Privatiserad SFI…

24 april, 2013 § 3 kommentarer

tspahaSnabbloggning.

SFI är utsatt för upphandling i flera kommuner. De som jobbar i företag som vinner upphandling får dock ganska mediokert betalt låter det som. Lärarlönerna är en av de större kostnaderna i skolan. Undra på om de kan ge ett lägre anbud!

Och hur blir det om någon annan vinner upphandlingen nästa gång man gör en upphandling? För eleverna inte minst? Dock, SFI-eleverna är bara elever i kanske ett eller ett par år.

En av mina lärare sa:

”Det tar tio år att lära sig detta yrke!”

när jag höll på att utbilda mig. Detta slog mig igen nu plötsligt. Jag tror detta är sant. Dvs det krävs en hel del erfarenhet samt utbildning för att bli den där riktigt bra läraren. Har detta underlättats i dagens skola och med den skolpolitik som förs? Eller har detta försvårats?

Jag tror det senare.

Jag skulle väldigt gärna vilja blogga mer om detta och om privatisering av assistans, om jobbcoacher, om lycksökare, oprofessionella som sätter igång företag inom välfärdssektorn i tron att detta väl är lätt som en plätt. Och hur tänker den myndighet som godkänner friskolor?

Se om t.ex. Miroi och jobbcoaching. Arbetslösa borde istället få utbildning och hjälpas att göras mer attraktiva på arbetsmarknaden än att tvingas in i förnedrande coaching. Ja, arbetslösheten har blivit en profitabel miljardindustri! 😦

Hur kan privata välfärdsföretag bli billigare och effektivare? Blir de verkligen billigare eller ens effektivare? Se forskaren Patrik Hall om managementbyråkrati, att byråkratin knappast blir mindre av nyordningarna, utan snarare tenderar att svälla. Blir de ens bättre för skolelever, SFI-elever, sjuka, gamla?

Se också ”Byråkratisering som konsekvenser av managementreformer”:

”Kan management- eller så kallade ‘företagiseringsreformer’ inom offentlig förvaltning leda till byråkratisering?

I detta projekt undersöks den på svensk och internationell ekonomisk och förvaltningsforskning byggda hypotesen att företagiseringsreformerna leder till ökad offentlig byråkrati (en ökning av s.k. ‘sekundära funktioner’) i form av kontroll- och styrsystem, resultatmätning, strategi och marknadsföring, samt utvecklingsprojekt som tenderar att göras bestående.

Konsekvensen av hypotesen är dels att en ny byråkrati ges möjlighet att expandera, dels att fokus läggs på de organisationsinterna styrsystemen snarare än den operativa verksamheten (t.ex. att vårda sjuka eller utbilda studenter).”

Företag vinner upphandlingar och tar ut stora vinster bland annat därför att de betalar lägre löner än kommunen. Dessutom verkar de anställa lärare utan utbildning eller erfarenhet och då kan de ju också sätta lägre löner.

Sen verkar det som om de använder argument som att ”skolans framtid är osäker” när personalen önskar fler resurser, högre löner (något framtiden för skolan i länkad artikel knappast verkat varit hittills, skolan startade 1997!) – även fast stora vinster för ägarna tas ut och det sätts av stora summor i pension för dessa.

Se vidare ”Miljoner i vinst till särskoleägare”:

”En liten särskola i Uppsala har gjort vinster på 26 miljoner kronor sedan starten. Spekulanterna står i kö. Men bolaget är inte till salu.”

Läs ”Lärarnas vittnesmål är chockerande” som avslutas som följer:

”… regeringen [tittar] passivt på när riskkapitalbolag och andra vinstmaximerande skolkoncerner tar över stora delar den svenska gymnasieskolan, SFI-undervisningen och yrkesutbildningen [men vad gör socialdemokratin?]. Det är häpnadsväckande.

Vi har en alarmerande situation i den svenska skolan med sjunkande kunskapsresultat, akut lärarbrist och ökande avhopp. Men man pratar om allt utom om den stora elefanten i rummet. Starka lobbyintressen, politisk prestige och en rädsla för att stöta sig med medelklassväljarna i storstäderna har blockerat en nödvändig debatt om vinstintresset i skolan.

Det är dags att erkänna att det inte var så här det var tänkt när friskolereformen sjösattes.

Skolan är alldeles för viktig för att bjudas ut till oseriösa krämare.”

Skolan i USA debatteras också. Se Diane Ravitch, där man kan hitta fler länkar i hennes postningar.

Annonser

”Livets löpande band” – om vinst i välfärden och privatiseringar av vård, omsorg och skola, samt snobbism hos överklassen…

17 oktober, 2012 § 18 kommentarer

Jättebra skrivet! Högervridningen gynnar inte alla (kanske egentligen ingen) och missgynnar en massa. Vilket innebär att resurser går till spillo. kanske vill dock eliten inte riktigt ha konkurrens!? 
”Valfrihet”, jippie!

Ahlbäcksdagarna i Smedjebacken handlade visst i år om Löpande bandet. Kyles seminarium hette ”Livets löpande band”. Är inte livet mer än så? 😉

Läkaren Ingrid Eckerman ifrågasätter motiveringen ”mer nöjd vårdpersonal” i kommentar till sitt eget blogginlägg ”Privatisering saknar fördelar?” Läs hennes övriga kommentarer där. Och så försöker högern sälja att privatiseringen av apoteken har gjort allt så mycket bättre. De underskattar dem av oss som inte köper argumentet att vi alla så egoistiskt tycker att det är så fantastiskt bra att vi nu fått fler produkter, som hudrkrämer och liknande, att köpa på apoteken eller att Alvedon kan köpas på ICA, medan det kanske försämrats för dem som VERKLIGEN är i behov av läkemedel och ibland dyra och speciella.

Se vidare Eckermans blogginlägg ”Kritik mot läkemedelsindustrin väcker upprörda känslor.”  Väldigt väl värt att läsa! Och samtidigt fortsätter medelklassreservaten att öka. Vi får alltmer ökande segregation.

Dock har medelklassen det tufft i USA idag. Initialt kanske de tjänade på privatiseringar, avregleringar och sänkta skatter, men på sikt äts detta upp av ökade avgifter, högre försäkringspremier, dyrare sjukvård, skola, omsorg osv.

Läs vidare om ”det nya Sverige, som ses som ett företag och där statusjakten styr våra liv”! Håller med: det är en tröst att det går dåligt för alliansen också! Håller med! Tiden är jättebra!

Mer om vård och omsorg – arrogans och empatibrist…

18 november, 2011 § 3 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

”Det handlar om människor – inte brödrostar!” är väldigt värd att läsa:

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert för Vårdföretagarna, kritiserar mig på Dala Demokratens debattsida den 29 oktober, för att ha missförstått hur den gemensamt finansierade vården fungerar.”

Ytterligare artikel av Ulf Övferberg i augusti förra året. Han har varit en väldigt flitig skribent visade det sig när jag sökte på honom!

Bo Degerman skriver så bra i ”De borgerligas ideologiska härdsmälta”:

”Vårdskandalerna har inneburit att de borgerliga drabbats av ideologisk härdsmälta.

I bästa fall kan man säga att de bara varit naiva när de trott att privatiseringarna skulle bli under av kvalitet och valfrihet.

I realiteten har privatiseringarna inneburit att det skulle bli precis det skandalerna bekräftar. Riskkapitalister är inga idealister. De beter sig som misantroper, människoföraktare.

Nu gör de borgerliga allt för att reparera skadan. Stoppa privatiseringarna vill de förstås inte. Det skulle vara att underkänna den ideologiska uppbyggnaden.

Istället vrider sig de borgerligt plågat med argument som att skandaler minsann också förekommer i den offentliga sektorn. De skyller på samhällets, på myndigheternas, bristande kontroll. Indignerat efterlyser de hård kontroll och tillsyn.

Man vet inte om man av skratt måste hålla sig för magen eller av häpenhet ta sig för pannan. Ty de borgerliga som alltid velat hålla samhällets inflytande utanför och som varnat för byråkrati och tjänstemannastyre – de kräver nu ökad kontroll.

De borgerliga tvingas överge en hållning för att kunna försvara en annan.

Men om samhället måste hålla efter och rätta till och ha ansvaret är det väl rika bra att det självt tar över vården? Det blir rakare. Det ger säkraste insynen och inflytandet. Värdig vård blir ingen handelsvara.

Varför gå vägen över en stark kontrollapparat för att göda vårdkapitalisterna? Vad är det för valfrihet att gynna dem?”

Och Lena Sandlin skriver i ”Regeringen visste…”:

”Både folkhälsominister Maria Larsson (KD) och finansminister Anders Borg (M) har uttryckt bestörtning över vanvården inom den privata äldrevården och rasat över vårdbolagens skattesmitning.

Men enligt Sydsvenskan informerades regeringen om detta redan 2008. I oktober 2008 varnades Maria Larsson för dålig kvalitet i privata vårdföretag. Enligt Riksrevisionens fanns en betydande ‘risk för att missförhållanden inom privat bedriven äldreomsorg inte upptäcks’. Regeringen har inte skaffat sig tillräcklig kunskap om äldreomsorgsmarknaden fungerar tillfredsställande’, skrev

Riksrevisionen. Samma år fick Anders Borg enligt tidningen en larmrapport från Skatteverket, som ‘identifierat ett antal skatteplaneringsförfaranden’ där vårdbolag trollade bort vinster genom att göra skatteavdrag för fiktiva ränteutgifter till riskkapitalbolag.

Regeringen har alltså i flera år vetat om problematiken men inte gjort något. Nu när hela Sverige rasar försöker de ge intrycket av att agera snabbt. Skandalöst!”

”Nya” moderaterna försöker veva historien baklänges som Ett hjärta RÖTT skriver. Men de är samma gamla högerparti som alltid.

Och ”Anhörigomsorgen ökar”:

”Annelie Nordström ordförande för fackförbundet Kommunal sätter fokus på hur det offentliga drar sig tillbaka beträffande åtaganden och ambitionsnivåer inom äldreomsorgen genom en ny rapport.

Fackförbundet Kommunal presenterade nyligen rapporten ‘Hänger din mammas trygghet på dig?’ Rapporten tydliggör på ett skrämmande sätt hur de resurser som läggs på äldreomsorgen har minskats kraftigt sedan 1980 – trots att det blir allt fler äldre.

Samtidigt ökar anhörigomsorgen dramatiskt. Omkring 100 000 personer i vårt land har gått ned i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda en anhörig. Framförallt är det de äldres döttrar som ökat sina insatser sedan 1990-talet.

– Utvecklingen som vi ser nu är helt oacceptabel. Den alltmer slimmade äldreomsorgen skjuter över en allt större del av ansvaret och kostnaden för omsorgen, till den äldre själv och till, deras barn. Huvudansvaret för att detta sker ligger på kommunalpolitikerna.”

Så här är det i USA redan, som det verkar. För att slippa sätta sina föräldrar i urusel och superdyr vård eller på jättedyrt service- eller pensionärsboende. I den lilla krets jag har kontakt med är det så här, om man inte har gott om pengar (vilket inte stora delar av medelklassen har) så man kan låta sin gamla förälder bo på bra serviceboende.

Men det var ju just detta Reinfeldt sa att anhöriga kan rycka in. Se Anna-Karin Mattsson i ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”:

”Den stora frågan för mig när det gäller Alliansens politik är om en vuxen människa verkligen ska behöva söka sig till vänner eller släktingar för att be om pengar till sin försörjning i svåra situationer. Jag anser att det är kränkande, skriver Anna-Karin Mattsson som är utförsäkrad.

Fredrik Reinfeldt intervjuades i Svenska Dagbladet om de fem åren med alliansen.

‘Regeringens politik har gjort att fler inte tycker att det är ‘värt’ det att stanna i a-kassan, konstaterar statsministern. I stället kan föräldrar och sambos få rycka in för att stötta den som är arbetslös, säger Fredrik Reinfeldt.

Enligt Svenska Dagbladet har 400.000 personer lämnat A-kassan under de fem åren med alliansen. Reinfeldt får också frågan från SvD ‘Hur ska en som är utförsäkrad kunna försörja sig på kanske 7000-8000 kronor?’

Statsministern menar att med alliansens genomförda politik hittills hittar människor andra grunder för sin försörjning än a-kassan.

‘Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor’, säger Fredrik Reinfeldt.

Han nämner också att det nya regelverket har gett resultat; 2006 hade Sverige 555 000 förtidspensionärer. Idag är antalet 430.000 [!!! Så bra då!].

Jag funderar när jag läser. Hur olika måste inte vår verklighet se ut, min och statsministerns?

Jag har ingen förälder som jag kan låna pengar av om jag behöver det. Jag har aldrig haft det i hela mitt liv.

I stället har det ofta varit jag som fått låna pengar till min mamma som p g a en arbetsskada fick gå i förtidspension och varit ensamstående halva sitt liv.

Jag hör idag också ibland om unga människor i min närhet som har utförsäkrade föräldrar. Jag känner unga människor som har två arbeten för att kunna hjälpa sin utförsäkrade förälder att klara sig ekonomiskt.

Jag som är långtidssjukskriven och numera också utförsäkrad, har inte någon större möjlighet att låna ut pengar till mina barn, hur gärna jag än skulle vilja det. Men jag har inte varit utförsäkrad en månad än.

Än så länge behöver inte mina barn hjälpa mig ekonomiskt och jag önskar att de aldrig kommer att behöva göra det. Man mår inte bra av att leva så som vuxen människa, vare sig den som lånar ut pengar eller den som känner att den behöver låna pengar.

Lena Sandlin fortsätter i sin ledare:

”– Anhörigomsorgen är inte gratis, varken för de som ger omsorg eller för samhället. Den leder till att anhöriga får lägre inkomster, mindre fritid och i det längre perspektivet en försämrad pension. … Därtill förlorar samhället i uteblivna skatteintäkter. Det rimmar mycket illa med arbetslinjen, fortsätter Annelie Nordström.

Jättebra sagt!

”Hur vuxna barn som vårdar sina föräldrar- oavsett om de vill eller tvingas till detta – ska kunna kombinera den omsorgen med jobb är en precis lika viktigt fråga som hur kombinationen jobb och barn ska gå ihop.

Äldreomsorgen är precis som barnomsorgen en nödvändig infrastruktur som bidrar till att fler kan arbeta och som får samhället att fungera.

Socialdemokratin måste stå upp för den offentligt finansierade välfärden. Vi behöver satsa mer på äldreomsorgen i kommunerna och vi behöver ge skälig ersättning till anhörigvårdare. Det är ett statligt ansvar att öka resurserna till dessa områden.

Statens budget är i dag överbalanserad, vilket innebär ett outnyttjat reformutrymme. Det vill säga äldreomsorgen skulle kunna förbättras och sysselsättningen inom offentlig sektor skulle kunna ökas.

Sverige har råd med dagens välfärdsnivå utan att höja någon skatt alls. Vi måste sluta med den ‘anorektiska finanspolitiken’ och få tillbaka människor i arbete och vi kan inte fortsätta betala av på en statsskuld, helt i onödan.”

Men marknadsvärdet går före människovärdet? Se Ett hjärta RÖTT om detta.

Göran Greider uppmuntrar Håkan Juholt ”Välj din väg, Juholt!”:

Ändå sedan Juholt tillträdde har det ju pågått ett lågintensivt drev mot honom i borgerliga medier, och naturligtvis främst på borgerliga ledarsidor, vilket alltid också smittar av sig på SvTs kommentatorer. Men det är inte bara medierna i sig som drivit på; falangstriderna inom det socialdemokratiska partiet skickar ständigt in ny energi i detta drev.

Ja, är det för att högern anser honom vara alltför farlig för dem? Därför gör de allt för att få bort honom?

”… under många år är det den högra sidan av det socialdemokratiska partiet som haft makten och agendan.

I höstas avslöjade Aftonbladet den så kallade Primeskandalen, där det framkom att ledande socialdemokrater praktiskt taget avlönats av svenskt Näringsliv för att driva den organisationens intressen inne i partiet.

Åtskilliga har helt enkelt känt sig hotade av de nya toner som Juholt gett ifrån sig. I veckan har ett litet sms från en sådan högersosse getts en enorm uppmärksamhet.

Men det är inte konstigt att det finns höger och vänster i ett stort parti. Håkan Juholts problem är att det är svårt för honom att navigera i dessa oroliga farvatten. Drevbenägna medier låter sig ganska lätt utnyttjas av dem som vill ha bort Juholt och räds att han byter ut delar av toppskiktet./…/

Våga säga nej till sådant som vinster i vården och RUT-avdraget. Ha modet att tala om offentlig sektor som en drivande faktor i samhället och inte bara ett problem. Återuppliva idéerna om en aktiv ekonomisk politik.”

Bra skrivet!

Arne Kjönsberg skriver på sin blogg om just Primeskandalen:

”Efter vårt sämsta val sedan 1914 satt Niklas Nordström i var och vartannat tv-program och förklarade valresultatet.

Han förklarade att vi borde ha varit för kärnkraft, för avdrag för överklassnära tjänster, mot förmögenhetsskatt, mot fastighetsskatt, mot utjämning, mot genuin socialdemokratisk politik. I varje tv-program presenterades Nordström som f.d. SSU-ordförande.

Det är han onekligen, men numera är han i första hand konsult med ett, enligt massmedia, fyramiljonersuppdrag från Svenskt Näringsliv. Uppdraget han och hans kollegor på Prime fått är kort sammanfattat.

Påverka socialdemokraterna så partiet går ännu mer åt höger än det redan gjort.”

Och nu ser jag att Ett hjärta RÖTT också skriver om höger”sossar” och Primeskandalen i ”Förtroendet raseras i ett rödvinsmingel på Prime”! Bra att det skrivs om dessa saker här och där!

Och Kjönsberg om hur regeringen kör över riksdagen. Och högerregeringen använder ”Fula taktiker för att slippa kritik” och ”Borgarna försöker styra innehållet medierna”:

”Det blir allt vanligare att politiker försöka styra innehållet i medierna genom att endast ställa upp i positiva sammanhang.

Den 10 november tackade Jens Holm ja till en radiodebatt i Studio ett om att apoteksbolag flyttar vinsterna till skatteparadis. Trots att finansministern flitigt diskuterat frågan i andra medier ville han inte ställa upp i programmet.

Även socialminister Göran Hägglund samt en rad andra allianspolitiker tackade nej. Då Studio ett inte kunde hitta en motpart valde producenten att helt stryka programpunkten.

– Det är väldigt tråkigt. Det visar att deras pr-strategi fungerar. Borgarna försöker styra innehållet i medierna. Om de vill att en diskussion ska dö ut så håller de sig undan, säger Jens Holm.”

Läs kommentarerna till artikeln, de är tänkvärda.

Om privatiseringen av våra apotek:

”… kräver nu riskkapitalisterna ännu större subventioner eftersom de på papperet inte gör några vinster (dessa finns ju på Jersey).

Anders Borg är förvånad och upprörd över förfarandet. Ja, han säger att det hela är ‘djupt stötande’

Men kom igen, Anders Borg, du var ju med och privatiserade apoteken.

Du har varit med och höjt subventionerna till riskkapitalisterna. Och du är ansvarig för ett skattesystem som möjliggör för att hundratals miljoner kan flyttas till skatteparadis. Helt lagligt.

Anders Borg är inte mycket att hålla i handen för alla som är upprörda över att våra skattepengar försvinner iväg till skatteparadis. Däremot kan riskkapitalisterna tacka Anders Borg för alla miljarder hans delat ut till dem.

Glöm ej att privatisering kommer från latinets ‘privare’ = beröva. Vi berövas våra gemensamma tillgångar.”

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Om att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…

2 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Jag tycker jag känner igen detta även här i Sverige (det som kommer i postningen nedan)…  

Paul Krugman i skriver i artikeln ”Leaving Children Behind” eller ”Att lämna barnen i sticket” i min mycket snabba amatöröversättning:

”Kommer 2011 att bli året för kraftiga åtstramningar vad gäller state-inkomster?

[se den brittiska siten False Economy och om Robin Hood-skatt och varför nedskärningar är den felaktiga kuren].

På federal nivå är det ännu inte klart: republikaner kräver drakoniska nedskärningar i utgifter, men vi vet inte ännu hur långt de kommer att gå i en kraftmätning med president Obama. På state- och lokal nivå är det dock inga tvivel: stora nedskärningar i utgifter kommer.

Och vilka kommer att få ta den värsta stöten för dessa nedskärningar? Jo, USA:s barn.   

Nå, politiker – och särskilt konservativa politiker enligt min erfarenhet – hävdar alltid att de är djupt bekymrade över nationens barn. Under kampanjen 2000 deklarerade kandidaten-då George W. Bush, prackande på folk ’Texas-miraklet’ som hade [påstods det] dramatiskt lägre nivåer av avhoppare från studier, att han ville bli ’utbildningens president’. Idag hävdar förkämpar för stora nedskärningar i utgifter att deras största bekymmer är skuldbördan våra barn kommer att möta.

[Effekterna av år av budgetunderskott? Något de påstår sig avhjälpa genom sina nedskärningar. Vem vill lämpa över dylika bördor på sina barn? Men det är skillnad på bördor och bördor? Vad slags samhälle som lämnas över? Klimat och miljöförstöring bekymrar inte dessa som beslutar om nedskärningar?].”

Precis vad Ankarloo skriver om i sin bok ”Välfärdsmyter.” Jag skulle vilja återkomma till detta, om att spela på skuldkänslor över vad vi lämnar över till våra barn (enorma budgetunderskott och en enorm försörjningsbörda).  

Krugman fortsätter:

”Dock, i praktiken verkar bördan falla oproportionerligt på de barn som de hävdar att de håller så kära, om nu förkämparna för lägre utgifter skulle ges en chans att praktisera dessa idéer.

Titta, som ett typexempel, på vad som händer i Texas, som mer och mer verkar vara det ställe där Amerikas framtid visar sig först.

Texas gillar att porträttera sig själv som modellen för liten [statlig] styrning, och något som verkligen också är sant. Skatterna är låga, åtminstone om du tillhör den övre delen av inkomstfördelningen (skatterna för de 40 procenten i botten är faktiskt över medel nationellt sett). Ledningens [statens?] utgifter är också låga. Och om man ska vara rättvis, fastän låga skatter kan vara en orsak till statens snabba ökning i invånarantal, är dock låga huspriser troligen mycket mer betydelsefulla [som förklaring till befolkningsökningen].

Men, och här kommer poängen: medan låga utgifter i teorin kanske låter bra, vad det i praktiken innebär är låga utgifter för barn, vilka direkt och indirekt svarar för en stor del av statens utgifter på [både] state och lokal nivå.  

Och i lågskatt och lågutgifts-Texas så är förhållandena för barn inte okej. Examensnivåerna från high school [vårt gymnasium] på nästan 61,3 procent sätter Texas på 43:e plats i rankningar av 50 stater [dvs. nästan i botten]. Nationellt så är Texas på femte plats när det gäller barnfattigdom; man är i topp procentuellt vad gäller barn utan sjukvårdsförsäkring. Och bara 78 procent av Texas barn har utmärkt eller mycket god hälsa, betydligt under nationellt medelvärde [barn i andra stater är friskare och mår bättre].

Men vänta nu – hur kan nivåerna vara så låga på dem som tar examen [dvs. som får slutbetyg] när Texas var det där miraklet när förre presidenten Bush var guvernör? Nå, ett par år in i hans presidentskap kom sanningen om miraklet ut: skoladministratörerna i Texas fick det lågrapporterade avhoppandet på det gammaldags sättet – de, hmmm, fick siffrorna om bakfoten.

Det är inte någon vacker bild; om man sätter medkänslan åt sidan, så måste man fråga sig – och många affärsmän i Texas gör detta – hur staten ska kunna frodas på längre sikt med en framtida arbetskraft härjad av barndomsfattigdom, dålig hälsa och avsaknad av utbildning.

Men saker håller på att bli ännu värre.

För några få månader sen gick ett annat Texas-mirakel samma väg som utbildningsmiraklet från 1990-talet. I månader hade guvernör Rick Perry skrutit om att hans ’tuffa konservativa beslut’ hade gett överskottsbudget samtidigt som staten kommit ur recessionen helskinnad.

Men efter Mr. Perrys återval så tvingade sig sanningen på – är det inte lustigt – och staten för nu oväsen för att kunna täta ett enormt budgethål. (Förresten, mot bakgrund av dagens ansträngningar att klandra offentliganställdas fackföreningar för finansproblem hos staten, spelar det ingen roll att röran i Texas åstadkoms med en överväldigande stor icke facklig arbetskraft).

Så hur ska man täta detta hål? Mot bakgrund av det redan digra tillståndet för Texas barn, kunde du förvänta dig att statens ledare skulle koncentrera det onda någon annanstans. Inte minst kunde du förvänta dig att höginkomst-Texianer, som betalar mycket mindre i state och lokala skatter [motsvarande våra skatter till stat och kommun?], skulle ombes att bära åtminstone något av bördan.    

Men du har fel. Skattehöjningar är helt avvisade från varje litet övervägande; gapet kommer att slutas uteslutande genom nedskärningar i utgifter. Medicaid, ett program som är avgörande för många av statens barn, kommer att få ta det hårdaste slaget, med ett lagförslag som föreslår nedskärningar i finansiering med inte mindre än 29 procent, vilket inkluderar en reducering i statens redan låga betalning till dem som tillhandahåller sjukvården – vilket ökar rädslan att doktorer ska börja vägra att ta emot Medicaid-patienter. Och utbildning kommer också att möta djupa nedskärningar, med skoladministratörer som talar om så många som 100 000 permitteringar.

Den verkligt slående saken angående allt detta är inte grymheten – vid denna punkt så förväntar du dig den – utan kortsiktigheten. Vad tror man händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft?

Hursomhelst, nästa gång dessa självutnämnda nedskärningshökar talar om för dig hur mycket han bryr sig om skulden vi lämnar över till våra barn, kom ihåg vad som hände i Texas, en stat vars slogan nu lika gärna kunde vara ’Förlora framtiden.’”

Man vill helt enkelt inte ha konkurrens från eventuella begåvningar bland ”dräggen”? Inte att alla verkligen ska få samma chanser?

Dessutom underskattar man människors medfödda, inneboende drivkrafter: att åstadkomma något både för sig själv och andra. Tillfredsställelsen i att göra ett bra jobb.

Och vår regering ägnar sig åt att till exempel privatisera flygledningen i Sverige istället för att ta itu med andra saker

Men det finns inget ödesbestämt i den politik som förs. Vi HAR råd att försörja framtidens gamla och unga, precis som vi har haft råd förr! Jag skulle vilja återkomma till detta och använda det Daniel Ankarloo har skrivit i ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Se också Krugman i ”Shock Doctrine, U.S.A”.

”Som många läsare kanske minns, var resultaten spektakulära – på ett mycket dåligt sätt. Istället för att fokusera på de brådskande problemen av en skakad ekonomi och ett skakat samhälle, som snart skulle sjunka ner i ett blodigt inbördeskrig, så var de som Bush utnämnt besatta av att införa en konservativ ideologisk vision. Med plundrare som fortfarande strök omkring på Bagdads gator, så talade L. Paul Bremer, den amerikanska vicekonungen, om för en Washington Post reporter att en av hans högsta prioriteringar var att ’bolagisera och privatisera statsägda företag’ – och detta var Mr. Bremers egna ord, inte reporterns – och att ’vänja av folk med idén att staten stöttar allting.’”

Krugman refererar till Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och fortsätter:

”Vilket för oss till Wisconsin 2011, där vi nu kan se chockdoktrinen fullt ut.” 

”Det som händer I Wisconsin är, istället, ett försök att hugga åt sig makten – ett försök att utnyttja finanskrisen för att utplåna den sista motvikten mot den politiska makten hos företag och de förmögna. Och denna maktkamp går ut på bekämpning av facket. Propositionen [från guvernör Svott Walker] är 144 sidor lång och det finns några extraordinära saker gömda däri* [jag har fetat texten].”

Guvernör Scott Walkers attack på fackföreningarna har inget att göra med budgeten skriver Krugman. För facken har faktiskt redan indikerat sin villighet att göra substantiella finansiella eftergifter – ett erbjudande som guvernören har förkastat!

”Men vänta dig inte att varken Mr. Walker eller resten av hans parti skulle ändra dessa mål. Bekämpning av facket och privatiseringar fortsätter att vara en av republikanernas främsta prioriteringar och partiet kommer att fortsätta sina ansträngningar att smuggla igenom dessa prioriteringar i namn av balanserade budgetar.”

Mannen i videon ”En enkel lösning på Wisconsins kris,” i början av denna postning, säger något i stil med:

”Guvernör Walker säger att underskottet är 137 miljoner dollar. Men om varje vuxen i Wisconsin betalade 32 dollar var skulle underskottet vara betalt. Kan detta verkligen vara sant? Är det allt som behövs?

Den vuxna befolkningen i Wisconsin är 4 342 866 människor. Om man dividerar det med underskottet på 137 miljoner dollar så blir det 32 dollar (dvs. ca 224 kronor/person).

’Jag skulle gladeligt att betala 32 dollar. Och till och med kunna tänka mig att betala 32 dollar för den som inte kan göra det – för ett problem som berör hela staten och alla som bor där. Guvernör Walkers lösning på detta är över 140 sidor lång, med ett antal politiska ändringar… [se vad Krugman skriver om saker som står i det*]. Bland annat att försvaga facket.’

Men personen i videon påpekar vad invånarna i Wisconsin har vant sig vid att ha: en bra skola, diverse trygghetssystem, som nu riskeras för ett relativt litet problem, med en ganska enkel lösning.

Och de rika; överväger de att betala en struntsumma som 224 kronor för att täcka budgetunderskottet? Kommer de ens på en dylik tanke?”

Bengt Göransson skriver (s. 136-137):

”En nyliberal huvudtanke är att egoismen, ofta felaktigt kallad individualism, vilket är något helt annat, är en kraft som utvecklar och förnyar. Den har fått motivera ökade klyftor i samhället eftersom alla har ansetts vinna på att de giriga skapat så stora mervärden att alla dragit nytta av dessa./…/

De som skott sig har inte brutit mot lagar och regler. Men en egenskap har de gemensam med snyltare och småtjuvar – de bygger inga samhällen.”

Se David Korten i ”War Against the Middle Class. Why is the middle class shrinking?” eller “Kriget mot medelklassen. Varför krymper medelklassen?” också i min amatöröversättning:

“Som de flesta amerikaner i min generation, så växte jag upp under efterkrigsåren i tron att Amerika präglades av en stark medelklass stöttad av ett bestående två-partiers-politiska-konsensus.

Faktum är att amerikansk medelklass skapades under några få år genom New Deal lagstiftningen, som lade grunden för social säkerhet och andra trygghetsprogram, där en mycket progressiv beskattning av inkomster och egendomar förverkligades, fackföreningar stöttades och golvet höjdes för löner för att minska förmögenhets- och inkomstgap mellan övre och nedre ekonomiska klasser.

Kanske var det för att jag bodde utomlands under största delen av 1970- och 80-talen, till och med in på 1990-talet, som jag ända till mitten av 1990-talet trodde att medelklassen var ett universellt amerikansk ideal. Det var en ganska stor chock att inse att Amerika regeras av en ägandeklass som ser regeringsinterventioner för att vidmakthålla skälig inkomstfördelning som anti-amerikanskt, socialistiskt, och ett hot mot individuell frihet och nationellt välstånd.

På 1970-talet började en allians av eliten att förbereda ett tillbakadrivande av de åtgärder som skapade den amerikanska medelklassen och sjösatte något man närmast skulle kunna kalla fullskaligt krig under 1980-talet, under Reagans revolutionsflagg. Företagsintressen såg till att det fanns pengar för detta och kontrollerade den verkliga agendan.

Religiösa fundamentalister lovade att rösta som gentjänst för en läpparnas bekännelse för en konservativ social agenda där man opponerande sig mot abort, familjeplanering och homosexäktenskap.

Libertarianer tillhandahöll en ideologisk infattning som tog bort restriktioner mot obegränsad koncentration av välstånd i namn av fri marknad.  

Nykonservativa tillhandahöll rättfärdigande för krig och extrastora militära utgifter som gjorde att vinsterna svällde hos försvarsindustrin och säkrade företagens tillgång över världens resurser/tillgångar och marknader.”

Ett nyårslöfte eller en nyårsföresats för de rika?

31 december, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdatering med länkar 1 januari, se slutet av postningen, samt viss redigering i tidigare text]

Sam Harris skriver i ”A New Year’s Resolution for the Rich” eller ”Ett nyårslöfte för de rika”:

”Medan USA har lidit under den värsta recessionen i mannaminne så har jag [personligen] väldigt få finansiella bekymmer. Många av mina vänner är i samma position: de flesta av oss gick på privata skolor och bra universitet och kommer att kunna ge samma möjligheter till våra egna barn.

Ingen i kretsen närmast mig har en familjemedlem som tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Faktum är att i efterdyningarna av 11:e september 2001, så var den enda försakelsen vi ombads göra för vårt älskade fosterland att shoppa.

Nästan ett decennium har gått sedan dess, medan vår nations inflytande och infrastruktur faller sönder timme för timme så har vi som haft lyckan att faktiskt leva den amerikanska drömmen – snarare än att blott och bart bara drömma om den – blivit besparade varje olägenhet.

Nu får vi höra att vi snart ska få stora skattelättnader för alla våra problem. Vilket är det ord som detta utlöser i mig?

Tänk dig att sitta säkert i en livbåt, medan ett otal andra människor drunknar, bara för att få veta att en annan livbåt säkrats för att ta ditt bagage till stranden…”

Han skriver vidare att:

”De flesta tycker att minskandet av denna skatt [estate tax, vilken handlar om efterlåtenskap efter en person som saknar arvingar, pengar som då går till staten, denna kallas ibland dödsskatt och rör bara de allra, allra rikaste], vilken rör bara 0,2 procent av befolkningen, ska ha högsta pprioritet hos den nuvarande kongressen.”

Ja, tala om proportioner! Finns det inte BETYDLIGT större problem och viktigare saker att ta itu med för gemene man?

”För att göra saker än värre så har amerikaner en närmast religiös tro på något kallat ’förlitande-på-en-själv’. De flesta verkar tycka att medan en människa inte är ansvarig för de möjligheter han får i livet, så är envar helt och hållet ansvarig för vad han/hon gör av dessa möjligheter. Detta är utan tvekan en falsk syn på hur det är att vara människa.

Om man tar i beaktande levnadshistorierna för vilken ’self-made’ amerikan som helst, från Benjamin Franklin och fortsatt, så kommer man att finna att hans lyckanden helt och hållet var beroende av hans bakgrundsförhållanden, vilka han inte skapade själv och från vilka han bara var förmånstagare./…/

Hur mycket heder förtjänar jag för att inte ha Downs syndrom eller någon annan sjukdom/störning, som skulle göra mitt nuvarande arbete omöjligt?/…/

En del läsare kommer att påpeka att jag är fri att donera pengar till statskassan redan nu. Men sådana enstaka offer skulle bli ytterst ineffektiva.”

Ja, exakt!

Se Harris hemsida här.

Kommer nog att uppdatera denna postning med länkar till så många artiklar jag kan, av alla dem jag samlat sedan jag senast gjorde en bloggpostning.

Jag gillar INTE det som sker i dagens Sverige. Och tycker oerhört illa om vår nuvarande regering. [Tillägg på kvällen 1 januari: se Storstad i ”Att vantrivas i samtiden” samt Ett hjärta RÖTT i ”Reinfeldts inbrytningar i välfärden…” ].

Tillägg 1 januari: Göran Greider skriver i ledaren ”Nyårstankar på en myr”:

”Terrorn ingår i den värld av förnyad imperialism och förnyad fanatism som vi i snart tio års tid vistats i./…/

Medierna är ingen opartisk spegel av vår tid, och då inte bara för att de domineras av borgerligheten. Nej, medierna formar oss, på djupet. De har lärt oss att bry oss mer om ansikten och personligheter än om ideologier. De har lärt oss att verkligheten blir riktigt verklig först när den melodramatiseras och hollywoodifieras./…/

… kombinationen av en allt mer nervittrad social rörelse och hela kraften hos den mediala apparaten – där nyhetscheferna konsekvent tyckte att exempelvis Rut var viktigare än arbetslösheten – pulveriserade det som återstod av en idé om solidarisk samhällsgemenskap.

Detta är faktiskt läget i svensk politik just nu: Tillräckligt många människor anser att det är viktigare med några extra skattesänkarkronor i plånboken – än ett trygghetssystem som respekterar människor som drabbats av svåra sjukdomar. Någon kallade valet för ett ego-val. Det är värre än så. En orgie av egoism pågår i det här landet. Regeringen Reinfeldts största framgång är denna: att den fått tillräckligt många människor att helt enkelt förtränga de sociala problemen.”

Se Robert Sundberg i ”Leve president Reinfeldt”, Sofie Wiklund i ”Det är dags att resa sig” och ”Arbetaren har fått en prislapp på sitt huvud” samt Tvärdrag i senaste temanumret ”Det här är socialdemokrati” . Se också nyabrittas i ”Hur ska det gå???” om en 40-årig man och den nya sjukförsäkringen.

Arkelsten, Sahlin och Liljerot (alla kvinnor) och en kultur där vissa börjar vänja sig vid att saker inte kostar något föder avstånd mellan eliter och folk…

3 november, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad på kvällen samt 7 november, se slutet av postningen].

Ja, nog borde det rensas upp i det här underliga privilegieträsket som omger politiker. Varför ska de få gratisbiljetter? Biljetter som de nog har råd att betala själva. Precis som Greider skriver:

”När vissa människor börjar vänja sig vid att vissa saker inte kostar något föds ett avstånd mellan eliter och folk.”

Men ännu är det avståndet inte så stort som det mellan Stockholm Open och Shell, nej.

Ja, vi har olika identiteter: stads- eller landsortsbo, dramapedagog/läkare e.d., kvinna/man, vit/färgad, gillar att träna/läsa böcker osv. Vissa av dessa identiteter har vi valt, som yrke och hobbyer/fritidssysselsättningar, men andra har vi inte valt; som att vi fötts till kvinna eller man, vit eller färgad, i mer eller mindre välbärgad familj med olika grad av utbildning, i Sverige eller annat land, i Europa eller annan del av världen… Se debattartikeln här.

Tillägg på kvällen: Se Do nothing day i ”Sjukt fusk eller fuskiga lobbyister”, Ett hjärta RÖTT i ”Fusk, fiffel och myter” samt Dagens arbete om ”Helt sjukt om fusk & fel”.

Tillägg 7 november: se blogginlägg om skillnaderna mellan man och kvinna, apropå Sofia Arkelsten – och Börje Ahlstedt.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin privilege societyreflektioner och speglingar II....