Statusjaktens konsekvenser…

24 januari, 2016 § Lämna en kommentar

statusjakten konsekvenser a

Ser vi nu resultatet av ett alltmer ojämlikt samhälle, där status känns allt viktigare för väldigt många människor? En viss kategori får det allt svårare? Försöker och försöker att hänga med?

En person jag inte sett på ett tag stötte jag ihop med för en vecka sen. Hon undrade om vi fortfarande bor i vår lilla lägenhet!

”Jo, det gör vi.”

svarade jag. Det är lite lustigt, eller hur man ska uttrycka det: människor ”anklagas” för att de inte tar ansvar, men när människor verkligen gör det så undrar man över det!? 😉

Vad är viktigt? Är det ytan som är viktig?

Familj

  • tid för varandra
  • relationer
  • prata och se varandra
  • göra saker tillsammans

Socialt/vänner

  • hinner” jag höra av mig?
  • Umgås, middagar, fest
  • någon jag vet behöver mig lite extra
  • prata, skratta, dela saker

Fritid

  • tid hemma
  • sysslor
  • avkoppling
  • roligt
  • nödvändigt/måsten

Hobby

  • det jag tycker om att göra som ger mig glädje, avkoppling, utlopp för min kreativitet
  • musik, sport, läsa, baka, träna, pyssla osv.

Jobb

  • sysselsättning
  • tillfreds – trivsel
  • kolleger – gemenskap
  • arbetsglädje
  • meningsfullt
  • osv

Motion

  • rör jag på mig tillräckligt för att min kropp ska må bra?
  • Har jag hittat någon form som passar mig?

Vardag/logistik

  • rullar min vardag på på ett trivsamt sätt?
  • Stressar jag?
  • Har jag gjort ett schema i agendan som hjälper mig/oss med rutiner t.ex.?
  • Behöver jag ändra något?

Avkoppling/själen

  • har jag hittat tillfällen till riktig avkoppling? Ro? T.ex. bad, bastu, bok, musik, bön, avslappning av något slag osv…
  • kommer jag ner i varv ordentligt då och då?
  • Göra upp med saker
Annonser

Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…

29 januari, 2012 § 12 kommentarer

[Snabbloggning igen]. Amerikanske professorn i management och ekonomi Robert Frank inleder sin bok ”Lyxfeber”, kapitlet ”Väl använda pengar?”, med att skriva om den propangrill han köpte på 80-talet och som han fortfarande använder, men som nu håller på att ramla sönder.

Då kostade den strax under 80 dollar dvs strax över 500 kronor.

Hans gamla grill kan troligen repareras, men han vet inte av vem och förmodligen skulle dessa reparationer kosta mer än vad grillen ursprungligen kostade. Så plötsligt finner han sig i funderingar över en ny.

Nu upptäcker han att marknaden för grillar är radikalt annorlunda än för bara 10 år sedan. Han kommer vagt ihåg modeller då med finesser som hans nuvarande grill inte har, men priset var trots detta bara några få hundra dollar (kanske litet drygt 1 000 kronor).

Men som han skriver, det fanns ingenting, absolut ingenting som motsvarar dagens Viking Frontage Professional grillar (se inledande bild)! Och den grillen kostar idag knappt 7 000 dollar, dvs ca 45 500 kronor. Jag antar att det finns ÄNNU dyrare grillar och en hel del människor som har råd med en sådan grill idag, också i Sverige. Framförallt om man avstår från annat och exklusivt satsar på den.

Frank reagerar dock emot denna trend och skulle nog helst vilja behålla sin gamla grill, men få den fixad, som jag uppfattat honom.

Och precis som man kan läsa nedan, så satsar man mer på att köpa (och köpa dyrt och exklusivt) än på att spara, att köpa mer än man egentligen bekvämt har råd med. Se om detta fenomen nedan och pressen på människor i ett allt mer ojämlikt samhälle. En press som ökar (på en massa negativa sätt) när ojämlikheten ökar.

Som min pojkvän i USA sa nyligen att

”… många nog visar mer än de egentligen har.”

Här kan man läsa om Franks reflektioner i denna bok, ”Lyxfeber”, och på temat grillar, på engelska.

När jag sökte på ”Luxury fever” så nämndes den i boken “The narcissism epidemic: living in the age of entitlement” eller “Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [själv]berättigande” (men självberättigande kan vara mer eller mindre sunt och mer eller mindre skadande för en själv och andra), en bok om vilken man kan läsa:

“I en verklighetsshow på TV så vill en flicka som planerar sin ’sweet sixteen’ [en tradition i USA där framförallt flickor särskilt firar sin 16-årsdag] blockera en väg så att en musikkår kan marschera på en röd matta förbi huvudingången till hennes hus.

Fem gånger så många amerikaner genomgår plastikkirurgi och [andra] kosmetiska åtgärder idag jämfört med för tio år sedan och vanligt folk hyr paparazzis som följer dem runt för att de ska se berömda ut.

Gymnasieungdomar attackerar klasskamrater fysiskt och lägger ut youtube-videor av misshandeln för att få uppmärksamhet.

Och i åtskilliga år har amerikaner köpt stora mansions [s.k. McMansions] och dyra bilar på en kredit som de inte har råd med.    

Fastän detta ser ut som en slumpmässig samling av trender idag, så bottnar alla i ett enda underliggande skifte i amerikansk kultur: den obevekliga ökningen av narcissism, en väldigt ‘positiv’ och uppblåst syn på självet [en falsk, inte genuin, tro på en själv, på ens självvärde? För ens värde är grundat på det yttre och grundas fortsatt på det yttre? Något som man kanske inte ska moralisera över, utan som bara är oerhört sorgligt? Se också Barbara Ehrenreich om positivt tänkande och dess effekter och hur detta med ‘positivt tänkande’ missbrukas av dem med makt och används skrupelfritt av guruer, sådana som vill sälja böcker, coacha andra för dyra pengar osv. Och se Åsa Lindborg i artikel ‘Kvinnor med stil’ från 2007 om Linda Rosing och Carolina Gynning].

Narcissister tror att de är bättre än andra, de saknar känslomässigt varma relationer som är präglade av omtänksamhet, söker konstant uppmärksamhet och värdesätter [därför] materiellt välstånd och fysiskt yttre.

 I ’Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [sjäv]berättigande’ så drar professorerna i psykologi Jean Twenge och W. Keith Campbell slutsatser från empirisk forskning och analys av kulturen för att visa på den destruktiva spridningen av narcissism.”  

Dessa två personer verkar intressanta att döma av deras hemsidor. Och det finns ett ”självberättigande” som skulle vara sunt: att fler människor inser att de faktiskt har vissa rättigheter!? Rättigheter till vissa grundläggande saker! Att de av skam inte måste tiga.

För att återgå till Frank och hans bok ”Lyxfeber”:

”Spenderandemönstrens utveckling vad gäller gasgrillar är del i en mycket bredare förändring som har skett de senaste decennierna.

Det handlar inte bara om spektakulärt spenderande hos de rika eller superrika, utan också om spenderandet hos medel- och t.o.m. låginkomstfamiljerna.” 

Spenderandet i toppen har blivit ett virus som fortplantat sig neråt, men man jämför sig inte riktigt med de superrika, utan med sina grannar. Även om man visst sneglar på de superrika och faktiskt kan känna avund mot dem, men denna känsla är inte riktigt opportun (är litet förbjuden, men dock en känsla man känner).

”Husen som medelamerikanen bor i idag är dubbelt så stora som dem de levde i på 50-talet.

Oberoende av var du befinner dig på inkomstskalan så påverkas du av vad andra gör, ingen kan ha flytt från effekterna av de senaste förändringarna i omgivningen vad gäller spenderande.

Bland mycket annat så påverkar dessa mönster vilka presenter du ger på bröllop och födelsedagar och hur mycket du spenderar på middagar vid diverse högtider, priset du måste betala för ett hus i ett grannskap med en bra skola, storleken hos det fordon du måste ha för att du och din familj ska färdas säkert, den sorts gympadojor/sportskor dina barn kräver, universiteten som de behöver gå på om du vill att de ska ha goda framtidsutsikter efter examen [men idag har man inga verkliga garantier där heller, vilket man kan läsa om i Barbara Ehrenreich bok ‘Bait and Switch’], det sorts vin som du vill servera för att markera speciella tillfällen och det sorts kostym/klädsel som du väljer inför en jobbintervju.”

Frank skriver:

”Men det finns också en mörk sida i vårt nuvarande spenderandemönster.

Medan de i toppen av den ekonomiska ‘totempålen’ [som han kallar det!!] har klarat sig spektakulärt bra, så har medelamerikanen knappt vunnit någon terräng alls under de senaste två decennierna och femtedelen i botten har faktiskt lidit inkomstförluster på mer än 10 procent i verkligt värde.

Liknande förändringar har skett i Storbritannien och detta mönster har börjat spridas på andra ställen också.  

Med statiska och sjunkande inkomster, så har medel- och låginkomstfamiljer fått finansiera sitt höga spenderande genom mindre sparande och kraftigt ökande skuldsättning.

I denna process så har vårt personliga sparande fallit stadigt och är nu påtagligt lägre än i någon annan större industrination.

Personliga konkurser ligger på en högre nivå än någonsin.”

Ja, precis det Elizabeth Warren sagt apropå det hon kallar ”medelklassens kommande kollaps.” Personliga konkurser är vanligare än skilsmässor, men de förra är mer pinsamma och något man döljer. Därför blir många förvånade när man påpekar att konkurser är vanligare och man säger också att man inte tror att detta är sant. Förnekar att så allvarliga problem med privatekonomin är vanligare än antalet skilsmässor.

Och som Frank fortsätter:

”Även bland dem som lätt har råd med dagens lyxerbjudanden, så har det funnits ett pris att betala.

Alla – rika som fattiga, men i synnerhet de rika – tillbringar mer tid på kontoret och tar kortare semestrar; vi tillbringar mindre tid med våra familjer och vänner och vi har mindre tid för sömn, träning, resande, att läsa [!!!] och andra aktiviteter som kan hjälpa till att hålla kropp och själ i trim.

På grund av nedgången i graden av sparande, så har den ekonomiska tillväxten saktat ner och ett ökande antal familjer känner sig oroliga för sin förmåga att bibehålla sin levnadsstandard när de pensionerar sig.”

Och han tillägger:

”I en tid när vårt spenderande av lyxvaror växer fyra gånger så fort som de offentliga utläggen, så förfaller våra landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av vår offentliga infrastruktur, vilket sätter liv i fara.”

Hur borde detta kännas för dem med enorma hus, bilar, pooler – och som i Sverige RUT-avdrag för att städa sitt stora hus, så de ”kan vara med barnen”?

”Våra parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade.

Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott /…/ ligger kvar på höga nivåer.

Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden.”

Och att hålla efter våra gemensamma vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, sjukvård och omsorg gemensamt/tillsammans skulle skapa jobb och efterfrågan, på  både varor och tjänster, men delvis av annat slag.

Och allt detta är sådant som vi ju alla faktiskt tjänar på, direkt och indirekt och i större eller mindre grad? Och sådant som i slutänden är viktigare än den där supergrillen, enorma bilen, jättehuset osv.? Undrar om inte en majoritet tycker så, om de insåg att man faktiskt kan välja där!? Insåg att det inte finns något ofrånkomligt i detta sakernas tillstånd.

från chatt med Göran Greider.

Samhället skulle på en massa sätt bli trevligare att leva i? För alla! Inte bara för dem som har små eller inga inkomster, utan också för medelklass och även de som har mest i inkomst. Alla skulle slippa den där stressen och tävlan och kunna använda sin energi, kreativitet och fantasi kanske mycket bättre, på saker med mer verkligt värde?

Se ”Paul Krugman om rat race och allas kamp mot alla …”:

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Barbara Ehrenreich skriver också apropå ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de filtreras genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

17 september, 2011 § 1 kommentar

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ‘You wish you had his money.’ The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ‘reality shows’ which, if they are not ‘contest style’ are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ‘embedded’ with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ‘reality TV‘ which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ‘greatness,’ ‘success’ achievement’ are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ‘winner.’”

I min snabba översättning:

Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ‘Du önskar du hade alla hans pengar.’ [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, ‘avundsjukan ‘är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med ‘den amerikanska drömmen’? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ‘verklighetsshower’ vilka, om de inte är i ‘tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ‘omsluts’ av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ‘storhet’, ‘succé’, ‘prestationer’ har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ‘vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ‘verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ‘kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ‘nya’ verklighetsshow ‘Du är sparkad.’ Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ‘förtjänade’ aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Frihet – vad är det?

18 juli, 2011 § Lämna en kommentar

Läs om ”Frånsprungen – hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen”, samt se Robert H. Franks hemsida. Se bloggen Mellan anpassning och motstånd om Franks bok:

”… vad som går att tyda av boken Frånsprungen och bevisen som författaren lägger fram skulle dessa människor må mycket bättre av mera jämlikhet. Ja, faktiskt alla i hela samhällsstegen skulle må bättre enligt författaren, som på ett mycket övertygande sätt lägger fram varför./…/

Någonstans i balansen mellan individen och kollektivet finns lösningen. Det som på kort sikt är bra för individen är inte alltid bra för kollektivet (eller ens för individen själv på lång sikt). Häri ligger utmaningen för framtidens politiker (som vill ha ökad jämlikhet), både retoriskt och pragmatiskt, hur vi får en ökad förståelse för det gemensamma samtidigt som vi visar på hur detta är bäst för individen. Hur kan vi sänka tempot på vårt samhällsbygge så att tid finns att tänka tanken fullt ut. Att säkra upp underifrån är klassik jämlikhetspolitik för frihet åt individen. Franks tydliga belysning av hur ojämlikheten drabbar alla samhällsskikt bör ge alla som kämpar för jämlikhet självförtroende att våga satsa på sin tro att detta leder till ett bättre samhälle för alla.”

Diverse funderingar och reaktioner nu när jag är i USA i 6,5 veckor bland amerikaner och alltså inte som turist. Bland annat angående den högt hyllade så kallade ”friheten.” Vad är verklig frihet? De som tror sig ha den tycker inte jag har den. För mig är de de slavar som de menar att vi är i socialistiska (kommunistiska) Sverige.

Dessutom verkar de ha minst lika många säkerhetsföreskrifter som vi har, om inte fler. Apropå ”storebror som talar om för dig” och trygghetsnarkomani.

Hungriga vargar jagar inte bäst! I alla fall inte på något längre sikt. Kanske inte ens på kortare sikt. De blir utmattade, tänker sämre, löser problem sämre, deras kreativitet blir sämre… Och deras så kallade ”frihet” är ingen frihet i mina ögon.

Det vi gör påverkar andra mer eller mindre. Ibland väldigt mycket och andra gånger kanske inget alls.

Har alla lika stora möjligheter att påverka andra och deras liv och vardag? Andra väldigt mycket mindre?

Har vi rätt att ställa större krav på dem med makt?

En aktörs agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det kan finnas situationer där fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt (s. 36 i Nationalekonomi för vänstern).

Hur blir det om kostnaderna för de negativa sidoeffekterna, kostnaderna för dennes agerande, inte kan bäras av småföretagaren?

Ja, hur är det med vår frihet? Får eller kan vi agera hur vi vill?

Vad gäller externaliteter går det onekligen att diskutera var gränserna går.

Och är det verkligen ”survival of the fittest” som borde råda? Är det däråt vi går? Där vi hävdar vårt oberoende av andra?

Det finns både överdrivet beroende- som överdrivet oberoendebehov. Jag tror att inte ens den individ som är äkta autonom (psykologiskt självständig) kan fungera helt själv eller ensam hela tiden eller hela sitt liv, vi är beroende av andra, men sällan totalt beroende (om vi inte är paralyserade fysiskt eller psykiskt). Den äkte självständige är både oberoende OCH beroende och kan erkänna det för sig själv och andra, samt har äkta empati och medkänsla och kan erkänna sina svagheter och ta ansvar för dem (dvs. behöver inte ha ansvarsfrihet).

Jo, som Pippi Långstrump säger:

Den som är mycket stark [fysiskt eller i makthänseende] måste vara mycket snäll!”

Jag tycker intensivt illa om det högern gör i Sverige – och hela västvärlden. Och hur den spelar på egoistiska sidor i människor, men förment för allas vårt bästa. Vilket jag anser att det inte alls är.

För att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar…

10 maj, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 11 och 12 maj, se slutet].

Nationalekonomen Niklas Jakobsson skriver i ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Externaliteter. Varför ska man beskatta bilism och subventionera vaccinationer?” s. 48 angående vidare läsning:

Robert H. Frank argumenterar i boken Frånsprungen (Falling Behind) på ett underhållande sätt för hur USA:s ojämlikhet har drivit fram en utgiftskapprustning där medelklassen utarmas i sina försök att hålla jämna steg med sina grannar.”

Han skriver vidare, också på sidan 48:

”Oavsett vilka politiska bedömningar man gör är kontentan med externaliteter relevant att diskutera – och det är uppenbart att dess existens gör det svårt att försvara en klassisk låt-gå-inställning [förlitandet på den osynliga handen, som leder till passivitet – och i värsta fall uppgivenhet. Vadå, ge framtidstro?].”

Anledningen till att jag äntligen bloggar om detta är Göran Greiders ledare nu på morgonen ”Det här landet är inte längre mitt”:

”Det börjar bli outhärdligt att leva i detta land. För inte så länge sedan kunde vi litet till mans känna den där speciella stoltheten över att skillnaderna mellan fattiga och rika trots allt inte var himmelsskriande i Sverige. Ja, fram till början av åttiotalet minskade rentav skillnaderna och hade gjort det sedan åtminstone efterkrigstiden.

Nu går det inte längre att känna den stoltheten. Och den förlusten är förstås inte bara svensk: i land efter land finns den där gnagande obehagskänslan av att något är fel, när klassklyftorna ökar överallt. Och den känslan gnager nog långt in i de bättre ställda skikten. Allt tyder nämligen på att människor mår bättre i mer jämlika samhällen. När klyftorna är stora ökar statushetsen, stressen och jakten på det som ger prestige: resor, dyra bostäder, bilar. Den amerikanske ekonomen Robert H Frank ser i en bok som kom för ett par år sedan hur ett slags konsumistisk kedjereaktion startar när de översta skikten i samhället beviljas skattesänkningar eller våldsamma löneökningar. Det leder till att skikten därunder också vill skaffa sig större hus och bilar och så vidare neråt i samhället – där de nedersta lånar till konsumtion eller helt kapas loss från samhället.

Dagens Eko sände igår ett bra inslag om just fattiga och rika. Man drog fram statistik som visar att de som har högst inkomster har fått det mycket bättre de senaste tio åren och dragit ifrån ytterliga i jämförelse med dem som har lägst. Och inte bara det: Av de 100 postadresser där de högsta inkomsttagarna bor återfinns 96 i Stockholm. Och då talar vi förstås om förorter som Bromma eller Saltsjöbaden.

Vad betyder det? För det första är det ett ytterligare bevis på att klyftorna rusar iväg. Men det är också bra att det klargörs att Stockholm håller på att bli ett reservat för just höginkomsttagare – eller rättare sagt: delar av Stockholm. I Rinkeby eller Tensta bor det inte många rika. Men dessa siffror kastar onekligen ett avslöjande ljus över hela den politiska debatten där ett av de absolut vanligaste temana är: Hur ska partierna locka medelklassen i storstäderna? Det är de som kallas mittenväljarna. Men det som gömmer sig bakom denna mytiska grupp i den politiska debatten är just intressena hos de bäst ställda i samhället.

En politisk debatt som fixerar sig vid den frågan har kört fast i ett blint klasstänkande, där de redan välbeställda hamnar i fokus för den politiska viljebildningen och görs till föremål för alla tänkbara omsorger. I själva verket är delar av Stockholm helt enkelt extremt. Andelen höginkomsttagare i de mest prestigefyllda delarna av denna maktstad är extremt. De redan rikaste hushållen har de senaste åren gödslats med jobbskatteavdrag, borttagen fastighetsskatt samt RUT – och ROT-avdrag (dessa två bidrag kostar idag uppåt 20 miljarder!). 

Hur är det möjligt att den politiska debatten allra mest värnar om dem som redan har det väldigt bra? Delvis beror det tyvärr på att en del av den nyrika klassen också består av den mediala klassens bäst betalda skikt. Dessa skickar gärna ut reportrar till problemtyngda, invandrartäta förorter för att exploatera etniska frågor – men de skickar inga undersökande reportageteam till de verkliga problemförorterna, dvs sådana som Bromma eller Saltsjöbaden. Ty där bor de ofta själva. I ojämlika samhällen blir investeringarna ofta ganska irrationella, eftersom resursstarka grupper kan ropa högre på bidrag eller skattesänkningar.

Naturligtvis beror denna utveckling mot större klassklyftor även på globaliseringen – i  vart fall tas den som intäkt och ursäkt för att öka ojämlikheten.

Men det finns inhemska aktörer som arbetar hårt på att segregera detta land. Några dagar innan Ekots reportage sändes publicerades en debattartikel av tjänsteföretagens organisation Almega. Där krävde man att ingångslönerna för unga borde frysas i tio år. Syftet enligt dem själva är att skapa fler jobb åt ungdomar. Men som bland annat LO påpekat, finns inget sådant samband. Syftet med Almegas utspel är i själva verket ett annat: att skapa ett tjänarsamhälle. Också finansminister Anders Borg har varit inne på detta, att få ner löneökningarna för dem som redan har ganska dåligt betalda arbeten. Det kan han dock inte säga rakt ut hursomhelst, och därför har han och Alliansen satsat på skattesänkningar. Jobbskatteavdragen tjänar precis detta syfte: att dämpa lönekraven. Särskilt hos låg- och normalinkomsttagare./…/

Landet tillhör de rikaste skikten i samhället och deras politiska representanter heter Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det fantastiska är att de har lyckats med denna omvandling av Sverige utan att kalla den vid dess rätta namn.”

Och de allra längst ner i samhället bidrar inte till konsumtionen, för de har helt enkelt inte råd att konsumera! Detta är vad jag med egna ögon ser i USA. Dessa har inte heller råd med mat som är hälsosammare. Frukt bland annat är dyrt för dem!

Se återigen Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps. Se övriga inlägg under kategorin Elizabeth Warren.

Ja, de enda som vinner på den politik som förs är de som redan har allra mest! Vi i medelklassen och därunder vinner inget på den.

Jag skulle vilja skriva mer om externaliteter. Vad dessa teorier visar är i korthet att vi påverkar varandra på en rad olika sätt vare sig vi vill det eller inte. Det innebär att det som är frihet för en kan vara ofrihet för en annan.

Jakobsson skriver att (s. 47):

”När vi tänker efter finns det mängder av saker som påverkar andra utan att någon form av betalning eller kompensation utgår.”

Nej, inget är ofrånkomligt.

Jag kommer också att tänka på vad George Monbiot har skrivit om att det kanske är de rika som bidrar mest till miljöförstöringen på denna jord. Inte de allra, allra fattigaste, för de har inte chans att göra detta. Se övriga inlägg under kategorin George Monbiot.

Se artiklar av Robert H. Frank i New York Times.

Tillägg 11 maj: se Kjell Rautio i ”Medelklassens växande fallandeångest – en allt viktigare politisk faktor.”

Tillägg 12 maj: se ”Vip-kortet ger dig snabbare vård.” Se också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.” Och Alliansfritt Sverige i ”Det är ju bara tre chipspåsar!”

Slutet på en era eller strävan efter balans eller om att känna sig väldigt ensam i sin syn på fenomen i samhället…

25 oktober, 2010 § 1 kommentar

[Uppdaterad 26 oktober, se texten nedan].

Bild ovan från seminarium med professor Anne Bamford från Storbritannien i helgen.  Klicka på den för att göra den större och lättare läsbar (tyvärr blev den något suddig!).

Se artikeln ”Alliansens skolpolitik- det stora återtåget”:

”Behöver industrin folk som kan stava eller risktagare och problemlösare? Den retoriska frågan ställer forskaren Anne Bamford som studerat skolor i hela världen för FN-organet Unescos räkning.

Det finns skäl att känna sig skeptisk till Anne Bamford, internationellt erkänd skolforskare som anlitas av FN-systemet för världsomspännande studier inbjuden till Sverige som hon är av Adobe, företaget som säljer några av de mest använda datorprogrammen. Vilket gör att en informatör från företaget sitter med som förkläde under hela intervjun.

Men när hon börjar berätta om hur hon ser på skolorna runt om i världen är det svårt att inte se att hennes slutsatser går att överföra till vad som händer i Sverige efter det senaste riksdagsvalet [2006?].

Hon aktar sig dock noga för att kritisera regeringen i något enskilt land. Men det hon säger är en svidande kritik av de förslag till skolpolitik som alliansen lagt fram.

[Hon var dock igår ännu tydligare i sin kritik av skolpolitiken som förs i Sverige och oviljan att lyssna till några invändningar mot dess politik, från skoldepartementet, än hon kanske varit tidigare? Ett skoldepartement som säger sig inte ha tid att lyssna om jag uppfattade henne rätt].

Nu ska det bli ‘ordning och reda i klassrummen’ med allvetande lärare, och elever som lyssnar och fogar sig.

Den gamla gymnasieskolan gör sitt återtåg med en uppdelning mellan linjer för dem som ska vidare till högskolan och rena yrkeslinjer, betygsliknande omdömen redan i ettan och kanske även betyg i ordning och uppförande. Åtminstone hyllar skolminister Jan Björklund Stockholmsmoderaternas tilltag som ännu inte är någon del av alliansens politik.

Ledordet är att ‘säkra kunskapsmålen’. Sverige framställs som ett land där det är färre läxor och färre prov än i något annat land i världen, och där eleverna skolkar och kommer för sent.

‘Ingenstans är det stökigare i klassrummen än i Sverige’, skriver Lars Leijonborg och Jan Björklund på DN debatt 30 maj 2006. Men frågan är om man kan göra sådana jämförelser.

Det relativa stöket ökar i klassrummen om eleverna arbetar självständigt jämfört i mer auktoritära länder, det säger sig självt. Frågan är om det påverkar studieresultaten, och det verkar det inte göra.

Tvärtom presterar svenska elever betydligt bättre än genomsnittet i OECD-länderna, enligt undersökningar som gjorts.”

Anne Bamford sa att vi fortfarande är i topp vad gäller innovationer i Sverige, men hon befarar att vi kommer att rasa  i och med att musik (bland annat) tas bort som kärnämne i gymnasieskolan och görs till ett frivilligt ämne. Man har visat att barn vars mödrar är musikintresserade och kan förmedla detta till sina barn får barn som är högre presterande i skolan. Barn som saknar detta hemifrån kan dock bli kompenserade genom att framförallt musik är ett obligatoriskt, inte frivilligt, ämne.

Men för alliansen så gäller det att spara på utgifterna och dessutom undrades det i paneldebatt, som följde på Bamfords föreläsning, om politikerna är rädda för emotioner och människor som är äkta kreativa – och kanske levande?

Nu till själva detta blogginlägg.

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i kapitlet ”The end of an era” eller ”Slutet på en era” i The Spirit Level om forskning från Harwood Institute for Public Innovation i USA som visat att människor känner att ”materialism” på något sätt kommer mellan dem och tillfredsställelsen av de sociala behov de har.

En rapport med titeln ”Yearning for Balance” eller ”Längtan efter balans”, baserad på en nationell kartläggning av amerikaner, kom fram till att de som tillfrågats i denna nationsvida kartläggning var djupt ambivalenta över välstånd och materiella vinningar. Wilkinson och Pickett skriver i min amatöröversättning från engelskan:

”En stor majoritet människor ville att samhället skulle röra sig bort från girighet och överdrifter mot ett sätt att leva som är mer centrerat på värderingar, gemenskap och familj. Men de kände att dessa prioriteringar inte delas av de flesta av medamerikanerna, som, trodde de, hade blivit i ökande grad sönderdelade [i enskilda enheter, där var och en är sig själv nog, inte i sammanhang av olika slag, ‘atomized’ är ordet i texten], själviska och oansvariga.

Som ett resultat av detta kände de sig ofta isolerade och ensamma.

[se artikeln ‘Självklart att han skjuter i Malmö’ där ‘Timbuktu’ skriver:

‘I en tid då vi röstar med plånboken och sätter jaget i främsta rummet kommer saker som medmänsklighet, kollektivism och hänsyn att bli allt dyrare.’

Hur många vill egentligen ha det så här, dock?]

Dock, säger rapporten, när människor fördes tillsammans i referensgrupper för att diskutera dessa saker blev människor förvånade över att upptäcka att andra delade deras syn på saker och ting!

Snarare än att förena oss i en gemensam sak, så upplevs ofta den olust vi känner över förlusten av sociala värderingar och sättet som vi dras in i jakten på materiell vinst som en helt privat ambivalens som skär av oss från andra.

[Tillägg 26 o0ktober: se bloggen Do nothing day i inlägget ‘Rasismen – alla ska med?’:

‘… jag anser att rasismen som problem skiljer sig på många punkter från patriarkatet som problem också. Jag anser att rasismen drabbar vita såväl som icke-vita på samma konkreta, kännbara sätt.

Patriarkatet har vinnare och förlorare på ett annat sätt, även om man också kan påstå att männen förlorar i slutändan genom att vinna makt, status och pengar men samtidigt förlora sin själ, sitt känsloliv och sina relationer (och det senare är mycket mycket viktigare än det tidigare, så djupast sett är även män i patriarkatet förlorare).

Men rasismen har inga vinnare, inte ens kortsiktigt, eller ‘å ena sidan, å andra sidan’-vinster.

Jag anser nämligen att rasismen är, om inte ett högerprojekt på det sättet att högern uppfunnit rasismen (för så enkelt tror jag inte det är), så någonting som högern har allt att vinna på, och därmed har vanligt folk allt att förlora på rasismen.

Men vita drabbas av rasismen bakvägen, på ett lurigt sätt.

Rasismen är nämligen ett sätt att söndra och härska. Att ställa klass mot klass, att förhindra förening och solidaritet över klassgränser och att helt blanda bort klassbegreppet genom att göra om klass till ras.

Rasismen drabbar alltså vita människor genom lägre löner och sämre levnadsvillkor allmänt, för vad rasismen konkret gör är att skapa en acceptans för sämre levnadsvillkor och sämre ekonomiska villkor, eftersom att den vita underklassen har en ännu lägre underklass under sig i den icke-vita underklassen.

Och när man har fått den vita underklassen att slå neråt och koncentrera all sin kraft och energi på människorna de har under sig, istället för att sparka uppåt i samhällshierarkin, då har makten fri inkörsport i samhället.

Då väntar snabb nedmontering av allt som kan monteras ner och bäras bort. Alla våra gemensamt ägda tillgångar riskerar att smygflyttas över i kapitalisternas fickor.

Rasismen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet kan också bli den dimridå som alla andra politiker kan dölja sina fula förehavanden bakom. Sverigedemokraterna tjänar som det dåliga exemplet, alla andra politiker blir goda och samhällsuppbyggliga i jämförelse. Och alla älskar att jämföra sig med dom].”

Den där känslan att man är ensam i sina reaktioner på det som ske i samhället har George Monbiot och Pierre Gilly också skrivit om.

Bo Degerman skriver i ”Att linda upp Marx i Falun” i kulturdelen (inte utlagd på nätet än):

”De borgerliga bedriver hetsjakt på sjuka. A-kassan försämras. Socialbidragen ökar men har sänkts som straff för att folk behöver dem när andra trygghetsanordningar skurits ner.

Marx talar om att arbetarna skall bryta sina bojor. Det kan i modern välfärdspolitisk tappning översättas till att alla har rätt till trygghet och att våra handlingsmöjligheter inte är förbi när vi ställs inför skiftande problem i livsförloppet.”

Och som Motvallsbloggen skriver refererande till bloggen Do nothing day, om det där med ”Incitament och sånt”:

”På bloggen Do Nothing Day (jag hittar tyvärr ingen permalänk till inlägget, tipsa mig gärna om jag är blind) hittar jag en genial tanke

’Fattiga företag är dåligt för samhället, men fattiga människor är bra? Tänk om man hade tänkt tvärtom. För jag kan inte riktigt förstå varför man inte lika gärna skulle kunna säga att – äh, företagen behöver väl inte gå med vinst heller. Ju fattigare företag vi har desto mer anstränger dom sig! Och då löser dom våra världsproblem, klimatkrisen och ekonomikrisen och allting, när dom får lite piska på sig!’

Frågan är alltså varför arbetslösa och sjuka behöver fattigdom som incitament att anstränga sig och vilja arbeta medan företagen antas fungera bäst och bli effektivast om de gör enorma vinster.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin balance in lifereflektioner och speglingar II....