Press och media utkämpar ett klasskrig – försvarar den elit de själva tillhör…

1 juni, 2012 § 9 kommentarer

”Brittisk press utkämpar ett klasskrig, försvarar den elit de tillhör” skriver brittiske journalisten och författaren George Monbiot i artikel i december.

”Det handlar inte bara om Rupert Murdoch och hans anhang. Alla bolagsbaroner som förvanskat vårt politiska system måste demaskeras/kläs av [många måste agera som barnet i Kejsarens nya kläder].

Har vi någonsin blivit så dåligt servade av pressen? Vi står inför en mängd kriser – ekonomiska, miljö-, demokratiska – men de flesta tidningar framställer dessa vare sig klart eller rättvist. Den [media]industri som borde avslöja och blottlägga allt detta försöker istället styra och förvirra, att omintetgöra frågor och lägga locket på avvikande meningar [Precis!].

De män som äger tidnings- och mediaindustrin för ett klasskrig, och försöker till och med nu att försvara de 1% till vilka de själva hör mot dem som utmanar dem.

Men eftersom de kontrollerar största delen av samtalet [och människor litar på det som skrivs mer eller mindre blint, samt har svårt att tro att de styrs av människor i regeringen som egentligen inte vet befolkningens bästa, även om de påstår det och kanske t.o.m. tror på det], så värvar man ofta dess läsare att mobilisera mot sina egna intressen.”

Precis! Man tror att det som sker är ofrånkomligt, för det är så det har framställts så oerhört envetet, så nu är vi så rejält hjärntvättade med det, att vi tror att det är sant. En myt om finansieringsproblemet har spritts inte bara i Sverige, utan i Europa, och man har den i USA också! Vilka har intresse av att sprida denna myt kan också undras?

”Brottslighet och antisocialt beteende framställs som att de fattiga äter på varandra eller på medelklassen och de övre klasserna./…/

Även om bidragsfusk undandrar 1,1 miljarder pund från statsfinanserna varje år medan skattesmitning och skatteflykt undandrar mellan 40 och 120 miljarder pund, så förföljer tabloidpressen obarmhärtigt de små tjuvarna medan man låter de stora mafiosona [de riktigt stora skurkarna] gå fria.

I måndags applåderade högermedia regeringens plan att skära ner på bidragen för bostäder som det sociala består människor med som inte har råd med annat boende [???].”

Man skrev om den växande skandalen med underutnyttjande, något som the Mail menade bidrar till bostadskrisen, gör att större familjer inte får de bostäder de behöver. Här handlar det om flera hundratusen människor som har ett extrarum som det sociala betalar för med skattepengar (och som de egentligen inte skulle behöva, men som skulle kunna gå till andra behövande), vilket innebär kostnader à 500 miljoner pund per år. Men vadå, granska annat våra skattepengar går, till människor som definitivt inte har det dåligt ställt?

Monbiot skriver vidare:

”Men den privata sektorn, där graden av underutnyttjande är mycket högre, alldeles särskilt hos de mer välbeställda? När denna kolumn föreslog att dessa [senare] underutnyttjade hem skulle beskattas, så fick pressföretagen bärsärkarraseri. Bara de fattigaste ska bära kostnaderna för att lösa boendekrisen.”

Förmodligen oerhört sant!

Johan Ehrenberg skriver i ledaren ”Vad är sunda statsfinanser?”:

”… orden sunda statsfinanser mest används för att försvara osund ekonomi./…/

Sunda statsfinanser handlar om att hindra bubbel­ekonomi för medborgarna genom att – om inte det privata agerar – själv investera.

Bostäder är ett utmärkt exempel. Hela vår stora privata skuldbörda (och den är mycket, mycket osund och stor) beror på fastighetsbubblan där våra gamla lägenheter [och hus] idag kostar fyra-fem gånger så mycket utan att något egentligen hänt med dem. De har bara blivit dyrare.

Eller – som en borgerlig ekonom skulle formulera det – de har blivit ‘mer värda’.”

Ja, kan bara hålla med! jag var och tittade på radhus nyligen (i stad med ganska låga bostadspriser jämfört med en stor del av landet, tror jag). Ett radhus byggt i slutet av 60-talet, så antagligen fortfarande ganska välbyggt. Ett radhus som skulle kräva, om inget annat, nya tapeter, mattor, målning inomhus. Badrummet hade bara våtmattor, dock ganska nyrenoverat p.g.a. vattenskada.

Besiktningen visade att det troligen var dags att kolla upp grunden (dräneringen), en del fönster behövde åtgärdas, samt det hade runnit vatten under ett takfönster (dock troligen inte allvarligt). Sen visade det sig också att radonvärdena var litet höga.

Detta radhus har förmodligen nu sålts nästan 0,5 miljoner dyrare än det utropade priset som var strax under miljonen. Vad kostar att åtgärda det som behöver åtgärdas? Så vad blir slutpriset för detta radhus? Som min pojkvän i USA dessutom inte tyckte var det mest attraktiva. Och det ligger inte centralt i stan heller.

Nej, jag tyckte inte det var värt det priset och att radonhalten var så hög som den var gjorde att jag definitivt tänkte om (såg inte de som budade på radhuset detta?).

Ehrenberg skriver i inledningen av länkad artikel:

”… orden sunda statsfinanser användas för att stoppa varje politiskt förslag om dessa kriser i Europa.

SÅVÄL SOCIALDEMOKRATIN som alliansen använder ordet i en slags tävlan om ansvar, det är lite genant att se men det fungerar uppenbarligen eftersom journalister okritiskt återberättar de orden utan en tanke på vad de innehåller. För vad är egentligen sunda statsfinanser?”

Se vad Monbiot skriver i sin artikel om att media försvarar den elit som de själva tillhör!

Läs intervjun ”Katrine Kielos klär av den ekonomiska mannen – i den nya boken Det enda könet synas den förföriska ekonomismen.” Se nedan. Stefan Sundström skriver om Hunger Games och skriver:

”… den var ju helt jävla otroligt bra.

Har ni sett den? En jävligt otäck men bra film, en kombination av Utöya och Idol. Som ju inte ligger så långt ifrån varandra om man tänker efter. 

Det mest praktiska om man vill förtrycka/förinta/förminska människor är ju att se till att dom förtrycker/förintar/förminskar varann. Så kan man ju sitta framför tv:n och titta på.”

Annonser

Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?

25 februari, 2012 § 11 kommentarer

[Kolla kommentarer nedan].

Så bra skrivet! Vilka vinner på den nyliberala politik vi har över hela västvärlden? Vi har förespeglats att skattesänkningar är den rätta (och enda) vägen, men de som vinner på denna politik vill inte låta oss veta vad vi förlorar på den. Jo, jag tror vi förlorar på den på flera olika sätt, ekonomiskt och samhälleligt.

Behöver inte rikingarna solidaritet tillbaka? Kan de köpa sig fria från allt sånt? Behöver de inga människor omkring sig? Som verkligen bryr sig och inte bara ser till status… Som inte väljer ens umgänge bara för att man har en position och pengar? Högt tänkande här.

Börjar högerledarna känna att det bränner under fötterna? David Cameron, premiärminister i Storbritannien, ser ut att ha väldigt bråttom att privatisera den nationella sjukvården där (NHS Care se också här).

Se artikeln ”Cameron’s new target – how quickly he can privatise NHS care” eller ”Camerons nya mål – hur fort han kan privatisera den nationella sjukvården.”

Det är litet intressant att läsa om Cameron i wikipedia:

Den, med hans egna ord, ‘skamligt privilegierade’ David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988.

Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.”

Kommer att tänka på det britten George Monbiot skriver om sina egna erfarenheter av att gå i finare privatskola:

”Storbritanniens konstiga privatskolesystem orsakar omätbar skada.”

Se också amerikanen William Deresiewicz om ”Avigsidorna med en elitutbildning – våra bästa universitet har glömt bort att anledningen till att de existerar är för att skapa själar, inte karriärer”, en elitutbildning där man görs till ett ”excellent får” och tas ifrån förmågan att tänka (i alltför många fall). Denna text rekommenderas varmt.

Ja, det är som Maria-Pia Boëthius så tankeväckande skriver om i ”Befolkning i PR-byråernas knä”: Läs också Johan Ehrenberg i ”Något är fel”:

”Jag läser att svenska folket äter mer hamburgare än någonsin. I den fina morgontidningen tror man det beror på ‘nyttighetstrenden’. Eftersom kedjorna börjat lansera lite grönare produkter så går människor dit men väljer sedan ofta den vanliga menyn när det väl ska ätas.

Jag tycker detta är en rätt märklig teori.

Något är fel i grundtänket.

Hamburgare ökar nämligen bland alla bolagen, oberoende om de skriker ut minimorötter och klimatsmarthet eller inte. Så vad kan då vara orsaken? Om vi letar oss lite från profiler och varumärken så kanske verkligheten de senaste åren kan väcka en tanke.

Fattigdom innebär nämligen mera snabbmat.

När människor är oroliga för sina inkomster så försöker man spara in där det går, och även om hamburgaren är snabba kolhydrater så är det också snabba cash för ägarna när många snålar med lunch och annan utemat.”

Vi, gräsrötterna, ska dock tänka positivt. Friheten sträcker sig inte längre än så? Så att vi får tänka och känna som vi faktiskt tänker och känner? Eller som vi ”vill” tänka eller känna?

Eliten får dock vara sur!? Har Reinfeldt tappat sugen?

”Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ‘lyssna’ på människor.

De lokala S-studenterna ­hade skrivit ett protestbrev mot ­nedskärningarna på skolan. Statsministern tog inte ens i hand.

Fredrik Reinfeldts dåliga ­humör har sina förklaringar.

I går föll Moderaterna 3,6 procentenheter i Ipsos – tidigare Synovate – i Dagens Nyheter. Socialdemokraterna gick framåt 5,6 procentenheter och flera andra mätningar visar samma trend./…/

Moderaterna försöker framställa sin politik som opolitisk. De vill ju bara alla väl.

Carl Bildt kallade det ‘Den enda vägens politik’ i början av 1990-talet. Nu kallas det ‘Allmänintresset’. Men det är samma högerpolitik, förklädd i opolitisk förpackning.

Det är möjligt att Moderaterna vill väl. Men välvilja skapar inga jobb.

I veckan rapporterade ­Dagens Nyheter att bara en tredjedel av alla arbetslösa har a-­kassa i dag. Resten får gå till ­socialkontoret eller bli försörjda av sin familj. Samtidigt biter sig massarbetslösheten fast kring åtta procent enligt SCB.

Ökad otrygghet och sänkt skatt gav bevisligen inte fler jobb.

Trist, eftersom det är grundbulten i hela Moderaternas ­arbetsmarknadspolitik. Sen är energin slut./…/

Nu ska detta trötta gäng argumentera i två år till för att de skattesänkningar som hittills inte gett några jobb nu ska börja göra det.

Och Fredrik Reinfeldt ska fortsätta åka runt i landet och ‘lyssna’ på människor.

S-studenternas protestbrev då?

På direkt fråga på om stats­ministern tänkte läsa brevet svarade han:

– Ja, det kommer väl diarie­föras som alla brev vi får.”

Det finns världar som osynliggörs dock

Se om hotande bostadsbubbla. Och också kommentarer längst ner om “Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?” och från bloggen Bobubbla?

Att uppfinna skäl för att överge vår medmänsklighet, om att tiga och blunda för alliansens omänskliga politik – tacksamhet för att den förhärskande propagandan ger en möjlighet att överge medmänskligheten….

9 april, 2011 § Lämna en kommentar

Här hittar man snabbanalysen om ”de nya bidragstagarna”. Där kan man bland annat läsa:

”Statsfinansiellt har subventionerna nu blivit så dyrbara att de tränger ut andra angelägna samhällsuppgifter.”

Och Johan Ehrenberg skriver så bra i ledaren ”När blir lön stöld?”:

”En liten krets i samhället blir rik på att utnyttja systemet. En parasitär grupp som faktiskt bara har en enda sak som mål för sin verksamhet. Mera pengar i guldskålen. De vet det vi andra inte vill se. Det handlar bara om girighet.

Den grupp i samhället som kostat alla andra mest pengar är en grupp på kanske 100 000 finansmän som framförallt sitter i banker, finansföretag och storbolag. De jobbar inte särskilt mycket, de anställer andra att göra det, men de sitter och tar beslut som är rena chansningar och som ingen kan utvärdera därför att allt det som är ett företags utveckling kommer av saker långt utanför dessa styrelserum.

Om Vattenfall går med miljardvinster beror inte det på en styrelses beslut eller en vd:s agerande. Det beror på om energipriserna på jorden stiger. Om en bank visar miljardvinst beror det bara på vilket stöd politiken gett den. Ett finansföretags vinster beror bara på om man gissat rätt i upp- och nergångar. Och eftersom de flesta gissar på samma sätt följer de John hela tiden. Alla ‘går bra’ samtidigt. Alla ‘går dåligt’ samtidigt. Det handlar inte om kompetens. Det handlar om att ha hamnat på rätt plats i girighetens värld.

Självklart finns det ingen människa på jorden som är värd dessa mångmiljoner i årslöner eller miljarder i förmögenhet. När en köpt dräng, alltså en vd, får miljoner i årslön är det för att ägarna köper tystnad och lojalitet, det handlar inte om någon unik kunskap eller effektivitet.

Jag har träffat väldigt många av landets ‘ledande personer’ och de är varken klokare eller duktigare än alla de småföretagare eller hantverkare jag samtidigt lärt känna. Enda skillnaden är om man släppt spärren och accepterar ett liv där egen vinning – girighet – är enda moroten. Man mäter sitt liv i miljoner kronor. En småföretagare kan ju inte göra så. Han/hon söker trygghet, försöker komma ur sina borgensåtaganden hos bankerna och skapa ett drägligt liv. Skulle girighet vara enda motorn så hade de anställda slutat fungera.

[Nej, det är det verkligen inte! Se amerikanen Dan Pink om motivation och drivkraft].

Men för de köpta som sköter storföretag och stora pengar gäller inte samma verklighet. Av någon anledning har vi ett ‘respektavstånd’ som gör att vi accepterar att de snor oss på pengar hela tiden med de mest genomskinliga ursäkter.

Som att ‘vi måste betala höga löner för att få bäst kompetens’… Herregud, de som sitter och förvaltar våra bolag, dessa ‘styrelseproffs’ eller ‘förvaltare’, har inte mer kompetens än en normal politiker på stadsdelsnivå. Eller en klubbordförande i facket. Jag vet. Jag har träffat dem. En lön över 50 000 kronor i månaden är alltid en stöld. Oberoende om den går till ett kommunalråd, en riksdagsledamot, en chefredaktör eller en mellanchef på Vattenfall.

Men kapitalismen har inget motiv utöver att skapa mer pengar åt de som äger pengar. I urkapitalismens land – USA – har det inneburit att en procent av landets individer har mer i inkomst än vad 90 procent av folket har tillsammans!

[HUR stora skillnaderna är något man inte riktigt inser bland vare sig medelklass eller arbetarklass och man tror sig vara ensam i känslor av isolering *].

Mellan 2007 och 2009 steg vinsterna på Wall Street med 720 procent medan arbetslösheten ökade med 102 procent och vanliga människors förmögenheter i hus sjönk med över en tredjedel. En vd i USA tjänar 132 gånger mer än en industriarbetare.

Men skäms de inte då? Ibland framför spegeln när den uppenbara överbetalningen för det man aldrig åstadkommit slår dem vid tandborstningen.

Nej. Inte en sekund av ångest.

Deras grundläggande försvar för girigheten är nämligen att om de inte fick dessa miljoner skulle ju någon annan lika oförtjänt få dem.

Den grupp i samhället som kostat alla andra mest pengar är en grupp på kanske 100 000 finansmän som framförallt sitter i banker, finansföretag och storbolag. De jobbar inte särskilt mycket, de anställer andra att göra det, men de sitter och tar beslut som är rena chansningar och som ingen kan utvärdera därför att allt det som är ett företags utveckling kommer av saker långt utanför dessa styrelserum.

Om Vattenfall går med miljardvinster beror inte det på en styrelses beslut eller en vd:s agerande. Det beror på om energipriserna på jorden stiger. Om en bank visar miljardvinst beror det bara på vilket stöd politiken gett den. Ett finansföretags vinster beror bara på om man gissat rätt i upp- och nergångar. Och eftersom de flesta gissar på samma sätt följer de John hela tiden. Alla ”går bra” samtidigt. Alla ”går dåligt” samtidigt. Det handlar inte om kompetens. Det handlar om att ha hamnat på rätt plats i girighetens värld.

Självklart finns det ingen människa på jorden som är värd dessa mångmiljoner i årslöner eller miljarder i förmögenhet. När en köpt dräng, alltså en vd, får miljoner i årslön är det för att ägarna köper tystnad och lojalitet, det handlar inte om någon unik kunskap eller effektivitet.

Jag har träffat väldigt många av landets ‘ledande personer’ och de är varken klokare eller duktigare än alla de småföretagare eller hantverkare jag samtidigt lärt känna. Enda skillnaden är om man släppt spärren och accepterar ett liv där egen vinning – girighet – är enda moroten. Man mäter sitt liv i miljoner kronor. En småföretagare kan ju inte göra så. Han/hon söker trygghet, försöker komma ur sina borgensåtaganden hos bankerna och skapa ett drägligt liv. Skulle girighet vara enda motorn så hade de anställda slutat fungera. Men för de köpta som sköter storföretag och stora pengar gäller inte samma verklighet. Av någon anledning har vi ett ‘respektavstånd’ som gör att vi accepterar att de snor oss på pengar hela tiden med de mest genomskinliga ursäkter.

Som att ‘vi måste betala höga löner för att få bäst kompetens’… Herregud, de som sitter och förvaltar våra bolag, dessa ‘styrelseproffs’ eller ‘förvaltare’, har inte mer kompetens än en normal politiker på stadsdelsnivå. Eller en klubbordförande i facket. Jag vet. Jag har träffat dem. En lön över 50 000 kronor i månaden är alltid en stöld. Oberoende om den går till ett kommunalråd, en riksdagsledamot, en chefredaktör eller en mellanchef på Vattenfall./…/

Men kapitalismen har inget motiv utöver att skapa mer pengar åt de som äger pengar. I urkapitalismens land – USA – har det inneburit att en procent av landets individer har mer i inkomst än vad 90 procent av folket har tillsammans! Mellan 2007 och 2009 steg vinsterna på Wall Street med 720 procent medan arbetslösheten ökade med 102 procent och vanliga människors förmögenheter i hus sjönk med över en tredjedel. En vd i USA tjänar 132 gånger mer än en industriarbetare.

Men skäms de inte då? Ibland framför spegeln när den uppenbara överbetalningen för det man aldrig åstadkommit slår dem vid tandborstningen.

Nej. Inte en sekund av ångest.

Deras grundläggande försvar för girigheten är nämligen att om de inte fick dessa miljoner skulle ju någon annan lika oförtjänt få dem.”

Maria-Pia Boëthius är inne på liknande tema i sin ledare i ETC (vilken ännu inte finns på nätet):

Ja, det är sant det John le Carré nyligen formulerat enligt Boëthius:

”Det oroar mig djupt att samhällsklimatet nu går ut på att uppfinna skäl för att kunna överge vår medmänsklighet.”

Ja, man antingen tiger eller blundar för alliansens omänskliga politik eller både/och. Kanske är man också tacksam för att den förhärskande propagandan ger dem möjlighet att överge medmänsklighet.

Se Kildén & Åsman om vad som sker i USA angående deras budget.

Ulf Lundén skriver också så bra i artikeln ”Fattigt folk och rika riddare”, alla dessa artiklar med ungefär samma tema:

Borgerlig media bidrar också till att späda på politikerföraktet genom hur de skriver. Inte minst bidrar lokaltidningar till detta. Utan att kritisera det som politiken bidrar med för enskilda människor, som angående sjukförsäkringen, fas 3, privatiseringarna inom vård, skola och omsorg och vad detta leder till eller kan leda till för alla dem som har begränsade ekonomiska resurser. Detta tiger man om.

* Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i kapitlet ”The end of an era” eller ”Slutet på en era” i The Spirit Level om forskning från Harwood Institute for Public Innovation i USA som visat att människor känner att ”materialism” på något sätt kommer mellan dem och tillfredsställelsen av de sociala behov de har.

En rapport med titeln ”Yearning for Balance” eller ”Längtan efter balans”, baserad på en nationell kartläggning av amerikaner, kom fram till att de som tillfrågats i denna nationsvida kartläggning var djupt ambivalenta över välstånd och materiella vinningar. Wilkinson och Pickett skriver i min amatöröversättning från engelskan:

”En stor majoritet människor ville att samhället skulle röra sig bort från girighet och överdrifter mot ett sätt att leva som är mer centrerat på värderingar, gemenskap och familj. Men de kände att dessa prioriteringar inte delas av de flesta av medamerikanerna, som, trodde de, hade blivit i ökande grad sönderdelade [i enskilda enheter, där var och en är sig själv nog, inte i sammanhang av olika slag, ‘atomized’ är ordet i texten], själviska och oansvariga.

Som ett resultat av detta kände de sig ofta isolerade och ensamma.

[se artikeln ‘Självklart att han skjuter i Malmö’ där ‘Timbuktu’ skriver:

‘I en tid då vi röstar med plånboken och sätter jaget i främsta rummet kommer saker som medmänsklighet, kollektivism och hänsyn att bli allt dyrare.’

Hur många vill egentligen ha det så här, dock?]

Dock, säger rapporten, när människor fördes tillsammans i referensgrupper för att diskutera dessa saker blev människor förvånade över att upptäcka att andra delade deras syn på saker och ting!

Snarare än att förena oss i en gemensam sak, så upplevs ofta den olust vi känner över förlusten av sociala värderingar och sättet som vi dras in i jakten på materiell vinst som en helt privat ambivalens som skär av oss från andra.”

Eric Cantona om att göra en oblodig revolution, mer om Tariq Ali samt om att det finns många andra lösningar för ekonomin än de nyliberala (marknadsdiktatoriska) paradigmen, vilka borde beaktas…

11 december, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 12, 13 och 14 december].

[Tillägg 12 december: läs Tvärdrag i ”Sent ska syndaren vakna” om kritik av nyliberalism och kapitalism, samt nyabrittas i ”Vad gör vi med de utförsäkrade”, där hon uttrycker kritik mot (s), om att kompromissa bort saker bara för att nå Rosenbad. Jag håller med! Se också Tvärdrag i ”Letu stuke” om en bosnisk rockgrupp i Sarajevo:

”Nationalismen och kapitalismen splittrar och slår sönder människors tillvaro och det är just detta som låten handlar om. För det är som bandet sjunger ’alla ser det men ingen vågar erkänna, vilken stövel det är som trampar på oss, nationalismen och kapitalismen’.”]

Den före detta franske fotbollsspelaren Eric Cantona har oavsiktligt gett upphov till en politisk rörelse sedan han talade om (det ruttna) banksystemet (i min snabba översättning), se klippet ovan och artikel här:

”Jag tycker inte vi kan vara helt tillfredsställda med att se sådan misär [som vi idag har] omkring oss. Såvida du inte är helt inkapslad [i dig och ditt, då kanske du inte bryr dig].

Men det finns en möjlighet… Det finns något vi kan göra. Jag är litet bekymrad över dem… som… Jag är inte bekymrad, men jag tror att det är viktigt idag att försvara det… Vad innebär det idag att vara ute på gatan? Vad innebär det att demonstrera? Du lurar dig själv. Men det är inte så [det går till] nuförtiden. Vi tar inte till vapen för att döda människor, för att starta en revolution… att göra revolution är verkligen lätt idag.

Vad är egentligen ’systemet’? Systemet rör sig kring bankerna… Det baserar sig på bankernas makt… Så det måste förstöras genom att vi startar med [att förändra] bankerna [om vi kan]. Det betyder att de tre miljoner människor med sina plakat på gatorna … att de [istället] går till banken, tar ut sina pengar från bankerna och bankerna kollapsar.

Tre miljoner, tio miljoner och bankerna kollapsar och det finns inget verkligt hot, en verklig revolution.

Vi måste gå till bankerna. I detta fall skulle det bli en verklig revolution. Det är inte komplicerat. Istället för att gå ut på gatorna och köra kilometervis med bil så går du helt enkelt till banken i ditt land och tar ut dina pengar. Och om en massa människor tar ut sina pengar, så kollapsar systemet. Inga vapen, inget blod eller någonting sådant. Det är inte svårt. Och i detta fall så kommer de att lyssna på oss på ett nytt sätt… Fackförbund!  [Ja, se t.ex. Aftonbladet om Stefan Löfvén samt om honom hos Kildén&Åsman]. Ibland skulle vi föreslå saker till dem [ge dem tips om hur man kan göra för att påverka förhållandena!]!”

Tariq Ali säger i videon i föregående bloggpostning något i stil med:

”Vad kan jag säga? Det är fantastiskt att ni är engagerade. Det är väldigt viktigt att inte sitta ner på sin ända när regeringen beter sig som den gör och bara acceptera dess illdåd.

Och det som nu sker, inte bara i Storbritannien, och det är viktigt att vara medveten om detta, det som sker i Grekland, i Irland, i Spanien och det som kan ske i andra länder, är att offren för krisen blir ytterligare bestraffade/offrade (victimized). Medan de som skapade krisen blir belönade [Tillägg 13 december: se Johan Ehrenberg i ‘Banker bakom kris 2.0’*].

När de säger att de inte har några pengar för utbildning, för sjukvård, för allmänna bostäder ljuger de. Och de vet att de ljuger.

För de har inte ont om pengar – för att gå i borgen för bankerna. De har inte ont om pengar – för att hjälpa de rika. De har inte ont om pengar – för att ge sig in i krig, att betala för dessa krig. Miljarderna det kostar dem i Irak och Afghanistan är det inga problem att hitta pengar till. De hittar dem.

Men när det handlar om att hitta pengar för utbildning finns inte pengarna där, och det är en lögn som vi måste blottställa/exponera och som inte borde accepteras. Det är oacceptabelt. Länge så har studenter i detta land inte varit aktiva.

Men det är ett faktum, vi borde inte glömma att undervisningsavgifter infördes av Labourregeringen. Det var INTE Tories, det var Tony Blairs och Gordon Browns första Labour-regering som införde undervisningsavgifter.”

Han berättar vidare att John Major sa till en tillträdande Labour-politiker (Ken Livingstone?) strax innan han, Major, skulle avgå som premiärminister, att han tyckte högre utbildning skulle vara gratis. Han hade vuxit i en familj där föräldrarna inte hade råd att betala en högre utbildning för honom och han insåg vad det innebar. Om Labourregeringen (arbetarpartet eller socialdemokraterna i Storbritannien!!!) hade hakat på detta och inte infört dessa undervisningsavgifter så skulle kampen ha varit mycket lättare nu (när Tories är i ledningen och är de som ytterligare vill höja undervisningsavgifterna kraftigt).

[Tillägg 12 december: Daniel Lind skriver att utbildning kan kompensera för brister i uppväxtvillor och familjeförhållanden i sin bok ”Mellan dröm och verklighet”. Om alla verkligen ska få samma möjligheter till social rörlighet, dvs. till klassresor, till den s.k. ”The American Dream”, så är samma möjligheter till utbildning central. Men med de avgifter man har i Storbritannien – och i USA, så HAR INTE alla samma möjligheter där, något jag nu personligen erfar med min pojkvän som är amerikan och boende i USA. Med rätta så protesterar man nu  Storbritannien. Jag misstänker dock att högermänniskor, medvetet och omedvetet, inser detta och inte vill ha konkurrens – eller verklig frihet för alla, även om de retoriskt pratar om detta. Och jag tror att ojämlikhet är dåligt för alla oss enskilda, samhället och hela vårt jordklot].

Har inte tid att översätta mer, men se vidare ”Manifest från skrämda ekonomer” av en grupp franska ekonomer:

”Antalet offentligtanställda sjunker överallt, vilket hotar den offentliga välfärden. Socialförsäkringsförmåner reduceras kraftigt, från Nederländerna till Portugal liksom i Frankrike, med den nuvarande pensionsreformen.

Arbetslöshet och brist på anställningstrygghet kommer med nödvändighet att öka de närmaste åren. Dessa åtgärder är oansvariga ur ett politiskt och socialt perspektiv och även i strikt ekonomiska termer.

Denna politik, som tillfälligtvis har minskat spekulationen, har redan fått många negativa sociala konsekvenser i många europeiska länder. Särskilt drabbas de unga, löntagare och de mest utsatta. Det kommer slutligen att skapa spänningar i Europa och därmed hota själva den europeiska konstruktionen, vilket är mycket mer än ett ekonomiskt projekt. Ekonomin antas tjäna byggandet av en demokratisk kontinent, som är fredlig och förenad. Istället påtvingas alla en form av marknadsdiktatur, och särskilt nu i Portugal, Spanien och Grekland, tre länder som var diktaturer i början av 70-talet bara fyra årtionden bak i tiden.

Oavsett om det tolkas som ’önskan att återförsäkra marknaderna’ från skrämda regeringar eller som en förevändning för att påtvinga val som drivs av ideolog så kan inte underkastelse till diktatur accepteras, eftersom en diktatur har bevisat sin ekonomiska ineffektivitet och destruktiva potential både på den politiska och sociala nivån. En verklig demokratisk debatt om den ekonomiska politikens val måste öppnas i Frankrike och Europa. De flesta ekonomer som deltar i den allmänna debatten gör så för att rättfärdiga och rationalisera sin politiska underkastelse till de finansiella marknadernas krav. Det måste medges att alla regeringar måste improvisera keynesianska stimulansplaner, och ibland även nationalisera banker temporärt. Men de vill stänga en sådan parentes snabbt. Det nyliberala paradigmet är fortfarande det enda som erkänns som legitimt trots dess uppenbara misslyckande. Baserat på antagandet om effektiva kapitalmarknader förfäktar paradigmet minskade offentliga utgifter, privatisering av offentliga tjänster, flexiblare arbetsmarknader, liberaliserade handels-, finansiella och kapitalmarknader, ökad konkurrens vid alla tillfällen och vid alla tider…

Som ekonomer är vi skrämda över att se att alla dessa policies fortfarande finns på dagordningarna och att deras teoretiska fundament inte ifrågasätts. Argumenten som har använts under de senaste 30 åren för att guida valen i den europeiska ekonomiska politiken har underminerats av fakta. Krisen har klätt av den dogmatiska och ogrundade naturen av alla hävdade ’uppenbara fakta’ som repeteras ad nauseum av politiker och deras rådgivare.

Oavsett om det är effektiviteten eller rationaliteten hos de finansiella marknaderna, eller behovet att skära i utgifterna och minska skulden eller att stärka ’stabilitetspakten’ måste dessa ’uppenbara fakta’ granskas och mångfalden av olika ekonomiska politiska val visas.

Andra val är möjliga och önskvärda förutsatt att den finansiella industrins snara om den offentliga politiken knyts upp.”

*Tillägg 13 december: Johan Ehrenberg skriver i ‘Banker bakom kris 2.0’:

”… med en tillväxt som rasat obegripligt brutalt upphör bankernas säkerheter att existera. Även om ett land har lägre underskott i statsfinanserna (jämfört med Storbritannien har Irland legat bra till), även om det har låg arbetslöshet eller stabilt trygghetssystem, betyder det inget den dag bankerna förlorar sitt kapital. Irlands banker gick egentligen i konkurs för många månader sedan, att staten tog över dem (med den vansinniga idén att de ska återprivatiseras senare) förändrar inte deras egentliga ekonomi. Tyska, franska och engelska bankers lån är lika värdelösa för det. Vilket försvårar deras ‘återhämtning’ efter kollapsen 2008. Banker med stora lån till Irland får svårare att handla på marknaden till låg kostnad.

Därför tvingar EU på Irland ett lånepaket. Det är Europas banker som kräver garanti så deras säkerheter inte ska ifrågasättas av de amerikanska eller asiatiska jättar de slåss med.

Det här är mycket viktigt att förstå för att man ska kunna diskutera de politiska lösningarna på finanskrisen 2.0. Stödpaket till Irland har inget med ‘dåliga statsfinanser’ att göra. Orsaken är usla bankaffärer. Det är inte pensionärer eller offentlig sektor som ‘kostat för mycket’, det är inte ens vanliga konsumenter som ‘överspenderat’ (löntagare blev låntagare i USA). Det är ett litet gäng fastighetsföretag, finansföretag och banker som skapat hela krisen.”

Tillägg 14 december:

 

Vad händer när de förtryckta inte orkar ge efter längre?

5 december, 2010 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna om de behöver bli lättare läsbara!

[Något uppdaterad på kvällen, samt 6 december, se andra halvan av postningen].

Ja, vad händer när de förtryckta inte orkar ge efter längre och inte reser sig upp och lämnar plats åt dem över i status/klass?

Och tycker att nu får det vara nog! Något kanske de (mer) privilegierade också skulle kunna tycka:

”Nu får det vara nog! Vi måste ta hand om varandra, vara solidariska med varandra!”

Och tycker att det femte jobbskatteavdraget SKA stoppas! Något jag håller med om! De enda som tjänar (ekonomiskt) på skattesänkningarna är de som har det allra, allra bäst ställt ekonomiskt. På sikt kommer dessa skattesänkningar att tvinga fram förändringar i samhället, som kommer att drabba även tjänstemän och medelklass. Och inte minst hela samhället och samhällsklimatet där.

Bra sagt!

Ja, läs amerikanen Arthur Silber i ”Killing Wikileaks, and Making Collaborators of Us All”, där han skriver om makten som alltid skapat allianser antingen med individer eller delar av samhället, vilka får förmåner osv.

[Tillägg på kvällen samt 6 december: läs Olle Svenning i ledarktönikan ”Urbans Ahlins lojalitet läcker –  Sverige har blivit en del av den av George W Bush konstruerade antiterror-ideologi som urholkar demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna.”

Tack nyabrittas för tipset. Se också hennes ”En massiv kampanj mot vår grundläggande ideologi pågår..” Håller med henne, varför talar högerväljare/politiker om vilken politik (s) och (v) bör föra och inte föra och vilka partiledare de bör ha och inte? Nej, de till vänster (inte heller mp) håller på så om de borgerliga.

Läs Paul Krugman i ”Not Crass, Class” där han bland annat skriver att social trygghet är avgörande/central för de flesta amerikaner – men inte alls för eliten. Och se också hans blogginlägg ”Class and Social Security”. 

Daniel Suhonen skriver i ledare ”Inte ett nytt 30-tal!” i Västerbottens folkblad:

” …[den] insikt som skapade ett relativt drägligt Europa [har] fallit i glömska. Krisen 2008 har många likheter med 1929 års kris. Den verkar bli utdragen och /…/ kommer [att] leda till bestående skador.

Men tillfälliga nedskärningar kan folk klara om de upplever att bördorna fördelas rättvist. Så är det inte nu. Likt trettiotalskrisen står vi i en ny maktbalans. De ekonomiska eliterna drar ifrån.

[se Medelklassens kommande kollaps apropå USA. Men inget är ödesbestämt.

Se också boken “Fault Lines: How Hidden Fractures Still Threaten the World Economy” eller ungefär ”Felaktiga vägar: hur gömda sprickor fortfarande hotar världsekonomin” av Raghuram G. Rajan från Princeton University Press.

Om denna bok kan man läsa:

‘Rajan shows how the individual choices that collectively brought about the economic meltdown–made by bankers, government officials, and ordinary homeowners–were rational responses to a flawed global financial order in which the incentives to take on risk are incredibly out of step with the dangers those risks pose.

He traces the deepening fault lines in a world overly dependent on the indebted American consumer to power global economic growth and stave off global downturns.

He exposes a system where America’s growing inequality and thin social safety net create tremendous political pressure to encourage easy credit and keep job creation robust, no matter what the consequences to the economy’s long-term health; and where the U.S. financial sector, with its skewed incentives, is the critical but unstable link between an overstimulated America and an underconsuming world.

In Fault Lines, Rajan demonstrates how unequal access to education and health care in the United States puts us all in deeper financial peril [fara], even as the economic choices of countries like Germany, Japan, and China place an undue [otillbörlig] burden on America to get its policies right.

He outlines the hard choices we need to make to ensure a more stable world economy and restore lasting prosperity.’].

Vi känner till statistiken om hur VD:ar idag tjänar 15, 20 gånger mer än sina anställda. I ojämlikhetens hemland USA 490 gånger mer. Dessa eliter, så sammantvinnade med detta finansiella system har räddats av nationalstater som satsat tusentals miljarder på att hålla kapitalismen vid liv.

[och nu är dessa rädda att de ska måsta vara med och betala kalaset och kräver åtstramningar av vanligt folk, som via skattepengar räddat bankerna].

Men när det gäller välfärden och jobben – kräver istället de finansiella eliterna avhållsamhet och nedskärningar för att som man säger: staterna skall ‘återvinna sitt förtroende från marknaden’./…/

Dessutom bäddar man för en farlig smältdegel av klasshat och motsättningar när nedskärningarna rullar in, arbetslösheten biter sig kvar på rekordnivåer och det sociala livet slås sönder ytterligare när sparpaketen likt offergåvor till nedstigna gudar skall bevisa folkets fortsatta underkastelse inför det finansiella systemet.

Människors villkor blir alltmer olika när inkomstskillnaderna ökar. När årets julklapp för somliga blir ett hemmabiosystem eller en läsplatta för 7000 kr medan andra just utförsäkras från a-kassa eller sjukförsäkringen.”

Tack igen nyabrittas i ”Suhonen angående Höger-Monas sista tal samt farhågor om 30-talet åter” för tipset om Suhonen ledaren.

Se Daniel Suhonen i ”Färdplan för marginalisering” om Mona Sahlins sista tal. Han är, med rätta, oerhört kritisk till hennes högerinriktning.

Ingvar Persson på ledarbloggen skriver i ”Den svenska tragedin”

”Klyftorna i det svenska samhället har ökat länge, men de fyra senaste åren har det skett som ett resultat av en medveten politik. Köerna på landets härbergen är ‘jobbpolitikens’ skuggsida.

Det säger något om det Sverige vi alla ska leva i.

Utförsäkring, fattigdom och utslagning. Det är inte problem som begränsar sig till en liten, nästan osynlig, grupp i samhällets utkant. När klyftorna växer drabbar det oss alla, för vi kommer alla att känna rädslan för att hamna på den förlorande sidan.

Det är det som är tragedin i det svenska samhället.

Inte att det skulle löna sig för dåligt att arbeta.”]

Läs Maria-Pia Boëthius i ”Femte folkmakten granskar de styrande” .

Jag skulle också vilja länka Johan Ehrenbergs senaste ledare ”Banker bakom finanskris 2.0 – farliga myter om Irland-krisen från både vänster och höger”, han menar kortfattat att bankfolk i andra EU-länder är oroliga att bubblan de bidragit till ska spricka. ETC:s artiklar om Irland är VÄL värda att läsa. Om hur ilskan är stor där, samt om att de som nu sker där är klassisk chockpolitik.

Läs också Ulf Lundén i ”När politik förvandlas till trolleri” :

”I landet bortom den gemensamma drömmen om ett samhälle i jämlikhet är allt uppstyckat i tunna strimlor. Här skall var och en gnugga på sin egen framtid, sin stora dröm. Landet är numera förvandlat till spelhåla, där platt-tv-tänkarna sprider sina floskler om att ’leva i nuet, tänka positivt och inte vara så förbannat negativ’.

Utanför rasar den ekonomiska krisen men det vill man inte låtsas om. Det finns människor som till och med anser att man inte skall kritisera den sittande regimen efter en valförlust. Ungefär som om politik skulle handla om en ishockey- eller fotbollsmatch.
Jag vägrar bli en del av detta syrefria och antiintellektuella kosmos som är skapat av PR-byråer och reklamagenter.

Politik; det vill säga statskonsten, är numera en konst för dem som främst kan trolla med språket. När alla politiska motsättningar har kokats ned till en kamp om olika skattesatser och väljare i marginalen i medelklassmiljöer är framtidens valrörelser dömda att utspelas i medierna och avgöras av PR-byrårer, reklamföretag och opinionsinstitut.

I senaste numret av tidskriften RE: Public skriver Magnus Linton hur det gick till när Moderaterna lyckades erövra Sverige på obestämd framtid. Den praktiska politiken är i grunden densamma, det vill säga skattesänkningar, men man har lyckats etablera en helt annan mediebild av partiet och dess företrädare. I Moderaternas partihögkvarter pratas det inte längre om skatter utan om ’ljussättning’ och ’bilder’. De kallar sig det ’nya arbetarpartiet’ men genomför klassisk moderat politik. Det är en mycket tydlig strategi som även omfattar politikernas val av klädsel. De nya moderaterna har lämnat pärlhalsbanden, de strikta kostymerna och slipsarna hemma.”

Vilka är det som är desperata och rädda – för jämlikhet och solidaritet?

14 november, 2010 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Videon med den amerikanske komikern Stephen Colbert finns i sin helhet här – lyssna och njut!Colbert Roasts President Bush – 2006 White House Correspondents …

Ja, föraktet för de sjuka och arbetslösa består. Se Björn Johnson och Kjell Rautio om sjukförsäkringen, politiken och debatten kring denna.

Och den politik som förs gynnar inte heller oss i medelklassen, framförallt inte på längre sikt. Och den politik som förs är heller inte ödesbestämd. Det finns tusen alternativ. Men detta vill högern för död och pina inte att människor ska bli varse?

Johan Ehrenberg skriver i sin senaste ledare ”Vår uppgift är – vadå? Om poängen med att inte vara en feg pessimist” att ibland är det bra att vara över 50 år.

”Hur kul tror någon att det var att se feldtarna ta över socialdemokratin på 80-talet och förvandla rörelsen till ekonomister?”

Han fortsätter:

”Det vi ser nu på 10-talet är en borgerlig offensiv i alla de länder där systemet [det avreglerade, kapitalistiska] faktiskt visat sig haverera. Det är inte så konstigt att en fjärdedel av det amerikanska folket röstar fram en högervridning, den har stöd av pengarna och ägarna eftersom striden för dem är enkel. Lösningen på krisen få inte bli jämlikhet, medborgarmakt eller starkare gemensam sektor. Lösningen kan bara vara att mota förändring och få de drabbade att ge upp eller skylla på sig själva.

Det är i det ljuset man kan läsa borgerliga regeringars märkliga politik där man försämrar för de svaga. Trots krisen finns det inte ett enda förslag om utjämning, det är bekämpande av ’jämlikhetsanden’ som gäller, just därför att om man börjar vandra jämlikhetens och solidaritetens väg finns det inget stopp./…/

… men jag tror ärligt talat att de med makt över pengar och människors liv begriper bättre. De ser kriserna komma. Men de har ingen lösning. Ingen som de gillar.

Den politiska uppgiften för alla reinfeldtare blir därför att stoppa varje försök till lösning eftersom varje förslag kommer från vänsterkrafter inom den gröna rörelsen, inom fackföreningarna eller inom som bara kräver en så enkel sak som att jordens arter inte ska minska mer.

Alla sunda invändningar mot det rådande kallas ’ansvarslöst’. Hör du inte desperationen? Så vad gör vi nu? Vi inser att vi äntligen har fått en uppgift, en mening med livet, en orsak att organisera oss, och börjar förstå att det är de som är desperata och rädda. Inte vi.”

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén, skriver i ”Anden ute ur flaskan – journalistförbundet om boken Den motvillige monarken” om att

”Anställningstryggheten behövs om människor ska våga hävda sina åsikter på jobbet: viktigt för alla inte minst för journalister.”

Apropå att en projektanställd researcher på Sveriges Radio blev avstängd för sitt medarbetarskap i Den motvillige monarken. Hon skriver att

”… de flesta journalister har hört ryktena, historierna och ibland också sett en och annan bild som inte publicerats.”

Och hon tror också att om rapporteringen om kungahuset hade varit granskande kanske denna granskning också rentav kunnat ha en preventiv effekt! Ja, tänk om! Hon hoppas vidare på en intern debatt inom journalistkåren.

”En omodern, intellektuell, ickepopulistisk debatt om journalistikens roll, om ekonomiska hänsyn kontra publicistik, var och av vem de publicistiska besluten ska fattas och om vad som ska publiceras, men framförallt om vad som inte ska publiceras. De senare är idag betydligt mer att oroa sig över än det förra.”

Se Agnetas krönikor.

Maria-Pia Boëthius i ”Högerskurkarna har lurat oss. Verkligheten är allt annat än vänstervriden”:

”… alliansens intentioner är att öka på klyftorna, sätta press på de mest utsatta och berika de redan välbeställda, valde att fortsätta att rösta på högerns revolution uppifrån. Många har hört av sig till mig och berättat att själva deras livsfundament är skakat, att de ser snett på grannen och undrar om han/hon är en som röstat på att svårt sjuka ska utförsäkras och att tilltron till medmänniskorna ’i huset bredvid’ har rubbats./…/

… alliansen visat upp en hjärtlöshet mot de utsatta som saknar motstycke. Eller att högerpropaganda och lobbyister utpekar Barack Obama, som står till höger om svenska alliansen, som socialist. Sarah Palin sa i en intervju att det inte finns någon högerpolitik som är tillräckligt högerextrem eftersom det gäller att bekämpa vänster-Obama./…/

Vänstern – Jag med har nu i flera år plågat sig själv med att vi inte har någon vision, jag med, och att det är där felet ligger. Men på det har jag börjat tvivla. Visst har vi det, en demokratisk socialism och feminism utökad med en medvetenhet om att om vi fortsätter konsumera som vi gör – och tvingas till – kommer planeten att gå under. Vad vi däremot inte har är medier, pengar, rika lobbyister, mainstreamtidningar, tv-kanaler, pr-industri och så vidare. Och det är där ‘livet’ just nu pågår, i denna informationserans vapenindustri med dess massförförelsevapen. Högern har lärt sig att ge fan i demonstrationer, hur stora de än är. Vad folket tycker är inte viktigt, låt dom gasta på gatorna; sedan gör vi vad vi vill, det är vi som har makten [maktens arrogans]. Senast manifesterat i Sarkozys genomförande av pensionsreformen i Frankrike, trots att demonstrationerna var större än 1968./…/

En vanlig, hygglig, demokratisk vänster, feminism och miljörörelse har demoniserats bortom det anständiga, och resultatet är denna extremhögervåg, som dagens konservativa makthavare – och ingen annan – bär skulden till. Demokrati handlar om respekt och yttrandefrihet; men när högern har alla pengar och alla resurser sätts demokratin ur spel.”

Är verkligen lösningen att ”S blir Nya moderaterna”, som Göran Greider skrev ironiskt i ledare igår?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin J. Ehrenbergreflektioner och speglingar II....