socialförsäkringar.

Kom igen nu. “

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin empathyreflektioner och speglingar II....