Ökade klyftor och ökande misstro – vad leder minskande tillit till? Är det de tillitsfulla individerna i ett samhälle som är de aktiva? Behöver vi möjligen fler tillitsfulla i samhället? Vad leder den söndra-och-härska-politik, som mer eller mindre uttalat förs, till?

3 oktober, 2012 § 13 kommentarer

Här kan man läsa Suhonens och Antman Debels artikel ”Politikernas dubbelagenterhot mot välfärdens kärna”:

”Strukturproblem. Svensk demokrati bygger traditionellt på intressegrupper som står mot varandra./…/

Just nu är den stora uppgiften att hindra S-kongressen att säga nej till vinster i välfärden./…/

Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen.

För socialdemokratin som är en reformistisk folkrörelse förutsätts att partidebatten förs mellan jämlika medlemmar, inte av buktalare för ekonomiska maktgrupper utanför partiet. Förtroendet för en blandekonomi med fria företag kräver att den demokratiska sfären är fri från företagsmakt. Annars återinförs en slag viktad rösträtt vi känner igen från fördemokratisk tid./…/

Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat ”mjuk” påverkan.

Vilken beredskap har den socialdemokratiska partiledningen med Stefan Löfven och Carin Jämtin i spetsen för att hantera ett läge där S-motioner om vinst i välfärden kan ha skrivits av vårdbolagen? Utser bolagen rent av egna kongressombud?

Den ekonomiska maktens ökande inflytande i politiken måste nu upp till debatt.”

Precis! Fler är inne på denna kritiska linje. Bra!

Bra skrivet!Ja precis, vilka tar parti för de utsatta idag? Och ja, om alla politiska partier är lika så blir politiken tråkig! För sjuttioelfte gången; se jämlikhetsanden om tillit och samhällsliv! Jo, jag tror att tillit också skapar bättre samhällsekonomi!

Vi behöver alla hjälpas åt! Och allas resurser behöver tas tillvara, något den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs också menar är sant för USA och dess ekonomi! Se Sachs om den ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era”:

”Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram somSocial SecurityMedicareMedicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ja, vi behöver ta tillvara allas resurser och verkligen ge alla samma chans att utveckla sina unika förmågor. I ett sådant samhälle, solidariskt, mår vi alla bättre och jag tror också att människor lättare blommar ut i detta. Och blommar på ett bättre sätt.

Se om Rothsteins ”Sociala fällor och tillitens problem.” Fler reflektioner över denna här och samt Göran Rosenberg över Rothsteins bok här. Väl värt att läsa!

Se också SNS om denna bok här. Se vidare SNS om Putnams bok ”Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien.”

Och ekonomistudenter vid Harvard har också ifrågasatt den partiska (som de menar) undervisning de fått! Se anti-Mankiw-rörelsen.

Ja, ”vem tjänar på de förhållanden vi ser idag?” Vi förlorar ALLA på denna bristande tillit.

Annonser

Vi har visst råd, om myten om finansieringsproblemet…

19 maj, 2012 § 1 kommentar

Jag försökte påpeka i en kommentar till debattartikeln ”Alla goda krafter behövs” i DD (dock inte på nätet så vitt jag sett), som också finns i form av bloggpostning, att det finns de (i detta fall forskare och inte bara politiker, som Lena Reyier, C) som anser att vi visst har råd med vår gemensamt finansierade vård, skola och omsorg.

Min kommentar har inte blivit godkänd än – och det förtjänar att påpekas! Mitt förtroende för (C) sjunker än mer. Över deras okunnighet och ovilja att medge det.

Jag hänvisade till artikel Daniel Suhonen skrivit i Tiden i vilken han i sin tur hänvisade till forskaren Daniel Ankarloo. Som apropå myten om finansieringsproblemet skriver:

”[Det påstådda] finansieringsproblemet har medfört en avpolitisering av välfärdsfrågan. De senaste 20 årens nedskärningar i den offentliga välfärden framstår inte längre som nyliberal politik utan som ‘nödvändiga’ anpassningar till en ‘ofrånkomlig’ verklighet.”

Daniel Suhonen i ”Vi har faktiskt råd”:

”Sverige är i praktiken skuldfritt. Den svenska offentliga sektorns gemensamma tillgångar är större än skulderna.

Men idén om den jättelika statsskulden är en utmärkt fond för den som vill ingjuta krismedvetande i ett folk och få dem att sluta drömma om kortare arbetstid, mer personal i vården eller högre tak i socialförsäkringarna – ‘för vi har ju inte råd’.

Överskotten i statens budget väntas växa de kommande decennierna, det finns med andra ord ett reformutrymme på hundratals miljarder som borde användas. I stället skär vi ner i den offentliga sektorn – vilket skapar problem får kommande generationer./…/

… dramaturgiskt öppnar myterna om statsskuld och äldrevåg upp för mer högerpolitik. Gör skattesänkningen och privatiseringen till naturlag! Det enda vi har råd med är att sänka skatterna./…/

Problemet är att även vänstern tror att vi är satta i skuld och icke fria, när det i själva verket finns förutsättningar för gyllene tider./…/

Det krävs kanske inte ens höjda skatter – bara att våga kasta skygglapparna och se att Sverige har gigantiska överskott att göra reformer av.

För Stefan Löfven borde slagordet för 2014 års val redan vara klart: Vi har råd. För det har vi faktiskt.”

Detta verkar förtjäna att upprepas!

Vad tjänar C-politiker som Lena Reyier på mer av denna nyliberala högerpolitik?

Jan Guillou fattar inte hur …

”… ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Så bra uttryckt!

(S), Stefan Stern och privatiserad välfärd …

5 februari, 2012 § Lämna en kommentar

Jo, (s) har försummat politiken.

Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara.

Se Daniel Suhonen i ”Sälj inte vår (s)jäl till riskkapitalister”:

”I dag sitter S-politiker långt inne i vårdbolag och friskolekoncerner och rörelsen har svårt att bestämma sig var man ska stå. S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden.

Håller med!

”I dag sitter S-politiker långt inne i vårdbolag och friskolekoncerner och rörelsen har svårt att bestämma sig var man ska stå rörande nästan allt som har med välfärden att göra.

Förmågan att sätta upp tydliga skiljelinjer är avgörande för S överlevnad.

Gör välfärden till en stridsfråga.

Men ett återvändande till positionen som garanten för en generell välfärdspolitik av högsta kvalitet kommer att kräva förnyelse och minst fem smärtsamma uppgörelser med de senaste tjugofem årens förda S-politik:

TYDLIGHET: S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden med ett förslag om förbud mot vinstuttag i alla delar av välfärden som handlar om vård, skola, omsorg. I skattefinansierad verksamhet som riktas mot människor direkt får inte finnas incitament att dra ner på kvalitet eller service för att öka vinsten.

MAKTANALYS: S måste sluta låta som om man levde på 1980-talet. Det är inte små kooperativ eller ens aktiebolag som dominerar den privata välfärden utan stora koncerner som snart utgör privata välfärdsmonopol.

FRAMTIDEN: Den diskussion som bubblar under ytan är berättelsen om att vi inte kommer att ha råd med framtidens välfärd gemensamt. Detta paketeras av myndigheter och privata aktörer som en sanning när det i själva verket är ett ideologiskt vägval.”

Nej, det är inget ofrånkomligt! Inget måste, men det framställs så. Se t.ex. Daniel Ankarloo om välfärdsmyter här, här, här, här, samt här finns fler länkar.

Jag kommer också att blogga om skolan, samt referera till Diane Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” och inte minst om kapitlet ”The Billionaires Boys’ Club” eller ”Miljardärernas pojkklubb”, i vilken hon skriver om filantrokapitalismen och vad den innebär för demokratin enligt henne (hon är inte ensam i dessa farhågor, undringar, kritik verkar det dock!).

Ravitch påpekar OCKSÅ att de fattiga missgynnas i detta alltmer privatiserade system, men tydligen håller saker sakta på att ändras bort från det som var dåligt, bland annat tack vare outtröttliga debattörer som Ravitch.

I bloggen som Ravitch har tillsammans med en Deborah Meier kan man läsa i ”Reminders About What’s Possible” eller ”Påminnelser om vad som är möjligt”:

”Jag blir uppmuntrad av dina positiva erfarenheter och att du kan hålla uppe takten så.

Jag uppmuntras också av skiftet i det politiska språket den senaste tiden, absolut inspirerat av Occupy-rörelsen. Ojämlikhet står nu högst på agendan. Kanske kommer det alltid att finnas öppningar för att pusha en agenda som är för demokrati, håll tummarna för det.

Under tiden så har jag varit här och där och träffat såna underbara, om dock demoraliserade kolleger: Baltimore är en intressant plats (alla friskolor är nu byggda på fackföreningsrörelse och antalet intressanta [exempel på friskolor där de anställda är fackanslutna?] är uppmuntrande). Och Rochester, New York, där jag träffade fackordförande/president och skolinspektören. Det är en icke typisk stad också, full av tecken på hopp.

Vi kommer inte alltid att vinna och demokratin är långt ifrån ett säkert vad, men drivkraften för personlig frihet och den envishet vi besitter att vi faktiskt är våra ‘bröders’ väktare är svår att döda.”

Ravitch är väldigt kritisk till att man inte bara anställer outbildade lärare, utan också rektorer och skolinspektörer som inte har erfarenhet av skola, utbildning eller undervisning (mer än från sin egen skolgång/utbildning). Hon är väldigt kritisk till drivandet av skolor som företag och har blivit alltmer kritisk till detta ju mer hon sett av den skolpolitik som härskat de senaste årtiondena, men mer om detta i senare postning.

Suhonen fortsätter:

”Äldrevågen utmålas av dem som vill sänka skatter och privatisera finansieringen som ett hot.”

Men det är den inte, se nedan om vad bland annat Daniel Ankarloo har skrivit.

”S måste rusta till strid med förslag om ett bättre pensionssystem och gemensamma lösningar av framtidens äldreomsorg.

Precis! En bra äldrevård – för ALLA!

”BUDBÄRARNA: Sedan en följd av år lejs tidigare S-toppolitiker som konsulter av privata företag. Inget ont i att söka sig till näringslivet.

Men de som hyrs in för att agera som S-debattörer inom S skapar demokratiska problem.”

Exakt!

”I fjol avslöjades att Borg-kommissionen mellan Arena och Timbro var betald av Magnora som tjänar pengar på välfärdsmarknaden och i veckan meddelades att S-strategen Stefan Stern också rekryterats av Magnora.

För bara ett par veckor sedan gav han privatiseringsvänliga råd till S-ledningen i egenskap av partimedlem. Vad man får göra med sin partibok?

Här kan man läsa Sterns debattartikel ”S är på väg att spela bort även de viktiga välfärdsfrågorna.” Är det inte Stern som håller på att spela bort dem? Var det efter denna debattartikel som det kom ut att han rekryterats av Magnora?

”VALFRIHETEN: Är det verkligen det vi vill ha? Det som i dag beskrivs som positivt laddad valfrihet är i själva verket en organiserad flykt från ett delvis sönderslaget välfärdssamhälle.

Genom skolpengar och vårdval skapas bakdörrar för de som orkar och förmår välja något lite bättre. De flesta skulle vilja ha en bra skola för alla. Men när den solidariska lösningen inte längre erbjuds måste var och en se om sitt hus.

Precis! Det är de starkaste som gynnas. Dvs. de som skulle ha klarat sig i alla fall. Men det finns ju inga garantier ens för oss i medelklassen. Vad slags samhälle vill vi ha för våra barn? Och barnbarn?

”Det är det vi ser nu. Frågan är om socialdemokratin ska se klart och våga axla sin historiska uppgift.”

Där är (v) tydligare…

Se tidigare inlägg ”Mer om privatisering och kultur – var finns det kritiska samtalet? Finns det någon betydande opposition i dagens samhälle?” med bland annat två ledare av Göran Greider som spinner på samma tema, bland annat om debatten om riskkapital i vården, ”Häpnadsväckande svagt och fegt av socialdemokraterna!”:

”Rättså förväntansfull slog jag mig ner framför TV-apparaten i fredags morse för att följa riksdagsdebatten om riskkapital i vården.

Knappast någon enskild fråga har upprört gemene man så mycket det senaste halvåret efter att vanvården på Carema uppdagats och efter att skolsektorns förvandling till en bransch, vilken som helst, allt klarare blivit synlig (droppen var väl när ett skolcertifikat utbjöds på Blocket).

Det var socialdemokraterna som begärt riksdagsdebatten./…/

Vänsterpartiets Ulla Andersson var den som levererade den hårdaste och mest effektiva kritiken. Hon gjorde det bra.

Vänsterpartiet står för den rimliga linjen i dessa frågor: Förbjud aktiebolag i vården. Det tar bort huvudproblemet: att stora koncerner, med stor juristbemanning, kan plocka ut stora vinster som tillfaller ägarna och ofta förs ut ur landet.

Samtidigt kvarstår då möjligheten för stiftelser och kooperativ att bedriva verksamhet där det verkligen finns ett ideellt intresse./…/

Socialdemokratin har på ett olycksaligt sätt blivit stående mellan hötapparna i denna fråga. Så har det varit länge/…/

Man faller offer för valfrihetsretoriken, och glömmer att valfriheten aldrig är jämlik: Den med de starka nätverken omkring sig kan hitta de fina alternativen, de med svaga nätverk gör det inte.”

Sant!!!

”Varför har egentligen riskkapitalister sökt sig till välfärdssektorn?

Det grundläggande svaret på den frågan är att riskkapitalisterna sedan lång tid har fått det allt svårare att hitta riktigt lönsamma investeringsobjekt på den vanliga marknaden.

Framtida historiker kan mycket väl komma fram till slutsatsen att huvudskälet till att den offentliga sektorn under loppet av de senaste tjugo åren rullats upp och öppnats för vinstintressen faktiskt är denna: Viljan att komma åt skattebasen.

Där finns pengar, snabba pengar, att göra för föga påhittiga och innovativa entreprenörer och riskkapitalister, i en era när den vanliga varu- och tjänstemarknaden är osäker och sällan tillräckligt lönsam.

Normalavkastningen för ett företag i de traditionella sektorerna ligger på kanske sju-åtta procent. De stora vårdkoncernerna har ur välfärdssektorn däremot kunnat pressa ut ofta det dubbla.

Skattebetalarna kan liknas vid en exploaterbar resurs, ett dagbrott, som det krävs få investeringar i för att få igång lukrativa affärer.

I senaste LO-tidningen refereras en rapport från den svenske professorn i hälsovetenskap, Inge Axelsson.

Han har gått igenom en enorm mängd internationella studier om vad vinster i vården leder till och hans slutsats är: ‘Undvik vård på sjukhus eller vårdhem som drivs med vinstkrav’ [se också ‘Vinstkrav försämrar vården, samt också debattartikeln ‘Vinstkrav försämrar och fördyrar vården’ i Läkartidningen].

Han menar att fakta tydligt talar för att vården blir sämre, dödligheten större, liggsåren fler och så vidare – samt att det är en myt att effektiviteten blir högre.

Varför kan inte socialdemokraterna bestämma sig i denna centrala fråga? Förmodligen därför att de släppt den idépolitiska analysen.

Kapitalismens egen kris har fått kapitalisterna att vända sig till de offentliga resurserna.

Jag tror att den grundinsikten är viktig att ha när dessa frågor diskuteras, men uppenbarligen saknas den i stort sett helt hos de ledande skikten inom socialdemokratin.”

Håkan Juholt, kritiska reflektioner om journalistik samt om välfärd, samhällsekonomi, sjukvård…

28 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Tre personer som skriver om Håkan Juholt och som är värda att läsa är Daniel Suhonen i ”Härliga dagar framför oss”, Göran Greider i ”Dagen efter Juholts tal” och Björn Johnson i ”Kritiska reflektioner om politisk journalistik” (tack Ilse-Marie på Ett hjärta RÖTT för den sista länken).

Roger Mörtvik på Utredarna skriver att ”Utan välfärd blir ekonomin mer instabil”, ja, se den brittiska siten ”False Economy – False Economy is for everyone concerned about the impact of the government’s spending cuts on their economy, their family or their job.” Mörtvik skriver också om ”Myten att det alltid går att spara sig till en ekonomi i balans”:

”…de gigantiska sparpaket som framförallt Storbritannien nu genomför, inte alltid handlar om att man måste ta till storsläggan av ekonomiska skäl. Snarare ger forskningsläget en bild av att resultatet med stor sannolikhet blir lägre tillväxt och till och med växande problem. Det som verkligen tycks motivera de massiva åtstramningarna är i hög grad en ideologisk övertygelse om att ekonomin mår bra av minskat offentligt åtagande, och att det är ett bra läge att passa på just nu.

Problemet är bara att denna ideologiska övertygelse riskerar att allvarligt skada både välfärd och framtida tillväxt.”

Och ”Halv miljon demonstrerar i London”.

Läs också om övre medelklass och överklass i Sverige idag i ”Rätta looken ett krav”, ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”. Tack Ett Hjärta RÖTT och Ledarbloggen för tipsen. Se också kulturhistorikern Ulrika Holgersson i ”Jag gillar inte människosynen bakom detta.” I denna artikel kan man läsa:

”…den välmående medelklassen markerar status med märkesväskor, teppanyakihällar – och barnvakter. Det är här barnflickornas språkbruk och uppförande blir viktigt.

– Man skrattar ju igenkännande. Det är typiskt att Solsidan är populär nu för vi känner ju alla igen det här spelet. Vi möter ju de här människorna i någon form.

Vad befarade man för hundra år sedan när man tog in den så kallade underklassen i sina hem?

– Man ansåg ju att man var högre moraliskt stående. Och om man tar in underklassen i sina hem, särskilt om de tar hand om ens barn, då lär de barnen att svära och barnen riskerar att kopiera deras hållning och deras osedliga beteende.”

Och apropå skolan läs i ”En ny skolpolitik är möjlig” av Anders Skans, samt om kampanjen ”Världens bästa sjukvård.”

SvD:s granskning av barnvaktsbranschen:

Samt

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin D. Suhonenreflektioner och speglingar II....