Vad händer när de förtryckta inte orkar ge efter längre?

5 december, 2010 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna om de behöver bli lättare läsbara!

[Något uppdaterad på kvällen, samt 6 december, se andra halvan av postningen].

Ja, vad händer när de förtryckta inte orkar ge efter längre och inte reser sig upp och lämnar plats åt dem över i status/klass?

Och tycker att nu får det vara nog! Något kanske de (mer) privilegierade också skulle kunna tycka:

”Nu får det vara nog! Vi måste ta hand om varandra, vara solidariska med varandra!”

Och tycker att det femte jobbskatteavdraget SKA stoppas! Något jag håller med om! De enda som tjänar (ekonomiskt) på skattesänkningarna är de som har det allra, allra bäst ställt ekonomiskt. På sikt kommer dessa skattesänkningar att tvinga fram förändringar i samhället, som kommer att drabba även tjänstemän och medelklass. Och inte minst hela samhället och samhällsklimatet där.

Bra sagt!

Ja, läs amerikanen Arthur Silber i ”Killing Wikileaks, and Making Collaborators of Us All”, där han skriver om makten som alltid skapat allianser antingen med individer eller delar av samhället, vilka får förmåner osv.

[Tillägg på kvällen samt 6 december: läs Olle Svenning i ledarktönikan ”Urbans Ahlins lojalitet läcker –  Sverige har blivit en del av den av George W Bush konstruerade antiterror-ideologi som urholkar demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna.”

Tack nyabrittas för tipset. Se också hennes ”En massiv kampanj mot vår grundläggande ideologi pågår..” Håller med henne, varför talar högerväljare/politiker om vilken politik (s) och (v) bör föra och inte föra och vilka partiledare de bör ha och inte? Nej, de till vänster (inte heller mp) håller på så om de borgerliga.

Läs Paul Krugman i ”Not Crass, Class” där han bland annat skriver att social trygghet är avgörande/central för de flesta amerikaner – men inte alls för eliten. Och se också hans blogginlägg ”Class and Social Security”. 

Daniel Suhonen skriver i ledare ”Inte ett nytt 30-tal!” i Västerbottens folkblad:

” …[den] insikt som skapade ett relativt drägligt Europa [har] fallit i glömska. Krisen 2008 har många likheter med 1929 års kris. Den verkar bli utdragen och /…/ kommer [att] leda till bestående skador.

Men tillfälliga nedskärningar kan folk klara om de upplever att bördorna fördelas rättvist. Så är det inte nu. Likt trettiotalskrisen står vi i en ny maktbalans. De ekonomiska eliterna drar ifrån.

[se Medelklassens kommande kollaps apropå USA. Men inget är ödesbestämt.

Se också boken “Fault Lines: How Hidden Fractures Still Threaten the World Economy” eller ungefär ”Felaktiga vägar: hur gömda sprickor fortfarande hotar världsekonomin” av Raghuram G. Rajan från Princeton University Press.

Om denna bok kan man läsa:

‘Rajan shows how the individual choices that collectively brought about the economic meltdown–made by bankers, government officials, and ordinary homeowners–were rational responses to a flawed global financial order in which the incentives to take on risk are incredibly out of step with the dangers those risks pose.

He traces the deepening fault lines in a world overly dependent on the indebted American consumer to power global economic growth and stave off global downturns.

He exposes a system where America’s growing inequality and thin social safety net create tremendous political pressure to encourage easy credit and keep job creation robust, no matter what the consequences to the economy’s long-term health; and where the U.S. financial sector, with its skewed incentives, is the critical but unstable link between an overstimulated America and an underconsuming world.

In Fault Lines, Rajan demonstrates how unequal access to education and health care in the United States puts us all in deeper financial peril [fara], even as the economic choices of countries like Germany, Japan, and China place an undue [otillbörlig] burden on America to get its policies right.

He outlines the hard choices we need to make to ensure a more stable world economy and restore lasting prosperity.’].

Vi känner till statistiken om hur VD:ar idag tjänar 15, 20 gånger mer än sina anställda. I ojämlikhetens hemland USA 490 gånger mer. Dessa eliter, så sammantvinnade med detta finansiella system har räddats av nationalstater som satsat tusentals miljarder på att hålla kapitalismen vid liv.

[och nu är dessa rädda att de ska måsta vara med och betala kalaset och kräver åtstramningar av vanligt folk, som via skattepengar räddat bankerna].

Men när det gäller välfärden och jobben – kräver istället de finansiella eliterna avhållsamhet och nedskärningar för att som man säger: staterna skall ‘återvinna sitt förtroende från marknaden’./…/

Dessutom bäddar man för en farlig smältdegel av klasshat och motsättningar när nedskärningarna rullar in, arbetslösheten biter sig kvar på rekordnivåer och det sociala livet slås sönder ytterligare när sparpaketen likt offergåvor till nedstigna gudar skall bevisa folkets fortsatta underkastelse inför det finansiella systemet.

Människors villkor blir alltmer olika när inkomstskillnaderna ökar. När årets julklapp för somliga blir ett hemmabiosystem eller en läsplatta för 7000 kr medan andra just utförsäkras från a-kassa eller sjukförsäkringen.”

Tack igen nyabrittas i ”Suhonen angående Höger-Monas sista tal samt farhågor om 30-talet åter” för tipset om Suhonen ledaren.

Se Daniel Suhonen i ”Färdplan för marginalisering” om Mona Sahlins sista tal. Han är, med rätta, oerhört kritisk till hennes högerinriktning.

Ingvar Persson på ledarbloggen skriver i ”Den svenska tragedin”

”Klyftorna i det svenska samhället har ökat länge, men de fyra senaste åren har det skett som ett resultat av en medveten politik. Köerna på landets härbergen är ‘jobbpolitikens’ skuggsida.

Det säger något om det Sverige vi alla ska leva i.

Utförsäkring, fattigdom och utslagning. Det är inte problem som begränsar sig till en liten, nästan osynlig, grupp i samhällets utkant. När klyftorna växer drabbar det oss alla, för vi kommer alla att känna rädslan för att hamna på den förlorande sidan.

Det är det som är tragedin i det svenska samhället.

Inte att det skulle löna sig för dåligt att arbeta.”]

Läs Maria-Pia Boëthius i ”Femte folkmakten granskar de styrande” .

Jag skulle också vilja länka Johan Ehrenbergs senaste ledare ”Banker bakom finanskris 2.0 – farliga myter om Irland-krisen från både vänster och höger”, han menar kortfattat att bankfolk i andra EU-länder är oroliga att bubblan de bidragit till ska spricka. ETC:s artiklar om Irland är VÄL värda att läsa. Om hur ilskan är stor där, samt om att de som nu sker där är klassisk chockpolitik.

Läs också Ulf Lundén i ”När politik förvandlas till trolleri” :

”I landet bortom den gemensamma drömmen om ett samhälle i jämlikhet är allt uppstyckat i tunna strimlor. Här skall var och en gnugga på sin egen framtid, sin stora dröm. Landet är numera förvandlat till spelhåla, där platt-tv-tänkarna sprider sina floskler om att ’leva i nuet, tänka positivt och inte vara så förbannat negativ’.

Utanför rasar den ekonomiska krisen men det vill man inte låtsas om. Det finns människor som till och med anser att man inte skall kritisera den sittande regimen efter en valförlust. Ungefär som om politik skulle handla om en ishockey- eller fotbollsmatch.
Jag vägrar bli en del av detta syrefria och antiintellektuella kosmos som är skapat av PR-byråer och reklamagenter.

Politik; det vill säga statskonsten, är numera en konst för dem som främst kan trolla med språket. När alla politiska motsättningar har kokats ned till en kamp om olika skattesatser och väljare i marginalen i medelklassmiljöer är framtidens valrörelser dömda att utspelas i medierna och avgöras av PR-byrårer, reklamföretag och opinionsinstitut.

I senaste numret av tidskriften RE: Public skriver Magnus Linton hur det gick till när Moderaterna lyckades erövra Sverige på obestämd framtid. Den praktiska politiken är i grunden densamma, det vill säga skattesänkningar, men man har lyckats etablera en helt annan mediebild av partiet och dess företrädare. I Moderaternas partihögkvarter pratas det inte längre om skatter utan om ’ljussättning’ och ’bilder’. De kallar sig det ’nya arbetarpartiet’ men genomför klassisk moderat politik. Det är en mycket tydlig strategi som även omfattar politikernas val av klädsel. De nya moderaterna har lämnat pärlhalsbanden, de strikta kostymerna och slipsarna hemma.”

Annonser

De som moraliserar mest över andras överutnyttjande av sociala försäkringar är de som är mest benägna att utnyttja dessa – och de som försvarar de sociala försäkringarna är de som är minst benägna att utnyttja dem?

7 november, 2010 § Lämna en kommentar

Om jag förstått Björn Johnson rätt så tyder forskning på att, med min vokabulär, de som moraliserar mest över andras förmodade fuskande med bland annat sjukförsäkringen är de som är mest benägna att utnyttja den själva. De som inte moraliserar, utan anser att dessa trygghetssystem är viktiga är de som är minst benägna att utnyttja dem? Jag tror att det kan finnas korn av sanning i detta.

Brist på tillit i samhället kan leda till att människor samarbetar mindre, trots att de skulle tjäna på det skriver han på sidan 183 i boken ”Kampen om sjukfrånvaron”.

Något som kännetecknar de mest ojämlika samhällena är just bristen på tillit och sociala relationer, samt samhällsliv.

Och detta ligger i högerns intresse? Även om de inte alltid är medvetna om det?

Britten George Monbiot (som lever i ett av de mest ojämlika länderna bland de rika utvecklingsländerna) har skrivit om de ledande klassernas paranoia och klasskrig (men från de ledande klasserna).

Johnson sticker hål på myten om överutnyttjande, men skriver på sidan 184:

”Problemet med den här typen av föreställningar [om överutnyttjande] är att de – alldeles oavsett deras sanningshalt – riskerar att bidra till en omfattande ’stämpling’ av människor. Med stämpling menar jag att en person eller grupp blir socialt marginaliserad eller bortstött på grund av en avvikelse från samhällets normer om vad som är önskvärt, ormalt och acceptabelt.

Överutnyttjandediskursen beskriver vissa samhällsgrupper på ett sätt som gör att de människor som ingår i grupperna riskerar att framstå som överutnyttjare, eller åtminstone potentiella överutnyttjare. Sjukskrivna kvinnor, sjukskrivna arbetslösa och personer boende i norra Sverige är sådana grupper, liksom sjukskrivna med psykiatriska eller andra symptombaserade diagnoser. Genom överutnyttjandediskursen kopplas de här grupperna till fenomen som inbillningssjuka, suspekta sjukskivningskulturer och strategiskt agerande för ekonomisk vinning./…/

Ytterligare grupper som riskerar stämpling är läkarna och Försäkringskassans personal, som i övernyttjandediskursen har framställts som medskyldiga till den höga sjukfrånvaron, eftersom de inte klara av att hantera sina uppgifter som grindvakt. Den sjukskrivningsdebatt som har förts i Läkartidningen under senare år tyder på att många lakare känner olust inför vad de uppfattar som förväntningar om att de ska fungera som ett slags statlig ’försäkringspolis’. Olustkänslorna accentureas av att många läkare anser att de inte har någon möjlighet att påverka sjukskrivningarna.”

Den samordnade rehabilitering som existerat tidigare, det som kallades ’anpassningsgrupperna’, havererade slutgiltigt under 1990-talet. Och detta ledde till att sjukskrivningarna blev längre och orsakade kostnadsökningarna (som i förhållande till BNP-ökningen var ganska små, något Johnson visar i sin bok). Det har egentligen inte skett någon boom i antalet sjukskrivna, trots ekonomiska kriser i samhället. Undantaget är nedskärningarna i skola, vård och omsorg, som resulterade i fler sjukskrivningar.

Och vad gäller psykiatriska diagnoser så fanns dessa också på bland annat 70-talet, men de var bara en del i en annan och ”större” diagnos/symtombild och människor då sjukskrevs inte för sina psykiatriska krämpor, utan för sina andra krämpor, där de psykiatriska/psykologiska var en del av symtombilden (men som redan då ingick, något som Johnson påpekar).

Så att människor skulle ha blivit mycket svagare idag är troligen inte riktigt sant. Man hade psykologiska problem då också, liksom stressproblem, men dylika pratades inte om då, man hänvisade till andra diagnoser som också fanns (redan då!!!! Att man hade sådana besvär var inte riktigt ”opportunt” att prata om då).

Vad som däremot skett är att dylika krämpor är betydligt mindre ”skämmiga” idag. Något som borde anses väldigt bra. Vilket innebär att man också kan ta itu med dem och inte döljer dem. Om man låtsas som om problem inte existerar eller t.o.m. förnekar dem är sannolikheten att man tar itu med dem betydligt mindre och följden är att man kanske inte heller utvecklar metoder för att ta itu med dem (inom sjukvården t.ex., något man skulle kunna bli betydligt bättre på???). På 70-talet teg man t.ex. fortfarande i högsta grad med om man gick i terapi. Och var man sjukskriven då (och inte minst ännu tidigare) så höll man sig inomhus (något som knappast är hälsobefrämjande för diverse olika sjukdomar).

En terapeut (som är sjuksköterska i botten, dvs. som är medicinskt kunnig) berättade att hon på 70-talet (som ung sköterska) fick kraftiga och invalidiserande hjärtproblem efter stressig arbetsperiod och ingen kunde förklara dessa. Ingen av de läkare hon jobbade med eller hon själv drog några paralleller till stress på jobbet, trots att alla borde varit vittne till hur ambitiöst hon jobbat. Av någon anledning kom hon i kontakt med en terapeut, eller om hon läste en annons om en viss terapiform, och började i denna terapi. I och med detta fick hon bukt med sina hjärtproblem.

I efterhand har hon reflekterat över vad som kunde ha skett om hon INTE hade gått i terapi. Hade hon blivit arbetsoförmögen resten av sitt arbetsliv? Hade åkomman läkt ut, men hon fått återfall gång på gång?

Jag skulle önska att jag hade mer tid att skriva överhuvudtaget, kolla fakta och kolla i böcker som Johnsons bok (som har en enorm referenslista i slutet av varje kapitel) och annan litteratur så jag refererar korrekt, samt att kunna hitta ord litet bättre och uttrycka mig ännu bättre (fast samtidigt blir jag ganska arg på något som jag uppfattar som snobbism hos vissa bloggare angående hur andra medbloggare uttrycker sig! Att deras språk brister, att de skriver för långt osv. Ingen är tvungen att läsa vad någon annan skrivit och jag tycker att även dessa röster ska få höras och de kan ha oerhört viktiga saker att bidra med, även om de får kämpa oerhört för att uttrycka sig! Och jag ser hur vissa i min omgivning drar sig för att skriva just för alla regler de lärt sig i skolan och alla hämningar de av olika anledningar dragit på sig vad gäller att uttrycka sig, trots att de egentligen inte har några problem att uttrycka sig vare sig i tal eller i skrift).

Men jag jobbar med helt andra (icke skrivmässiga), ”time-consuming things”. Skulle behöva ägna mig mer åt det, skulle vilja ägna mig mer åt det, men reagerar oerhört över det som sker i samhället idag. Polariseringen av människor med allt vad detta innebär. Den uttalade arrogans och cynism från många bland våra ledande politiker (inte minst bland högern; alliansen).

Och apropå privata försäkringslösningar: min pojkvän X i USA berättade igår igen om terapeuten, som han och hans dåvarande fru sökt upp för familjeterapi (på 80-talet), som konstaterade att hans (privata sjuk-)försäkring inte täckte terapin, vilket innebar att de skulle måsta betala ganska stora summor för terapi.

”Men,”

föreslog terapeuten

”jag skulle kunna ge dig (till min pojkvän) en diagnos och då täcker försäkringen terapin.”

X sa ganska spydigt och ironiskt, och använde uttrycket ”phoney diagnosis” (=bluffdiagnos), att denne terapeut tidigare berömt sig för hur moraliskt högtstående han var och här satt han nu och föreslog att de skulle (screw up) lura (den privata) försäkringen. Men X och hans dåvarande fru  tackade nej. Och vad hade det kunnat innebära; att ha en psykiatrisk diagnos hängande med sig senare?

Så att privatisering av sjukförsäkringen (och andra sociala försäkringar) skulle råda bot på (förment) överutnyttjande är inte sant. Kanske kan det till och med bli tvärtom?

”Här har vi betalat enorma summor i sjukförsäkring, då ska vi väl ha rätt att utnyttja denna???”

Dessutom; hur är det när unga inte har privata sjukförsäkringar, därför att de kalkylerar med att de inte ska behöva dessa, med finansieringen av sjukvården? Kan det vara en poäng i att vi alla solidariskt finansierar den? Är det säkert att egna privata försäkringar blir billigast eller ens bättre? Om jag förstod Elizabeth Warren rätt så upptäcker människor i USA att den/de försäkring/ar de har inte ger det skydd de trodde när de till slut behöver utnyttja dem.

Kommer förmodligen att återkomma till Johnsons bok. Se hans långa referenslista rörande egna artiklar recensioner, ledare m.m. där hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron” tas upp. De ger en ganska god bild sammantaget om vad han skriver i boken. Boken rekommenderas verkligen.

Se ”Ännu mer om ojämlika samhällen, om att lyda och hålla tyst – samt om den ledande klassens paranoia…”, ”Repression (förtryck) och integritetskränkning….”, ”Herrskap och tjänstefolk…” där amerikanen (USA är ett annat av de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden) Arthur Silber citeras där också han skriver om de ledande klassernas paranoia, samt slutligen se ”De fattiga och rika och miljön…”

Anledningen att socialdemokratin är så flat i sjukförsäkringsfrågan kan vara att de startade de förändring, som alliansen nu med rasande frenesi har genomfört.Vore det möjligt att stå för detta och medge att saker vad gäller sjukförsäkringen skedde som nu visat sig vara tveksamma grunder?

Katrine Kielos är inne på liknande tema angående finanskrisen, se hennes ledare ”Jakten på finansspöken”. Hon skriver:

”Finanskrisen är på riktigt. Värden för 50 biljoner dollar förstördes på 18 månader. 53 miljoner människor pressades ner i fattigdom [hon refererar till en artikel i Dagens Arena. Denna, tror jag]..

Grundproblemet är att finansmarknaderna inte har fyllt sin funktion. De flesta investeringar i ny vetenskap kommer från stater (inte marknader). Stora företag hämtar kapital till ny teknologi internt. Inte från finansmarknaderna. Dessa har förvandlats till ett separat kasino där spökena härjar (se ovan hur de kan bekämpas).

Nästan ingen tror att det går att gå tillbaka till den typ av ekonomi som fanns förut.

Det behövs ett nytt ramverk som kan ersätta de senaste decenniernas marknadsfundamentalism och de internationella institutioner som är sprungna ur efterkrigstidens verklighet.

Socialdemokratin hade behövts i de diskussionerna.

Den brukade vara en intellektuell rörelse.”

Klicka på bilden för att göra den större och lättare läsbar.

Tillägg på kvällen: Och det är skillnad på fusk och fusk. För det handlar om olika sorters människor och olika saker. I ena fallet vidtar man kraftfulla åtgärder (som kanske gjorts på ganska tveksamma grunder visar det sig) och i andra ser man mellan fingrarna…

Se:

Björn Johnson om sjukfrånvaron – debattartiklar, samt om problemformuleringsprocessen runt sjukförsäkringen och dess resultat i praktisk politik,

Björn Johnson – ledare, opinionsartiklar etc. om hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson – recensioner över hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson – intervjuer, nyhetsartiklar, reportage etc om hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson – sjukregler bygger på fel underlag, om hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson om en modern arbetsmarknadspolitik.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Arthur Silberreflektioner och speglingar II....