Nytt bidragsberoende i ”det nya arbetarpartiets” Sverige – samt mer om äldrevård…

23 november, 2011 § 6 kommentarer

Lena Sandlin i gårdagens ledare ”Det nya bidragsberoendet”:

”Jobb i stället för bidrag har högerregeringen skanderat sedan valrörelsen 2006. Socialdemokraterna är ett bidragsparti medan högeralliansen skapar riktiga jobb har det hävdats.

Men hur har det egentligen blivit i realiteten? Hur ser det ut nu när högerregeringen styrt vårt land i fem år?

Jo, vi kan konstatera att andelen människor som får socialbidrag ökar samtidigt som färre får ersättning från a-kassan.”

Och de sa sig vara ”det nya arbetarpartiet.”

Hon avslutar ledaren som följer:

”Högerns strategi för att försvaga fackföreningsrörelsen och ge sig på den offentliga välfärden har lyckats.

Nu tar de även i smyg steg bort från den traditionellt svenska progressiva statsbeskattningen för att lägga tyngre ansvar på den platta kommunal- och landstingsskatten.”

Kommuner och landsting kommer att få det ÄNNU tuffare och vad kommer det att betyda? Rent konkret och in på bara skinnet för medborgarna.

”Det är tid nu för den politiska oppositionen och oss inom media att faktiskt ställa Reinfeldts regering mot väggen i fråga om arbetslöshet och bidrag.

Svenska folket har rätt att få veta att retoriken inte håller.”

Bra sagt! Inte en dag för tidigt!

Ja, och i detta samhälle har en devalvering av människovärdet skett.

Dålig vård ger samhällsstress:

”Dålig vård skapar samvetsstress.

För lite tid att byta blöjor, mata, eller bara sitta ner en stund och prata med de gamla. Det är vardag för många anställda inom äldreomsorgen. Samvetsstress är ett viktigt arbetsmiljöproblem, menar Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad.”

Kan leda till utmattning eller känslokyla (ett teflonbeteende) hos personalen kan man bland annat läsa i artikeln, men arbetsmiljöarbetet har fått stryka på foten.

Återigen; bland annat Jeffrey Sachs påpekar att i dagens globala konkurrens måste vi ta tillvara ALLAS resurser och skapa ett samhälle så att vi verkligen gör det. Se tidigare inlägg ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…”

Men denna politik genomför nu alliansen, med (M) i spetsen, för fullt, trots ifrågasättandena och kritiken som börjar poppa upp mer och mer och här och där ute i världen. Det som kommit som resultat av detta slags politik (Thatchers i Storbritannien och Reagans i USA)!

Alliansen UPPREPAR samma dumma saker! Har inte tagit lärdom. Tyvärr är S (och hela oppositionen) än så länge en svag motkraft.

Och media, var är de? Rapporterar de? För svenska folket och väljarna här?

Se också artikeln/intervjun ”‘Det har blivit allt striktare’ – Forskaren Malin Junestav om dagens och dåtidens fattigvård”:

”På 1800-talet hade vi fattigvård och nödhjälpsarbeten – i dag har vi försörjningsstöd och fas 3.

Enligt Malin Junestav, ekonomhistoriker och forskare, har det skamliga i att vara fattig ökat i takt med att problemet förskjutits från samhället till individen.

– Dagens ekonomiska politik går ut på att pressa ut folk på arbetsmarknaden”:

Man har individualiserat strukturella problem, dvs individen får ta ansvar för strukturer som han/hon inte kan rå på. Se ”Individualisering av strukturella problem – den ‘flexibla’ kapitalismens överideologi.”

”Lovsången till Entreprenören följs allt för sällan av följdfrågan om vad som måste göras ifall drömmen spricker och allt går snett.

En politiker med näsan i vindriktningen aktar sig  noga för att förknippas med ‘förlorarna’ (bidragstagarna). Det är istället den nya och framgångsrika urbana medelklassen som skall vinnas.

Allt fler hänvisas därmed till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl medieskugga som brist på generell trygghet.

Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner [Ja, ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”] – i sämsta fall kriminella strukturer – får för dem istället träda in som alternativ välfärdsstat.

Av allt att döma kommer vi i framtiden, enligt Bauman och andra sociologer, att se en växande och till stor del osynliggjord underklass. Det handlar om en klass som dessutom ofta saknar självklara företrädare. Om de nu ens vill bli företrädda.

När vi, från fackligt håll, försöker förstå det nya och framväxande klassamhället kan vi förvisso använda oss av en hel del gamla och kända analysverktyg. Men utan tvivel måste vår ‘verktygslåda’ också ständigt förnyas och uppdateras. Annars kommer vi aldrig att klara av att ringa in vilka de viktiga drivkrafterna är som vi har att hantera.

Här tror jag att vi kan och bör ta hjälp av en del idéer och perspektiv som formulerats av sådana forskare som Zygmunt Bauman och Christer Johansson.”

Läs hela artikeln, den är jättebra!

Och här är Christer Johanssons ”Den ofrivilligt frivillige företagaren – starta eget-bidragsföretagande och en förändrad livssituation” av Christer Johansson.

Tillbaka till intervjun med Malin Junestav:

”– Men det som finns kvar från äldre tider och som det inte pratas så mycket om idag, det är en stark idéströmning att staten inte ska dela ut några pengar utan motprestation. Om det då inte finns några jobb att erbjuda blir det lätt som du undrade över … att man hittar på jobb enbart i syfte att sysselsätta folk.

Har attityden gentemot arbetslösa förändrats?

– Ja, det har skett en förskjutning, om man tittar på debatter i riksdagen, ledarsidor och radioinslag. Men vad är det ett tecken på?/…/

Är det skamligare att vara fattig idag än förr när det fanns så många som var fattiga eller levde under enkla förhållanden?

– Ja, tidigare kunde man vara fattig men stolt, åtminstone om man höll sig över svältgränsen. I välfärdssamhället och konsumtionssamhället är det värre: Ingen ska vara fattig, det är ett välfärdssamhälle, ”det finns ingen fattigdom”. Det är antagligen dubbelt skambelagt.

Den relativa fattigdomen eller graden av jämlikhet är också viktig, säger Malin Junestav.

– Människor jämför sig med varandra.

Tror du att individualiseringen av människors problem kan förklara skammen, att det är ens eget fel att man är fattig, arbetslös och så vidare?

– Ja, individualiseringen har stort utrymme i dagens debatt. Annars skulle inte reformerna på detta område se ut som de har gjort de senaste decennierna.”

Två rapporter av Malin Junestav som länkas i slutet av intervjun i ETC:

”Socialförsäkringssystemet och arbetsmarknaden – politiska idéer, sociala normer och institutionell förändring – en historik, IFAU Rapport 2007:4.

”Sjukskrivning som politiskt problem i välfärdsdebatten – det politiska språket och institutionell förändring, IFAU Rapport 2010:16

Och apropå Carema och skandalerna i äldrevården här i Sverige läs artikeln “Avslöjat: växande kris I Storbritanniens omsorgssektor.”

Där kan man läsa i inledningen i min översättning:

”Nästan en halv miljon äldre människor erhåller omsorg/vård i sina egna hem, vilket betalas av den lokala myndigheten. Men kanal 4 har sett bevis för att systemet kämpar för att stå pall.

Vi är sorgligt välbekanta med historier om dålig vård och försummelser, som visar sig i servicehem och sjukhus.”

Och artikeln skriver om ett

”…komplext och bristande system som nu avslöjas.”

De som arbetar i omsorgen beskriver situationen där som här att de jobbar under akut tidspress, som gör att de ”tar genvägar” som det står i artikeln.

”Styrande kräver ännu kortare visiter av omvårdnadspersonalen och billigare service. Och de ansvariga känner sig också pressade av nedskärningar – och många av deras plikter mot äldre är godtycklig [??], inte lagstadgad plikt, vilket gör servicen för äldre till ett uppenbart mål för nedskärning i kostnader.

Läs även ”Disciplinens återkomst – nu byts morot mot piska” och ”En bortglömd folkrörelse.”

Annonser

Nykonservativa idéer slår igenom i klassrummen…

27 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Ja, ”skolan delar blodomlopp med samhället i övrigt”. Man kan hålla på med en massa kosmetiska åtgärder, men de kommer att få begränsad effekt om samhället i övrigt är ojämlikt och blir allt mer ojämlikt. I mer ojämlika samhällen är läsförmåga och kunskapoer i matematik lägre: i USA så har man samma problem som vi påstås få i högre och högre grad vad gäller läsande och matematik (de s.k. basfärdigheterna), se tidigare inlägg ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch…”

Kan det påverka att vissa t.ex. har gräddfil till vård bland andra gräddfiler (mer värda till det?), se notis ovan om lärarförsäkringar (en vårdförsäkring som dock inte bara lärare kan ta via facket). Påverkar inte dylikt hur vi ser på oss själva och varandra? Om vi solidariskt delar både framgångar och svårigheter eller inte. Kan ett dylikt samhälle (som gör sådan skilland på människor och människor) bidra till att motivera människor att bidra och jobba på (om de inte har en rimlig chans att leva någorlunda lika liv som andra i samhället)? Och göra att de flesta presterar bättre? Även bland oss i nedre- och övre medelklass? Vi behöver verkligen ta tillvara allas resurser.

Och nu privatiseras allt fler sjukhus… Vilket innebär att de med privata vårdförsäkringar får företräde.

Se också Alliansfritts alla inlägg om privatiseringar och om vårdval.

Ulf Lundén skriver i ”Läsning – lust eller tvång”:

”Sverige är i dag sämst i Norden på läsförmåga. Utan språk inget inflytande. Orättvisorna ökar mellan olika samhällsklasser. Det handlar i grunden om demokrati, rätten att kunna göra sin röst hörd. Det är spännande att se vilka helt olika utgångspunkter arrangörerna för Läsfestivalen och regeringen har.

Festivalen skall locka fram lusten, glädjen och det euforiska i att ta del av olika berättelser. Barnen sätts nämligen i centrum./…/

…  forskningen kan berätta på området. Att barns njutning med läsning minskar om de upplever att läsandet är kopplat till tvångsmässiga krav på prestationer.

När känslan av krav infinner sig drabbas man inte av lästörst – tvärtom. Det var katederundervisningen på gymnasiet som släckte min lust att läsa Shakespeares dramer och flera andra klassiker. Först vid vuxen ålder återkom intresset och det skedde i en känsla av att ta revansch.

Den skola som byggs upp nu kommer att misslyckas fullständigt eftersom man bara fokuserar på snabba faktainlärningar och mekaniskt lärande. Något som snabbt kan mätas av och graderas. Hela människan förvandlad till ett slags produktionsapparat./…/

Det går inte att kommendera fram ett intresse. Det måste lockas fram på ett lekfullt och kreativt sätt.”

Och jag fortsätter att läsa Dan Pinks bok ”Drivkraft.”  Om mänsklig drivkraft, vad som motiverar oss och får oss att göra ett bra jobb, prestera bra.

Se också tidigare blogginlägg om Sven-Eric Liedman och hans bok ”Hets!”

Ja, vi är ”På väg tillbaka till 50-talet – Nykonservativa idéer slår tillbaka ända in i klassrummen enligt avhandling”:

”… dagens resonemang [påminner] om hur man beskrev lärare och elever i 1940-talets och 1950-talets skolpolitiska utredningar. Också då handlade det om personliga egenskaper som skulle mätas. Det är nästan som om man lagt karbonpapper mellan dessa texter och dagens utredningar.

Skillnaden är att då betonades också demokrati och solidaritet som mål för utbildningspolitiken. I dag hänvisas i stället till den globala konkurrensen.— Men från 1970-talet och fram till nu beskrev man i stället den ideala eleven och läraren som en utvecklingsbar person för vilken skola och lärarutbildning hade stor betydelse. Fokus låg på att alla kan lära, inte på att olika personer har olika förutsättningar att lära.

Lena Sjöberg kallar de nya idealen för nykonservativa. Hon menar att det som händer nu är att dessa ideal samverkar med det dominerande nyliberala marknadstänkandet på ett för många grupper exkluderande sätt.— Sådana här ideal får stor genomslagskraft genom att de definierar det normala och åtråvärda och därmed också det onormala och mindre åtråvärda.

Idealen slår också igenom ända in i klassrummet med hjälp av alla de tekniker för kontroll som nu är i bruk. De kan vara tydliga som skolinspektion eller subtila som individuella utvecklingsplaner.Hon skriver också om hur lärarprofessionaliteten påverkas av utvecklingen med allt tydligare detaljstyrning.Lärares professionalitet skulle fixa kvaliteten i skolan när den decentraliserades och kommunaliserades i början på 1990-talet”

 Men se vad testande och kontrollerande har lett till i USA. Lena Sjöbergs avhandling ”Bäst i klassen” kan läsas här.

Nej, man kan inte beordra fram intresse eller lust som Ulf Lundén påpekar i sin artikel ovan.

Och ”Lärarna fick aldirg makten över skolan”, något kommunaliseringen skulle råda bot mot, vilken enligt Göran Persson skulle stärka lärarnas ställning. Istället tog politikerna makten – och en massa okunniga kom in och upprepade alla de misstag som redan tidigare gjorts i skolan – och vad orsakade det i skolan, för elever och lärare? Se om Johanna Ringarps doktoravhandling ”Lärarkårens kommunalisering. Vunnen eller förlorad autonomi?” 

Och apropå privata förskolor: ”Tillsyn av förskolor hänger på föräldrar”.  Och ”Indraget bidrag hotar – igen”:

”För fyra år sedan hotades Vittra Luma Parks förskola av indragna bidrag. Nu är det dags igen. Nio barn per anställd och krav på medhavd frukost får underkänt.”

Utspel om kateder väcker het debatt, se Pedagogiska magasinets chefredaktör Leif Mathiasson i ”Åter till katedern! Basta!”  Ja, tala om nykonservatism! Jan Björklunds debattartikel ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” kan läsas här. Som sagt. ”Björklund verkar själv vilja sitta bakom katedern”!

Men vad motiverar arbetstagare – och elever? Vad får dem att göra ett bra jobb och känna lust? Och hur är det med tillit och förtroende? Vad får oss att prestera bra? Vad slags människosyn råder?

Men både tidigare och nuvarande universitetslärare, som t.ex. idéhistorikern Sven-Eric Liedman och lektorn i socialt arbete med inriktning socialpolitik Daniel Ankarloo menar båda att studenter också behöver utmaningar, Och detta tror jag också på, men dessa utmaningar borde anpassas efter individen.

Motivation och drivkraft…

28 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Har precis avslutat läsningen av Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” och en tanke efter att ha läst de allra sista sidorna:

”För hur många chefer och styrelser (inom både privat och offentlig sektor) idag är det inte så: de bryr sig inte om själva verksamheten de de är satta att leda eller styra? Bara sin egen ära eller kanske framförallt de pengar de personligen kan tjäna?”

Jag tror inte detta är något ofrånkomligt eller ens människans grundläggande natur… Framförallt tror jag inte det är ofrånkomligt, men det framställs närmast så? Kan befrämjandet av dylika människor (eller dylika tendenser hos oss) vara samhällsekonomiskt? Gagnar det samhället i stort heller?

Bengt Göransson skriver (s. 138):

”… bonusarna avslöjar något annat också, inte bara privat girighet. Det moraliskt tvivelaktiga är inte det värsta utan att bonussystemet tvärtemot vad man påstår avslöjar bonusmottagarnas förhållningssätt till sin uppgift.”

Skandiakrisen för några år sedan visade att cheferna där i valet mellan att vinna anseende och att bli förmögna valde det senare. Bonuskrav kan snarare avslöja att man inte kommer att tänka på företaget förrän ens egna krav är tillgodosedda och att de avslöjar att man för närvarande inte alls tänkt på företagets framtid.

”Och då är de med all sannolikhet fel personer att forma denna framtid.”

som Göransson skriver. Se det tidigare blogginlägget ”Skyhög arbetslöshet och allt sämre social trygghet bäddar för rasism, samt litet om coacher och managementlitteraturen…” Och framförallt läs Bob Scharf i essän ”Leaders” i vilken han hävdar att ledare ofta tillhör de mest efterblivna psykoklasserna (ett begrepp man använder inom psykohistoria). Dem med de starkaste psykologiska försvarsmekanismerna tenderar att leda. Jag tror att han har rätt där.

Om Daniel Pinks bok ”Drives” kan man läsa här.

Fri översättning från engelskan om denna bok:

“De flesta av oss tror att det bästa sättet att motivera oss och andra är med yttre belöningar, som pengar – det man kan kalla morot-och-piska-angreppssättet ´. Men detta är ett misstag säger Daniel H. Pink i ’Drivkraft – den överraskande sanningen om vad som motiverar oss’, hans provokativa och övertygande nya bok. Hemligheten bakom prestation och tillfredsställelse – i arbetet, skolan och hemma – är ett djupt mänskligt behov att styra våra liv, att lära sig och att skapa nya saker och att prestera bättre både för oss själva och för världen.

Genom att hänvisa till fyra decenniers vetenskaplig forskning vad gäller mänsklig motivation, visar Pink på den dåliga matchningen mellan det vetenskapen vet och det affärslivet gör – och hur detta påverkar varje aspekt av livet.”

Och piska-morot-metoden ser vi nu också i skolan i högre grad än på länge. Visst, barn och ungdomar behöver utmaningar. Men utmaningar anpassade efter dem och andra slags drivkrafter: att vilja lära och veta…

Se om nyttighetens regemente.

Dan Pink om motivation och bonusar…

20 februari, 2011 § Lämna en kommentar

[Tillägg 21 februari, se slutet].

Karriäranalytikern Dan Pink utforskar motivationens gåta, genom att starta med det faktum att forskare inom samhällsvetenskapen vet något de flesta chefer inte vet. Nämligen att traditionella belöningar inte alltid är så effektiva som vi tror. Lyssna till några upplysande historier – och kanske, en väg framåt.

Se om hans bok ”Drivkraft”. På sidan om denna bok kan man läsa:

”Författaren Daniel H. Pink skriver i sin nya bok Drivkraft om en förgången tid då företag och organisationer lyckades öka motivationen bland sina medarbetare genom att lova dem mer pengar. Det fungerade hyggligt när det gällde monotona och rutinartade uppgifter.

Men nu är det annorlunda. Huvuddelen av arbetsstyrkan är kunskapsarbetare och ägnar sig åt skapande arbete. Deras motivation kommer alltmer inifrån och att då erbjuda dem bonus kan förvånande nog ge minskad motivation.

Tanken i Drivkraft är att större självbestämmande leder till större engagemang och kreativitet, till skillnad från den gamla modellen för ledarskap som huvudsakligen bygger på kontroll, belöningar och straff.

Här finns mycket intressant att hämta för alla i ledande position!”

 

Tillägg 21 februari: se recensionen ”Så plundrade de världen” över dokumentären Inside Job. Och se Ulf Lundén i ”Till dem som redan har allt”, där han bland annat skriver om den amerikanske psykologen och författaren Alfie Kohn:

”Denne Alfie Kohn tyckte i n t e att Sverige skulle upprepa USAs misstag. Tiden har gått och vi har närmat oss det stora landet i väst. Det har marknadsliberalismen sett till. Konkurrensen pågår överallt inom alla områden.

Alfie Kohn vågade utmana den allmänna vedertagna uppfattningen att det ligger i den mänskliga naturen att tävla och konkurrera. I dag finns knappt någon som vågar ta upp kampen mot konkurrensen som idé och religion.

Bokens budskap hälsades med glädje av bland annat Kooperativa Institutet. Dess vd Per Olof Jönsson kommenterade Vinna utan tävlan på följande sätt: ‘Det är oroande att beslutsfattare och utredare i regeringskansli och myndigheter höjer konkurrensbegreppet till ett mål i sig’.”

Om så kallad valfrihet och myten att finanssektorn är omöjlig att förstå sig på för andra än dess aktörer…

8 januari, 2011 § Lämna en kommentar

[Något redigerat på kvällen och 9 januari också något uppdaterad].

Valfrihet, vadå? Varför har inte alla hälsan och är rika? Och hur beständiga är hälsa och rikedom?

Se debattartikeln ”Släpp Riksbanken loss” :

”Fortfarande befinner sig världsekonomin och EU i ett kritiskt tillstånd, när statsskulder, arbetslöshet och klyftor skenar tack vare finanssektorns sjukliga spekulation i värdepapper, valutor, råvaror och fastigheter. I Sverige är en ny lånebubbla överhängande tack vare Riksbankens extremt låga styrränta, som gör att hushållen lånar som aldrig förr till bostadsköp och konsumtion.

Fack, politiska partier och allmänhet har svalt myten, att finanssektorn är alltför svår att begripa sig på. Det är en förödande inställning, eftersom pengarna styr över samhällets utveckling. Ytterligare en myt är, att finanschefer med skyhöga bonusar och pensionsförmåner, vet vad de gör och förstår konsekvenserna av sitt handlande. Inget kunde vara mer galet.

[Se återigen den undersökning som slår hål på myten om att privata företags chefer skulle vara smartare än offentliga sektorns. Det har snarare visat sig vara tvärtom i många fall. Apropå effektivitet! Dessutom har det visat sig att belöningar kan minska motivationen i motsats till vad som hävdas av så många.]

Nationalekonomer utbildas att tänka likadant. Den forskning som pågår inom finanssektorns område bekostas i alltför hög grad av finanssektorn själv. Samma ekonomer som direkt eller indirekt orsakar ständiga ekonomiska kriser, förväntas också kunna lösa dem. Åtminstone en del ekonomutbildningar måste göras fria och självständiga för att något motverka likriktningen. Då skulle nytt blod och nytänkande tillföras. Med inavel och ryggdunkande förblir nationalekonomin annars hopplöst cementerad.”

Ja, det är inte dumt för dessa aktörer att fack, politiska partier och allmänhet har svalt myten att finanssektorn är alltför svår att förstå sig på! Så vi uppgivet bara låter dem hålla på. Men inget är ödesbestämt, som Daniel Lind skriver om politik i Sverige idag som förmodligen redan lett till minskande social rörlighet!

En vän menar att de välbeställda i Sverige idag VILL ha ökade klyftor, för att det är roligare att vara rik om det finns de som är fattiga. Och allt detta har människor i Sverige idag gått på? Eller tror de (önsketänker) att vi kan ha en fortsatt bra välfärd OCH jobbskatteavdrag (tror på Reinfeldt & Co, helt falskt att de ska få detta att gå ihop? För det kommer de inte att få ihop och vill de inte heller få ihop i själ och hjärta).

Jag tror fortfarande att majoriteten (utom de allra, allra mest välbeställda) tjänar på att vi har gemensamma trygghetssystem. Att även egna företagare tjänar på detta. I USA betalar egna företagare sina anställdas sjukförsäkring t.ex. (de är dock inte tvungna att göra detta, men gör dem till mer attraktiva att jobba för, om de nu behöver tänka på det). För en småföretagare kanske det är minst lika tufft som de skatter de, och vi alla, idag betalar och har betalat.

Dessutom tror jag att gemensamma trygghetssystem inte bara gynnar anställda, utan också företagare (personligen, dvs. om de blir sjuka e.d., och som företagare, dvs. att deras anställda har en trygg situation, då presterar de bättre). Gemensamma trygghetssystem (istället för försäkringar via försäkringsbolag) blir billigare och rättssäkrare, tror jag utan att vara ekonom.

Se Paul Krugman om sjukvårdsförsäkringar och social trygghet.

Läs också kommentar (nr.1 av Christer) till artikeln ”Släpp Riksbanken loss”!

Tjänar kommunerna (eller någon av oss medborgare) egentligen på allt dribblande med pengar hit och dit, som nu sker i t.ex. kommuner? Vad är vettigt och vad är mindre vettigt? Se Aron Etzler i Trondhemismodellen. Se också ett föregående blogginlägg.

Privatiseringar som fördyrar (hur mycket har de påverkat effektiviteten?) och dessutom ger de mindre medborgarkontroll…

10 december, 2010 § Lämna en kommentar

Tack för videotipset Kildén och Åsman i ”Brittiska studenter protesterar”. Om Tariq Ali i videon läs här.

Precis som jag misstänkt: koncerner inom t.ex. sjukvård lägger låga bud för att få ta över och t.ex. driva ett demensboende. Men så småningom höjer de kostnaderna, kanske dessutom utan att därmed automatiskt höja vårdkvaliteten, och då sitter kommunen där.

Likadant kan det vara med andra privata koncerner, som inom skolan. I vissa kommuner har man lagt ut vuxenundervisning på privata företag, som NTI-skolan (hur många elever har varje enskild lärare, lärare som aldrig ser sin elev? I en standardiserad, icke-individualiserad undervisning, där alla elever gör exakt samma arbetsuppgifter oberoende av sina enskilda behov. Undra på om man kan spara där!).

Se också en undersökning som slår hål på myten om att privata företags chefer skulle vara smartare än offentliga sektorns. Det har snarare visat sig vara tvärtom i många fall. Apropå effektivitet! Dessutom har det visat sig att belöningar kan minska motivationen i motsats till vad som hävdas av så många.

Och (V) och (Mp) har inte varit ett sänke för (S):

”Väljarna gillar fortfarande den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men de är inte säkra på att Socialdemokraterna är bäst på att upprätthålla den [Sant!!! Se Göran Greider i ledaren ‘Vägen tar slut och ett parti rullar över kanten’ om Sven-Erik Österberg, som han trodde stod för en annan sorts politik].

Så kan man, starkt förenklat, sammanfatta några av inläggen på den konferens om socialdemokratin och valförlusten 2010 som hölls i riksdagshuset i Stockholm i dag, tisdag.”

Se Trondheimsmodellen s. 68-69 där norrmannen Asbjørn Wahl konkret visar hur…

”… nedrustningen hänger samman med att välfärdsstatens grund tas bort och att det är politiska val som görs.

Privatiseringar kan fås att se ut som, om inte den enda möjliga lösningen, så den billigaste.”

Men är de det?

Och hur går det för ett av de mest nyliberala länderna – och ojämlika, som USA. Göran Greider skriver vidare i ”Mellan Kina och USA står bara en katt”  :

”… en världsmakt i förfall, USA, som inrikespolitiskt är oförmöget att lösa sina problem och fritt faller ner i högerpopulism och utrikespolitiskt vänder hela Pentagon mot världen och gnyr över läckta dokument [se Ola Larsom om wikileaks och yttandefriheten, se också Dagens konflikt i ‘Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slåt nedåt, begränsad när den slår uppåt’!!!]. Detta syns i väster.”

Aron Etzler fortsätter:

”Kommuner använder ekonomin för att gynna privatiseringar. De flesta utredningar visar att privatiseringar gör det billigare, eftersom de inte räknar med de totala kostnaderna – ofta tar man bara in själva verksamheten i beräkningen.

Men för kommunerna tillkommer en dyrare byråkrati och kontrollapparat. Den räknar man aldrig med. Allt detta resulterar i att man i första rundan kan spara pengar, men sedan, när kommunerna sitter med ett kontrakt stiger ofta kostnaderna. Buden sockras, och egentligen är det normal affärspraktik. Introduktionspriset som ligger lägre är vanligt i alla branscher.

Men i slutänden visar det sig att privatiseringar skapat nya problem som är kostsamma.

För konkurrensen, som kan bidra till att pressa ned löner eller tvinga fram övertid för de anställda, skapar i sig en typ av ineffektivitet som man sällan talar om.”

Ja, och hur är det med RUT- och ROT-avdragen? Utförs de jobb som man redovisar till myndigheterna alltid? Vad kostar coacher och konsulter?

Har saker blivit bättre, fungerar de bättre? Se apoteken (vilka tjänar storkovan där), järnvägen osv.

Apoteksägare får halv miljard i onödan

http://svt.se/embededflash/2257765/play.swf

Klicka på bilderna för att göras dem större och lättare läsbara.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin motivation to work – research on thisreflektioner och speglingar II....