Att gå utanför sig själv och också börja se andra – för verkligt jag-du-möte krävs jämlikhet mellan parterna …

2 oktober, 2015 § 6 kommentarer

selfiesI

”But first… let us take (lots and lots and LOTS) of selfies.”

13069371_O_1

Psykologiprofessor Svend Brinkmann vill göra upp med självhjälpstrenden. I artikeln ”Psykologiprofessor gör upp med självhjälpstrenden” kan man läsa:

”Sluta att försöka ‘finna dig själv’, gå ut och möt världen i stället. Det säger den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann som menar att coacher och självhjälpsböcker ofta får oss att må ännu sämre.

Det finns många som profiterar på den vilsenhet människor känner i dagens samhälle /…/

I det moderna samhället präglas livet av ständig omställning och förändring, en utveckling som ofta gör många människor vilsna och förvirrade. Svend Brinkmann konstaterar att en ”armé” av coacher, terapeuter och livsstilsguider nu försöker att få dem att må bättre.

– I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre./…/

Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.

– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ‘inre röst’. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

Så bra sagt! Och nej, denna ensidiga självfokusering gör oss inte lyckliga.

Vi tror oss inte vara beroende av andra? Vill inte vara beroende av någon annan? Är oss själva nog?

”Nio månader gammal skulle Brinkmanns äldsta barn börja på ‘Vuggestuen’, förskolan för de allra minsta. Han läste på hemsidan att verksamheten där byggde på ‘människans inneboende kraft till utveckling’.

– Jag reagerade över att små barn, som kan ännu inte tala eller gå, ska bli ansvarstagande och omsorgsfulla individer bara genom att vi stöttar deras inneboende kraft. Det lät som psykologiskt snömos.”

Ja, det är enorma krav på människor, på alla områden och detta startar alltså oerhört tidigt i livet!

”Svend Brinkmann började fundera och märkte att i privatlivet, på jobbet, i skolan och i föreningslivet talar alla om flexibilitet, förändringsbenägenhet och omställning. Hela tiden måste vi förhålla oss till ständiga omstruktureringar och skiftande trender – oavsett om det handlar om mat, mode eller medicinska och psykologiska mirakelkurer.

– Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ‘flytande modernitet’, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.

Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.

– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.

– Jag är mycket kritisk till den utvecklingen och tror att människor faktiskt far illa av att möta coacher och läsa självhjälpsböcker.

– Jag märkte att det var befriande för många att förstå att allt inte ‘beror på mig’ eller på att ‘det är något fel på mig’. Vi är alla en del av världen och kanske är det fel på den i stället? Många kulturella och sociala problem beror på hur samhället fungerar – inte på individen./…/

Har du några råd att ge trots din kritik mot självhjälpsindustrin?

– Det viktigaste är inte alltid ‘jag’ och ‘vad jag vill’. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.

– Det är inte alltid viktigt att ‘finna sig själv’, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen./…/

Men riskerar inte din kritik mot självhjälpsindustrin att få till följd att personer som verkligen mår psykiskt dåligt inte söker hjälp?

– Självklart ska de som upplever att de inte klarar av vardagen på grund av sviktande psykisk hälsa söka och få professionell hjälp. Jag är själv psykolog och vet hur viktigt det är att få sådan hjälp, poängterar Svend Brinkmann./…/

Svend Brinkmann är också kritisk till trenden att vi i dag ska uttrycka våra känslor överallt och när som helst.

– Här rekommenderar stoikerna att det kan vara bättre att ibland hålla tillbaka sina känslor. Och medan döden i dag undviks som om den vore ett tabu, vill stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla tacksamhet för det liv man har.

Svend Brinkmann tycker att det är fruktbart att fråga sig om den stoiska filosofin kan vara nyttig i ljuset av samtidens problem. Stoicismen erbjuder en livshållning som fäster vikt vid självbehärskning, pliktkänsla, integritet, värdighet, sinnesro och en vilja att förlika sig med sig själv – snarare än att ”hitta sig själv”.

– Den livsfilosofin skulle kunna införlivas i människors vardagsliv genom till exempel negativ visualisering, att föreställa sig att man förlorar det man har. Samt projektiv visualisering, en träning i att se saker och ting ur dess rätta perspektiv genom att sätta parantes runt sig själv.

Vad händer då när vi avskedar våra coacher? Svend Brinkmann talar om en självutvecklingsabstinens som kan drabba oss. Det är svårt att gå från att hela tiden vara upptagen av sig själv och att utveckla sitt inre, till att fokusera på världen omkring.

– Coacherna är en del av ett nytt prästerskap som med närmast religiös besatthet predikar om utveckling och förverkligande av självet. Coachen är en motpol till det stoiska lovprisandet av den sinnesro vi kan få genom att stå stilla och stadigt – och se oss omkring.”

9789187852176_200_jag-och-duDen judiske filosofen Martin Buber har skrivit boken ”Jag och du”. Om denna bok kan man läsa:

”Människorna, säger Buber, är olika till sitt väsen och just i olikheten ‘ligger människosläktets stora möjlighet’. Men olikheten allena är otillräcklig. Den förutsätter att vi på en grundläggande sätt är jämlika.

Olikheten och jämlikheten kompletterar inte bara varandra, de är logiskt sett oskiljaktiga: vi kan inte meningsfullt tala om olikhet utan att förutsätta jämlikhet och tvärtom.

Jämlikheten i sin tur är förutsättning för det autentiska mötet mellan ‘Jag’ och ‘Du’. I detta möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som är med att skapa mitt ‘Jag’, liksom jag deltar i att skapa detta ‘Du’.

Ja, att verkligen se den andra människan, dvs. gå utanför sig själv. ”Bry sig om” andra.

I ledaren ”En utmaning till högern och socialdemokratin” idag skriver Kajsa Ekis Ekman:

”Ni från högern har länge hävdat att näringslivet kommer att lösa klimatkrisen, bara de får fria händer kommer de att konkurrera med miljövänliga alternativ.

Ni från socialdemokratin har drivit linjen att med pekpinnar som miljöbonus ska det bli ”lönsamt för företagen att agera miljövänligt”.

Hur står sig era teorier nu?

Vad säger ni i ljuset av Volkswagen-skandalen?/…/

… de handlat helt logiskt.

Det ligger i ett företags intresse att göra vinst. En vd som kan se till att detta sker går hem hos aktieägarna. En vd som inte bryr sig om vinst utan sätter miljön främst går inte hem hos aktieägarna.

Precis detta är problemet med privat ägande.

Privat ägande av produktionsmedlen innebär att det främsta målet med tillverkningen av varor är att leverera vinst till ägaren. Det är inbyggt i själva systemet, det är inte ett enskilt företags fel.

Och så länge det är så, kommer vinst alltid gå före miljökrav.”

Vad självintresse och egoism leder till!

Annonser

Arbetslivet idag – och det så kallade ”kunskapssamhället” …

10 juli, 2015 § 11 kommentarer

Strukturell dumhet a

Har precis sträckläst Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder: en berättelse om arbetsförmedlingen.”

Paulsen skriver om begreppet ”funktionell dumhet” ett begrepp som forskaren Mats Alvesson myntade. Begreppet funktionell dumhet:

”… syftar på frånvaron av kritisk reflektion.

En organisation som präglas av funktionell dumhet utmärks av enhet och konsensus vilket får medarbetarna att undvika ifrågasättande av beslut, strukturer och visioner. Funktionell dumhet var enligt Alvesson en bidragande orsak till finanskrisen 2007-08 [se ”A stupidity-based organization”*)].”

Vad innebär detta för produktiviteten på våra arbetsplatser? Arbetsplatser fyllda med ja-sägare och där taket är ganska lågt, där tystnaden brer ut sig mer och mer.

Hur många trivs egentligen på sin arbetsplats? Hur många vågar öppna munnen och ifrågasätta saker? Vi ska helst lyda och hålla tyst?

I debattartikeln ”Vi lever i ballongsamhället – och det riskerar att spricka” skriver Alvesson bland annat:

”[Arbetslivet är] Inte längre en pyramid. Samhället i dag liknar en ballong, vars svällande ‘midja’ utgörs av en växande medelklass som sysslar med symbolverksamhet. Vi får yrken utan innehåll, titelinflation, överutbildning. Ett välfungerande samhälle kräver att man inte frestas blåsa upp ballongen så mycket som möjligt, skriver Mats Alvesson.

Samhället brukar beskrivas som en pyramid. Det finns få i toppen, flera nära denna, ett antal på mellannivå och den stora massan där nere. Liksom andra metaforer eller bilder har den sina för- och nackdelar. I dag är den mindre belysande än för några decennier sedan.

En bättre metafor är samhället som en ballong. Vi kan säga att vi lever i ballongsamhället. I detta finns förvisso en hel del på samhällets botten och ganska många har det riktigt gott ställt.

Men särskilt finns en mycket stor medelklass som bildar en tjock samhällsmidja. I denna trängs alla yrkesgrupper som lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolverksamhet.

Man jobbar med planer och prat, med ettor och nollor, med att skapa efterfrågan och entertainment, med människoförbättring och management, med varumärkande och verksamhetsförändring. Vi har till exempel en armé av lärare, från förskolan till högskolan.

Vi har en annan armé inom terapi, coachning och allmän människoförbättring [se tidigare postning om vad dessa självförbättringsguruers jobb kan åstadkomma].

Och en tredje som sysslar med kommunikation och medier. En fjärde sysslar med ekonomi och juridik.

Medan i pyramidsamhället flertalet hamnade långt nere togs detta mer eller mindre för givet. I mina föräldrars brukssamhälle på 1940-talet gick tre av hela klassen vidare från folk- till realskola. Nu är det väl max tre i en klass som inte går vidare till gymnasieskola, vilket vållar stor panik. Förr var ett arbetsliv på låg nivå helt okej, i och med att de flesta var arbetare, lantbrukare med mera. Nu gäller det att klättra upp ett par nivåer på samhällsstegen, att stiga till väders med ballongen. Även om fler arbetar på McDonalds än på Microsoft och fler med distribution än med design är idealet att svinga sig upp några snäpp.

I ballongsamhället är soliditeten ganska svag. Mycket är uppblåst. Krampaktigt söker alla undgå att hamna under ballongens tjocka mitt. I och med att så många tävlar om att hamna över blir statuseffekten av att ligga under illa. Här finns man i skuggan.

Alla möjliga resurser mobiliseras i ansträngningen att klättra. I medelklassandet av så många som möjligt och säkerställa en plats i solen används bland annat: a) (över-)utbildning, b) inrättande av yrken och positioner, c) certifiering och auktorisation samt d) titelinflation.

mycket av det inte handlar om särskilt mycket reellt kvalificerande eller produktivt arbete får vi här ballongsamhället – stort, synligt och uppblåst men tomt på innehåll. Hit hör utbildnings- och titelinflation, jobb av tveksamt värde men som skapas som svar på utbudet av utbildad arbetskraft (till exempel coacher) och intetsägande legitimeringar.”

Håller helt med!

En mängd yrken och befattningar som är befriade från produktiv aktivitet har inrättats och tillsätts. I organisationer sysslar man med varumärkande, mångfaldigande, jämställdhetsarbete, informerande, visionerande, planerande och strategiserande. Myndigheter i inspektions- och förbättringsbranschen byggs ut. Ekonomer, jurister, terapeuter, kommunikationsexperter och konsulter erbjuds eller skaffar sig jobb och uppdrag i stor skala. En stor mängd tomt arbete – folk är på jobbet men gör inget alls eller inget meningsfullt – fyller arbetsdagen för många.

I olika verksamheter uppgraderas formell kompetens. Ofta skär sig de reella arbetsuppgifterna mot de anställdas befattningar. Men i ballongsamhället bortser man gärna från detta. Här betonas (formell) kompetens, relevansen av denna är ej lika viktig.

Titelinflation är vanligt. Poliskonstaplar har ersatts av polisassistenter, vilka nu allmänt ersatts av personer med titeln polisinspektörer, furirer och sergeanter har blivit kaptener och majorer, lektorer i högskolan har i stor utsträckning blivit professorer. Kommunaltjänstemän som ej blivit chefer har fått bli strateger. De som har blivit chefer vill bli kallade ledare. Då sysslar man med ledarskap, inte administration. Auktorisation och certifiering används i all större skala. Yrken ger anspråk på att vara ‘professioner’ [Alvesson själv är professor], med särskilt självstyre, auktoritet, etik och annat fint. Senast har lärarlegitimationen tillkommit. Det återstår att se om föräldrar och barn intar en mer respektfylld attityd än den som sänkt skrået.

I ballongsamhället är önskan om att komma från botten mycket stark och konkurrensen om att ta sig upp till och helst över den tjocka mitten intensiv. Som en följd härav får vi en uppsvälld samhällsballong där kampen om status, position och självkänsla är benhård. Risken att ballongen blir alltför hårt pumpad och spricker bör kanske beaktas. Här kan man påminna om it- och finansbubblorna 2000 respektive 2008.

Status blir en ständig oro.”

*) Om ”A stupidity-based theory of organizations” kan man läsa:

”De [Alvesson och Spicer] menar att det också kan finnas en allmän beredskap till functional stupidity. Denna beredskap – eller drift – står i motsats till den ofta framförda tanken att det i grunden, och i varje verksamhet och hos varje individ, finns en strävan mot och en önskan om utveckling mot ökad insikt och kunskap – smartness.

Den allmänna föreställningen är att organisationer rör sig mot en ökad och bredare kunskapsnivå. Denna ses ofta i litteraturen som ett ideal.

Man talar om kunskapssamhället. Detta protesterar Alvesson och Spicer emot. De menar att det också kan vara tvärtom – nämligen att det samtidigt med denna drift mot ‘smartness’ finns en stark drift mot att undvika att förstå och att hindra en kunskapsutveckling – att öka sin ‘stupidity’.

Alvesson och Spicer menar att denna drift också kan uttryckas som en beredskap. Det finns en inbyggd potential till functional stupidity.

Functional stupidity kan därför aktivt och medvetet utnyttjas, underblåsas och understödjas av en stor mängd inflytelserika organisatoriska aktörer, allt från vanliga medarbetare, samarbetspartners, konsulter, massmedia, chefer på olika nivåer och management gurus. De medvetna strategier som används för att framkalla och förstärka functional stupidity kallar författarna ‘stupidity management’.”

Men att leva ett helt liv på lögn vad är det för liv undrar den som gjorde sammanfattningen som jag citerat ovan. Håller med.

Ska försöka blogga om Paulsens bok senare.

SFI och den stora omvandlingen …

8 juli, 2014 § Lämna en kommentar

X-MIROI_0I inlandskommun i norra halvan av Sverige gör kommunen upphandlingar också av svenska för invandrare – Sfi. Det företag som hade det lägsta anbudet vann i den kommun där jag nu är på genomresa. För att klara sin ekonomi måste man nu dra ner på personalen, så den som är kvar får jobba sig fördärvad. Flera är på väg att bli helt slutkörda.

Jag undrar ganska sarkastiskt om ägarna dock ser till så att de inte går skadeslösa själva, dvs de försöker nog se till så de tjänar pengar på sitt företag*. Jag undrar hur mycket de brinner för att verkligen lära invandrade och flyktingar riktigt bra svenska och ge dem och personalen så bra förutsättningar som möjligt.

Läkare som rekryteras till större sjukhus litet längre söderut får språkkurser på annat sätt än via Sfi. Jag undrar om det kommer att bli allt större klasskillnad där? De lägre ner i samhället får nöja sig med stora klasser, outbildade lärare som dessutom är slutkörda, de kommer inte att få böcker, få undervisningen på webben, med program som inte ens personalen som ska handleda har fått adekvat tid att sätta sig in i.

För att spara dyra personalkostnader (och hur mycker skulle det inte kosta att anställa dem med adekvat utbildning och kanske också erfarenhet) så använder man datorprogram, som inte bara blir ett komplement, utan ersätter lärarledd undervisning.

Det är som gamla tiders fattigvård (nu också i skolan): den som bjuder lägst får anbudet.

*När jag nu gör en sökning på nätet hittar jag ett inslag i SVT om just detta företag, ett inslag som är drygt ett år gammalt och rör andra kommuner (även i södra Sverige). Där kan man läsa:

”Nu visar det sig att det här inte är första gången som bolaget uppmärksammats.

De gångna åren har Miroi vid flera tillfällen kritiserats i medier över hela landet, och även kontrollerats av Arbetsförmedlingen.

Myndigheten har funnit brister, men bolaget har gång på gång fått fortsätta efter löften om förbättringar.

Fick fortsätta trots Arbetsförmedlingens kännedom

Den uppmärksammade filmvisningen på Miroi i Hudiksvall, som svt berättade om i april, fick Arbetsförmedlingen kännedom om redan i höstas. Men den ledde efter dialog med företaget inte ens till ett kontrollärende./…/

På Miroi svettades man blod för att statens pengar inte enbart skulle hamna i ägarens ficka utan skulle leda till att medborgare fick det de var lovade, men ledningen ställde orimliga krav.”

Tycker detta är verkligen skit!

Här kan man läsa om jobbcoaching via det företag ovan som också bedriver undervisning i svenska för invandrare.

Och om undervsiningen ändå fungerar och eleverna är väldigt förtjusta i sina lärare (även de icke adekvat utbildade) eller aldrig haft bättre jobbcoach tidigare, så beror det knappast på företaget, utan på den anställde som jobbar häcken av sig och vill göra ett gott joibb och verkligen hjälpa en annan människa. Det bedrövliga är att samtidigt tjänar själva företaget på den verksamhet de bedriver trots att de vunnit en upphandling för att de gav det lägsta budet.

Se boken ”Den stora omvandlingen” och inte minst om personalen som såg till att verksamheten trots allt fungerade väldigt, väldigt bra trots dåliga (kanske rentav usla) förhållanden. Läs om ”När Attendo kom till byn”:

”I Örebro lade sig såväl Carema som Attendo under kommunens beräknade pris. Carema angav 31 miljoner kronor per år och Attendo drygt 29 miljoner kronor. Och lägsta budet vann – inte heller det en ovanlighet.

I juni 2007 skrevs slutligen avtalet mellan Örebro kommun och Attendo, som nu skulle bedriva verksamheten på Elgströmska huset för dryga 100 000 kronor mindre per brukare och år än vad kommunen hade räknat med.

En bra deal kan tyckas. Men den pressade kostnaden, och det faktum att Attendo dessutom planerade att lägga undan några miljoner till vinst, skulle visa sig ha ett pris. Inte minst för de som sattes att göra jobbet: de anställda på Elgströmska huset.”

Marta Szebehely, mångårig äldreomsorgsforskare, säger:

”– De stora företagen med sina jurister och reklamenheter har en stor fördel i upphandlingssituationer. De är duktiga på att formulera sig och lägga anbud. Ett stort företag har mer erfarenhet att skriva ett sådant anbud än en medelstor kommun.”

Och detta gäller både skola, vård och omsorg.

Nätverk för offentlig utbildning i USA stöttar offentlig utbildning därför att det är en viktig pelare i vårt demokratiska samhälle…

24 mars, 2013 § 11 kommentarer

diane-ravitchDen amerikanska skoldebattören Diane Ravitch i brev till medlemmar i ”Nätverket för offentlig utbildning, ”Note for a positive agenda”:

Ni vet vad vi opponerar oss emot: vikten som läggs vid testande [???], privatisering av offentlig utbildning, masstängningar av skolor (för att spara pengar eller underlätta privatisering), demonisering av lärare, sänkning av standarden för utbildningsprofessionen, vinstdrivna skolor.

Här är det vi stöttar:

  • Vi stöttar skolor som erbjuder en full och rik läroplan för alla barn, en som inkluderar estetiska ämnen, idrott och hälsa, historia, samhällskunskap, utländska språk, litteratur och vetenskap.

  • Vi stöttar skolor som är föremål för demokratisk kontroll av alla invånare i samhället [inte att rika donatorer ska bestämma skolors utformning och innehåll. Donatorer som gör skatteavdrag för sin välgörenhet; vilket sker i USA av bland annat Bill och Melinda Gates, Walmartfamiljen osv och Ravitch kallar dessa, förträdesvis män, ironiskt för miljardärernas pojkklubb, ja, de drivs av övertro på sin förmåga att lösa alla problem, inklusive vet de hur skolan ska drivas!?].

  • Vi stöttar skolor som har de resurser som deras elever behöver, som rådgivare [kuratorer, yrkesvägledare??], bibliotekarier och psykologer.

  • Vi stöttar skälig finansiering av skolor, med extra resurser till de elever som har störst behov.

  • Vi stöttar skolor som har rimliga klasstorlekar, så att lärare har tid att hjälpa barnen de har i sin vård.

  • Vi stöttar tidig barndonsutbildning, därför att vi vet att prestationsgapet börjar före första dagen i skolan [fattigdom är ett stort problem och det poängterar många skoldebattörer i USA!!].

  • Vi stöttar hög standard i professionalismen hos lärare, rektorer och skolinspeltörer [dvs att det på alla dessa poster finns folk som har både utbildning och erfarenhet inom området, något som inte är fallet i USA och något som inte verkar vara fallet i Sverige inom andra områden i samhället här: chefer och inspektörer tillsätts som inte har någon utbildning alls inom det område de ska leda eller granska. Chansen att de ska kunna göra detta på ett professionellt sätt måste bli låg om de inte har utbildning inom det de ska granska eller leda!?].

  • Vi stöttar principen att varje klassrum borde ledas av en lärare som är välutbildad, väl förberedd för utmaningarna att lära ut [till alla sorters elever] – och som är auktoriserad.

  • Vi stöttar kringservice för barn, såsom sjukvård och program efter skolan [fritids???]

  • Vi stöttar utvärderingar som används för att stötta barn och lärare, inte för att straffa eller stigmatisera dem eller för att dela ut belöningar i form av pengar [vilka har visat sig har negativa effekter i många fall].

  • /…/

  • Vi stöttar utvärdering av lärare gjord av professionella, inte baserad på otillförlitliga testpoäng.

  • Vi stöttar att man hjälper skolor som kämpar, inte att man stänger dem.

  • Vi stöttar att föräldrar rådfrågas i frågor som rör deras barn

  • Vi stöttar idén att elevers konfidentiella information måste förbli konfidentiell [det vi kallar tystnadsplikt] och inte överlåts till entreprenörer och markandsföringsrepresentanter [så det man vet om elever inte missbrukas eller utnyttjas].

  • /…/

  • Vi stöttar offentlig utbildning därför att det är en [viktig] pelare i vårt demokratiska samhälle.”

Intressant att spegla skolpolitiken här i Sverige i detta. Se vidare:Diane Ravitch: ‘Jag har inte sett några bevis för att det vore bra att vinstdrivna aktörer driver skolor /…/ Entreprenörerna skapar dessa låtsasskolor för andra människors barn, inte för sina egna barn’…

Är det barn eller skolentreprenörer som ska hjälpas? 😉

Och se också Dagens Diane Ravitch-citat: ‘Våra utbildningsproblem är uttryck för vår avsaknad av utbildningsvisioner, inte ett företagsledningsproblem som kräver värvning av en armé av konsulter’… Detta gäller också andra delar av välfärdssektorn!?

Barbara Ehrenreich om medelklassens problem i USA, kompetens eller erfarenhet är ingen merit…

9 januari, 2012 § 9 kommentarer

[Uppdaterad 10 januari: detta skriver ju Diane Ravitch om angående skolan; rektorer och skolinspektörer saknar utbildning OCH erfarenhet av att jobba som lärare, dessutom anställs icke behöriga lärare där också].

Det verkar som om arbetslösa i USA utsätts för liknande förödmjukande behandling som i Sverige och inte heller medelklassen går säker för förhållandena i samhället eller den politik som förs. Även medelklassen har det tufft i USA och vi är på väg i samma riktning, med den politik som förs. För att inte tala om hur de under medelklassen har det.

Se tidigare inlägg ”Göran Greider och Mats Jonsson om medelklasskampen, samt mer om medelklassens kommande kollaps…”

Barbara Ehrenreich skriver i kapitlet ”Slutsatser” i boken ”Bait and Switch – the Futile Pursuit of the American Dream” i min snabböversättning från engelskan – och snabbloggning:

”Medelklassamerikaner, som jag själv och mina [arbets]medsökare, blev uppfostrade med den gamla tidens protestantiska förväntan att hårt arbete kommer att belönas med materiell komfort och trygghet./…/

Och nu håller sociologer med, att det i ökande grad inte är sant [längre] för den utbildade medelklassen, den välutbildade medelklass som utgör fundamentet i vår företagsbyråkrati. Som sociolog Robert Jackall kommer fram till:

’Succé och misslyckande verkar ha litet att göra med ens prestationer.’

.

Bland de arbetslösa människor jag mötte under mitt sökande, var vissa oskyldiga offer för massutrensningar; andra hade faktiskt klättrat uppåt i sina karriärer när de [plötsligt] fick order att sluta./…/

… när skickliga och erfarna människor rutinmässigt upplever att deras färdigheter inte önskas och deras erfarenhet står lågt i kurs, då har någonting hänt som skär djupt in i själva det sociala kontrakt som håller oss samman.

Slängar av arbetslöshet ger om inget annat en del tid att förstå vad detta är.

Människor som brukade arbeta sextio till åttio timmar per vecka, på kontoret, hemma och under pendlande, befinner sig plötsligt i ett tillstånd av tid till förfogande. Tid att reflektera och fråga inte bara ’vad skulle jag verkligen vilja göra?’ – den fråga som karriärcoacher alltid sporrar en att fundera över – utan, allmännare, vad är det som är fel i denna bild?”

Men som det ska visa sig så vill nog inte makten riktigt att vi ska tänka till eller ifrågasätta förhållandena eller den politik som förs.

”Och denna ansträngning skulle inte behöva tas ensam.

Människor har ett naturligt – och, antar jag, inbyggt – behov att nå ut till andra i liknande tillstånd av trångmål. Bröstcancerdrabbade, spelberoende och människor som är ansatta av kroniska skulder, bland andra, samlas rutinmässigt i supportgrupper för tröst, hjälp och praktiska tips.”

Hon menar att de arbetslösa och osäkert anställda skulle kunna gå samman regelbundet för att prata?

”Dessa företeelser skulle kunna bli inramning för en vittomfattande diskussion, som kanske leder till någon sorts aktion.

Men enligt min erfarenhet, så sker ingen sådan diskussion eller aktion [utom under ett möte i Washington med en 40+klubb, där pågående ändringar i arbetslöshetsförsäkringen nämndes, även om ingen aktion föreslogs. Skäms folk för att vara arbetslösa? För att ha problem med ekonomin? Så egentligen borde det vara skämmigt att också erkänna skuldproblem och hjälpgrupper för människor med sådana problem borde vara sällsynta också? Är de?].   

När de arbetslösa och osäkert anställda sträcker sig ut för mänsklig hjälp och solidaritet så griper och hugger de händer som sträcks tillbaka alltför ofta hårt.

Där finns coacherna som vill ha 200 dollar [drygt 1 200 kronor] per timme för omsorgsfullt utdragna uppgraderingar av meritförteckningar och för populärpsykologiska uppmaningar./…/

Och där finns grupper i kyrkor runt om i USA som gör reklam för konkret hjälp men som har litet att erbjuda bortom trösten hos [just] deras särskilda religiösa sekt.

I varenda en av dessa inramningar kvävs varje eventuell omstörtande konversation [där man ifrågasätter förhållanden]./…/

… vilka motivationerna hos coacher och organisatörerna av nätverkssessionerna än var så var effekten av deras ansträngningar att avleda människor från de svåra frågorna och den sorts avvikelser i åsikt dessa frågor kanske skulle kunna antyda.     

Den ständiga tillsägelsen att behandla ditt jobbsökande som ett jobb i sig själv, helst ’övervakat’ av en vän eller en coach, verkar till exempel konstruerat för att förebygga upproriska funderingar.

En stor del av jobbsökarens ’jobb’ – internetsökningar och ansökningar – är allmänt erkänt som värdelöst och verkar inte ha någon funktion annat än att fylla tiden som annars kanske skulle ha kunnat använts att reflektera över källorna till problemen [förbjudet att ifrågasätta förhållandena?].”

Man nätverkar under coachers ledning? Samt för att skaffa kontakter. Det handlar inte om kunnande, erfarenheter, skickligheter menar hon, utan om att skaffa sig kontakter, men man får inte använda nätverkandet för att ifrågasätta förhållanden eller försöka åstadkomma en nödvändig förändring.

”Det är nätverkande som skapar möjligheten till solidaritet bland arbetslösa, ursäkten att komma samman, utbyta historier och kanske diskutera gemensamma lösningar./…/

Och även [verkligt] nätverkande blev icke uppmuntrat på många av de evenemang som jag deltog i [helst skulle man inte börja prata på allvar med någon, för då kunde ju upproriska tankar komma, liksom upproriska aktioner].

Jag var ofta frustrerad över att lämna ett möte där tio till femtio andra människor deltagit utan att veta knappast någons namn, sysselsättning eller karriärbana./…/

Delvis var detta därför att de flesta evenemangen bestod av så mycket tungt ’dumpande av data’ – finansiell- och internetinformation, biblisk instruktion [ja, faktiskt? I ett USA där kyrkan spelar en stor roll – man måste ju tro på något och gärna en osynlig makt? Något som OCKSÅ bidrar till att förhindra allvarligt ifrågasättande och eventuella reaktioner eller aktioner] och så vidare – att ingen tid återstod för informellt umgänge [vad bra!].

Effekten blev undantagslöst att skära av varje allvarlig diskussion eller allvarligt utbyte av personliga erfarenheter.”

Fortsätter troligen att blogga om hennes bok, som är mycket väl värd att läsa.

Tillägg 11 januari: Inte ens medelklassen sitter säkert i ett högervridet (och nyliberalt) samhälle! Vilket Ehrenreichs bok visar, om nu inget annat indikerat detta. Ja, en majoritet förlorar på detta sorts samhälle, inte bara vad gäller personlig ekonomi, även om vi nu tillfälligtvis kanske har mer pengar i plånboken.

I detta slags samhälle kommer ”jobbskatteavdraget” att ätas upp av ökade egenavgifter och nedmonterade trygghetsnät med allt vad detta innebär.

Och vi lärare erbjuds sjukvårdsförsäkring, vilket gör att de med en dylik försäkring går före i kön (på privatsjukhus? Och nu får ju lilla Bollnäs ett privatsjukhus), framför den som inte har en sådan. I USA så börjar fler och fler även i medelklassen att avstå från sjukförsäkring, för de har helt enkelt inte råd med sådan. Om man nu inte får den via arbetsgivaren.

Vi borde satsat på en BRA sjukvård FÖR ALLA! Som är tillgänglig för alla på exakt samma villkor.

Jag gillar INTE ALLS detta med denna privata sjukvårdsförsäkring. Denna bidrar till att undergräva ett gemensamt och solidariskt finansierat system, som faktiskt gynnar oss ALLA.

Läs ledaren ”S måste bli ett parti i tiden – Öppenhet handlar inte om att vara för eller emot Håkan Juholt”,

”Startskott för gräsrotskampanjen, Att återta hjärtat i politiken: (S)-ledare måste ta debatten mot nyliberalismen- vår modell av välfärdsstat gynnar också alliansens egoister”,

”Vägval höger – Åsa Linderborg ser Bengt Ohlsson ta på sig martyrrollen” som avslutas:

”Det är de som vill skriva, tänka och spela bortom allfarsvägarna som har anledning att ligga sömnlösa i högeralliansens Sverige.

Bästsäljare som Bengt Ohlsson klarar sig alltid, bland annat genom arvoderade författarbesök på bibliotek. En tredjedel av landets folkbibliotek är visserligen hotade, försvarade endast av den vänster som Ohlsson nu bespottar.

Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument.”

Läs också Göran Greider i ”Den som är modern vinner”:

”Från åttiotalet och framåt har det nya och det moderna oftast förknippats med marknadsliberala reformer, privatiseringar och avregleringar, så att själva ordet reform idag snarare betyder ”en rejäl nedskärning” av något slag, stället för exempelvis en extra semestervecka.

Signalordet för detta inom politiken har länge varit ‘förnyelse’ – vilket numera betyder högervridning av politiken. När hela det borgerliga kommentariatet ropar efter förnyelse av Vänsterpartiet och framförallt av Socialdemokraterna så betyder det att de vill se mer av acceptans för skattesänkningar och annat borgerligt tänkande./…/

Men medelklassen är notoriskt svårdefinierad; de allra flesta tjänstemän har lika mycket att vinna på generell välfärd som LO-kollektivet.

För den överväldigande majoriteten av TCOs medlemmar är exempelvis utnyttjandet av RUT-avdraget både främmande och ointressant.

Alliansregeringen har emellertid varit skicklig på att få denna medelklass att leta efter sina ideal uppåt i hierarkierna – varvid skattesänkningar och statusjakt blivit viktiga.

Men helt andra sidor av denna medelklass är hela tiden möjliga att väcka till liv. Medelklassen har blivit anropad av politiken enbart i deras egenskap av plånboksvarelser. Men det går att tala till den på andra sätt /…/

När ska den miljömedvetna, välutbildade tjänstemannen inse att Borgs skattesänkningar i slutändan går ut över klimat och miljö? När ska Fridolin och Romson våga säga till de högre tjänstemän som lägger rösten på deras parti att er ökade levnadsstandard hotar såväl de fattigaste som jordens framtid?

Visst tycks det för närvarande vara så att Alliansen lyckats förvandla svenska folket till det sovande folket, för att citera Fredrik Reinfeldts eget uttryck.

Det finns en rad skäl till att det varit möjligt, alltifrån den idépolitiska utarmningen inom framförallt socialdemokratin till hela världskapitalismens expansion, som skickat en enorm tryckvåg genom alla samhällen och all politik. men ingenstans i den demokratiska världen är väljarkårerna några statister.

Och det är min övertygelse att väljarkåren i Sverige, såväl som i USA eller vilket annat land som helst, förr eller senare börjar känna ett slags ideologisk hunger efter något annat än det bestående. Särskit i ett läge där det bestående producerar likgiltighet, social utslagning och på et sätt som vi inte sett motsvarighet till sedan trettiotalet.

Hur ska ord och uttryck som ‘modern’ eller ‘det nya’ laddas med värden som social jämlikhet och ekologisk hållbarhet? Det är en av de stora utmaningarna. Den fördel som de rödgröna krafterna trots allt har, är att borgerligheten aldrig kan tillfredsställa människornas längtan efter det verkligt nya. Borgerligheten förblir det beståendes profeter.”

Läs Lena Sommestad i ”I Sverige är Kants idé politiskt sprängstoff. Frågan om plikt och moral känns plötsligt svidande aktuell. Minns ni Immanuel Kant, den tyske filosofen?”:

”Höstens skandaler på offentlighetens marknader har skakat om i folkhemmet. Att tågen står stilla på spåren väcker irritation och vrede. Att skolresultaten sjunker skapar bekymrad ¬debatt. Men när värnlösa äldre far illa, då är måttet rågat. ¬Frågan om plikt och moral känns plötsligt svidande ¬aktuell.

Vi lever i en tid när idén om egenintresset som mänsklig drivkraft har en all time high. Vart vi än vänder oss möts vi av idén att människor drivs av egenintresse – och bara egen¬intresse. Och politiken formas därefter.

Vinstintresse och egennytta är samhällets viktigaste drivkrafter, enligt marknadsfilosofin.  De måste ges spelrum. Alla ska ha full frihet att maximera sin materiella egennytta, som företagare och konsumenter.

Mindre ofta talas det om hur idén om egenintresset begränsar frihet och handlingsutrymme. För om alla drivs av egen¬intresse, då kan ju ingen lita på någon. Och om ingen kan lita på någon, då krävs ständig styrning och kontroll.

Där har vi hamnat i Sverige i dag. I ett land där konsumenterna inte vågar lita på välfärdsföretagen. I ett land där politik¬erna inte vågar lita på att offentliganställda gör sitt jobb.

Vi snärjs snart alla i topp¬styrda system, där varje belöning – i form av lön, bonus eller resurser – måste kopplas till mål och prestation. I ett system där ¬varje skyldighet måste regleras i avtal och kontrakt. Och resultatet blir inte framgångsrikt. Långt därifrån.

Kants stora poäng var att ¬inget samhälle kan fungera med bara egenintresset som norm.

I Sverige är det politiskt sprängstoff.  

Om människan har förmåga att handla moraliskt, då bör vi ta till vara på den förmågan, ¬inte tvinga människor in i system som präglas av ensidiga ¬ekonomiska incitament och ¬detaljkontroll.

Och vi bör befria offentlig¬heten från de vinstintressen, som gör det svårare att fatta beslut efter omdöme och förnuft.”

och nya brittas i ”Till Mitt Parti. Mitt parti är sig inte helt likt. Vi brukar komma överens och hålla ihop. Hoppas att det blir bättre!”

Uppdatering 10 januari:

Privatiseringar som fördyrar (hur mycket har de påverkat effektiviteten?) och dessutom ger de mindre medborgarkontroll…

10 december, 2010 § Lämna en kommentar

Tack för videotipset Kildén och Åsman i ”Brittiska studenter protesterar”. Om Tariq Ali i videon läs här.

Precis som jag misstänkt: koncerner inom t.ex. sjukvård lägger låga bud för att få ta över och t.ex. driva ett demensboende. Men så småningom höjer de kostnaderna, kanske dessutom utan att därmed automatiskt höja vårdkvaliteten, och då sitter kommunen där.

Likadant kan det vara med andra privata koncerner, som inom skolan. I vissa kommuner har man lagt ut vuxenundervisning på privata företag, som NTI-skolan (hur många elever har varje enskild lärare, lärare som aldrig ser sin elev? I en standardiserad, icke-individualiserad undervisning, där alla elever gör exakt samma arbetsuppgifter oberoende av sina enskilda behov. Undra på om man kan spara där!).

Se också en undersökning som slår hål på myten om att privata företags chefer skulle vara smartare än offentliga sektorns. Det har snarare visat sig vara tvärtom i många fall. Apropå effektivitet! Dessutom har det visat sig att belöningar kan minska motivationen i motsats till vad som hävdas av så många.

Och (V) och (Mp) har inte varit ett sänke för (S):

”Väljarna gillar fortfarande den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men de är inte säkra på att Socialdemokraterna är bäst på att upprätthålla den [Sant!!! Se Göran Greider i ledaren ‘Vägen tar slut och ett parti rullar över kanten’ om Sven-Erik Österberg, som han trodde stod för en annan sorts politik].

Så kan man, starkt förenklat, sammanfatta några av inläggen på den konferens om socialdemokratin och valförlusten 2010 som hölls i riksdagshuset i Stockholm i dag, tisdag.”

Se Trondheimsmodellen s. 68-69 där norrmannen Asbjørn Wahl konkret visar hur…

”… nedrustningen hänger samman med att välfärdsstatens grund tas bort och att det är politiska val som görs.

Privatiseringar kan fås att se ut som, om inte den enda möjliga lösningen, så den billigaste.”

Men är de det?

Och hur går det för ett av de mest nyliberala länderna – och ojämlika, som USA. Göran Greider skriver vidare i ”Mellan Kina och USA står bara en katt”  :

”… en världsmakt i förfall, USA, som inrikespolitiskt är oförmöget att lösa sina problem och fritt faller ner i högerpopulism och utrikespolitiskt vänder hela Pentagon mot världen och gnyr över läckta dokument [se Ola Larsom om wikileaks och yttandefriheten, se också Dagens konflikt i ‘Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slåt nedåt, begränsad när den slår uppåt’!!!]. Detta syns i väster.”

Aron Etzler fortsätter:

”Kommuner använder ekonomin för att gynna privatiseringar. De flesta utredningar visar att privatiseringar gör det billigare, eftersom de inte räknar med de totala kostnaderna – ofta tar man bara in själva verksamheten i beräkningen.

Men för kommunerna tillkommer en dyrare byråkrati och kontrollapparat. Den räknar man aldrig med. Allt detta resulterar i att man i första rundan kan spara pengar, men sedan, när kommunerna sitter med ett kontrakt stiger ofta kostnaderna. Buden sockras, och egentligen är det normal affärspraktik. Introduktionspriset som ligger lägre är vanligt i alla branscher.

Men i slutänden visar det sig att privatiseringar skapat nya problem som är kostsamma.

För konkurrensen, som kan bidra till att pressa ned löner eller tvinga fram övertid för de anställda, skapar i sig en typ av ineffektivitet som man sällan talar om.”

Ja, och hur är det med RUT- och ROT-avdragen? Utförs de jobb som man redovisar till myndigheterna alltid? Vad kostar coacher och konsulter?

Har saker blivit bättre, fungerar de bättre? Se apoteken (vilka tjänar storkovan där), järnvägen osv.

Apoteksägare får halv miljard i onödan

http://svt.se/embededflash/2257765/play.swf

Klicka på bilderna för att göras dem större och lättare läsbara.

Skyhög arbetslöshet och allt sämre social trygghet bäddar för rasism, samt litet om coacher och managementlitteraturen…

30 september, 2010 § 2 kommentarer

[Uppdatering på kvällen: läs blogginläggen ”Spela inte Svarte Petter med demokratin” och ”Reinfeldt spelar svarte petter”.

Marika Lindgren Åsbrink skriver så bra kommentar till sitt eget blogginlägg ”Väckarklocka – om den icke-representativa demokratin” angående röstdeltagandet:

”Problemet är att beslutet att inte rösta är ojämnt fördelat i befolkningen.

Inte förrän det är helt slumpvist fördelat kan man säga att det beror på fria och rationella val och inte strukturella.

I själva verket är det nästan enbart underprivilegierade grupper som inte röstar. Så länge det finns en överrepresentation av vissa egenskaper bland de som inte röstar så är inte demokratin representativ”].

Robert Sundberg i ledaren ”Reinfeldts lösa förbindelser”:

”Den nya regeringen är dock en minoritetsregering, den gamla var en majoritetsregering. Det är en avgörande skillnad.

Bara till följd av sin natur, att inte ha mer än hälften av riksdagens ledamöter, är den typ av regering Reinfeldt avser leda framöver en svag regering.

En rad borgerliga politiker och debattörer har sedan valnatten gjort sitt bästa för att legitimera en borgerlig minoritetsregering. Det har de gjort trots att det inte är givet att det är en sådan som bör styra landet, eller är bästa tänkbara regering i det läge som uppkommit i riksdagen./…/

Inom Alliansen skedde förändringar som det knappt talas om i eftervalsdebatten./…/

De fyra borgerliga partierna, varav tre förlorade lika många mandat som De rödgröna, avser ändå att regera vidare.”

Göran Greider i ”Romerna står längst ner”:

”Europa är politiskt mörkblått och det skiftar i brunt – så har det blivit när arbetslösheten är skyhög och den sociala tryggheten dålig.

Det bäddar för rasism.”

Sökte på övermänniskoideal och fann recension av Ann Heberlein över boken ”Managementsyndromet – så skapas den moderna chefen” av Thomas Johansson:

”’Det handlar om odlandet av ett slags övermänniskoideal – den perfekta människan’ skriver Johansson.

[en försvarsstrategi som vissa terapeuter kallar falsk makt; barnet är tvunget att ta till diverse försvar för att överleva hur det behandlades och för att hantera den totala hjälplösheten som ju ett barn är i, en av dessa strategier kan vara att intala sig att man har supermansegenskaper (dvs. det som kan kallas falsk makt). Och detta försvar och reaktionssätt kan man ta med sig upp i vuxenlivet, om man inte blev bekräftad i sin utsatta roll som barn och ung, vilket kan få svåra konsekvenser antingen i det lilla (den senare egna familjen) eller det stora (om man får stor makt, t.ex. blir ledare för ett helt land). Se t.ex. “See No Evil — A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” Michael Milburn intervjuad av Brian Braiker och inte minst ‘Leaders’ av Bob Scharf, att de med starkast psykologiska försvar tenderar att leda].

Det är tydligt att den perfekta människan lever i en drömvärld: en värld där frågor om makt, klass, exploatering och globalt förtryck lyser med sin frånvaro.

Allting lämnas till individen och hennes möjligheter att lyckas är obegränsade, bara hon följer de framgångsrecept som diverse coacher och andra charlataner villigt bistår med (mot en viss [!!!] ekonomisk ersättning, men ändå).

Johansson anknyter till den tyske filosofen Herbert Marcuses kritik av hur psykologisk kunskap användes för att oskadliggöra arbetarna i det kapitalistiska systemet.

[texter av Marcuses här och här hans officiella hemsida, se inte minst ‘Den endimensionella människan’]

Psykologi kan användas för att bryta loss individen från sociala och kulturella strukturer, betrakta och förklara processer och skeenden i ljuset av psykologiska orsaksskeenden.

I managementlitteraturen talas det aldrig om sociala orättvisor, ekonomiska klyftor eller exploatering.

Kapitalismen är ljus, god och ren, individen stark och kreativ.

Självfallet är detta synsätt attraktivt – för näringslivet och industrin.

Lika attraktivt är det inte för den individ som inte lyckas, som inte håller måttet, för den som inte trivs på sin arbetsplats.

Naturligtvis finns det hjälp att få även för henne. Hon kan söka stöd hos Dalai Lama som, i boken ‘Lycka på jobbet’ råder den missnöjde till mental träning: ‘… vi kan vara lyckliga i arbetet genom att förändra våra attityder och vår inställning genom mental träning’.

Säg det till en underbetald textilarbetare i Indien med tolv timmars arbetsdag. Tänk positivt!

Thomas Johansson har skrivit ännu en angelägen och skarp bok, med en samhällskritik av det slag som man alltför sällan möter i den offentliga diskussionen, inom såväl som utanför akademin.

Hans sociologiska blick förmår se igenom också den vardag som vi vant oss vid så till den milda grad att den blivit nästintill transparent. Det är en svår konst, och därför så viktigt att någon av oss behärskar den.

För inte finns det sex miljarder olika vägar till lycka?”

Och här ytterligare artikel om denna bok.

Se också tidigare inlägg om Barbara Ehrenreich.

Här ett arbete från sociologiska institutionen i Göteborg om ”Livscoaching en diskursanalys av livscoachers självrepresentation på internet.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin coachingreflektioner och speglingar II....