‘Recept för att privatisera offentlig utbildning’ eller ‘hur man förändrar nationens skolor’. Är begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ högerns motsvarighet till det vänsterflum som bland annat förre chefredaktören för DN Hans Bergström kritiserar?

6 november, 2012 § 8 kommentarer

Lärare i USA i en snabböversättning (i ren ilska, vill försöka förmedla något av hur diskussionerna går i USA, tycker mig se vissa paralleller här):

Här är ett satiriskt ‘Recept för hur man förändrar nationens skolor.’

Jag har jobbat som lärare i staten Washington i 33 år och arbetar nu i kampanjen för att stoppa charterskolinitiativet i staten Washington [charterskola är en skola i USA som drivs med en form av skolpeng].

Det ser inte bra ut att Bill Gates med vänner spenderar 9 miljoner dollar [ca 63 miljoner kronor] på annonser/reklam (vi har inga annonser) [gäller detta bara staten Washington eller hela USA? Är ‘vi’ kampanjen att stoppa charterskolinitiativet?].

RECEPT för att ta över en nations offentliga skolor

Ingredienser:

  • några superförmögna familjer (som aldrig gick i offentliga skolor)
  • starka religiösa grupper som är övertygade om att det som är fel i nationen orsakats av offentlig utbildning
  • lobbyister för privata företag som bara väntar på att få inkassera offentliga pengar [såna finns i Sverige också!!! Tvivlar starkt på att de verkligen vill förbättra skolan i Sverige!]
  • ett politiskt system som tillåter att stiftande av lagar kan ‘köpas’, där kampanjpengar ör okontrollerade
  • illusionen att det offentliga skolsystemet är brutet/sönderslaget (trots faktumet att det stadigt har blivit bättre över tid enligt NAEP [ungefär ‘nationell utvärdering av utbildningsmässiga framsteg’. Detta har vi också hjärntvättats med här i Sverige, se t.ex. blogginlägget ‘Om den svenska skolans kris’*)])
  • några övertygande filmer för att skapa en negativ version av offentlig utbildning för att styra offentlighetens uppfattning [Ja, se serier i Sverige som klass 9A!!!]
  • en förespegling om reform genom att påbjuda framsteg med ouppnåeliga, ickestödda mål som garanterat skapar kaos och misslyckande. Knyt finansiering till dessa testpoäng så att de kräver all tid [från läraren i klassrummet], kom också ihåg att testande innebär storkovan för våra vänner [testföretag bland andra tjänar en massa pengar, se vad Diane Ravitch skriver om dessa i tidigare blogginlägg eller på hennes blogg eller i hennes sneaste bok om skolan i USA: bland annat att de själva inser bristerna i de test de själva producerar, att de inte är helt fullkomliga, utan kan innehålla fel osv]
  • någon att klandra. Lärarfacken (detta är en särskilt viktig ingrediens eftersom dessa är de enda organisationerna med tillräckligt inflytande för att stoppa processen att ta över offentliga skolor) [Förmdoligen sant! Något som pågår här också: alliansen vill försvaga fackens roll och inflytande på alla de sätt de kan!!! Och våra lärarfack är ganska tandlösa!?]

Riktlinjer/anvisningar för hur man bör gå tillväga:

Samla ihop alla ingredienser och rör väl. När rätta tiden är inne: köp lagstiftningen med miljontals dollar som skapar det slags privat kontrollerade [inte demokratiskt kontrollerade eller av oss alla kontrollerade] skolor som du verkligen vill ha.

Dessutom, gör detta på ett sånt sätt att det ytterligare försvagar stadsdelsskolor genom att stjäla deras finansiering och resurser [Precis!!! Bra sagt! Vadå, valfrihet för alla där boende?].

Slutligen, luta dig bakåt och njut av vad du skapat. En ny version av offentliga skolor där lärare inte kan ansluta sig till fackförbund, där kreationism kan läras ut som vetenskaplig sanning, med offentliga medel, och där företag kan kontrollera utbildning bättre, enligt sin egen lust, medan deras vänner håvar in vinsterna.

Och som grädde på moset: ja, det var litet dyrt att köpa dessa ingredienser, men nu har vi vårt projekt permanent finansierat med offentliga medel [Precis! Eller så länge vi har lust att driva denna skola/utbildning?]!”

Och här i Sverige kan de som inte har vare sig erfarenhet av att driva skola ELLER ens högre utbildning på området få godkännande att starta gymnasium. Samtidigt sägs det att skolresultaten sjunker i Sverige! Borde det då inte ställas väldigt stora krav på dem som startar en skola? Att de som gör detta både har adekvat utbildning OCH helst också gedigen erfarenhet av att leda en skola, samt också helst egen erfarenhet som lärare (samt utbildning på området)?

Jag tror att så inte sker och det är SKRÄMMANDE!

En av mina lärare sa:

Det tar 10 år att lära sig detta yrke!”

*) ”Begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar.”

Precis!!

”Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor.”

Sant, tror jag!

”Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan.

Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning. Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster.

En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.

Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete.

Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status?

Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen.

Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?”

🙂 Sant! Bra skrivet!

Annonser

Mer om amerikansk skolpolitik, om dess testande och ansvarsskyldighet och resultaten av denna politik…

8 april, 2012 § 4 kommentarer


Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” på s. 155 i ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and choice Are Undermining Education” att…

”Många av de sätt som man kan trixa med systemet [programmet No Child Left Behind och med ansvarsskyldighet, med risk att rektor eller lärare blir avskedad, skola stängd] är inte direkt olagligt, dock är dessa vanligtvis inte öppet erkända. De flesta rektorer vet att nyckeln till att få högre testpoäng är att begränsa intagningen av lågpresterande elever, därför att de sänker skolans testpoäng.

Eftersom skolval blir allt vanligare i tätorter, kan rektorer i små skolor och friskolor – av vilka båda sorter har begränsade inskrivningar – utestänga de elever som är de svåraste att utbilda. 

De kan göra detta genom att begära en intervju med föräldrar till de sökande eleverna, vetande att det är mindre sannolikt att föräldrar till de lägst presterande kommer att dyka upp jämfört med föräldrar till mer framgångsrika elever.”

Du sköna, nya värld! Jag tror att ALLA barn, från hög- till lågpresterande behöver en på alla sätt bra skolgång om de sen ska fungera bra i livet, bli produktiva medlemmar av samhället, som också känner lojalitet mot det och de vuxna de hade omkring sig när de växte upp.

Tyvärr tror jag också att lärare tenderar att söka sig till skolor där risken att inte råka ut för utmattningssjukdomar är mindre.

Men vi har ju inte råd! Har vi inte? Har vi råd att inte ge ALLA barn den bästa start vi kan åstadkomma? Ja, vad är viktigt i detta liv?

Ravitch fortsätter:

”De [rektorer och skolor] kan göra detta genom att kräva att elever skriver en essä där de förklarar varför de vill gå i skolan. 

De kan be att få rekommendationsbrev från elevens lärare.

De kan utesluta elever med låg närvarostatistik, eftersom dålig närvaro korrelerar med låga akademiska prestationer.

De kan begränsa antalet elever de tar in som håller på att lära sig engelska [många är spansktalande?] eller som behöver specialundervisning. 

Alla sådana fordringar tenderar att rensa bort de lägst presterande.

Så snart det finns någon slags tävlan för att antas så har sluga rektorer lärt sig hur man ska upptäcka/känna igen de ungar som kommer att minska skolans poäng och hur man ska utestänga dem utan att det ser ut som om man gör så.”

Ja, och hur är det här i Sverige?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Ravitch skriver i kommentarer nedan.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch, skolpolitik i USA, Sven-Eric Liedman.

Om videon i inledningen kan man läsa:

”‘Vi ljuger för våra ungar,’ säger professor och f.d. skolförespråkare och -supporter till No Child Left Behind, Diane Ravitch.

Hög-spels-testande och att straffa lärare för barn som får låga poäng [i de årliga testerna] håller enligt hennes forskning på att svikta [det angreppssätt fungerar inte och har fått en massa negativa konsekvenser, samtidigt som det inte alls förbättrat själva undervisningen, vilket var ett av motiven att privatisera skolan i USA, precis som här i Sverige]; dessutom så är friskolor framgångsrika när de är det därför att de kan välja ut de bästa eleverna från sviktande distrikt i vilka de är lokaliserade.  

I en ny artikel i The Nation och i sin nya bok, The Death and Life of the Great American School System: How Testing and Choice Are Undermining Education, gör hon upp med den politik hon en gång stöttade. Hon kommer samman med Laura i studion för att diskutera problemen med utbildning – och hur Obama och Arne Duncan [skolminister] kan komma att göra saker värre, inte bättre.”

Ja, detta kan man misstänka kan bli fallet också om (s) skulle komma i regeringsposition vid nästa val 2014 med (s) högervridning och för-vinst-skola/vård/omsorg. Vilka incitament ger vinstdriven verksamhet? 

Och som Lena Sommestad bland annat skriver i debattartikeln Riskfyllt att inte stoppa vinsterna”:

”… är det verkligen de som väljer bäst som ska ha den bästa skolan? Är det inte en social rättighet som tillkommer alla barn?”

Så bra skrivet!

Men skolan kan inte göra underverk! I ett samhälle med stor ojämlikhet kan inte skolan kompensera. 

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

31 mars, 2012 § 6 kommentarer

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

Vadå, frihet och demokrati? Och vadå ens valfrihet?

4 mars, 2012 § 4 kommentarer

I ”Nyliberal styrningskonst under huden” i senaste nummer av magasin Tiden kan man läsa:

… den nyliberala styrningskonstens aktivism skapar en värld av asociala medborgare. I ständig konkurrens med varandra./…/

Nyliberalismen utgår inte från att människan är en homo economicus – den syftar till att göra henne till en sådan./…/

Genom aktiva politiska ingripanden skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad, i ett köpcentrum.”

Är detta ”frihet”?

Nyliberalismen skapar ‘rationella aktörer och framkallar marknadsorienterat beslutsfattande på alla områden.”

Själ- och empatilösa robotar? Vadå, bry sig om andra eller varandra?

Gagnas någon enda en egentligen av detta slags samhälle? Ens de rika? Som mer och mer måste bosätta sig i gated communities?

Wendy Brown (se föregående postning om att ”Nyliberalismen gör oss asociala”) skriver/säger:

[Ä]ven när staten drar sig tillbaka från vissa områden och vissa statliga funktioner privatiseras, så avvecklas inte styrningen, utan istället utvecklas en ny styrningsteknik.”

Så vilket system vi än väljer så krävs styrning!? Hör och häpna. Kunde man inte då fråga sig vilket styrningssätt som ger oss medborgare mest inflytande och vilket som ger minst?

Och vidare kan man läsa i artikeln:

Ett agerande som är mönstergillt ur ekonomiskt perspektiv kan därför fortfarande klandras ur ett moraliskt perspektiv./…/

Politik liksom ekonomi kommer att handla om nyttomaximering, den enda moral som gäller är påbudet att ständigt leta efter genvägar, där man kan få mer genom mindre ansträngningar.

Det att vara slut och själviskt beräknande är inte längre något klandervärt utan att vara en ansvarstagande aktör på marknaden – och i samhället.”

De ”smarta” kan således arbeta mindre, medan vi andra dumskallar måste arbeta till vi fyller 75 år!?

Vill vi ha ett samhälle med egoister? Och garanterar detta system att vi utnyttjar alla de resurser som vi människor var och en och tillsammans besitter utnyttjas? Vad slags människor premieras i detta system?

Skulle vi kunna motverka det genom att INTE välja privatskola, privat vårdcentral osv? Hålla oss till offentlig vård, skola och omsorg? Och försöka förbättra dessa verksamheter om och när de behöver förbättras?

Och återigen så undrar jag vad som säger att en friskola, privat vårdcentral osv skulle vara bra eller bättre? Det är som att köpa grisen i säcken? I vården har t.ex. läkaren ett informationsövertag:

Särskilt intressant blir informationsfördelningen när man studerar sjukvård. Läkare och patienter har olika mycket information om kroppen, olika sjukdomstillstånd och risker.

Efter ett besök på vårdcentralen kan du som patient sällan uttala dig om den vård du fått är bra eller dålig. Du vet inte vilka tester de genomfört, vilka de borde ha genomfört eller vilka behandlingar som är lämpliga.

Skillnaden i kunskap förstärks av den stora osäkerhet som förknippas med sjukvård. Är det behandlingen som gjort dig frisk eller är det kroppen själv som bekämpat sjukdomen? Var läkemedlet du fick helt onödigt eller nyckeln till ditt tillfrisknande?

Här finns uppenbara risker för att vårdgivaren utnyttjar sitt informationsövertag på en mängd olika sätt. Läkaren kan sälja på patienten onödig medicin eller avråda patienten från att genomföra en dyr operation som hon har rätt till.

Amerikanska studier visar till exempel att antalet genomförda kejsarsnitt påverkas av hur lönsamt det är för vårdgivaren att genomföra ingreppet.

Om man lägger till att det är närmast omöjligt att upphandla komplexa tjänster som sjukvård, så kan man med nationalekonomisk teori förstå vilka problem som vårdvalsreformer har att brottas med.”

Dessutom har det varit möjligt att byta vårdcentral och skola redan förut, så den möjligheten är inget nytt med den s.k. valfriheten.

Valfrihet och frihet är bara två retoriska begrepp för att manipulera människor? Men i det samhälle som håller på att växa fram så kommer inte människor att få ökande frihet eller kanske ens valfrihet, utan mindre? Därför att ”friheten” och ”valfriheten” handlar om hur mycket pengar du har. Läs intervju med Marta Szebehely Dagens Arena ””Det finns en naiv tro på konkurrens i välfärden”:

”– Det finns en väldig naivitet i Sverige i hur man ser på de här frågorna. Man tror att när man öppnar upp för konkurrens så kommer det automatiskt att bli bättre. Det påstår ju den ekonomiska teorin och den politiska ideologin. Men man vet inte.

Det finns varken svenska eller internationella studier som visar på att det skulle blivit bättre. Det är ju på ett sätt lite märkligt, för vi lever i en tid då allt man gör inom socialtjänsten ska vara evidensbaserat. Samtidigt är det här inte det minsta evidensbaserat./…/

Det som forskningen visar, är det ett grundskott mot hela den föreställningen?

– Ja, det tycker jag. Föreställningen bygger på fromma förhoppningar. Jag tycker man kan se på hur reaktionerna mot SNS-rapporten blev, främst från de privata utförarna i vård, skola och omsorg,.

De blev ju så extremt hätska och väldigt aggressiva eftersom de såg det som ett hot. Så uppfattar jag det.

Om vi går från att prata om kvalitet till kostnad. Ni kunde inte visa på några kostnadsminskningar?

– Nej precis. Den senaste uppföljningen är gjord av Socialstyrelsen som tittade på vad som har hänt mellan 1998 och 2003. Då jämförde man kommuner som har all sin äldreomsorg i kommunal regi med kommuner som lagt ut en del på privata aktörer. Då fann man att det var lite lägre kostnader i de kommuner som hade allting kvar i kommunen.

Hur kommer det sig tror du?

– Dels handlar det om transaktionskostnader. Upphandling kostar, kontroll kostar.

Men det har man inte koll på.

Jag hittade en rapport från Konkurrensverket där man hade intervjuat tjänstemän i femton kommuner.

Alla hävdar att det är bra med konkurrens. Men de kan inte svara på om det blivit billigare eller om kvaliteten blivit bättre.

Konkurrensverket skriver själva att det här beror på att målsättningen är politisk snarare än ekonomisk.

Tjänstemännen följer inte upp och tar reda på konsekvenserna eftersom det här är ett politiskt beslut.

Utgångspunkten är att konkurrens är bra, valfrihet är bra i sig.”

Och här kommer något viktigt:

Carema hade mellan åren 2007 och 2009 en avkastning på 33,4 procent på eget kapital, vilket är extremt högt. Hur ser det ut generellt?

– Den finns en studie när det gäller vård, skola, omsorg som kom fram till ett snitt på 15 procents avkastning på eget kapital, jämfört med hela näringslivets åtta procent.”

Så undra på om skola, vård och omsorg är intressant för riskkapitalister! Och de har all anledning att lobba för ”valfrihet”, ”frihet” och privatiseringens alla välsignelser.

Välfärdsföretagen ger alltså nästan dubbelt så hög vinst som övriga näringslivets avkastning.

Och hur får man då denna vinst? För att icke-privat vård, skola och omsorg är effektivare?

Ja, hur åstadkoms denna vinst? Jo, bland annat genom att man drar ner på personal. Färre personal innebär ett ökat antal liggsår säger Szebehely i intervjun.

”– Det finns en väldig tilltro från regeringens sida att kundval och konkurrens ska leda till ökad kvalitet. Man förlitar sig på att de gamla ska rösta med fötterna.

Är de inte nöjda med vad de får, så ska de byta till något annat. Men det där vet vi ju är ett problem.

För väldigt många äldre är det ett väldigt stort steg att göra ett byte, och steget är ännu större för dem som flyttat in på ett äldreboende.

Tvärtom finns det en del tecken som tyder på att de gamla faktiskt får mindre att säga till om när man förlitar sig på kundval.

Till exempel: om en gammal människa vänder sig med klagomål till kommunen eller utföraren och får svaret: ‘Ja, är du inte nöjd, då kan du välja en annan utförare’.

Då vet vi att det steget till ett byte är väldigt långt. Många känner att de vet vad de har, men inte vad de får. Och de är rädda för att det kanske ska bli ännu sämre.

På så vis upplever många äldre och anhöriga att ingen tar deras problem på allvar. De blir hänvisade till att byta, men när de inte vill, så känner de att de faktiskt har mindre att säga till om.

När du läser om den här historien om Carema, vad tänker du?

– Det som mina forskarkollegor i USA, Kanada och Australien har visat på, det verkar stämma. Alltså: Att de stora, ofta internationella, företagens ekonomiska fokus riskerar kvaliteten. Det är den tanken som slår mig.”

Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…

5 februari, 2012 § 11 kommentarer

Börjar publicera denna bloggning redan nu.

Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Miljardärernas pojkklubb” i  ”The Death and Life of the Great American School System” s. 197-198 (hela denna postning i min fria och snabba översättning från engelskan):

”Stiftelser finns för att möjliggöra för väldigt rika människor att skydda en del av sitt kapital från att beskattas genom att pengarna används till socialt välgörande ändamål [i filantropi eller välgörenhet].

Stiftelser stöttar sjukhus, konst, vetenskaplig forskning, offentlig hälsovård, universitet och en mängd andra värdiga filantropiska aktiviteter.

Stiftelser kanske inte deltar i försvar av [viss sorts] politik, men de kan lagligt finansiera organisationer som gör det.

De kan också stötta forskningsprojekt som sannolikt befrämjar stiftelsens mål.

Utbildning har alltid stått högt på agendan.

Stålmagnaten och filantropen Andrew Carnegie skapade mer än 2 500 fria offentliga bibliotek i USA och andra länder [se om denna stiftelse här].

Julius Rosenwald, som tjänade sin förmögenhet på Sears Roebuck, helgade [som Ravitch uttrycker det] en stor del av den på att bygga tusentals skolor för afroamerikanska barn i södern.”

I not om den senares insatser kan man läsa (se ”Riskfyllda donationer: filantroper från Nord och utbildning av svarta i Syd”):

”Historiker fortsätter att debattera om ansträngningar från filantroperna i Nord å afroamerikanska barns i Syds vägnar [verkligen] var till hjälp.”

Ravitch skriver om Fordstiftelsens erfarenheter i en decentraliseringskontrovers i skolan (i slutet av 1960-talet) där rika donatorer var inblandade, som

”… var en hård lektion i farorna med att [enskilda filantroper/’välgörare’] försöka leda social förändring.

I en artikel med titeln ‘McGeorge Bundys väldigt dyra utbildning[lektion]’, så tillskriver David Halberstam katastroferna i både kriget i Vietnam och i New Yorks stads skolor arrogansen och elitismen hos patriciern Bundy.

Om denna artikel kan man läsa:

”Halberstam’s work is a brutal deconstruction of the Vietnam War era—and the engrossing biographical sketches that carried attention from page to page were, on deeper reflection, the least of it.

With the eye of a sociologist, Halberstam presented the networks that existed underneath the surface—how breeding, background and education had defined the new elite and its rules of interaction.

And how this elite had avoided basic requirements of democratic accountability.”

Ravitch skriver också senare om att det är svårt att utkräva ansvar av dessa donatorer, om deras satsningar misslyckas. Även i de fall man nu ser där donatorerna går in och styr på ett sätt som de inte gjort tidigare tydligen.

Detta är ganska ironiskt, när man utkräver ansvar av de i skolan verksamma, dvs av lärare och rektorer t.ex., som riskerar att förl0ra jobbet om de inte får sina elever att klara testen i matte, samt att läsa och skriva. Något hon också poängterar!

Och det alldeles oavsett vad eleverna har för bakgrund. Något Ravitch faktiskt säger rakt ut! Om fattigdom och ras, som viktiga orsaker till skolmisslyckanden. Hon menar att man borde ta itu med dessa saker först, dvs åtgärda ojämliket (istället?).

Vilket inte alls innebär att alla måste ha det EXAKT lika! Eller (ironiskt)? Och alla i skolan är verkligen långt ifrån fullkomliga.

Däremot står man närmast i givakt för de närmast obegripligt rika som donerar pengar och också nu vill styra dess användning och också, om jag förstått det rätt, hur man arbetar (och med vad?), men dessa är man, av förståeliga skäl, rädda att utkräva ansvar av om satsningar skulle misslyckas eller vara felaktiga!

Något Ravitch också frankt påpekar i sin bok!

I en ny era där donatorer vill styra mycket mer än donatorer tidigare har gjort, ja!

Jag återkommer till allt detta när jag läser vidare.

Hon fortsätter:

”Inte förrän ett kvarts sekel senare, 1993, gjorde en annan filantrop/välgörare ett [nytt] oförskräckt åtagande rörande skolreform.

Vid en Vitahusetceremoni stod förlagsmagnaten Walter H.Annenberg tillsammans med president Bill Clinton och annonserade en femårsplan för att ge 500 miljoner dollar för att förbättra offentlig utbildning.”

Detta låter som vad även svenska socialdemokrater av de senaste decenniernas snitt skulle kunna gör. Vad en Tony Blair hade kunnat göra (kanske han faktiskt gjort det?).

Annenberg Challenge-anslaget /…/ beviljade fonder/grundplåtar till lokala icke vinstdrivna grupper i arton städer, däribland Boston, Detroit, Houston, Los Angeles, New York stad och Philadelphia, liksom till områden på landet och avsatte miljoner dollar som öronmärkts för konstutbildning.

Annenberg Challenge, det största anslaget som nånsin gjorts till amerikanska skolor vid den tidpunkten, genererade enorm uppståndelse bland skolreformatörer./…/

I New York blev Annenberggåvan en katalysator för att utveckla ett nätverk av progressiva små skolor, andra städer stöttade ‘skolor i skolor,’ små lärandegemenskaper, ledarskapsutveckling, social service för studenter/elever och ett antal andra strategier.

När Annenbergfinansierandet upphörde 2001 stod det klart att det inte hade transformerat offentlig utbildning.

Vissa förortsdistrikt förbättrades, men det var så många andra reformer som ägde rum samtidigt att det var svårt att tillskriva förbättringarna Annenberg Challenge.”

Men…

Michael Casserly, arbetande styrelsemedlem för the Council [styrelsen] of the Great City Schools anmärkte att Annenbergprogrammet var ‘ett fruktansvårt dåligt exempel. Anslagen var dåligt genomtänkta, dåligt skötta och … avskilda från varje förmåga [möjlighet] att driva någon bredare policyförändring [om man hade velat göra detta].

Lektionen är: Gör det inte igen.’”

Se ”Kan välgörenhet fixa våra skolor? [Ut]värdering av Walter Annenbergs 500 miljoner dollargåva till offentlig utbildning.

Ravitch fortsätter på s. 199:

”Annenberg Challenge satte inte eld på explosiva sociala och politiska konflikter vilket Fordstiftelsens inblandning i New Yorks offentliga skolor hade gjort [i slutet av 1960-talet?]. Inte heller skrämde den bort andra stiftelser från skolreform.

Tvärtom så följdes Annenberg Challenge snabbt av den största expansionen i historien av välgörenhetsansträngningar som fokuserade på offentlig utbildning.

Nya stiftelser, skapade av enastående framgångsrika entreprenörer, tog på sig uppgiften/kallet att reformera amerikansk utbildning.

Men till skillnad från Fordstiftelsen, som hade svarat på en specifik kris, eller Annenberg Challenge, som höll händerna borta från sina förmånstagare, så hade de nya stiftelserna en plan.

De ville inget mindre än att transformera amerikansk utbildning.

De skulle inte komma att lämna lokala samhällen fria att skapa sina egna reformer [frihet vadå? Och vadå förtroende för de i skolan verksamma på alla nivåer?] och ville inte riskera att få sina pengar bortkastade [Villkorade gåvor!? Ville ha god avkastning på dem och en avkastning som de bestämde?]

Deras dristighet var aldrig tidigare skådad.

Aldrig hade privata stiftelser i amerikansk historia tilldelat sig själva uppgiften att [själva] omstrukturera nationens utbildningssystem.”

Var/är de kunniga nog att göra detta? Kunnigare än de i skolan verksamma? Har de gripits av storhetsvansinne?

Jag kommer att fortsätta skriva om skola och välgörenhet. Ravitch nämner bland annat andra filantroper som Bill och Melinda Gates samt Waltonfamiljen (de som har Walmart). Detta är väldigt intressant! Fortsättning följer alltså.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin accountabilityreflektioner och speglingar II....