Charlie Hebdo, satir och vänster-höger …

17 januari, 2015 § 3 kommentarer

charliehebdo_07fev07

Folkpartisten Fredrik Malm menar att ”Svenska vänstern är ingen Charlie Hebdo” och Fredrik Virtanen besvarade detta med ”Nej, svenska liberaler är inte Charlie Hebdo”

”Fredrik Malm har rätt. Satir om våldsbejakande imamer skulle stämplas som islamofobi av ‘vänstern’.

På samma vis skulle satirteckningen ‘Herre med krokig näsa och guldmynt i fickorna mördar palestinska barn’ stämplas som antisemitisk. Och teckningen ‘Anna Kinberg Batra buttpluggar Annie Lööf i plenisalen’ skulle av samma präktiga gäng stämplas som sexistisk.

Fredrik Malm däremot skulle applådera dessa teckningar och yttrandefrihetens alla möjligheter [???]

Han skulle fröjdas åt en satirteckning där hans nakne partiledare Jan Björklund skriker som en gris medan han analpenetreras av statsminister Stefan Löfven. För visst är satir alltid lika rolig och nödvändig, även när den träffar en personligen.

Förlåt, nu var jag sarkastisk. Men högern är mer lattjo, det är den.

Vänstern – suck. Så. Tråkiga. Varenda minoritet i Sverige ska den gulla med. Ständigt svingar vänstern sig upp på höga hästar och sablar ner alla som ju bara vill kränka lite-grann.

Inte ens vanligt hyggligt folk som behöver säga n-boll går säkra från pk-polisen!

Detta är nu inte unikt för svensk vänster.

Som den amerikanske [konservative] författaren David Brooks konstaterade i DN apropå Charlie Hebdos grova satir:

Om de hade försökt publicera sin satirtidning vid något amerikanskt universitet de senaste tjugo åren skulle studenter och lärare ha anklagat dem för hets mot folkgrupp. Ledningen skulle ha dragit in alla anslag och lagt ner tidningen[här är artikeln ‘I Am Not Charlie Hebdo’ i New York Times].

Ändå har liberaler i USA och vänstern i Sverige mage att säga ‘Jag är Charlie’ i sympati med offren för de vidriga terrordåden.

Personligen skrev jag aldrig ‘Je suis Charlie’ eftersom jag insåg att jag inte alls är Charlie. Jag ingår inte i en mycket fransk tradition av grovt häcklande.

Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull.

Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.

Att franska Charlie Hebdo har en annan inställning är självklart att respektera.

Därför hade jag gott kunnat kalla mig Charlie som en hyllning till yttrandefriheten och till Charlie Hebdos konsekvens – Charlie Hebdo häcklar allt, allt och alla – medan Fredrik Malm-liberaler egentligen bara är Charlie Hebdo när satiren riktar sig mot muslimer.

Sådan urskiljning stämplas också som islamofobi av den humorbefriade vänstern.

Politisk korrekthet måste vara konsekvent. Antirasism måste vara konsekvent. Att frångå den övertygelsen vore att spela jihadisterna i händerna. Det vore att låta terroristerna vinna.

Terrorister ska inte få påverka ett skit.”

Stefan Sundström har också skrivit om detta i krönikan ”Snipp- och snoppsången gör mig stolt att vara svensk” :

”Jag är ingen satiriker längre, jag tycker livet är för kort för min del, jag måste börja prata allvar nu och inte ödsla tid på att såra bigotta människor med att svära i radio och sånt. Som jag sysslat med.

Men jag måste göra mej av med mitt behov av att känna mej överlägsen andra människor, det handlar bara om en meningslös revansch på människor som inte lyssnar på mej ändå.

Som antingen är döda, senila eller före detta vänstermänniskor som nu glatt tjänar kapitalet.

Vi lever i en fruktansvärd tid; klimatförändringarna skenar, vapenindustrin tjänar biljoner på det tilltagande, lågintensiva världskriget om sinande oljekällor.

Fascister snor fokus från dom verkliga problemen genom att misstänkliggöra tiggare och krigsflyktingar.

Och slickar uppåt.

Jag har inte råd med slarv, jag måste vara väldigt noga, jag måste använda tiden i rampljuset för det viktiga.

Visa på likheten mellan olika sorters fascism. Den ‘kristna’ fascismen och den ‘muslimska’ fascismen handlar bägge två om att slicka uppåt och sparka neråt.

Det är Fascism för att det handlar om att förakta alla demokratiska landvinningar som gjorts sen franska revolutionen. Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Alla människors lika värde.

Fascism för att man hatar feminismen och kvinnans frigörelse. Man hatar sexuell frigörelse. Sexuell frigörelse är inte när folk tvångsmässigt knullar varanndra i röven i tv, utan mera det där vi sysslade med i Grekland 1978, låg i sanden och hade det skönt i all enkelhet.

Den moderna pornografin är bara andra sidan av myntet på den tilltagande kroppsfientligheten. Ju rigidare regler om hur man ska vara klädd på en badstrand, desto grövre pornografi.

Fascism hatar att folk själva ska få bestämma sina sexuella preferenser.

Hatar att barn lär sej att tänka själva och inte behöver vara rädd för bestraffningar.

Mycket av det 1900-talets socialistiska landvinningar ligger nu i spillror, välfärdsstaten och mäktiga fackföreningar som såg till att arbetarklassen fick en större och större del av kakan är numera tillbakapressade, nästan krossade av 30 års reaktionär offensiv.

Det man inte lyckats ta kål på är den så kallade kulturmarxismen, det är därför SVT fortfarande kan visa upp en så fantastisk och stolt bit av svensk kultur när den är som bäst: Snoppen och Snippan, ni vet låten dom kör i barnprogrammet Bacillakuten.

Sånt gör mej stolt att vara svensk.”

Så bra skrivet!

Blev ”tipsad” om Malms debattartikel genom en ung facebookvän som i sin tur är vän med folkpartisten Birgitta Ohlsson. 😦

”Tillbringar dagarna som föräldraledig med en sju månaders dotter med starka krypambitioner. Begreppet strävsamhet personifierat. Att sträva. Att vilja framåt. Att inse att det bara är hårt arbete som ger resultat. Att människors strävsamhet alltid ska löna sig”

De som ”inte är strävsamma” (och kanske inte av olika anledningar är ”strävsamma”) bör också få finnas! Många av dessa s.k. ”strävsamma” skulle andra sätta benämningen ”streber” på! Och man vet väldigt litet om vad livet kommer att föra med sig. Det vi behöver är människor som är empatiska.

Det jag läste på Folkpartiets hemsida samt på Birgitta Ohlssons facebooksida gör mig än mindre folkpartist än jag varit.

Annonser

”Men JAG då?”

13 december, 2014 § 2 kommentarer

egoism 2aKatarina Mazetti skriver i krönikan ”Rödkål, motstånd och ett förtalat årtionde”:

”En gång hörde jag en intervju med högerns partistrateg Lars Tobisson. Hur hade man burit sig åt för att vända denna atlantskuta av solidaritet och vänsterengagemang till de kommande generationernas ‘satsa på dej själv’- inställning?

Han berättade småskrattande att man bland annat använt en beprövad högertaktik, idén om den så kallade Ägandedemokratin: det gällde att få medelklassen att fokusera på egna fördelar.

Därför motionerade han i riksdagen om att öka sparandet genom skattebefrielse på allemansfonder: ‘Att bredda bostadsägandet är det bästa sättet att åstadkomma en jämnare fördelning av förmögenhetstillgångarna i samhället. Att öka det enskilda aktiesparandet är viktigt …’ (Prot. 1985/86:46 6 december 1985)”

Tobisson skrev boken ”Främling i folkhemmet”. Barbro Hedvall skriver om denna bland annat:

”Lars Tobisson var ledande moderat från 1974 till 2002, partisekreterare, vice partiordförande, gruppledare i riksdagen och moderat första namn i finansutskottet. Hans parti höll kursen också till priset av att spränga en borgerlig regering, våren 1981. Genom bokens alla 550 sidor löper undertexten: Om bara väljarna får klart för sig hur förnuftig den moderata politiken är, kommer de att strömma till.”

egoism 6a

Ja, det tror jag! Vi har envist lärts upp (och låtit oss läras upp) att bara tänka på oss själva!

egoism 3a

Typisk högerpolitik ja;

”Man vägrar se strukturella problem, utan lägger ansvaret på individen. Det är ett oanständigt sätt att argumentera på.”

Och, ja, ”Så blåste Lööf svenska folket”:

”‘Valrörelsen är över. Svenska folket har fattat sitt beslut. Vi nådde inte ända fram. De rödgröna har nu fler mandat än Alliansen, och vi kommer att hålla vad vi har sagt. Därför kommer jag nu lämna in min och regeringens avskedsansökan’, sa statsministern.

Det var logiskt. Och det var då.

Nu är det som att centerledaren Annie Lööf lever i ett slags parallellt universum där valet inte har varit och inget av detta har hänt.

Hon verkar drivas av ett närmast messianskt sossehat, där Löfven ska störtas till varje pris. Mot folkviljan och med röststöd från Sverigedemokraterna om så krävs.

Lööf är David som möter Goliat. Hennes historiska uppgift att sätta stopp för extrema vänsterförslag som gratis mediciner till barn och mer pengar till järnvägsunderhåll.

Sossarna ska knäckas en gång för alla och om detta må ni berätta runt läger­eldarna i hundratals år fram­över.

Eller något i den stilen.

I rapporteringen är allt ljus på spel, rasistisk propaganda och regeringsfrågan. Det är inte så konstigt när vi har ett nyfascistiskt parti som tagit svensk politik som gisslan.

Men riksdagsvalet handlade inte om något av det här. Väljarna röstade inte på spelteoretiska scenarier, definitioner av fascism eller på mest maktfullkomliga partiledare. De röstade på skolpolitik, vårdpolitik och jobbpolitik.

Och även om mycket är oklart just nu så finns det en enda sak vi vet med absolut säkerhet. Väljarna ville verkligen inte ha fyra år till med de förslag Alliansen gick till val på.

Att högerns valmanifest nu ograverat och tack vare SD blir verklighet är demokratiskt förkastligt och djupt förvirrande. Vad är meningen med att rösta om politikerna ändå bestämmer tvärtom när valet är klart?

Här är några exempel på saker de rödgröna hade i sin budget som nu inte kommer hända:

 Läx-rut blir kvar så att skattepengar även i fortsättningen går till ­bidrag till läxläsning för medelklassens barn.

 Det blir ingen tredje pappamånad, och fattigdomsfällan vårdnadsbidraget behålls.

 Den rödgröna budgetens kanske viktigaste löfte var en förbättring av den u­rholkade a-kassan. Den blir nu inte av. Och i sjukförsäkringen behålls den bortre tidsgränsen, så att cancersjuka även i fram­tiden kan tvingas arbets­träna.

 De ökade resurserna till äldreomsorgen fryser inne och ensamma fattiga mammor får inte höjt u­nderhållsstöd.

 Satsningen på mer personal i äldreomsorgen ställs in, pensionärerna får inte sänkt skatt och de ökade a­nslagen till underhåll av järnvägen blir inte av.

Allt detta är politik som fick ett större stöd i valet än den budget som nu r­östats igenom. Att dessa reformer ställs in, medan Alliansens rakt av blir v­erklighet är faktiskt inte riktigt klokt, rent ­demokratiskt.

Det är sant att de röd­gröna inte hade majoritet i riksdagen för sin budget. När SD hade haft sin propagandashow – och lovat permanent kaos i riksdagen om inte partierna gjorde som de ville – borde varningsklockorna ha ringt och förhandlingar tagit vid.

Så blev det inte. I stället sitter vi med ett nyval ingen ville ha, en politik som svenska folket röstat nej till och en supernöjd Annie Lööf.

Bisarrt, var ordet.”

Ja, ”Människan är en omogen tonåring”!

Och vi har journalister som den nedan! 😦

Ohederligt K-G Bergströma

Men vi skulle behöva någon som tar upp de ideologier som partierna grundats på !

egoism 5aSvaga grupper spelas ut mot varandra! 😦

egoism 4aOch vi blir egoister och främlingsfientlighet frodas! Politikerna borde inte späda på detta! Om Hans Swärd kan man läsa här. Han forskar om fattigdom och hemlöshet. Här video med honom om svensk välfärd.

”Men JAG då?”

Valfrihet, hej och hå…

7 oktober, 2014 § Lämna en kommentar

What_about_Me_300dpi_titlecover

Gör reklam igen för boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society” eller ”Men JAG då? Kampen för identitet i ett marknadsbaserat samhälle” av den belgiske psykoterapeuten Paul Verhaeghe!

Britten George Monbiot skriver om denna bok i artikeln ”Sick of this market-driven world? You should be” eller ”Sjuk av denna marknadsbaserade värld? Du borde vara det.” 

Roberts Sundberg i ledare tisdag 7 oktober i DD om valfrihet och vikten av denna:

”Jag tyckte nackdelarna med friskolor övervägde. Andra, borgerligheten och delar av S-partiet, tyckte att fördelarna övervägde. De vann.”

Jag tycker också att nackdelarna överväger.

”Med tiden infördes liknande system som friskolornas gällande äldrevård och behandlingshem.

Anhängarna talade om vikten av valfrihet. Jag förstod inte varför det var så viktigt att göra val, eftersom det visar att det finns något som är sämre (den offentliga skolan eller äldrevården) som måste få väljas bort för att vissa personer ska få (välja) något som är bättre (friskolor, privata vårdhem).

Till de som likt mig hade invändningar mot friskolor, privata vårdhem och annat som kunde väljas inom ramen för så kallad valfrihet sades att man ska se det som att välja mellan olika färger: ingen är bättre eller sämre, bara olika.

Jag kände mig inte övertygad utan stod kvar med tanken att det var fråga om att välja något bättre före något sämre.

Jag tyckte att alla borde få något som var så bra som möjligt. Då fanns inget motiv att välja.”

Bra sagt och sant! Varför finns motiven att välja?

”Erfarenheter visar att det är informationsstarka grupper som först får klart för sig vad som är bäst att välja.

De tenderar att först fylla platserna på friskolor och vårdhem som är bra. Personerna i de grupperna har vanligtvis god utbildning.”

Jag håller med Sundberg i att man inte kan låta bli att tänka att det är fråga om att välja mellan något bättre och framför något sämre, men jag tror inte de informations- och resursstarka alltid förmår bedöma kvalitetsskillnader! Jag vill sticka ut hakan och hävda detta, utifrån mina erfarenheter.

Stefan Sundström skriver i krönika denna vecka om hans gamla mamma som skulle skrivas ut från hjärtklinik i Stockholm:

”Så det blev ett vårdmöte, jag skulle på bokmässan och var rädd för att morsan skulle bli dålig igen när jag inte var i närheten, så jag ville att hon skulle få ett sånt där larmarmband runt handleden, så hon kunde trycka på det om hon råkade ut för nåt. Och helst samtidigt som hon kom hem.

Farstas stadsdelsnämnd hade skickat sin biståndshandläggare till mötet och hon sa att jo, det kunde man väl ordna, men då måste min morsa omgående välja ett företag som skulle vara dom som kom om morsan tryckte på larmet.

– Okej, och vilka bolag kan man välja på då? sa jag, redan lite trött i rösten.

180 stycken vårdbolag skulle min morsa välja mellan för att snabbt få ett larm.

O valfrihet, o hej och hå.

Vi valde ett slumpmässigt, det viktiga var ju att det blev av”

Hur väljer man i en sån situation? Och vem väljer åt en? Rena djungeln! Den som inte har barn eller någon som kan hjälpa en, hur går det för denne?

Men JAG då? Apropå MITT bästa enbart, Sverre Wide i Falun skriver i DD:

”Om man t.ex. lyssnar på ett inslag i radions Studio ett (beteckning ‘ogenerat liberal’ är väl den korrekta?) om vinster i välfärden, kan man vara säker på att få höra någon, t.ex. ett skolbarn, säga hur bra det fria skolvalet och friskolorna varit för just honom eller henne. Och vem vill väl förneka någon något som är bra?

Men det kan inte hjälpas. Försåvitt skolan är en allmän angelägenhet måste den diskuteras ur ett allmänt perspektiv. Och det handlar inte om att bortse från den enskilda människans existens eller behov./…/

Det handlar i stället om att se att det som, åtminstone på kort sikt, kan vara bra för den enskilde mycket väl kan vara mindre bra för samhället i dess helhet. Att ett system mycket väl kan skapa vinnare, men ändå, som system betraktat, utgöra ett misslyckande.

Kanske kan man, så att säga, plocka russinen ur vår skattefinansierade välfärd på ett så långfingrat sätt att man kan kombinera en vinst (profit) med en bättre service för några, men det kommer då att ske på bekostnad av ‘mindre lönsamma enheter’ (läs i glesbygd), som på det sättet till och med blir relativt sätt dyrare – vilket i sin tur, paradoxalt nog, gör att de ‘lönsamma’ enheterna får ytterligare medel och kan öka sin vinst.

Nå, när man försöker förstå denna situation är det inte alls konstigt om man hittar några eller rent av många enskilda personer som anser att privatiseringen av välfärden är bra för dem – det vore konstigare om man inte hittade några sådana. Men det är inte det som är det viktiga.

Det viktiga är, det kan inte nog understrykas, att se saken ur det allmännas perspektiv: Vad är bäst för oss alla och för vår gemenskap? Här kanske någon kritiskt undrar om man alls kan se problemen ur ett allmänt perspektiv. Och vem skall egentligen avgöra vad som är det gemensamma bästa?

Det är, får man då svara, naturligtvis vår gemensamma uppgift! /…/

ll politik, varje politiskt beslut, är eller bör vara ett försök att förverkliga detta allmänna på just det sätt som den enskilda situationen och de enskilda människorna kräver.

Hur svårt detta än är, gör vi det bara ännu svårare för oss om vi glömmer eller förnekar vad politik ytterst handlar om. Ett medvetet förnekande av det allmänna i oss är motbjudande, sorgligt och vore, här har vi de kristna teologerna med oss: synd.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Stefan Sundströmreflektioner och speglingar II....