Prestationssamhället – ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten …

29 oktober, 2015 § 10 kommentarer

– Hvad vil du være, når du bliver stor?- Et empatisk, modigt og retfærdigt menneske!- Nej, altså, jeg mener: Hvordan…

Posted by Svend Brinkmann on Thursday, October 29, 2015

Som sagt, det tål att upprepas:

”- Hvad vil du være, når du bliver stor?
– Et empatisk, modigt og retfærdigt menneske!
– Nej, altså, jeg mener: Hvordan vil du sælge din arbejdskraft?

(Se, jeg er ikke imod et ‘præstationssamfund’. Jeg har blot en anden idé om, hvad det er værd at præstere)

Henrik Schyffert om…

… vägen till lycka och tillfredsställelse:

Sänkta förväntningar.

Förvänta dig inte att du och din partner ska tycka lika om allt, fastna för samma resmål eller vilja ligga lika mycket som du.

Förvänta dig inte att alla på jobbet ska lyckas samarbeta eller att dina barn ska vara bäst i klassen.

De kommer att vara halvbra i skolan, precis som du var.

Ja, jag hävdar fortfarande att ”Skolval är ett falskt val”! Och den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann skriver i ”Våga vägra förbättringshetsen”:

Han vill att vi stannar upp och ifrågasätter vår tids utvecklingskultur som börjar redan i förskolan och följer oss genom arbetslivet. Ständig förbättring gäller från vaggan till graven. Även privat jobbar många mot att få, som Brinkmann uttrycker det, ‘en flott kropp, en flott karriär, en flott familj’.”

Och vi sätter våra barn i friskola för att vi tror att det ska göra dem mer fantastiska än de är skulle jag vilja sticka ut hakan och säga. Folk har det sjåigt! Förra veckan råkade jag tvingas se ”Vardagspuls” i TV4 och reagerade instinktivt väldigt negativt! Undra på om folk är utbrända!

Han tar även in sociologin för att förklara sin samhällskritik. Han är bland annat inspirerad av den polsk-brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och nämner skiftet från äldre tiders förbudskultur till dagens påbudskultur som ett exempel. Freuds psykoanalys var ett uttryck för förbudskulturen, menar Brinkmann.

Samhället krävde att man skulle sublimera sina drifter, hålla tillbaka sina känslor.

– Nu säger vi ‘du ska, du ska, du ska’. Vi utformar normerna utifrån påbud. Det ger andra problem.

Svend Brinkmann nämner en äldre sexolog som sagt att förr kom människor till henne för de hade problem med för sina alltför stora lust till sex. De klienterna har hon inte längre. Nu är problemet att de har för lite lust.

I en ständigt föränderlig kultur växlar våra känslor snabbare än någonsin förut. Ena dagen är vi passionerat engagerade i välgörenhetsarbete, nästa i en amerikansk tv-serie. Den accelererande kulturen har inga problem med att människor är känslosamma, driftiga, lystna. Tvärtom. Man ska prestera, optimera, vara motiverad, positiv, men når aldrig tillräckligt långt.

– Våra känslor är inget stadigt fundament att stå på. Vi har den här eviga känslan av att vi inte är bra nog, vilket kan leda till att vi tappar både lusten och motivationen.

Kommer lust och motivation tillbaka om man står fast, säger nej och dröjer i det förflutna?

– Det är jag inte säker på. Men jag tror inte att vi är byggda för att aldrig få stå stilla, att vi aldrig ger oss tid för eftertankar.”

Och vidare:

”– Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet, sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress, ensamhet. Vad gör vi för att stoppa detta?

Samtidens svar är ofta att vi ska lära oss att vara mer i kontakt med oss själva, att varje individ ska blicka inåt för att söka svar. – Det är precis det som är problemet. Jag menar att vi ska lära oss att titta ut från oss själva och intressera oss för andra, intressera oss för plikten.

Vägrar du då själv utvecklingssamtal på jobbet? – Nej, men jag försöker vara saklig. I många år har ledning handlat om att leda ‘hela människan’, ett slags intimitetstyranni. Svend Brinkmann tycker att chefen ska vara ledare för halva människan. Den halvdel som är på arbetet.

– Sen ska var och en ha lov till att ha något som inte blir kapitaliserat.

Det är faran när allt det personliga, det emotionella flyter in i utvecklingssamtalen, menar han.

– Det är sunt att bära mask när vi agerar professionellt.”

Och vidare ”Henrik Schyffert: ‘Extremister har ingen humor.'”:

”De senaste åren har han turnerat landet runt tillsammans med Fredrik Lindström och stand-up showerna Ljust och fräscht och den nu aktuella ÄGD – Vad kostar ett rikare liv som är inne på fjärde säsongen nu.

– I den driver vi tesen att varje tid kräver sitt trossystem och att vi är lika troende idag som för 100 år sedan, fast nu tror vi på tillväxten och marknaden, inte på Gud. Liksom varje trossystem har marknadstron baksidor och kommer att falla förr eller senare/…/

Vettigt att betala skatt

Det är det lilla gnagande missnöjet som håller hjulen i rullning, enligt Henrik Schyffert.

– Den nöjda människan är livsfarlig för tillväxten och marknaden. Vi kan inte ha folk som sitter hemma och är nöjda med sina tjock-tv-apparater och Nokia 3510. Då rasar hela religionen. Det är ju ett pyramidspel ­alltihop, som bygger på att ju mer pengar vi gör av med desto rikare blir vi – raka motsatsen till ordet ekonomi, som betyder hushållning, alltså, säger han.

Rasar det måste vi hitta något annat tro på./…/

Trots miljonerna som trillar in och en bakgrund inom MUF betraktar han sig som socialist – eller som Fredrik Lindström etiketterat honom: champagnesocialist.

– Den beskrivningen är helt sann. Jag tar det som en komplimang. Man behöver inte tillhöra en viss klass för att få ha vissa värderingar. Om bara hbtq-personer får ha åsikter i hbtq-frågor blir debatten väldigt snäv, säger han.”

Ja, jag föddes in i medelklassen och tillhör nog den fortfarande, men jag reagerar, för jag tror detta slags samhälle inte gynnar någon särskilt mycket.

”Vad betyder det för dig att vara socialist?

– För mig handlar det om en slags grund­empati – att alla är lika mycket värda och ska ha en hyfsad chans att ta sig dit de vill. Det är kul att tjäna pengar, men det är vettigt att betala 51 procent i skatt också, säger han./…/

Samtidigt har SD seglat upp som tredje största parti, en utveckling han skyller på åtta år med alliansen.

– Att de rika blivit rikare och de fattiga fattigare gör många längre ner på stegen frustrerade. Släng på ett yttre ‘hot’ så pekar de på det. Det är en enkel lösning. Men tanken att pensionärerna inte ska få mat för att vi tar emot flyktingar är så dum. Eller minns du gamarna som svävade över seniorboendena när Maud Olofsson spelade bort 93 miljarder på Nuon-affären? Vi har råd, säger han.

Du har sagt att Sverigedemokrater saknar humor. Det är ju ett allvarligt lyte.

– Det är nog det värsta man kan anklaga någon för. Bo Lundgren blev ju avsatt för att han inte hade humor. För att motbevisa det gick moderaternas presstalesman ut med ett av de roligaste pressutskicken någonsin där det stod att Bo Lundgren visst hade humor. Beviset var att han medverkat i studentspexet Agent 007 – Jöns Bonde…! Bara det var ju jättekul, säger han.

För att ha humor måste man kunna skratta åt sig själv menar han.

– Kan du inte se dina egna brister, motsägelser och tillkortakommanden så kan du inte skratta åt något annat heller. Extremister, vare sig de är höger eller vänster, kan bara se att andra är problemet.”

Se vidare:

”Svend Brinkmann: Et ordentligt menneske tænker på andre end sig selv” eller ”En ordentlig människa tänker på andra än sig själv”

”Hvad er din diagnose? – Du er ikke trist – du har en depression. Dit barn har ikke ild bagi – det har ADHD. Diagnoser er blevet vores nye sprog til at forstå og tale om at have det svært. Psykologiprofessor Svend Brinkmann står bag ny bog om diagnosernes ‘usynlige revolution'” eller ”Vilken är din diagnos? Du är inte ledsen – du har en depression. Ditt barn har inte eld i baken – det har ADHD. Diagnoser har blivit vår tids nya språk för att förstå och tala om det som är svårt.”

”Svend Brinkmann: Det er tid til selvafvikling” eller ”Det är dags för självavveckling”

”Svend Brinkmann: I moralsk forstand er vi blevet en flok kynikere. Moral praktiseres efterhånden kun for vores egen psykologiske vindings skyld, mener professor Svend Brinkmann” eller ”I moralisk förståelse har vi blivit en flock cyniker. Moral praktiseras efterhand bara för vår egen psykologiska vinnings skull”

”Landet, der holdt op med at give mening – Danmark er blevet et land, hvor intet længere er et formål i sig selv. Hverken i politik eller i vores private liv. Alt i konkurrencestaten – de arbejdsløse, flygtningene, vores dannelse og vores børn – er middel til noget andet, mener professor i psykologi, Svend Brinkmanneller ”Landet som har slutat ge mening – Danmark har blivit ett land där inget längre är föremål i kraft av sig själv. Varken i politik eller i våra privata liv. Allt i konkurrensstaten – de arbetslösa, flyktingarna, hur vi formas och våra barn – är medel till något annat”

”Nej-hattens konge er en ægte tryghedsnarkoman” eller ”Nejhattens kung är en äkta trygghetsnarkoman”

”Ledere, tag nejhatten på – stop med at være guru” eller ”Ledare, ta på er nejhatten – sluta att vara gurus”

”Vi er vidner til et ulmende oprør mod konkurrencestatenHvor 68-oprøret var marxistisk og stod i opposition til forbrugersamfundet og ’kapitalisterne’, står det nye oprør i 10’erne i skarp opposition til konkurrencestaten” eller ”Vi är vittnen till en sjudande uppgörelse med konkurrensstaten. Där 68-upproret var marxistiskt och stod i opposition med konsumtionssamhället och ‘kapitalisterna’, står det nya upproret vårt decennium i skarp opposition till konkurrenssten” (gör det? Inte än i alla fall, men gror detta uppror så smått här och där?)

”Skru ned for det elitære sundhedsformynderiSundhed er godt. Men…” eller ”Skruva ner det elitistiska sundhetsförmynderiet – sundhet är bra, men…”

Se också ”Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …”

Bob Hansson i ”Kärleken är ingen jävla saga”

Och Erik Helmerson i ”Vi ses i baren på åsiktshotellet”:

”Sverige har inte en åsikts­korridor utan flera. Problemet är att de så sällan möts.

Jag fick mig tillsänd en studie med en intressant titel: ‘Men det får man väl inte säga i det här landet – Ett experiment i politisk korrekthet’.
Det är en kandidatuppsats från Statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet där Johan Floderus undersöker människors vilja att uttrycka ‘obekväma’ åsikter under grupptryck.”

”Vi skördar den ohälsa som samhället förtjänar”:

”Att diskutera unga människors psykiska ohälsa innebär med nödvändighet att rikta blicken mot samhället och dess uppbyggnad, att försöka förstå och formulera vad som skapar detta öde land som rymmer allt fler, skriver Torsten Green-Petersen.

Mina arbetsdagar är fyllda av möten med unga människor som på ett eller annat sätt far illa samtidigt som de själva inte har möjlighet att reda upp sina liv på egen hand. Det innebär att jag möter fler unga kvinnor än män – personer som i hög utsträckning varit utsatta för såväl sviktande omsorg som mer öppen traumatisering. Det kan handla om fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, mobbning och utsatthet. Övergivna av det vuxna samhället liksom av skola, socialtjänst och sjukvårdsapparat vandrar dessa personer omkring i samhällets utkanter.

Att diskutera unga människors psykiska ohälsa innebär med nödvändighet att rikta blicken mot samhället och dess uppbyggnad, att försöka förstå och formulera vad som skapar detta öde land som rymmer alltfler.

Det är inte lätt att vara ung idag. Inte i vårt samhälle. Och förmodligen betydligt mer komplicerat än tidigare då vi så kallade vuxna genomlevde våra tonår. De nya svårigheterna löper längs flera olika linjer samt skiftar mellan könen, inklusive gruppen som inte faller in i traditionella roller./…/

Pojkar väntas bära stålmansdräkt medan flickor och kvinnor utsätts för eskalerande krav på sexualitet. Jämställdhet är i hög grad en ren önskedröm. Ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten.

I skuggan av Paradise Hotel, globaliseringens nya möjligheter, internetvärldens öppna fönster ser vägen till personlig utveckling och lycka ut att vara varje människas egendom. I själva verket är arbetsmarknaden ett svart hål, tidigare vägar till okvalificerade men viktiga samhällsuppgifter är stängda och rationaliseringar tvingar bort alltfler yngre från att delta i samhällets myrstack. De allt högre kraven på utbildning stänger dörren för de sargade eller de som saknar egna resurs­er att armbåga sig fram. Och alltsammans börjar därhemma. Eller i skolan.

Vi ser även en utveckling där unga människors nätverk splittrats med flyttlassen från Norrland och andra glesbygder samtidigt som generationer avlägsnar sig från varandra även av andra orsaker. Många är de ensamstående unga mödrar jag möter som saknar en farfar eller mormor som kunde förklarat hur man tar hand om en trött och snuvig treåring som inte vill kläs på en tidig morgon inför dagislämning. Eller kan rycka in ett veckoslut när allt är av i alla ändar.”

Så bra skrivet!

Annonser

Att gå utanför sig själv och också börja se andra – för verkligt jag-du-möte krävs jämlikhet mellan parterna …

2 oktober, 2015 § 6 kommentarer

selfiesI

”But first… let us take (lots and lots and LOTS) of selfies.”

13069371_O_1

Psykologiprofessor Svend Brinkmann vill göra upp med självhjälpstrenden. I artikeln ”Psykologiprofessor gör upp med självhjälpstrenden” kan man läsa:

”Sluta att försöka ‘finna dig själv’, gå ut och möt världen i stället. Det säger den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann som menar att coacher och självhjälpsböcker ofta får oss att må ännu sämre.

Det finns många som profiterar på den vilsenhet människor känner i dagens samhälle /…/

I det moderna samhället präglas livet av ständig omställning och förändring, en utveckling som ofta gör många människor vilsna och förvirrade. Svend Brinkmann konstaterar att en ”armé” av coacher, terapeuter och livsstilsguider nu försöker att få dem att må bättre.

– I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre./…/

Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.

– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ‘inre röst’. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

Så bra sagt! Och nej, denna ensidiga självfokusering gör oss inte lyckliga.

Vi tror oss inte vara beroende av andra? Vill inte vara beroende av någon annan? Är oss själva nog?

”Nio månader gammal skulle Brinkmanns äldsta barn börja på ‘Vuggestuen’, förskolan för de allra minsta. Han läste på hemsidan att verksamheten där byggde på ‘människans inneboende kraft till utveckling’.

– Jag reagerade över att små barn, som kan ännu inte tala eller gå, ska bli ansvarstagande och omsorgsfulla individer bara genom att vi stöttar deras inneboende kraft. Det lät som psykologiskt snömos.”

Ja, det är enorma krav på människor, på alla områden och detta startar alltså oerhört tidigt i livet!

”Svend Brinkmann började fundera och märkte att i privatlivet, på jobbet, i skolan och i föreningslivet talar alla om flexibilitet, förändringsbenägenhet och omställning. Hela tiden måste vi förhålla oss till ständiga omstruktureringar och skiftande trender – oavsett om det handlar om mat, mode eller medicinska och psykologiska mirakelkurer.

– Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ‘flytande modernitet’, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.

Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.

– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.

– Jag är mycket kritisk till den utvecklingen och tror att människor faktiskt far illa av att möta coacher och läsa självhjälpsböcker.

– Jag märkte att det var befriande för många att förstå att allt inte ‘beror på mig’ eller på att ‘det är något fel på mig’. Vi är alla en del av världen och kanske är det fel på den i stället? Många kulturella och sociala problem beror på hur samhället fungerar – inte på individen./…/

Har du några råd att ge trots din kritik mot självhjälpsindustrin?

– Det viktigaste är inte alltid ‘jag’ och ‘vad jag vill’. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.

– Det är inte alltid viktigt att ‘finna sig själv’, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen./…/

Men riskerar inte din kritik mot självhjälpsindustrin att få till följd att personer som verkligen mår psykiskt dåligt inte söker hjälp?

– Självklart ska de som upplever att de inte klarar av vardagen på grund av sviktande psykisk hälsa söka och få professionell hjälp. Jag är själv psykolog och vet hur viktigt det är att få sådan hjälp, poängterar Svend Brinkmann./…/

Svend Brinkmann är också kritisk till trenden att vi i dag ska uttrycka våra känslor överallt och när som helst.

– Här rekommenderar stoikerna att det kan vara bättre att ibland hålla tillbaka sina känslor. Och medan döden i dag undviks som om den vore ett tabu, vill stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla tacksamhet för det liv man har.

Svend Brinkmann tycker att det är fruktbart att fråga sig om den stoiska filosofin kan vara nyttig i ljuset av samtidens problem. Stoicismen erbjuder en livshållning som fäster vikt vid självbehärskning, pliktkänsla, integritet, värdighet, sinnesro och en vilja att förlika sig med sig själv – snarare än att ”hitta sig själv”.

– Den livsfilosofin skulle kunna införlivas i människors vardagsliv genom till exempel negativ visualisering, att föreställa sig att man förlorar det man har. Samt projektiv visualisering, en träning i att se saker och ting ur dess rätta perspektiv genom att sätta parantes runt sig själv.

Vad händer då när vi avskedar våra coacher? Svend Brinkmann talar om en självutvecklingsabstinens som kan drabba oss. Det är svårt att gå från att hela tiden vara upptagen av sig själv och att utveckla sitt inre, till att fokusera på världen omkring.

– Coacherna är en del av ett nytt prästerskap som med närmast religiös besatthet predikar om utveckling och förverkligande av självet. Coachen är en motpol till det stoiska lovprisandet av den sinnesro vi kan få genom att stå stilla och stadigt – och se oss omkring.”

9789187852176_200_jag-och-duDen judiske filosofen Martin Buber har skrivit boken ”Jag och du”. Om denna bok kan man läsa:

”Människorna, säger Buber, är olika till sitt väsen och just i olikheten ‘ligger människosläktets stora möjlighet’. Men olikheten allena är otillräcklig. Den förutsätter att vi på en grundläggande sätt är jämlika.

Olikheten och jämlikheten kompletterar inte bara varandra, de är logiskt sett oskiljaktiga: vi kan inte meningsfullt tala om olikhet utan att förutsätta jämlikhet och tvärtom.

Jämlikheten i sin tur är förutsättning för det autentiska mötet mellan ‘Jag’ och ‘Du’. I detta möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som är med att skapa mitt ‘Jag’, liksom jag deltar i att skapa detta ‘Du’.

Ja, att verkligen se den andra människan, dvs. gå utanför sig själv. ”Bry sig om” andra.

I ledaren ”En utmaning till högern och socialdemokratin” idag skriver Kajsa Ekis Ekman:

”Ni från högern har länge hävdat att näringslivet kommer att lösa klimatkrisen, bara de får fria händer kommer de att konkurrera med miljövänliga alternativ.

Ni från socialdemokratin har drivit linjen att med pekpinnar som miljöbonus ska det bli ”lönsamt för företagen att agera miljövänligt”.

Hur står sig era teorier nu?

Vad säger ni i ljuset av Volkswagen-skandalen?/…/

… de handlat helt logiskt.

Det ligger i ett företags intresse att göra vinst. En vd som kan se till att detta sker går hem hos aktieägarna. En vd som inte bryr sig om vinst utan sätter miljön främst går inte hem hos aktieägarna.

Precis detta är problemet med privat ägande.

Privat ägande av produktionsmedlen innebär att det främsta målet med tillverkningen av varor är att leverera vinst till ägaren. Det är inbyggt i själva systemet, det är inte ett enskilt företags fel.

Och så länge det är så, kommer vinst alltid gå före miljökrav.”

Vad självintresse och egoism leder till!

Mer om positivt tänkande, samt om att du kan få vad du vill, bli den vill bli och du kan styra ditt tänkande – och kännande…

4 augusti, 2015 § 1 kommentar

Man kan läsa mer om videon ovan i ”The Staggering Bullshit of ‘the Secret'” eller ”Den häpnadsväckande skiten [som] ‘Hemligheten‘ [är]. Dave Chapelle är superbra i denna video!

Tre vänner på socialt forum har postat länk till artikeln ”Spännande hjärnforskning: du mår som du tänker!” och det triggade denna bloggpostning. I denna artikel finns inga referenser till den forskning som Nisse Simonsson hänvisar till för det första.

Den amerikanska författaren Barbara Ehrenreich fick bröstcancer och råkade ut för ett fenomen som hon reagerade så starkt emot, att hon skrev en bok om detta. I artikeln ”Barbara Ehrenreich: ‘Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande'” kan man läsa:

”Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångs­glädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet./…/

En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ‘att välja glädje’, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren.

Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.

I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet. När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen. Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.

Hans lilla maktdemonstration påminner om det Barbara Ehrenreich skriver om i slutet av sin senaste bok, ‘Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande’: Att det mest typiska tonläget i en diktatur egentligen inte är svartsynen eller det öppna hotet mot de egna medborgarna, utan i stället ett starkt krav på entusiasm och framtidstro, på enorma skördar och tjocka spädbarn.

Det realistiska påpekandet att skördarna slår fel och att barnen är magra är det som inte tolereras.

De västliga demokratierna har en besläktad tanke på detta: ‘Offermentalitet’.”

Nej, det är absolut förbjudet, att ens andas något som antyder att man känner sig som ett offer. Men tänk om man faktiskt behöver, borde och måste få påpeka saker!

”Ett populärt begrepp i Sverige, men kanske ännu djupare rotat i USA och dess amerikanska mardröm: Om det inte går dig så väl i livet, är det enbart ditt eget fel.”

Lite som jag bloggat om tidigare apropå Alice Teodorescu: det är upp till dig! Och jo, vuxna människor har ett ansvar för sitt egna liv, men omständigheter kan vara såna att man har svårt att bemästra dem.

Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.”

Ja, rättmätig ilska över andra saker också på arbetsplatser, i samhället och i världen.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle. Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd.

Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.

Det ledsamma är att de uppenbara bristerna i detta möte mellan ekonomism och religion inte har hindrat spridningen av idéerna.

En av Barbara Ehrenreichs viktigaste förklaringar till att positivitetstänkandet har varit så inflytelserikt är att tillräckligt många forskare från både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner har försökt bidra genom att ta fram resultat som bekräftar tesen om inställningens betydelse för en frisk kropp och ekonomisk framgång.

Genom slarviga rapporter och dåligt genomförda analyser har sådant som att en positiv stödgrupp ökar möjligheterna till tillfrisknande från bröstcancer fått fäste. Som Ehrenreich påpekar – stressfrihet är inte detsamma som entusiasm.

Positivitetskulten må ha en air av vältränad modernitet; den har ändå uppenbart frånstötande tankegods från gammalreligiöst strafftänkande i sig. I en svensk kontext är det uppenbart för de flesta att det är fel när en karismatiskt kristen kopplar ihop cancer med djävulen eller onda tankar. I det perspektivet är det mycket sorgligt att de sekulära varianterna av individuellt skuldbeläggande inte har mött samma massiva motstånd.”

Sant!

”När slutsatserna om bröstcancerpepp har reviderats, har ett visst antal sjuka kvinnor redan marinerats i idéer om att cancern är en enorm tillgång i livet, för den som bara orkar ta sig i kragen och hjälpa cellerna med en affirmation eller två.”

Mustafa Can reagerar kraftigt emot ”Att välja glädje” och det kan man läsa om i ”Fri att välja lycka även när livet är skit”. Om denna kan man läsa::

”Mustafa Cans vän har en livskris och får en bok av god vän, att läsa och må bättre av. Men resultatet blir det motsatta.

Boken är en mycket omtyckt självhjälpsbok och långt ifrån ensam i sitt slag.

Efter att ha vadat runt i självhjälpsträsket skådar Mustafa Can en yrkeskår av så kallade coacher vars främsta mål är att hitta de svagaste för att kränga sina tjänster och produkter, ett samhälle som helt svalt säljknepet och en människosyn som i praktiken innebär att den som inte, just för tillfället, är maximalt lycklig har valt sin olycka själv.”

Kan inte hålla med honom mer! Och vilken kompetens har egentligen dessa hjälpare och coacher? kan de göra mer skada än nytta för människor som verkligen behöver hjälp? Och folk betalar för denna skit!

Att välja glädje

Can skriver så oerhört bra:

”Boken, som har sålts i över 500 000 exemplar, heter ‘Att välja glädje’ och är skriven av filmregissören Kay Pollak, som dessutom varit en av Sveriges mest anlitade föreläsare inom personlig utveckling i över 20 år.

Titeln säger det mesta och Pollak basunerar ut sitt kärnbudskap om och om igen. ‘Hur du väljer att reagera på omständigheterna – det valet är endast ditt’. Du kan påverka och forma verkligheten endast genom att tänka rätt. Varför välja lidande, när du kan välja glädje?

Efter att ha läst boken surfar jag i flera dagar och nätter runt på nätet. Att försjunka i självhjälpsindustrin med alla dess coacher, motivationskonsulter, själsliga terapeuter, managementteologer et cetera är att störta ner i Mörkrets Hjärta.

Allting låter mer eller mindre som Kay Pollak. Det finns en Gud – och det är det egna Jaget. Vi lever i en värld där möjligheterna är obegränsade. Om du tycker att livet suger både vardagligt och själsligt är du en ofullständig människa i behov av förlösning. I detta lyckotillstånd, som utmålas med lätta penseldrag, finns inte plats för svaghet.

Jag kommer att tänka på Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman ‘Du sköna, nya värld’, där det i en gudsförgäten framtid inte finns gamla, sjuka eller olyckliga människor. I denna sorglösa och okomplicerade tillvaro där allt kretsar kring lyckomaximering, är drogen Soma botemedlet mot alla typer av obehagliga känslostämningar.

De är otaliga i självhjälpsbranschen som lockar med en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd. De är vår tids Soma som ska förvandla världen till en njutningsmaskin.”

Exakt vad den belgiske terapeuten Paul Verhaeghe skriver om i sin bok ”What About Me? the Struggle For Identity in a Merket.based Society”, en bok som bottnar i lång terapeuterfarenhet och hur de problem hans klienter idag kommer med jämfört med tidigare.

Eftersom varje dilemma i livet utmålas som en valsituation, eftersom kraften finns inom dig och alla har samma möjligheter till framgång och lycka finns egentligen inga pressade tidsscheman, inga alltför krävande chefer eller snåla företagsledare eller dåliga arbetsplatser.

Vad är sexistiska lektorer och främlingsfientliga bostadsförmedlare, eller stökiga grannar och våldsamma partners, eller ohederliga snutar och övernitiska tjänstemän mot en dos positivt tänkande?

Har du blivit bedragen, har du utsatts för sexuella övergrepp, har du 40 år av övervikt och mobbning eller sju år av arbetslöshet och magsår på livskontot, har du förlorat ditt barn, din partner, din närmaste vän, din förälder, är dina nätter en enda pinande skymning av ångest och vrede, tränger självmordstankarna sig på – vänd dig då till själarnas marknad och gör som de livsstilsglada frälsningsterapeuterna: skapa din egen verklighet.”

Läs hela artikeln! Den är oerhört bra och tänkvärd!

I artikeln ”Barbara Ehrenreich synar positivt helvete” kan man vidare läsa:

”…flera entusiastiska recensioner i svensk press, tar spjärn mot den flodvåg av självhjälpsböcker, livsstilsguruer och jobbcoacher som predikar att ansvaret för framgångar och motgångar i livet vilar på dig själv och ingen annan.

– Medlidande och sympati blir onödigt enligt denna ideologi. Problemet är att de samhälleliga orsakerna till att vissa människor far illa då osynliggörs medan offret skuldbeläggs.”

Ja, sant! Och samtidigt får vi inte känna oss som offer! Nej visstja, vi skulle ju tänka positivt! Och om vi är just positiva till naturen, är väl bara att vara tacksam för! Att påtvinga andra detta är, ja… Även de mest positiva kan råka ut för sorg och kris?

”Det positiva tänkandets profeter hävdar att alla människor befinner sig bara några tankebanor bort från ofantlig rikedom [alternativt lycka}./…/

Men är det inte bra att försöka vara ­positiv och lycklig även i motvind?

– Förväxla inte positivt tänkande med att vara lycklig. När man väl sätter i gång med projektet att ständigt vara positiv är det inte lätt att bli lycklig. Det innebär ett ständigt undersökande av sig själv: Är jag för negativ nu? Hur ska jag bekämpa mina negativa tankar? Sedan är jag övertygad om att strävandet efter lycka fordrar verkliga förändringar i levnadsvillkoren för många människor. Att inte behöva vara fattig till exempel, eller att få en sjukvårdsförsäkring.”

Istället för att bara vara. Något moralistiskt över hela detta positivt-tänkande-påbudet! Ja, medlidande och sympati riskerar de att försvinna? Hur hanterar dessa positiva tänkare människor omkring dem som kanske är deprimerade? KAN man tänka bort en depression? Kan man tänka bort sorg och ledsnad? Ska man det?

”Barbara Ehrenreich utsattes för tvångsglädjekulturen första gången när hon drabbades av bröstcancer. Då fick hon höra att en positiv inställning skulle besegra sjukdomen och att cancern rent av kunde betraktas som en gåva, en möjlighet till karaktärsdaning./…/

– Det är ett system för social kontroll, som ser till att det inte uppstår några klagomål. I USA kan en ”dålig attityd” räcka som skäl för att bli av med jobbet. Och vad är en dålig attityd? Ja, att klaga på lönen. Eller att nämna ordet fackförening.

– Det är intressant att det fanns en liknande social kontroll i Sovjet­unionen. Om man var negativ och pessimistisk i Sovjetunionen stämplades det som ”defaitism” och var kriminellt. Det är alltså inget exklusivt drag för just kapitalismen, utan handlar om hur man kontrollerar stora folkmängder, säger hon.

I dag är en av åtta amerikaner ­beroende av matkuponger för att överleva. Hur har du märkt av de ­förändrade levnadsvillkoren i USA ­efter finanskrisen 2008?

– Det skrivs extremt lite om nyfattigdomen i amerikansk press. Men jag gjorde en reportageserie för New York Times 2009 och stötte då på folk som jagade ekorrar och tvättbjörnar för köttets skull. Inom medelklassen flyttar vuxna barn tillbaka till föräldrahemmet och inom arbetarklassen flyttar det in en familj i varje sovrum.

– Samtidigt har de allra rikaste kommit ut ur krisen med ännu mer ­pengar, bland annat eftersom Obama bestämde sig för att fortsätta med Bushs räddningsaktion av bankerna. Dessa dollarmiljardärer utgör en superklass som inte existerade för 20 år sedan. Men här kan man säga att det positiva tänkandet fungerar. Tillhör man superklassen är det på sätt och vis sant att man kan kontrollera världen med sina tankar: De får allt de tänker på, mer eller mindre automatiskt.”

Kan tanken försätta berg? Vilka är de eventuella negativa effekterna av positivt tänkande?

2 juli, 2015 § 7 kommentarer

Tankens kraft i all ära, men skulle vi behöva mer av folk som ifrågasätter fenomen i samhället? Som är kritiska? Allt går inte att lösa individuellt.

Läste om kurs på facebook om ”Hur attraktionslagen verkligen fungerar” arrangerad av TankeCoaching.

Sambon kommenterade detta i stil med att

”Ett sätt att skaffa sig jobb ifall man inte har något [att t.ex. starta coachingfirma, även om man inte har de adekvata kvalifikationerna, t.ex. i form av gedigen utbildning i psykologi för att kunna hantera det som eventuellt kommer upp hos ens klienter].”

Nej, jag tycker inte detta är så harmlöst. 😦  Negativa känslor liksom alla andra känslor finns där för att tala om något för oss.  Vi kanske istället borde lösa våra eventuella problem tillsammans med människor med verkliga kvalifikationer.
Apropå videon se ”Police: Life-coach radio hosts commit suicide together.”

Sideffekter: enorma krav på människor, något jag skulle vilja blogga mer om!

Och allt ska lösas individuellt inte strukturellt. Man får heller inte prata politik i många sammanhang, men är inte allt politiskt?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin gurusreflektioner och speglingar II....