”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?

11 februari, 2012 § 5 kommentarer

Artikeln kan också läsas här.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar. Jo, Greider har rätt. Existensen av sådana som Ander Breivik…

”…definierar vår tid. En otrygghetens, antipolitikens och resignationens tid, en tid som nu i grunden definieras av högern, där fanatiska sekter övertagit den roll som reformistisk och systemkritisk idépolitik borde ha.”

Jo:

”Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.”

Se artikeln ”Ut ur hatet: Väck det civila motståndet!”:

”Det är ett hat som pro­du­ce­ras av en väl­digt liten klick män­ni­skor i sam­häl­let men som gör sig allt­mer hört, och som poli­ti­kerna blir allt räd­dare för.

Uppsättningen ‘Skärpning gub­bar’Teater Galeasen var en iscen­sätt­ning av detta hat, en fyra tim­mar lång upp­läs­ning av en hatisk Flashback-tråd, där hob­by­skri­ben­terna är ‘ariska’ natio­na­lis­ter som vill ta till­baka sitt land från ‘neg­rerna’ som stjäl deras kvin­nor, här kal­lade ‘sliddjur’.

Hat, klyf­tor och avstånd gör män­ni­skor rädda och avstån­den skar­pare [och gör inte minst de som inte blivit respektfullt bemötta av de vuxna de hade närmast tidigt i livet, något som förekommer både i botten OCH toppen av samhället. Något som är oerhört tragiskt och som inte skulle behöva vara så]. 

Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berät­tade att det inom kons­ten pågår en mängd kri­tiska sam­tal och gestalt­ningar av mot­stånd, men att plat­sen för det sam­ta­let har krympt, och nu rör sig inom en intern minik­lick som också är väl­digt inter­na­tio­nell. Det upp­står olika kret­sar inom kons­ten – lik­som i sam­häl­let – som blir allt­mer avskär­made från varandra. Samtalet når inte ut.

Det har talats myc­ket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kul­tu­ren mar­gi­na­li­se­ras, skärs ner, spe­ci­a­li­se­ras och görs svår­till­gäng­lig kan vad som helst hända. Vad som helst. Men vi viker oss inte. Vi kal­lar till mot­stånd.”

Skadade människor behöver syndabockar.😦 Och idag ger också människor i makten sitt godkännande till detta (societal approval) genom hur de uttrycker sig om människor… Och hela idén om att vi ska se om vårt hus – bara.

Om samhälleligt bifall se ur ”Diverse texter” om den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, ”Väck det kritiska samtalet!”

Kommer vi att få se mer och mer av uppror? Hur kommer då de i härskarställning att reagera?

Vad för slags samhälle vill vi ha?

Vad innebär sönderslagningen av sjukvården? Vilka tjänar på den? Och vilka tjänar förmodligen INTE på den?

Parasiter och parasiter? Är det verkligen de längst ner i botten av samhället som är parasiter?

Och apropå Rot-avdragen:

Och ger städning mer till samhällsekonomin än medicinsk forskning (folk i Sverige får inte bli för välutbildade, bildade eller kunniga eller därmed mer kritiska och med mer på fötterna? Se om skolpolitiken och tendenserna till ensidighet där, liksom kulturpolitiken)?

Symtomen på sjukdomen blir botemedel skriver Göran Greider om. Vilket leder till att vi får ”mer av samma” och risken är att problemen snarare förvärras. Och så är vi inne i en riktigt ond spiral…

Den stora gruppen människor i USA som lever på marginalen har inga pengar att konsumera för, så de handlar inte, de anlitar inte hantverkare osv.

Jo, om människor i ens omgivning har det GANSKA lika en själv så är kärvare förhållanden mer uthärdliga – apropå det med absolut eller relativ fattigdom.

Detta beskriver amerikanen Robert H. Frank bland annat i sina böcker ”Luxury Fever” eller ”Lyxfeber” samt ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Hamna på efterkälken – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” samt i en mängd artiklar som man kan hitta länkar till här.

Se också Per Wirtén i ”På dödens fält. Frihetstiden 2010, del 3”:

”Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – som i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.

        På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iaktagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles. Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.

        Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.”

Ja, detta tror jag är sant!

Se också Peter Karlberg i ”Ibland är det bara för dumt”:

”På dödens fält: ‘I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: ‘Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?’/…/

En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.

Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivslängden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.

Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.

Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.'”

§ 5 svar till ”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?

  • k skriver:

    Se tidigare inlägg ”Ojämlik fördelning av makt, pengar och resurser har negativa konsekvenser för människors hälsa både globalt OCH nationellt…”:

    Denny Vågerö skriver i artikeln “Hälsoklyftor ett hot mot samhället”:

    “Globalt och nationellt växande hälsoklyftor kan ses som vittnesbörd om ett långsiktigt ohållbart samhällssystem; ett problem av samma typ som klimatproblemet eller finanskrisen.

    Sverige låg förut i främsta ledet när det gäller en bred politik för folkhälsa.

    Det gäller inte längre.”

    Se också denna artikel “Den sociala ohälsan”:

    “Länge levde föreställningen att Sverige hade utjämnat de sociala skillnaderna i fråga om ohälsa. I dag finns det vetenskapliga belägg för motsatsen.

    Hälsan är ojämnt fördelad mellan samhällsklasser. De flesta sjukdomar är vanligare bland de socialt missgynnade.

    Visserligen finns det undantag från regeln. Cancer är totalt sett ungefär lika vanligt hos kroppsarbetare som hos övriga. Tjocktarmscancer, malignt melanom och bröstcancer hos kvinnor är vanligare i högre samhällsklasser. Men detta är som sagt undantag.

    – I lägre samhällsklasser är förtida död vanligare än i högre, säger Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi vid Stockholms universitet.

    – Den ökade dödligheten gäller både spädbarn, barn och vuxna. De som är sämre ställda uppger också sämre hälsa, mer symtom och fler sjukdomstillfällen än högre samhällsklasser. Ju lägre samhällsklass desto större ohälsa./…/

    – Just nu tycks många ha en överdriven tilltro till ärftliga förklaringar till ohälsa. De glömmer samspelet mellan arvet och miljön, inbegripet de sociala faktorerna.

    Genetiken kan till exempel inte förklara varför svenskarnas medellivslängd har ökat så enormt under 1900-talet. Vår arvsmassa är ju i stort sett densamma som för hundra år sedan.

    Snävt synsätt


    Ett lika snävt synsätt har präglat hälsopolitiken, anser Denny Vågerö.

    – Det förebyggande hälsoarbetet blir ineffektivt om det riktas enbart mot hälsoskadligt beteende – som om våra handlingar vore helt oberoende av vår sociala situation. Men man kan knappast förmå folk att ändra sitt beteende om man bortser från den sociala situation och livsstil som kanske orsakar eller åtminstone främjar beteendet.

    – Hälsan hos de bäst ställda ger oss en fingervisning om hur friska även de övriga skulle kunna bli.

     

     

  • k skriver:

    Läs recensionen ”Skärpning gubbar!”:

    ”På scenen sitter 21 män, som tagit ledigt från sina jobb på olika teatrar. Man läser inläggen, ofta med absolut nollställda ansikten – vilket gör ett obehagligt intryck, som om normala känslor var en besvärlig barlast. Nej, här diskuteras en princip. Varför sviker svenska kvinnor arbetet med att avla fram en ren ras?

    Inläggen böljar fram och tillbaka och blir allt mer groteska. En dag, när alla ‘nationella’ har segrat ska dessa kvinnor få betala. Då står tjejerna på knä och vädjar men sanna nationalister väjer inte för något. Inte heller nackskott.

    Inläggen är helt dokumentära och verkar aldrig ta slut – uppläsningen varar upp till fyra timmar men det är fritt att gå när man vill.

    Uppenbarligen är nätet fullt av unga män som hatar kvinnor. Inte nog med att det är svårt att få med kvinnorna i kampen. Nästan alla undviker svenska män – vilket inte är konstigt eftersom ‘media, reklam och underhållningsindustrin gett kvinnorna en helt skev bild av manlighet’.

    Här sitter män och fyller nätet med självgjorda ideologier, tonen är ofta kvasivetenskaplig eller en knagglig härmning av ett slags kanslisvenska.

    Här odlas en förvriden syn på kvinnor vilka ofta kallas ‘sliddjur’. Alla kvinnor är överdrivet kräsna och alltid kåta parasiter som bör berövas sin rösträtt och kedjas vid spisen – ja, kvinnor bör inte få lämna hemmet överhuvudtaget.

    När en av debattörerna bjuder motstånd och menar att nationalisterna faktiskt mest av allt liknar islamska fundamentalister svarar en av dem med sitt bästa, allra vassaste argument: Är du bög?

    Galeasen sjuder av allt detta upplästa hat. Hit bör politiker beordras för att förstå den mylla som kom att föda en person som Anders B Breivik. Galeasen ska ha all ära för att man vågar läsa dessa inlägg som, under strålkastarljus, förlorar sin kraft och enbart blir vettlösa inlägg av pojkar som hatar.”

    Den ekonomiska krisen för 20 år sedan, med dess stålbad har bidragit till att slå ut mer unga människor än som kanske hade behövts slås ut? Men det fanns saker att göra även innan.

    Hårdare tag, fler prov och tester, studentexamens återinförande osv sådant som blir alltmer opportunt att förorda, kommer inte att lösa de grundläggande problemen: ökande klasskillnader, med ökande fattigdom. Det Greider säger att symtom på sjukdomen är inte botemedlet är möjligt att applicera på detta också.

    Här är en till som kommit ut ur garderoben, men nu rörande skolan, på ett liknande sätt som Bengt Olsson nyligen angående kultur-Sverige.

    Och jo, Livet tar vi sen! Jag måste jobba!:

    ”Statsminister Fredrik Reinfeldts planer på att höja pensionsåldern till 75 blev omdiskuterade i går. Kulturnytts Marie Lundström funderar över skillnaden mellan arbetslivet och livet. Lyssna på krönikan

    Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt vill det här. Han ser ledsen ut. Tyvärr måste ni, vi jobba tills vi, ni blir 75.

    Fredrik: Inga problem. Vi gör allt. Bara du inte får den där minen nu igen: ”Det här borde ni fatta, jag blir faktiskt sårad.” Nu lugnar vi ner oss. Jobbar på. Tänker inte mer på tajmingen i släppet av nyheten. Att den kom just när februari kändes lite tung, lite kall, lite tom på glamour. Nämen absolut visst, den här nyheten är som gjord för de som nu är i 70,75-års åldern. Som haft ett lugnare arbetsliv. Klarat ökningen, axningen, spurten på slutet och går i mål i karriären ungefär nu. Med trasslande knä, rasslande pump och ett nytt spännande extrajobb att toppa ett utmanande, lyckat arbetsliv med.

    Det är inte så tokigt, hör jag fyrtiotalisterna sjunka tillbaka i fåtöljen och säga. Man håller sig pigg med att jobba, klar i skallen.

    Ni har rätt. Jag tänker bara på hur arbetstakten ökat sen jag kom på banan i mitten av 90-talet. Jag tänker på vänner, släktingar, de som är 40, 50+ och inte tror att de orkar samma tempo till 65. Fast det säger de tyst.

    Jag har jobbat i 30 år. Eftersom jag har arbetat sen jag var 14, alltid, även när jag pluggat, så har jag nu när jag är 44 tydligen gjort hälften. Nästan. Min pappa dog när han skulle fylla 71. Många i min släkt har dött ungefär i den åldern, knall och fall. Så det är inte säkert, Fredrik, att jag med anlagen mina kommer att kunna leva upp till dina förväntningar.

    Ändå har jag ett jobb på rumpan, i värmen. Jag och min son gick imorse förbi tre människor som rensade en kloak. Femåringens gravallvar i rösten: De vill inte jobba ute idag. Men de måste.

    Gårdagens utspel fick mig att tänka på boken Gäst hos verkligheten. Den av Pär Lagerkvist. Titeln kändes passande och jag fastnade för raderna som jag läser nu här: ”Var hade han fått allt det där ifrån? Det där med att dö. /…/ Han skulle inte dö nu strax, inte heller idag, inte heller imorgon”.

    Hörni: Säg att vi jobbar till 75. Så ligger vi på dödsbädden och det vi har gjort är.. att arbeta. Vad blev den existentiella vinsten? Hur gick det att ta hand om barnbarnen? Fick du i dig livets efterrätt?

    Vi tar det sen. Jag måste faktiskt jobba. Min mamma brukar säga att det spelar ingen roll vilket jobb man har: Efter en dag är du ersatt, efter tre månader är du glömd. Nänä. Medalj till den som glömmer att han eller hon en dag är borta.”

    • k skriver:

      Apropå debattartikeln i föregående kommentar angående skolans förmodade förmåga att ändra saker i samhället. Det kan den inte göra i någon verkligt radikal mening? Snarare så speglar skolan det omgivande samhället och konserverar skillnader.

      Amerikanske skolforskaren Noel Hammatt skriver om detta i bloggpostningen ”’Schools Out’ and ’Learning Communities are IN! – en försmak av vad som komma ska…’”:

      “Skolor har aldrig skapat meritokrati i någon skala bortom den anekdotiska. Faktum är att skolor gör en sak väldigt, väldigt bra. De är otroligt bra på ’social reproduktion’ [dvs barn till föräldrar med akademiska examina och som lyckats i skolan får barn som också lyckas. Och detta beror inte ‘bara’ på gener].”

      Hammatt fortsätter:

      ”Faktumet att forskare, jag själv inkluderad, kan förutsäga skolors och skolsystems prestationer genom faktorer som inte har något med sådana saker som kursplanen, typen av skola eller lärarna och/eller ledarskapet på skolan att göra, belyser begränsningarna i skolbaserade reformförsök vilka försöker att eliminera, eller påtagligt minska, gapen som för närvarande existerar i alla skolor [vill man verkligen minska ojämlikhet?].

      Gapen mellan t.ex. genomsnittspoäng för studenter som lever i fattigdom kontra de mer välbeställda familjer eller gapen som ger sig ut för att representera genomsnittsskillnader i poäng för olika ras- och etniska grupper, men som i själva verket representerar gapen i de ’underliggande förhållandena’ som spelas ut i vårt samhälle gällande ras och etniskt ursprung.”

      Hammatt fortsätter:

      ”Medan det finns enstaka skolor som verkar motsäga det allmänna mönstret, så har de flesta av dessa skolor kommit på hur de ska hitta andra, underliggande karaktäristika att fokusera på och samla ihop elever som har dessa positiva karaktäristika vilka skolan sedan byggs på.

      Det kan utan tvekan finnas en liten, liten grupp skolor där det finns en verklig ’stjärnor-och-planeter-grupp’ och där skolan ifråga faktiskt skapar meritokrati, men jag tror inte att forskning stöttar användandet av dessa skolor som modeller som kan replikeras, utan istället bjuder jag in läsaren att dela budskapen jag utvecklat för att hjälpa mina studenter, att ’anekdoter inte är motgift mot okunnighet’ gällande de mönster som omger oss och att man troligtvis inte kommer att finna att ’exceptionell politik är den som kan finnas i undantag [???].’

      Närhelst presidenten [även Obamaadministrationen pushar för charterskolor/privatskolor i USA] eller så kallade ’reformatörer’ i utbildning försöker dra din uppmärksamhet till en enstaka skola för att ta hem poäng [förståsigpåare här och där, som saknar kunnande och kanske insikt att se hela bilden. Men det FINNS också jättekloka människor utanför skolan, som kan bidra med motvikt mot hemmablindhet]…/…/ det är på tiden att vi verkligen tillåter vår politik att bli baserad på verkligheten och forskning och inte blind ideologi som står oemotsagd av den verkliga världen.”

      Se också ”Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ‘Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras’…”

      ”Om du tror på mirakel – läs inte detta.” Om amerikansk skolpolitik och ännu mer om oemotsagd (nyliberal) ideologi och politik, samt om privatiseringens påstådda välsignelser. Att svälta skolan (och annan offentlig verksamhet), varför?

      • k skriver:

        I ”Ansvar, tillit och studentexamen” kan man läsa:

        ”Studentexamen. Ett vanligt förekommande ord just nu. Helena von Schantz har länge förespråkat ett införande (inte återinförande, märk väl) av en studentexamen och nu ser det ut som att det blir verklighet.

        Just i denna sakfråga har jag ingen åsikt, jag kan helt enkelt för lite för att kunna ta ställning, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över ett och annat. Vilket vi är många som gör just nu. Anne-Marie Körling funderar över hur det går för de elever som slås ut, som inte klarar sin studentexamen. Är det bara att borsta av sig, jobba hårdare och försöka igen tills man lyckas, som Helena von Schantz svarar i en kommentar hos Tysta Tankar-Mats? Men om man ändå inte lyckas? Är det direkt ut i utanförskap då? Morrica kommer till räddning genom att påpeka att det faktiskt inte behöver vara försent, folkhögskolorna i Sverige har nämligen ett stort och viktigt uppdrag ‘att bidra till att minska utbildningsklyftorna, höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället samt bidra till att ge människor möjlighet att påverka sin egen livssituation.’

        Jag funderar i lite andra banor. Jag funderar över hur en studentexamen kan se ut. Hur kommer provtillfällena att vara? Hur kommer proven konstrueras? Jag funderar över skillnader mellan slutbetyg och examensbetyg. Jag funderar på skillnader mellan den studentexamen vi hade förr och den nya som komma skall. Jag funderar över vad en studentexamen kommer betyda för vår undervisning, vilket även Göran Linde gör på Newsmill. Han ser en stor risk i att det blir mer ‘test coaching’: ”Undervisningen kan komma att bli en ‘test coaching’ för proven på ett sätt som riktar innehållet mot det säkrast mätbara i stället för mot det mer väsentliga och intressanta.’

        Jag funderar också över den korta mening som vi kunde läsa i DN: ‘Examensprov skulle även kunna användas för att utvärdera lärarnas skicklighet.’/…/

        Jag kan inte låta bli att dra paralleller till våra nationella prov och en framtida studentexamen som troligtvis kommer att bli centralt rättade. Klarar inte min elev provet, är det då mitt personliga ansvar? Misslyckas eleven, är jag då en misslyckad lärare? Är en studentexamen en kontrollstation för att eleven har tillägnat sig de kunskaper och förmågor eleven ska tillägna sig eller är det en kontrollstation för att kontrollera om läraren har gjort sitt jobb på bästa sätt?

        Jag har varken svar eller åsikter i frågan. Jag kan dock förstå hur det kan kännas.

        Det är en ansvarsfråga. Och en tillitsfråga. Om vi ska införa studentexamen för att få ordning på den eskalerande betygsinflationen i Sverige borde vi fundera ännu mer över bakgrunden till denna inflation. Att införa studentexamen känns som att döva smärtan med Alvedon i stället för att ta reda på orsaken till att man har ont. Om lärarna och skolan ansvarar för elevernas kunskapsutveckling och lärande borde lärarna ges verktyg och förutsättningar att klara av att göra likvärdiga och rättvisa bedömningar. Det är där vi måste börja. Vi har ett ansvar och vi måste ta det ansvaret. Bedömningar gör vi varje dag från elevernas första skoldag till den sista och jag har svårt att se hur ett slutprov, oavsett ämne, på ett rättvist sätt kan spegla en elevs kunskapsutveckling och lärande./…/

        Vi måste kunna lita på att lärare är professionella nog att kunna utföra sitt jobb, för bedömning av elevers lärande är en stor del av läraryrket. Idag finns inte den tilliten. Skolan och lärarna får ta ett stort ansvar men hur är det med tilliten? Litar Sverige på att de svenska lärarna kan sitt jobb? Att vi vet vad vi gör? Jag är osäker. Tomas Riad, som på tisdag 20/12 intar stol nr 6 i Svenska Akademien, säger så här i DN 18/12: ‘Vi har lagt allt ansvar på skolan, men samtidigt litar vi inte på skolan. Det är ganska förfärligt.'”

        Läs kommentatorerna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: