Om självförsköning – och också om att ojämlikhet urholkar solidariteten och ökar ensamheten …

26 december, 2015 § 11 kommentarer

”Istället för att vara blygsam börjar man skryta med sina prestationer och sin förmåga, överdriva sitt eget värde, nästan som en reklamkampanj”

skriver britterna Richard Wilkinson och Kate Pickett i pamfletten ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet.”

I ojämlika samhällen blir detta viktigt; att framhålla sig själv. Den sociala väven och solidaritet mellan människor slås sönder.

Se ”Egos Inflating Over Time: A Cross-Temporal Meta-Analysis of the Narcissistic Personality Inventory” eller ”Egon som pumpas upp med tiden: en cross-temporal meta-analys över narcissistismpersonlighetsförteckningen” (eller något i den stilen). Den här studien …

”… fann att nivåerna av narcissism har ökat över generationerna i 85 stickprov bland amerikanska studenter som avslutade 40-punktslistan rörande narcissistisk personlighet mellan 1979 och 2006 (totalt 16 475 studenter [??])./…/

Sålunda ligger nästan två tredjedelar av dagens studenter över medelvärdet från 1979-1985 vad gäller poäng för narcissism, vilket är en 30-procentig ökning.

Resultaten kompletterar tidigare studier som funnit ökningar gällande andra individualistiska drag som självhävdande, förmåga att agera, självkänsla [eller självöverskattning, egenkärlek] och utåtvändhet.” 

I ”Who Feels Inferior? A Test of the Status Anxiety Hypothesis of Social Inequalities in Health” eller ”Vem känner sig underlägsen? Ett test av hypotesen rörande statusängslan av ojämlikhet i hälsa” kan man läsa:

”The empirical association between income inequality, population health, and other social problems is now well established, and the research literature suggests that the relationship is not artefactual.

Debate is still ongoing as to the cause of this association. Wilkinson, Marmot, and colleagues have argued for some time that the relationship stems from the psycho-social effects of status comparisons.

Here, income inequality is a marker of a wider status hierarchy that provokes an emotional stress response in individuals that is harmful to health and well-being.

We label this the ‘status anxiety hypothesis’. If true, this would imply a structured relationship between income inequality at the societal level, individual income rank, and anxiety relating to social status.

This article sets out strong and weak forms of the hypothesis and then presents three predictions concerning the structuring of ‘status anxiety’ at the individual level given different levels of national income inequality and varying individual income.

We then test these predictions using data from a cross-national survey of >34,000 individuals carried out in 2007 in 31 European countries.

Respondents from low-inequality countries reported less status anxiety than those in higher inequality countries at all points on the income rank curve.

This is an important precondition of support for the status anxiety hypothesis and may be seen as providing support for the weaker version of the hypothesis.

However, we do not find evidence to support a stronger version of the hypothesis which we hold requires the negative effect of income rank on status anxiety to be exacerbated by increasing income inequality.”

Wilkinson och Pickett skriver s 26:

”Data visar att båda dessa mönster är i verksamhet [den första är att man saknar förtroende, har låg självuppskattning, är deprimerad och dukar under för känslor av underlägsenhet. Den andra, helt annorlunda, reaktionen är en sorts självförhävelse och narcissism. då man försöker framställa en positiv bild av sig själv]. 

Människor i mer ojämlika samhällen lider av mera statusoro på alla nivåer i den sociala hierarkin [vissa dukar under av underlägsenhet och andra överdriver sin betydelse]. 

De lider också i högre grad av depression och mentala sjukdomar [forskning har visat ökade nivåer av schizofreni i länder med inkomstojämlikhet]. 

Dessutom visar [alltså] amerikanska data att narcissism ökade under 1980- och 1990-talen, när inkomstskillnaderna ökade som mest.

Och människor ägnar sig mer åt vad psykologer kallar ‘själv-försköning’ i mera ojämlika samhällen.”

Man är mest intresserad av sig själv och måttligt intresserad av andra. Jag-först-störst-bäst! Vadå, intresserad av andra? Skönt att höra, för det är exakt så jag upplever det! Jag har varit med så länge och jobbat så länge så jag märker skillnaden, även här! I USA har jag också verkligen upplevt den! De har bara pratat om sig och sitt, inte varit intresserad av en annan …

Så om man inte trivs i detta samhälle, så är det troligen inte så konstigt!

Wilkinson och Pickett menar att denna statusängslan driver på konsumtionen och därmed förbrukningen av jordens resurser. Vi är inne i ett negativt ekorrhjul, som troligen kan vara svårt att bryta. Krävs enorm styrka att gå emot trycket och leva sitt egna liv: utan stort hus, stor bil, flera bilar, tipptopp allting.

De skriver också att i mer ojämlika samhällen sätter sig människor mer i skuld.

Och vi bidrar till allt detta genom att sätta våra barn i friskolor, anlita privata vårdcentraler och äldreboenden; icke-solidariskt verkande för allas bästa. Något vi alla förlorar på skulle jag vilja hävda.

Wilkinson och Pickett skriver i slutet om vad de tror skulle behövas för att bryta denna utveckling; bland annat att man t.ex. inte ska kunna sälja en vårdcentral och håva in massor med pengar.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin self-embellishmentreflektioner och speglingar II....