Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

19 september, 2015 § 3 kommentarer

skattesänkarna

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Annonser

Stress, press – och lyxfeber…

12 januari, 2015 § Lämna en kommentar

Lyxfeber1Möter fler ungdomar idag som mår dåligt, jättedåligt, som har ont i magen och måste utredas hos doktor, som har problem med rygg, axlar osv.

Pratade med en gymnasieelev om detta idag. Hon tillskriver främst pressen i skolan detta.

”Man måste hinna med något utanför skolan också!”

tror jag hon tycker.

En iakttagelse jag tycker mig göra är att gymnasieungdomar främst jobbar i en utsträckning man inte gjorde förr. Jobbar vid sidan av skolan. Bidrar inte också detta till stressen? Därför att man måste finansiera elektronikprylar, kläder osv. Dvs det finns en än större statuspress. När skillnaderna mellan människor blir större blir också denna press och jakt större.

Om Marta Cullberg Westons bok kan man läsa:

”Avund är faktiskt en baksida av konkurrens när man börjar granska saken med lupp och kanske något vi måste lära oss att leva med.

Tanken på att skriva boken föddes när två unga kvinnor i min närhet på olika sätt drabbades av avund i sina arbetssituationer.

Jag insåg att det är viktigt att lyfta upp frågan om kvinnors avund på arbetsplatsen något som kommer att utmana feministiska kretsar (även om…

Avund är faktiskt en baksida av konkurrens när man börjar granska saken med lupp och kanske något vi måste lära oss att leva med.

Tanken på att skriva boken föddes när två unga kvinnor i min närhet på olika sätt drabbades av avund i sina arbetssituationer.

Jag insåg att det är viktigt att lyfta upp frågan om kvinnors avund på arbetsplatsen något som kommer att utmana feministiska kretsar (även om jag ser mig som feminist själv).

Boken avdramatiserar avundsproblematiken genom att också beskriva positiv, stimulerande avund och genom kopplingen till konkurrens. Förhoppningsvis vågar man titta på sin egen avund på ett nytt sätt. Lösningen handlar också om att lära sig att hantera olikhet.

Vid sidan av avund på arbetsplatser tar boken upp avund inom familjen och mellan vänner, liksom hur man kan bli fri från destruktiv och djuptliggande avundsjuka.”

Kommentar: jag håller inte med om att man kanske måste lära sig att leva med känslor av avund. Vi HAR möjlighet att förändra i samhället så vi alla kan leva hyfsat i det. Det finns saker som inte är ofrånkomliga. Det finns saker som vi KAN ändra och inte bara behöver finna oss i. Och det finns saker som vi alla skulle må bättre av om de ändrades. Det finns kanske fler saker som vi faktiskt skulle kunna ändra. Det här påminner om påbudet att ”tänka positivt”!

När jag började i det jobb jag nu har var föräldrar solidariska med varandra och andras familjer: man bestämde gemensamt att man inte skulle låta barnen få märkeskläder t.ex.

En av de elever jag hade under den tiden ärt idag miljöpartistisk politiker och hon länkade artikeln ”Släpp era kalasgalna egon för barnens skull”. I denna kan man läsa:

Då för tiden var födelsedag något alla hade råd och möjlighet att fira. Lämpligt, eftersom alla barn fyller år.

Nu såg jag bilder från några bekantingars förberedelser inför deras avkommas kalas.

Där skulle det ­ridas ­ponny. Det vankades efterrättsbuffé, femkamp och ­poängpromenad med ­fina priser. Hela himmelriket ­inramades av handvikta pompoms som förberetts i veckor.

”’Bara det bästa är gott nog!’ till en liten som vi får förmoda älskar småhästar och särskilt bett om pappersbollar i gråskalor och ­lavendel. Det gjorde barnet rätt i. Barn ska kräva orim­liga saker, särskilt när de fyller år. Det orimliga är eventuellt när dom får det. Och när det blivit standard.

I dag är det normala att ha barnkalas på lekland, berättar en forskare i barnfattigdom vid Uppsala Universitet.

Såna events kostar i runda slängar 3 000 kronor. Till dessa partyn kommer man inte med någon inslagen ­citrusfrukt i present, nej ­genomsnittet är i dag 160–210 kronor för en liten generisk ­fölsegåva i rosa eller blått. Samma forskare berättar om barnen som måste tacka nej för att de inte har råd att bjuda igen, eller köpa present.

Jag har som noterats inga barn så förhoppningsvis kan jag säga det här utan att kasta sten i eget partytält. Föräldrar, ni har blivit kalasgalna.

Skärp er. Släpp ert ­instagramivriga ego. Snacka ihop er i plugget och sänk ribban gemensamt.

För medan ni har kalas med ponny sitter barn ­hemma som inte får känna sig speciella på sin egen födelse­dag för att deras föräldrar inte har råd. Det är faktiskt bara kras.”

Bra skrivet! Och tänkvärt! Detta borde också gälla andra saker: som barnen kanske inte MÅSTE ha den senaste mobiltelefonen, datorn osv. Men då går väl lobbygrupper igång, som vill pracka på unga personer nya prylar stup i kvarten. Reklambyråer som tjänar pengar på att sälja dessa prylar, kläder osv till unga. Och reklam som slår i unga att de måste vara och se ut på ett visst sätt.

Se Rädda barnen om barnfattigdom.

Vidgade klasskillnader – och VAR är oppositionen?

23 september, 2012 § 11 kommentarer

Ja, vadå individualitet? Se om Lyxfeber och att jämföra sig med varandra.

Och här några intressanta synpunkter på skolan och hur det resoneras om den (ur Lärartidningen). Vi förlorar kanske även samhällsekonomiskt på hur skolan idag organiseras och fungerar!  Jan Björklund visar återigen sin okunnighet (och arrogans?). Jättebra skrivet! Och var hamnar pengarna som vissa tjänar? Bra skrivet! Och sant!  Och vad sysslar media med? TV (även SVT) och tidningar! Och bland alliansföreträdarna så har inte bara Annie Lööf Margaret Thatcher som förebild, utan det har också 1:a vice ordförande i KD:s ungdomsförbund Sara Skyttedal och hon har inte bara Thatcher utan också Reagan som idol!? Men människor har börjat reagera och förhoppningsvis kommer fler proteströrelser med tiden. 

Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…

29 januari, 2012 § 12 kommentarer

[Snabbloggning igen]. Amerikanske professorn i management och ekonomi Robert Frank inleder sin bok ”Lyxfeber”, kapitlet ”Väl använda pengar?”, med att skriva om den propangrill han köpte på 80-talet och som han fortfarande använder, men som nu håller på att ramla sönder.

Då kostade den strax under 80 dollar dvs strax över 500 kronor.

Hans gamla grill kan troligen repareras, men han vet inte av vem och förmodligen skulle dessa reparationer kosta mer än vad grillen ursprungligen kostade. Så plötsligt finner han sig i funderingar över en ny.

Nu upptäcker han att marknaden för grillar är radikalt annorlunda än för bara 10 år sedan. Han kommer vagt ihåg modeller då med finesser som hans nuvarande grill inte har, men priset var trots detta bara några få hundra dollar (kanske litet drygt 1 000 kronor).

Men som han skriver, det fanns ingenting, absolut ingenting som motsvarar dagens Viking Frontage Professional grillar (se inledande bild)! Och den grillen kostar idag knappt 7 000 dollar, dvs ca 45 500 kronor. Jag antar att det finns ÄNNU dyrare grillar och en hel del människor som har råd med en sådan grill idag, också i Sverige. Framförallt om man avstår från annat och exklusivt satsar på den.

Frank reagerar dock emot denna trend och skulle nog helst vilja behålla sin gamla grill, men få den fixad, som jag uppfattat honom.

Och precis som man kan läsa nedan, så satsar man mer på att köpa (och köpa dyrt och exklusivt) än på att spara, att köpa mer än man egentligen bekvämt har råd med. Se om detta fenomen nedan och pressen på människor i ett allt mer ojämlikt samhälle. En press som ökar (på en massa negativa sätt) när ojämlikheten ökar.

Som min pojkvän i USA sa nyligen att

”… många nog visar mer än de egentligen har.”

Här kan man läsa om Franks reflektioner i denna bok, ”Lyxfeber”, och på temat grillar, på engelska.

När jag sökte på ”Luxury fever” så nämndes den i boken “The narcissism epidemic: living in the age of entitlement” eller “Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [själv]berättigande” (men självberättigande kan vara mer eller mindre sunt och mer eller mindre skadande för en själv och andra), en bok om vilken man kan läsa:

“I en verklighetsshow på TV så vill en flicka som planerar sin ’sweet sixteen’ [en tradition i USA där framförallt flickor särskilt firar sin 16-årsdag] blockera en väg så att en musikkår kan marschera på en röd matta förbi huvudingången till hennes hus.

Fem gånger så många amerikaner genomgår plastikkirurgi och [andra] kosmetiska åtgärder idag jämfört med för tio år sedan och vanligt folk hyr paparazzis som följer dem runt för att de ska se berömda ut.

Gymnasieungdomar attackerar klasskamrater fysiskt och lägger ut youtube-videor av misshandeln för att få uppmärksamhet.

Och i åtskilliga år har amerikaner köpt stora mansions [s.k. McMansions] och dyra bilar på en kredit som de inte har råd med.    

Fastän detta ser ut som en slumpmässig samling av trender idag, så bottnar alla i ett enda underliggande skifte i amerikansk kultur: den obevekliga ökningen av narcissism, en väldigt ‘positiv’ och uppblåst syn på självet [en falsk, inte genuin, tro på en själv, på ens självvärde? För ens värde är grundat på det yttre och grundas fortsatt på det yttre? Något som man kanske inte ska moralisera över, utan som bara är oerhört sorgligt? Se också Barbara Ehrenreich om positivt tänkande och dess effekter och hur detta med ‘positivt tänkande’ missbrukas av dem med makt och används skrupelfritt av guruer, sådana som vill sälja böcker, coacha andra för dyra pengar osv. Och se Åsa Lindborg i artikel ‘Kvinnor med stil’ från 2007 om Linda Rosing och Carolina Gynning].

Narcissister tror att de är bättre än andra, de saknar känslomässigt varma relationer som är präglade av omtänksamhet, söker konstant uppmärksamhet och värdesätter [därför] materiellt välstånd och fysiskt yttre.

 I ’Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [sjäv]berättigande’ så drar professorerna i psykologi Jean Twenge och W. Keith Campbell slutsatser från empirisk forskning och analys av kulturen för att visa på den destruktiva spridningen av narcissism.”  

Dessa två personer verkar intressanta att döma av deras hemsidor. Och det finns ett ”självberättigande” som skulle vara sunt: att fler människor inser att de faktiskt har vissa rättigheter!? Rättigheter till vissa grundläggande saker! Att de av skam inte måste tiga.

För att återgå till Frank och hans bok ”Lyxfeber”:

”Spenderandemönstrens utveckling vad gäller gasgrillar är del i en mycket bredare förändring som har skett de senaste decennierna.

Det handlar inte bara om spektakulärt spenderande hos de rika eller superrika, utan också om spenderandet hos medel- och t.o.m. låginkomstfamiljerna.” 

Spenderandet i toppen har blivit ett virus som fortplantat sig neråt, men man jämför sig inte riktigt med de superrika, utan med sina grannar. Även om man visst sneglar på de superrika och faktiskt kan känna avund mot dem, men denna känsla är inte riktigt opportun (är litet förbjuden, men dock en känsla man känner).

”Husen som medelamerikanen bor i idag är dubbelt så stora som dem de levde i på 50-talet.

Oberoende av var du befinner dig på inkomstskalan så påverkas du av vad andra gör, ingen kan ha flytt från effekterna av de senaste förändringarna i omgivningen vad gäller spenderande.

Bland mycket annat så påverkar dessa mönster vilka presenter du ger på bröllop och födelsedagar och hur mycket du spenderar på middagar vid diverse högtider, priset du måste betala för ett hus i ett grannskap med en bra skola, storleken hos det fordon du måste ha för att du och din familj ska färdas säkert, den sorts gympadojor/sportskor dina barn kräver, universiteten som de behöver gå på om du vill att de ska ha goda framtidsutsikter efter examen [men idag har man inga verkliga garantier där heller, vilket man kan läsa om i Barbara Ehrenreich bok ‘Bait and Switch’], det sorts vin som du vill servera för att markera speciella tillfällen och det sorts kostym/klädsel som du väljer inför en jobbintervju.”

Frank skriver:

”Men det finns också en mörk sida i vårt nuvarande spenderandemönster.

Medan de i toppen av den ekonomiska ‘totempålen’ [som han kallar det!!] har klarat sig spektakulärt bra, så har medelamerikanen knappt vunnit någon terräng alls under de senaste två decennierna och femtedelen i botten har faktiskt lidit inkomstförluster på mer än 10 procent i verkligt värde.

Liknande förändringar har skett i Storbritannien och detta mönster har börjat spridas på andra ställen också.  

Med statiska och sjunkande inkomster, så har medel- och låginkomstfamiljer fått finansiera sitt höga spenderande genom mindre sparande och kraftigt ökande skuldsättning.

I denna process så har vårt personliga sparande fallit stadigt och är nu påtagligt lägre än i någon annan större industrination.

Personliga konkurser ligger på en högre nivå än någonsin.”

Ja, precis det Elizabeth Warren sagt apropå det hon kallar ”medelklassens kommande kollaps.” Personliga konkurser är vanligare än skilsmässor, men de förra är mer pinsamma och något man döljer. Därför blir många förvånade när man påpekar att konkurser är vanligare och man säger också att man inte tror att detta är sant. Förnekar att så allvarliga problem med privatekonomin är vanligare än antalet skilsmässor.

Och som Frank fortsätter:

”Även bland dem som lätt har råd med dagens lyxerbjudanden, så har det funnits ett pris att betala.

Alla – rika som fattiga, men i synnerhet de rika – tillbringar mer tid på kontoret och tar kortare semestrar; vi tillbringar mindre tid med våra familjer och vänner och vi har mindre tid för sömn, träning, resande, att läsa [!!!] och andra aktiviteter som kan hjälpa till att hålla kropp och själ i trim.

På grund av nedgången i graden av sparande, så har den ekonomiska tillväxten saktat ner och ett ökande antal familjer känner sig oroliga för sin förmåga att bibehålla sin levnadsstandard när de pensionerar sig.”

Och han tillägger:

”I en tid när vårt spenderande av lyxvaror växer fyra gånger så fort som de offentliga utläggen, så förfaller våra landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av vår offentliga infrastruktur, vilket sätter liv i fara.”

Hur borde detta kännas för dem med enorma hus, bilar, pooler – och som i Sverige RUT-avdrag för att städa sitt stora hus, så de ”kan vara med barnen”?

”Våra parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade.

Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott /…/ ligger kvar på höga nivåer.

Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden.”

Och att hålla efter våra gemensamma vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, sjukvård och omsorg gemensamt/tillsammans skulle skapa jobb och efterfrågan, på  både varor och tjänster, men delvis av annat slag.

Och allt detta är sådant som vi ju alla faktiskt tjänar på, direkt och indirekt och i större eller mindre grad? Och sådant som i slutänden är viktigare än den där supergrillen, enorma bilen, jättehuset osv.? Undrar om inte en majoritet tycker så, om de insåg att man faktiskt kan välja där!? Insåg att det inte finns något ofrånkomligt i detta sakernas tillstånd.

från chatt med Göran Greider.

Samhället skulle på en massa sätt bli trevligare att leva i? För alla! Inte bara för dem som har små eller inga inkomster, utan också för medelklass och även de som har mest i inkomst. Alla skulle slippa den där stressen och tävlan och kunna använda sin energi, kreativitet och fantasi kanske mycket bättre, på saker med mer verkligt värde?

Se ”Paul Krugman om rat race och allas kamp mot alla …”:

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Barbara Ehrenreich skriver också apropå ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de filtreras genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

Göran Greider och Mats Jonsson om medelklasskampen, samt mer om medelklassens kommande kollaps…

5 november, 2011 § 11 kommentarer

Om Franks bok ”Frånsprungen – Hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen.” Där kan man läsa:

”När löneklyftorna växer blir det de rikaste grupperna som driver på konsumtionen i samhället.

Tyngdpunkten i konsumtionsutgifter förskjuts uppåt och alla försöker följa med i karusellen.

I USA upplevs det som tvingande att följa med i standardjakten, inte minst därför att skolorna upplevs ha en kvalitet som följer prisnivån på bostäderna [precis det Elizabeth Warren säger angående medelklassens kommande kollaps, se nedan, men en annan amerikanska, Diane Ravitch, påpekar att det faktiskt inte är så att man väljer skola utifrån dess faktiska kvalitet, utan man väljer utifrån andra ‘kriterier’, ‘drivkrafter,’ där en är att man TROR att den skola man väljer är bättre].

Den som ligger kvar på en viss utgiftsnivå får i praktiken sämre standard.

Jämfört med andra.

I Sverige ser det ungefär likadant ut.

Om det på 60-talet handlade om att höja sin materiella status med en ny brevlåda, handlar det idag om att totalrenovera sitt kök eller badrum.

Frank ger själv ett exempel med gasolgrillar. De som köper vad som upplevs som extremt dyr grill vidgar perspektivet för alla andra. Effekten blir att allt fler lägger allt mer pengar på något så svårfångat som lycka. I materialiserad form, dessutom.

Ju lägre inkomst man har, desto större andel av lönen går åt till denna balansakt.

Samhällsekonomiskt är det vansinne, menar Frank.

Istället borde pengarna användas till samhällets förfallande infrastruktur och till en bra skola åt alla och till en sjukvård som garanterar alla medborgare en rimlig vårdnivå.

Privatekonomins samhälleliga konsekvenser blir negativa för de flesta amerikaner.

Den amerikanska drömmer krackelerar [se här och här och här].

Och i Sverige jobbar vi på i samma anda.”

Så bra skrivet – och troligen sant.

Och Göran Greiders och Mats Jonssons samtal finns här och här. Samt här finns Greiders ledare em detta seminarium, ”Mats kamp.”

Om ”Mats kamp” kan man läsa:

”… boken [är] ett glödande angrepp på det nya Sverige där familjen ses som ett företag och statusjakten styr våra liv.”

Och lösningen är INTE RUT  (Barbara Ehrenreich skriver så på pricken om detta i länkad postning). Man behöver skratta mitt i eländet. Skattepengar borde gå till vård, skola och omsorg, samt till infrastruktur osv. Direkta nyttigheter för oss ALLA.

Amerikanskan Elizabeth Warren om ”medelklassens kommande kollaps” kan man läsa här och här.

I USA har man fått ägna sig åt positivt tänkande, se tidigare postning Ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna – mer om positivt tänkande…

Jo, vi behöver ”mer avund åt folket”!? Att man inte av skam tiger eller inbillar sig att det är vanligt att man jobbar sig upp från botten till toppen. Vi tjänar alla på att bry oss om varandra och vara solidariska. Utan att respekten för individen försvinner. Det behöver inte vara ett antingen/eller, borde inte behöva vara det.

Tillägg 6 november: Moderaterna/the Moderate Party, Muf, Svenskt Näringsliv, Johan Norberg, tankesmedjan Timbro, Stefan Fölster, Bäckström och Tove Lifvendahl är de sökord Google premierar? 

Elfte september gjorde världen mer konservativ – vi har fått större ojämlikhet, segregerade samhällen och segregerad skola, ekonomiska kriser…

10 september, 2011 § Lämna en kommentar

I artikeln ”Bilderna som vi aldrig glömmer” i DD kan man läsa:

När New Yorks tvillingtorn rasade den där klara höstmorgonen 2001 var USA världens enda supermakt, en ansedd nation och pålitlig långivare.

Tio år senare är USA solkat, krigstrött och svårt skuldsatt – och står inför helt nya utmaningar.

‘Den ekonomiska krisen är den tuffaste utmaningen idag. Den kräver politiskt ledarskap, ekonomisk kompetens och offervilja,’ säger förre utrikesminister Jan Eliasson./…/

Eliasson konstaterar att USA de senaste tio åren tappar sin position på område efter område.

‘Ekonomin är förstörd av skattesänkningar och höga krigskostnader. Och den politiska eftertexten till Irak är oerhört negativ för USA./…/

Det land som för många symboliserat öppenhet och demokrati fick plötsligt ett annat ansikte.

Samtidigt urholkades statsfinanserna.

Bush införde skattelättnader och krigskostnaderna drog iväg. Till dags dato har de militära operationerna kostat hisnande 1 300 miljarder dollar visar en färsk kongressrapport. Krigen i Afghanistan och Irak har krävt 6 220 amerikaners liv – och många, många fler irakiers och afghaners.

‘Påfrestningarna gör att USA sannolikt inte kommer att skicka trupp någon annanstans den närmaste framtiden, då krävs kolossalt stora kriser,’ säger Jan Hallenberg, säkerhetsanalytiker på Försvarshögskolan.

‘Men visst kan USA försvara sig; landet är fortfarande världens ledande militära makt.’/…/

Men ekonomin till ttrots, USA:s kanske svåraste utmaning kommer inifrån. Så länge kongressen fortsätter att vara så djupt polariserad är möjligheternas att föra en handlingskraftig politik ytterst små.”

TT-korrespondenten Grim Berglund (som fortfarande bor i USA?) beskriver sina personliga erfarenheter från Manhattan då för tio år sedan i ”Röken, stanken, sirenerna.” Hans nu 19-årige son om vad som skett i spåren efter elfte september och hur denna händelse påverkat honom:

‘Ja, pengar saknas till socialförsäkringar och statsskulden är stor. Säkerhetskontrollerna är absurda. Vi strider i tv å krig. Jag har precis skrivit på inkallelsepapper ifall det blir värvning – annars straffas jag.

Stupid.’ Han ruskar på huvudet.”

Och här i Sverige, vad har hänt?

Håkan Juholt sa vid besök i Dalarna igår bland annat att:

Regeringen har inte en idé bortom nästa skattesänkning.”

Sant. Den ende politiker i regeringen som är engagerad och vill något är Jan Björklund. Något Juholt påpekade, se artikeln ”Varnade för segregerad skola”:

”Jan Björklund är den enda politikern i regeringen. Han är engagerad och vill något. Men det är hans politik som har gjort att skolan i Sverige har blivit mer segregerad.

Det sa socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt om regeringens skolpolitik, när han under fredagen mötte studenter högskoleanställda och socialdemokrater./…/

Juholts genomgång kom mycket att cirkla runt skolfrågor.

– Vi har inte råd med en segregerad skola. Vi har blivit passerade av USA och Sverige faller som en sten. Det är djupt olyckligt, sa Juholt.
Han talade för möjligheterna att omskola sig, bygga en gymnasieskola, där man inte senare är spärrad från högskolestudier.

– Vi måste återupprätta ett livslångt lärande.

Behov av estetik

Han pekade bland annat på att skolan måste satsa på estetiska grenar.

– Jag träffade nyligen nio IT-direktörer. Alla hade gått estetisk linje i gymnasiet. Det visar på att det viktiga är en kreativ utbildning, sa Juholt./…/

De extrema rörelserna med teapartyrörelsen i USA är farligare än riskerna att gamla kommunister i Ryssland vaknar till liv.”

Robert Sundberg skriver också om Juholt och hans syn på skolan i ”Kunskapsjägaren Juholt i Falun” och förhoppningar om att hans opponerande över missförhållanden i samhället och den borgerliga regeringens politik inte sjunker (men han tycker Juholt och socialdemokraterna kan gå ut ÄNNU hårdare):

I stället för att bestämma samhällets utveckling har det Juholt kallar politiken för mycket satt sig på läktarplats. Det har lett till nackdelar. En är att det svenska samhället inte rustas så starkt som det borde vara i internationella konkurrensen.

Förmåga att ställa om, snabbt och smart, är det bästa man kan göra för att behålla landets konkurrenskraft, menar Juholt. I alla fall i ett land med lika stor, eller liten, befolkning som London.

I ett informations- och kunskapssamhälle, som vi är i nu, måste potentialen hos alla invånare tas tillvara. Blir det för mycket av att marknadskrafterna styr riskerar många att inte få komma till sin rätt, framhåller Juholt. Trösklarna blir för stora, som när skolan i Sverige nu blivit mer segregerad än i USA, påpekar han.

Pengar som av regeringen läggs på skattesänkningar, exempelvis lägre restaurangmoms, skulle ge bättre utdelning inför framtiden om de läggs på satsningar, är Juholts S-linje. Detta exempelvis i byggande av studentbostäder, fler lärare, fritidsgårdar.”

Bra sagt! 

Göran Greider sammanfattar det hela i ledaren ”Elfte september gjorde oss alla mer konservativa – Göran Greider minns dagen som förändrade oss alla.”

Tillägg strax före lunch: I blogginlägget ””Klass påverkar skolresultat lika mycket i Sverige som i USA” kan man läsa:

Både i USA och Sverige spelar alltså klassbakgrund större roll för skolresultaten än i det genomsnittliga OECD-landet. Andra nordiska länder lyckas betydligt bättre än Sverige, men även länder/regioner som Hong Kong, Spanien och Chile. Vad som gör detta extra anmärkningsvärt är att Sverige tidigare låg i topp bland världens länder vad gäller likvärdighet i skolan. Det har gått snabbt utför: skillnaden idag är stor jämfört med hur det såg ut för bara tio år sedan.

Något Daniel Lind har skrivit om i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige.” Se också snabbanalysen ”Frihet och ofrihet i framtidens Sverige.”

Håller vi värderingsmässigt på att närma oss andra länder tack vare oerhört envis lobbyism? Ja, se money talks och Teapartyrörelsens Kochbröder

Göran Rosenberg:

”Att pengar inte ska kunna köpa allt är en av grundvalarna för rättsstaten och demokratin. Vi vill naturligtvis inte att pengar ska kunna köpa ett domslut i rätten eller ett beslut i riksdagen eller ett jobb i staten, men vi vill nog inte heller att någon ska kunna köpa sig en plats i den offentligfinansierade sjukvården, eller ett högre betyg i den offentligfinansierade skolan eller ett lukrativt affärskontrakt med stat och kommun. Kort sagt vill vi inte att pengar ska styra verksamheter där vi på goda grunder misstänker att pengar kan korrumpera. Sverige har i det avseendet varit ett samhälle där pengar styrt förhållandevis lite.

Så knappast längre. Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever. Motsvarande konflikt mellan affärsintresse och myndighetsintresse har trängt in i universitets- och högskolevärlden där statsanslag utgår i förhållande till antalet examinerade högskolepoäng och där misstanken därför lätt kan uppstå att det är pengarna som styr poängen och inte tvärtom.”

Apropå ”Högern och vetenskapen” så reflekterar en kommentator där som följer:

”Tack Marita för en mycket bra sammanfattning. Någon skrev varför politikerna är ointresserade av att få tillstånd dylika rapporter om det berodde på att de inte ville veta resultatet. Jag tror snarare att det beror på att de inte vill att allmänheten, genom faktisk granskning, ska få veta hur det ligger till.”

Tror det ligger väldigt mycket i det.

Och hur är det med den reella valfriheten? Kan alla utnyttja den där ”valfriheten”? Gynnar den dem med tillgång till information? Dem som kan ta till sig information och som ovanpå det har tid att sätta sig in eller har någon som kan tipsa (har kontakter)?

Fast egentligen tror jag ingen vinner på det samhälle som skapats och som håller på att skapas, varken fattig eller rik. Se också om ”Darwinekonomi”:

”Frank argues, resting his case on Darwin’s insight that individual and group interests often diverge sharply [Frank argumenterar för att intressen hos individ och grupp ofta går skarpt isär (eller åt olika håll), genom att luta sig mot Darwins teorier]. Far from creating a perfect world, economic competition often leads to ‘arms races,’ [Långt ifrån skapandet av en perfekt värld så leder tävlan ofta till ‘kapprustningar’] encouraging behaviors that not only cause enormous harm to the group but also provide no lasting advantages for individuals [som uppmuntrar beteende som inte bara orsakar enorm skada för gruppen, men som inte heller ger några bestående fördelar för individer], since any gains tend to be relative and mutually offsetting [därför att varje vinst tenderar att vara relativ och ömsesidigt utjämnande?]..”

I statusjakten konsumerar många långt mer än deras ekonomi egentligen tål för att kunna tävla med andra. Förmodligen trissar även de med mindre tillgångar upp varandra och försöker se ut som om de har råd? Skuldsätter sig så de har kanske inga marginaler alls. jag inte låta bli att fundera om avsaknad av verklig gemenskap och gemensamma mål leder till att de ofyllda behoven fylls med konsumerande – och status (bottenlösa, tidigt inte fyllda behov, en negativ spiral)?

Ja, också i dagens Sverige stressas vi alltmer av varandra att köpa större bilar än vi har råd med, nya tekniska prylar vi egentligen inte har råd med, åka på semestrar vi egentligen inte har råd med, bygga större hus än vi har råd med, inreda dem finare än vår ekonomi egentligen tål osv. Därför att våra grannar (eller snarare i fler och fler fall, har människor i andra områden av stan/samhället) har enorma bilar, de senaste och dyraste tekniska prylarna, stora hus med senaste inredning osv.

En enorms stress och press och statusjakt, som tar upp altmer av vår tid. Vi måste göra de rätta valen, ha de rätta kontakterna och retoriken säger att vi har det vi förtjänar (eller snarare: de som har förtjänar detta, vare sig det är sant eller inte). Och vi skuldsätter oss alltmer för att kunna finansiera allt detta. Så till den grad att marginalerna är små och kanske obefintliga (se videon nedan med Elizabeth Warren, amerikansk medelklass, krediter och amerikansk medelklass kommande kollaps).

Men länkad Robert H. Frank påpekar att man kan nå framgång genom att bete sig moraliskt bra (och man behöver inte nödvändigtvis show-off heller. För lätt fånget kan också vara lätt förgånget, se video nedan).  Han:

”… describe how people often choose modestly paid positions in the public and nonprofit sectors over comparable, higher-paying jobs in the for-profit sector; how studying economics appears to inhibit cooperation [att studera ekonomi undertrycker/hämmar ofta samarbete]; how social norms often deter opportunistic behavior [hur sociala normer ofta avhåller från opportunistiskt beteende (den medvetna politiken och praktiken att egoistiskt dra fördel av omständigheter, med liten hänsyn till principer, säger den betydligt mer utförliga engelska wikipediaartikeln]; how a given charitable organization manages to appeal to donors with seemingly incompatible motives; how concerns about status and fairness affect salaries in organizations; and how socially responsible firms often prosper despite the higher costs associated with their business practices [och hur socialt ansvarstagande firmor ofta blomstrar trots högre kostnader knutna till hur man gör affärer].

Frank’s arguments have important implications for the conduct of leaders in private as well as public life. Tossing aside the model of the self-interested homo economicus, Frank provides a tool for understanding how to better structure organizations, public policies, and even our own lives.”

Låter väldigt intressant. Ja, vad för slags framgång är värt priset?

Statusjakt och dess konsekvenser…

4 juni, 2011 § Lämna en kommentar

Denna text av Elin Grelsson ledde till följande reflektion…

Vid en viss punkt av materiell standard så blir vi inte lyckligare. Vid en viss punkt planas kurvan ut. Men upp till den punkten blir vi lyckligare. Har vi det alltför påvert så är vi mindre lyckliga. (Att ha det påvert år ut och år in gynnar dock inte kreativitet och gör det således inte lättare att ta sig ur sin situation. Hungriga lejon jagar INTE bättre).

Statusjakt – är det frihet? Och vad är det som driver oss där?

En person kommenterade mitt boende… Jag bor väldigt kompakt. Denna person påstod att jag var relativt fattig. Jag bara tappade hakan. Detta fick mig att börja fundera, verkligen. Till saken hör att jag har en bättre ekonomi än denna person och kan unna mig att resa, köpa de kläder jag vill (nu har jag inga väldigt extrema vanor där) och jag handlar dubbelt så mycket mat som banken har satt som schablon (den schablonen är låg!)…

Att någon bor som den bor kan ha diverse olika förklaringar, som denne inte alls ska behöva redogöra för – heller!

Man har gjort ett val. Av diverse olika anledningar och på grund av diverse faktorer. Slumpen kanske spelar in.

En viktig faktor för mig är dessutom att jag trivs i den lägenhet jag bor (bostadsrätt), trots att den är liten, och tror inte jag kan hitta en lika trevlig och med den placering den har (inte mitt i stan, men på cyklingsavstånd dit och nära till naturen). Dessutom bor jag billigt, har goda marginaler. Men som sagt, detta ska ingen behöva redogöra för.

Och apropå påståenden att sjukskrivna har det så bra, så kan jag ju vederlägga detta påstående. Jag var nämligen sjukskriven i sex år på hel- och deltid och vet vad det vill säga, att leva på en sjuklön. Detta bidrar också till att jag velat bo billigt och ha rejäla marginaler. För det finns ju inga garantier för vare sig det ena eller det andra.

Hur dömer och bedömer vi människor? Utifrån det yttre; hur folk bor, vilken bil de har osv? Och vart är vi på väg även här i Sverige?

Hur många har inte ansträngd ekonomi därför att de skaffat boende och bil som egentligen inte passar deras inkomster,  men som de kanske i mer eller mindre medveten statusjakt skaffat. Och naturligtvis är det upp till dem! Kanske syns detta inte heller utåt, utan vi tror att allt är frid och fröjd.

Amerikanskan Elizabeth Warren har skrivit om medelkassens kommande kollaps. I USA tillkommer dock andra faktorer, än här (men vi är i rask takt på väg i samma riktning) – också (ovanpå den rena statusjakten, men statusjakten bidrar nog starkt) – som bidrar till många medelklassfamiljers ansträngda ekonomier; som kostnader för sjukförsäkring samt barnens skolutbildning – och därmed också förknippat att där de bättre skolorna finns är boendet också betydligt dyrare, för dessa bostäder är så attraktiva. Pust! (till saken hör att bostadsstandarden i USA är ganska risig jämfört med den svenska, utifrån vad jag sett hittills, även i områden där boendet förmodligen är ganska dyrt. För att inte tala om där det är billigare).

Hon skriver dessutom att att familjer går bankrutt är vanligare än skilsmässor i USA. Och vi vet ju hur vanliga skilsmässor är (kanske är de ännu vanligare där?). Men det är pinsammare att erkänna att ekonomin totalt brutit ihop än att skilja sig. Det går att dölja finansiella problem litet lättare än en skilsmässa; man flyttar till en annan ort, flyttar in hos släkting och tillskriver det något annat osv. Det är socialt mer skamligt att bli bankrutt än att skiljas.

Amerikanen Robert Frank har skrivit om lyxfeber.

Och i kortutgåvan av Jämlikhetsanden kan man läsa:

”…ekonom[en], Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk’: Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.”

Se om bok av honom.

Varför har vi bottenlösa behov? Var daterar sig dessa? Kan dessa behov någonsin bli fyllda? Kan vi ”tillfriskna” från dessa/detta?

Jag jobbar ju också med barn och ungdomar. Nu tar många studenten. Vad kostar denna student idag? Vad innebär detta?

Jag läste också på ett annat ställe om barnkalas idag, som är helt annorlunda än de kalas vi hade en gång. Har alla råd att ha de kalas barn har idag? Vad innebär detta?

Jag kan inte heller låta bli att fundera över vad verklig frihet är… (rent parentetiskt är det konstigt med liberalernas politik angående skolan. De förespråkar mer auktoritära metoder och bort med ”flummet”, men i ekonomiska sammanhang är det låt-gå och den osynliga handen som gäller. Men det är kanske skillnad: vid en viss ålder förtjänar man frihet, före den åldern inte? De förra behöver inte kontrolleras, men däremot de senare!? Kan det vara därför vi ser det vi ser i världen och inte minst politiken idag?).

Slutligen kanske jag ska tillägga att jag är tillbaka på samma jobb efter min långa sjukskrivning. Så det är möjligt. Men det beror inte på att jag har en så fantastisk arbetsplats. Om man har den attityden att det är omöjligt (inte minst från politikerhåll), så kanske det blir självuppfyllande?

Välfärd är verkligen fortsatt möjlig!

Tillägg på kvällen: Se barnfattigbloggen, samt till exempel inlägget om att det kan vara ytterst kärvt för ensamstående pappor också. Orkar dessa barn prestera i skolan därför att de är hungriga, känner oro för sig själva, sin familj, sin förälder/sina föräldrar etc. (något också barn från bättre bemedlade föräldrar kan känna)? Och se professor Tapio Salonen om barnfattigdomen i Sverige. Samt rapport på Rädda barnens hemsida om barnfattigdom. Samt också här om barnfattigdom.

Rädda barnen på youtube.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin luxury feverreflektioner och speglingar II....