Krugman om tillståndet i USA: företag som sitter på en massa tillgångar expanderar eller anställer inte. Varför? Varför har vi problem?

9 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

[Snabbloggning och översättning så här på söndag förmiddag. Uppdatering under dagen].

Folk i USA är rädda för att konsumera och en stor del av befolkningen har inte heller råd att konsumera (i efterdyningarna av bostadsbubblan, på grund av arbetslöshet, kanske sjukdom och därav följande problem med ekonomin osv?), så efterfrågan har sjunkit rejält? Jag tror vi är på väg dit också, när effekterna av jobbskatteavdrag och privatiseringar slår ut fullt ut.

David Korten, som solidariserar sig med Occupy Wall Street, menar att USA fortfarande är långt ifrån barskrapat, men tillgångarna är centrerade till en minoritet. Jag tror att vi är på väg därhän också, även om ”nya arbetarpartiet” hävdar något annat. Jag tror INTE de värnar om den lilla människan. Och deras ”värnande” om medelklassen är bara för att få sitta vid makten och genomföra sin agenda (att några rika sitter på de flesta resurser, medan vi andra får stå där med mössan i handen).

Tyvärr är vänstern ingen riktig motkraft där. 😦 De underskattar en massa människor (både bland de mest välbeställda och i medelklassen) och deras solidaritetskänslor? jag tror dessutom att vi alla tjänar på en politik som värnar om ALLA människor, även ekonomiskt.

Här i Sverige sabbade Borg i sin fantasivärld A-kassan. Inte heller han utgår från verkligheten (se nedan om vad Krugman skriver om ekonomi och verklighet):

”Anders Borgs förhoppningar om en a-kassa som skulle skapa lägre arbetslöshet, måttliga löneökningar och allmänt välstånd är en fantasiprodukt./…/

Avgiftshöjningarna – särskilt för de med små inkomster och otrygga jobb – beskrivs som ‘ett exempel på hur en politik som bygger på ofullständiga teoretiska modeller kan få oönskade effekter’.

I klartext; när man hittar på politik utan att bry sig om verkligheten kan det gå lite hur som helst. En halv miljon människor kan till exempel bli utan arbetslöshetsförsäkring./…/

… tänker Borg göra något åt att hans fantasivärld havererat? Det verkar inte så.

Kanske har Anders Borg nu i stället helt gått upp i rollen som frilansande expert på andra länders kriser.

Där finns ett oändligt utrymme för fantasin [ja, se nedan om andra politikers s.k. verklighetsförankring].”

Jo, jag tror Ingvar Persson har rätt. Läs hans ledare!

Krugman skriver i artikeln “Phony fear Factor” eller “Misstänkt rädslefaktor (misstänkt spelande på människors rädsla?)” i New York Times i min översättning:

”De goda nyheterna: efter att ha offrat ett och ett halvt år åt att tala om underskott, underskott, underskott när vi skulle ha talat om jobb, jobb, jobb är vi slutligen tillbaka till att diskutera den rätta saken [se om arbetslöshetssituationen i Sverige].

De dåliga nyheterna: republikaner, understödda och med [benäget] bistånd av många konservativa intellektuella, är fixerade vid synen på vad det är som blockerar skapandet av jobb, och som passar deras fördomar och tjänar intressena hos deras välbeställda uppbackare, men som inte har bärighet i verkligheten. 

Lyssna på nästan vilket tal som helst av en republikan som hoppas på presidentskapet och du kommer att få höra försäkringar att Obamaadministrationen är ansvarig för låg jobbtillväxt. Hur kommer det sig? Svaret, upprepat igen och igen, är att företag är rädda att expandera och skapa jobb därför att de är rädda för kostsamma regleringar och högre skatter

Inte heller är politiker de enda människor som säger detta. Konservativa ekonomer upprepar detta påstående på debattsidor och tjänstemän på Federal Reserve upprepar detta också för att rättfärdiga deras motstånd mot även modesta ansträngningar att hjälpa ekonomin.  

Det första du behöver veta, då, är att det inte finns några bevis som stöder dessa påståenden och en massa bevis som visar att detta är falskt.

Utgångspunkten för många påståenden att antiföretagspolitik skadar ekonomin är hävdandet att långsamheten hos ekonomins återhämtning från recessionen nu är hittills okänd. Men som en ny avhandling [Regulatory Uncertainty: A phony explanation for our jobs prolem eller Regleringsosäkerhet: humbugförklaringar angående våra jobbproblem] av Lawrence Mishel hos the Economy Policy Institute utförligt dokumenterar så är det helt enkelt inte sant.

Utdragna perioder av ’jobblös återhämtning’ efter en recession har varit regel de senaste två decennierna. Det är faktiskt så att jobbtillväxten i privata sektorn efter 2007-2009-recessionen har varit bättre än den var efter 2001 års recession. 

Vi kan kanske tillägga att de stora finansiella kriserna nästan alltid följs av en period av långsam tillväxt och erfarenheterna i USA är mer eller mindre dem du kunde förvänta dig givet allvaret hos 2008 års chock.

Ändå, är det inte något konstigt med faktumet att företag gör större vinster och sitter på en massa reda pengar men de använder inte dessa pengar för att expandera vad gäller kapacitet och anställningar? Nej.

Trots allt, varför skulle företag expandera när de inte använder den kapacitet de redan har? Bostadsbubblans sprickande och hotet från skulder för hushållen har hållit konsumtionen nere och många företag med mer kapacitet än de behöver och inga anledningar att lägga till fler.

Företagsinvesterandet svarar alltid starkt på tillståndet i ekonomin och givet att vår ekonomi förblir svag borde du inte vara förvånad om investeringarna förblir låga. Om något så har företagsspenderandet varit starkare än man kunde ha förutspått givet låg tillväxt och hög arbetslöshet.

[människor har ekonomiska problem och/eller håller i pengarna, för de är oroliga över ekonomin? Konsumerar inte och då minskar efterfrågan?

Se Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps i USA.

Och vi följer snällt (???) efter, under våra ’ansvarsfulla’ nu ledande politiker (hur ansvarsfulla är de egentligen? Vilkas intressen styr dem, på tvärs med retoriken om ‘nya arbetarpartiet’?

Förbättrar de verkligen för arbetarna? Eller vilka är deras verkliga finansiärer?

Se om Kochbröderna i USA och teapartyrörelsen) – och hur är det med verklig opposition här i Sverige?

Här är alla inlägg under kategorin Elizabeth Warren].

Men klagar inte företagsfolk över bördan från skatter och regleringar? Jo, men inte mer än de vanligtvis gör. Mr Mishel påpekar att the National Federation of Independent Business har undersökt små företag i nästan 40 år, bett dem berätta om deras största problem. Skatter och regleringar kommer alltid högt upp på listan, men det som står ut nu är en flod av [antal] företag som har dålig försäljning – vilket starkt antyder att det är avsaknad av efterfrågan, inte rädsla för staten, som håller företag tillbaka

Så republikanernas påståenden om vad som saknas ekonomin är rena fantasier, på tvärs med alla fakta. Borde vi vara förvånade?

På en nivå förstås inte. Politiker som alltid levererar till välbeställda företags intressen säger att ekonomisk återhämtning kräver att man levererar till välbeställda företags intressen. Vem kunde ha anat något annat?

Men för mig ser det ut som om det finns något annorlunda i det nuvarande tillståndet i den ekonomiska diskussionen. Politiska partier har ofta ingått koalition med tvivelaktiga ekonomiska idéer – kommer ni ihåg Lafferkurvan? – men jag kan inte minnas när ett partis ekonomiska doktrin har varit så totalt skild från verkligheten. Och jag är slagen av omfånget i vilket ekonomer med republikanska preferenser – som borde veta bättre – har låtit låna ut sin trovärdighet till partiets offentliga villfarelser

Utan tvivel reflekterar detta delvis partiets mer allmänna glidning in i sitt eget självgoda intellektuella universum. Stora delar av republikanska partiet förkastar klimatvetenskapen och även teorin om evolutionen, så varför skulle man vänta sig att bevis betyder något för partiets ekonomiska syn?

Och naturligtvis så reflekterar det det politiska behovet av rätten att göra allting dåligt i USA till president Obamas fel. Det slår ingen att bostadsbubblan, skuldexplosionen och den finansiella krisen inträffade under uppsikt av en konservativ, frimarknadsprisande president; det demokraten i vita huset får skulden för nu. 

Men bra politik kan vara väldigt dålig politik.

Sanningen är att vi är i denna röra därför att vi hade för litet reglering, inte för mycket. Och nu är en av våra två stora partier fast beslutna att göra mer av samma vad gäller misstagen som orsakade denna katastrof.

Se vad Barbara Ehrenreich skriver apropå nyutgåvan av hennes bok ”Barskrapad – konsten att hanka sig fram” i ”Nickel and Dimed – On Turning Poverty into an American Crime” eller ”Barskrapad – om att göra fattigdom till ett amerikanskt brott.” Kanske kommer att blogga om denna text också.

Tillägg på kvällen: Om Juholts lägenhetsaffär

”Riksdagsförvatningen SKA sedan enligt dessa regler betala ut HELA hyreskostnaden för bostaden, upp till maxbeloppet, och SEDAN fakturera ledamoten för tillbakabetalning vid delat boende.”

Men detta har man inte gjort tydligen!

Annonser

Klasskampens värld – de fattigas snålskjutsåkande är över…

21 augusti, 2011 § 2 kommentarer


[snabbloggning och snabbuppdatering].

Se Jon Stewart här  och här apropå Mats Knutsson i ”Som om den ekonomiska krisen aldrig ägt rum” om Håkan Juholts tal idag. Och vilka är det som lever som om den inte ägt rum? [se video med talet längst ner i postningen].

Amerikanska politiker låter som den svenske stockholmsmoderaten om de berömda tre chipspåsarna. Minns någon honom:

”När Socialdemokraterna i valrörelsen föreslog höjd kommunalskatt motsvarande runt 140 kronor för någon som tjänar 30.000 kronor sa Moderaterna såhär:

‘Det här är en ren okynneshöjning som urholkar Stockholms tillväxtmöjligheter.

Hundra kronor däremot, det är tre chipspåsar. Och det har vem som helst råd med.”

Ja, som sagt varför inte Sluta gulla med de superrika eller varför män drar åt höger och kvinnor åt vänster? Om empati- och solidaritetsunderskott…”:

Warren Buffet skriver i ‘Stop Coddling the Super-Rich’ eller ‘Sluta gulla med de superrika’:

‘Våra ledare har bett ‘att uppoffringarna ska delas’, men när de bad om detta så skonade de mig. Jag kollade med mina megarika vänner för att få veta vad slags smärta de förväntade sig. De lämnades, också, orörda.’

Vanligt folk får dra åt svångremmen, medan man delar ut fantasibonusar. I ena fallet har man råd, i andra inte. Vi har inte råd med framtida sjukvård, men att en massa skattepengar försvinner i privata vårdgivares fickor är ingen motsättning.”

Och klass påverkar skolresultaten.

Tillägg 22 augusti: George Monbiot skrev redan i januari 2008 om de ledande klasserans paranoia, apropå privatskolesystemet i Storbritannien. Han menar att de privata skolorna och deras f.d. elever har utkämpat ett klasskrig i århundranden.

Nej, de vill inte ha någon konkurrens. Och är det det de nu styrande i hela Europa, och i Sverige, inte vill ha, trots att de hyllar ökad konkurrens? Nej, jag tror inte de vill ha konkurrens av kreti och pleti.

Se Lars Pålsson Syll i ”Vad tepåsehögern inte vill att du ska veta” (med videon ovan som i inledningen säger att trickledownekonomin inte fungerar) samt ”Vad tepåsehögern inte vill att du ska veta (II)”.

Monbiot har också nyligen skrivit om ”How the Billionaires Broke the System” eller ”Hur miljardärerna slog sönder systemet”:

De amerikanska planerna för att reducera underskott är obegripliga – ända till du kommer ihåg vem/vilka som ligger bakom tepartyrörelsen.

Det finns två sätt att minska på underskott: höja skatter eller minska utgifter. Att höja skatter betyder att ta pengar från de rika. Att skära ner på utgifter betyder att ta pengar från de fattiga. Naturligtvis är det inte så i alla fall: vissa skatteuttag är regressiva; vissa statliga utgifter där man tar pengar från vanliga medborgare och ger till banker, företag som producerar vapen, oljebaroner och bönder. Men i de flesta fall överför staten välstånd från rika till fattiga, medan minskandet av skatteuttag flyttar över pengar från rika till fattiga.

Så rika i en nominell demokrati [demokrati blott till namnet???] har en kamp att utkämpa. På något sätt måste de övertyga de andra 99% att rösta mot sina egna intressen: att minska staten och stötta nedskärningar i utgifter snarare än skattehöjningar. I USA är det uppenbart att de lyckas [och de lyckas inte bara där, utan här och där i den rika världen, bland annat kämpar de på bra här också].

Delvis som en följd av Bush skattenedskärningar 2001, 2003 och 2005 (nesligen fortsatta av Barack Obama), så är beskattningen av de rika, med Obamas ord, ‘på den lägsta nivån det senaste halva århundradet.’ Konsekvensen av sådan regressiv politik är en ojämlikhet som är okänd i andra i-länder [men vi är på god väg dit?]. Som nobelpristagaren Joseph Stiglitz påpekar, de senaste 10 åren har inkomsten för de översta 1 % ökats medan den hos manliga industriarbetares fallit med 12%.*”

Och skyddsnäten har försämrats, man betalar enorma summor för sjukvårdsförsäkringar, har inte råd att sätta sina barn i college osv. Något som också talas om i videon ”Secrets the Rich don’t Want You to Know” eller ”Hemligheter de rika inte vill att du ska veta/känna till” ovan.

Sänkning av skatterna innebär bara att pengar regnar över de redan superrika, som använder pengarna för att spekulera med allt vad det innebär och lämnar

”… resterande 98 procent som får skippa sjukvårdsförsäkring, tar maten från bordet och gör att vi hamnar i fattigdom när vi pensioneras.”

Programledaren visar också att mellan 1950 och 1980 så ökade de 90% som är i botten i USA sina inkomster med 75%, men 1980 när Reaganomics infördes fram till 2008 så har de bara ökat med 1%. Trots att tillväxten i USA under den senaste perioden har ökat stort så reflekteras det inte i största delen av hushållen. Var finns då pengarna? undrar han och slår ut med händerna. Jo, de gick till dem som stöttade Reagans kampanj. Det översta skiktets 0,01% ökade under första 30-årsperioden sin inkomst med 80% och under den senare 28-årsperioden med 403%.

”Detta har redan hänt! Men det är något republikanerna inte vill att du ska veta.”

Men det räcker inte med det för republikanerna säger att de rikaste betalar mest i skatt och att nästan 50% av landets invånare betalar inte någon skatt alls för de tjänar inga pengar. Något som är en lögn. Dock är det sant att en stor del av de fattiga inte betalar några federala skatter, men de betalar en massa andra skatter. Och om man summerar alla de skatter de fattiga betalar så betalar de mer skatt än de rika i procent sett av deras inkomst. Arbetande amerikaner betalar mer än de rika, som i många fall inte ens arbetar, utan bara sitter på sin ända vid poolen…

En armé av lobbyister har fått oss att tro att det inte är så här.

Monbiot nämner i sin artikel Kochbröderna, som grundat och fiinansierat ”Americans for Prosperity” eller ”Amerikaner för välstånd.”

*Denna artikel av Stiglitz är mycket väl värd att läsa:

‘Those who have contributed great positive innovations to our society, from the pioneers of genetic understanding to the pioneers of the Information Age, have received a pittance compared with those responsible for the financial innovations that brought our global economy to the brink of ruin.”

dvs.

”De som har bidragit med stort och positivt nyskapande för vårt samhälle, från pionjärerna vad gäller förstående av genetiken till pionjärerna vad gäller informationsåldern/teknologin har fått en ringa ersättning jämfört med dem som är ansvariga för de finansiella innovationerna som fört vår globala ekonomi till ruinens brant.”

Tankekontroll: högerkantens Koch-bröder ertappade med att tala om för tusentals anställda hur de skulle rösta – demokrati vadå?

22 april, 2011 § Lämna en kommentar

I intervju 21 april i Democracy Now i ”Tankekontroll: högerkantens Koch-bröder ertappade med att tala om för tusentals anställda hur de skulle rösta” hänvisar Amy Goodman till artikeln “Big Brothers: Thought Control at Koch” eller “Big Brothers: tankekontroll på Koch” i magasinet The Nation.

I artikel och intervju avslöjas att Koch-industrierna skickade brev till de flesta av sina 50 000 anställda strax innan novembervalet i USA där man talade om för de anställda vilken de skulle rösta på och där man varnade dem för de ödesdigra konsekvenserna om man skulle (komma på tanken att) rösta annorlunda (än som föreslogs).

Som ett resultat av Citizens United v. Federal Election Commission-utslaget förra året så är Kock-industrierna och andra bolag lagligen tillåtna att pressa sina arbetare att anta deras politiska syn.

Koch-industrierna drivs av miljardärbröderna Charles och David Koch som har hjälpt till att finansiera teaparty-rörelsen och ett dussintal andra högersaker (konservativa saker), inkluderande de senaste attackerna på offentliganställda och fackföreningar som pågår i många stater.

Plutokrati:

”Plutokrati, gr. ’de rikas välde’, ett statsskick där den politiska makten fördelas efter förmögenhet eller inkomst. I de mest utpräglade plutokratierna låg hela makten hos köpmannaklassen./…/

Sverige var i viss mån plutokratiskt från representationsreformen till införandet av allmän rösträtt.”

Charles Koch skriver i artikeln “Why Koch Industries Is Speaking Out – Crony capitalism and bloated government prevent entrepreneurs from producing the products and services that make people’s lives better” eller ungefär “Varför Koch-industrierna talar ut – den gamla goda vännen kapitalism och uppblåst regeringsmakt hindrar entreprenörer från att producera de produkter och tjänster som gör människors liv bättre” något i stil med att:

”År av enorma överskridanden av tillgångar av de styrande på federal, statlig och lokal nivå har fört oss ansikte mot ansikte med en ekonomisk kris. Federala utgifter kommer att uppgå till åtminstone 3,8 biljoner dollar [3 800 000 000 000 dollar dvs. ca 26 600 000 000 000 kronor] detta år – det dubbla mot för 10 år sedan./…/

I många år så har jag, min familj och vårt företag bidragit med en mängd intellektuellt och politiskt goda saker som ska lösa dessa problem. Tack vare vår aktivism har vi blivit baktalade av olika grupper. Trots denna kritik är vi fast beslutna att fortsätta bidra till och stå upp för politiker, som Wisconsins guvernör Scott Walker, som tar dessa utmaningar på allvar.

Både demokrater och republikaner har gjort ett uselt jobb för att handskas med våra finanser. De har höjt taket för skulder, flytande borgensförbindelser (???), och försinkat tuffa beslut./…/

Våra valda tjänstemän skulle må gott av att komma ihåg att de mest ekonomiskt blomstrande länder är de som tillåter konsumenter – inte regeringar – att styra resurserna. Att låta regeringar plocka ut vinnare och förlorare skadar nästan alla, särskilt de fattigaste medborgarna.

Färska studier har visat att de fattigaste 10 % i befolkningen som lever i länder med den största ekonomiska friheten har 10 gånger den per capita inkomst som de fattigaste medborgarna i länder med den minsta ekonomiska friheten. Med andra ord så tjänar samhället som helhet på större ekonomisk frihet [vad är ‘ekonomisk frihet’? De fattiga i USA har knappast någon ekonomisk frihet och de bidrar i många fall inte till att hålla uppe konsumtionen, något jag tycker mig ha sett när jag varit där…]/…/

Att lägga grunden för en mindre, smartare regering, särskilt på federal nivå, kommer att bli tufft. Men det är nödvändigt för att få oss tillbaka på vägen mot långsiktigt välstånd.”

Ja, ”Skrev Koch-industrierna budgetuppgörelsen?”:

”Skrev Kockbröderna (oljemagnater i Wisconsin som stöttade guvernör Scott Walkers valkampanj, vilken gjorde att han och republikanerna är i majoritet i Wisconsin sen i höstas) budgetuppgörelsen? Eller är det bara en tillfällighet att så mycket av det republikanerna krävde – och fick – råkade formera sig efter de finansiella intressena hos miljardärerna som finansierar teaparty-rörelsen  och stora delar av den ‘konservativa rörelsen’? Att dra ner på pengar för EPA (amerikansk motsvarighet till Naturvårdsverket), alternativ energi, höghastighetståg, ansträngningar att bekämpa klimatförändringar – till och med att förhindra NOAA från att skapa klimatservice… kan läsas som en oljemagnats önskelista.

Innan du läser detta, kom ihåg att de precis håller på att avsluta genomdrivandet av ännu en enorm skattesänkning för de rika. Glöm aldrig skatteuppgörelsen varje gång du hör om ‘underskott’ – vilken orsakades av skattesänkningar för de rika och ökningar av militära utgifter. Innan du läser om skattesänkningarna nedan  bör du veta att denna budgetöverenskommelse om skattesänkningar ökade militärbudgeten med ytterligare 5  miljarder dollar (knappt 35 miljarder kronor).

Se den brittiska artikeln “Som översittare i sandlådan gaddar journalister och politiker ihop sig över de sjuka och funtionshindrade”:

”Sjuka och funtionshindrade kläms åt särskilt hårt av denna regering, med en studie som uppskattar att vi kommer att förlora en tredjedel av vår inkomst./…/

Man kan föreställa sig hur skrämmande detta är. De sjuka och funktionshindrade har mindre kontroll över sin framtid. De kan oftast intre bara gå ut och få ett jobb. Även om de kunde, vem vill anställa dem framför en frisk person? De har ofta inget annat val än att hoppas att de kan överleva på det de lämnas med.   

Igår vaknade vi (som så många andra dagar) för att finna att nationella tidningar, eggade av ministrar i regeringen, kallade oss ’snyltare’.”

Se också artikeln ”Påsk i överflödets tid och självgodhetens land”:

”I början av 2000-talet började ett litet amerikanskt film­bolag producera en ­serie kortfilmer. De gav hemlösa människor alkohol ­eller lite pengar mot att de skulle slåss mot varandra. Slags­målen ­spelades in, och såldes vidare.

Filmerna, ’Bum fights’, blev en succé, och det lilla filmbolaget kunde snart sälja rättig­heterna vidare till intresserade ­investerare.

Affärsidén var att det skulle ­vara underhållande för en större ­publik att se trasiga människor skada varandra.

Själva förutsättningen för under­hållningen – och affären – är att avståndet mellan betraktaren och den hemlöse är så långt att inga beröringspunkter finns kvar. Det är inte en människa av vår egen sort vi ser, utan något annat.

Sverige blir allt mer segregerat. Det minskar människors frihet, det är orättvist. Men det leder också till något annat, nämligen en tilltagande självgodhet hos dem som har det gott ställt, och en växande uppgivenhet hos dem som aldrig får chansen.

Den amerikanske statsvetaren John Rawls ville att ett samhälles system och regelverk skulle konstrueras utifrån ett tankeexperiment.

Om du själv inte vet till vilken identitet eller position du kommer att födas – hur vill du då att samhället ska vara uppbyggt?

Det är en tanke som på många sätt ligger nära den ­gyllene regeln, som återfinns i de flesta religioner: behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad. 

Inte många skulle nog vilja ha ytterligare ett jobbskatteavdrag, om valet stod mellan det och bättre stöd till barn som lever i fattigdom. Men för dem som aldrig ser något annat omkring sig än andra vinnare, blir frågan aldrig ens aktuell.

Utan en känsla av samman­hållning, av att mitt liv hänger samman med ditt, blir livet ­fattigare, för alla som inte bara räknar framgång i pengar. Hur mycket är det värt att slippa ­leva i ett samhälle utan misär?”

Här finns ovanstående text samt kommentar till den.

Se om bigotteri eller trångsynthet.

Den amerikanske neurologen Jonathan J. Pincus om Frank McCourt i kapitlet “Hitler and Hatred” sin bok “Base Instinct – What Makes Killers Kill” ISBN 0-393-32323-4 på sidorna 179- 180:

”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.

Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande,, men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?

Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel, offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik. Hjärnskadan och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat. Paranoian och inbillningstänkandet hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”

Alice Miller om Frank McCourt i hennes bok “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” sidorna 100-103:

“Skydd och respekt för barns behov – det är verkligen något som vi borde kunna ta för givet. Men vi lever i en värld full av människor som har växt upp berövade sina rättigheter, berövade respekt /…/ dessutom finns det en tendens idag att mindre idealisera och romantisera barndomen; misären kommer ofta upp i ljuset i all sin galenhet. Men i de flesta biografier jag har läst håller författarna fortfarande en känslomässig distans från lidandet som de genomgick i barndomen. Liten empati och en högeligen förvånande avsaknad av uppror är regeln. Det finns ingen undersökning om ‘varför’ bakom orätten, den känslomässiga blindheten och den resulterande grymheten visad av vuxna, vare sig de är föräldrar eller lärare. Det är bara beskrivning. På varje sida i den briljanta boken Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, till exempel, beskriver Frank McCourt sådana grymheter i kuslig detalj. Men även när han minns sin barndom reser han sig aldrig upp mot sina plågoandar, istället försöker han förbli levande och tolerant och försöker söka räddning i humor. Och det är för denna humor som han har blivit hyllad av miljoner läsare över hela världen.

Men hur ska vi kunna stå upp för barn i vårt samhälle och förbättra deras situation om vi skrattar åt och tolererar grymhet, arrogans och farlig dumhet? /…/ Humor räddade Frank McCourts liv och satte honom i stånd att skriva sin bok. Hans läsare är tacksamma mot honom för detta. Många av dem har delat samma öde och de vill inget hellre än att kunna skratt bort det. Skratt är bra för dig, säger de, och det hjälper en verkligen att överleva. Men skratt kan också förleda dig till att bli blind. Du kan bli förmögen att skratta åt det faktum att någon ha förbjudit dig att äta av kunskapens träd, men det skrattet kommer inte att verkligen väcka dig från din sömn. Du måste lära dig förstå skillnaden mellan gott och ont om du vill förstå dig själv och ändra något i världen som den.

Skratt är bra för dig, men bara när det finns anledning till skratt. Skratta bort ens lidande är en form av avvärjande, ett svar som kan hindra oss från att se och avlyssna källorna till förståelse omkring oss.

Om biografiförfattare var bättre informerade om detaljerna och konsekvenserna av det som vissa likgiltigt kallar normal och sträng uppfostran, skulle de förse oss med dyrbart material för bättre förståelse av vår värld. Men det finns inte många som försöker förstå hur en sådan uppväxt upplevdes av det subjekt som de var som barn.”

Men varken Pincus eller Miller tycker det är okej att förnedra skadade människor. De som förnedrar är troligen också skadade menar de.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Koch industriesreflektioner och speglingar II....