Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…

2 augusti, 2015 § 8 kommentarer

I artikeln ”Suicide in Campus and the Pressure of Perfection” kan man bland annat läsa:

Gregory T. Eells, director of counseling and psychological services at Cornell University, believes social media is a huge contributor to the misperception among students that peers aren’t also struggling.

When students remark during a counseling session that everyone else on campus looks happy, he tells them: ‘I walk around and think, ‘That one’s gone to the hospital. That person has an eating disorder. That student just went on antidepressants.’

As a therapist, I know that nobody is as happy or as grown-up as they seem on the outside.”

Och vidare:

”Where the faulty comparisons become dangerous is when a student already carries feelings of shame, according to Dr. Anthony L. Rostain, a pediatric psychiatrist on Penn’s faculty who was co-chairman of the task force on student psychological health and welfare. ‘Shame is the sense one has of being defective or, said another way, not good enough,’

Dr. Rostain said. ‘It isn’t that one isn’t doing well. It’s that ‘I am no good.’ Instead of thinking ‘I failed at something, these students think, ‘I am a failure.’/…/

‘America’s culture of hyperachievement among the affluent has been under scrutiny for at least the last decade, but recent suicide clusters, including the deaths of three high school students and one recent graduate in Palo Alto, Calif., have renewed the debate. ‘In the Name of College! What Are We Doing to Our Children?’ blared a Huffington Post headline in March.

Around the same time, the New York Times columnist Frank Bruni published ‘Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admissions Mania,’ which he was inspired to write after years of observing the insanity surrounding the process — not only among students but also their parents.

Numerous other alarms have been sounded over helicopter parenting, and how it robs children of opportunities to develop independence and resiliency, thereby crippling them emotionally later in life. These cultural dynamics of perfectionism and overindulgence have now combined to create adolescents who are ultra-focused on success but don’t know how to fail.”

Brunis twitterkonto.

Annonser

Perfekta människor och att inte vara politisk …

2 juli, 2015 § 2 kommentarer

9789163357091_large_mattillatet-praktisk-vagledning-for-dig-som-har-en-atstorningVäldigt intressant: ”Uppdrag: Självkänsla” på sidan ”Frisk&Fri – riksföreningen för ätstörningar”, apropå en artikel jag läste häromdagen (i högen av tidningar som samlats medan vi varit borta): ”Var går gränsen mellan ätstörd och hälsosam?” Ja, var går den? 

Där nämns boken ”Mattillåtet.” 

En enorm press på människor idag! Borde vi vuxna bidra till denna stress och press? Är det konstigt att barn reagerar/agerar? Som beskrivs i denna artikel.

Tar vi itu med grundproblemen egentligen? Eller bara symtomen? Disciplinerar” barnen t.ex.? Och framförallt individualiserar dem, bortser helt från eventuella strukturella fenomen, som enskilda individer har mycket liten makt att förändra? 

Och politik får man inte prata. Emil Jensen skriver så bra om detta i ”Detta är en helt opolitiisk krönika”:

”Jag sitter på en klippa vid Medelhavet och tänker att jag ska följa denna trend och försöka skriva en alldeles opolitisk dikt om det turkosa havet. Som om något var opolitiskt eller någonsin kan bli det.

Allt är politiskt. Och allra mest politiskt är nog det som ska vara ‘opolitiskt’.

När namnen på årets sommarpratare i P1 nyligen släpptes, betonades att urvalet var gjort för att det inte skulle ‘vara så politiskt i år’. Följt av opolitiska namn som Fredrik Reinfeldt, Alice Teodorescu och Karl-Petter Thorwaldsson.

Och enligt min egen logik skulle jag egentligen kunna nämna samtliga namn – för det är väl självklart politiskt när en person pratar i nittio minuter inför miljoner lyssnare och det är väl självklart politiska urval som påverkar vem som ska prata nittio minuter inför miljoner lyssnare. Och det är inget fel med det! Det verkar som att det i valet av värdar till exempel har funnits en viss tanke kring representation vad gäller ålder och kön. Och det är politiskt. Och det är bra.

Men det låter inte bra.

Senast på en avlägsen släktmiddag (både släkten och middagen kändes väldigt avlägsen) uppstod en diskussion om brott och straff följt av ett ‘Nä nu ska vi inte prata politik’ följt av ett samtal om prinsbröllopet. Det där skattefinansierade opolitiska eventet i lördags.

Såhär har det förstås alltid kunnat låta, men det låter ännu mer såhär i år.

Under hela min artistkarriär – och mitt privatliv med för den delen – har jag stött på den där skräcken inför att vara politisk. Ordet är tungt belastat och det är något tråkigt, fult och rentav lite farligt. Men i år har jag till och med fått det som en preferens när jag ska uppträda. ‘Och så helst inget politiskt, det kan vara känsligt här.’ Det är som att be ett barn att inte titta bakom en viss dörr. Och i det här fallet en väldigt öppen dörr.

För vi är politiska vare sig vi vill det eller inte. Inte minst som konstnärer. Även och inte minst i våra mest ‘opolitiska’ verk.

Skriver jag ännu en heteronormativ kärlekslåttext med en självömkande jagperson, så upprätthåller och reproducerar jag en samhälls- och relationsordning jag egentligen inte vill ha. I all oskuldsfullhet. Eller?”

Astrid Lindgren skrev att barn har en massa spring i benen. Barn svarar på oss vuxna och kanske bara på de signaler vi sänder ut, vilka kanske inte alltid är fullt medvetna för oss? Borde vi vuxna snarare reda ut vårt egna, om vi kan?

En kommentator till artikel länkad ovan (om gränssättning av barn) svarar så bra:

”Ett nyfött barn är och SKA vara en egocentrisk varelse; Mata mig! Värm mig! Skydda mig! Älska mig! Om alla barn från första början fick sina behov uppfyllda på SINA villkor, tror jag att färre skulle växa upp till sk ‘bortskämda’ barn för barn som får respekt, respekterar andra människor.

Som Astrid Lindgren sa: ‘Ge barnen kärlek, kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv’

För mig är sk ‘bortskämdhet’ likställt med att inte ha blivit sedd och älskad för den man är. Och en sak till! Barn LÅTER! Surprise?”

Det tror jag är sant!

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin perfect peoplereflektioner och speglingar II....