Om Hanne Kjöller och hennes journalistik…

4 oktober, 2013 § 1 kommentar

Läs också ”Kjöller vill sätta dit dem som har det allra värst.” Så bra sagt1

Annonser

Om auktoritär kapitalism…

17 mars, 2012 § 3 kommentarer

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på denna snabbloggning. Har samlat en massa material för bloggning, som ännu inte blivit av. Nu vill jag få något av detta på pränt.

Nej, varför måste skola, vård och omsorg spara? Ingen för längre den diskussionen. Att det kan bero på alla skattesänkningar. Kommer att uppdatera denna postning med kommentar om landstingsekonomi med underskott, vilken inte minst kan bero på privata vårdcentraler som gör planerandet för landstinget osäker, om vårdvalshanteringen som sköts av landstinget (den kostnaden ligger alltså på landstinget! I alla fall i det landsting som jag tillhör, om jag förstått det rätt). Och om vårdcentral går i konkurs är landstinget tvunget att bereda plats för denna vårdcentrals listade patienter.

Johan Ehrenberg skriver bra i ledarkrönikan ”Vi företar oss saker”:

”Någon måste hyfsat neutralt skapa förutsättningar för alla företagare, det går inte att driva företag i laglöst land och det går inte att utveckla företag om de enskilda företagen skulle ordna anställdas trygghet, sjukvård, utbildning, barnomsorg och så vidare./…/

Människor har alltid organiserat sig och företagit sig saker, själva organisationen kan ha varit en stam, en familj, en demokratisk organisation, ett kooperativ, ett aktiebolag eller en offentlig sektor.

Vi företar oss saker.

Problemet är att detta företagande ibland sammanblandas med ekonomisk privat vinst, jag är djupt övertygad om att inget riktigt företag, ingen riktig idé i grunden motiverats av snöd girighet, alla saker som uppfinns och utvecklas kommer av människans vilja att just upptäcka och utveckla.

De företagare som lyckas (numera kallas det ‘entreprenörer’) förvandlas ofta till misslyckade kapitalplacerare, de har skapat något riktigt ihop med andra, men ägnar resten av livet åt att förmera kapital, vilket är en i grunden rätt trist och meningslös sysselsättning.

Man skapar ju inget.

Bara flyttar pengar i en ständig rädsla för att inte få mer av detta ingenting./…/

När företagare förvandlats till meningslösa kapitalägare (som riskkapitalisterna) så är skattehatet bara en fråga om girighet./…/

Däremot lär sig inte de stora företagen att undvika vinstutdelning. Lustigt nog har man alltid råd att betala ”skatt” till ägarna, men inte till staten. Även dåliga år kommer aktieutdelningen, annars riskerar ju börskursen att sjunka. 

MEN ÄR DET INTE BRA att bolagen behåller pengarna istället för att det går till statskassan? Nej, tyvärr är mer pengar till företag inte alls detsamma som mer utveckling av företagandet (även om den enskilda företagaren ju tror det). Mellan åren 2003 och 2010 gjorde det stora svenska näringslivet bruttovinster på hela 8 230 miljarder kronor.

Ändå investerades bara 2 986 miljarder. Hade man fått några hundra miljarder till i sänkt skatt hade det inte inneburit fler jobb eller mer investering. För det är ju inte pengar man saknar./…/

Likställ kapitalinkomster med löneinkomster. Då kan man sänka skatten på lön och höja på kapital.

En annan enkel sak vore att införa en skatt på brutto­vinster, alltså en skatt på företagets rörelse­överskott innan man gör avdrag och bokslutsdispositioner.

En sådan skatt skulle bli lika för alla företag och bara beskatta det verkliga överskottet, inte det påhittade bokslutsöverskottet. Små som stora företag skulle betala lika mycket, skatten skulle i procent vara mycket låg men rättvis. Och lätt att räkna ut affärsplanerna./…/

… en rätt meningslös sysselsättning i ett läge där makten över pengarna lämnats över till ett litet fåtal. Men det är synd då skattesmitning hos företag förstör stödet för företagande.”

Som amerikanskan Elizabeth Warren säger ”Ingen blir rik på egen hand…”:

Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Ehrenberg skriver i blogginlägget ”Så ser världen ut när man inte agerar”:

”Den myt borgerliga partier velat odla sen 70-talet i Sverige är att fler människor måste äga privat och därigenom ska världen bli mer jämlik genom ökat privat ägande.

I själva verket är utvecklingen sådan att allt mer ägande hamnar hos allt färre individer på jorden. Vi har enskilda ägare som är lika mäktiga som små stater (vg ägandet, ännu kan inte rika individer fatta lagar och styra privat över rättsväsende eller militär… De försöker nog, men möter motstånd. Staterna är fortfarande starkare.) Men när det gäller ägandet är makten total. Den som äger styr det han/hon äger./…/

1% av världens medborgare äger 40,1% av ALLT!/…/

Den här utvecklingen har skett under den tid då politiken över hela världen officiellt talat om att ‘sprida ägandet’ och ‘minska klyftorna’.

Sicket hyckleri.

Det finns en annan slutsats man kan dra av det här.

Det är inte underligt att de tio procenten som äger nästan allt, tycker att det där med skatt på ägandet inte är nån bra idé…”

Ja, en allt mindre grupp får ett allt större inflytande! En väldigt LITEN grupp får väldigt STORT inflytande. Detta är knappast demokratiskt.

Se tidigare blogginlägg ”Filantropin de har i USA och som nu kommer mer och mer i Sverige: underminering av social ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…” 

Fler och fler börjar se problemet med välgörenhet och demokrati. Även skoldebattören Diane Ravitch skriver om denna rörande skolan. Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget ”Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärernas pojkklubb’ [vilket är exakt vad det är!!??] – om välgörenhet i skola och utbildning…” Se alla inlägg om filantrokapitalism.

Människovärde – vadå? God Jul Fredrik Reinfeldt och alla ni som röstat/röstar på alliansen…

19 december, 2011 § 5 kommentarer

apropå svenskars påstådda trygghetsnarkomani.

För det första vill jag påminna om ”En riktigt obehaglig skattereform – statens ansvar överförs till godtycket…

Och läs också Ett hjärta RÖTTs God Jul-hälsning ”God Jul och Gott Nytt År med Välgörenhet istället för Välfärd”! Jag instämmer i Ilse-Maries god jul-hälsning!

I ”Människovärde och lagstiftning – går det ihop?” kan man läsa:

”Så är det då advent igen. Ordet betyder väntan men i dag undrar jag lite då och då: väntan på vad?

Det här är den tid på året vi förknippar med lycka och förväntan, tindrande barnaögon, lussekattsbakning, pynt, mys med familjen och väntan på julaftonen.

Jag fick för några veckor sedan frågan om jag i dag ser någon förbättring på situationen för de människor som har det svårt och dåligt ställt?

Hos mig kan jag inte se någon förbättring i situationen. Hit vänder sig fortfarande människor som är utförsäkrade för första gången och de som är på väg in i andra omgången liksom pensionärer, arbetslösa och Fas 3-are. Faktum är väl att de flesta som behöver ekonomiskt bistånd finns inom dessa grupper.

Biståndet man söker är för mat på bordet, just nu vinterkläder till barnen, räkningar, mediciner, julklappar mm. Dessutom börjar även effekter av detta synas på fler områden som skapar ytterligare utanförskap och moment 22. Har på sista tiden mött flera vuxna i arbetsför ålder som inte längre har råd att ha en dator och internetuppkoppling. Detta gör att de får ytterliggare problem att betala räkningar och fördyrar levnadsomkostnaderna då många banker i dag tar ut avgift per räkning som betalas över disk. (Detta drabbar även många äldre).

Det gör det också svårare att hålla kontakt med omvärlden och att söka arbete. Men det drabbar även återigen barnen då nästan all kommunikation mellan skola och hem sker via dator. Veckobreven med information om utflykter, medhavd matsäck, badkläder mm går förlorat och barnet blir utanför.”

Vadå, de som kommer i kläm i ”reformerna”?

Och vår nuvarande statsminister sitter och skojar om att han och Borg klarade sig bra i finanskrisen för några år sedan (vadå tajming?), se ”Finanskrisen var inte fredagsmys, Reinfeldt”:

”… sedan ombads statsministern att ­rita en kurva över sitt liv. Fylla i toppar och dalar samt förklara svängningarna.

Och då hände det.

‘Sen var det lite körigt ett tag och så men sen blev det bättre och finanskris” sa Fredrik Reinfeldt ‘Det tyckte många var jobbigt, men jag och Anders Borg ­hade det bra.'”

Det finns ju absolut inget lustigt i det alls!

”Publiken skrattade lite chockat – för vad var det egentligen statsministern satt och sa?

100 000 svenskar blev av med sina jobb under finanskrisen 2008-2009. Kan en statsminister sitta och säga att det inte spelar någon roll, eftersom han själv hade det bra och fick högre opinions­siffror?

Nu borde det offentliga Sverige väl ändå­ sätta fredagsmyset i halsen?  REINFELDTS HÅN MOT DE ARBETSLÖSA. Men nej, det blev inga krigs­rubriker och detta i ett land med en förhållandevis låg tröskel för politikers skämt.

Betänk att ordet ‘köttberg’ undsluppet på ett frukostmöte på en bank kan ­orsaka mediestorm utan motstycke.

Reinfeldt verkar dock komma undan med precis vad som helst.

Samtidigt är hans skämt väldigt ­talande.

Trots fredagstacos i Sagerska palatset och försök att vara mannen som kunde tala med undersköterskor befinner sig statsministern någon helt annanstans än i verkligheten. Annars kan man inte skämta på det där sättet. Inte om man är statsminister. Inte i nationell tv. Inte om man känner, eller ens har pratat med ­någon som har drabbats av krisen.

Alla de uppsagda. De som fortfarande är arbetslösa. De som fick gå från jobb de haft i tjugo år och börja om någon helt annanstans långt under sina kvalifikationer. Självkänslan. Oron över hur ekonomin ska gå ihop. De som blev ­erbjudna en av Europas sämsta a-kassor och inställningen att arbetslösheten var deras eget fel. I dag är Fas 3 en större ­arbetsgivare i Sverige än Volvo. Men när statsministern i går i Ekots lördagsintervju pressades om varför hans arbets­linje har misslyckats hade han inga svar.

Reinfeldts skämt hos Hellenius borde ha gjort oss rasande. Inte bara genererat honom förstaplatsen på Alex Schulmans inne-lista och fått tidningen Fokus att skriva om framträdandet som en del i ‘Operation Mysfredrik’.

Det är som att vi över huvud taget ­inte bryr oss om vad statsministern ­säger. Det enda som är värt att rapportera tycks vara att han satt där som en del i en ny mediestrategi.

Politisk kompetens har det senaste decenniet allt mindre definierats som förmåga att genomföra reformer och alltmer till att manipulera olika symboler i medierummet. Politiken skildras som en kamp om opinionen inte en kamp om framtiden.

Det skrämmande med Reinfeldts kommentar hos Hellenius är att den ­visar vidden av hur mycket statsministern själv har köpt denna bild. Den ekonomiska krisen är signifikant i Reinfeldts liv inte för vad den gjorde med människor i Sverige.

Utan för vad den gjorde med hans egna opinionssiffror.

Det är väl som man säger: ‘Prob­lemet med politiska skämt är att de ­brukar bli valda.'”

Barbara Ehrenreich i boken ”Bait and Switch,” där hon skriver om medelklassen i USA:

“… career coaching and personality testing, then trawling a series of EST-like boot camps, job fairs, networking events, and evangelical job-search ministries. She gets an image makeover, works to project a winning attitude, yet is proselytized, scammed, lectured, and — again and again — rejected.

Bait and Switch highlights the people who’ve done everything right — gotten college degrees, developed marketable skills, and built up impressive résumés — yet have become repeatedly vulnerable to financial disaster, and not simply due to the vagaries of the business cycle. Today’s ultra-lean corporations take pride in shedding their ‘surplus’ employees — plunging them, for months or years at a stretch, into the twilight zone of white-collar unemployment, where job searching becomes a full-time job in itself. As Ehrenreich discovers, there are few social supports for these newly disposable workers — and little security even for those who have jobs.”

Här kan man läsa om den svenska utgåvan ”Körd – uppvaknandet ur den amerikanska drömmen”:

”I Barbara Ehrenreichs förra bok, ‘Nickel and Dimed‘ provade hon på att jobba med de sämst betalda, hårdaste jobben. Hon levde som en av de rättslösa i det gigantiska Wal-Mart som är arbetsmarknaden för lågutbildade. Det var lätt att sympatisera med städerskan som inte vågar gå hem trots att hon brutit foten eller den ensamstående mamman som har tre jobb bara för att kunna betala hyran och köpa mat.

Nu uppfinner hon en ny identitet åt sig, som en fd hemmafru som vill ut på arbetsmarknaden igen, för att jobba inom marknadsföring. Hon ger sig själv en budget och börjar söka jobb, övertygad om att inte behöva söka länge. Snart inser hon att det enda som bjuds är seminarier med kursledare som ger obehagliga ‘Magnolia’-vibbar och märkliga karriärcoacher. Dessa coacher har ett gemensamt: De har själv inga jobb, så de skapar ett jobb åt sig själva genom att ta hutlöst betalt för att hjälpa andra söka jobb. Fiffigt, men någonstans hänger det inte ihop.”

Ja, se också den svenska boken ”Åtgärdslandet”!

Vidare om Ehrenreichs bok:

”De är många, akademikerna som finner sig utestängda från arbetsmarknaden. De lägger ned tusentals dollar på coacher, seminarier, mässor och luncher med ‘potentiella arbetsgivare’ som inte leder till någonting. Deras hus förfaller, deras tänder blir allt sämre, deras äktenskap spricker. Iklädda allt luggslitnare kostymer kämpar de på, bara för att få höra att anledningen till att de inte fått något jobb är att de inte har tillräcklig tillit till Jesus. Exakt hur Jesus ska kunna fixa jobb åt dem är dock höljt i dunkel.

Och slutligen Göran Greider om slutet av den nyliberala eran:

”Skandalerna i dag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan.

Jag tror att vi lever i slutet av den eran. Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste ropa ut det högt – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.

De har testats under en generation i västvärlden.

De har inte löst några problem.

Tvärtom har de förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet.

Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dem i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Nu skulle själva språket kunna vända.

Traditionalister – det är de som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket.

Bakåtsträvare – de som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre.

Nostalgiker – de som talar om privatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd.

Konservativa – de som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

Språket vänder. Förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.”

I ekonomkåren har också ifrågasättanden börjat komma om de ”mainstreama” idéerna inom ekonomin, se inlägg under kategorin anti-mankiw t.ex.

Ännu mer om äldrevård, vård, privatiseringar kontra offentligt drivet…

17 november, 2011 § 7 kommentarer

[Uppdatering 18 november, se slutet av postningen].

Snabbloggning verkligen. Jag är så arg så jag hittar knappt ord.

Göran Greider i ledaren ”Jag vill inte ha avkastning – jag vill ha en ambulans!”:

”Jag ska inte föregripa domen [mot den sjuksköterska som inte skickade en ambulans till 23-årige Emil Linell], men nog verkar det rätt så klart att sköterskan har begått fel i sin hantering. Ändå får det inte stanna vid att nagla fast en enskild person vid sitt ödesdigra misstag, lika litet som debatten om vanvården inom Caremas äldreomsorg enbart får handla om enskilda verksamheter.

Socialstyrelsen har gjort en utredning av SOS Alarms verksamhet efter att ha mottagit mer än 50 anmälningar från olika håll i landet. Framförallt hittade man brister när det gällde prioriteringar och möjligheten att få ambulans.

Socialstyrelsen riktar allvarlig kritik mot SOS Alarm.

I ett pressmeddelande heter det: ‘En typisk brist vi har sett är larmoperatören eller sjuksköterskan inte förstått graden av allvar. Det rör sig om kommunikationsproblem, intervjumetodik och i vissa fall att man inte hittat adressen eller haft problem med kartan.’/…/

Här får helt enkelt ingenting gå fel. Principiellt bör inga marginaler vara tillåtna för misstag./…/

SOS Alarm är ett företag, som släpper aktier, och som ägs till hälften av staten och till hälften av Sveriges kommuner och landsting. Och det är på den punkten man alltid känner oro i kroppen, för så här heter det på företagets hemsida:

Ägarnas avkastningskrav är 8 % på eget kapital i snitt över en 5-årsperiod. I dagsläget innebär detta en vinstmarginal om ca 2 %.

Jaha, ägarna har alltså avkastningskrav?

Och ganska höga avkastningskrav också – 8 procent på eget kapital.

Det är här som en undran anmäler sig: Borde inte verksamheter av det här slaget få kosta vad de kostar? Är det inte bättre för samhället totalt och i längden att det sker litet för många utryckningar med ambulans än för få? Och med tanke på att lönekostnader hela tiden stiger, sakta men säkert, så betyder avkastningskravet och vinstmarginalen att verksamheterna oavbrutet måste effektiviseras.

Effektivisering låter alltid bra, men i praktiken, i tjänstetäta verksamheter, innebär det vanligtvis att kraven på de anställda ökar och därmed stressen – och till slut marginalen för misstag./…/

… över verksamheter som har vinstkrav svävar alltid risken för att ledningar och chefer tar chanser och hoppas på att kostnaderna ska kunna minskas – varvid risken ökar för att det går ut över kvalitén.

Och arbetsmiljön riskerar också bli dålig, för verksamheter riskerar dra till sig mindre lämplig ledning, inte den som skulle bli den bästa chefen. Något jag på avstånd bevittnat i kommunalt bolag här i kommunen.

Kom att tänka på vad läkaren Ingrid Eckerman skriver om Joakim von Anka-ögon. Hon tipsar om artikeln ‘Vård, skola och omsorg kan aldrig bli en fri marknad”:

”Men, säger de borgerliga, det offentliga kan ju bygga en skola, varför ska de då inte lika gärna kunna driva en skola?

Menar inte  artikelförfattaren egentligen att ett privat byggföretag kan bygga en skola med offentliga medel, varför ska då inte ett privat företag också lika gärna kunna driva en skola också med offentliga medel?

Likställs inte byggnader med dess innehåll i ett sådant här resonemang?

Byggnaden med elever och alla de som arbetar i denna byggnad?

Är det faktiskt så de ser på människor och ting de som resonerar så här?

”Svaret är att ett bygge förutsätter en specifikation över innehåll och tid. Det är sen lätt att se hur resultatet stämmer med beställningen.

Att driva en skola eller vårdcentral sker på helt andra grunder. Då handlar det om dagliga beslut. Vilket stöd ska den eleven få? Ska vi verkligen skicka den här remissen? Eller är det onödigt? Frågor som dessa måste hela tiden ställas också i den kommunala världen. Att göra saker i onödan är slarv med skattepengar.

Men vill vi verkligen att såna beslut, som kan vara helt avgörande för enskilda patienter och elever, ska vägas mot privat vinning? Mitt svar är numera nej.

Det tillhör politikens mysterier att just de borgerliga som annars betonar vinstens värde som drivkraft för ekonomisk effektivitet inte förstår att det gör vinsten till en olämplig drivkraft i vård, skola och omsorg.”

Jag är inte ett dugg förvånad över hur nyliberalerna/högern resonerar. För ‘ [Alltför många] Politiker tjänar Mammon hellre än väljarna?’ Egentligen är det ingen fråga!? Utan borde vara ett påstående. Ja, vilka sponsrar (M) i deras kampanjande?

Greider skriver vidare:

”En andra undran är: Vad är det för eget kapital som ska ge avkastning? Svar: det är mitt, och alla andra skattebetalares kapital.

Men jag vill inte ha någon avkastning. Jag vill ha en ambulans om jag en dag skulle behöva en.”

Om avslutad rättegång och före dom står bland annat:

”Åklagare Gunnar Fjaestad hävdar att sjuksköterskan har vållat hans död. Han sa i slutpläderingen att sjuksköterskan alltför tidigt drog en slutsats om att Emil inte behövde ambulans.

– Genom sitt agerande har han förmenat Emil Linnell den sjukvård som fanns inom några minuters avstånd genom att envist hålla fast vid en tes som var helt felaktig, säger Fjaestad.

23-årige Emil Linnell fick aldrig någon ambulans när han ringde SOS Alarm en tidig morgon i januari. Han hittades sen död i sin lägenhet med brusten mjälte till följd av körtelfeber.

I de bandade larmsamtalen hör man Emil Linnell andas mycket tungt. Han ber totalt 13 gånger om en ambulans medan SOS-sköterskan ställer frågor och säger att han visst kan andas.

I rätten har sköterskan sagt att han försökte få klart för sig vad Emil Linnell led av. Han trodde att det rörde sig om panikångest, och att han därför inte behövde en ambulans.

Där menar åklagare Gunnar Fjaestad att sköterskan gjorde fel. En SOS-sköterska ska inte ställa diagnos, utan bara skicka ambulans till en person i Emil Linnells situation.”

Försvarsadvokaten försvarar förstås sjuksköterskan (hur är belöningssystemen för personalen? Vad slags personer drar detta till sig? På golvet och i chefsposition).

”Advokat Björn Hurtig försvarar sköterskan. Han säger att det inte är bevisat att Emil Linnells död direkt berodde på att ambulansen inte kom. Han kan redan ha varit alltför illa däran. Han menar att sköterskan agerade riktigt därför att han utgick från vad han hörde.

– Vi måste ha i minnet att fast än det låter som gör så kan det gå snett ibland. Man kan missa saker och ting, missa en duns eller en rossling. Jag tror inte att sköterskan har ljugit i någon del här i rätten. Men frågan för er tycker jag är, är det oaktsamt att hamna snett? sa advokat Björn Hurtig i rättssalen.

Björn Hurtig sa också att någon av de övriga inblandade i samtalet skulle kunna ha sänt en ambulans. Till exempel operatören som först tog emot samtalet, den jourläkare som SOS-sköterskan kontaktade, eller ännu en sköterska som hade kontakt med jourläkaren.

Efter händelsen har Socialstyrelsen kritiserat SOS-alarms rutiner. En intern utredning pågår nu i larmbolaget.”

Men om det ändå varit för sent för denne unge Emil Lindell så är han ju inte den förste som dör i en ambulans! Och ETT ENDA fall är ett för mycket!

Att politiker försvarar sig med ”att litet svinn får man räkna med” har de själva försökt sätta sig in i de drabbades situation? Hur vore det om de personligen blev drabbade? Skulle de resonera likadant då? Litet grus i maskineriet får man räkna med? Se artikeln ”Man kan uppenbarligen inte tjäna både Gud och Mammon” om ekonomiska incitament.

Vi är utsatta för ett enormt samhällsexperiment, som de som redan genomfört det ute i världen börjar ifrågasätta (se t.ex. Jeffrey Sachs, f.d. rådgivare till Bush, studenter som protesterar mot vinklad undervisning i ekonomi, Occupy-rörelsen i en massa städer i USA och i London, Diane Ravitch som först stöttade privatiseringen av skolan i USA och No Child Left Behind, men som nu är oerhört kritisk till detta).

De inser att det kommer att ta lång tid att rätta till det som blivit fel och snett, men alla våra nyliberala politiker traskar glatt på i samma riktning, blinda för de ifrågasättanden som börjar höras alltmer ute i världen om just denna sorts politik.

Media bidrar inte med att informera väljarna i Sverige om detta. Man skulle verkligen kunna slå upp detta och slå upp det stort.

Diane Ravitch menar att prestationsskillnader startar redan före skolan startar. Därför att barn har olika grundförutsättningar hemma och dessa har växt (inkomstojämlikheten är enorm i USA) och den mest fantastiska skola kommer inte att råda bot på det, hur mycket man än straffar eller belönar.

Ganska många politiker vill inte skylla något på den politik de för; att ojämlikheten ökar med rasande fart, utan hitta andra fel och de tror att de med åtgärder riktade mot skolan som sådan ska kunna lösa problemet. Skolan, liksom kanske all annan verksamhet kommer alltid att kunna förbättras (och det oavsett om den är privat eller offentligt driven).

Politiker skyller på annat när det behövs både en annan allmän politik som verkligen ger alla samma förutsättningar och förnekar att  naturligtvis måste skolan (vård och omsorg) få rimliga förutsättningar. Och vi har faktiskt råd med detta.

Ravitch skriver i ovan länkad artikel:

”If you read news magazines or watch TV, you might think that American education is in a crisis of historic proportions. The media claim that that our future is in peril because our students have low test scores caused by incompetent, lazy teachers.

Don’t believe it. It’s not true.

Yes, our students’ scores on international tests are only average, but our students have never been at the top on those tests; when the first such test was given in 1964, we ranked 12th out of 12. And, yet, the United States continued to prosper.

So maybe standardized tests are not good predictors of future economic success or decline. Perhaps our country has succeeded not because of test scores but because we encouraged something more important than test scores — the freedom to create, innovate, and imagine. Unfortunately, recent educational reforms throw aside that philosophy in favor of an even greater emphasis on test scores.”

De som ensidigt förordar privatisering är de så mycket bättre än de som inte inte vill ha privatisering av vård, skola och omsorg?

Skrämmande att en ung person har sådana här åsikter! Men det är ju långt för denne till pension eller till han måste anlita vård, förhoppningsvis.

Och hur är det med politiker idag? Har de varit ute i verkligheten, i ett ”riktigt” jobb? Så vet de vad de sitter och beslutar om? Hur många av våra allra högsta politiker har varit ute i arbetslivet? Bara en undran. Kanske är det fler än jag tror?

Är det verkligen så att privatiseringar är den kur som löser allt? Kanske skulle de problem som finns (och alltid kommer att finnas) lösas med verkliga åtgärder, som kanske INTE ALLS har med om de är privata eller inte att göra? Är privatisering en mirakelkur?Kan man tala om en ”marknadsfundamentalism”? Som inte är ett dugg bättre än andra fundamentalistiska åsikter av något slag?

Jag är rejält upprörd.

Och som sagt, så är den sociala välfärdsstaten med högre skatter och starka ‘trygghetsnät’ inte oförenliga med en blomstrande marknadsekonomi.  Och trots att en världsordning har nått vägs ände men rullar trots det vidare mot avgrunden driven av dårskapens beslutsamhet. Ute i världen börjar man inse att den nyliberala ordningen har nått vägs ände och tror på en ny progressiv rörelse, på den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era.  Men här i Sverige har unga liberaler inte insett eller sett detta?

Uppdatering 19 november: Robert Sundberg i ”Företag bör inte driva vård”:

”Det finns ett inslag av motivation att vårda på ett dåligt sätt, till låga kostnader, för det ger större vinst. Sådan drivkraft finns inte i en vårdverksamhet i offentlig sektor.

I offentlig vård kan förstås vanvård uppkomma också. Men det sker i så fall inte för att vårdverksamheten drivits med vinstmotiv./…/

Lockelsen att öka sin vinst blir för stor om man kan få en viss summa, beräknad på trolig åtgång av personal, förbrukningsartiklar med mera, för vården. För om man då snålar in på de sakerna får man större vinst.

De som drabbas av detta, vårdtagarna, är i svag ställning och har svårt för att protestera mot den behandling de får. En del av dem förstår inte ens vad som sker med dem, exempelvis på grund av demens.

De borgerliga lösningarna på frågan om hur ett samhälle bör byggas har haft framgång i mer än ett kvarts sekel, oavsett regering./…/

när vården inte är i offentlig regi bryter personalen sin lojalitet med sin arbetsgivare även om nya lagar gör det mer möjligt än nu.

Är man vårdpersonal i offentlig vård bidrar man till öppenhet i den verksamhet man själv röstat fram via politiker och förvaltning.

Att kunna meddela saker som är fel är mer naturligt i sådan verksamhet än i privata företag./…/

Verkligheten har med vanvårdskandalerna i vinstrika bolag belyst den nya hårdhetens samhälle som regeringen ledd av de Nya Moderaterna administrerar. Vad vi ser är inget olyckligt undantag utan resultatet av filosofin att man ska kunna tjäna pengar på att bedriva vård. Vill man undvika sådant måste man sluta bedriva vård i form av privata bolag.

Det förhindrar inte att vanvård i offentlig regi kan förekomma. Men det tar bort risken att vård av gamla kan vara något som det går att tjäna pengar på. Och tjäna mer pengar om man låter äldre gå länge i nedkissade blöjor”

Tankar litet allmänt runt privatiseringar och nu i synnerhet om privatiseringen av Bollnäs sjukhus, samt vidare om den fattigaste tredjedelen i USA…

30 oktober, 2011 § 1 kommentar

[Uppdaterad 31 oktober med video, några länkar och text till video].

Vad har nyliberalismen lett till i de länder som gick i bräschen för denna kan undras? Välstånd åt alla (som den lovade)? ÄR detta verkligen något vi borde fortsätta apa efter?

I det lilla sjukhus i staden jag nu är på semester i närheten av, Bollnäs, kommer det att gå över i Aleris drift. En sjuksköterska där lät väldigt begeistrad. Å vems vägnar? Å personalens? Patienters? Eller?

Dessutom anser folk tydligen att friskola i Bollnäs väljer ut de mest anpassade och skötsamma eleverna. Kanske är det dessa eller snarare deras föräldrar som väljer denna skola för sina barn och är så på hugget så de hinner före alla andra`? Och är det inte så att de därmed också inte solidariserar sig med de barn som inte har lika pådrivande föräldrar eller samma förutsättningar hemifrån? Och försöker inte förbättra en skola för ALLA!

Den egoismen och solidaritetsunderskottet, jo, jag skulle vilja kalla detta så, kanske slår tillbaka någon gång i framtiden, i ett samhälle vi inte vill ha? Något jag faktiskt skulle unna dem.

”Vi längtar efter detta!”

sa sjuksköterskan och berättade något om hur den privata vårdcentralen (också i Aleris drift?) tar pengar från sjukhuset. Jag orkade inte lyssna riktigt för jag kände mig så oerhört trött och totalt uppgiven av att höra detta. Fick lust att kräkas.

”Varje år försvinner minst 4 miljarder skattekronor från svensk sjukvård. Det är pengar som vi till exempel skulle kunna anställa 10 000 sjuksköterskor för. Istället går pengarna rätt ner i fickorna på privata aktieägare.”

Läs också kommentarerna till länkad bloggpostning om att ”Aleris specialistvård stjäl skattepengar.”

Politikerna är väl glada, nu är detta problem ”löst”? Folk i Bollnäs med omnejd får behålla ”sitt” sjukhus istället för att måsta resa till Hudiksvall eller Gävle. SUCK!

Och vad sysslar media med? Jag orkar inte ens TITTA på Ljusnan, den enda lokaltidningen här, än mindre orkar jag läsa dess, högervridna, ledare.

Maria-Pia Boëthius undrar ”Vem granskar medierna?,” en fråga som är i högsta grad befogad.

Man har gått in för att göra röda Gävleborg blått? Med att bland mycket annat privatisera ALLA apotek (utom det på Bollnäs sjukhus upptäckte jag nu, och hur länge får det vara kvar i Apoteksbolaget?) och nu privatiseras också Bollnäs sjukhus (kommer apoteket där också att privatiseras, när sjukhuset blir privat, så att ALLA apotek som jag känner till här i trakten är privata?).

Alternativet var att lägga ner sjukhuset påstår politikerna?

Boëthius skriver:

”I den vidare världen, utanför Sverige, pågår ständigt en debatt om mediernas ’accountability’ [ansvarighet eller att ställas till svars], ett ord som inte ens finns på svenska.”

Varför finns inte denna debatt i Sverige? Och hur många läser bloggar på internet, har upptäckt dem, vet att de finns och vad som skrivs i dem och därmed ser/inser att det finns en massa människor här i Sverige som kraftigt ifrågasätter det som sker?

Och det är långt ifrån bara de som kraftigt missgynnas av privatiseringar m.m. som reagerar. Tvärtom verkar det som om många av dem som missgynnas mest (eller troligen kommer att missgynnas mest) ”tror” mest på det som sker, försvarar det som sker och röstar på dessa, iskalla, politiker.

”I Sverige behandlas ansvarsutkrävandet från medierna som en fråga utan svar: Vem ska granska medierna?

Det borde vara vi själva, men svenska stormedier har visat sig odugliga på den fronten, till skillnad från till exempel brittiska The Guardian som under flera års spott och spe från sina kolleger i medievärlden framhärdade i att granska medieskandalen med bland annat avlyssning på tidningen News of the World, numera nedlagd, tack vare Guardian.

Svenska stormedier vägrar att fatta detta: I och med internets uppdykande måste de börja leva upp till sitt mantra att de ‘granskar makten’ och om de någonsin ska kunna återerövra trovärdighet måste de börja granska varandra; skoningslöst.

Och erkänna att de är en stor del av makten, men att de nu ställer om sig och går över på folkens, människornas sida.

Om de inte gör det kommer i varje fall inte jag att sörja de medier som går under. Då har de bara sig själva att skylla.

Jag skäms över svenska journalisters agerande under Juholtdrevet. Jag skäms också över de få som låtsas granska medierna, Resumé, P1:s ‘Medierna’ och ‘Publicerat’ och nätets ‘Second Opinion’ till exempel.

De agerar inuti medievärlden, vill räknas där och de är allt annat än fria och fritt tänkande. Jag har pratat med många journalister om drevet.

En (mycket respekterad) sa: ‘Jovisst, läskigt, men Håkan Juholt borde inte vara partiledare för socialdemokraterna.’ Hon var alltså beredd att acceptera ett orättfärdigt drev för att få bort Juholt; en moral hämtad från dokusåporna./…/

De ger sig hungrigt på Juholt, i mina ögon också en klassfråga, och hans försumliga tillkortakommanden men de visar sig vara skitskraja för Carl Bildt, om vilken mina amerikanska journalistkolleger berättat att han, med sin CV i tvivelaktig oljebusiness, aldrig någonsin hade kunnat bli utrikesminister i USA.

En skugga faller också över Fredrik Reinfeldt, som utsett Carl Bildt och som tiger om hans besynnerliga världspendlande, antagligen till för att knyta framtida affärskontakter för tiden efter ministrandet.

Medierna har beslutat sig för att framställa politiken som något i stil med Big Brother eller Let’s Dance; juryn är ‘vi’./…/

Sedan visar det sig att det inte fanns några glasklara regler, men då har man redan korrumperat tittarna, läsarna och lyssnarna genom att ansluta dem till en mobb mot Juholt; när man redan börjat mobba vill man inte gärna höra talas om motsägande fakta, det förvandlar ju en själv till lättlurad fåntratt och medlöpare./…/

Carl Bildt med hjälp av sina arroganta piruetter vann över praktiskt taget hela den svenska mainstream-journalistkåren, utklassade den totalt; och att det säger något mycket, mycket oroande om kvaliteten på svensk etablerad journalistik.”

Varför har sjukvård, skolor m.m. ekonomiska problem? Hur görs budgetar? Är resurserna mindre och varför? Har vi inte råd längre? Hur kommer det sig att saker som gick för 25-30 år sedan inte längre fungerar? Jag sommarjobbade på Bollnäs sjukhus under flera somrar under mina studier.

Kan det bero på skattesänkningarna, bland annat i form av jobbskatteavdraget? Jag känner mig INTE hedrad för att jag får göra avdrag på skatten när jag har förmånen att ha ett jobb, att jag ska premieras ytterligare framför dem som är sjuka och/eller inget hellre vill än ha ett jobb, så de slipper leva på samhället och våra gemensamma trygghetssystem, det som är socialFÖRSÄKRINGAR, som felaktigt och nedsättande kallas ”bidrag.”

Jag skulle ha lust att blogga mer om vad privatiseringarna har lett till här och där – och kan leda till, inte minst inom skola, vård och omsorg. Och då referera till bland annat Aron Etzlers Trondheimsmodellen, samt om vad man kan läsa i ”Nationalekonomi för vänstern” osv.

Min amerikanske pojkvän som är egen småföretagare sa häromdagen, om detta med att folk ska hitta en och reklam i gula sidorna för ens företag, för samma saker har skett där vad gäller telefon, el m.m.:

“Förr fanns EN telefonbok, nu vet jag inte hur det funkar längre…”

Och en gemensam bekant till oss (som förresten är sjuksköterska, manlig sådan i USA) sa apropå erfarenheterna av demensvård där och en Alzheimersjuk pappa som nu MÅSTE in på demensboende, därför att vår vän jobbar och måste jobba (men oftast är det kvinnorna som får ta hand om gamla föräldrar osv., om de inte har så goda inkomster så de kan bekosta svindyrt och ”snobbigt” äldreboende. Och de som inga anhöriga har, vad gör de? Liksom de som inte har resurser att ekonomiskt hjälpa anhöriga i trångmål?):

”Du ska inte bli gammal här [i USA]!”

Han var tydligen väldigt upprörd utifrån sina nu personliga erfarenheter som ”konsument” av vård (om än indirekt).

Jag tror inte vårdpersonalen har anledning att jubla och än mindre har presumtiva patienter anledning att jubla. Har inte bara en utan ett par sjuksköterskebekanta i USA samt bekanta som har erfarenheter av sjukvård där (mellanvästern).

I artikeln ”Noll koll på äldrevården – avtal slut och sägs upp medan skattepengarna rinner iväg” kan man läsa om förhållandena i Sverige nuförtiden:

Den som läser vidare i Moderaternas nya idéprogram möts av en nästan sövande retorik … Moderaterna är Sveriges mest trovärdiga välfärdsparti … Äldrevården ska erbjuda trygghet och livskvalitet [SUCK!!!].

Moderaternas strategi är att lugna väljarna med att allt kommer att bli bra, ja nästan som förr, även när vi blir gamla.

Den som går ut i den moderata verkligheten däremot, den blir snart klarvaken. Vi kan ta äldrevården i Stockholm som det senaste exemplet på partiets ’trovärdighet i välfärden’.”

Läs vidare i artikeln.

Nej, är framgång (vad sådan nu består av) en rättighet? Och vad vi ser är ”söndra och härska”. Vi skulle behöva samarbeta istället. Och det är betydligt roligare att bry sig om andra människor? Är det inte?

Och en Malin Ullgren skriver (och man blir rejält skrämd över det hon skriver)  iDet som var politiskt korrekt på 1990-talet är numera revolutionärt”:

Jag har inga bra tips på ämnen. Men tänk på en sak: var inte för vänster.

Det rådet får jag från en branschkollega när jag ber henne om idéer till den här krönikan. Var inte för vänster. Vi bleknar båda när hon säger det hon säger; vad är det för ett skrämmande trångt åsiktsklimat hon påstår att vi verkar i? Men skrämmande eller inte, vi vet ju att hon rör vid något som är sant.

I dag måste man lägga sig nära regeringens största parti för att hamna på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft. Allt till vänster om brusnivån kan tolkas som bolsjevism, och bolsjeviker är ett slags extra skrämmande foliehattar.

Är det en paranoid tanke? Jag tror inte det. Efter SNS-skandalen, när en nationalekonom belades med munkavle för att hon inte utropat ett entydigt Halleluja! för den svenska privatiseringsvurmen, tror jag det ännu mindre. Det som var politiskt korrekt på 1990-talet är i dag revolutionärt. 2011 räcker det att man är lite tveksam till om börsnoterade lvu-hem verkligen är vägen till paradiset för att det ska bli räfst.

För ett år sedan hörde jag Beatrice Ask på valnatten vifta undan en fråga om hur hon såg på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen – det hade hon inget att säga om. Vänsterpartiet däremot, de var extremister [att Ask är minister gör inte att jag automatiskt tror hon har rätt eller ens gör rätt, som Ullgren tycks tro eller anse!!!?]./…/

Jag hoppas att SNS-skandalen blir ett wake up-call. Kanske kommer de politiker, debattörer och näringslivsföreträdare som varnar för proletariatets diktatur så snart någon piper ‘jämlikhet’, att faktiskt ångra det tajtrumpade åsiktsklimat de själva drivit fram. Konsekvenserna har blivit alldeles för stora.”

Ullgren skriver också att behandlingen av Håkan Juholt andas borgerligt klassförakt anno 2011.

Kommer att tänka på förakt för svaghet.

Nå, för att gå vidare: Barbara Ehrenreich skriver vidare om nyutgåvan av boken ”Barskrapad” och utvecklingen i ”föregångslandet” USA (med sin Reaganism sedan 30 år tillbaka, hur kan det se ut här i Sverige – och de andra skandinaviska länderna – om betydligt kortare tid än så?), i min översättning från engelskan:

”När jag skrev Barskrapad var jag inte säker på hur många människor som denna bok passade in på./…/

[Men] tre månader efter boken publicerats kom the Economic Policy Institute i Washington ut med en rapport med titeln ’Umbärandena i Amerika: den verkliga historien för arbetande familjer’, vilken fann att häpnadsväckande 29 % [dvs. nästan en tredjedel] av de amerikanska familjerna lever i vad som mer skäligen skulle kunna definieras som fattigdom, vilket betyder att tjäna mindre än för en grundläggande budget täckande boende, barnomsorg, sjukvård, mat, förflyttningar och skatter – men inte, vilket bör noteras, någon underhållning, inga som helst måltider ute, ingen kabel-TV, inga internettjänster, inga semestrar eller presenter/julklappar. Tjugonio procent är en minoritet, men inte en lugnande liten och andra studier i början av 2000-talet kommer med liknande siffror.     

Den stora frågan 10 år senare är om saker förbättrats eller försämrats för tredjedelen i botten av inkomstspridningen; de människor som städar hotellrum, arbetar på lager, diskar på restauranger, tar hand om de väldigt unga och väldigt gamla och som håller hyllorna fulla i affärerna. Det korta svaret är att saker har blivit mycket sämre, särskilt efter nedgången som startade 2008.  

När du läser om umbärandena som människor jag mötte gick igenom medan jag gjorde research för min bok – de skippade måltiderna, avsaknaden av sjukvård, det tillfälliga behovet av att sova i bilar eller skåpbilar – så måste du komma ihåg att detta hände i den bästa av tider. Ekonomin växte och arbeten, om de var dåligt betalda, fanns det hur mycket som helst av.

2000 hade jag kunnat vandra in i ett antal jobb ganska så direkt från gatan. Mindre än ett decennium senare hade många av dessa jobb försvunnit och det var en hård tävlan om de som återstod. Det skulle ha varit omöjligt att upprepa mitt barskrapat-’experiment,’ om jag skulle ha känt för det, därför att jag troligen inte skulle ha fått något jobb.

I ett par år har jag försökt finna ut vad som händer de arbetande fattiga i en dalande ekonomi – denna gång genom att använda konventionella rapporterande tekniker som att intervjua. Jag började med min egen utsträckta (stora) familj, vilken inkluderar en massa människor utan jobb eller sjukvårdsförsäkring och fortsatte med att försöka spåra upp ett par av de personer som jag mötte medan jag arbetade på Barskrapad.

Det var inte lätt, därför att de flesta av adresserna och telefonnumren jag hade tagit med mig visade sig inte funktionsdugliga sedan några få månader, troligen på grund av flytt och avstängning av telefonservice.

Jag hade hållit kontakt med ’Melissa’ genom åren, vilken fortfarande arbetade på Wal-Mart, där hennes lön hade ökat från 7 dollar [knappt 48 kronor] till 10 dollar [knappt 70 kronor] per timme, men i mellantiden hade hennes man förlorat sitt jobb [så nu levde de på Melissas knappa 70 kronor per timme].

’Caroline’ som nu är i 50-årsåldern och delvis invalidiserad genom diabetes och hjärtsjukdom, hade lämnat sin dagdrivande man och livnärde sig på tillfälliga städ- och cateringjobb.

Ingen av dem verkade vara överdrivet påverkade av recessionen, men bara därför att de redan hade levt i vad som betyder permanent ekonomisk depression.”

I USA börjar folk göra uppror sent omsider.

Nedan finns texten Keith Olbermann läser i videon.

Läs vidare om att elitskolor inte ger riktigt de resultat man tror. Och vad är begåvade barn egentligen? Apropå det med privatskolor. Ett annat tips är bloggen Ett hjärta RÖTT i blogginlägget ”Politik som absurd och grym teater”. Där hon refererar till artikeln ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa”, där faktumet konstateras att det inte är alla förunnat att kunna göra detta hur mycket de än skulle vilja, därför att de själva inte har de inkomsterna/pengarna. Se vidare ”Vip-kortet ger dig snabbare vård” samt också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.”

Fortsättning följer om Ehrenreichs text i ny bloggpostning.

Tillägg: en Marina, kommentator på artikel av Susanna Alakoski skriver så bra i svar till annan kommentator:

”Mikael Holst Mattsson Folket har fastnat och tror att allt handlar om att sänka skatterna, då får man det bättre.

Att rasera ett lands välfärd med att erbjuda dem en lite summa i skattesänkning är rent patetiskt, för det är de med stora inkomster som får det största beloppet.

en kommunalt arbetande städerska får inte många kronor, om de ens får en sänkning, man lär upp i stora löner. man tog pengar från gemensam kassa sänkte skatterna med dem, de rikare får göra avdrag för städ och bygg osv, de rikare köper sig före i kön…vi stoppar n BIDRAG till vården och företag…den arbetslöse får mindre i fickan medan företagare lever gott…vi har nog bara olika syn på saken..men det samhälle vi bygger nu…det har HELA EUROPA testat redan…NU GÖR VI SAMMA MISSTAG för några hundralappar…

vi skiter i sjuka och arbetslösa, Reinfedlt sa även på stämman att folk får gå hem till sina föräldrar, man ska bo tillsammans med gamla, barn och samtidigt eventuellt ha en smabo/make/maka…är detta inte att sträva bakåt…bara för att folk inte vill dela på kostnader och få ett varmare samhälle där vi slipper se folk ligga på gatorna ?????

Det verkar som du inte vill dela på kostnader vi har för vård , omsorg, skola…du vill inte att andra generationer ska få det du en gång fått 😦 man gör skillnad på folk och folk…farligt för ett samhälle…håll i ägodelarna..för hungriga fattiga jagar ..för att överleva”

Transcript.

”The Official Declaration of the Occupation of Wall Street read by Keith Olbermann 10-05 2011

As we gather together in solidarity to express a feeling of mass injustice, we must not lose sight of what brought us together. We write so that all people who feel wronged by the corporate forces of the world can know that we are your allies.

As one people, united, we acknowledge the reality: that the future of the human race requires the cooperation of its members; that our system must protect our rights, and upon corruption of that system [Som ett enat folk erkänner vi sanningen: att människans framtid kräver samarbete från dess medlemmar; att vårt system måste skydda våra rättigheter; vi är emot korruption av detta system], it is up to the individuals to protect their own rights, and those of their neighbors; that a democratic government derives its just power from the people, but corporations do not seek consent to extract wealth from the people and the Earth; and that no true democracy is attainable when the process is determined by economic power [en demokratisk regering  får sin makt från folket (regeringen i Sverige är en minoritetsregering), men företag försöker inte få medgivande av människorna på jorden: ingen verklig demokrati kan nås när processen bestäms av ekonomisk makt].

We come to you at a time when corporations, which place profit over people, self-interest over justice, and oppression over equality, run our governments [vi kommer till er i en tid när företag sätter vinst framför människor, självintresse före rätt/rättvisa och förtryck över jämlikhet, samt dessutom styr våra regeringar].

We have peaceably assembled here, as is our right, to let these facts be known [Vi har fredligt samlats här, vilket är vår rätt, för att låta dessa fakta bli kända (ja, hur många människor känner till sina rättigheter, de mänskliga – och anser sig ha några moraliska, när de blivit avfärdade som tärande, utnyttjare av system och bördor?)].

They have taken our houses through an illegal foreclosure process, despite not having the original mortgage [de har tagit våra hus i en illegal utmätningsprocess, oaktat att de inte hade den ursprungliga pantförskrivningen (vet inte riktigt vad som menas)].

They have taken bailouts from taxpayers with impunity, and continue to give Executives exobitant bonuses [de har varit mottagare av räddningsaktioner och fortsätter ge VD:ar  skandalösa bonusar (bonusar som man köper dem som får dessa bonusar med, skattepengar används för att rädda banker och företag samtidigt som de fortsätter ösa pengar över dem i ansvarig ställning)].

They have perpetuated inequality and discrimination in the workplace based on age, the color of one’s skin, sex, gender identity and sexual orientation [de har fortsatt med ojämlikhet och diskriminering på arbetsplatserna baserad på ålder, hudfärg, kön, könsidentitet och sexuell orientering].

They have poisoned the food supply through negligence, and undermined the farming system through monopolization.
They have profited off of the torture, confinement, and cruel treatment of countless animals, and actively hide these practices [de har förgiftat matförsörjningen genom försumlighet samt underminerat jordbrukssystemet genom monopolisering (men samtidigt påstås något annat; nämligen om konkurrensens välsignelser). De har tjänat på tortyr, fångenskap och grym behandling av djur och döljer (ovanpå allt annat) aktivt detta handlande].

They have continuously sought to strip employees of the right to negotiate for better pay and safer working conditions [de har ihållande försökt riva ner anställdas rätt att förhandla om bättre betalning och arbetsförhållanden (och lobbygrupper hjälper dem envetet och med enorma resurser att övertyga folk om att detta är riktigt och mänsklighetens räddning; litet svinn får vi räkna med:

‘En viktig strategi i denna pendelrörelse har varit att få folk att tro att de har förutsättningar att kvalificera sig till de få (1%) som tar hand om det mesta av resurserna. Genom att jobba hårt kan man bli vad som helst (men som sagt: ingen blir rik på egen hand). Bäst illustreras idén av ‘the American dream’ och genom att lyfta fram det fåtal ur underklassen som faktiskt lyckas, så kan man medialt gömma alla de andra som blir kvar i fattigdom och ibland ren misär – helt utan handlingsutrymme. Etablissemanget definierar helt enkelt ‘mening’ åt medborgarna och etiketterar den som materiell. Det som händer nu är att allt fler fattar att de blivit blåsta på konfekten – speciellt när pensionskassorna sinar och börsvärdet går i botten! (och för att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar).

Det är dessa grupper som Reinfeldt genom sin svält- och utanförskapsretorik gör sitt bästa för att sparka på – trots att de redan ligger. Eftersom de trots allt befinner sig i minoritet behöver han inte dem som valboskap. Genom att se till att gynna ett girigt förhållningssätt kan han också vara säker på att de gynnade, d v s medelklassen, inte kommer att reagera ens om folk ligger på gatorna och svälter ihjäl. Genom att dra i psykopatreglagen har Reinfeldt tillförsäkrat sig ignorans för de utsatta och ett dräglande fjäsk för överklassen. ‘Slicka uppåt och sparka nedåt’ som någon så träffande har uttryckt det.

Det som dessvärre för Reinfeldt händer nu är att även medelklassen kommer att falla platt till marken – och därmed kvalificera sig till den grupp som Reinfeldt så ihärdigt och nitiskt sparkar på. När kredit- och konsumtionssamhället inom kort når vägs ände i en tvärnit och det går upp för allt fler att den exponentiella tillväxten och därmed arbetslinjen helt uppenbart är en bräcklig konstruktion – ja, vart ska då valboskapen från medelklassen ta vägen? Tja – det blir nog istället Reinfeldt som får anpassa politiken, om nu någon går på den finten!’

Vad bra skrivet! Och sant!].

They have held students hostage with tens of thousands of dollars of debt on education, which is itself a human right [de har hållit studenter som gisslan med tiotusentalsdollarskulder för utbildning (som man måste betala tillbaka och alltså ha inkomster så man kan göra detta), vilket i sig själv är en mänsklig rättighet (se Elizabeth Warren om att ingen blir rik på egen hand)].

They have consistently outsourced labor and used that outsourcing as leverage to cut workers’ healthcare and pay.

They have influenced the courts to achieve the same rights as people, with none of the culpability or responsibility.

They have spent millions of dollars on legal teams that look for ways to get them out of contracts in regards to health insurance.

They have sold our privacy as a commodity.

They have used the military and police force to prevent freedom of the press.

They have deliberately declined to recall faulty products endangering lives in pursuit of profit.

They determine economic policy, despite the catastrophic failures their policies have produced and continue to produce.

They have donated large sums of money to politicians, who are responsible for regulating them.

They continue to block alternate forms of energy to keep us dependent on oil.

They continue to block generic forms of medicine that could save people’s lives or provide relief in order to protect investments that have already turned a substantial profit.

They have purposely covered up oil spills, accidents, faulty bookkeeping, and inactive ingredients in pursuit of profit.

They purposefully keep people misinformed and fearful through their control of the media.

They have accepted private contracts to murder prisoners even when presented with serious doubts about their guilt.

They have perpetuated colonialism at home and abroad.

They have participated in the torture and murder of innocent civilians overseas.

They continue to create weapons of mass destruction in order to receive government contracts. *

To the people of the world,

We, the New York City General Assembly occupying Wall Street in Liberty Square, urge you to assert your power.

Exercise your right to peaceably assemble; occupy public space; create a process to address the problems we face, and generate solutions accessible to everyone.

To all communities that take action and form groups in the spirit of direct democracy, we offer support, documentation, and all of the resources at our disposal.

Join us and make your voices heard!”

Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

18 oktober, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 19 oktober, se slutet. Klicka på bilderna för att göra dem större].

Ur essän ”Katastrofal privatisering av äldrevård i Barnet” (nära London).

Jag skulle verkligen önska att media berättade om dessa saker…

I länkad artikel beskrivs en (ganska stor) tvist mellan en grupp vårdpersonal och deras privata arbetsgivare över nedskärningar i lön och försämringar i arbetsförhållanden. Denna tvist har pågått från 2006 till idag och är  alltså inte ny.

Man kommer att strejka idag 18 oktober över kommunens planer att massprivatisera kommunal service. Länkad artikel visar hur kontraproduktiv (=som motverkar sitt eget syfte) vissa av kommunen Barnets relationer med den privata sektorn har varit.

Och saker som dessa sker inte bara här, utan i andra delar av Storbritannien, samt andra delar av Europa, i Sverige, i USA osv? Äldrevård i USA t.ex. verkar så risig så man fasar för att hamna där. Om man kan (och inte har råd med annat) tar man hand om gamla föräldrar t.ex.

Som ung miljöpartist skrev:

”När någon inte stämmer in i hallelujakören är det bara exorcism som återstår!” 

2007 blev vårdpersonal tvingad att skriva under ett skärpt nytt kontrakt från deras privatsektorsarbetsgivare, the Fremantle Trust. De hotades med avsked om de inte gjorde detta.

Vårdpersonalen hade varit anställd av Barnets kommun på hem för gamla, men blev anställda hos Fremantle Trust när kommunen under det förra årtiondet outsourcade vårdservicen.

Lön och arbetsvillkor skyddades vid tiden för övergången – men precis innan jul 2006 vidtog den nya privata arbetsgivaren åtgärder. Med ett nytt kontrakt skar arbetsgivaren ner på vårdpersonalens semester med 11 dagar och introducerade ett nytt sjukpenningsförslag. Dvs man försämrade villkoren för vårdpersonalen.

Jag kan inte låta bli att undra över villkoren för de ansvariga i det privata vårdbolaget (liksom alla i ledande ställning på alla nivåer, i regering, riksdag, bland människor i höga positioner)? Hur är det med deras semester och sociala tryggheter? Försämras dessa i samma grad som för människor på golvet?

Anja kommenterar Unni Drugges bloggpostning ”Mer avund till folket!” så bra med följande:

”Jag har alltid upprörts över borgarnas svaga argument: ’Dom är bara avundsjuka!’ ’Svenska jantelagen’ osv. när människor ifrågasätter deras privilegier. Det är också en jävla projektion!

Det finns väl inga som är så avundsjuka som borgare.

Men dom är så sjukt funtade att dom är avundsjuka på folk som har det SÄMRE än dom själva. Att folk ska få ett socialbidrag det går att leva på – utan att ens behöva gå upp på morgonen! Att bara FÅ av samhället. Tanken retar gallfeber på dom.

Att sjuka skulle få tid, råd och utrymme att ägna sig åt sin sjukdom. Att den som blir sjuk skulle få en andningspaus av samhället, bara få – utan motprestation.

Det väcker avundsjuka!

Jag har t.o.m. hört borgare uttala sig avundsjukt om människor som ligger inlagda på psyket: ’Tänk vilken lyx att bara få ligga där och inte behöva göra någonting och få maten serverad och bli uppassad.’

Av detta kan man dra två slutsatser: Borgare är gravt störda människor eller Borgarlivet är mycket mycket hårdare än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag vet vad jag tror.”

De förra, för att återgå till hur de med en ställning har det, har privata försäkringar, försäkringar genom sina uppdrag, fallskärmar, bonusar (mutor för att vara lojala?)? Har kanske enorma tillgångar så de kan betala för privat sjuk- och äldrevård om och när den behövs. Behöver inte förlita sig på den offentliga. Är vi på väg tillbaka till moderna tiders fattigstugor?

Barbara Ehrenreich skriver:

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den [Ehrenreichs bok ‘Barskrapad’] blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

Men värst av allt var slopandet av ersättning för obekväm arbetstid (ersättning för att jobba veckoslut) som en massa vårdpersonal var beroende av för att få en lön som de kunde leva på. De hade tidigare fått mer betalt om de jobbade lördagar och söndagar – extrapengar som var viktiga. Barnet Unison (en fackförening) uppskattade att en del vårdpersonal förlorade 30 % av sin betalning.

Så var det med generösa privata arbetsgivare – vid tiden för övergången till den privata arbetsgivaren lovades vårdpersonalen att deras löner och förhållanden skulle vara säkrade.

“Åh ja. De sa att allt skulle bli super duper och att vi skulle få det bra,”

säger Fremantles anställda Carmel Reynolds 2007.

Men så blev det alltså inte.

Fremantles arbetsplatser är i uppror. Att vara sparsamt finansierad var okej (om man inte fick super duperlön), men det nya kontraktet var alltför komprometterande. Vårdpersonal skulle bli utsatt för (privata) utmätningar. Man skulle få problem med sin privata ekonomi för att lön och anställningsförhållanden ändrades som de gjorde.

Man kände också att ledningen var extremt föraktfull. Den sa att till vårdpersonalen att den kunde kompensera förlusterna i inkomst genom att ta på sig extra skift. Detta betydde att en del människor skulle måsta arbeta uppåt 60 timmar per vecka, utan extra inkomster för barntillsyn för de extratimmar de måste vara på arbetet.

Låter verkligen som en backlash! Som rena slavarbetet. Och som återgång till gamla tiders klassamhälle verkligen.

Ledningen spelade också ett sjaskigt spel med oliktänkande. Fackliga ombud blev avskedade och fackmedlemmar fick inte ha fackmöten. Man hade dem på andra ställen istället?

Allt detta framställs som en oundviklig samhällsutveckling, även här i Sverige, men det är det ju definitivt inte. Pengar finns, men det är bara det att dessa koncentrerats alltmer till allt färre.

Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Och detta gäller inte bara i USA, utan också i Sverige, i Storbritannien, liksom i många andra länder runt om i världen.

Och hur är det med ansvar (vilka är det egentligen som ska ta det? Som faktiskt tar det? Tar vår regering det? Nej, skulle jag vilja påstå! De bryr sig inte om den lilla människan alls) och hur är det med att dra sitt strå till stacken?

Och de som ifrågasätter de enorma förmåner, inkomster osv som somliga har de avfärdas med att kallas avundsjuka, men…

En av de anställda i äldrevården i Barnet, Lango Gamanga, undrar:

“Jag sa till ledningen – hur förväntar ni er att vi ska kunna hantera dessa nedskärningar? Det ledningen sa är att du måste göra extratimmar för att få mer betalt [??]. Men hur blir det då med kvaliteten i ens vardagsliv?”

Sandra Jones:

“Jag kom hit för en massa år sen och arbetade hårt och då fick jag mer ledighet och högre lön. Jag är 48 år nu. Jag vill inte gå tillbaka till hur jag var när jag var 30… vi kräver inte löneökning eller något sånt. Vi vill bara ha det vi hade.”

Genom åren 2007 och 2008 så hade man onsdagsmöten där man organiserade strejkaktioner för att strida för att få tillbaka betalning och semestrar till ursprunglig nivå.

Man vara rasande och det fanns en verklig känsla av orättvisa.

”Det är alltid de lågbetalda arbetarna som man slår på,”

säger en anställd hos Fremantle, Breege Kelly. Hon tvingades att skriva på ett nytt kontrakt precis före jul 2006 och var därefter tvungen att ta extra skift för att kompensera för de timmar som hon förlorade.

Andra  har mast vända sig till sina familjer för hjälp. En annan anställds, Joyce Smith, man som gått i pension var tvungen att ta ett deltidsjobb för att hjälpa till att betala räkningarna i familjen. Man hade fortfarande amorteringar att betala (på boende?).

Anställda hos Fremantle tror att standarden i vården av gamla i dess institutioner har försämrats när de anställda tvingats att arbeta längre dagar och när dåligt betalda, oerfarna nya anställda rekryterats till det nya kontraktet (Fremantles ledning åkte till och med till Ungern för att rekrytera människor som skulle arbeta för låg betalning).

Jag kommer eventuellt att fortsätta denna bloggpostning, liksom den om de arbetande fattiga i USA, om fattigdom som håller på att bli ett amerikanskt brott (om det inte redan är det).

Skattesmitaren nr 1 är ett vårdbolag här i Sverige.

Tillägg 19 oktober: Citat från Occupy Sweden – Occupy together:

”Einar Stensson, sociolog och medorganisatör för Occupy Together, var en av flera talare under manifestationen på Sergels torg i Stockholm.

– Finanskrisen har drabbat oss, och vi har fått betala, medan de ansvariga har kommit undan.

TT: Vilka är ‘oss’?

– Vi är de 99 procenten, vi är alla vanliga människor som inte är miljonärer. Jag skulle vilja se fler ruinerade miljonärer än ruinerade vanliga människor, säger han.”

”Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.”

Tro inte på allt du ser på TV. Vi är många – de är få.

Fortsättning: se här.

Sluta gulla med de superrika eller varför män drar åt höger och kvinnor åt vänster? Om empati- och solidaritetsunderskott…

20 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

Tips om video ovan från Lars Bäck i ”Ekonomerna vår räddning.” Ja, och är politiker vår räddning? Vilka skulle kunna vara det?

Karin Pettersson skrev i ledarkrönikan ”På söndag vill jag se Juholt som feminist” en massa intressant:

”Europas kris rasar vidare. I går föll börserna som en sten. Spanien, Italien, Grekland, Irland och Portugal genomför massiva nedskärningar för att få bukt med de underskott som uppstått till följd av havererade banksystem och ökad arbetslöshet.

‘Stora nedskärningar i de ­offentliga utgifterna’ betyder i stor utsträckning kvinnor i vård och omsorg som får sparken. Sänkta pensioner, ännu högre arbetslöshet.

Fredrik Reinfeldts svar: De får skylla sig själva. Europa behöver ett stålbad.

Hon skriver om

”… utvecklingen i Sverige. Om alla de kvinnor som vill jobba mer men inte får, på grund av dåliga kommunala [och privata] arbetsgivare. Om de kvinnor som slits ut och får gå i pension i förtid till följd av usla arbetsförhållanden. Om att en stor del av förklaringen till att allt fler barn lever i fattigdom i Sverige är att ensamstående mammor får en allt uslare situation. Om att regeringens politik har gjort att skillnaderna i inkomst mellan män och kvinnor ökat, eftersom männen tjänar mest på sänkta skatter och kvinnorna drabbas hårdast av ned­ ­skärningar i sjukförsäkring och a-kassa./…/

Fredrik Reinfeldt vill att alla ska jobba mer. ‘Vi kanske får ställa in oss på att vi har två långa karriärer mitt i livet för att sedan vid 70 års ålder bli företagare’, sade han i Almedalen. Själv vill han jobba tills han är 80 [gubevare! Må han inte fortsätta som politiker till han fyller 80 år!]. Samma sommar kommer rapporter om att allt fler vårdanställda tvingas gå ner till deltid, för att arbetsförhållandena blir allt tuffare.

En del av dem hade säkert ­också velat jobba till 80. Om de bara orkat.

I helgen är det Reinfeldt mot Juholt. I höst Borg mot Waidelich. Gubbe mot gubbe, tupp mot tupp. Risken är stor att ­deras tal om kvinnor och jämställdhet blir trötta ramsor, måstevändningar.

Det finns en annan väg för Håkan Juholt. Nämligen att göra jämställdheten till ett centrum i politiken, en ­definierande fråga.

För satsningar på jämställdhet ­inte är någon lyx. Det är smart tillväxtpolitik. Och framför allt bra rättvisepolitik.”

Många, många män förlorar mindre på den politik som förs, i alla fall ekonomiskt (ekonomi är väl dock inte allt, i alla fall inte över en viss skälig levnadsnivå). Långt fler kvinnor har förlorat, inte bara ekonomiskt, utan också jobbmässigt. Dvs. blivit av med jobben för att de i så stor utsträckning jobbar i offentlig sektor – som betjänar alla landets invånare.

Kvinnor har också generellt lägre löner och har tjänat mindre på jobbskatteavdraget (samtidigt som de kanske ser de negativa effekterna av jobbskatteavdragen både rent konkret, men också känslomässigt). Många av de kvinnor som reagerar starkt och känslomässigt emot det som sker nu kommer från medelklass och väl utbildad medelklass.

De blir också i allt högre utsträckning drabbade av att vård och omsorg skär ned: de får ta hand om gamla föräldrar osv.

Och kvinnorna ser effekterna av dessa nedskärningar mer, både för att de konfronteras mer med dem, men kanske också för att de bryr sig om andra individer, mer än många (högre avlönade) män gör?

Och vad slags samhälle skapas?  Se forskaren Anders Bergman i artikeln ”Den globala finanskrisen är en av orsakerna till Sverigedemokraternas ökade inflytande”.

Men Anders Behring Breivik kom inte från arbetarklass, så det är verkligen inte bara där extrema åsikter gror. Och det är viktigt att betona!

Tillägg: se Equality Trust om upploppen i London om ”Trickledowns död: kommer den stora konservatismen från de senaste 30 åren att överleva upploppen?” samt också ”Upplopp – vi behöver svar” och Susanna Alakoski i ”Fattigdomens vrål”.

Warren Buffet skriver i ”Stop Coddling the Super-Rich” eller ”Sluta gulla med de superrika”:

”Våra ledare har bett ‘att uppoffringarna ska delas’, men när de bad om detta så skonade de mig. Jag kollade med mina megarika vänner för att få veta vad slags smärta de förväntade sig. De lämnades, också, orörda.”

Vanligt folk får dra åt svångremmen, medan man delar ut fantasibonusar. I ena fallet har man råd, i andra inte. Vi har inte råd med framtida sjukvård, men att en massa skattepengar försvinner i privata vårdgivares fickor är ingen motsättning.

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.

Maria-Pia Boêthius skriver i ”Därför förblir jag optimist” om hur vi används av makten, som behöver oss som konsumenter av deras världsordning – en världsordning som många inte vill leva i längre.

Tillägg 22 augusti: och många av de som reagerar är både välutbildade och engagerade/hårt arbetande. Är verkligen inte bara de som vill åka snålskjuts (obs ironin). 

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin übermensch/övermänniskoidealreflektioner och speglingar II....