Ekonomisk jämlikhet verkar vara något som verkligen driver fram högre tillväxt…

8 april, 2017 § 1 kommentar

bigOriginal

Erik Sandberg skriver på s 154:

”I rapporter och uttalanden gör IMF nu upp med sin tidigare politik – kanske tydligast i rapporten Neoliberalism Oversold? Fonden varnar nu för åtstramningspolitikens skadeverkningar – inte minst i Europa efter eurokrisen – och förespråkar istället statliga lånefinansierade infrastruktursatsningar för att få fart på den ekonomiska utvecklingen.”

Enligt valutafondens forskningschef Jonathan Ostry:

”- Jag tror att den globala finanskrisen har lett till ett nytänkande på många håll./…/

En av de främsta slutsatserna av de diskussionerna, förklarar Jonathan Ostry. är att politiker och stater både kan och bör påverka den ekonomiska utvecklingen och styra den i betydligt högre grad än vad den dominerande åsikten under den marknadsorienterade epoken före finanskrisen.”

Får en fundering: bekvämt för politiker att kunna skjuta ansvar från sig på marknaden och slippa fatta kontroversiella beslut för ALLAS bästa?

Forskarna runt Ostry visade att det var …

”… en helt annan faktor som var den stora gemensamma nämnaren. ‘Delvis till vår förvåning visade det sig att jämlikhet i inkomstfördelningen utmärkte sig som en nyckelförklaring bakom ‘tillväxtmiraklen’ varaktighet’, skriver de i artikeln Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth

Ekonomisk jämlikhet verkar vara något som verkligen drev fram högre tillväxt.

-Ojämlika samhällen tenderar att ha en mer långsam tillväxt. Men vad som är ännu viktigare är att de tenderar att ha en skörare ekonomisk utveckling, alltså att deras tillväxtperioder tar slut fortare, förklarar Jonathan Ostry./…/

-Fradvis har bevisen vuxit sig starkare för att det är jämlikhet, snarare än ojämlikhet, som skyddar tillväxten./…/

Ett allt större överskott av pengar hos de allra rikaste [efter den globala finanskrisen 2008] hade under lång tid lett till en svällande finanssektor med fallande räntor [här refereras till USA], vilket gjorde att vanliga amerikaner med stagnerade inkomster kom att skuldsätta sig mer./…/

Den globala ekonomiska krisen har lett till en budgetkris som tyvärr också leder till en social kris i många länder.”

Ökade sociala spänningar, som ju inte gynnar nån.

s 174:

”.. de växande klyftorna i vår del av världen är inte i första hand ett fattigdomsproblem, utan ett rikedomsproblem.

Koncentrationen av privata förmögenheter riskerar att bli en belastning för hela landet, om vi ska tro den ekonomiska forskningen.

Argumentationen för ett mer omfördelande skattesystem behöver därför inte utgå enbart ifrån rättvisesynpunkter eller om idéer om skatt efter bärkraft (två historiskt sett vanliga argument). 

Vi kan istället resonera utifrån ekonomisk effektivitet.”

Ojämlikhet ger lägre ekonomisk effektivitet! 

”…de växande klyftorna ger en sämre ekonomisk utveckling och bidrar till instabilitet och finansiella kriser./…/

Ojämlikheten kostar oss svenskar väldigt mycket. Rent ekonomiskt. Helt bortsett från den sociala och politiska kostnaden./…/

…en återgång till ett mer omfördelande skattesystem skulle vara ekonomiskt effektivt, oavsett rättviseaspekten.

Ökad jämlikhet verkar helt enkelt gagna alla i samhället, i form av en totalt sett bättre välståndsutveckling. Även de rika skulle faktiskt kunna tjäna pengar på att betala mer i skatt.”

Annonser

Om konkurrens, valfrihet, empati…

29 november, 2016 § Lämna en kommentar


c

Se också ”Vi blir olyckliga av mer valfrihet”:

”Vårt samhälle styrs av idén att mer valfrihet alltid är något bra. Valfrihet leder till att vi kan leva som vi önskar. Men det förbättrar även ekonomin eftersom konkurrensen vässar alternativen. Det gäller oavsett om valfriheten gäller fler sorters tandkräm eller ökat antal inriktningar i grundskolan.

Ungefär så låter mytologin – men det är inte hela sanningen.

– Det finns en avtagande nytta med valfrihet, säger Anders Ekholm, vice vd för Institutet för framtidsstudier.

Lite valfrihet ökar oftast lyckan. Om det bara finns en sorts telefon så blir vi lyckligare när det i stället finns två att välja på, eller tre. Men när vänder det?

– Det finns tester med människor som köper sylt. Man blir mer positiv och köper mer sylt upp till en valfrihet på fem till sju syltburkar. Men blir det fler alternativ så köper folk mindre, säger Anders Ekholm.

Orsaken verkar vara att om det finns tjugo sorters syltburkar så känner människor att de behöver ta reda på mer information om vilka fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ. Till slut blir arbetsinsatsen övermäktig och man väljer helt enkelt att avstå.

Ett liknande samband finns med exempelvis pensionsfonder, när alternativen blir för många avstår vissa helt eller delvis från att välja. Och resultatet kan då bli en sämre pension vilket inte direkt ökar lyckan.

Anders Ekholm har studerat just valfriheten i pensionssystemet.

– Vi tittade på antalet val och sambandet var tydligt, de som inte hade gjort något val och var kvar i fonden för icke-väljare hade fått ett bra resultat liksom de som gjort väldigt många val, säger han.

Men övriga, som bara gjort några val och sedan tröttnat, var förlorare.

Enligt konsumtionsforskningen verkar det vara så att de insatta och engagerade väljer ‘bättre’ än övriga vilket intuitivt känns logiskt. Men baksidan är att mer valfrihet även leder till ökad ojämlikhet. Valfrihet i skolan leder med stor precision till skolsegregation, valfrihet i vården till ojämlik hälsa och så vidare.

Partier på båda sidor blockgränsen har sedan 80-talet sett ökad valfrihet, mer privatisering och snabbare avreglering som recept för en bättre fungerande välfärd. Och på vissa områden har det varit utmärkt.

Men på andra fungerar det inte, som privatiseringen av elnätet. Resultatet där är att priserna går upp trots att leveransen av el är densamma. Liknande erfarenheter finns från England där man privatiserat exempelvis vattenledningar. Det blir dyrare för konsumenterna när privata aktörer får monopol.

Dessutom har marknadslösningarna slagit helt fel på vissa områden. Ett aktuellt svenskt exempel är infrastrukturen. Bland andra SJ sprider inte direkt lycka och glädje omkring sig varje dag.

– Det är ju inte så att man är okunnig om hur man får tåg att gå i tid. Men staten verkar se det som att marknaden är bra till allt, även på områden där det uppenbarligen inte fungerar, säger Anders Ekholm.

Den stora frågan är hur vi har hamnat här?

Viktiga samhällsfunktioner som tåg, skolor, snöröjning och utbyggnad av fibernät är avreglerade och har till stor del slutat fungera. Ändå är de politiska lösningarna mer avreglering och ännu fler upphandlingar av nya utförare.

Fiber är ett bra exempel, det är avgörande för kommunikation, handel och utveckling. Men de bolag som sköter utbyggnaden täcker inte hela Sverige och inte ens alla hushåll i de kommuner där man lägger ut nätet. Hade vi byggt ut elnätet på samma sätt skulle en stor del av Sverige aldrig ha elektrifierats.

Lösningen är att vi måste bli pragmatiska igen, där marknaden levererar bra resultat är den en utmärkt modell. Men valfriheten har bara ett egenvärde till en viss gräns.

Sen blir vi alla olyckliga.”

e

Ensam är inte stark – individ och kollektiv behöver inte vara motsatser…

6 mars, 2016 § Lämna en kommentar

ensam är aldrig stark12734058_1127068797317972_4150029665164705410_n

I ”Sofie Eriksson om privatiseringar i välfärden – ‘Trappjäveln är också politisk ideologi!'” kan man bland annat läsa:

”En högerpolitisk hegemoni har skapat en upplevd naturlag att marknaden kan lösa samtliga problem i offentlig sektor, till exempel att hålla budget. Om detta stämde skulle välfärdens finansiering vara mer hållbar nu än någonsin, med tanke på hur mycket som privatiserats. Så är inte fallet. Vi är ljuvligt bekanta med ordet ‘sparpaket’.

Ideologi är helt enkelt ingen önskelista över nice prylar vi vill införa, där vi bockar av ‘så snart vi har pengar’, utan idéer om vilket slags samhälle vi vill leva i. Finansieringen av välfärden är en djupt ideologisk fråga. Att hävda att vi inte har råd är därför ett ställningstagande, inte en ursäkt. Det handlar om att prioritera.

Det duger inte att socialdemokrater förklara privatiseringar i välfärden med att diverse verksamheter går med underskott. För hur kan en privat aktör göra det motsatta, utan att tumma på något? Precis. Det är den ekvationen som sällan går ut.

1.Personalen får betala. Deltider, otrygga anställningar, delade turer./…/

2.Den demokratiska styrningen går i stort sett förlorad. Styrningen över verksamheten flyttas från demokratiskt förtroendevalda till företagsledningar./…/

3.Det blir svårare och dyrare att kontrollera att det går rätt till. Det genomförs visserligen ”kundenkäter” efter vilka man stoltserar med goda resultat. Alla som någon gång arbetat inom omsorgen vet att trivsel är viktigt, men långt ifrån det enda som utgör god kvalitet.

4.Det finns inget som visar på att det faktiskt blir billigare i längden. Är det inte lite ovärt, om vi inte ens kan vara säkra på detta? Se även punkt 5.

5.Kommunen får ta tillbaka verksamheten när det gått åt skogen. Det hände senast 2013 i Falu kommun.”

Man ville minska byråkratin och med detta så ”motiverades” organisationsförändring och nyliberal politik, men istället har byråkratin snarare ökat ytterligare. Vad kostar alla kontrollinstanser och vad innebär ökande administration för folk på golvet inte minst?

Kloka Sofie Eriksson, SSU Dalarna, skriver vidare:

”Istället för att privatisera välfärden, ställ krav på den egna förvaltningen.”

Nej, privatiseringar är inte lösningen! Och om sjukhuset, vårdcentralen, äldreboendet, skolan inte funkar så borde vi gemensamt gå ihop och förändra!

Och hur som helst borde inte vård, skola eller omsorg vara vinstdriven! Ger inga bra incitament och det är tveksamt om det gynnar befolkningen.

”Främst är detta ett resultat av en välfärd som generellt sett har alldeles för knappt med pengar. Det märks att sänka skatten med 140 miljarder kronor samtidigt som välfärdens resursbehov skenar, men vi löser det inte genom att ytterligare kasta ut flera av samhällets viktigaste verksamheter på marknaden. Förresten, tror inte du att skattesänkningarna var ideologiskt grundade? Snacka om att egentligen inte ha råd, va.”

I del 2 angående offentlig välfärd skriver Sofie Eriksson med rätta kritiskt om ”Sossar som privatiserar välfärden”:

”2007-2008, under borgerligt styre, privatiserades följande i Falu kommun:

·Ett gruppboende (LSS)

·Tre serviceboenden (LSS)

·En daglig verksamhet (LSS)

·Tre äldreboenden (Korsnäsgården, Daljunkaregården och Norshöjden)

Korsnäsgården och Norshöjden samt LSS-boendena drevs sedan av Carema men efter avslöjanden om grova missförhållanden i företagets verksamheter återgick flera av dessa 2013 till kommunal regi.

Ungefär samtidigt som LSS-boendena återtogs lades den personliga assistansen ut, detta under en mandatperiod (2010-2014) då S, V och Mp styrde kommunen. Privatiseringen av personlig assistans orsakade stora splittringar inom S, och resulterade även i ett brutet majoritetssamarbete med V.

Under 2015 privatiserades Korsnäsgården igen, och Temabo (som sedan tidigare driver Daljunkaregården och Norshöjden) tog över.

Det finns ett beslut från Omvårdnadsnämnden om att också privatisera hemtjänstdistriktet Tisken Väst, men endast en privat aktör kom under hösten in med ett anbud, vilket inte levde upp till kraven. Nu är frågan om kommunen ska sänka kraven, eller fortsätta ta ansvar för hemtjänstdistriktet själva.

Kommunen har, när det gäller äldreomsorgen, endast ett så kallat brukaransvar. Vilka är det som ser till att alla brukare får den goda omsorgen som kommunen måste garantera? Givetvis är det personalen.

När kommunen privatiserar släpper de arbetsgivaransvaret till privata företag och det märks./…/

Socialdemokratiska Arbetarepartiet har alltså företrädare som accepterar, föreslår och genomför politik som direkt försämrar villkoren för människorna som bär vår välfärd. Det rimmar inte särskilt väl med en ideologisk strävan mot jämlikhet som många av oss fortfarande förväntar sig ska genomsyra arbetarrörelsen. Hur kommer detta sig? Är det ett resultat av förhandlingar med övriga majoritetspartier?

Vi som tycker att det här är fel väg att gå kan göra två saker här. Antingen så lägger vi oss på marken och gråter över svunna tider, eller så reser vi oss och tar över.”

Respekt för individen behöver inte vara oförenligt med kollektivet! Ensam är inte stark!  Ja, som kvinna har jag blivit mästrad i politiskt sammanhang, av både man och kvinna. Inom S… Vadå, diskutera? Jag ifrågasatte om privatiseringarna bara var av godo och undrar fortfarande om nackdelarna. Inte minst vad gäller solidaritet och bry sig om varandra och inte BARA se om sitt eget hus.

Bengt Göransson (S) skriver en massa klokt i ”Se upp för välvilliga förmyndare.”

Amerikanska skoldebattören Diane Ravitch skriver om ”Vouchers for All” eller ”Skolpeng åt alla”:

”A reader in Arizona reports that a State Senate committee just passed legislation that would lift all limits on vouchers by 2020. Every Democrat and one Republican opposed the bill.

Why destroy public education? Since when did radicalism get confused with ‘reform’? True reformers want to improve institutions, not blow them up. True conservatives conserve community institutions that serve our democracy. The promoters of this scheme are radicals, not conservatives.

This is unfiltered rightwing ideology. No high-performing nation in the world has replaced its public schools with school choice. No voucher program in this country has produced impressive results. Every little church in the state will open or expand its school and hire uncertified teachers. This is not progress. This is stupidity.

Our reader adds:

‘It is likely to pass given the makeup of our legislature and its connections to ALEC. The only hope is that Governor Ducey will veto it. He is pro-privatization and under normal circumstances would likely sign the bill but his own proposed funding plan might be in jeopardy if he did so. That means that there’ a chance that he’ll veto it!'”

Och välfärdssatsningarna som regeringen aviserat riskerar gå till privata bolags vinster. S har bundit ris åt egen rygg.

Se vidare:

”Politiker ska ge fan i fattigas kylskåp”

”Krav på hårdare tag mot brottslighet är populism”

”Kritiken mot Dan Elisasson växer”:

”– Dels har vi Beatrice Asks styrning, sedan har vi managementproblemet och till sist är det valet av Dan Eliasson som rikspolischef. Han är relativt okunnig om polisen.”

Återigen tillsätts chefer utan kunnande, erfarenhet eller utbildning inom det område de ska chefa, med alla de problem som kan följa, inte minst för de anställda.

”Åter till fattigvården?”

”Varför är vi förvånade över att råkapitalismen ­tagit över bokbranschen också?

 

 

 

Villkor för företagare USA vs Sverige…

22 februari, 2016 § Lämna en kommentar

fattiga och rika

Sambon var småföretagare i USA hela yrkeslivet fram till han flyttade hit till Sverige.

Nyligen sa han något om att anställa folk. Arbetssökande frågar om:

”Are there any benefits?”

Dvs finns det några förmåner, i form av sjukvårdsförsäkring t.ex. Detta resulterade i några reflektioner hos mig:

Men alla behöver väl tillgång till sjukvård vid behov? Pengar till pensionen? Så om arbetsgivaren varken kan betala lön, så den man anställer kan ta dessa försäkringar själv (sjuk-, sjukvårds- och kanske t.o.m. arbetslöshetsförsäkring) – och samtidigt försörja sig på den lön man erbjuder – eller inte kan erbjuda ”benefits” (istället för en högre lön) hur blir det?

Vad för urval får den arbetsgivaren vad gäller arbetskraft? Hur motiverar det anställda att anstränga sig? Söker de som har bättre förutsättningar att göra ett bra jobb till andra arbetsplatser (där de kanske får både högre lön OCH förmåner i form av de försäkringar som här är allmänna fortfarande) och vilka finns då kvar för den företagare som inte kan erbjuda sina anställda vare sig särskilt hög lön eller diverse försäkringsskydd?

I Sverige måste arbetsgivare betala arbetsgivaravgift, det är inte så i USA, om jag förstått saken rätt. Och så här står det på wikipedia:

”Även om det är arbetsgivaren som administrerar inbetalningen innebär inte det att det är arbetsgivaren som bär kostnaden för den; detta avgörs av anpassningarna i ekonomin.

Under svenska förhållanden vältras kostnaden för avgiften främst över på löntagarna i form av uteblivet löneutrymme.

Om man betraktar arbetsgivaravgiften som en del av arbetskraftskostnaderna gör det ingen reell skillnad om det är arbetstagaren eller arbetsgivaren som administrerar inbetalningen.”

Att kunna erbjuda t.ex. sjukvårdsförsäkring som arbetsgivare innebär alltså en konkurrensfördel för den arbetsgivaren.

Och jag funderade vidare: vad innebär det för en arbetsgivare att dess anställda har ett gott skydd och trygghet? Att de får sjukvård när och om de behöver, att de har andra skydd?

Nu har man ”rabatter” för arbetsgivare vad gäller arbetsgivaravgifter, men vad har detta inneburit? Tillsammans med andra skattesänkningar så har det blivit mindre med pengar till skola, vård och omsorg? Vilket naturligtvis påverkar kvaliteten på allt detta? Samt också drivit på ojämlikhet i tillgång till t.ex. sjukvård. Och har ens dessa åtgärder (sänkt arbetsgivaravgift) genererat fler jobb – och således fler skattebetalare?

Hur ska vi finansiera vård, skola, sjukvård – och infrastruktur?

Sambon reagerade också när vi var på semester i USA och åkte från Indiana via Massachusetts till New York över ”the crumbling infrastucture”! Så såg det inte ut när han bilade runt som barn över hela USA på 50- och 60-talen när pappan jobbade på olika universitet där som lärare medan han forskade.

Och här är också ett exempel på social mobilitet neråt.

Om intäkterna till staten minskar så måste det ju påverka en massa annat?

Är lösningen privatiseringar, privata försäkringar och än lägre skatter osv? Hur ska vi finansiera allt detta? Vill vi ha ett samhälle med allt större klyftor och ojämlikhet? Vill vi inte att alla har tillgång till likvärdig skola, vård och omsorg? Att våra vägar och järnvägar fungerar? Att människor har det bra?

Vad för slags samhälle har detta skapat i USA (samt i Storbritannien)? Är det ett sånt samhälle vi vill ha?

Och återigen vad har New Public Management inneburit för vård, skola och omsorg? Är det lämpligt att driva dessa enligt näringslivsprinciper?

Och här kan man läsa om ”Arbetsliv i omvandling nr 2” av forskaren Anette Törnquist.

New Public Management – och avprofessionalisering av skola, vård och omsorg…

11 februari, 2016 § 8 kommentarer

NPMI

I rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar … Till nytta för vem?” kan man läsa på s 17:

Professorn i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, Magnus Sverke, säger:

‘Lönen är inte det viktigaste för att känna sig motiverad i arbetet, det handlar mer om meningsfulla arbetsuppgifter, en bra chef, trevliga arbetskamrater och att bli lagom utmanad av arbetet. Däremot kan en dålig löneutveckling lätt leda till att man tappar motivationen.’

Fenomenet individuella löner är relativt outforskat men inget visar att ekonomiska belöningar påverkar arbetsmotivation mer än marginellt.

Tvärtom pekar den forskning som finns på att individuella löner kan bidra till interna motsättningar och sämre erfarenhetsutbyte. Samarbete, som är viktigt för verksamheten, blir lidande.

‘Det finns ingenting i forskningen om team och arbetsgrupper som säger att individuella belöningar främjar laganda och gynnar arbetsgruppers produktiva förmåga’ skriver Nilsson/Ryman.

Symtomatiskt är att efter att individuella löner införts i offentlig sektor har man ökat åtgärder för att sammansvetsa grupper och få det sociala samspelet att fungera bättre, s.k. teambuilding. Ofta anlitas externa konsulter för just detta, vilket ytterligare driver upp kostnaderna.”

s 19:

”Eftersom NPM betraktar ledarskap som något fristående från kunskap om verksamheten var det typiskt att som Krokoms kommun välja en chef från det privata näringslivet i stället för en med erfarenhet av socialförvaltning. Byråkratiklassen och konsultbyråerna Ett viktigt argument för att införa NPM var att det skulle bli mindre byråkrati, men nu anklagas det för att få motsatt effekt./…/

Mätning och kontroll kräver en allt större andel administratörer. Statsvetaren Patrik Hall beskriver i sin bok hur denna managementbyråkrati sväller samtidigt som de som utför det egentliga jobbet dels minskar i antal och dels får onödiga arbetsuppgifter som hindrar det arbete som de egentligen ska utföra.

Nya kontrollerande och mätande instanser har byggts upp och nya professioner som controller har tillkommit. Det är finansiellt kostsamt och leder till en avprofessionalisering och minskning av personalen i kärnverksamheten. ‘Man kan åstadkomma samma kvalitet med mindre resurser’, är ett ständigt mantra som påstås gälla anställda som arbetar i kärnverksamheten, däremot sägs inget sådant om byråkratin.”

s 20-21:

”Forskaren Ann-Sofie Lennqvist Lindén har också undersökt höga kommunala chefers strävan efter vad som kallas ökad professionell status.

En av hennes slutsatser är att det privata näringslivet betraktas som ideal. Det avspeglar sig bland annat i fråga om titlar där det finns skräckexempel som att barnomsorgschefer kallas affärsområdeschefer.

‘Av något outgrundligt skäl kallas förvaltningschefsträffarna i Katrineholms kommun sedan en tid för koncernledning’, skrev Katrineholmskuriren i en ledare 2011.

Det verkar finnas en likriktning i chefsattityderna i svenska kommuner. Enligt Lennqvist Lindén beror det på att de kommunala cheferna skolas in i ett näringslivstänkande på gemensamma ledarskapsutbildningar och chefsdagar.

Organisationskonsulter planterar samma idéer i olika verksamheter. NPM lägger stor vikt vid chefskap på ett abstrakt plan frikopplat från specialkunskap om verksamheten. Man inför speciella utbildningar för chefer.

Patrik Hall skriver att ledarskapsutbildningar har börjat ersätta juristutbildningen som karriärväg för presumtiva byråkrater.

‘Eftersom de som numer detaljstyr arbetet inte vet så mycket om sjukvård och dessutom byts ut ofta, har de stort behov av hjälp och en utvärderingsindustri har vuxit fram kring konsultbolag’, skriver Zaremba.”

s 22:

”NPM avprofessionaliserar verksamheter under sken av att de effektiviseras.

En av slutsatserna i Ann-Sofie Lennqvist Lindéns doktorsavhandling i statskunskap [se länk ovan] är att höga kommunala chefer ofta jämför sig med höga företagsledare och ser politiker som något mer eller mindre onödigt.

De är ekonomer, byråkrater, managers samt utvärderare och sällan yrkeskompetenta på de olika områdena.

De bortser från professionerna. Utan sakkunskap utvärderar de och fattar beslut.

Denna avprofessionalisering leder till ett slags dilettantvälde. Ekonomer och chefer, som inte är sakkunniga, styr med mätningar.

Tid som skulle användas till kärnverksamheten flyttas till att mäta och rapportera.”

Och inte nog med det; s 23:

”En chef utan specialkunskap om verksamheten saknar kompetensen att gå in i konkreta diskussioner med de anställda. Hen hemfaller oftare till ett auktoritärt ledarskap.

Hen kan inte avgöra när kritiken kan ligga till grund för förbättringar eller när den är osaklig, och tillgriper lätt krav på lojalitet och disciplinerad lydnad.

De anställdas roll inskränks till att genomföra order från toppen.

Deras kunskap tas inte tillvara. Utrymmet för egna bedömningar snävas in av kraven på mätbara resultat. Detta medför att viktig information försvinner.”

Demokratin sätts ur spel:

Politiker och allmänhet får inte veta hur verksamheten fungerar. Ett tydligt exempel på detta finner vi på SUS i Skåne där förre regiondirektören bland annat sa att han inte tycker att vårdpersonal ska kritisera ledningen i medierna även om personalen har lagen på sin sida. Det stod han fast vid, trots debatt i skånska medier om tystnadskulturen inom skånsk sjukvård där personalen t.o.m. utsatts för repressalier i avsikt att tysta ner kritiken.

Detta är helt i linje med hur man agerar i det privata näringslivet, som är förebild för NPM. Där döljer man vanligen problem utåt eftersom det kan vara negativt ur konkurrenssynpunkt och medföra att omsättningen sjunker. Men för offentlig sektor, som ska styras demokratiskt, är öppenhet en förutsättning för att få så bra verksamhet som möjligt./…/

Men i motsats till demokratin talar nyliberalismen, som NPM är ett exempel på, om ‘den enda vägen’. Och om det bara finns ‘en sanning’ som inte kan ifrågasättas, blir demokratin överflödig.

Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati, en helt annan värdegrund genomsyrar samhället med kunder/producenter. De mänskliga relationerna ersätts med transaktioner.

I NPM finns det alltså ett inbyggt incitament i systemet som verkar som ett långsamt gift. Gradvis men effektivt eroderar det bort demokratins grundval, som kräver öppen insyn. Långsamt omformas den offentliga verksamheten tills man inte längre känner igen den.”

Räknandet av pinnar …

6 februari, 2016 § 3 kommentarer

Bodil Malmsten om äldrevården i SthlmI

Från denna sida.

Se rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar … Till nytta för vem?” angående New Public Management:

”… den verkliga sjukan är det styrsystem som kräver ständiga mätningar, redovisningar, kontroller och ökad byråkrati, och som i den akademiska världen kallas New Public Management (NPM).”

Började reflektera över detta på cykeln till och från stan: I den här sortens arbetsliv behöver man inte ha utbildning inom det område där man chefar? Skola, vård och omsorg har i alltför hög grad chefer som kommer från helt andra områden i arbetslivet. 

Ledare- eller chefserfarenheter av vad slag verkar i många fall räcka?

Innebär också detta, att de inte har yrkeserfarenhet själva inom det område där de hamnar som chef, ytterligare åtminstone ett problem: man får chefer som kan ganska lite (och i vissa fall knappt något alls) där de chefar?

Och kan detta vara ytterligare en faktor som bidrar till utmattning hos personalen? Det kan vara ganska ansträngande att ha en chef som till råga på allt inte förstår ”arbetet på golvet,” därför att hen saknar denna erfarenhet – och inte minst utbildning (även om utbildning inte är någon total garanti)? 

Militärer tillsattes som rektorer när regementen lades ner. Politiker blir nu chefer för t.ex. serviceboenden, utan att ha någon som helst erfarenhet av att jobba där och utan någon som helst vårdutbildning. Bara man har de ”rätta kontakterna,” så!? T.ex. partikamrater i kommunledningen! I det fall jag tänker på; centerpolitiker.

”‘Genusstiltje’ i svensk media”:

”Tron om att jämställdhet redan finns kan /…/ vara en anledning till att andelen kvinnor som syns och hörs i svenska medier har stått stilla de senaste 15 åren, tror Maria Edström, som skrivit rapporten.

Ytterligare en anledning som lyfts fram i är att nedskärningar, nya affärsmodeller och ett allt högre arbetstempo har gjort att jämställdhetsarbetet försvinner i stressen och pressen. Många journalister säger också att det är lättare att få män att ställa upp på intervjuer.

– Det kanske är så men det är ingen anledning till att man som journalist utan då får man kanske förklara, jobba och ändra lite strategier så att kvinnor får det förtroendet för medier så att de vill ställa upp.”

Tystnaden sänker sig, för man orkar helt enkelt inte reagera eller yttra sig? Man bara jobbar på och hoppas att man ska stå pall?

a

Ja, vadå, frihet, jämlikhet, broderskap? 

b

Se Malmsten och kategorin politik.

Om att betala skatt …

26 december, 2015 § 1 kommentar


Nicholas Freudenberg i boken ”Lethal but Legal – Corporations, Consumption and Protecting Public Health”:

”Lethal but Legal examines how corporations have impacted – and plagued – public health over the last century, first in industrialized countries and now in developing regions.

The reforms outlined here aim to strike a healthier balance between large companies’ right to make a profit and governments’ responsibility to protect their populations.”

Översatt blir detta något i stil med:

”‘Dödligt men lagligt’ undersöker hur företag har påverkat – och hemsökt – den offentliga hälsan det senaste århundradet, först i industrialiserade länder och nu i utvecklingsregioner.

De reformer som skissas här syftar till att hitta en hälsosammare balans mellan stora företags rätt att göra vinst och regeringens ansvar att skydda sin befolkning.”

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin lilla pamflett ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet” på s 52-53:

”Många nationella företag har större omsättning än hela länders BNP.

Några är till och med större än länder som Norge och Nya Zeeland och ändå är de fria att förvalta denna makalösa koncentration av odemokratisk makt och förmögenhet efter eget skön. De kan kringgå nationella regleringar, och betalar ofta låg eller ingen skatt.

Den amerikanska motsvarigheten till Riksrevisionen rapporterade 2008 att 83 av USA:s största företag använde dotterföretag i skatteparadis för att undgå skatt. 

Det internationella nätverket för skatterättvisa, The Tax Justice Network, sade att 99 av de 100 största bolagen i Europa gjorde detsamma. Och ändå är de beroende av hela den offentligt finansierade infrastrukturen – från transportsystem till utbildnings- och polisväsende – som andra betalar för.

Stora företag spelar en allt mer antisocial roll i samhället.”

Amerikanskan Elizabeth Warren påpekar detta med att företagen (stora som små) är beroende av att vi medborgare betalar skatt för att finansiera infrastruktur, utbildning och polisväsende, se slutet av denna bloggpostning! Så att de betalar tillbaka något av detta är verkligen inte för mycket begärt!

Och vidare skriver Wilkinson och Pickett på s 52 att bolag existerar inte längre…

”… enbart för att producera de varor och tjänster som vi alla behöver. De tjänar också till att koncentrera enorm makt och förmögenhet i händerna på ett fåtal personer i toppen – och det är en funktion som vi inte behöver.

Det betyder att de så kallade ‘industrikapitalisterna’ står inför en enorm intressekonflikt och deras bolags välgång kanske inte ligger dem närmast om hjärtat.”

Nej, det viktigaste är om de kan suga ut så mycket pengar som möjligt till sig själva och sen får det gå hur det vill med företaget inklusive dess ”avnämare”!?

Ja, och det är återigen legitimt att prata om utsugning av ”arbetarna”!? Och till dessa ”arbetare” hör även lägre tjänstemän, ja, kanske de flesta tjänstemän, även många högre. Vi ser detta på att sjukskrivningarna ökar igen. Och, ja, vi säljer oss också, kanske inte alltid av nödtvång heller egentligen!? Vi kanske i högre grad skulle säga:

”Nej, det här står jag inte ut med! Här vill jag inte jobba längre, som behandlar sina medarbetare och avnämare som de gör! Och i ett företag, på en arbetsplats, som producerar undermåligare produkter än de hade måst.”

Stressen och pressen är enorm. Wilkinson och Pickett skriver om statusstress i sin bok och vad den i slutänden leder till. De hävdar att ett samhälle som är mindre jämlikt ökar denna stress – och konsumtionen, vilken i slutänden späder på klimatet, både det fysiska och det sociala/samhälleliga, i negativ riktning.

Sammanhållningen i samhället minskar, kriminalitet ökar osv osv osv. Och i och med att den sociala sammanhållningen ökar, så ökar ju en massa andra negativa faktorer och vi är inne i en ond cirkel.

På s 53 skriver de:

”I de ändlösa konflikterna mellan allmänna intressen och företagsintressen försvarar de sig naturligtvis av alla krafter. De använder sina kolossala marknadsföringsresurser, medier och politiskt inflytande för att bemöta vetenskapliga studier och bekämpa varje försök till lagstiftning som kan utgöra ett hot mot deras intressen.”

Och de är sällan särskilt altruistiska!

”Varför skulle de vara det?”

undrar vissa.

”Varför skulle de inte? Om de kan försörja sig och leva gott, varför skulle de inte vilja göra en verklig insats för andra människor – och för vår jord???”

Nej, för de har gripits av enorm girighet! Deras behov är bottenlösa troligen och det är kanske ett tecken på att de tidigt i livet inte fick det de behövde av då viktiga personer. Fick detta i mindre grad än dem som inte drivs av likadan girighet?

Wilkinson och Pickett skriver vidare:

”De förser kontrollsystemen med personer som kommer att försvara deras intressen, de lägger ut kolossala belopp på lobbying och ställda inför massiva bevis för de skador som vållas – alltifrån svårartad fetma, alkoholism och missbruk av skjutvapen till miljöskador – fortsätter de öppet sälja sina produkter.”

Detta bekymrar dem inte ett endaste dugg!

”Och till råga på allt detta, siktar företagen med hjälp av sin sofistikerade marknadsföring och reklam in sina krafter på att maximera försäljning och konsumtion – trots att vi vet att koldioxidutsläppen måste minskas med minst 80 procent för att vi ska slippa undan den globala uppvärmningens värsta effekter. 

Det borde inte ligga bortom de moderna samhällenas förmåga att garantera att produktionen sker med mänsklighetens och vår planets bästa för ögonen.

Hindret är att stora företag är så mäktiga att våra demokratiskt valda politiker är rädda för utmana dem, vilket betyder att de inte ens vågar tänka på alternativen.”

Och det orkar ganska många bland oss vanliga dödliga inte heller.

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda.

Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Kan en småföretagare bekosta egna vägar? Järnväg osv för att transportera sina varor? Vad kan t.ex. en egen småföretagare, inte minst, betala själv, som vi nu alla betalar för via skatten? Kanske en storföretagare skulle kunna betala – en del – av de saker som nu betalas via skatten?

Jag tror vissa jätteföretag kanske bidrar än mindre än många småföretag! Om man ser till storleken av företaget och det man bidrar med i form av skatt.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin ”mainstream” politicsreflektioner och speglingar II....