Om att finanskapitalet nu får makt och vinst från välfärdsföretagen (vård, skola och omsorg) istället för från den reala ekonomin och varuproduktionen, att göra upp med nyliberalismen även inom socialdemokratin, samt om de felaktiga grunder som sjukförsäkringen förändrats på…

21 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider i ledaren ”Välfärdsföretag ger makt åt finanskapitalet”:

”Men krisen 2008 var bara en i en lång rad av finansiella härdsmältor i den globaliserade ekonomin. Sedan sjuttiotalets början har det inträffat långt över hundra allvarliga bank-, finans – och valutakriser. Vi kan vara säkra på att finanskraschen hösten 2008 inte var den sista vi kommer att få uppleva.

Vi lever i en era av finansiellt driven kapitalism. Den finansiella sektorn växte okontrollerat och rekordartat under årtionden – och den gjorde det därför att det var inom denna som vinster kunde göras nog snabbt. I västvärldens realekonomi var det svårare.

[och nu behöver de andra arenor, där välfärdsföretagen är en anser Greider om jag förstår honom rätt. Och vad händer då vid nästa kris?]./…/

Under några höstmånader 2008 plockade Alliansregeringen, med Anders Borg i spetsen, moraliska poänger genom att hårt angripa bankernas bristande moral när det gäller hanteringen av våra samlade sparmedel.

Denna moraliska kritik av den finansiella kapitalismens avigsidor bidrog till att vända negativa opinionssiffror till positiva. Väljarna fick en känsla av att finansministern hade både moral och en känsla för det allmänna bästa.

De pågående privatiseringarna av tidigare offentliga verksamheter innebär emellertid i praktiken ingenting annat än att än större delar av ekonomin underställs den finansiella ekonomins inflytande, diktat – och väldiga risker.

Det är förstås inte så att företagsledare och kapitalägare plötsligt blivit mer humanistiska och sociala och därför intresserade av att driva vård, omsorg och skola.

Vad vi bevittnar är en ökande svårighet för kapitalägare och inte minst riskkapitalister att hitta lönsamma investeringsobjekt i den reala ekonomin, varuproduktionen.

Överskottskapitalet söker sig nya verksamheter – och när fältet öppnas inom vård, skola och omsorg släpps detta kapital ut på friskt grönbete: Här finns skattepengar att hämta, ja här kan kapitalet direkt seriekopplas med statsapparatens enorma skattekraft./…/

I den kanske inte alltför avlägsna framtid där välfärdsföretagen växt och expanderat och nästa finansiella kris inträffar, ja då ska det bli spännande att höra om Anders Borgs kritik av oansvariga kapitalförvaltare fortfarande fungerar.

Det är politiker av hans typ som levererat just det finanskapitalismen vill ha: nya jaktmarker.

Och kanske kommer självaste Maud Olofsson en dag att stå inför förödelsen när de ivriga bävrarna fått fallna träd att blockera vägarna.”

Och apropå det så har Arbetarrörelsens tankesmedja producerat rapporten ”Vinstvarning! Ska privat vinst vara tillåten i skattefinansierad verksamhet?”:

”… man bör avmystifiera vinstbegreppet och betrakta det mer realistiskt – i vilket ingår insikten att det inte alltid, och inte självklart, får positiva effekter.

Vinst kan skapas med fel sorts metoder, alldeles särskilt om man har ersättningsregler som direkt uppmuntrar till det.

Det är rimligt med vissa spärrar, exempelvis i form av kvalitetskrav såväl vad gäller verksamhet som arbetsvillkor, och det är nödvändigt med löpande kontroller och större insyn.

Detta inkluderar också bättre skattekontroll ­– och kräver kanske en särskild bolagsform för privata skattefinansierade verksamheter.”

I recension av Mona Sahlins bok ”Möjligheternas land – min vision för Sverige” så skriver Börje Henningsson:

”Sahlin fördömer i svepande ordalag nyliberalismen, men ser inte att Göran Perssons budgetsanering inte var en framgång, utan spiken i kistan. En huvudtes i Milton Friedmans nyliberalism är ju att minimera den offentliga sektorn.

I Sverige har detta skett genom att privatisera vård, skola och omsorg, samt genom att offentlig egendom sålts ut eller till och med skänkts bort för en symbolisk summa./…/

Om Sahlins vision skall genomföras, måste det till ett verkligt brott med nyliberalismen./…/

Säkerligen krävs att partiet arbetar för en klarare skillnad mellan privat och offentlig verksamhet. Någon måste övertyga Sahlin om att vissa mål som hon envist håller fast vid vilar på nyliberal grund och behöver överges om socialdemokratin skall komma närmare det i boken uppställda målet.”

Och slutligen läs också Ann-Marie Lindgrens snabbanalys av sjukförsäkringen och på vilka grunder man har försämrat den. Grunder som är felaktiga; att långtidssjukskrivningar bara är en fråga om för generösa ersättningar. Hela analysen är bara på fem sidor. Hon skriver bland annat:

Sammanlagt är det alltså mindre än tio procent av den grupp utförsäkrade, som passerat det inledande stadiet i Arbetsförmedlingens åtgärdsprogram, som antingen har arbete i någon form eller bedöms som möjliga att direkt ta arbete.

Andelen måste över huvud taget betraktas som låg, och till saken hör dessutom att den stora majoriteten har någon form av subventionerat arbete, eller icke-subventionerat arbete av osäker varaktighet.

Det är i sig självt ett tecken på att det finns reala hinder – och inte ’bidragsberoende’ – för långtidssjukskrivna att återvända till arbetslivet.

Siffrorna i övrigt gör detta ännu tydligare:

• 4 518 personer, eller 27 procent av samtliga, har överförts till ’fördjupad kartläggning och vägledning’. Det innebär att deras arbetsförmåga bedöms som osäker.

• 3 157 personer, eller 18,7 procent, personer finns i ’arbetsinriktad rehabilitering’, dvs. de bedöms ha arbetsförmåga, men är ännu inte färdiga att gå ut i arbetslivet.

• 3 975 personer – 23,2 procent – finns antecknade hos Arbetsförmedlingen men får inte aktivitetsstöd. De klassificeras som ’arbetssökande med förhinder’, vilket betyder att de ’har begränsade alternativt obefintliga förutsättningar att delta i aktiva arbetsinriktade

Rehabiliteringsinsatser’. Rapporten bedömer att flertalet i denna grupp sökt ny sjukersättning.

Ytterligare ca 2 000 personer finns i andra typer av arbetsmarknadspolitiska program, som det verkar mest av förberedande karaktär, och 1053 personer, motsvarande 6,2 procent av hela gruppen, har lämnat Arbetsförmedlingen utan arbete./…/

Det är, naturligtvis, alldeles utmärkt med genomarbetade insatser för att få de sjukskrivna som har arbetsförmåga tillbaka i arbete.

Men varför ska det ske med hjälp av ett regelverk, som försvårar livet – och kanske tillfrisknandet – för den uppenbart mycket större grupp, som inte har dessa förutsättningar? Och som behöver helt andra åtgärder än arbetsmarknadspolitiska program.

Om rehabiliterande insatser alls ska vara meningsfulla, måste de utgå från den enskildes situation, inte från fyrkantiga tidsgränser som inte har någonting alls med denna situation att göra.”

”Arbetsförmedlingens insatser för målgruppen har inte enbart handlat om att ge adekvata arbetsrelaterade insatser i syfte att personen på sikt ska kunna få ett arbete.

En stor och resurskrävande uppgift har varit att agera stöd till individen gällande deras förändrade ekonomiska grundtrygghet, hjälpa dem att förstå en komplex informationsmängd samt agera förmedlande kontakt till andra myndigheter, företrädesvis Försäkringskassan.

För vissa personer har det praktiska runt ekonomi, information och blanketter tagit all kraft från individen.

I dialog med medarbetare och i svaren från medarbetarenkäten framkommer att arbetet med målgruppen medför svåra samtal med människor i kris.

Arbetsförmedlingen har inte den medicinska personal eller de verktyg som behövs för att möta och hantera människor i djup kris.

Denna situation hade kunnat hanteras på ett bättre sätt, för individen och för arbetsförmedlingen, om kontakt med Försäkringskassans personliga handläggare hade bibehållits.

Försäkringskassan har genom sitt uppdrag ett upparbetat kontaktnät lokalt med vården som Arbetsförmedlingen tidigare inte haft anledning att bygga upp.”

Annonser

Pengar finns inte i USA till den förment hejdlöst slösaktiga välfärdstaten, men däremot till magiskt-tänkande-program som att ’bygga starka familjer’…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 15 augusti, se slutet. Tillägg 19 augusti: och nu ska arbetslösa här i Sverige bli räddade av (förmodligen jättedyra) coacher. Se motreaktionen i USA mot positivt tänkande-, teambyggar- och motivationsindustrin].

Hittade denna artikel i Huffington Post, av Michelle Chen, som skriver i ”’Främjande av äktenskap’ i välfärden fungerar inte, ras har fortfarande betydelse”:

“I tider när konservativa ursinnigt har attackerat den förment hejdlöst slösaktiga välfärdsstaten, är det inte konstigt att det alltid finns pengar till magiskt-tänkande-program som ’Building Strong Families’?”

Välfärdsreformernas program för främjande av äktenskap har haft liten effekt på den svåra situation som fattiga familjer befinner sig i. Det ser också ut som om de har gjort ett dåligt jobb genom att tvinga utfattiga par in i högerns familjevärderingar.

Något som heter ”Mathematica Policy Research” har utvärderat Building Strong Families, de äktenskapsfokuserande programmens flaggskepp som drivs i åtskilliga stater, och drar slutsatsen att det har varit en flopp.

Generellt så har programmet misslyckats med att öka sannolikheten att paret ska knytas samman mer, det har inte ökat troheten, ’förbättrade inte parets förmåga att hantera sina konflikter’ och ’hade ingen effekt på sannolikheten att man [inte] skulle uppleva intimt våld mot partner.’

En Joseph DiNorcia Jr hävdar att detta program från start inte var avsett att tjäna fattiga familjer, utan bara tjäna en högeragenda.

Han menar att projekt som Building Stronger Families är meningslösa därför att de befordrar specifika värderingar, snarare än ett generellt välmående.

Dess avsikt är faktiskt inte effektivitet menar han. Istället försöker de hitta saker som framgångsrikt främjar en särskild moralisk agenda: i detta fall heterosexuella äktenskap.

Chen undrar:

”Varför plöjer snåla och gnidiga lagstiftare ner federala gåvor i obeprövad social ingenjörskonst som torgför omoderna och ofta rasistiska värderingar, medan de samtidigt inte kan hitta pengar till skolor, för att skapa jobb eller till livsmedelsförsörjning för barn – program som kanske skulle göra mer för att stärka familjer och gynna möjligheter, än vad utbytandet av högtidliga löften [i äktenskap] någonsin kan göra.”

Om man översätter detta: sätt en vigselring på en fattig moders finger och hon kommer fortfarande att vara fattig. Washingtons fixering vid äktenskap, som har fortsatt under Obama, men i en mer tyglad form, slösar inte bara bort pengar för att främja likriktning, men skyler också nödtorftigt över de strukturella försakelserna (min kommentar: dvs. saker i strukturer och förhållanden vilka orsakar problem eller i vart fall gör livet betydligt krångligare och svårare att hantera), för vilken instabilitet i familjen är ett typiskt symtom snarare än en orsak.

De personer som drar upp riktlinjerna för politiken lever i en sagovärld där de tror att regeringen kan skapa starka familjer i avsaknad av starka samhällen, i en socioekonomisk hierarki som fräter sönder föräldra-barn-bindningarna och kriminaliserar fattigdom.

Det verkliga måttet på familjestyrka är faktumet att så många ensamföräldrar idag klarar att göra rätt mot sina barn trots överväldigande svårigheter.

De överlever med eller utan stöd från politiker som försöker reducera dem till brickor i ett kulturkrig.

Och dylika program som ovan är de inte också ganska förödmjukande?

Tillägg 15 augusti: Och är detta valfrihet; att själv få avgöra, och inse att man behöver söka hjälp för familjeproblem (om det är vad man behöver) ELLER ha pengar till ett anständigt liv. Eller kanske helst både/och. Är detta respekt för individer? Och tala om förmynderi! Och moraliserande, att slå sig för bröstet! Hur var det nu om det där med ”vi vet bäst och vet bäst för alla andra”?

Och det där med arrogansPåståenden som att ”dynamiska effekter” minskar klyftorna. När dessa klyftor snarare har ökat påtagligt…

Det var det där med trickle down-effekten, se tidigare inlägg om Alan Greenspan. Och här är mer om denna förmenta nedsippringseffekt, men i en helt annan världsdel. Är detta i vårt allmänna intresse?

Hög standard

av och med Peps Persson

Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, va fan är hög standard.
Litar du på myten om vårt rika västerland,
känner du dig trygg och mätt min vän,
eller gnager tvivlet i dig som en dålig tand,
känner du dig lurad på nåt sätt?


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.
Va ska du med bil och villa,
när du mår så jävla illa,
av det du äter och dricker att du helst ville spy?
Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.


Du behöver ingen färg-TV, färg-TV,
när din hjärna fylls med PCB, PCB,
och du förgiftas så sakta av lungornas rytm.
Tror du på att lyckan ryms uti en penningpung,
eller säljs i engångspack,
tror du på reklamen, att den gör dig evigt ung.
torskar du på deras välståndssnack,


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.

Är det kontoköp och slavkontrakt, slavkotrakt,
eller konkurrens och statusjakt, statusjakt,
så du blir jagad och jäktad och ensam och rädd?


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.

Du slösar bort din energi,
går omkring och tror att du är fri,
tills du fattar en dag att du gått på en stöt.

Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt…

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin humiliated treatedreflektioner och speglingar II....