Skolan…

8 december, 2016 § Lämna en kommentar

… och riskkapitaldrivna skolor dränerar den allmänna skolan och skadar hela samhället skulle jag vilja påstå.

Friskolorna håller väldigt noga reda på kommunala skolans kostnader och kräver motsvarande summor, men skolorna drivs inte under samma villkor: friskolorna får ha köer, men de kommunala måste ta emot de elever som söker sig dit – samt ta emot elever som kanske står utan skola om en friskola går i konkurs eller lägger ner sin verksamhet.

Detta gör att de kommunala skolorna kanske både måste ta emot de svagare eleverna och dessutom inte kan investera de resurser som dessa skulle kräva. I slutänden får det återverkningar i hela samhället på en massa olika sätt.

En gymnasielärare sa:

”Jag har sagt åt mina döttrar: ‘Välj inte en skola som gömmer sina pengar på Caymanöarna!'”

Jag frågade också en elev som går i engelska skolan vilket språk undervisningen bedrivs på. Hon går i sjätte klass. Den sker delvis på engelska. Det låter kanske bra: eleverna får träna engelska också, men jag undrar om inte kunskapsinhämtningen kan bli lidande.

Träffade en elev som varit utbytesstudent i Frankrike, hon måste gå om det år hon missade när hon var utomlands även om hon gick i skolan där. Jag tror att detta gäller även dem som är utbytesstudenter i USA t.ex.

När jag nu åkte från möte med gymnasielärare tänkte jag just på Hans Bergström som när han skrev i DN systematiskt pratade ner den svenska skolan, om dess disciplinproblem m.m. Han är gift med engelska skolans grundare Barbara Bergström.

Det är också märkligt: friskola har startats i södra Norrland av två kvinnor, varav den ena är moderat. Är det inte lite dubbelmoralistiskt: skyddsnät för vanligt folk ska helst vara minimala, men själva är högerröstande inte rädda för att utnyttja systemen!?

Annonser

Feldt om misslyckandet med fritt skolval…

13 mars, 2016 § Lämna en kommentar

DSC_0093

I ”Kjell-Olof Feldt: ‘Det var fel att införa fritt skolval'” kan man läsa:

– Jag vet inte hur vi tänkte, men det blev fel med valfriheten i skolan. Det säger nu tidigare S-finansministern Kjell-Olof Feldt till SVT.

– Problemet är likvärdigheten, menar Kjell-Ollof Feldt. De duktiga eleverna söker sig till samma skolor, det gör att de halvbra skolorna dräneras på bra elever, och dras ner till fler och fler problemskolor. Det måste dagens politiker våga sätta stopp för.

Kjell Olof Feldt var den kanske viktigaste personen inom socialdemokratin som banade väg för privata friskolor, konkurrens och mångfald inom välfärden. Han provocerade många partivänner genom att bli ordförande i friskolornas riksförbund.

Men när han såg hur de stora koncernerna bredde ut sig på de små friskolornas bekostnad hoppade han av. Och i dag är han öppet ångerfull över den politik han varit med om att föra.

– Ja, valfriheten blev fel, i varje fall som den fungerar. Jag vet inte hur vi tänkte…jag var i och för sig inte med och gjorde reformen men jag har stött den i alla år, jag har varit ordförande i friskolornas riksförbund, men …

Nu säger du att det blev fel med valfriheten?

– Ja, eftersom starka barn söker sig till samma skolor, och det har naturligtvis vissa friskolor kunnat utnyttja. Därför har vi fått en skola som inte alls är så likvärdig som vi vill att den skall vara./…/

Mer resurser alltså, men Kjell Olof Feldt tror inte att det hjälper. Sammansättningen av elever i klasserna och skolan är viktigare än resurser, säger han.

– Man har studerat lärartäthet och klasstorlek och sett vilka samband som finns med skolresultaten, och det är svårt att hitta något. Däremot vet vi att i skolor med en viss kritisk massa välmotiverade barn går undervisningen väldigt bra även om man inte har så många lärare. Då uppstår läget att man kan klara sig på mindre resurser, och ändå räcker pengarna också till en vinst.

Är det då en bra affärsidé att samla alla de studiemotiverade barnen i samma skola?

– Det är det och det kommer det fortsätta vara om ingen gör något, säger Feldt.”

Jo, landet håller på att dras isär! Klyftorna ökar och med dem kommer en massa problem. Vad lever vi på denna jord för?

Ensam är inte stark – individ och kollektiv behöver inte vara motsatser…

6 mars, 2016 § Lämna en kommentar

ensam är aldrig stark12734058_1127068797317972_4150029665164705410_n

I ”Sofie Eriksson om privatiseringar i välfärden – ‘Trappjäveln är också politisk ideologi!'” kan man bland annat läsa:

”En högerpolitisk hegemoni har skapat en upplevd naturlag att marknaden kan lösa samtliga problem i offentlig sektor, till exempel att hålla budget. Om detta stämde skulle välfärdens finansiering vara mer hållbar nu än någonsin, med tanke på hur mycket som privatiserats. Så är inte fallet. Vi är ljuvligt bekanta med ordet ‘sparpaket’.

Ideologi är helt enkelt ingen önskelista över nice prylar vi vill införa, där vi bockar av ‘så snart vi har pengar’, utan idéer om vilket slags samhälle vi vill leva i. Finansieringen av välfärden är en djupt ideologisk fråga. Att hävda att vi inte har råd är därför ett ställningstagande, inte en ursäkt. Det handlar om att prioritera.

Det duger inte att socialdemokrater förklara privatiseringar i välfärden med att diverse verksamheter går med underskott. För hur kan en privat aktör göra det motsatta, utan att tumma på något? Precis. Det är den ekvationen som sällan går ut.

1.Personalen får betala. Deltider, otrygga anställningar, delade turer./…/

2.Den demokratiska styrningen går i stort sett förlorad. Styrningen över verksamheten flyttas från demokratiskt förtroendevalda till företagsledningar./…/

3.Det blir svårare och dyrare att kontrollera att det går rätt till. Det genomförs visserligen ”kundenkäter” efter vilka man stoltserar med goda resultat. Alla som någon gång arbetat inom omsorgen vet att trivsel är viktigt, men långt ifrån det enda som utgör god kvalitet.

4.Det finns inget som visar på att det faktiskt blir billigare i längden. Är det inte lite ovärt, om vi inte ens kan vara säkra på detta? Se även punkt 5.

5.Kommunen får ta tillbaka verksamheten när det gått åt skogen. Det hände senast 2013 i Falu kommun.”

Man ville minska byråkratin och med detta så ”motiverades” organisationsförändring och nyliberal politik, men istället har byråkratin snarare ökat ytterligare. Vad kostar alla kontrollinstanser och vad innebär ökande administration för folk på golvet inte minst?

Kloka Sofie Eriksson, SSU Dalarna, skriver vidare:

”Istället för att privatisera välfärden, ställ krav på den egna förvaltningen.”

Nej, privatiseringar är inte lösningen! Och om sjukhuset, vårdcentralen, äldreboendet, skolan inte funkar så borde vi gemensamt gå ihop och förändra!

Och hur som helst borde inte vård, skola eller omsorg vara vinstdriven! Ger inga bra incitament och det är tveksamt om det gynnar befolkningen.

”Främst är detta ett resultat av en välfärd som generellt sett har alldeles för knappt med pengar. Det märks att sänka skatten med 140 miljarder kronor samtidigt som välfärdens resursbehov skenar, men vi löser det inte genom att ytterligare kasta ut flera av samhällets viktigaste verksamheter på marknaden. Förresten, tror inte du att skattesänkningarna var ideologiskt grundade? Snacka om att egentligen inte ha råd, va.”

I del 2 angående offentlig välfärd skriver Sofie Eriksson med rätta kritiskt om ”Sossar som privatiserar välfärden”:

”2007-2008, under borgerligt styre, privatiserades följande i Falu kommun:

·Ett gruppboende (LSS)

·Tre serviceboenden (LSS)

·En daglig verksamhet (LSS)

·Tre äldreboenden (Korsnäsgården, Daljunkaregården och Norshöjden)

Korsnäsgården och Norshöjden samt LSS-boendena drevs sedan av Carema men efter avslöjanden om grova missförhållanden i företagets verksamheter återgick flera av dessa 2013 till kommunal regi.

Ungefär samtidigt som LSS-boendena återtogs lades den personliga assistansen ut, detta under en mandatperiod (2010-2014) då S, V och Mp styrde kommunen. Privatiseringen av personlig assistans orsakade stora splittringar inom S, och resulterade även i ett brutet majoritetssamarbete med V.

Under 2015 privatiserades Korsnäsgården igen, och Temabo (som sedan tidigare driver Daljunkaregården och Norshöjden) tog över.

Det finns ett beslut från Omvårdnadsnämnden om att också privatisera hemtjänstdistriktet Tisken Väst, men endast en privat aktör kom under hösten in med ett anbud, vilket inte levde upp till kraven. Nu är frågan om kommunen ska sänka kraven, eller fortsätta ta ansvar för hemtjänstdistriktet själva.

Kommunen har, när det gäller äldreomsorgen, endast ett så kallat brukaransvar. Vilka är det som ser till att alla brukare får den goda omsorgen som kommunen måste garantera? Givetvis är det personalen.

När kommunen privatiserar släpper de arbetsgivaransvaret till privata företag och det märks./…/

Socialdemokratiska Arbetarepartiet har alltså företrädare som accepterar, föreslår och genomför politik som direkt försämrar villkoren för människorna som bär vår välfärd. Det rimmar inte särskilt väl med en ideologisk strävan mot jämlikhet som många av oss fortfarande förväntar sig ska genomsyra arbetarrörelsen. Hur kommer detta sig? Är det ett resultat av förhandlingar med övriga majoritetspartier?

Vi som tycker att det här är fel väg att gå kan göra två saker här. Antingen så lägger vi oss på marken och gråter över svunna tider, eller så reser vi oss och tar över.”

Respekt för individen behöver inte vara oförenligt med kollektivet! Ensam är inte stark!  Ja, som kvinna har jag blivit mästrad i politiskt sammanhang, av både man och kvinna. Inom S… Vadå, diskutera? Jag ifrågasatte om privatiseringarna bara var av godo och undrar fortfarande om nackdelarna. Inte minst vad gäller solidaritet och bry sig om varandra och inte BARA se om sitt eget hus.

Bengt Göransson (S) skriver en massa klokt i ”Se upp för välvilliga förmyndare.”

Amerikanska skoldebattören Diane Ravitch skriver om ”Vouchers for All” eller ”Skolpeng åt alla”:

”A reader in Arizona reports that a State Senate committee just passed legislation that would lift all limits on vouchers by 2020. Every Democrat and one Republican opposed the bill.

Why destroy public education? Since when did radicalism get confused with ‘reform’? True reformers want to improve institutions, not blow them up. True conservatives conserve community institutions that serve our democracy. The promoters of this scheme are radicals, not conservatives.

This is unfiltered rightwing ideology. No high-performing nation in the world has replaced its public schools with school choice. No voucher program in this country has produced impressive results. Every little church in the state will open or expand its school and hire uncertified teachers. This is not progress. This is stupidity.

Our reader adds:

‘It is likely to pass given the makeup of our legislature and its connections to ALEC. The only hope is that Governor Ducey will veto it. He is pro-privatization and under normal circumstances would likely sign the bill but his own proposed funding plan might be in jeopardy if he did so. That means that there’ a chance that he’ll veto it!'”

Och välfärdssatsningarna som regeringen aviserat riskerar gå till privata bolags vinster. S har bundit ris åt egen rygg.

Se vidare:

”Politiker ska ge fan i fattigas kylskåp”

”Krav på hårdare tag mot brottslighet är populism”

”Kritiken mot Dan Elisasson växer”:

”– Dels har vi Beatrice Asks styrning, sedan har vi managementproblemet och till sist är det valet av Dan Eliasson som rikspolischef. Han är relativt okunnig om polisen.”

Återigen tillsätts chefer utan kunnande, erfarenhet eller utbildning inom det område de ska chefa, med alla de problem som kan följa, inte minst för de anställda.

”Åter till fattigvården?”

”Varför är vi förvånade över att råkapitalismen ­tagit över bokbranschen också?

 

 

 

Om skolpolitik – och professionalitet i både vård, skola och omsorg…

29 februari, 2016 § 5 kommentarer

12512476_1046910772031969_689165241230095927_n

Ja, vadå att solidariskt se till så att alla får samma högkvalitativa vård?

vapen i skolan

Vadå, vetenskaplig hederlighet?

Nu på morgonen läste jag den amerikanska skoldebattören Diane Ravitchs bloggpostning om ”The Myth of the Hero Teacher” eller ”Myten om hjälteläraren” i min översättning (för originaltext på engelska, se länk):

”Ed Boland såg filmerna om en smart och empatisk lärare som räddade livet på oregerliga elever endast i kraft av sin personlighet.

Han lämnade sitt jobb, för att undervisa, kunde inte kontrollera sin klass, förde anteckningar och slutade i slutet av året i en känsla av att vara besegrad [se artikeln ‘My year of terror and abuse at a NYC high school’ eller ‘Mitt år av skräckvälde och våld i en gymnasieskola i New York’]. Han skrev en bok om sitt år som lärare.”

Ravitch skriver:

”Okej, vad kan man lära av detta?”

Jo…

”Det är inte lätt att undervisa. Lärare kan inte ‘rädda liv’ under sina första år [som lärare]. Det tar tid och kräver erfarenhet att bli en bra lärare. Innan du kliver in i klassrummet,se till att vara väl förberedd. Se till att du kan ditt ämne. Lär dig hur man hanterar ett klassrum. Tillbringa en termin eller ett år som praktikant, vägledd av en lärare som mentor.

Undervisning är en profession inte ett tidsfördriv, inte för amatörer.”

I dagens skolvärld, inte bara i Sverige utan också i USA, kan människor som inte har minsta erfarenhet av lärararbete och i avsaknad av lärar- eller pedagogisk utbildning bli skolledare, skolinspektörer, samt starta skola.

Och det är något de skriver om i rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar… Till nytta för vem” att i dagens skol-, vård- och omsorgsvärld driven enligt företagsprinciper, så är det just något som sker: bara ledaren har erfarenhet och kunnande om New Public Management, har ledarerfarenheter av annat slag, så kan de bli chefer för skolor, sjukhus och omsorgsboenden, med alla de konsekvenser detta för med sig.

Nej, vi har inte en skola för alla och ”Skolan är en spegel för samhället vi verkar i”, dvs om samhället får allt större klyftor och solidariteten naggas alltmer i kanten så avspeglas detta i samhället – och i skolan – vi får mer våld både i samhälle och i skola.

ensam är aldrig stark

I den första artikeln kan man läsa:

”Ju längre utbildning föräldrarna till eleverna på skolan har desto vanligare är det att skolan har kö och desto längre är kötiden till skolan.”

Äntligen verkar man ha börjat få upp ögonen för denna konkurrensnackdel för kommunala skolor som måste ta emot alla elever och inte kan anpassa kostymen som friskolor med kösystem.

Friskolorna borde bli tvungna att ta emot elever på samma premisser som kommunala skolor. Och vidare i artikeln citerad ovan:

”– Utbildning är ingen kostnad, det är en investering.

Johanna Jaara Åstrand håller med om att systemet måste reformeras.

– Vi måste utforma det fria skolvalet så att det blir en större spridning av elever med olika socioekonomisk bakgrund. Målet är att få en mer heterogen skola, säger hon.

Lärarfacken och LO lyfter bland annat fram ett obligatoriskt skolval som ett alternativ, där alla måste välja sin skola. Men för att det ska kunna fungera måste urvalsreglerna ändras – i och med att de populära skolorna har långa köer.”

Tvånget att välja, som man funderar på, är det ”valfrihet”? Är folk kapabla att göra bedömningar av hur bra skolor är? Tror inte ens välutbildade alltid vet det heller! Och de som väljer ”fel”? Vi borde ha skolor där kvaliteten garanteras för alla! Och då bör vi ha professionella som jobbar i skolan, på alla nivåer, från skolledaren ända ner till dem som jobbar på golvet.

Se ”Alla ska ha samma chans” samt ”Skolvalet sker på liv och död”:

”— Det myckna talet om valfrihet är bara ett sätt att dölja de olika förutsättningarna för människors handlingsalternativ, säger ­Donald Broady och sätter sig bekvämt till rätta i sin slitna soffa.”

Så bra sagt! Och vidare:

Ett av dina forskningsintressen är hur eliter skapas. Varför är det så intressant?

— Därför att eliterna bestämmer spelreglerna för systemet — också för dem som har minst att vinna på hur detta system fungerar. Därför har det alltid retat mig att den svenska forskningen och debatten är så upptagen av dem som har det sämst.

— Man kan inte förstå de fattigas situation om man inte studerar eliterna.

Har vi elitskolor i Sverige i dag?

— Ja, det har vi. Det blir allt viktigare vilken skola du går på. På gymnasiet är det viktigare än valet av program./…/

Politiker och lärarfack hävdar att fler karriär­tjänster och högre löner ska få erfarna och duktiga lärare till skolor där eleverna har ont om kulturellt och ekonomiskt kapital. Skulle det hjälpa?

— Femtusen mer i lön är den marknadsekonomiska lösningen men lärarna tycks prioritera autonomin, att få bestämma över sin under­visning och sitt arbetsinnehåll, högre än ekonomiska incitament.

— På sikt tror jag att det vore bättre för rekryteringen, statusen och även lönerna att hävda yrket som en intellektuell profession med ämbetsmannaansvar.

Hur då?

— Jag tycker att man skulle vara radikal och skära ner antagningen till lärarutbildningen till hälften eller en tredjedel. Det skulle göra underverk för rekryteringen och yrkets anseende. Att hålla igen är ett knep som läkarna länge använt för att behålla sin professionella plattform och hålla sina löner uppe. Medan lärarfacken gått med på att utvidga hela tiden./…/

Alla kan ju inte bli professorer.

— Stora sociala och ekonomiska klyftor är av ondo för ett samhälle, av ondo för alla. Därför får skolväsendet aldrig glömma bort den kompensatoriska ambitionen.

— Även den som ska ha ett okvalificerat arbete måste ha en viss mängd kunskap och bildning. För att nå dit behöver du en väldig massa mer om du kommer från ett hem där det är ont om resurser. Detta måste staten fixa.

Om alla blev lika välinformerade som de som sätter sina barn i »rätt« skolor, vore det ett skäl till att ha kvar skolvalet?

— Nej, för eliterna hittar nya sätt att skaffa sig ett informationsmonopol och befästa sin ställning. Men man kan avhjälpa det värsta.

Hur?

— Knepet är att skjuta upp den sociala diffe­rentieringen så att elever med olika mycket kulturellt och ekonomiskt kapital går i samma klass och samma skola så länge som möjligt — tills de är 12 eller 14, gärna 18. Då får vi en mer meritokratisk ordning som premierar prestation.

Men varför är det bättre eller mer rättvist att premiera den som råkat få en hög prestationsförmåga än den som fötts in i en gynnad social miljö?

— Därför att ett meritokratiskt system är mer öppet för begåvningar från folkdjupet och möjliggör en viss social rörlighet.

— Vi närmar oss nu en situation där den sociala differentieringen börjar redan med valet av förskola. Sedan ser barnen aldrig några andra än sina likar resten av livet. På Södermalm i Stockholm är förskolevalet helt avgörande i dag — på liv och död — och det tror jag är väldigt skadligt.

behov eller vinstjakt

New Public Management – borde vara ute idag…

17 september, 2013 § Lämna en kommentar

a1Ett tag sen jag bloggat, men jag är lika engagerad fortfarande, även om det inte synts här på ett tag. Jag hoppas verkligen vi blir av med alla allianspartier i regeringen efter nästa val och jag är också benägen att fortsätta rösta på (v) därför att det är det enda riktiga partiet till vänster. (S) skulle behöva bli betydligt radikalare än de är.

Håller helt och fullt med skribenten i brevet till ledarsidan ovan. Precis det jag själv sett sen jag träffade min sambo 2008, han är från USA. Svenskar som åker över och t.ex. är utbytesstudenter hamnar troligen i medelklassfamiljer och i såna bostadsområden och de ser inte allt det jag sett (se tidigare postningar).

Vi borde inte följa dem i spåren ett enda steg mer. Jag tillskriver våldsdåd och skjutningar i USA dess enorma inkomstskillnader.

I den stad jag bor i i Sverige har dess första friskola efter mindre än 20 år köpts upp av Academedia och anställda där vittnar om att förhållandena försämrats efter detta övertagande. Lärare söker tjänsteldigt och vissa ser detta som ett tecken på att de inte trivs längre. Skolans lokaler behöver en rejäl upprustning.

Och jag hörde efter valet 2010 att lokalförhållandena var mycket bättre i friskolorna jämfört med de kommunala skolorna av pizzeriaägare, som sa sig vara kapitalist.

Lästips: ”Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden” av Maciej Zaremba, där docenten i statsvetenskap Shirin Ahlbäck Öberg och professorn i samma ämne Sten Widmalm i sista kapitlet ”NPM på svenska” skriver att det är hög tid att utveckla och konkretisera nya idéer som alternativ till NPM (New Public Management), men de konstaterar att tyvärr verkar varken politiker till höger (vilket inte är förvånande) eller till vänster vara särskilt mycket inne på att ifrågasätta de driftsformer som används i sjukvården över hela landet, dvs NPM-drift i form av t.ex. Lean Healthcare. I boken presenteras också DRG, ett fenomen som tydligen väldigt få känner tilol existerar. Något som f.d. överläkaren Magnus G. Lind beskriver kan leda till och leder till i kapitlet ”Lita på yrkesetiken”.

Se också artikeln ”Med mätbara mål ska landet styras” och ”Självständighet blev toppstyrning” där man bland annat kan läsa:

”Alliansens reformprojekt för de svenska universiteten och högskolorna, som skulle producera forskare i ‘världsklass’, är på väg att spåra ur. Det skriver Shirin Ahlbäck Öberg, Li Bennich-Björkman och Sten Widmalm.”

Läs också Agnes Hellströms bok ”Att vara utan att synas – om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna” av f.d. eleven vid Sigtuna riksinternat Agnes Hellström, väldigt intressant angående elitskolor.

Slutligen läs också om medelklassupproret i ”Vi har mer än bara kök i huvudet – Medelklassupproret: Sänk inte vår skatt – välfärden går före”:

”…  kära politiker, tack, men nej tack. Nu räcker det! Vi som har arbete, och bra lön har tjänat rejält på genomförda skatteavdrag. Vi behöver inte ett femte! Vi har råd att renovera våra kök utan fler avdrag och vi har råd att betala barnens läxhjälp – om vi nu skulle vilja anlita sådan. Däremot har ingen av oss råd med ett samhälle som inte inkluderar alla.

Solidaritet handlar om att se sig själv i andra. Det betyder att andras ofärd aldrig kan bli vår egen välfärd, och utifrån vår position som privilegierad medelklass är det nu dags för oss att sätta ner foten. Vi vill inte ha det så här.

 

Vi är de som dagligdags möter de grupper som försvagats, som utbildar de unga och som frustrerat ser hur dagens politik undergräver rimliga livsvillkor för allt fler. Vi vill ha en fungerande välfärd som bygger på tanken om solidaritet och jämlikhet.

Pengar finns, det är inte där problemet ligger. Det handlar i stället om hur vi väljer att fördela våra resurser och vilken typ av samhälle vi vill ha. Som välavlönad medelklass betalar vi redan mycket skatt och vi betalar gärna mer, men vi vill att våra skattepengar skall gå till en gemensam välfärd – inte till en ojämnt fördelad individuell välfärd och definitivt inte till privata vinstintressen inom vård och skola.

Vi vill bidra till ett välfärdssamhälle med lika rättigheter för alla oavsett inkomst, härkomst och social position. Vi vill vara medborgare i en demokrati, inte kunder på en marknad. Vi vill ta gemensamt ansvar för en välfärd för alla, inte individuellt ansvar för oss själva. Därför avstår vi gärna de fördelar vi aldrig bett om, till förmån för jämlik välfärd och ekonomisk och social trygghet för alla.

 Försvara den gemensamma välfärden!

 Nej till jobbskatteavdrag!”

Så bra skrivet!

Om att företagisera skolor; driva skolor som företag, med vinstkrav etc – om felriktad medicin för att lösa eventuella skolproblem…

13 oktober, 2012 § 3 kommentarer

Ja kolla inuti här

Diane Ravitch skriver i bloggpostningen ”Att göra skolor till företag” om…

En intressant artikel [‘Ska vi göra företag av offentlig utbildning också?’] hos open.salon.com funderar över den nuvarande trenden att privatisera amerikansk offentlig undervisning.”

Hon påpekar bland annat i sin bloggpostning att skillnaden mellan finsk och amerikansk skola (bland andra viktiga skillnader) är att…

”…väldigt få barn eller familjer är fattiga.”

Och detta menar hon är en ytterligt viktig faktor för skolframgång – eller skolmisslyckande.

En kommentator skriver:

När jag var rektor för en kämpande Title-1-skola brottades jag med orsakerna bakom mina barns svårigheter. Andras förslag [på orsaker till elevernas svårigheter] skulle ha varit – det är för att föräldrarna inte bryr sig, det är nånting med deras ras, det är för att de har haft dåliga rollmodeller osv.

Det föreföll uppenbart för mig att den underliggande orsaken till allt detta var enkel och ändå extraordinärt svår att komma tillrätta med. [Och] Den var fattigdom.

Inte förrän vi tar itu med den ökande vågen av fattigdom i vårt samhälle kommer alltför många av våra barn att svepas med denna våg in i liv som misslyckas med att ge dem förutsättningarna att bli effektiva, berikande medlemmar av vårt samhälle.

Om jordmånen är fattigdom så kommer inte plantan att växa sann och rak i en sån omgiving [annat än i extraordinära fall, den amerikanska drömmen är inte sann i USA sen länge].

Vissa skolor har haft stora framgångar i en fattig omgivning, men de är alltför få och vi verkar inte ha de resurserna för att kunna tillämpa de åtgärder som gjorde att de lyckades, på varje [annan] skola som behöver dem.”

I artikeln ”Ska vi företagisera offentlig utbildning också?” kan man läsa:

These six factors, Berliner [se hans ‘Poverty and Potential: Out-of-School Factors and School Success‘] concluded, ‘are related to a host of poverty- induced physical, sociological and psychological problems that children often bring to school, ranging from neurological damage and attention disorders to excessive absenteeism, linguistic under-development, and oppositional behavior.

Berliner further observed that, ‘Because America’s schools are so highly segregated by income, race, and ethnicity, problems related to poverty occur simultaneously, with greater frequency, and act cumulatively in schools serving disadvantaged communities. These schools therefore face significantly greater challenges than schools serving wealthier communities, and their limited resources are often overwhelmed.’

The data which Berliner cites showed that, in 2006-2007, the average white student attended a public school in which about 30 percent of the students were classified as low-income. By contrast, the average black or Hispanic student attended a school in which nearly 60 percent of the students were classified as low-income, while the average American Indian was enrolled in a school where more than half of the students were poor. ‘These schools,’ Berliner concluded, ‘are often dominated by the many dimensions of intense, concentrated, and isolated poverty that shape the lives of students and families.’

Horace Mann believed that education had the potential to become ‘the great equalizer in the conditions of men.’ For that reason, he became an early advocate of the importance of public education for all citizens. Later, John Dewey insisted that ‘Since a democratic society repudiates the principle of external authority, it must find a substitute in voluntary disposition and interest; these can be created only by education.’

The continued de-funding and fragmentation of American public education- as exemplified by the growth of charter school movement – coupled with the relentless, continuing assault upon teachers, the imposition of management models dawn from the private sector, the continued dumbing down of curricula, and proposals to turn public education over to entrepreneurs and for-profit business are precisely the wrong direction for American public education. Sadly also, these proposals show how far this country has strayed from the grand visions of Horace Mann and John Dewey.

In his important book, What Money Can’t Buy, Harvard University political philosopher Michael Sandel warns against the continued creep of the values of market economy into the public square,  the end result of which he fears will be the creation of a market society in which everyone and everything is for sale. Decades earlier, the Marxist philosopher and social critic, Herbert Marcuse argued that ‘An economic system that encourages its young men and women to tailor their educations to the needs of the marketplace, irrespective of their hopes and ambitions, is an economic system that should be roundly condemned. A nation that discourages the study of art, music and the Humanities is a nation that will inevitably find itself populated by unthinking dolts and automatons.’

Everyone who is concerned about the future of this fragile democracy and about the education of our children and grandchildren must hope that it is not too late to reverse the trend toward the continued corporatization of American public education.

Pretty soon we’re not going to have a choice. It’s true, everything you say here, but government revenues are so drained as it is, privatization is pretty much through the breach.”

En kommentator till denna artikel skriver:

”Det jag tycker är verkligen skrämmande är att Obama har flyttat fram skolor baserade på skolpeng och skolprivatisering mer än någon president de senaste 50 åren – inkluderande Reagan och George W.

Ja, nyliberalismen härjar även hos ”vänstern”, tyvärr! Se hur det är i Europa (Blair t.ex.) och här i Sverige (med s-politiker). Tror liberaler, (s) m.fl. att de ska vinna röstare genom detta? Förlorar de möjligen än mer på att de som troget röstat på dem ger upp helt om politik och blir soffliggare? Och vinner de ens heller medelklassröstare på denna högerpolitik? 

En annan skriver:

Presidenten vill inte ens låta sina egna barn gå i offentlig skola. Varför ska mina då göra det?”

Trist! vadå, solidaritet med varandra – och kanske också oss själva? För vad slags samhälle håller på att skapas?

Nej, de som driver igenom denna skolpolitik sätter sina egna barn i annan slags utbildning än de beslutar för andra barns ungar. Dem vars förtroende de fått som folkvalda. 😉

En tredje säger:

…offentlig utbildning reflekterar samhället runt den, endemisk arbetslöshet, grannskap vars enda synliga karriärväg är att handskas med droger, vapen eller kroppar och djup förståelse att spelet är riggat och detta kan inte kureras av något enda utbildningssystem.”

Så sant!

En fjärde skriver om:

…lamebrained legislators attempt to force education to conform to the business model — that has been an absolute disaster.

The solution proposed — uniformity and rigidity — leads only to teaching to tests, and that will never lead to education. The only skill that develops is memorization. What we desperately need to teach is critical thinking skills — and that is a much more difficult task.

And that task is made even more difficult because so many of our religious and business (but I repeat myself) institutions insist on conformity, not ingenuity.

The business model doesn’t work because the raw material sent to our ‘learning’ factories is all too often inferior, that is to say, it is utterly unprepared by parents. No business can survive that routinely accepts inferior materials from its suppliers./…/

Once again, we see the triumph of so-called conservatism over reality, and we see the travesty of ‘American Exceptionalism’ rear its ugly head. As long as we continue to believe in our superiority as a people, and more particularly as long as we continue to believe the myth of the superiority of private business over public business, we will continue slide down the path toward mediocrity.”

Varför testande och val urholkar skolsystemet – amerikansk skolhistoriker om skolan i USA…

22 december, 2011 § 4 kommentarer

Jag har börjat läsa den amerikanske skolhistorikern Diane Ravicths bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining the System” eller något i stil med ”Livet och döden för det framstående amerikanska skolsystemet – varför testande och val(frihet?) undergräver/urholkar systemet” och jag drar paralleller till det som hänt och händer i skolan här.

Som jag tror Sven-Eric Liedman skrivit någonstans så finns det en massa Jan Björklunds ute i världen. Han är inte unik i sina patentlösningar på skolans problem. Liksom inte heller Nya moderaterna är ett nytt eller unikt fenomen. I Storbritannien hittar vi New Labour (under Blair) och i USA New Democrats under Clinton, men de två senare är inget annat än nyliberalism light???

Och land efter land utsätts för gigantiska experiment med de människors liv vilka bor i dem! De politiker och alla de grupper som med stora tillgångar av pengar pressar på om dessa stora reformer kommer att klara sig och inte drabbas. De som drabbas är de små människorna (och det är ganska rejält många som troligen kommer att drabbas).

Och hon menar att skolorna kan inte uträtta mirakel i ett starkt ojämlikt samhälle.

Dvs. det man borde göra är inte att vidta överplåstrande åtgärder för de fungerar inte, därför att förutsättningarna saknas för EN MASSA barn att lyckas saknas.

En Noel Hammatt är väldigt kritisk till skolpolitik och skolpolitiker i USA och skriver väldigt bra och intressant i bloggpostningen ”’Schools Out’ and ’Learning Communities are IN! – en försmak av vad som komma ska…’”:

“Skolor har aldrig skapat meritokrati i någon skala bortom den anekdotiska. Faktum är att skolor gör en sak väldigt, väldigt bra. De är otroligt bra på ’social reproduktion’ [dvs barn till föräldrar med akademiska examina och som lyckats i skolan får barn som också lyckas. Och detta beror alltså inte ‘bara’ på gener].”

I första kapitlet ”Vad jag lärde om skolreform” beskriver Ravitch hur hon hösten 2007 motvilligt lät måla om sitt arbetsrum i huset där hon bor. Det blev ett väldigt jobb att packa och ta bort allt för att man skulle komma åt att måla, dessutom kunde hon inte arbeta i de tre veckor som arbetet pågick.

När målandet var klart så började ett lika stort jobb att ställa tillbaka tjugo års papper och böcker som det var att flytta dem FRÅN arbetsrummet, där hon nu kastade bort det hon inte längre ville ha och satte in artiklar i urklippsalbum osv.

Vid tidpunkten för arbetet med att omorganisera böcker och tillhörigheter så gick hon igenom en intellektuell kris, där hon blev medveten om att hon genomgått en smärtsam omvandling i synen på skolreform.

Där hon en gång varit hoppfull, till och med entusiastisk rörande de möjliga förtjänsterna hos testande, ansvarsskyldighet, val och marknad, så fann hon sig själv i upplevelsen av att djupgående tvivla på just dessa idéer.

Hon försökte ordna bevis över vad som fungerar och vad som inte gör det.

Hon försökte förstå varför hon blev alltmer skeptisk angående dessa reformer, reformer som hon entusiastiskt stöttat.

Hon försökte hitta en väg ut ur de förblindande ideologiska och politiska antagandena, inkluderande hennes egna.

Hon fortsatte fråga sig själv varför hon förlorade förtroende för dessa reformer. Hennes svar: jag har rätt att ändra mig. Men hon undrade också varför hon ändrat sig. Vad var de övertygande bevis som manade henne att omvärdera den politik som hon flera gånger under det föregående decenniet hade skrivit under på? Varför tvivlade hon på de reformer som hon tidigare så entusiastiskt hade förespråkat?

Det korta svaret var att hennes syn hade ändrats när hon såg hur dessa idéer fungerade i verkligheten.

Det långa svaret är det man kan läsa i hennes bok.

Hon skriver att när någon skällde ut John Maynard Keynes för att han blev omvänd i en särskild ekonomisk policy som han tidigare hade stöttat, så svarade han sägs det:

”När fakta ändras så ändrar jag mig. Vad gör ni, sir?”

Sant eller inte, så beundrar hon idén bakom ett sådant här uttalande. Det är ett kännetecken på en kännande mänsklig varelse att lära av erfarenhet, vara noga uppmärksam på hur teorier fungerar när de sätts i praktik.

Göran Greider skriver om Keynes i ”Steget före. Göran Greider om John Maynard Keynes – ekonomen med många liv”:

”För en tid sedan hade jag en mejlkonversation med en av Sveriges ledande nationalekonomer. När jag kritiserade honom kastade jag till slut fram Keynes välgörande umgänge med författare och konstnärer som ett sista argument – och kände vilken total främling denne gamle britt i dag är i den ekonomiska världen.

Det är också Skidelskys tes. Han har tidigare skrivit ett mäktigt biografiskt tvåbandsverk om ekonomen från Cambridge men Keynes – mästarens återkomst är mer av ett direkt inlägg i den stora debatten om finanskrisen.

Skidelsky menar att idéer styr världen långt mer än vi tror, och att ekonomernas idéer varit osedvanligt dåliga de senaste trettio åren. De kan inte förklara varför de svarta svanarna dyker upp, alltså de där stora oförklarliga händelserna, såsom depressionen eller finanskrisen.

Enligt traditionell ekonomisk teori kan egentligen inget gå fel, inte i långa loppet. Utbud och efterfrågan anpassar sig till varandra och djupa chocker går över bara staten håller sina fingrar i styr. Ofrivillig arbetslöshet är något som i teorin helt enkelt inte borde kunna existera. 

John Maynard Keynes banbrytande insats var att han insåg att kapitalismen saknar en inre drivkraft att frambringa full sysselsättning och därför måste det offentliga rycka in. Så enkel är egentligen hans teori.

Men den strider än i dag mot de djupaste borgerliga instinkterna och mot i stort sett den mesta ekonomiska teori som kom såväl före som efter keynesianismen. Skidelsky ser ‘keynesianismen’ som en kort parentes av förnuft i en lång historia av intellektuell inskränkthet och hans bok blir en berättelse om en hjälte och en mästare vars återkomst är nära.

Just det blir litet störande under läsningen för var och en som tror att samhällsutveckligen avgörs av mer än idéer.

Kan man inte lika gärna hävda att Keynes sågs som den ledande ekonomen just därför att det fanns betydande sociala rörelser och partier som spontant eller av nödtvång drevs till samma insikter? En hel värld hade under mellankrigstiden sett hur en krisande och hjälplös kapitalism störtat länder och befolkningar i krig och kaos.

Mest uppfriskande med Skidelskys bok är att hans porträtt av Keynes förminskar våra dagars nationalekonomi. Man får till exempel aldrig någon känsla av att Lars Calmfors eller ens Joseph Stiglitz ställer sig frågan: Varför lever vi? Sådant grubblade emellertid Keynes över. I en berömd essä från trettiotalets början förutsåg denne barnlöse ekonom att hans barnbarnsbarn nog knappast skulle behöva arbeta mer än tre timmar per dag. Produktionsproblemet skulle vara löst. Vi skulle kunna ägna oss åt väsentligare saker än hårt lönearbete.

Vi skulle kunna vara – fria. Till och med från nationalekonomin.

För att återgå till Ravitch så undrar hon hur vi borde tänka om den som aldrig erkänner fel/misstag, aldrig umgås med tvivel utan hårdnackat håller fast vid samma idéer hela sitt liv, utan hänsyn till nya bevis? undrar hon.

Tvivel och skepticism är tecken på rationalitet (se Barbara Ehrenreich om positivt tänkande). När vi är för säkra i våra åsikter löper vi risk att ignorera varje bevis som står i konflikt med vår syn.

Det är tvivel som visar att vi fortfarande tänker, fortfarande är villiga att åter pröva förhärdad tro när denna konfronteras med nya fakta och nya bevis.

När hon läste, skummade och mindes började hon se två teman i centrum för det hon skrivit under mer än fyra decennier.

Det första temat som varit beständigt har varit hennes skepticism angående pedagogiska modenycker, passioner och rörelser. Den andra har varit en djup tro på värdet av en rik, sammanhängande kurs/läroplan, särskilt i historia och litteratur, vilka båda ofta är så ignorerade, bagatelliserade/banaliserade/förflackade och politiserade menar hon.

Över åren har hon konsekvent varnat för frestelsen för ”the royal road to learning” eller ”kungsvägen till lärande,” idén att någon lärd/vetenskapsman eller organisation har hittat en patentlösning på amerikansk utbildnings alla problem.

Hon har sett uppgången och fallet av stora idéer som blev lanserade som den säkra lösningen på varje sjukdom som skulle kunna tänkas hemsöka amerikanska skolor och studenter.

Och hon har i sitt arbete försökt visa på envisheten i den nationella passionen för modenycker, rörelser och reformer vilka undantagslöst distraherat från stadigheten i syftet att utveckla amerikanska skolor.

I våra dagar har policy makers och företagsledare varit ivrigt engagerade i en rörelse sjösatt av frimarknadsförespråkare med stöd av större stiftelser. Många utbildare har sina tvivel rörande de slogans och universalmedel/patentlösningar som kännetecknar vår tid, men de avkrävs att följa de federala lagarna (sådana som No Child Left Behind) trots sina tvivel.

Kommer att fortsätta skriva om Ravitch bok.

Och läs också artikeln ”Bara humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen”:

”OBILDADE EKONOMER En tung policyrapport från Stanford gör upp med den marknadsfundamentalism som man menar har skapat upprepade kriser. Författarna ordinerar en god dos humanistisk bildning på ekonomiskolorna.”

Så bra sagt! Ja, jag tror att det ligger oerhört mycket i det.

”Vad ska vi ha ekonomerna till? Det frågade tidskriften Fokus med fet rubrik på sin förstasida i september. I kölvattnet efter investmentbanken Lehman Brothers fall den 15 september 2008 och finanskrisens snabba spridning, tillsammans med dess förlängning i en lånekris som i år slagit klorna i både USA och EU, talar tidskriften anklagande om ‘de fallna profeterna’ [se den väldigt intressanta artikeln]. Självaste Lars Calmfors tycker helt enkelt inte att hans eget skrå, nationalekonomerna, har gjort ett tillräckligt bra jobb.

Behovet av självkritik förstärks av den hårda dom som Nobelpristagaren Paul Krugman uttalar över nationalekonomerna: ‘Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst och som sämst direkt skadligt.’

I boken ‘The crash of 2008 and what it means‘(2008) driver riskkapitalisten George Soros tesen att finanskraschen 2008 inte bara utgjorde kulmen på en superboom baserad på kreditexpansion – utraderingen av Lehman Brothers markerade också slutet på marknadsfundamentalismens era.

Den nyliberala ekonomiska teori som drivits till sin spets i rational expectations theory hade eftersträvat perfekt konkurrens – men en sådan förutsätter perfekt information, något som Popperlärjungen Soros menar vara en omöjlighet.

Den ekonomiska krisen verkar med andra ord ha långtgående epistemologiska implikationer för såväl nationalekonomisk som företagsekonomisk teoribildning – och därutöver.”

Läs vidare genom att klicka på länken.

bild från Alliansfritt Sverige.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin private schoolreflektioner och speglingar II....