Ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna – mer om positivt tänkande…

5 mars, 2010 § 2 kommentarer

Publicerar detta än en gång även på denna blogg.

Min särbo i USA ville inte använda dessa shoppingkassar, skryta med att han är så bra och hjälper till så att människor får mat på bordet. Han sprejade sina svarta.

Barbara Ehrenreich skriver på sidan 204-206 i sin bok ”Bright-Sided” (se föregående inlägg under kategorin ”B. Ehrenreich”) att i förstasidesartikel i ”Psychology Today” januari 2009 ”The Pursuit of Happiness” eller ”Jakten på lyckan” kan man läsa att den amerikanska passionen för positivt tänkande inte har gjort amerikaner lyckigare.

Nej, bruket av antidepressiv medicin är väldigt hög paradoxalt nog – eller inte?

Ehrenreich skriver att författaren (Carlin Flora) ”klumpar samman” akademiska positiva psykologer och den ständigt växande skaran av ”självutnämnda experter” i något hon kallar ”lycklighetsrörelsen” och noterar att enligt en del mått så har USA som nation blivit sorgsnare och ängsligare under samma period som lycklighetsrörelser har florerat; och kanske är det därför som amerikaner har köpt denna rörelses erbjudanden.

Dessa upptäckter borde knappast komma som en överraskning; positivt tänkande avskaffade eller utplånade inte behovet av ständig påpasslighet; det vände bara denna påpasslighet inåt.

Istället för att oroa sig att ens tak ska kollapsa eller att ens jobb ska ta slut, så uppmuntrar positivt tänkande oss att oroa oss över de negativa förväntningarna själva och att utsätta dem för oavbruten granskning och bearbetning.

Det resulterar i påläggandet av en mental disciplin lika krävande som den kalvinistiska som den ersatte menar Ehrenreich – det ändlösa arbetet med självprövning och självkontroll eller, när det gäller positivt tänkande, självhypnos.

Det kräver som historikern Donald Meyer gör gällande

”…oavbrutet repeterande av dessa själsliga tjuvar, oavbruten uppmärksamhet mot omöjligheternas perspektiv, oavbruten övervakning av uppror hos kropp och själ mot kontroll.”

Ansträngningen från positiv ”tankekontroll”, som alltid presenterats som en sådan livräddare, har blivit en potentiellt dödlig vikt – som fördunklar bedömningsförmågan och skyddar oss från livsviktig information.

Ibland behöver vi lyssna på våra rädslor och negativa tankar och vi behöver alltid vara vaksamma mot världen utanför oss själva, även när det inkluderar att ta in dåliga nyheter och umgås med ”negativa” människor.

Men som vi borde ha lärt oss vid det här laget så är det farligt att inte göra det, dvs. att till exempel förneka dåliga nyheter.

En försiktig realism utesluter inte strävan efter lycka, den gör den faktiskt möjlig. Hur kan vi förvänta oss att förbättra vår situation utan att ta itu med de faktiska omständigheter som vi befinner oss i?

Positivt tänkande försöker övertyga oss att sådana yttre faktorer är oväsentliga jämfört med vårt inre tillstånd eller humör.

Vi har sett hur coacher och guruer slår bort den verkliga världens problem som ”ursäkter” för misslyckanden och hur positiva psykologer har tenderat att förringa omständigheter och faktiska förhållanden i sin lyckoekvation.

Det är sant att subjektiva faktorer som beslutsamhet är kritiska för överlevnad och att individer ibland segrar över mardrömslika nivåer av olycka. Men själen segrar inte automatiskt över förhållanden och att ignorera svåra förhållandens roll – eller ännu värre tillskriva dem våra egna tankar – innebär att glida mot den sorts fördärvad trångsynt och inskränkt självbelåtenhet som Rhonda Byrne uttryckte över tsunamin 2006. Genom att citera ”The Law of Attraction” så slog hon fast att katastrofer som tsunamin bara kan hända människor som är ”på samma frekvens som händelsen.”

Globalt så är fattigdom det största hindret för mänsklig lycka. I den omfattning som kartläggningar kan bli trodda, så visar sådana genomgående att världens lyckligaste länder också tenderar att vara de rikaste.

Några nyare studier visar dessutom att rikare människor i ett land tenderar att vara lyckligare än de fattigare. Och de lyckligaste områdena i New York har visat sig vara de mest förmögna och, inte av en tillfällighet, de som är rikast är riktligt försedda med kaféer, kulturföreningar, teatrar och möjligheter till social interaktion. De minst lyckliga stadsdelarna (Bronx i New York) var de med övergivna byggnader, högar av inte hopsamlat skräp och de högsta arbetslöshetsnivåerna i staden.

I århundraden har de västliga ekonomiernas eliter smickrat sig själva med idén att fattigdom är ett frivilligt tillstånd. Kalvinsten såg det som ett resultat av slöhet och andra dåliga vanor; de positiva tänkarna tillskrev det ett ”medvetet misslyckande att omfatta rikedom.”

Detta offerklandrande synsätt passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna. Mottagare av välfärdstjänster knuffades ut i lågbetalda jobb, delvis förment för att hjälpa upp deras själkänsla; friställda eller de som snart skulle bli friställda arbetare blev utsatta för (många gånger ganska förödmjukande?) motiveringstalare och – övningar.

Men kraschen borde en gång för alla ha upphävt idén om fattigdom som ett personligt tillkortakommande eller dysfunktionellt sinnestillstånd. Köerna till arbetslöshetskontoren och kyrkor som erbjuder gratis mat innehåller både uppåtsträvare, inbitna optimister likaväl som kroniskt deprimerade.

När, och om, ekonomin återhämtar sig kan vi inte tillåta oss att glömma hur vitt spridd vår sårbarhet är, hur lätt det är att hamna i en nedåtspiral mot armod.

Jag kommer att tänka på vad den norska allmänläkaren och nu professorn Anna Luise Kirkengen skriver om den sårbara människan och den hebreiska filosofen Margalit, en sårbarhet vi alla delar med varandra som levande människor oavsett om vi är rik eller fattig.

Lycka kan naturligtvis inte garanteras ens de som är förmögna, lyckosamma och mycket älskade. Men att lycka inte är den ofrånkomliga utkomsten av lyckliga omständigheter betyder inte att vi kan finna den genom att resa inåt för att revidera våra tankar och känslor (i positiv riktning, är inte detta ganska ofritt, kanske nästan slavlikt!? Som om vi vore ålagda det, kan åläggas det?). Men jag tror visst att vi kan lära oss en massa bra saker av att resa inåt, även om det inte är lätt, kanske ibland jättesvårt och något många undviker, av väl förklarliga skäl.

Hoten som vi möter ansikte mot ansikte är verkliga och kan övervinnas bara genom att skaka av självupptagenhet och att vidta åtgärder, handla och agera i världen.

Bygga upp vallar (som i New Orleans, vilket man inte gjorde för man kunde inte föreställa sig vad som skulle kunna ske där, se orkanen Katrina 2005, kanske beroende på ”positivt tänkande”!? Som faktiskt alltså kan bli farligt!), se till att få mat till hungriga, finna kurer, stärka de ”första försvaren”!

Vi kommer inte att lyckas med alla dessa saker, definitivt inte alla på en gång – men om jag får avsluta med min egen personliga hemlighet om lycka – vi kan ha det ganska bra medan vi försöker göra detta, avslutar Ehrenreich sin bok.

Vad bra skrivet!

Tillägg: Läs om de lyckligaste nationerna i världen, där Danmark toppar och Sverige ligger på sjunde plats, medan USA är rankade som 24 nation, i “Psychologist Produces The First-Ever ‘World Map Of Happiness’” och ”First Ever World Map of Happiness Produced.” Gjord av socialpsykolog Adrian White vid University of Leicester i England 2006.

Nej, man kan inte köpa lycka för pengar, men om man tänker efter

Annonser

Lycka…

3 mars, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sitt förord till “The Spirit Level” (i min översättning från den amerikanska utgåvan) att:

”Vi lever i en pessimistisk tid. Samtidigt som vi är oroade över de troliga utkomsterna av global uppvärmning så är det lätt att känna att många samhällen, trots sin materiella framgång, är tyngda av sina sociala misslyckanden.”

Och i det första kapitlet, ”The End of an era”, att:

“Det är en remarkabel paradox att vi, på höjden av alla mänskliga prestationer materiellt och tekniskt, finner oss själva ångestridna, benägna för depression, oroade av hur andra ser oss, osäkra om våra vänskaper, drivna att konsumera och med litet eller inget samhällsliv.

I avsaknad av den avslappnade sociala kontakten och den känslomässiga tillfredsställelse vi alla behöver, så söker vi tröst i att äta för mycket, tvångsmässigt shoppande och spenderande, eller så blir vi offer för överdrivet bruk av alkohol, psykoaktiva mediciner och illegala droger.

Hur kommer det sig att vi har skapat så mycket mentalt och känslomässigt lidande, trots nivåer av aldrig förut i historien skådat välstånd och komfort? Ofta så känner vi att det vi saknar är litet mer än tid då vi kan njuta av andras sällskap, men det kan kännas som om vi inte ens hinner det.

Vi pratar som om våra liv var en konstant kamp för psykologisk överlevnad, där vi kämpar mot stress och känslomässig utmattning, men sanningen är att lyxen och extravaganserna i våra liv är så stor att de hotar vår planet.”

Ja, se till exempel George Monbiot om lyxjakterna i Medelhavet och vad de spyr ut.

Så vi har måst muntra upp oss (och/eller muntras upp) med positivt tänkande de senaste tjugo åren och kanske mer.

Psykologen Carlin Flora avslutar sin artikel ”Jakten på lyckan”:

”Lycka är att anta din naturliga copingstil [dvs. att inte prackas på en stil av någon annan, hur mycket expert den än är].

Alla kan inte visa upp ett lyckligt ansikte. Barbara Held, professor i psykologi vid Bowdoin College, bland andra, är rasande [och raljerar] över ’tyrannin med den positiva attityden.’ ’Att se den ljusa sidan är inte möjligt för en del människor och är till och med kontraproduktivt,’ insisterar hon. ’När du sätter press på människor att cope [klara det stå pall, palla, orka] på ett sätt som inte passar dem, får det dem att känna sig som misslyckade personer ovanpå att de redan känner sig dåliga.’

Angreppssättet en-storlek-passar-alla för att hantera känslolivet är vilseledande, håller Julie Norem författare till ’The Positive Power of Negative Thinking’ [ungefär ’Den positiva kraften i negativt tänkande’] med om. Denna professor i psykologi vid Wellesley har i sin forskning visat att den defensiva pessimismen som oroliga människor känner kan tas i anspråk för att hjälpa dem få saker gjorda, vilket i sin tur gör dem lyckligare. En naturligt pessimistisk arkitekt till exempel, kan ha låga förväntningar inför en kommande presentation och revidera de dåliga utfall som hon föreställer sig, så att hon förbereder sig noggrant och ökar sina chanser att lyckas.

Lycka är att leva dina egna värderingar.

[ja, fast hur lätt är det? Man måste ha kommit till en stor mänsklig mognad för att kunna göra detta? Fast om vi lyckades med detta skulle vi bli lyckligare? Och känna oss mycket mer tillfredsställda]

Om du inte lever enligt dina värderingar kommer du inte att bli lycklig, hur mycket du än presterar. En del människor vet dock inte vilka deras värderingar är. Om du är en av dem så har Harris [nämnd tidigare i artikeln] en jättebra fråga till dig: ’Föreställ dig att jag kunde svinga ett trollspö så att du kommer att få bifall och beundran från varenda en på planeten, för alltid. Vad skulle du då välja att göra med ditt liv?’

Så snart du har svarat ärligt kan du börja ta steg mot den ideala bilden av dig själv. Du kan tejpa positiva affirmationer på din spegel eller du kan klippa sönder dina böcker med råd och göra papier-maché -saker av dem. Det spelar ingen roll vad, så länge som du lever medvetet. Lyckotillståndet är egentligen inte ett tillstånd alls. Det är ett pågående personligt experiment.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin pessimistic erareflektioner och speglingar II....