Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…

Ja, är det så?

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.

När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…

Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?

Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?

Om hennes bok kan man läsa:

”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.” 

Och vidare:

”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”

Ja, finns det ett offerklandrande synsätt som passar fint med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna?

Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!

Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.

Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.

Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?

Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.

En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.

Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?

“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.

Och om vilseledning av debatten:  Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!

Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.

Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!

Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.

Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!

Ehrenberg skriver:

”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.

Jo, Anders Borg såklart.

Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”

Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”

I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:

”Medan Anders Borg rider på utnämningen ‘EU:s bästa finansminister’ får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.

Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.

Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.

Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”

Om auktoritär kapitalism…

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på denna snabbloggning. Har samlat en massa material för bloggning, som ännu inte blivit av. Nu vill jag få något av detta på pränt.

Nej, varför måste skola, vård och omsorg spara? Ingen för längre den diskussionen. Att det kan bero på alla skattesänkningar. Kommer att uppdatera denna postning med kommentar om landstingsekonomi med underskott, vilken inte minst kan bero på privata vårdcentraler som gör planerandet för landstinget osäker, om vårdvalshanteringen som sköts av landstinget (den kostnaden ligger alltså på landstinget! I alla fall i det landsting som jag tillhör, om jag förstått det rätt). Och om vårdcentral går i konkurs är landstinget tvunget att bereda plats för denna vårdcentrals listade patienter.

Johan Ehrenberg skriver bra i ledarkrönikan ”Vi företar oss saker”:

”Någon måste hyfsat neutralt skapa förutsättningar för alla företagare, det går inte att driva företag i laglöst land och det går inte att utveckla företag om de enskilda företagen skulle ordna anställdas trygghet, sjukvård, utbildning, barnomsorg och så vidare./…/

Människor har alltid organiserat sig och företagit sig saker, själva organisationen kan ha varit en stam, en familj, en demokratisk organisation, ett kooperativ, ett aktiebolag eller en offentlig sektor.

Vi företar oss saker.

Problemet är att detta företagande ibland sammanblandas med ekonomisk privat vinst, jag är djupt övertygad om att inget riktigt företag, ingen riktig idé i grunden motiverats av snöd girighet, alla saker som uppfinns och utvecklas kommer av människans vilja att just upptäcka och utveckla.

De företagare som lyckas (numera kallas det ‘entreprenörer’) förvandlas ofta till misslyckade kapitalplacerare, de har skapat något riktigt ihop med andra, men ägnar resten av livet åt att förmera kapital, vilket är en i grunden rätt trist och meningslös sysselsättning.

Man skapar ju inget.

Bara flyttar pengar i en ständig rädsla för att inte få mer av detta ingenting./…/

När företagare förvandlats till meningslösa kapitalägare (som riskkapitalisterna) så är skattehatet bara en fråga om girighet./…/

Däremot lär sig inte de stora företagen att undvika vinstutdelning. Lustigt nog har man alltid råd att betala ”skatt” till ägarna, men inte till staten. Även dåliga år kommer aktieutdelningen, annars riskerar ju börskursen att sjunka. 

MEN ÄR DET INTE BRA att bolagen behåller pengarna istället för att det går till statskassan? Nej, tyvärr är mer pengar till företag inte alls detsamma som mer utveckling av företagandet (även om den enskilda företagaren ju tror det). Mellan åren 2003 och 2010 gjorde det stora svenska näringslivet bruttovinster på hela 8 230 miljarder kronor.

Ändå investerades bara 2 986 miljarder. Hade man fått några hundra miljarder till i sänkt skatt hade det inte inneburit fler jobb eller mer investering. För det är ju inte pengar man saknar./…/

Likställ kapitalinkomster med löneinkomster. Då kan man sänka skatten på lön och höja på kapital.

En annan enkel sak vore att införa en skatt på brutto­vinster, alltså en skatt på företagets rörelse­överskott innan man gör avdrag och bokslutsdispositioner.

En sådan skatt skulle bli lika för alla företag och bara beskatta det verkliga överskottet, inte det påhittade bokslutsöverskottet. Små som stora företag skulle betala lika mycket, skatten skulle i procent vara mycket låg men rättvis. Och lätt att räkna ut affärsplanerna./…/

… en rätt meningslös sysselsättning i ett läge där makten över pengarna lämnats över till ett litet fåtal. Men det är synd då skattesmitning hos företag förstör stödet för företagande.”

Som amerikanskan Elizabeth Warren säger ”Ingen blir rik på egen hand…”:

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Ehrenberg skriver i blogginlägget ”Så ser världen ut när man inte agerar”:

”Den myt borgerliga partier velat odla sen 70-talet i Sverige är att fler människor måste äga privat och därigenom ska världen bli mer jämlik genom ökat privat ägande.

I själva verket är utvecklingen sådan att allt mer ägande hamnar hos allt färre individer på jorden. Vi har enskilda ägare som är lika mäktiga som små stater (vg ägandet, ännu kan inte rika individer fatta lagar och styra privat över rättsväsende eller militär… De försöker nog, men möter motstånd. Staterna är fortfarande starkare.) Men när det gäller ägandet är makten total. Den som äger styr det han/hon äger./…/

1% av världens medborgare äger 40,1% av ALLT!/…/

Den här utvecklingen har skett under den tid då politiken över hela världen officiellt talat om att ‘sprida ägandet’ och ‘minska klyftorna’.

Sicket hyckleri.

Det finns en annan slutsats man kan dra av det här.

Det är inte underligt att de tio procenten som äger nästan allt, tycker att det där med skatt på ägandet inte är nån bra idé…”

Ja, en allt mindre grupp får ett allt större inflytande! En väldigt LITEN grupp får väldigt STORT inflytande. Detta är knappast demokratiskt.

Se tidigare blogginlägg ”Filantropin de har i USA och som nu kommer mer och mer i Sverige: underminering av social ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…” 

Fler och fler börjar se problemet med välgörenhet och demokrati. Även skoldebattören Diane Ravitch skriver om denna rörande skolan. Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget ”Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärernas pojkklubb’ [vilket är exakt vad det är!!??] – om välgörenhet i skola och utbildning…” Se alla inlägg om filantrokapitalism.

Vadå, frihet och demokrati? Och vadå ens valfrihet?

I ”Nyliberal styrningskonst under huden” i senaste nummer av magasin Tiden kan man läsa:

”… den nyliberala styrningskonstens aktivism skapar en värld av asociala medborgare. I ständig konkurrens med varandra./…/

Nyliberalismen utgår inte från att människan är en homo economicus – den syftar till att göra henne till en sådan./…/

Genom aktiva politiska ingripanden skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad, i ett köpcentrum.”

Är detta ”frihet”?

”Nyliberalismen skapar ‘rationella aktörer och framkallar marknadsorienterat beslutsfattande på alla områden.”

Själ- och empatilösa robotar? Vadå, bry sig om andra eller varandra?

Gagnas någon enda en egentligen av detta slags samhälle? Ens de rika? Som mer och mer måste bosätta sig i gated communities?

Wendy Brown (se föregående postning om att ”Nyliberalismen gör oss asociala”) skriver/säger:

”[Ä]ven när staten drar sig tillbaka från vissa områden och vissa statliga funktioner privatiseras, så avvecklas inte styrningen, utan istället utvecklas en ny styrningsteknik.”

Så vilket system vi än väljer så krävs styrning!? Hör och häpna. Kunde man inte då fråga sig vilket styrningssätt som ger oss medborgare mest inflytande och vilket som ger minst?

Och vidare kan man läsa i artikeln:

”Ett agerande som är mönstergillt ur ekonomiskt perspektiv kan därför fortfarande klandras ur ett moraliskt perspektiv./…/

Politik liksom ekonomi kommer att handla om nyttomaximering, den enda moral som gäller är påbudet att ständigt leta efter genvägar, där man kan få mer genom mindre ansträngningar.

Det att vara slut och själviskt beräknande är inte längre något klandervärt utan att vara en ansvarstagande aktör på marknaden – och i samhället.”

De ”smarta” kan således arbeta mindre, medan vi andra dumskallar måste arbeta till vi fyller 75 år!?

Vill vi ha ett samhälle med egoister? Och garanterar detta system att vi utnyttjar alla de resurser som vi människor var och en och tillsammans besitter utnyttjas? Vad slags människor premieras i detta system?

Skulle vi kunna motverka det genom att INTE välja privatskola, privat vårdcentral osv? Hålla oss till offentlig vård, skola och omsorg? Och försöka förbättra dessa verksamheter om och när de behöver förbättras?

Och återigen så undrar jag vad som säger att en friskola, privat vårdcentral osv skulle vara bra eller bättre? Det är som att köpa grisen i säcken? I vården har t.ex. läkaren ett informationsövertag:

”Särskilt intressant blir informationsfördelningen när man studerar sjukvård. Läkare och patienter har olika mycket information om kroppen, olika sjukdomstillstånd och risker.

Efter ett besök på vårdcentralen kan du som patient sällan uttala dig om den vård du fått är bra eller dålig. Du vet inte vilka tester de genomfört, vilka de borde ha genomfört eller vilka behandlingar som är lämpliga.

Skillnaden i kunskap förstärks av den stora osäkerhet som förknippas med sjukvård. Är det behandlingen som gjort dig frisk eller är det kroppen själv som bekämpat sjukdomen? Var läkemedlet du fick helt onödigt eller nyckeln till ditt tillfrisknande?

Här finns uppenbara risker för att vårdgivaren utnyttjar sitt informationsövertag på en mängd olika sätt. Läkaren kan sälja på patienten onödig medicin eller avråda patienten från att genomföra en dyr operation som hon har rätt till.

Amerikanska studier visar till exempel att antalet genomförda kejsarsnitt påverkas av hur lönsamt det är för vårdgivaren att genomföra ingreppet.

Om man lägger till att det är närmast omöjligt att upphandla komplexa tjänster som sjukvård, så kan man med nationalekonomisk teori förstå vilka problem som vårdvalsreformer har att brottas med.”

Dessutom har det varit möjligt att byta vårdcentral och skola redan förut, så den möjligheten är inget nytt med den s.k. valfriheten.

Valfrihet och frihet är bara två retoriska begrepp för att manipulera människor? Men i det samhälle som håller på att växa fram så kommer inte människor att få ökande frihet eller kanske ens valfrihet, utan mindre? Därför att ”friheten” och ”valfriheten” handlar om hur mycket pengar du har. Läs intervju med Marta Szebehely Dagens Arena ””Det finns en naiv tro på konkurrens i välfärden”:

”– Det finns en väldig naivitet i Sverige i hur man ser på de här frågorna. Man tror att när man öppnar upp för konkurrens så kommer det automatiskt att bli bättre. Det påstår ju den ekonomiska teorin och den politiska ideologin. Men man vet inte.

Det finns varken svenska eller internationella studier som visar på att det skulle blivit bättre. Det är ju på ett sätt lite märkligt, för vi lever i en tid då allt man gör inom socialtjänsten ska vara evidensbaserat. Samtidigt är det här inte det minsta evidensbaserat./…/

Det som forskningen visar, är det ett grundskott mot hela den föreställningen?

– Ja, det tycker jag. Föreställningen bygger på fromma förhoppningar. Jag tycker man kan se på hur reaktionerna mot SNS-rapporten blev, främst från de privata utförarna i vård, skola och omsorg,.

De blev ju så extremt hätska och väldigt aggressiva eftersom de såg det som ett hot. Så uppfattar jag det.

Om vi går från att prata om kvalitet till kostnad. Ni kunde inte visa på några kostnadsminskningar?

– Nej precis. Den senaste uppföljningen är gjord av Socialstyrelsen som tittade på vad som har hänt mellan 1998 och 2003. Då jämförde man kommuner som har all sin äldreomsorg i kommunal regi med kommuner som lagt ut en del på privata aktörer. Då fann man att det var lite lägre kostnader i de kommuner som hade allting kvar i kommunen.

Hur kommer det sig tror du?

– Dels handlar det om transaktionskostnader. Upphandling kostar, kontroll kostar.

Men det har man inte koll på.

Jag hittade en rapport från Konkurrensverket där man hade intervjuat tjänstemän i femton kommuner.

Alla hävdar att det är bra med konkurrens. Men de kan inte svara på om det blivit billigare eller om kvaliteten blivit bättre.

Konkurrensverket skriver själva att det här beror på att målsättningen är politisk snarare än ekonomisk.

Tjänstemännen följer inte upp och tar reda på konsekvenserna eftersom det här är ett politiskt beslut.

Utgångspunkten är att konkurrens är bra, valfrihet är bra i sig.”

Och här kommer något viktigt:

”Carema hade mellan åren 2007 och 2009 en avkastning på 33,4 procent på eget kapital, vilket är extremt högt. Hur ser det ut generellt?

– Den finns en studie när det gäller vård, skola, omsorg som kom fram till ett snitt på 15 procents avkastning på eget kapital, jämfört med hela näringslivets åtta procent.”

Så undra på om skola, vård och omsorg är intressant för riskkapitalister! Och de har all anledning att lobba för ”valfrihet”, ”frihet” och privatiseringens alla välsignelser.

Välfärdsföretagen ger alltså nästan dubbelt så hög vinst som övriga näringslivets avkastning.

Och hur får man då denna vinst? För att icke-privat vård, skola och omsorg är effektivare?

Ja, hur åstadkoms denna vinst? Jo, bland annat genom att man drar ner på personal. Färre personal innebär ett ökat antal liggsår säger Szebehely i intervjun.

”– Det finns en väldig tilltro från regeringens sida att kundval och konkurrens ska leda till ökad kvalitet. Man förlitar sig på att de gamla ska rösta med fötterna.

Är de inte nöjda med vad de får, så ska de byta till något annat. Men det där vet vi ju är ett problem.

För väldigt många äldre är det ett väldigt stort steg att göra ett byte, och steget är ännu större för dem som flyttat in på ett äldreboende.

– Tvärtom finns det en del tecken som tyder på att de gamla faktiskt får mindre att säga till om när man förlitar sig på kundval.

Till exempel: om en gammal människa vänder sig med klagomål till kommunen eller utföraren och får svaret: ‘Ja, är du inte nöjd, då kan du välja en annan utförare’.

Då vet vi att det steget till ett byte är väldigt långt. Många känner att de vet vad de har, men inte vad de får. Och de är rädda för att det kanske ska bli ännu sämre.

– På så vis upplever många äldre och anhöriga att ingen tar deras problem på allvar. De blir hänvisade till att byta, men när de inte vill, så känner de att de faktiskt har mindre att säga till om.

När du läser om den här historien om Carema, vad tänker du?

– Det som mina forskarkollegor i USA, Kanada och Australien har visat på, det verkar stämma. Alltså: Att de stora, ofta internationella, företagens ekonomiska fokus riskerar kvaliteten. Det är den tanken som slår mig.”

”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?

Artikeln kan också läsas här.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar. Jo, Greider har rätt. Existensen av sådana som Ander Breivik…

”…definierar vår tid. En otrygghetens, antipolitikens och resignationens tid, en tid som nu i grunden definieras av högern, där fanatiska sekter övertagit den roll som reformistisk och systemkritisk idépolitik borde ha.”

Jo:

”Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.”

Se artikeln ”Ut ur hatet: Väck det civila motståndet!”:

”Det är ett hat som pro­du­ce­ras av en väl­digt liten klick män­ni­skor i sam­häl­let men som gör sig allt­mer hört, och som poli­ti­kerna blir allt räd­dare för.

Uppsättningen ‘Skärpning gub­bar’ på Teater Galeasen var en iscen­sätt­ning av detta hat, en fyra tim­mar lång upp­läs­ning av en hatisk Flashback-tråd, där hob­by­skri­ben­terna är ‘ariska’ natio­na­lis­ter som vill ta till­baka sitt land från ‘neg­rerna’ som stjäl deras kvin­nor, här kal­lade ‘sliddjur’.

Hat, klyf­tor och avstånd gör män­ni­skor rädda och avstån­den skar­pare [och gör inte minst de som inte blivit respektfullt bemötta av de vuxna de hade närmast tidigt i livet, något som förekommer både i botten OCH toppen av samhället. Något som är oerhört tragiskt och som inte skulle behöva vara så]. 

Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berät­tade att det inom kons­ten pågår en mängd kri­tiska sam­tal och gestalt­ningar av mot­stånd, men att plat­sen för det sam­ta­let har krympt, och nu rör sig inom en intern minik­lick som också är väl­digt inter­na­tio­nell. Det upp­står olika kret­sar inom kons­ten – lik­som i sam­häl­let – som blir allt­mer avskär­made från varandra. Samtalet når inte ut.

Det har talats myc­ket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kul­tu­ren mar­gi­na­li­se­ras, skärs ner, spe­ci­a­li­se­ras och görs svår­till­gäng­lig kan vad som helst hända. Vad som helst. Men vi viker oss inte. Vi kal­lar till mot­stånd.”

Skadade människor behöver syndabockar. 😦 Och idag ger också människor i makten sitt godkännande till detta (societal approval) genom hur de uttrycker sig om människor… Och hela idén om att vi ska se om vårt hus – bara.

Om samhälleligt bifall se ur ”Diverse texter” om den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, ”Väck det kritiska samtalet!”

Kommer vi att få se mer och mer av uppror? Hur kommer då de i härskarställning att reagera?

Vad för slags samhälle vill vi ha?

Vad innebär sönderslagningen av sjukvården? Vilka tjänar på den? Och vilka tjänar förmodligen INTE på den?

Parasiter och parasiter? Är det verkligen de längst ner i botten av samhället som är parasiter?

Och apropå Rot-avdragen:

Och ger städning mer till samhällsekonomin än medicinsk forskning (folk i Sverige får inte bli för välutbildade, bildade eller kunniga eller därmed mer kritiska och med mer på fötterna? Se om skolpolitiken och tendenserna till ensidighet där, liksom kulturpolitiken)?

Symtomen på sjukdomen blir botemedel skriver Göran Greider om. Vilket leder till att vi får ”mer av samma” och risken är att problemen snarare förvärras. Och så är vi inne i en riktigt ond spiral…

Den stora gruppen människor i USA som lever på marginalen har inga pengar att konsumera för, så de handlar inte, de anlitar inte hantverkare osv.

Jo, om människor i ens omgivning har det GANSKA lika en själv så är kärvare förhållanden mer uthärdliga – apropå det med absolut eller relativ fattigdom.

Detta beskriver amerikanen Robert H. Frank bland annat i sina böcker ”Luxury Fever” eller ”Lyxfeber” samt ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Hamna på efterkälken – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” samt i en mängd artiklar som man kan hitta länkar till här.

Se också Per Wirtén i ”På dödens fält. Frihetstiden 2010, del 3”:

”Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – som i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.

        På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iaktagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles. Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.

        Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.”

Ja, detta tror jag är sant!

Se också Peter Karlberg i ”Ibland är det bara för dumt”:

”På dödens fält: ‘I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: ‘Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?’/…/

En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.

Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivslängden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.

Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.

Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.'”

Fattigdom – ett amerikanskt brott? Förbud mot tiggeri och hemlöshet börjar höras även här i Sverige…

[Uppdaterad 13 oktober, se slutet].

Barbara Ehrenreich skriver om nyutgåvan av hennes bok “Nickel and Dimed – On Turning Poverty into an American Crime” eller “Barskrapad – om att göra fattigdom till ett amerikanskt brott” att…

”… när jag färdigställde det ursprungliga manuskriptet [till Nickel and Dimed, på svenska Barskrapad]  så befann sig USA i en era där välståndet verkade gränslöst. Tekniska innovatörer/uppfinnare och riskkapitalister förvärvade plötsliga rikedomar och köpte upp residens [McMansions] som dem jag städade i Maine och till och med ännu större.

Även sekreterare i en del hi-tech-firmor gjorde sig plötsliga förmögenheter på optioner. Man pratade löst om en permanent erövring av konjunkturcykeln och en kaxig ny anda som infekterade amerikansk kapitalism. På en affischtavla i San Francisco proklamerade en elektronikfirma ’Make love not war’ och underst ’skruva åt det ett tag till – och gör bara pengar.’

När Barskrapad kom ut i maj 2001 hade sprickor börjat uppträda i dotcombubblan och aktiemarknaden hade börjat vackla, men boken kom ändå uppenbarligen som en överraskning, till och med som en uppenbarelse, för många.

Gång på gång så kom folk fram till mig det första året eller två efter den publicerats och öppnade med orden ’Jag hade ingen aning…’ eller ’Jag insåg inte…’

Till min egen förvåning klättrade Barskrapad snabbt på bestsellerlistorna och började vinna priser. Kritik har förstås också samlats under åren. Men för det mesta så har boken blivit mycket bättre mottagen än jag någonsin kunde föreställa mig att den skulle bli, med ett inflytande som sträcker sig långt in i mer välbeställda klasser.

[Jo, jag tror att det kan finnas människor som har det okej som inte har en aning om hur många människor faktiskt lever och jag tror också att det finna många som har det bra ställt som inte alls tycker att situationen är bra och reagerar över förhållanden här i Sverige också. Alla med en massa pengar är inte egoistiska girigbukar och får kanske oförskyllt ta skit för alla dem som skiter i sina medmänniskor].

En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet. Och om jag fått 25 cent (knappt 2 svenska kronor) för varje människa som talat om för mig att han eller hon nu ger dricks mer generöst, skulle jag kunna starta min egen stiftelse.

Det som är ännu mer glädjande för mig är att boken har lästs av många låglönearbetare. De senaste åren har hundratals skrivit till mig för att berätta sina historier: mamman till en nyfödd vars elektricitet just slagits av, kvinnan som precis hade fått en cancerdiagnos och som inte har någon sjukvårdsförsäkring, den man som nyligen blivit hemlös som skriver från en biblioteksdator.

[I somras var jag på ett bibliotek i stad i mellanvästern för att försöka hitta en film att se på datorn. De hade mest VHS-filmer, dvd-filmerna var svåra att hitta. Jag blev ganska beklämd när jag såg detta och tror att vi fortfarande har bättre bibliotek här i Sverige, men tror vi är på väg mot allt sämre bibliotek här. Trots att det egentligen finns pengar, men alltmer koncentrerat till allt färre. Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Jag tror att det håller på att bli så här också. Fast det är ju synd om de rika].”

Kommer att fortsätta översätta denna artikel de kommande dagarna, kanske kommande vecka…

I Sverige finns också idéer om att förbjuda hemlöshet (dvs. att göra det brottsligt).

Se Situation Stockholms blogg.

Se också kommentarer till Ehrenreichs artikel här (se citat längst ner i denna postning).

”30 years ago when Reagan put us on this ”money above all else” course, I tried to tell people this was gong to be a disaster. I was called names, told that I didn’t know what I was talking about and looked on as a pariah. I said that these policies wold lead to an unsustainable amount of greed, that this was an assault on the very soul of this country, and that it would only lead to problems for us. Again, I was told I was a traitor, and that greed was good, I had better start chasing that almighty dollar, too, if I knew what was good for me. Now look where those people are. They are all on MY side and conveniently don’t remember a thing they said back then.

You can chase the dollar or you can care about humans. You can’t do both. We have, for the last 30 years, chased the dollar and cut the humans loose to float in the wind. We do NOT have a country or a community anymore. What we have is a selfish, greedy, pig hearted place with no citizens, just consumers (I HATE that word, always have. It’s w2ay too easy to go from ”consumer” to ”useless eater”). We have no soul left, we sold it to the lowest bidder.

We worship money. We see what you HAVE as being more important than who you ARE. We point to people like Donald Trump and tell our kids to be like that, rich and successful. We SHOULD be pointing to the teacher who showed year after year of young minds how to think and telling our kids to be like THAT. Or to the worker in any field who does what they do to the best of their abilities and make life better for others. We need to get off of this idiot dog eat dog nonsense and realize that life means more than money, or at least it SHOULD. Money is NOT the reason to live, and it shouldn’t be seen as the point to our existences.

We should be telling our kids to be ashamed of the rich. To see them as the totally flawed humans they are. To see that their goal of having more than everyone else is a sickness, and should be pitied or better yet, TREATED. THESE are the people who should be drugged into submission, not the rest of us. We need to start looking on these people as the PROBLEM that they are, and not the answer to anything. These people are the biggest problem we have and it’s time to start SEEING them as such.”

”You are of course right. Ms. Ehrenreich’s commentary is on point, and yet does not identify the root of our troubles. You are closer to the mark here when you finger the Reagan policies that broke apart the social contract.
Yes, there were many failed policies of the Great Society. But people were not viewed as expendable, and society was held to a standard of responsibility for its poor. What has happened since the demise of the social contract, however, is the enshrinement of wealth as a moral value. Those who succeed are framed as morally superior to those who do not.
This is a long way from medieval times, by the way. The ways of the world, and especially those concerning Mammon, were regarded as temporary and misleading, and wealth was a spiritual encumbrance that could impede one’s ultimate salvation. No more. Society has done a 180-degree turn.

(Another aside: the term ”Mammon” may be the only Aramaic word to have infiltrated the English language…. does anyone know of any others?)

All this of course has been due to the influence of the wealthy in controlling the media, the messages, the electronic coccoon that serves as an effective prison for the public consciousness.”

Uppdatering 13 oktober: Martin Moberg i ”Höjda frikortsgränser för sjukvård och mediciner samt en dyrare och sämre A-kassa…” Ja, visst låter det som en politik vi känner igen! En högerpolitik…

”… som den moderatstyrda minoritetsregeringen eller som den vill bli kallad för alliansen driver igenom med stor frenesi trots att man inte har majoritet i riksdagen. För Sverige ska danas om från ett land där vi gemensamt hjälps åt efter bärkraft och får hjälp efter de behov var och en har till ett land där var och en bäst får hanka sig fram oavsett om det går eller inte.”

Och tydligen så är det så att

”… ensamstående med barn redan nu, i tre gånger så hög utsträckning som andra, avstår från att hämta ut läkemedel av ekonomiska orsaker. Det finns dessutom exempel på att fattiga barnfamiljer avstår att åka in med sina sjuka barn för sjukvård under helgerna därför att det finns extra kostnader i form av jouravgifter under helger. Förslaget har lagts fram utan någon som helst konsekvensbeskrivning. Vi menar att risken är uppenbar att redan utsatta grupper av människor återigen drabbas av försämringar. Det berör i synnerhet de mest sjuka, som besöker sjukvården ofta och är beroende av många mediciner.”

Låter som det Ehrenreich skriver om USA!

Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ”Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras”…

[Uppdaterad på kvällen samt 18 september, se slutet av postningen. Se också om videon ovan allra längst ner].

Diane Ravitch i tidigare länkad video (se denna bloggpostning) från en andra genomlyssning nedan, litet fritt. Så lyssna själv för säkerhets skull.

Tycker jag känner igen saker här och ser tendenser i samma riktning och reagerar på saker (opportunistiska) båda lärarförbundens ordföranden, Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner)  kommit med i olika skolfrågor (har de förlorat kontakten med gräsrötterna p.g.a. sin privilegierade position och frottering med andra i privilegierade ställningar kan jag inte låta bli att undra).

”Bill Gates och Oprah [tillsammans med ytterligare några ytterst välbeställda amerikaner] har sjösatt en kampanj för att förtala och demonisera den amerikanska skolan. Jag skulle vilja invitera dem att gå i era skor under en vecka [säger Ravitch till en stor församling lärare i Los Angeles?].

Ni gör det bästa jobb ni kan göra med de resurser som står till buds, utan stöd i en nation som väljer att ignorera de mest dramatiska ökningar av fattigdom som vi har sett i detta land på många, många år.

Vi ÄR i kris, men inte på grund av det som händer i skolorna, utan på grund av attackerna på den offentliga utbildningen och attackerna på lärare.

Vi har fått höra att offentliga skolor är urusla, lärarfacken är ett hinder för reformer/förändringar.

Och svaret på krisen sägs vara privatisering.

Men charter schools [amerikansk friskola, som får allmänna medel] är faktiskt offentliga skolor. De får allmänna medel, men är privata.

Privata individer tar allmänna medel.

Låt oss titta på charterskolornas meriter. En grupp som är väldigt pro-charterskolor gjorde en utvärdering nyligen. Denna tittade på hälften av charterskolorna i USA. Det finns 5 000 sådana. Och sedan matchade de var och en av dessa med en motsvarande offentlig skola.

Resultat: 17% var bättre än de offentliga skolorna. Vilket är mindre än 1 av 5 skolor [1 av 5 skulle ge siffran 20%]. 27% var sämre än en motsvarande offentlig skola. Nästan dubbelt så många var alltså sämre än bättre.

Uttryckt på annat sätt: 17 av 100 skolor är alltså bättre [27 av 100 skolor är SÄMRE än offentliga skolor, eller], övriga 83 skolor av 100 är antingen lika bra eller sämre, men i det stora hela så ger de inte bättre resultat än vanliga offentliga skolor.

Många, många offentliga skolor håller på att privatiseras i USA till trots av att alla undersökningar visat att de inte är bättre – och ovanpå allting annat missgynnar flera grupper [latinamerikaner, fattiga osv].

För många barn är skolvalet alltså ett lotteri och detta trots att många charterskolor ‘skim’ [‘skummar bort’ eller som vi säger i Sverige ‘plockar russinen ur kakan’] de elever de antar [dvs. de tar inte en stor andel barn med särskilda behov, som kan antas behöva extra stöd av en mängd olika anledningar].

Och trots alla fördelar de har så får de INTE bättre resultat [trots t.ex. bortsortering av elever som skulle kräva särskilda insatser som nämnts ovan. Något som är i högsta grad anmärkningsvärt, är det inte? De borde ju få bättre resultat, när de sorterar bort elever (vilket de kan göra med diverse medel, även om de åläggs att ta emot alla barn. Något jag tror skett: man får elever att sluta t.ex.)].

Amerikansk skola brottas med fallande resultat vilka har skyllts på de ‘lata lärarna’.

Men om incitamenten blir bättre, då kanske de [lata, dåliga lärarna] rycker upp sig?

Det är bara det att denna strategi fungerar inte har det visat sig. Resultaten i skolan har inte förbättrats trots erbjudanden om högre ersättning för duktiga lärare, testning av elever [och lärare] osv.

Men trots de magra resultaten från införande av incitament för bättre prestationer så har anhängarna för dessa långt ifrån gett upp.

Lärare förstår att denna tävlan om mer betalt kommer att förstöra samarbete, även om de skulle vilja ha mer betalt och skulle behöva mer pengar.”

Här fick Ravitch rungande applåder av publiken.

”Ekonomer undersökte två grupper mattelärare, av vilka den ena fick en bonus på 15 000 dollar [nästan 100 000 kronor] och en annan som inte fick det [medellönen för lärare är ca 50 000 dollar, dvs ca 330 000 kronor]. Hur de som gjorde undersökningen än skärskådade sitt material från alla tänkbara, möjliga och omöjliga, vinklar så fick de inget positivt utfall av bonusen.

Båda grupper fick exakt samma resultat hos eleverna.”

Ravitch beskrev hur man har system där man ger extra pengar till topplärarna och avskedar dem i botten (man lägger också ner skolor som är ”dåliga”. Såna här hot lever alltså lärarna i USA under. Hur påverkar det dem, deras jobb, hur de behandlar eleverna osv?).

”Problemet är att forskning inte stöttar detta. Studie efter studie har visat att lärare inte ensamma eller ens i första hand är ansvariga för elevers testresultat.

Testandet är skadligt för lärarprofessionen. Elever tilldelas inte [??] slumpvis, så en lärare kan ha en svårare klass ett år, en mindre svår nästa år, nästa år en mer samarbetsvillig klass osv.

Måtten är alltså instabila och inte riktigt tillförlitliga [för att mildra att Ravitch inte skräder orden; hon använde ordet ‘highly’ dvs ‘ytterst’ otillförlitliga]. Ett test ger en lärare höga betyg, ett annat låga och det tredje medelbetyg. Dvs samma lärare kan tillhöra både medel, över medel och under medel beroende på vilket test som används [hade en kollega till Ravitch visat].

Tester kan också missbrukas; för att smörja folk, för att få gott rykte osv.”

Ravitch är mycket emot detta testande därför att det uppmuntrar till beteenden som är mindre bra.

”Tester, som har en aura av vetenskaplig objektivitet som de saknar, används och det driver bort andra lärarkvaliteter och tystar annan fortsatt utvärdering.

För att få bättre testresultat är risken att skolor väljer bort elever som är missgynnade [på olika sätt] och väljer de gynnade.

Lärare undviker skolor där barnen har de största behoven.

Detta leder till avledande. Blickarna leds bort från fattigdomen och isolering på grund av ras i vilken så många elever lever [Och den fördelningspolitiska bilagan i regeringens budgetproposition här i Sverige är nu borta sen 2 år. Se bloggen Storstad hur högerregeringen i Sverige lyckats med sin fördelningspolitik. Frågan är hur allvarlig den är i sina strävande där?].

Sanningen är att från miljardärsklubben [Gates, Guggenheim, Oprah m.fl.] klandrar man hårt arbetande lärare för den fattigdom som kännetecknar vårt samhälle [och de effekter denna får för barns prestationer i skolan, men från detta har dessa miljardärer mer eller mindre medevetet intresse av att avleda människors blickar och kanske berättigade ifrågasättande av sakers tillstånd? De kanske inte ens ser det eller så tror de att man har den livssituation som man förtjänar? Eller vad?].”

Nej, Ravitch skräder inte orden och det är ganska härligt att se och höra henne. Hon pekar verkligen på saker som borde komma upp i debatten (och har börjat debatteras?), både där – och här.

Tidigare postningar under kategorien Diane Ravitch.

Uppdatering på kvällen: Gymnasielärare Lisa Eklöw skriver i ”Skolan speglar samhället”:

”Från olika håll och utifrån olika agendor dryftas skolan som vore den en enhet, samtidigt som motstridiga beskrivningar av verkligheten ger en allt annat än enhetlig bild. Hur stora variationerna än är med avseende på form, innehåll, kvalitet, resurser, resultat … så är ändå en gemensam nämnare att allt inom skolans verksamhet är en spegling av resten av samhället./…/

Skolans obönhörliga koppling till rådande samhällsklimat är ett perspektiv som lyst med sin frånvaro i skoldebatten./…/

… Förutom detta handlar debatten internt, åtminstone inom gymnasieskolan, om annat av mer akut karaktär: den nya gymnasiereformen, omorganisation av ledningsstrukturer, färre elever/lägre söktryck till många kommunala skolor. Ännu närmare golvet handlar fortbildningen om entreprenöriellt lärande, sociala medier i undervisningen, normkritiska perspektiv … och annat smått och gott som kan berika och piffa upp. Nya läromedel, kurser, tips och liknande formligen sköljer över oss, men tyvärr saknas utrymme att processa allt./…/

 Vi vuxna kanske måste rannsaka oss själva och förstå vad vi signalerar? Signalerar vi framtidsoptimism och tillförsikt? Signalerar vi (kunskaps)glädje? Uppmuntrar vi respekt för skolan?/…/

Uppmaning till alla utanför skolans värld: Fundera på om du ser ett värde i en sammanhållen skola som kan utgöra ryggrad i samhället och fundera på hur du själv bidrar till att upprätthålla eller förändra attityder.

Föräldrar …

… fundera kring ämnet, ni som önskar striktare undervisning, tydlighet, deadlines, mobilförbud, sanktioner … men ändå bekostar avancerade smartphones med frestande dataspel, förväntar er flexibla lösningar då ni varit i Thailand med barnen, vill kunna nå era barn via mobiltelefon under lektionstid, mejlar om hur vi lärare ska göra speciallösningar för att just era curlade och luststyrda söner och döttrar ska lyckas bättre. Fundera på om ni hjälper era barn tillräckligt i det svåra ansvarstränandet. Väcker ni dem? Hjälper ni dem att låta bli Facebook någon tid på dygnet? Fråga inte om det var roligt i skolan, eller om lärarna varit underhållande. Fråga hellre vad de lärt sig och hur. Utgå aldrig från er egen skolgång./…/

Arbetsgivare …

… fundera på vad ni signalerar, ni som anställer skolungdom för att jobba på vardagar, såväl dagtid som kvällstid. Fundera även över om det är lämpligt att förlägga anställningsintervjuer och telefonsamtal till elevers lektionstid. Alla ni inom näringslivet och andra samhällsfunktioner som önskar välutbildade medarbetare, fundera på vad ni menar med välutbildade? Hur ska ni signalera att såväl gedigen kunskap som ‘rätt’ attityd är avgörande? Tar ni för givet att det finns en traditionell kunskapsbas?

Politiker och lärarutbildare …

… fundera på hur det i lärarutbildningen ska bli balans mellan lärarprofessionens tre ben: ämneskunskaper, metodik och relationell kompetens. Fundera även på vad ett fjärde ben skulle kunna vara. Till exempel ‘existentiell motivatik’? Eller, innebär det nya, entreprenöriella förhållningssättet att vi botar det existentiella underskottet?/…/

Journalister …

… kanske finns det allmänintresse i att också visa hoppfulla exempel och nyansera bilden? Att sydkoreaner som har avundsvärt (?) goda resultat i internationella kunskapsmätningar, kommer till Sverige för att titta på interaktionen mellan lärare och elever, kunde gott framhållas mer, ‘Jag imponeras av delaktigheten /…/’ säger utbildningschefen Lim Hea-Kyung exempelvis i Dagens Nyheter den 30 april 2011. 

Fundera, alla ni …

… som ibland med nedlåtande ton uttrycker något om skolans värld, vare sig det gäller lärares yrkesval, kunskapsresultaten, arbetssätt, nyttan eller annat.

Låt oss inte svika de unga – inställningen till skolan är allas ansvar!”

Ytterligare uppdatering: Recension av Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” eller ””Döden och livet hos det framstående amerikanska skolsystemet – hur testande och val håller på att underminera utbildning” i New York Times.

I videon i början av denna postning talar intervjuaren och Ravitch om det Ravitch kallar ”The Corporate Education Reform” eller ungefär ”Företagsutbildningsreformen” (dvs att driva skolor enligt företagsmodell).

Denna utgår enligt Ravitch från två antaganden:

”En är att utbildning kan hanteras som en affärsverksamhet och den andra att man motiverar människor, antingen de är elever eller lärare eller rektorer, med incitament och sanktioner.

Incitamenten [moroten] är att du får bättre betalt och om du inte når testresultaten så kan sanktionen [piskan, straffet] bli att du avskedas och skolan stängs.  Med hot och bonusar så kan du göra utbildning bättre och bättre [är idén], men det är bara det att det fungerar inte.

[Och vad säger forskning om motivation, beröm, klander? Se bland annat Daniel Pink angående detta. Se vidare Alfie Kohn om tävling och belöningar och artiklar i skolfrågor. Han har visst skrivit om fixeringen vid betyg och testpoäng i den amerikanska skolan].

Anledningen till att det inte fungerar är att det leder till att alla andefattigt fokuserar på testpoäng och undervisar för testen [som ofta är väldigt dåliga test till råga på allt enligt Ravitch] och genom att fokusera på dessa test så utesluts allt som inte testas, vilket gör att man ser skolor över hela landet som väntar med undervisning i konst [estetiska ämnen? Känns det igen? Hur är det med alliansens kultursyn/politik? Och hur blir det med bildning/obildning i framtidens Sverige – och USA?], fysisk träning [gympa, idrott], vilka är de ämnen som tenderar att skippas tidigast [och ett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem].

Vissa skolor har till och med tonat ner naturvetenskap, samhällsvetenskap, utländska språk, historia, alla de saker som inte testas.

Detta är alltså [några av] resultaten från ‘företagsreformen’ [dvs att omforma skolan/or efter hur man driver företag. Dessa invändningar har ju folk kommit med här också och inte fått så mycket gehör för, därför att det är inopportunt. Men vad har forskning visat angående privatisering rent generellt?].

Målen (???) är privatisering och avprofessionalisering menar Ravitch. Med det menar hon…

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen, med förnyat pushande för skolpeng.”

Detta ca 2 min drygt in i videon. Fortsätter översätta imorgon, tror jag. Detta är väldigt intressant!

Fortsättning 18 september:

”Flera grupper, däribland media, pushar för charterskolor. Utbildningsreform är nu en del av företagsreformen [i skolan]. Och det finns en massa stöd för denna över hela landet [i vissa kretsar] och nästan varje stat trycker på för lagstiftning som skulle befrämja charterskolor och det skulle därmed innebära att det blir lättare att bli lärare, rektor och skolinspektör utan några kvalifikationer.

Och ja, det finns tonvis med pengar, donationspengar i Bill Gates-stiftelsen [och andra stiftelser vars namn jag inte riktigt uppfattade]. Det finns en lång, lång lista på miljardärer och stiftelser m.m. som puffar för denna agenda [och vilka puffar för företagsmodellen i skolan här i Sverige? Varifrån kommer medel och pengar för detta? Vill de verkligen att alla barn – och människor – ska få samma chanser? Samma tillgång till bra skola, sjukvård osv?].

Problemet är att dessa män, och det är mest män [säger Ravitch med ett litet ironiskt leende], har skaffat sig förmögenheter i techsektorn och på Wall Street där du kan skaffa dig en förmögenhet över natten och de tror att de kan förändra skolor över natten och de önskar sig den stora omvandlingen av sin idé [på nolltid?].

De förstår inte att barn lär sig en bit i taget och att de förändras. Kohorten [cohort] barn i skolan förändras från år till år /…/, men inga av de här lobbygruppernas svar/lösningar är riktiga och de bygger inte på forskning, bevis eller [ens] praktik [Ravitch skulle önska att de här förtåsigpåarna gick in i skolan en vecka på samma premisser som en lärare, dvs ställde sig i dennes skor och allstå utförde riktigt lärarjobb och inte bara satt med som åskådare/åhörare, utan verkligen provade på lärarvardagen från lärarpositionen].”

”Ligger de också bakom attackerna på lärare?”

undrar intervjuaren.

”Tja, det finns en massa företagsrörelser som är väldigt antagonistiska mot fackföreningar, så de har stöttat…

Inte alla dessa grupper [är emot], men i stort så har vi inte sett att de är solidariska med lärarfacken. De tenderar att vara väldigt kritiska mot lärarfacken.

En av anledningarna att människor blir kvar i läraryrket är att efter ett visst antal år så har man, om man har skött sitt jobb korrekt, ett visst skydd om någon vill avskeda en. Men det är sant att en massa av dessa företagsreformister vill minimera detta skydd. De har stimulerat processen att hitta och avskeda dåliga lärare [men hur var det nu med dåliga lärare? Se videon ovan], så de vill göra facken tandlösa och eliminera varaktigheten i anställningar osv. [Kurt Junesjö om att ‘tiga är guld’. Se hans hemsida med fler artiklar].”

”Diane, vilka är de största förändringarna du skulle vilja se i utbildning”?”

”Jag skulle vilja se att alla barn får den sorts utbildning som barnen i de mest privilegierade familjerna får. Och det skulle betyda att man måste öronmärka adekvata resurser så att alla har en balanserad kurs/läro/undervisningsplan och jag tycker att varje barn, oavsett var de än går i skolan, får [undervisning i] konst [estetiska ämnen], naturvetenskap, historia, geografi, samhällskunskap, matematik, utländska språk och fysisk utbildning [gymnastik/idrott]. Det vi anser vara en bra utbildning.

De föräldrar som har råd att skicka sina barn till de bästa skolorna skulle kräva detta och jag tycker att vi skulle ha detta som mål för alla barn. Det skulle vara en sak att sträva för, men jag skulle vilja att vårt samhälle [i än högre grad?] gjorde en större investering i barns tidiga utbildning och jag talar inte bara om före kindergarten, utan om barn ännu tidigare.

För redan vid 3 års ålder har barn problem och det finns redan i 3-årsåldern en prestationsskillnad, beroende på diverse olika hemförhållanden.

Så vi behöver göra en massa här. Många barn kommer till skolan med dålig hälsa, de har inte träffat en doktor och de har medicinska behov, behöver glasögon, hörhjälpmedel, det finns en massa problem barn har idag [och hur presterar barn med dessa problem i skolan? Barn från bättre bemedlade familjer kan också ha problem hemma som påverkar deras skoldag, men av delvis annan karaktär: mitt tillägg, men jag tror Ravicth skulle vara ense med mig där].

De borde tas hand om, vi borde fullfölja löftet som är del av de nationella mål som bestämdes om 1990, redan för tjugo år sedan alltså, att alla barn skulle komma till skolan beredda att lära sig. Och att lära sig betyder förmögna att lära sig.

Jag skulle också vilja se att kongressen tillsätter medel för specialutbildning/specialpedagogik. Om kongressen betalade 40% av utgifterna istället för de 12% [??] de nu betalar, skulle varje distrikt i detta land finna att de har adekvata resurser för att ta hand om barn med särskilda behov också.”

”Vilket är det bästa sättet för människor att göra sina röster hörda? Nu har man bestämt i kongressen att fortsätta finansiera ockupationen av Afghanistan. Finansiering är aldrig ett problem när det handlar om militära utgifter…”

säger intervjuaren.

Ravitch håller med.

”Vi skulle troligen få mer pengar till utbildning om vi hade färre flygplan och släppte färre bomber, det är ett som är säkert…

Det viktigaste är att göra sin röst hörd [men vilkas röster hörs? Vilka har röststyrka nog? Vem strider för dem som ingen röst har?]. Vi lever i en demokrati och vi måste ha politiskt agerande.

Jag har rest genom landet och pratat med en massa människor. De är upprörda över ‘No Child Left Behind’ [ungefär ‘Inget barn ska lämnas efter’, denna akt skrevs under 2001 av George Bush] och överbetoningen på testande. De stöttar sina offentliga skolor och våra kongressledamöter hör inte detta.

Så de människor du röstar på, de människor du sänder till kongressen behöver höra din röst.

Du måste skriva till dem, organisera dig, du måste tala ut, du måste skriva insändare, du måste blogga, kommentera på bloggar, du måste använda varje tänkbart forum om du bryr dig om offentlig utbildning, om du bryr dig om barn, om du bryr dig om framtiden för detta land. Då måste du göra din röst hörd.

Offentlig utbildning har varit nära förbunden med demokrati i det här landet sedan 1840-talet, dvs långt mer än 150 år. Vi kan inte tillåta att detta förfaller. Status quo är helt oacceptabelt. Vi måste strida för bättre utbildning för ALLA barn i detta land. Vi har ansvar att göra det. Och enda sättet för att vi ska kunna förändra saker är om kongressen hör oss, för tyvärr, det som har hänt sen No Child Left Behind beslutades om, skrevs in i lagen 2002 [???]… Sedan den lagen gick igenom har kongressen hand om nyckelbesluten och inte staten eller lokala auktoriteter. Så kongressen måste höra oss.”

Elitens arrogans…

[Uppdaterad 26 april, se slutet av postningen].

Se Paul Krugman i ”On Pity for the Rich” eller ”Om medlidande med de rika.”

Se också Josefin Brink i ”Patientbehovet ska styra vården”:

”… vården ska förbättras enligt solidariska och demokratiska principer. Vi ska alla bidra till att betala för vården efter förmåga, och när vi behöver vård är det våra behov som ska avgöra vilken behandling vi får – inte vilka vi är eller hur mycket vi har betalat./…/

Ett borgerligt favoritargument för vårdvalssystemet lyder ungefär så här:

’Politiker ska inte bestämma över vården, det ska patienterna göra.’

Det låter kanske demokratiskt och bra. Men i verkligheten har ’patienterna’ väldigt olika möjligheter att välja och påverka vården i det här systemet.

De som verkligen har fått mer makt är vårdföretagen.

Sjukvården har genom den borgerliga regeringens politik blivit en ofattbart lönsam marknad. Ungefär fyra miljarder kronor betalades förra året ut i ren vinst till vårdföretagen. Och till skillnad från det privata näringslivet påverkas den skatte­finansierade vårdmarknaden knappt alls av konjunktursvängningar. När många svenska företag gick på knäna i finanskrisens spår kunde vårdbolagen räkna in oförändrade vinster.

Svensk sjukvård har därför blivit högintressant för så kallade riskkapitalbolag. Det är inga stora risktagare direkt, utan en benämning på investeringsfonder, vars själva affärsidé är att köpa upp lönsamma företag, göra dem ännu lönsammare och sedan sälja dem vidare med stor vinst. Riskkapitalbolagen äger idag tre av de största vårdbolagen: Attendo, Capio och Aleris.

Genom avancerade låne- och räntekaruseller undviker de att betala skatt för sina bolag, och vinsterna gömmer de undan i skatteparadis där svenska myndigheter inte kan komma åt pengarna. Tidningen Veckans Affärer granskade riskkapitalbolagens verksamhet i Sverige och satte den drastiska rubriken ’Med skattesmitning som affärsidé’ på artikeln.

Att fyra miljarder kronor gick direkt från våra skatteinbetalningar ner i fickorna på vårdbolagens ägare förra året är illa nog. Bara som ett exempel så motsvarar fyra miljarder årslönen för 10 000 sjuksköterskor./…/

Varken som medborgare, patienter eller anställda får vi mer makt över sjukvården om den förvandlas till en marknad. Det är istället storföretag långt bortom insyn och kontroll som håller på att ta makten över sjukvården./…/

Då måste våra behov som medborgare styra, inte vårdbolagens vinstintressen.”

I debattartikeln ”Påskuppropet tystnar inte” kan man läsa:

”Förändringsförslaget är en skenmanöver, som bara inför några enstaka undantag från den inhumana utförsäkringsregeln./…/

Avsikten tycks vara att tysta de växande protesterna mot sjukförsäkringsreformen./…/

Vi kräver stöd, vård och medicinsk rehabilitering till de sjuka istället för tvång, misstänkliggörande och ekonomisk utarmning.

Bekämpa sjukdomar, inte de sjuka!

Visa solidaritet med de svaga i samhället. Gå man ur huse och deltag i manifestationerna på annandag påsk!”

Se artikeln ”Sluta straffa våra patienter”, Björn Johnson i ”Nya myter i sjukförsäkringen” samt i ”Sverige hade ingen sjukskrivningsepidemi.”

Johan Ehrenberg skriver i ledaren ”Nationalismens revansch – Priset vi får betala för nyliberalismen. Inte första gången”:

”Efter finanskris och de samlade regeringarnas öppna attacker på de fattigaste i samhället, trots att nedskärningar och vinstrekord och skattesmitning gått hand i hand, så är motreaktionen inte social ism. Eller social demokrati. Utan högernationalism.”

Tillägg 26 april: läs Storstad i ”Om Eva. Om gränsen för det som kan förlåtas.”

Girighet är inte en dygd – vinstcentrerad marknadsfundamentalism har blivit en nationell religion säger den amerikanske ekonomen David Korten…

Se debattartikeln ”Vi säger nej till kundval i hemtjänsten” skriven av tre rödgörna lokalpolitiker:

”I korthet handlar det om att konkurrensutsätta kommunens hemtjänst. Kommunen ska biståndsbedöma vilka som ska ha rätt till hemtjänst och i vilken omfattning, sedan ska de som blir beviljade hemtjänst själva välja någon utförare, det kan vara privata aktörer eller kommunen. Utförarna erhåller en av kommunen fastställd timtaxa, kommunens egna kostnader för att bedriva hemtjänsten får inte överstiga denna taxa. Utöver de beviljade hemtjänsttimmarna kan de privata aktörerna även sälja tilläggstjänster utanför det beviljade. Dessa tjänster får omsorgstagaren själv betala, kommunen får inte sälja tilläggstjänster.

Det är i dag fullt möjligt att köpa tilläggstjänster för den som så önskar. Skillnaden blir att kringkostnaderna för sådana tjänster kan komma att inkluderas i hemtjänstkostnaden och därmed en kostnadsförflyttning till kommunen.

Vi befarar att de tjänster som beviljas som hemtjänst kommer att begränsas betydligt. Allt utöver kommer de äldre i behov av hjälp själva få stå för, antingen i form av anhörigstöd eller att betala själva för./…/

För att säkerställa verksamheterna med flera olika privata aktörer kommer det krävas ökad byråkrati.

Kommunen har nog av att säkerställa sin egen verksamhet. Utredningen av LOV visar att kommunens uppföljning och kontroll av att fattade beslut verkställs måste bli betydligt bättre.

Vi anser att den som erhåller hemtjänst inte ska riskera att utsättas för påtryckningar eller marknadsföring av tjänster som ej omfattas av kommunens bistånd./…/

Vi menar att verklig valfrihet handlar om att den äldre själv ska kunna välja hur de beviljade hemtjänsttimmarna ska användas.

En konsekvens av detta resonemang är att vi vill väcka en bred debatt om den ideologiskt viktiga frågan om privat eller offentlig vård.”

De nyliberala tankesmedjorna har påverkat politiker över hela skalan, inte minst lyckats påverka centerpartiet. Se Göran Greider i ledaren ”Centerpartiet irrar i en liberal

Om segways. Nej, de är inte precis billiga!

David Korten skriver i bloggpostningen “Girighet är inte en dygd” något i stil med (väldigt snabbt översatt, med allt vad det innebär):

”Vi människor spelar en storslagen moralisk lek. I tusentals år har mänsklighetens mest hyllade andliga ledare lärt att samhället fungerar bäst och vi njuter den största glädjen och tillfredsställelsen när vi delar med varandra, samarbetar och är ärliga i våra mellanhavanden med varandra.

Men under de senaste decennierna så har denna sanning blivit aggressivt utmanad av en tro som kallas marknadsfundamentalism – en omoralisk och ekonomisk ideologi som inte baseras på fakta, som har antagit status av en modern statsreligion. Dess troende dyrkar pengarnas gud. Aktier och globala banker är deras tempel. De proklamerar att vi var och en gör vårt bästa när vi försöker maximera våra individuella finansiella vinster utan hänsyn till konsekvenserna för andra.

I en marknadsfundamentalists ögon så är att offra en vinst för ett förmodat socialt- eller miljömässigt gott omoraliskt. Resultatet är en allmän kultur som proklamerar att girighet är en dygd och att dela är en synd [dock inte välgörenhet, där någon ska stå med mössan i handen och bocka och buga och vara tacksam?].

Genom att ha fått kontroll över ekonomins institutioner, media, utbildning, regeringen och även religionen [ganska moralistisk med förakt för svaghet], så har marknadsfundamentalisterna initierat ett globalt experiment för att testa sin teori [precis som högern i Sverige med rasande fart monterar ner allt som byggts upp i ett gigantiskt experiment med människor och samhälle]. Nu ser vi resultaten.

Profeterna i äldre trossystem hade rätt. Vår gemensamma framtid hänger på återupptäckten av deras sanning och att återigen fastställa våra allmänna kultur och regeringsinstitutioner i enlighet därmed.

Följande är några av de mer synliga elementen i Wall Streets globala kampanj för moralisk perversion:

• Den använder kontroll av medias lokala tv-stationer [media och media samt journalister låter sig villigt användas], annonsering, och politiker som formar en global kultur av individualistisk girighet, materiell själsläpphänthet, skoningslös tävlan och moralisk oansvarighet.
• Genom jagande efter och hyllande av finansiella fördelar till vilket pris som helst, så sörjer de för att människor får  rollmodeller för omoraliskt [inte moraliskt] beteende.
• Den underminerar demokrati samt regeringens legitimitet genom att köpa politiker för att sköta ens budgivning.
• Den använder studielåneprogram så att den bästa och smartaste ungdomen sitter fast i skulder de inte kan betala tillbaka annat än genom att sälja sig själva till jobb som tjänar Wall Street intressen.
• Den köper upp och lägger beslag på kontrollen över världens land- och vattentillgångar i hopp om att få ut vinster, för att de har monopol, genom att ta betalt det marknaden kan bära när knappheten ökar.
• Den använder sin finansiella makt och sina kreativa bokföringsknep för att manipulera marknader och grumla marknadssignaler, som genom att hjälpa regeringar dölja sin skuld eller genom att hjälpa företags-Vd:ar dölja sina inside-vad mot framtiden i sina egna företag.
• Den köper skuldförbindelser från olyckliga husägare och länder som har näsan under vatten till rejält underpris på den öppna marknaden och begär sedan fullvärdesbetalning av de regeringar eller människovänner som stiger in för att ge en hand till de drabbade.
• De reser krav på globala regler som kräver att om en regering introducerar regleringar som förhindrar ett främmande företag från att skada eller döda människor med sina giftiga produkter eller utsläpp, så måste regeringen kompensera företaget för den vinst det uppskattar att det kommer att förlora.

De sju livstjänande dygderna hos mänskligheten; att dela med sig, älska, ha medkänsla, självkontroll, måttlighet och passion ses som synder mot marknaden./…/

De flesta psykologiskt friska vuxna inser den moraliska perversionen i den gamla ekonomin i hjärtat (innerst inne), men kan vara rädda att höja sina röster därför att så många experter – inklusive även några religiösa ledare – fortsätter att försäkra oss med en mängd ord att girighet är bra, till och med att Gud vill att vi ska vara finansiellt rika och att finansiellt välstånd är ett tecken på Guds ynnest.

Om alla som delar moralisk medvetenhet hittar modet att säga den enkla sanningen att girighet driver oss mot kollektiv självförstörelse och att samarbete är nödvändigt för vår gemensamma frälsning, kan vi sätta perversionen bakom oss och säkra framtiden för våra barn. ”

Och apropå fusk se Bo Lundgren i debattartikeln ”Maria Larsson fuskar om miljarder”: 

”Ministerns uttalande underblåser den gamla borgerliga uppfattningen om att olika sociala välfärdssystem alltid leder till missbruk av ‘skattebetalarnas’ medel. Eller som Fredrik Reinfeldt skrivit: ‘Än vanligare är uppfattningen att när det nu finns givmilda socialförsäkringssystem så gäller det att utnyttja dem. Alla bidrag som man kan tillskansa sig upplevs som smart och framåt. … den gamla devisen att det är fult att leva på bidrag har effektivt arbetats bort hos dagens unga’, (Det sovande folket, Reinfeldt 1992).

Maria Larsson ger ny ammunition åt dem som hävdar att fusket med socialförsäkringarna är mycket utbrett och ökar: ‘Varför skulle inte jag fuska när så många andra gör det’. Enligt Maria Larsson ska regeringen nu låta utreda stödet för personlig assistent åt funktionshindrade.

Barn- och äldreminister Maria Larsson gick nyligen ut i media och påstod att 12 procent eller 2 400 miljoner kr felaktigt betalas ut i stöd för funktionshindrade som behöver personlig assistent. Enligt Larsson har de handikappade och deras assistenter fuskat och överutnyttjat assistansersättningen i denna häpnadsväckande omfattning.”

Fredrik Reinfeldt Det Sovande Folket http://www.slideshare.net/slideshow/embed_code/2940031

View more documents from Alliansfritt Sverige

Och läs slutligen Ett hjärta Rött i ”Vem sa nåt om bidragslinjen?” samt Lena Sandlin i ”Rehabgarantin är ett fiasko”:

”ATT HÖGERREGERINGEN infört ett förutbestämt stoppdatum för sjukdom i sjukförsäkringen oavsett hur sjuka människor är visar bara på dess kalla människosyn. Stoppdatumet är det egentliga och faktiska problemet.

Medan regeringen nu försöker rentvå sig från sitt ansvar, så lider många människor av den verklighet som högern skapat för dem genom de nya sjukreglerna.

DEN BÄSTA rehabiliteringen för de sjukskrivna i Sverige vore att högerregeringen kapitulerade och faktiskt medgav att alla människor är lika mycket värda och att i ett välfärdssamhälle tar vi faktiskt hand om alla medborgare.”

Skolan segregerar mer än boendet…

[Uppdatering 4 april: se inlägg ”Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli det hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden? Kommer hon att ha det i framtiden med den politik som förs?”]

Se intervjun ”Skolvalet har skapat segregation”:

”…skolvalet gör att vissa skolor blir väldigt socioekonomiskt och etniskt homogena. Det finns skolor som 1992 hade 20 procent elever med utländsk bakgrund och som 2004 har 60 procent elever med utländsk bakgrund. Skolorna följer bostadsområdets utveckling eftersom det är enklare att byta skola än att flytta. Består till exempel stadsdelen av ett villaområde och ett höghusområde med mer resurssvaga invånare, försvinner eleverna från villaområdet från den lokala skolan om skolan ligger nära höghusområdet.

– Men motsatsen kan ske även om det är ovanligt. Är skolan placerad i villaområdet kan den bli en skola som elever från andra stadsdelar väljer.

Vad överraskade dig?

– De är just att reformen skapat så stora etniska och socioekonomiska skillnader mellan skolor. En annan sak är att de populäraste skolorna inte alltid är de som visar de bästa resultaten utan de som har den populäraste profilen. Samtidigt har vi en skoldebatt där resultaten utpekas som skolors möjlighet att locka elever. Min forskning visar att det inte är så enkelt att eleverna väljer skola efter hur framgångsrika skolorna är. När jag intervjuade politiker förvånades jag över deras brist på idéer om hur de ska tackla segregationsfrågan.

Samtidigt som de försvarar det fria skolvalet och inser att det leder till något ogynnsamt saknar de visioner om lösningar.”

Här kan man läsa om avhandlingen ”Den delade skolan – segregationsprocesser i det svenska skolsystemet”. Om denna står det bland annat:

”I början av 1990-talet genomfördes en valfrihetsreform som innebar att närhetsprincipen avskaffades och eleverna fick istället möjlighet att välja vilken skola de skulle gå i. I samband med detta införde flera kommuner också skolpengssystemet som ett sätt att öka valfriheten.

Reformen var kulmen på en process som innebar att det svenska skolsystemet gick från att ha varit ett av de mest offentligt dominerande och enhetliga skolsystemen i världen till ett system med en hög grad av valfrihet och konkurrens.

Den grundläggande frågan i avhandlingen handlar om hur skolornas närområde och elevers val av skola påverkar den etniska och socioekonomiska elevsammansättningen på skolorna i Örebro, det vill säga vad händer med skolan som mötesplats och arena för integration mellan elever med olika bakgrunder?

Med hjälp av Pierre Bourdieus kapitalteori och Torsten Hägerstrands tidsgeografiska synsätt introduceras begreppet spatialt kapital som används för att förstå elevers val av skola [spatial har med rummet att göra].”

Se Diane Ravitch om erfarenheterna från USA angående skolval och skolpeng och vad detta har lett till där. Trots att resultaten är så magra så pushar Obama för fler fria skolor! Ravitch skriver:

”När ‘friskolor’ startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ‘friskolor’ i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ‘friskolor’ erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. I en större utvärdering av ‘friskolor’ fann man att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ‘friskolorna’ högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre.”

Likadant är det här angående skolfrågan inte bara från alliansen utan också från (s), utan att denna på allvar problematiseras.

I artikeln ”Skolvalet ökar segregationen” kan man läsa:

”Skolorna måste locka till sig elever för att överleva. Men elevernas val av skola verkar inte styras av skolornas pedagogiska förmåga eller höga medelbetyg utan snarare skolans rykte och det hänger i sin tur samman med området som skolan ligger i./…/

Diskussionen om vad som formar en skolas rykte och deras förmåga att locka till sig elever har kommit i skymundan i debatten som istället fokuserar på måluppfyllelse, betyg och hårdare tag i skolan./…/

Samtidigt visar Anders Trumbergs forskning att politiker upplever att föräldrarna, där de flesta är positiva till valfriheten, inte är beredda att ta konsekvenserna av valfriheten i form av till exempel nedläggning av de skolor som inte tillräckligt många elever väljer.

– Dessutom får tjänstemän och rektorer allt fler samtal från oroliga föräldrar. Det finns en viss desperation hos föräldrar över att göra rätt val och att komma in på rätt sorts skolor. Eftersom populära skolor snabbt fyller sina platser blir det viktigt att bo i rätt område [man vill röra sig i rätt kretsar eller snanare inte i fel, vare sig skolan är ‘bättre’ eller inte? Det gäller att tillhöra ‘gruppen’ och inte bli utanför? Inte att vara solidarisk och verka för allas bästa?].

– Problemen runt skolvalet har inga enkla lösningar. Politiker måste till exempel ha en helhetssyn där bostadspolitiken, skolpolitiken och socialpolitiken etcetera ingår. Boendesegregationen ligger i grunden för segregationen men elevers val av skola gör att även skolorna i allt större grad delas upp utefter elevernas socioekonomiska och etniska bakgrund.

– Jag hoppas att min forskning kan vara en väckarklocka för kommunerna.”

I artikeln ”Skolval segregerar mer än boende” kan man läsa:

”Rätten att fritt välja skola spär på segregationen i skolan mer än vad boendesegregationen gör. Det visar en ny avhandling.

– Det är lättare att byta skola än att flytta.”

Om man inte vill att ens barn ska gå med kreti och pleti, ja? Rädd att de ens ska förknippas med kreti och pleti, utan komma in i de rätta kretsarna så snart som möjligt. Se också Ett hjärta RÖTT om Nanny-branschen.

Och se slutligen Daniel Lind om att röra sig från ”rags to riches”, något som varit kännetecknande för Sverige och de skandinaviska länderna de senaste decennierna. Kanske har denna trend (med hög social rörlighet i Sverige) redan vänt nu under 00-talet (så att den redan har sjunkit på grund av ökande ojämlikhet i samhället))?

Tillägg 31 mars:

Se Martin Moberg i ”Om en föråldrad och icke fungerande skolpolitik á la Jan Björklund.”

Vårt sociala arv och ojämlikhet…

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:

”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.

Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.

Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.

Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.

Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.

[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].

När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.

[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/

Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”

Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).

* de skriver (s. 209):

”Barn som t.ex. har upplevt våld och övergrepp blir i högre grad övergripare och våldsamma när de når vuxenlivet.”

Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?

Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.

Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.

Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.

Tidigare inlägg under och efter valet.

Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.

Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.

Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.

Men inget är ödesbestämt.

Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:

”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.

Och det är precis det som är skrämmande.

Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.

Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”

Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:

”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.

Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.

Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.

Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.

Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.

Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.

Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.

Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.

Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.

Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.

Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”

Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:

”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.

Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.

C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!

Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”

Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?