Jeffrey Sachs om ”Den nya progressiva rörelsen” och slutet på en 30-årig Reagan-era…

16 november, 2011 § 8 kommentarer

Se “Kollektiv passivitet och marknadsfundamentalism som religiös tro att kapitalismen till slut kommer att lösa alla problem…” apropå videon ovan.

Och här kommer nu min översättning av Jeffrey Sachs om “Den nya progressiva rörelsen” och slutet på en 30-årig Reagan-era. Om förhållandena i USA, som är modell för våra politiker i nuvarande regering (och som också tyvärr präglat vänstern och dess politik de senaste decennierna, fast något mindre uttalad):

OCCUPY WALL STREET och dess allierade rörelser runtom i landet är mer än bara en liten promenad i parken. De är mest sannolikt starten på en ny era i USA. Historiker har noterat att amerikansk politik rör sig i långa svängningar.  

Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram som Social Security, Medicare, Medicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ja, vi behöver ta tillvara allas resurser och verkligen ge alla samma chans att utveckla sina unika förmågor. I ett sådant samhälle, solidariskt, mår vi alla bättre och jag tror också att människor lättare blommar ut i detta. Och blommar på ett bättre sätt.

Jag tror att de har rätt i boken ”Jämlikhetsanden,” i samhällen med störst ojämlikhet så får man en massa problem, vad gäller kriminalitet och människor i fängelse (USA:s fängelser är överfulla; vad kostar det?), våld, sjunkande skolprestationer (bristande läs- och skrivkunnighet; känns det igen? Dock fanns det saker att göra i tidigare skola, precis som det alltid kommer att finnas saker att förbättra), sjunkande social rörlighet (dvs mindre social rörlighet; se Diane Ravitch och Daniel Lind om skola och social rörlighet), brist på tillit och socialt liv (i länder med stora klyftor verkar människor lita mindre på varandra) osv.

New York Times skrev också för några år sedan att den amerikanska drömmen inte är amerikansk – utan skandinavisk. Se ”The Land of Opportunity?” eller ungefär ”Möjligheternas land?”

Sachs fortsätter:

”Washington är fortfarande inne på Reaganomics-linjen. Den federala budgeten för /…/ utgifter – kategorier som landsvägar och spår [tåg, tror jag], utbildning, jobbträning, forskning och utveckling, domarkåren, NASA, miljöskydd, energi, the Internal Revenue Service [någon slags skattemyndighet på federal nivå? Se länkad artikel] m.m. – skars ner med mer än 5 procent av BNP gross domestic product i slutet av 1970-talet till runt ½ % idag [???].

Med budgettak [???] antaget i augustiöverenskommelsen kommer hushållsutgifter att minska till mindre än 2 % av BNP i slutet av decenniet, enligt vita huset. Staten skulle dö av finansiell kvävning [p.g.a. detta].

Båda partierna [demokrater och republikaner?] har anslutit sig till omintetgörandet av staten som svar på kraven från sina välbeställda kampanjbidragsgivare, som framför allting annat insisterar på att behålla låga skattesatser på kapitalvinster, toppinkomster, egendomar och företagsvinster.

Företagsskatter som del av nationalinkomsten är på den lägsta nivån sett till historien de senaste åren.

Rika hushåll tar hem de största inkomstandelarna sedan den stora depression. Två gånger tidigare i den amerikanska historien har kraftfulla företagsintressen dominerat Washington och fört Amerika till ett tillstånd av oacceptabel ojämlikhet, instabilitet och korruption.

Båda gångerna uppstod en social och politisk rörelse för att återställa demokratin och delat välstånd.

Den första eran av ojämlikhet var den Gyllene åldern i slutet av 1800-talet, en era som är ganska lik dagens, när de båda politiska partierna tjänade företagens rånarbaroners intressen.

Den [första?] progressiva rörelsen uppstod efter den finansiella krisen 1893. De följande decennierna kom Theodore Roosevelt och Wodrow Wilson till makten och rörelsen pushade igenom en remarkabel era av reformer: trust busting [vet inte riktigt vad detta är], federal inkomstbeskattning, rimliga arbetsförhållanden, direktval av senatorer och kvinnors rösträtt.

Den andra gyllene tidsåldern var det glada tjugotalet. Hardings, Coolidges och Hoovers pro-företagsadministrationer öppnade än en gång dammluckorna för korruption och finansiella överdrifter som denna gång kulminerade i den stora depressionen.

Och än en gång svängde pendeln.

Roosevelts New Deal markerade starten på åtskilliga år av reducerad inkomstojämlikhet, starka fackförbund, branta skattesatser för toppen [???] och strikt finansiell reglering.

Efter 1981 började Reagan montera ner var och en av dessa New Dealens kärndrag.

Till följd av vårt senaste finansiella elände så håller troligtvis en tredje progressiv era att skapas.

Denna skulle kunna sikta på tre saker. Den första är återupplivandet av avgörande offentlig service, i synnerhet utbildning, träning [yrkes-?], offentliga investeringar och miljöskydd. Det andra är slutet av straffrihetsklimatet som uppmuntrade nästan varenda Wall Street firma att begå finansiella bedrägerier [de får straffrihet]. Det tredje är att åter etablera folkets överlägsenhet över dollarns [makt] vad gäller röstning i Washington [dvs. att man i Washington lyssnar mer på folket än på dollarn, dvs dem med pengar].

Inget av detta kommer att bli lätt. Kapitalintressen är djupt förankrade, även när Wall Street jättar fängslats och deras firmor betalar megaböter för bedrägeri.

Den progressiva eran behövde 20 år för att korrigera övergreppen från de gyllene tidsåldrarna.

New Deal kämpade i decennier för att komma över den stora depressionen och expansionen av ekonomisk rättvisa fortsatte genom 1960-talet.

Den nya vågen av reform är bara några månader gammal.

De unga människorna i Zuccotti Park och mer än 1 000 städer har [bara] startat förandet av Amerika in på en ny väg. Fortfarande i dess startskede, dess första dagar, måste rörelsen expandera på flera olika sätt.

Aktivister behövs bland aktieägare, konsumenter och studenter för att göra upp räkningen med företag och politiker.

Konsumenter borde ta ut sina pengar och ta bort sin köpkraft från företag som förväxlar företagande med politisk makt.

Hela skalan av andra aktioner – aktieägare och konsumentaktivism – policyformulerande och kandidater som ställer upp i val – kommer inte att äga rum i parken.

Den nya rörelsen behöver också byggas på en offentlig policyplattform. Det amerikanska folket har absolut rätt vad gäller de tre huvudpunkterna i sin agenda. För att uttrycka det enkelt: beskatta de rika, avsluta krig och återställ en ärlig och effektiv stat för alla.

Slutligen, den nya progressiva eran kommer att behöva en frisk och modig generation kandidater som söker valsegrar inte genom välbeställda kampanjfinansiärer, utan genom fria sociala medier.

En ny generation politiker kommer att bevisa att de kan vinna genom youtube, twitter, facebook och bloggar, snarare än med företagsfinansierad TV och reklam.

Genom att minska kostnaderna för politisk kampanjande, kan de fria sociala medierna befria Washington från det nuvarande tillståndet av sjuklig korruption. Och kandidaterna som avslår stora kampanjcheckar, politiska aktionskommittéer, enorma stödkommittéer och jättesummor pengar kommer att vara i en bra position för att utmana sina opponenter, de som går företagens ärenden [småföretag har det tufft i USA, det är nog de stora företagen som premieras, eller snarare de stora företagsägarna].

De som tror att kallt väder kommer att göra slut på protesterna borde tänka igen. En ny generation ledare står just i startgroparna. Den nya progressiva eran har [bara] börjat.”

Ja, slås dessa ner som man gjorde med Attac, så kommer nya rörelser att poppa upp förr eller senare? Fler och fler människor kommer att reagera på alla orättfärdigheter i samhället – och världen.

Skoldebattören Diane Ravitch uppmanar också människor att utnyttja de sociala medierna; blogga, skriva debattartiklar m.m.

Och jag tror att Sachs har rätt; vi måste ta vara på ALLAS resurser och ge ALLA samma chanser och bygga vårt samhälle och vår värld på något annat än girighet och egoism.

Detta sker inte med den politik som förs nu. De politiker i regeringsställning vi har nu kommer inte att skapa detta slags goda samhälle. De håller tvärt om på att montera ner det med rasande fart.

Och, jo, vi kommer, tvärt emot vad de kanske säger, att förlora i konkurrenskraft, vi kommer att bli ett fattigt land i de flesta avseenden.

Men är världen riktigt så global som påståtts? Hur omfattande är denna globalisering egentligen? Största delen av befolkningen i världen är inte så mobil alls… Men kanske kan bli, via internet och sociala medier.

”En världsordning har nått vägs ände men rullar trots det vidare mot avgrunden driven av dårskapens beslutsamhet.”

Annonser

Nej, det tricklar inte ner och vad tycker egentligen Borg i sakfrågor?

20 oktober, 2011 § 1 kommentar

”Borg säger sig vilja begränsa vinster i välfärden” men vad tycker han i sakfrågan? Är det bra eller inte om vård och skola blir en marknad vilken som helst?

”Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kommenterar samhälleliga och ekonomiska frågor trots att det ofta är de som rår för att det är på ett visst sätt på de områden de kommenterar.

Två exempel gavs i går. Statsminister Reinfeldt kommenterade ett införande av Tobinskatt på finansiella transaktioner på EU-nivå, vilket han spådde skulle leda till blomstring av konsultföretag som säljer rådgivning om hur företag undgår en sådan skatt. Hur de fria finansmarknaderna ska tyglas, om de alls bör tyglas, behövde Reinfeldt inte svara på.

Reinfeldt angav att en Tobinskatt inte är bra om inte alla länder är med på det. Men är han beredd att kämpa för att så många länder som möjligt inför en sådan skatt, EU-länderna till att börja med?

Vill han försöka tygla dessa marknader på något sätt? Eller vill han, i nyliberal anda, inte göra det?

Finansminister Borg upprördes av att bolag för riskkapital som nu driver välfärdstjänster (skola, vård) kan plocka ut vinster i så kallade skatteparadis och då undgå att betala skatt. Men vad tycker Borg i sakfrågan att vård och skola blir en marknad som vilken som helst? Är det bra eller inte?

Borgs parti, han är ju med i ett parti med en politik, har ju kämpat för att dagens läge, med företag som bedriver verksamhet inom vård och omsorg, ska vara en realitet. Tycker Borg att hans parti drivit en felaktig politik på området? Eller är han emot privata lösningar av detta slag i välfärdssektorn?

Och övriga moderata ministrar, vad går att säga om deras politik på sina områden?”

Ingvar Persson i ”Anders Borgs nya kläder”:

”Att en moderat finansminister känner behov av att kliva fram som den främsta kritikern av skattetrixande finansentreprenörer måste tolkas som ett tecken i tiden.

Det borde kanske uppmuntra alla som upplever hur spekulation, girighet och marknadsfundamentalism fått bre ut sig över samhället. Alla som protesterat mot hur skattepengar har blivit privata vinster, och välfärdstjänster förvandlats till finansiella placeringar.

Om till och med Borg inser att han ska framstå som systemkritiker har vinden onekligen vänt.

Å andra sidan.

Att Anders Borg antagligen lyckas få många att tro att den nya rolltolkningen är på allvar borde göra oss alla bekymrade.”

Ja, verkligen!

I USA ser vi en hisnande förändring. USA…

”… håller på att bli ett fattigdomsland där alltfler lever på matkuponger och välgörenhet. Samtidigt är det ett land som går tillbaka till 1900 talets början när det gäller hur extremt rika de rika blivit./…/

… gapet mellan de 0,01% rikaste och de 90% vanliga hushållen faktiskt visar upp samma utveckling idag som före 1930-tals krisen. Bara under tjugo år efter andra världskriget höll sig de superrika i schack och hade en normal utveckling. efter 1975 tog girigheten förnyad fart.

Det här gäller även om man jämför de 1% rikaste med de 80% normala hushållen. Gapet ökar rejält.

Men så är den rikaste procenten också extremt välmående i USA.

Den rikaste procenten har 33,8 procent av alla välstånd, de fattiga 50% delar på bara 2,5%!

Det här gäller självklart också om man tittar på vem som äger aktier, delar i fonder osv.

1% äger mer än hälften. Den fattiga halvan äger nästan ingenting.

Det här är ‘Class War‘ på riktigt. Jämför man med andra länder är USA extremt.

Det här är tiondelar av befolkningen och att den horisontella linjen är längst i USA betyder att klasskillnaderna är störst. Storbritannien är nästa stora land som driver samma politik.

Den rikaste tiondelen i Sverige når bara upp till vad den näst rikaste tiondelen i USA har.

Fast pratar man om de riktigt rika, den sista promillen visar alla länder upp stora förmögenheter hos några väldigt få.

Bilderna är dessutom för perioden före den stora kraschen 2008. Efter det har inkomstkillnaderna på jorden inte minskat, de har ökat.”

Se diagram, staplar och bilder i länkad artikel av Johan Ehrenberg.

Vi är de 99 procenten påpekar allt fler amerikaner och britter strejkar… Men förändras politiken? Kan en stark gräsrotsrörelse skapas, som gör att politiken måste ändras och vi få andra slags politiker? Även på vänsterkanten? Där människor inser att deras röster kan spela roll. Och bör spela roll. Jo, allt färre kommer att finna sig.Nej, det tricklar inte ner.

Se ”Krugman om tillståndet i USA: företag som sitter på en massa tillgångar expanderar eller anställer inte. Varför? Varför har vi problem?”

Och privatiseringar verkar inte vara kuren, se de tidigare inläggen ”Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…” och ”Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…” Förhållandena har inte blivit bättre vare sig för de boende eller för vårdpersonalen.

Och som sagt, klyftorna mellan människor är oerhört stora i USA. Barbara Ehrenreich beskriver hur fattigdom ses som brottsligt/kriminellt där. Hemlösa får inte sova var som helst osv.

Det var i Storbritannien och USA som den nyliberala vågen med skattesänkningar, privatiseringar osv startade med Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Och idag är det den förhärskande politiken över hela världen och helt opportun överallt, de som ifrågasätter denna politik möts med minst sagt höjda ögonbryn. Med vad för följder har denna fått och kommer den att få för den lilla människan? Och denna politik är inte alls ofrånkomlig.

”Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ‘Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras’…

Den amerikanska drömmen finns inte i USA och den håller nog på att försvinna också här.

Vi kommer att bli ett fattigt land inte bara ekonomiskt, utan (ande)fattigt i andra avseenden också (se bara platt-TV:n kronprinsessan fick när hon fyllde 30 år), när färre och färre får chans att utvecklas efter sina förutsättningar (därför att de saknar diverse resurser och tillgångar).

Alla behöver en rimlig levnadsstandard, men det finns kanske andra värden än att ha det största huset, bilen osv av alla…

Paul Krugman har skrivit om lyxfeber och statusängslan – i USA.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin reaganomicsreflektioner och speglingar II....