Du följer väl avtalet? Eller?

20 mars, 2012 § 7 kommentarer

Daniel Ankarloo skriver i ”Du följer väl avtalet lille vän?”:

”… inkompetens görs till en dygd när kundrelationer och kontrakt ersätter medborgarskapets sociala rättigheter./…/

… i princip alla lösningsförslag rör sig inom marknadssystemets ramar. Privatiseringen tas för given. Det är den som via övervakning ska garanteras.

Jag menar att idén att ‘konkurrens ökar välfärden’ är helt förfelad. Men jag lämnar det just här.

I stället vill jag påpeka ett centralt men föga uppmärksammat faktum: konkurrens inom välfärden institutionaliserar en ny ‘misstroendekultur’ ”

Och det är oerhört skrämmande! Ja, hur var det nu med tillit och samhällsliv???

”Då välfärd byggd på medborgarskap hos klienterna, och professionella tjänstemän som utförare, ersätts med en kundrelation styrs välfärden inte längre av lagarna och det professionella omdömet utan av kontrakten och amatörerna.

En offentlig sektor av välfärdsproduktion i egen regi ersätts med en stat som desperat försöker övervaka välfärdsproduktion i andras regi. För att detta ska fungera krävs en övervakningsstat av närmast DDR-mått [!!!].

För några månader sedan kunde man läsa: ‘Kommunerna har det största ansvaret för den senaste tidens vårdskandaler, anser Demensförbundet.’ I tidningen Veteranen (111207) [se också Fri att välja hemtjänst hon inte vill ha]gavs en förklaring:

När Jannis Avramidis fann sin pappa vanvårdad på ett boende valde han att granska vårdavtalet mellan kommun och utförare.

– Det var på tio sidor och väldigt luddigt formulerat. När det gäller skrot eller CD-skivor så är avtalen ofta på flera hundra sidor, säger Jannis Avramidis till SVTs Rapport.

– Det står att vården ska vara god, bemanningen tillräcklig och kvalitén hög, men ingenstans finns det specificerat exakt vilka tjänster som ska levereras och hur kvalitén ska mätas. Man vet alltså inte vad det är man har köpt och hur man ska följa upp det man tror sig ha köpt.

För att råda bot på dessa missförhållanden har sedan Avramidis– avtalsjurist till yrket – tillsammans med Demensförbundet författat ett 80-sidigt kontrakt som skickats till Kammarkollegiet som grund för vidare upphandlingar enligt LOU.

Men, vänta nu! Måste man skriva 80-sidiga kontrakt för att kunna skilja vård från vanvård? Och om 80-sidiga kontrakt plötsligt nu är en förutsättning, hur kunde Sverige ha någon välfärd av kvalitet alls på den tid då inga kontrakt skrevs? Kan inte personalen längre skilja på vård och vanvård? Man hade hoppats att det vore medicinska kriterier hos professionen som garanterade vårdens kvalitet, inte juridiska formuleringar i kontrakt.

80-sidiga kontrakt är ingen lösning – bara förlängningen av en ren perversion.

Dem man skriver 80-sidiga kontrakt med är ju inte att lita på. Om verkligen Carema på fullt allvar inte kan skilja på vård och vanvård om det inte specificeras i 80-sidiga kontrakt, är det verkligen till dem vi vill överlåta omsorgen om våra gamla?”

Så sant!

”Det vore ungefär som att överlåta tillagandet av Nobelmiddagen till en kock som kräver 80 sidors specificering för att inse att Bullens pilsnerkorv inte är så smart att ha på menyn.

Men Carema kan naturligtvis skilja på kvalitet och vanvård.

De vet att vägandet av nedkissade blöjor inte är human vård – utan gnidighet. Problemet är inte att de inte kan förstå, det är att de – i vinstens namn – inte vill förstå, om inte avtalet tvingar dem till det.

Men ska verkligen organisationer som låtsas vara korkade om inte avtalet tvingar dem till motsatsen sköta vården, skolan och omsorgen i landet?

Välfärdspersonalen, de som verkligen kan, de vill också utöva sitt arbete utifrån professionell kunskap. Det är en fråga om yrkesstolthet och professionsetik.

En kirurg som misslyckats med en operation finner klen tröst i att patienten i alla fall avled avtalsenligt. En lärare kan knappast trösta sig med att studenternas allt sämre resultat i alla fall inte bryter något kontrakt. Men på konkurrensmarknaden får personalen inom verksamheterna i allt lägre grad ens låta det professionella omdömet styra arbetet.

I antologin Högskolan Bolognese (under utgivning våren 2012) vittnar ett antal universitetslärare om avprofessionaliseringen av yrket under Bolognaprocessens ok av strömlinjeformning. Och då är inte ens nedskärningar orsaken – utan intern konkurrens och de förvirrade påbud om ‘transparens’ som är en del av new public management.

I Evin Rubars dokumentär Vårdlotteriet visas hur läkare nu ser sig tvingade att inte följa principen om vård efter behov, att inte prioritera efter medicinska bedömningar. En läkare erkänner rakt ut att ‘alla prioriterar så att man tycker att helst vill man ha sådana [patienter] som har kort vårdtid [ … ]; en del patienter blir som Svartepetter [ … ] som man inte vill ha på sin avdelning, höll jag på att säga’.”

Och det är liknande saker som sker i amerikansk skola. Se tidigare inlägg. Man försöker inte sällan bli av med de elever som drar ner eller förväntas dra ner testpoängen, för man riskerar sitt jobb, att skolan läggs ner osv. om eleverna inte uppfyller testkraven!

Men de rika blir rikare…

Och företagen skär guld – om de kan…

Annonser

En stilla lördagsbetraktelse…

29 januari, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 30 och 31 januari, se slutet]

Min pojkvän berättade att en sommar under 60-talet jobbade hans pappa vid en liten sjö i amerikanska Midwest. Pappan höll på med sin doktorsavhandling och jobbade där med studenter och kolleger i något projekt för att under sitt forskande försörja en ganska stor familj. Sonen besökte pappan. Han minns sköna, lugna fisketurer i roddbåt på denna sjö. Kanske 25 år senare (runt 1990) besökte sonen, nu sen länge vuxen, denna sjö igen. Sjön var full av motorbåtar och jetskis och det fanns inte en lugn vik i hela sjön. Man tävlade om vem som hade den snabbaste båten? Snabbaste och starkaste och största?  Hela sjön kokade och friden var som bortblåst.

Idag undrar sonen:

”Varifrån fick alla dessa människor pengar att köpa dessa båtar för?”

Jag hade tidigare berättat om britten George Monbiot som i en artikel skrivit att det inte är de fattiga (eller överbefolkning) som orsakar miljöförstöringen, utan rika. Monbiot skriver i denna artikel om de (super)rika som har enormt bränsleslukande motorbåtar nere i Medelhavet där de försöker bräcka och imponera på varandra med vem som har den snabbaste båten. Monbiot skriver bland annat:

“While there’s a weak correlation between global warming and population growth, there’s a strong correlation between global warming and wealth. I’ve been taking a look at a few superyachts, as I’ll need somewhere to entertain Labour ministers in the style to which they’re accustomed. First I went through the plans for Royal Falcon Fleet’s RFF135, but when I discovered that it burns only 750 litres of fuel per hour(5) [denna yacht drar 750 liter bränsle/timme] I realised that it wasn’t going to impress Lord Mandelson. I might raise half an eyebrow in Brighton with the Overmarine Mangusta 105, which sucks up 850 l/hr(6). But the raft that’s really caught my eye is made by Wally Yachts in Monaco. The WallyPower 118 (which gives total wallies a sensation of power) consumes 3400 l/hr when travelling at 60 knots(7). That’s nearly one litre per second [nästan en liter per sekund, högsta hastigheten är 110 km/timme]. Another way of putting it is 31 litres per kilometre(8) [31 liter per kilometer].

Of course to make a real splash I’ll have to shell out on teak and mahogany fittings, carry a few jet skis and a mini-submarine, ferry my guests to the marina by private plane and helicopter, offer them bluefin tuna sushi and beluga caviar and drive the beast so fast that I mash up half the marine life of the Mediterranean [och köra så fort att att jag mosar hälften av det marina livet i Medelhavet]. As the owner of one of these yachts I’ll do more damage to the biosphere in ten minutes than most Africans inflict in a lifetime. Now we’re burning, baby.

Someone I know who hangs out with the very rich tells me that in the banker belt of the lower Thames valley there are people who heat their outdoor swimming pools to bath temperature, all round the year. They like to lie in the pool on winter nights, looking up at the stars. The fuel costs them £3000 a month [ca 32 000 svenska kronor per månad för att värma upp poolen året runt] . One hundred thousand people living like these bankers would knacker our life support systems faster than 10 billion people living like the African peasantry. But at least the super wealthy have the good manners not to breed very much, so the rich old men who bang on about human reproduction leave them alone.

In May the Sunday Times carried an article headlined ‘Billionaire club in bid to curb overpopulation’. It revealed that “some of America’s leading billionaires have met secretly’to decide which good cause they should support. ‘A consensus emerged that they would back a strategy in which population growth would be tackled as a potentially disastrous environmental, social and industrial threat.'(9) The ultra-rich, in other words, have decided that it’s the very poor who are trashing the planet. You grope for a metaphor [du famlar efter en metafor], but it’s impossible to satirise.”

Igår när jag skulle lämna friskolan där jag jobbar på fredagar (där det finns ganska få p-platser) kom jag inte ut, därför att en STOR röd stationsvagn blockerade vägen. Jag var på språng till nästa skola. Gick in i skolan igen för att försöka hitta ägaren till bilen så jag kunde fortsätta till nästa arbetsplats. Det var en mamma som parkerat familjens enorma bil där. Hon såg måttligt road ut över att måsta flytta bilen. Och gjorde inte minsta ansats till att be om ursäkt eller undra om hon möjligen ställt till besvär.

Jag berättade detta också för min pojkvän. Och lade till att även om inte mina föräldrar var perfekta så var de definitivt inte snobbiga eller hade behov av att skylta med sin (relativa) status genom att ha STORA bilar (det fanns kanske heller inte så många sådana då?) i den mest påkostade varianten av dem, trots familjens storlek (sex barn). Inte ens när de gick i pension. Eller att på annat sätt hålla på och skrävla med vare sig det vi hade eller skolprestationer. Något ingen gör ens idag…

Vad drar de där åbäkena till bilar i form av bensin? BEHÖVER man så stora bilar? Eller är de bara för att man har behov av att hävda sig? Är man inte tryggare i sig så man måste hävda sig med de största ägodelarna?

Tillägg på kvällen: Se Daniel Suhonen i ”Vägvisaren – Daniel Suhonen om professorn som sjunger [ursprungliga] socialdemokratins lov” samt ”Sven-Eric Liedman: Hets! En bok om skolan”:

”Det är alltså tydligt att Sven-Eric Liedman har givit upp om politikerna. Skulle jag ändå få rekommendera en lösning på grundskolans problem, kan den sammanfattas såhär: Låt företagsledarna åter få bli rektorer, socialassistenterna åter lärare, och tvinga kunderna att ta ansvar för sina barn och bli föräldrar igen.

Vad dagens skolpolitiker bör få bli kan jag däremot inte svara på. Men vad som helst, bara inte skolpolitiker.”

Tillägg 30 januari: nyabrittas skriver om ”Nya vindar i samhället, ny typ av TV. Osmakligt!” Se Badlands hyena i ”Gå ner till affärerna, Maud” (Get down to business! ;)) och få dig ett gott skratt.

Tillägg 31 januari:

Nej, dagens elever ska inte formas till medvetna och kritiskt tänkande människor (eller snarare tillåtas vara det från första start i livet och sen fortsatt i skolan och samhället). De ska främst vara en lättrörlig vara på en kommersiell marknad.  Vi riskerar få en skola som mäter ytliga kunskaper? En nygammal skola växer fram, det politikerna kallar ”tänka nytt” fast det egentligen är att gå tillbaka till det gamla? Som Ulf Lundén skriver:

”Nu härskar idén om att skolan är en nyttig sak i livet som skall genomföras så fort som möjligt. Här finns inte utrymme för varken folkbildning och vuxenutbildning som dessutom var en av hörnpelarna i den progressiva nordiska välfärdsmodellen. Sven-Eric Liedman dömer ut den framväxande nygamla skolan som utbildningsministern (före detta yrkesmilitären) Jan Björklund kommenderat fram. Enkla slagord och ytliga resonemang går hem i TV och i braskande tidningsrubriker.

Sven-Eric Liedman efterlyser ett fördjupat kunskapsbegrepp, något som omfattar människans personlighet. Skolan borde syssla med förståelse, överblick och kritisk sans, menar Liedman och fortsätter:

’I framtidens skola måste betyg utdelas sparsamt och enbart som mått på mänsklig mognad och djupare insikt.’

Det handlar om en annan människosyn i grunden. Nu tror man att piskor och morötter (betyg) är den enda vägen till kunskapens källa. Då förnekar man det viktigaste – människans inre motivation. Slutligen; vi är med raska steg på väg mot ett allt hårdare klassamhälle. Det har nyliberalismen sett till. Den största utmaningen är – precis som Liedman påpekar – att försöka motverka en sådan samhällsutveckling i stort. Han skissar på en framtida skola 2030. Det förutsätter ett radikalt annorlunda samhälle än den som nu härskar. Det är framför allt barn och unga i fattiga förortsområden, i en marginaliserad landsbygd som mest av alla behöver massor av kunskap.”

Barn ska lära sig lyda och hålla tyst? Inte tänka själva eller ifrågasätta? Förmodligen på liknande sätt (kanske exakt samma) som de politiker var uppfostrade som nu sjösätter denna skola, liksom hur de var uppfostrade som inte ser vad denna skola kan innebära… Barn ska formas till nickedockor?

Vårt sociala arv och ojämlikhet…

17 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:

”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.

Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.

Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.

Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.

Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.

[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].

När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.

[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/

Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”

Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).

* de skriver (s. 209):

Barn som t.ex. har upplevt våld och övergrepp blir i högre grad övergripare och våldsamma när de når vuxenlivet.”

Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?

Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.

Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.

Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.

Tidigare inlägg under och efter valet.

Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.

Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.

Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.

Men inget är ödesbestämt.

Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:

”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.

Och det är precis det som är skrämmande.

Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.

Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”

Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:

”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.

Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.

Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.

Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.

Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.

Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.

Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.

Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.

Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.

Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.

Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”

Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:

”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.

Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.

C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!

Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”

Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?

Om jag-reform och miniräknare…

27 september, 2010 § 1 kommentar

Lyssna på Nina Björk om jag-reform och flitigt bruk av miniräknaren.

Jag har just läst i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (den amerikanska utgåvan av ”Jämlikhetsanden”) vad statusstress och -hets i de mest ojämlika samhällena leder till/ skapar.

Läs om ”The Evidence.”

Och läs Sofie Wiklund i ledaren ”Människor värderas efter plånboken:

”… det [är] viktigt att det kommer något vettigt ur Socialdemokraternas kriskommission. Partiet måste ställa sig frågan: ’Varför förlorade vi, och varför kom Sverigedemokraterna in?”

Och lösningen är inte att driva partiet åt höger.

Socialdemokraterna har en politisk ideologi som ska förankras och anpassas till verkligheten. Den ska inte förvrängas för att partiet ska vinna fler röster.

Det är dags att de socialdemokratiska partiföreträdarna går ut i verkligheten och pratar med undersköterskor, industriarbetare, hotellpersonal, skolelever, lärare, arbetslösa, ensamstående. Ja, så många som möjligt.

Det är dags att kliva ur kostymerna och lämna politikervärlden för att möta väljare som kan tala om vad de tänker. Varför de vänder Socialdemokraterna på riksplanet ryggen.

Den här gången måste signalerna tas på allvar. För den välfärd som Socialdemokraterna en gång byggt upp står på spel.

Moderaterna säger att det vill bevara välfärden. Det är inte sant. Partiet plockar bara bort skruvarna i välfärdens byggställning, så att det ger en illusion om att välfärden finns kvar. Men en dag kommer ställningen att rasa, eftersom inget håller ihop den.”

Och läs Göran Greider i ”Britterna visar vägen för krisande socialdemokrati”.

”Nu sätts det bortre parentestecknet för blairismen. Labour rör sig in i sitt idépolitiska hjärta, det som handlar om social jämlikhet.

I sitt vinnartal betonade Ed Miliband just detta: Den sociala jämlikheten är ett viktigt mål för hela samhället. Även de bättre ställda mår sämre i ett ojämlikt samhälle.

Hela den europeiska socialdemokratin befinner sig sedan många år i en djupnande kris. Senast var det svensk socialdemokrati som kraftfullt bevisade hur famlande rörelsen är.

Valet av Ed Miliband som Labours nye ledare är därför ingen intern brittisk angelägenhet. Det visar vägen för hela Europas krisande socialdemokrati.”

Läs också Klas Lundström i debattartikeln ”Konsten att döda ett parti”:

”Justitieministern, rättspolitikens ansikte utåt, [Beatrice Asd] kritiserade Lars Ohlys tal till partikamraterna under valvakan, i vilket vänsterledaren hade förkunnat att kampen mot extremhögern bör intensifierats, att även Sverige smittats av högervågen i Europa.

Om dessa ting gav Ask ingen kommentar, däremot sa hon besynnerligt nog att Ohly inte borde brösta upp sig med tanke på att SD fick fler röster än vänstern i valet.

Därefter yttrade hon nåt i stil med att SD och V fallit från samma träd.

Allianspolitiker har krattat rabatten för att göra SD och V till samma hot mot svensk demokrati utan att ledarsidor eller nyhetsreportrar ifrågasätter saken.

Har en ny politisk epok inletts där radikal miljöpolitik, klasskritik och strävan efter demokratisk ekonomi tillåts liknas med nyfascism och främlingsfientlighet?

Den som är snabb på att instämma i saken bör påminna sig om att moderata EU-parlamentariker (som Gunnar Hökmark) sitter i samma partigrupp som italienska nyfascister i Bryssel.

Moderater och sverigedemokrater gör inte blott gemensam sak mot vänstern, de dränerar även det politiska samtalet på än mer syre genom att påstå att den enda demokratin finns högerut [se om TINA – There is no alternative eller det finns-inga-alternativ-politiken].”

Vad vill egentligen moderaterna? Det är de ganska förtegna om? Men alla partier har en ideologisk grund som vägleder deras ställningstaganden…

13 september, 2010 § Lämna en kommentar


[Uppdatering på kvällen, se slutet av postningen].

Jo, jag tror Rune Blixt har rätt: skattesänkningarna som vi som arbetar lovas kommer snart att ätas upp på grund av andra höjningar som kommer att komma på grund av skattesänkningarna. Privata försäkringar kommer att bli mycket dyrare än ett gemensamt försäkrings- och trygghetssystem.

Se tidigare inlägg om att härska genom att söndra ”Om att dra isär grupper i samhället samt om arrogans i makten…”

Och när dessa extra pengar i plånboken har ätits upp vad har vi då kvar? Nej, inget annat än ett raserat trygghetssystem som kommer att drabba oss den dagen vi blir sjuka eller arbetslösa – eller både/och.

I ett allt ojämlikare – och brutalare – samhälle är vi alla förlorare, rik som fattig.

Jag tänker på fynden som presenteras i ”The Spirit Level” eller ”Jämlikhetsanden” om läs- och skrivkunnighet, som är lägst i de mest ojämlika samhällena… Men att folket är okunnigt och ”primitivt” rör inte högern i ryggen, kanske snarare tvärtom!?

Fast egentligen förlorar också de på ett samhälle med allt större klyftor. Och jag undrar om inte folk så småningom kommer att börja se och ifrågasätta, med allt vad det innebär (se länkat inlägg från annan blogg om ett sönderslitet samhälle kanske så småningom, samt debattartikeln ”Sverige håller på att slitas sönder”).

Människor i lägre medelklass och lägre (ja, kanske inte bara i lägsta medelklass heller) i USA ser inte med blida ögon på vad vissa tar i arvode för sina tjänster har jag förstått på min pojkvän apropå tandläkararvoden bland annat.

Se också tidigare postning om ”Skolprestationer i ett allt ojämlikare samhälle”.

I ledaren ”Vad vill moderaterna?” idag skriver Robert Sundberg:

”Vad vill partiet [moderaterna] med det svenska samhället?

Paradoxalt nog är det oklart.

Alla partier har dock en ideologisk grund som vägleder deras ställningstaganden i sakfrågor.”

Men detta talar moderaterna väldigt tyst om. Men hur var det nu?

Här är Mona Sahlin om vad som står på spel.

Det handlar inte om vare sig henne eller Fredrik Reinfeldt (som har goda inkomster), utan om dem som är arbetslösa och utförsäkrade.

”Det är politikens innehåll det här valet handlar om

Inte om våra karriärer.”

säger hon.

Sundberg skriver:

”Från 1900 till 70-talet hade Moderaterna sin grund i konservatismen. Därefter fick liberala, ja nyliberala, idéer en större betydelse för Moderaternas politik.

I båda ideologierna ska statens storlek vara liten. Därför ska få saker vara i offentlig regi, alltså statlig, landstingskommunal och kommunal. Det offentliga, statliga, ägandet ska vara litet. Skatterna ska vara låga och gå till en minimal statsmakt som sysslar med rättsväsende, polis, försvar och liknande som reglerar människors mellanhavanden, inte mer.

Inför valet 2002 ville moderatledaren Bo Lundgren sänka skatterna med 135 miljarder kronor. På grund av inflationen motsvarar det femton miljarder mer i dag. De som då var medlemmar i Moderaterna var med på denna politik. De utgör fortfarande en stor majoritet av Moderaternas medlemmar.

I valet 2006 utgjorde de väljare som hade röstat på partiet 2002 hälften av partiets väljare. De röstade på partiet igen eftersom de fortfarande gillade en skattesänkarpolitik för att minska statens storlek.

2003 blev Fredrik Reinfeldt moderatledare. Han hade varit med i partiet sedan 80-talet. Reinfeldt måste rimligen tycka om en utveckling av det svenska samhället som innebär att statens storlek minskar och att skattenivåerna sänks.

En sådan politik kallas konservativ eller nyliberal.

När Moderaterna nu i fyra år har lett den borgerliga regeringen har skatterna sänkts med hundra miljarder kronor. Det är två tredjedelar av det som partiet ville i valet 2002. Ändå sa Alliansen före valet 2006 att skattesänkningarna skulle bli på en lägre nivå än hundra miljarder.

Nu säger Alliansen att reformutrymmet kommande mandatperiod väntas bli 30 till 40 miljarder kronor. Det mesta av det vill Alliansens partier ha till sänkta skatter. Kanske blir det den övre summan och då har Moderaterna genomfört det som Bo Lundgrens moderater lovade 2002.

Det är inte konstigt, eftersom det i stort sett är samma personer som är moderata politiker och medlemmar nu som då.

De är på väg att genomföra en politik som ligger i linje med nyliberal ideologi. Fast de marknadsför det som något annat.

50 procent av väljarna verkar nu vilja ha den politik som bara 15 procent röstade för 2002. De kanske inte vet vad Moderaterna vill, bara att Reinfeldt inger förtroende.”

Uppdatering på kvällen: följande är ett exempel på något som INTE skrivits eller talats inte om i media

”… de rödgrönas förslag om fastighetsskatten skulle kunna sänka hyran med 500 kronor per år för 40 procent av landets 2,3 miljoner hyresrätter.

Varför lade nyhetsredaktionerna nästan allt sitt spaltutrymme på en skattehöjning som drabbar 100 000 rika familjer, i stället för att rapportera om en skattesänkning som gynnar nästan en miljon hushåll?

Ur ”Pressen mot Sahlin”.

Skolprestationer i ett allt ojämlikare samhälle…

12 september, 2010 § Lämna en kommentar

Jag blev blev plötsligt nyfiken på vad ”The Spirit Level” säger om utbildning och läs- och skivkunnighet. En bok som legat i stort sett oläst sedan jag köpte den av Amazon i USA strax före jul.

Sjunkande skolprestationer (framförallt bland invandrare) i Sverige kan denna bero på en ökande stress (rörigare och oroligare hemma hos fler), ökande segregation beroende på uppsplittrad skola, alltmer segregerat boende och ökande och ökande ojämlikhet, med ökande statusjakt?

(Här debattartikel om ”Friskolor utan vinstintresse”).

Wilkinson och Pickett skriver på s. 174 i min översättning litet fritt från engelskan att de skandinaviska länderna och Japan, som varit de mest jämlika, presterar bäst vad gäller hälsa och sociala problem jämfört med USA och Storbritannien, så gör också de mest jämlika staterna i USA, som New Hampshire, Minnesota, North Dakota och Vermont jämfört med de mest ojämlika.

På s. 169 skriver de (i min översättning från engelskan) att

”… större inkomstskillnader verkar konsolidera den sociala strukturen och minska chansen för rörlighet uppåt. Där det är större olikhet vad gäller utkomst så är lika möjligheter ett påtagligt mer avlägset framtidsperspektiv.”

Och se hur det är i Sverige och Stockholm – t.ex.

Min pojkvän i USA skickade länk till artikel om gängvåld i Chicago.

Varifrån kommer ilskan och vreden och våldet? Och hur kommer man tillrätta med det? Genom mer av samma, dvs. hårdare tag eller genom föräldrautbildning, upplysning till föräldrar, samt andra åtgärder (politiska, som syftar till att INTE öka ojämlikheten i Sverige och minska den i länder som USA och stater som Illinois, Alabama, Mississippi osv.)?

Ganska ironiskt (i min översättning från engelskan):

”Till skillnad från jämlikhet i sig själv, så värderas jämlikhet i chans av hela det politiska spektrumet – åtminstone i teorin.

[Men] Även om de inte gör något aktivt för att befrämja social rörlighet så skulle ganska få politiker ta öppen ställning mot lika möjligheter.” (s. 157).

Men hur är det med lika möjligheter ens i Sverige idag? Och hur blir det med dessa i framtiden?

Men inget är ödesbestämt som bland annat Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet. Frihet och livschanser i framtidens Sverige.”

fler och fler områden verkar man ifrågasätta stor ojämlikhet… Forskaren David A. Moss vid Harvad Business School råkade lägga två olika grafer över varandra (se bild ovan), en som kartlägger finansreglering (och avreglering) och bankkrascher och den andra som visar trender i inkomstojämlikhet något en kollega till honom hade föreslagit.

Se tidigare postning.

Och återigen, Wilkinson tycker att det är märkligt att en liten del (???) av den politiska högern i Sverige (som Stefan Fölster) inte snarare är stolt över den tradition vi har i Sverige samt över att utgöra ett exempel för andra länder!

”Våra resultat har accepterats av framträdande politiker i alla de största politiska partierna i Storbritannien, däribland David Cameron, ledare för de konservativa. Det tycks råda allmän enighet om att ojämlikheten i Storbritannien är alldeles för hög och att den bör reduceras”

säger Richard Wilkinson i länkat svar till Fölster.

Wilkinson och Pickett skriver i kapitlet om utbildningsprestationer (kapitel 8):

”Över hela den utvecklade världen och över hela det politiska spektrumet, så håller alla med om betydelsen av utbildning. Det är bra för samhället, som behöver de bidrag och den ekonomiska produktivitet, för att inte nämna skatt – som kommer från en skicklig arbetskraft och det är också bra för individer.

Människor med mer utbildning tjänar mer, är mer tillfredsställda med sitt arbete och sin fritid och det är mindre sannolikt att de blir arbetslösa, kriminella, det är mer sannolikt att de frivilligt erbjuder sin tid och röstar i val./…/

Även om bra skolor gör skillnad så har familjebakgrunden det största inflytandet. I en rapport angående utbildningens framtid i Storbritannien så beskriver Melissa Benn och Fiona Millar hur:

’Ett av de största problem som brittiska skolor går till mötes är gapet mellan rika och fattiga och den enorma skillnaden i barnens hembakgrunder och det sociala och kulturella kapital de tar med sig till utbudet vad gäller utbildning [educational table].’

Barn presterar bättre om deras föräldrar har högre inkomster och mer utbildning själva och de presterar bättre om de kommer från hem där de ett ställe att [ostört] studera, där det finns referensböcker och tidningar och där utbildning värdesätts.

Så varför presterar missgynnade barn mindre bra och går miste om den myriad av fördelar som utbildning ger, hur bra än skosystemet är, när alla utvecklade samhällen tar ställning för utbildning och likhet i möjligheter (åtminstone i teorin [ja, just det!])?”

De skriver (s. 105) att internationella utbildningspoäng [educational scores] är nära relaterat till inkomstojämlikhet. Mer ojämlika samhällen och mer ojämlika stater (i USA) har sämre utbildningsnivåer [educational attainments] och dessa relationer är starka nog för dem för att de ska vara säkra på att de inte beror på chans eller slump.

Läs- och skrivkunnigheten är lägre i de mer ojämlika samhällena och högst hos bland annat oss i skandinaven.

Poängen är i betydande grad lägre i stater med bredare inkomstolikheter. Fler barn faller ur skolan i mer ojämlika samhällen. Men de påpekar att fattigdom och ojämlikhet har oberoende effekter. Fattigdom förklarar inte ojämlikhetens effekter menar de. Som jag förstår det så betyder det att fattiga i ett jämlikare samhälle presterar bättre än i ett med stor ojämlikhet.

Att avhopp eller att falla ut ur skolan begränsas inte bara till de fattiga skriver de också.

Data visar att även om dina föräldrar är välutbildade – och alltså antagligen har högre status – så gör samhället du lever i ”en viss” skillnad.

Men för dem längre ner på den sociala stegen som har mindre välutbildade så gör det definitivt en mycket större skillnad.

Wilkinson och Pickett skriver vidare (s. 110 och framåt) om inflytandet av ojämlikhet på kvaliteten i familjeliv och relationer.

Social ojämlikhet i tidig barndomsutveckling är befäst redan innan formell utbildning startar.

Man vet en massa idag om betydelsen av de tidiga åren för senare utveckling (och här handlar det inte om träning eller drillning utan om något helt annat, jag tror att det handlar om att bli respektfullt bemött för att uttrycka det kortfattat).

Lärande börjar redan vid födseln och de första åren är kritiska för hjärnans utveckling. Detta tidiga lärande (om sig själv och världen inte minst) kan bli förstärkt eller hämmat genom omgivningen i vilket ett barn växer upp.

Studier i Storbritannien visar att barn från missgynnade bakgrunder redan vid tre års ålder var upp till ett år efter barn som kommer från privilegierade hem.

Naturligtvis så finns det undantag! Som alltid. Men rent generellt tror jag att det Wilkinson och Pickett skriver stämmer. Jag tror också att barn från mer privilegierade hem kan vara väldigt stressade, men av något annorlunda anledningar, vilket i sin tur påverkar t.ex. skolprestationer och senare liv. Och i ett mer ojämlikhet samhälle så blir denna stress större också för dem precis som för alla andra.

Men det finns alltid ”hårdingar” som klarar sig och slår sig fram trots sin bakgrund (vare sig den är privilegierad eller inte). Somliga har frågat sig om t.ex. kliniska psykologer egentligen är lämpade för sitt jobb, trots goda prestationer i skolan. Undersökningar indikerar att fler där än i andra yrkesgrupper lider av (mildare former av) autism (men jag tror att autism ”inte bara” har biologiska orsaker).

Absolut nödvändigt för tidigt lärande är en stimulerande social omgivning. Babyar och små barn behöver vistas i omhändertagande och mottagliga/tillgängliga/lyhörda omgivningar. De behöver bli talade med, älskade och ”samspelade” med. De behöver möjligheter till lek, att prata och utforska sin värld och de behöver bli uppmuntrade inom säkra ramar, hellre än begränsade i sina aktiviteter och bestraffade.

Den generella kvaliteten i sociala relationer är lägre i mer ojämlika samhällen. Det är ju inte svårt att föreställa sig att livet i ett mer hierarkiskt, samhälle som i högre grad präglas av misstro människor emellan (se hur politiker ger samhälleligt bifall och spelar ut människor mot varandra genom att prata om samhällsbärare och fuskare osv., och vi låter oss spelas ut?) kan påverka intima relationer i hemmet och familjeliv.

Och våld i hemmet (fysiskt och psykiskt), föräldrars psykiska ohälsa, brist på tid och resurser kommer alla tillsammans påverka barnets utveckling.

Man har visat i USA att counties (varje delstat är indelat i ett antal counties) som hade den största ökningen i inkomstojämlikhet också var de counties som hade den högsta skilsmässofrekvensen. Man lever där under större press och stress vilket frestar på nära relationer. Jag tror att stora skillnader i inkomster och ekonomiska tillgångar sätter större press på ALLA i ett samhälle. Både fattig som rik. Frågan är om någon egentligen vinner på detta. Och i så fall hur mycket.

Barn som lever i låginkomstfamiljer upplever mer familjekonflikter och familjesplittring (undra på det gängvåld i en stad som Chicago, som man kan läsa om i länk ovan) och det är mer sannolikt att de blir vittnen till eller att de själva upplever våld, liksom att de bor i områden som är överbefolkade, bullriga (både natt och dag) och bor i undermåliga bostäder. Undra på om det påverkar ens skolprestationer!

Wilkinson och Pickett påpekar dock (s. 111) att det, än en gång, är viktigt att notera att svårigheter i relationer och föräldraskap inte begränsas till de fattiga. Nej, sannerligen inte.

Om skatterna sänks ännu mer för oss som har jobb vad innebär det? Se vilka som tre som är de i särklass största utgiftsposterna för stat och kommun.


Här är länk till artikel nämnd strax ovan ”An Ounce of Prevention – Financial regulation, moral hazard, and the end of ‘too big to fail’.”

Se Melissa Benn i “Building schools for the favoured” och “Free schools: not for turning” samt Fiona Milar bland annat i ”Free schools will benefit some children more than other” apropå förhållandena i skolan i Storbritannien.

Maktens arrogans…

10 maj, 2010 § Lämna en kommentar

Wanja Lundby Wedin skriver om jämlikhet i ”Viktigast att öka jämlikheten” att jämlikhet skapar ett bättre samhälle – ett samhälle med möjligheter (för alla).

Men den har också ett värde i sig, inte bara för att utjämna skillnader i villkor mellan barn som växer upp, utan också för att gemensamt och solidariskt utjämna skillnader som kan uppstå senare i livet.

Som ekonomisk trygghet vid arbetslöshet eller sjukdom, självklarheter i ett välfärdssamhälle.

”En ökad inkomstspridning innebär att det är fler kvinnor än män som halkat efter och fler arbetare som förväntas nöja sig med lägre lönepåslag./…/

Vi accepterar inte en utveckling där klass, kön eller ursprung bestämmer vem som ska vara vinnare eller förlorare i lönekampen.

Vi vet att det inte är förutbestämt att ojämlikheten ska öka. Det finns alternativ till den borgerliga politiken, en aktiv politik som ger jobb och motverkar skadeverkningarna av arbetslösheten, en politik som ger oss framtidstro.”

I ”Rapport från ett fattigt Sverige – klyftorna har ökat mellan landets hög- och låginkomsttagare” kan man läsa:

”Människor har tappat greppet. Att hela tiden vara rädd och orolig för att man inte ska klara sin ekonomi är inte hälsosamt./…/

Runt om i landet vittnar kyrkans socialarbetare om hur allt fler slås ut när arbetslösheten stiger och trycket från samhället ökar./…/

När människor väl har trillat mellan stolarna upplevs möjligheten att ta sig upp igen som väldigt liten.

I en färsk rapport, Kommunals medlemmar och den globala utmaningen, bekräftas bilden av ett Sverige med allt tydligare klyftor mellan landets hög- och låginkomsttagare.

Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar./…/

För anställda i kommuner och landsting var 2009 det tuffaste året sedan mitten av 90-talet.

Nedskärningarna har bland annat lett till att färre offentliganställda får göra mer med mindre resurser samtidigt som behoven ökar. Heltider blir deltider, korttidskontrakten förnyas inte och löner fryses./…/

Det heter att alla måste ta sitt ansvar.

Men alla tar inte sitt ansvar.

Vi har redan låga löner, vi arbetar redan deltid.

Ändå är det vi som ska vara flexibla, vi som ska bjuda till och förstå att krisen gör att vi inte kan ställa krav på samma sätt, säger Malin Ragnegård, personlig assistent och fembarnsmamma.”

Maria-Pia Boëthius i ”Otrohet som affärsidé” skriver om media och undersökande journalistik (eller snarare bristen på sådan):

”Vid sidan av otrohetslarvet i den svenska medieutvecklingen finns det spännande, andra skeenden. I USA och Storbritannien har det skapats privata fonder för att finansiera undersökande journalistik, i Belgien står offentliga sektorn för finansieringen, ungefär som Författarfonden i Sverige.

Fria journalister kan söka finansiering för djupdykningar i våra sammansatta samhällen. De kan sedan publiceras i fria och alternativa tidningar eller på nätet, eller i friare radio och tv.

Och utmana mediekonglomeratens ’rapportering’. Betalningen är redan fixad – och inte av marknadens aktörer inom media, de som äger och hittills har fått lov att välja vilka ämnen de vill publicera.

En underbar utmaning mot etablerade medier.

I USA har flera tv-program gjort tittarna till vakthundar: ifrågasätt – eller emotsäg – pratskallarna i tv-sofforna! Kolla fakta, och berätta för oss – tv-kanalen – vad ni kommit fram till!

Tittardömet förvandlat till undersökande barfotajournalister, faktiskt helt nyskapande, ett resultat av internets interaktion.”

Carl Ström, Lars Beckman, Lisbeth Godin Jonasson, Malin Sjölander, Karina Folkesson och Jan-Olov Nordström, Svenskt Näringslivs regionchefer i den norra halvan av Sverige skriver om Svenskt näringslivs kommunranking i en oerhört tunn ”Alla ska med”.

Imorgon kommer visst Carl Ström med en replik på Robert Sundbergs ledare om denna ranking.

Behöver inte företagare också välfärd och dem som utför dessa tjänster? Gör inte de senare ett oerhört viktigt jobb de också? Bidrar vi inte alla till ett lands välfärd?

Om det blir som i USA, där folk betalar försäkringar själva i oerhört högre grad, så kommer vissa företagare att välja bort sjukförsäkring, att betala till en vettig pension. Unga tar chansen att INTE ta en sjukförsäkring.

Men i USA är man inte nekad akutvård, så många utnyttjar den möjligheten; åker in akut. I slutänden blir det i alla fall folk i gemen som får betala.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin spirit level/jämlikhetsandenreflektioner och speglingar II....