Greider: skuldbelägg inte de arbetslösa…

18 april, 2012 § 2 kommentarer

I ledaren ”Breiviks politiska sprängstoff” skriver Greider:

”Jag menar att detta är politiskt sprängstoff. Många inslag i hans förryckta världsbild flyter omkring i västvärldens samhällen sedan länge. Sedan åttiotalet har de i olika skepnader fått ett uppsving i takt med att samhällena överallt mer och mer liknar trettiotalets: Massarbetslöshet, otrygghet, politisk apati./…/

Breiviks världsbild finns mitt ibland oss. Och det är en utpräglad högervärldsbild. Konflikter mellan sociala klasser finns inte i hans konservativa värld. Etnicitet är det enda som gäller som analysmodell. Idéhistoriskt går det en lång linje från den konservatism och antimodernism som föddes som motreaktion mot Franska revolutionen, över mellankrigstidens fascism och framförallt nationalsocialism och femtiotalets antikommunism (McCarthy är en förebild för Breivik) och fram till våra dagars högerextrema rörelser där hotet från islam dominerar som skräckbild. 

Förr var det hotet från den internationella judendomen som skrämde högern, men det finns inte hos Breivik – även om det lever kvar hos många andra högerextrema rörelser (liksom hos våldsbenägen islamism)./…/

Men vi har nu – och har egentligen haft det länge – möjligheten att se vad detta terrordåd ytterst handlar om: 
Ett fruktansvärt och våldsamt uttryck för militant konservatism och högerideologi. I vagare former är Breiviks världsbild spridd i långt vidare kretsar. Problemet med Breivik stannar inte vid hans psyke. Det bor i våra samhällen.”

Annonser

”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

17 september, 2011 § 1 kommentar

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ‘You wish you had his money.’ The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ‘reality shows’ which, if they are not ‘contest style’ are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ‘embedded’ with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ‘reality TV‘ which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ‘greatness,’ ‘success’ achievement’ are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ‘winner.’”

I min snabba översättning:

Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ‘Du önskar du hade alla hans pengar.’ [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, ‘avundsjukan ‘är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med ‘den amerikanska drömmen’? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ‘verklighetsshower’ vilka, om de inte är i ‘tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ‘omsluts’ av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ‘storhet’, ‘succé’, ‘prestationer’ har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ‘vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ‘verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ‘kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ‘nya’ verklighetsshow ‘Du är sparkad.’ Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ‘förtjänade’ aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Vadå demokrati och ”frihet? Samt om att bekräfta en empatifattig världsbild, att vilja ha absoultion för ens överdrivna konsumerande…

4 augusti, 2011 § Lämna en kommentar


Torbjörn Tännsjö i artikeln ”Ett öppet samhälle kräver ansvar för det egna ordet”:

”Breivik är full ut ansvarig för sina dåd och ändå meningsfullt ställa frågan om någon annan också har ansvar för att det gått som det gått. Tankarna går förstås i så fall i första hand till ledande politiker. Kan det finnas något i samhällsutvecklingen som bäddar för dåd sådana som dessa? Rör det sig i så fall om något som kunnat undvikas genom en annorlunda politik?

Det är inte lätt att besvara den frågan, men rimliga spekulationer kunde vara att även en politik, som ytligt betraktad är mycket framgångsrik (den får stöd av folkets majoritet, den leder till ekonomisk tillväxt och så vidare) ändå kan ha mycket beklagliga sidoeffekter. Den kan till exempel leda till ökade skillnader i samhället, till bestämda gruppers utanförskap och så vidare, och detta kan vara faktorer som utgör grogrund för högerextremism av Breiviks art. Allt detta är svåra empiriska frågor, men de förtjänar att undersökas i seriös samhällsforskning. Politiker har också en förpliktelse att ta till sig de lärdomar som kan framkomma.

Också den sverigedemokratiska hypotesen, att utvecklingen mot mulikulturalism i sig leder till våldsamma motreaktioner, bör förstås utsättas för kritisk och systematisk granskning.

En bekymmersam fråga är om det inträffade också måste få konsekvenser för det offentliga samtalet. Statsminister Stoltenberg förklarade att svaret på dåden måste bli ett fortsatt öppet samhälle, varpå domaren beslöt att häktningsförhandlingarna med Breivik skulle ske bakom lyckta dörrar. Hur ska vi tänka här? Kan vi behöva kompromissa med öppenheten för att motverka dåd som dessa?

På sina håll stängs
möjligheten till kommentarer på nätet av tidningsartiklar. Är det en rimlig åtgärd? Nej, den motverkar troligen sitt syfte. Den medför att personer med högerradikala åsikter hänvisas till slutna kretsar. De hänvisas till att kommunicera med likasinnade. De tvingas inte möta ifrågasättande av det egna budskapet. Här finns emellertid en annan möjlighet, som verkligen borde förbättra diskussionsklimatet. Tekniker bör brukas som omöjliggör anonyma inlägg på dessa (och andra) sidor. Då framtvingas ett ökat ansvar för vad som skrivs, det blir möjligt att personligen, med invändningar, konfrontera dem som har fördomar, och kanske till och med att avslöja möjliga gärningsmän innan de sätter sina planer i verket. Ökad öppenhet, snarare än minskad, således!

Till sist den mest problematiska aspekten av saken. Finns det behov av självcensur i det offentliga samtalet? Vi har tidigare i vårt land mött detta slags frågeställning i samband med Lars Wilks provokationer mot islam. Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer har rest frågan med ännu större skärpa. Bör man huka för islamistiska terrorhot genom att inte provocera alltför grovt?

Jag har tyckt att svaret är enkelt och självklart: nej. Den enskilde individen får själv avgöra vad slags risk hon vill ta, men rätten att provocera är självklar. Och provokationen är en del i ett långsiktigt upplysningsprojekt. Några få modiga må välja Brunos väg, då den provocerade slår tillbaka, andra Galileos (se fotnot*). Det är ändå rätt att utmana!”

Ja, det var det där med samhälleligt bifall.

*”Fotnot: Giordano Bruno var den italienske filosofen och astronomen som brändes på bål av inkvisitionen 1600 för sin panteistiska världsbild – till skillnad från Galileo Galilei som klarade livhanken genom att avsäga sig sin kopernikanska världsbild till förmån för en geocentrisk.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin humilitation-TVreflektioner och speglingar II....