Den högervridna socialdemokratin…

1 november, 2012 § 21 kommentarer

Ann Charlott Altstadt i ”Den sponsrade framtiden är inte vår” om sammanblandningen av samhällets eliter, och varför progressiva förändringar inte inträffar.  Ifrågasätter inte Suzanne Lazar vad partikamrater sysslar med? Har hon eller närstående fingrar i syltburken?

”När kapitalet fick partibok – det senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden innehåller en av årets absolut viktigaste artiklar. Daniel Suhonen och Felix Antman frågar vad som händer med vår demokrati när den politiska och ekonomiska eliten sammansmälter.

Näringslivets opinionsbildande verksamhet har som bekant varit en megasuccé, vi lever i ett land vi inte längre känner igen.

Men idag har strategierna slipats till en skrämmande snillrik saklighet – om ett parti står i vägen för näringslivets intressen måste inte längre partiet förlora val, det måste förändra sin politik!

Suhonens/Antmans artikel hissar indirekt piratflagga över den socialdemokratiska kongressen 2013. Kommer motionerna för att välfärdsimperierna ska fortsätta att håva skattepengar vara skrivna av pr-byråer på uppdrag av riskkapitalbolag?

Vilka av kongressdeltagarna har själva armhålorna långt nere i syltburken och vilka sponsras direkt av näringslivspengar?

I december 2011 avslöjade Aftonbladet att socialdemokrater som exempelvis Niklas Nordström och Carl Melin fått näringslivspengar via pr-byrån Prime för att bland annat jobba för att sossarna skulle bryta med Vänsterpartiet.

Den vitt spridda förklaringen att partiet förlorat valet på grund av samarbetet formulerades av Prime och Svenskt Näringsliv redan så tidigt som i juni 2010. Prime sponsrade också Arenagruppen med 500 000 om året som tillsammans med Timbro deltog i Borgkommissionen om välfärdens framtid. Föga överraskande skulle framtiden, enligt kommissionen som leddes av socialdemokraten Per Borg men i praktiken styrdes av moderaten Pejje Emilssons bolag Magnora, passa Emilssons äldreomsorgsbolag Silver Life perfekt.

Jag tar för givet att skandalen går mycket djupare och sträcker sig än vidare än till de utpekade socialdemokraternas horeri – att mot betalning högervrida partiet och Sverige. Men ingen har hittills kartlagt alla de ekonomiska och personliga trådar med näringslivet som får högersossar att med sådan iver värna vinst i välfärden.

Suhonen/Antman använder sociologen Collin Crouchs begrepp postdemokrati för att beteckna tillståndet när elitgrupper tvinnas samman. Partier blir pr-bolag och politik ett spel där eliten skaffar privilegier. Och jag tror det faktum att vi lever inuti en alltmer urholkad eroderad demokrati också kan förklara det märkliga faktum att avslöjanden och skandaler, som exempelvis Prime, varken biter eller fäster än mindre förändrar. En gång skrev Ivar Lo-Johanson ett reportage om vanvården av de gamla vilket väckte ramaskrin som reformerade hela äldreomsorgen. Varför kan det inte hända idag?

Länge trodde jag att det berodde på att de politiska besluten flyttats från demokratins enda hemvist, nationalstaten, till den odemokratiska EU-nivån där kapitalets intressen grundlagsfästs och elitskikten minglar fram politik tillsammans med lobbyisterna. Men det kanske är så enkelt som att progressiva förändringar inträffar inte längre, helt enkelt därför att inte någon tillräckligt stark grupp vill att de ska inträffa. Varken folkrörelser, någon tredje statsmakt eller partioppositioner kan dag leverera något underifråntryck då parti-näringsliv, men också som jag tror journalisteliten, har gift sig med varandra och skaffat delade värderingar och privilegier.

Till en krönika i Arbetet/LO-tidningen uppfann jag begreppet ‘Det eviga nuets diktatur‘ *) för att fånga den tidsanda, politiska klimat där hur många Prime-, vård- eller korruptionsskandaler som helst kan avslöjas utan att det får några politiska konsekvenser. För det är mediebevakningen som vaktar det tomma skalet demokratin och journalisterna och reportrarna stämmer av nyheter med det trånga borgerliga nuet utan att rapportera/analysera utifrån den ständigt expanderande rum-tiden. Att vår samtid en gång häftig debatterades och kritiserades har fallit i glömska.”

Media är usuel idag! De gör inte det ifrågasättarjobb som de borde ägna sig åt.

”När det förgångna, bara några år tillbaka i tiden, kapats bort försvinner samtidigt de politiska alternativen och vägen mot framtiden smalnar av till en återvändsgränd. Allt vi har är detta nu-läge som tycks funnits förevigt format av naturlagar.”

Men det finns inga naturlagar när det gäller ekonomi eller samhälle.

Greider i ledaren ”Vinter i välfärden” har rätt, angående S förslag angående vinst i välfärden:

”Det förslag som nu kommer räcker inte. Det går inte till kärnan i problematiken. Exempelvis blir de kvalitetskrav som det skissas på i praktiken betydelselösa, såvida inte en enorm och dyrbar kontrollapparat byggs upp.”

Kan man inte förbjuda vinster så kanske man inte ska privatisera välfärden! Och se Elin Grelsson vidare nedan om att använda kvinnor som alibi för att ”befrämja” privatisering och utförsäljningar.

Greider vidare:

”S-ledningen vill låta kommuner själva bestämma om de ska införa LOV, lagen om valfrihet. Men det innebär att i en massa kommuner med borgerlig majoritet kommer detta självklart att införas och processen mot fortsatt privatisering av välfärden kommer därmed att fortsätta.”

TRIST!

”S-ledningen och en – som det hette – enig partistyrelse sa igår ett tydligt Ja till vinster i välfärden. Jag vet att det går en våg av besvikelse genom stora delar av det som är kvar av rörelsen.

Vinster i välfärden = vinter i välfärden.”

Sant!

Elin Grelsson i ”Inte kvinnor som håvar in vinsterna”:

Kvinnor är nämligen populära att hänvisa till i det offentliga samtalet just nu. I evighetsdebatten kring vinster i välfärden har de borgerliga ledarsidorna i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter bestämt sig för att ta till kvinnor som argument. Varför vill vänstern och förbudsförespråkarna inskränka kvinnors möjlighet att tjäna pengar? Varför är det okej för män att tjäna pengar i ‘sina’ yrken medan de kvinnodominerade ska vara fritt från näringslivstänkande.

Förutom det rent felaktiga antagandet att det är kvinnor som tjänar på vinster i vården – det är knappast undersköterskor som får ta del av vinsterna när stora koncerner tar över vård och omsorg – känns tongångarna igen från rut-debatten: den misogyna vänstern hatar kvinnligt entreprenörskap och vill därför inte subventionera möjligheten att låta en kvinna skura andras privata toaletter.”

Hon skriver om:

”… kanske det svåraste med att navigera i samtiden: att skilja slagträn och fulknep från reella frågor om makt och inflytande.

Att använda sig av kvinnor för att argumentera för vinster i välfärden är ett bortkollrande av de viktiga frågorna om var våra skattepengar tar vägen och en oförmåga att skilja på verksamheter som bygger på omsorg och verksamheter som bygger på produktion./…/

Att hänvisa till kvinnor innebär ingenting annat än en förenklad argumentation som dessutom befäster mannen som norm./…/

Inflytandet som underbetald och utarbetad anställd i vården begränsas till att omnämnas i en ledartext som potentiell entreprenör i en vård fylld av valfrihet, oavsett hur långt ifrån verkligheten den argumentationen befinner sig.

Så bra skrivet!

Sven Wernström skriver också ganska sarkastiskt i ”Vad kostar en statsminister?” om vad redan Ingvar Carlsson troligen sysslade med:

I s-tidskriften Tiden skriver Daniel Suhonen och Felix Antman om hur den politiska och ekonomiska eliten smälter samman.

 Om ett parti står i vägen för Näringslivets intressen måste inte partiet längre förlora val, det måste förändra sin politik!

Det är bra att tidskrifter som Tiden påpekar att sossar fått betalt för att gå Näringslivets ärenden. Men det största sveket och den värsta skandalen tiger både de och alla andra medier om.

Det var när vi 1994 skulle rösta om Sveriges eventuella inträde i EU. Då Ingvar Carlsson som 1990 sagt nej plötsligt blev den mest aggressiva förespråkaren i radio och TV och helsidesannonser i pressen. Annonserna måste ha kostat miljoner. Vad kostade Ingvar Carlsson?

Han kan tidigare ha varit köpt, eftersom han redan från 1986 efter Palmes död genomförde det mesta på Näringslivets önskelista. Men nu – om ni gräver fram hans framträdanden före EU-valet 1994 – så ser ni tydligt hur han anstränger sej för att göra skäl för pengarna.

Hur mycket pengar? Borgerliga journalister har kanske inget intresse av den frågan, men för Daniel Suhonen och Tiden borde den vara något att undersöka. ”

Ja, var han också köpt?

*) ”… jag tror faktiskt att Moderaterna kände sig trygga med en mediebevakning där journalisterna stämmer av politikerna mot det trånga rådande nuet, inte där de analyseras/kritiseras i en ständigt expanderande tid.

Till och med i public service-nyheterna framstår samhället som en överraskningschock. Eurons kris, vanvården av äldre, skolans segregering, den höga arbetslösheten med mera bara händer och politikerna kan så lätt låtsas att de också är offer för omständigheterna, för en utveckling som gåtfullt löpt amok. Att den politik som ledde till dagens dystra NU en gång häftigt debatterades, kritiserades, och att den negativa utvecklingen kunde förutses har fallit i glömska.”

Precis! Som om det inte finns någon anledning till att det är som det är i samhället!

Annonser

(S), Stefan Stern och privatiserad välfärd …

5 februari, 2012 § Lämna en kommentar

Jo, (s) har försummat politiken.

Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara.

Se Daniel Suhonen i ”Sälj inte vår (s)jäl till riskkapitalister”:

”I dag sitter S-politiker långt inne i vårdbolag och friskolekoncerner och rörelsen har svårt att bestämma sig var man ska stå. S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden.

Håller med!

”I dag sitter S-politiker långt inne i vårdbolag och friskolekoncerner och rörelsen har svårt att bestämma sig var man ska stå rörande nästan allt som har med välfärden att göra.

Förmågan att sätta upp tydliga skiljelinjer är avgörande för S överlevnad.

Gör välfärden till en stridsfråga.

Men ett återvändande till positionen som garanten för en generell välfärdspolitik av högsta kvalitet kommer att kräva förnyelse och minst fem smärtsamma uppgörelser med de senaste tjugofem årens förda S-politik:

TYDLIGHET: S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden med ett förslag om förbud mot vinstuttag i alla delar av välfärden som handlar om vård, skola, omsorg. I skattefinansierad verksamhet som riktas mot människor direkt får inte finnas incitament att dra ner på kvalitet eller service för att öka vinsten.

MAKTANALYS: S måste sluta låta som om man levde på 1980-talet. Det är inte små kooperativ eller ens aktiebolag som dominerar den privata välfärden utan stora koncerner som snart utgör privata välfärdsmonopol.

FRAMTIDEN: Den diskussion som bubblar under ytan är berättelsen om att vi inte kommer att ha råd med framtidens välfärd gemensamt. Detta paketeras av myndigheter och privata aktörer som en sanning när det i själva verket är ett ideologiskt vägval.”

Nej, det är inget ofrånkomligt! Inget måste, men det framställs så. Se t.ex. Daniel Ankarloo om välfärdsmyter här, här, här, här, samt här finns fler länkar.

Jag kommer också att blogga om skolan, samt referera till Diane Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” och inte minst om kapitlet ”The Billionaires Boys’ Club” eller ”Miljardärernas pojkklubb”, i vilken hon skriver om filantrokapitalismen och vad den innebär för demokratin enligt henne (hon är inte ensam i dessa farhågor, undringar, kritik verkar det dock!).

Ravitch påpekar OCKSÅ att de fattiga missgynnas i detta alltmer privatiserade system, men tydligen håller saker sakta på att ändras bort från det som var dåligt, bland annat tack vare outtröttliga debattörer som Ravitch.

I bloggen som Ravitch har tillsammans med en Deborah Meier kan man läsa i ”Reminders About What’s Possible” eller ”Påminnelser om vad som är möjligt”:

”Jag blir uppmuntrad av dina positiva erfarenheter och att du kan hålla uppe takten så.

Jag uppmuntras också av skiftet i det politiska språket den senaste tiden, absolut inspirerat av Occupy-rörelsen. Ojämlikhet står nu högst på agendan. Kanske kommer det alltid att finnas öppningar för att pusha en agenda som är för demokrati, håll tummarna för det.

Under tiden så har jag varit här och där och träffat såna underbara, om dock demoraliserade kolleger: Baltimore är en intressant plats (alla friskolor är nu byggda på fackföreningsrörelse och antalet intressanta [exempel på friskolor där de anställda är fackanslutna?] är uppmuntrande). Och Rochester, New York, där jag träffade fackordförande/president och skolinspektören. Det är en icke typisk stad också, full av tecken på hopp.

Vi kommer inte alltid att vinna och demokratin är långt ifrån ett säkert vad, men drivkraften för personlig frihet och den envishet vi besitter att vi faktiskt är våra ‘bröders’ väktare är svår att döda.”

Ravitch är väldigt kritisk till att man inte bara anställer outbildade lärare, utan också rektorer och skolinspektörer som inte har erfarenhet av skola, utbildning eller undervisning (mer än från sin egen skolgång/utbildning). Hon är väldigt kritisk till drivandet av skolor som företag och har blivit alltmer kritisk till detta ju mer hon sett av den skolpolitik som härskat de senaste årtiondena, men mer om detta i senare postning.

Suhonen fortsätter:

”Äldrevågen utmålas av dem som vill sänka skatter och privatisera finansieringen som ett hot.”

Men det är den inte, se nedan om vad bland annat Daniel Ankarloo har skrivit.

”S måste rusta till strid med förslag om ett bättre pensionssystem och gemensamma lösningar av framtidens äldreomsorg.

Precis! En bra äldrevård – för ALLA!

”BUDBÄRARNA: Sedan en följd av år lejs tidigare S-toppolitiker som konsulter av privata företag. Inget ont i att söka sig till näringslivet.

Men de som hyrs in för att agera som S-debattörer inom S skapar demokratiska problem.”

Exakt!

”I fjol avslöjades att Borg-kommissionen mellan Arena och Timbro var betald av Magnora som tjänar pengar på välfärdsmarknaden och i veckan meddelades att S-strategen Stefan Stern också rekryterats av Magnora.

För bara ett par veckor sedan gav han privatiseringsvänliga råd till S-ledningen i egenskap av partimedlem. Vad man får göra med sin partibok?

Här kan man läsa Sterns debattartikel ”S är på väg att spela bort även de viktiga välfärdsfrågorna.” Är det inte Stern som håller på att spela bort dem? Var det efter denna debattartikel som det kom ut att han rekryterats av Magnora?

”VALFRIHETEN: Är det verkligen det vi vill ha? Det som i dag beskrivs som positivt laddad valfrihet är i själva verket en organiserad flykt från ett delvis sönderslaget välfärdssamhälle.

Genom skolpengar och vårdval skapas bakdörrar för de som orkar och förmår välja något lite bättre. De flesta skulle vilja ha en bra skola för alla. Men när den solidariska lösningen inte längre erbjuds måste var och en se om sitt hus.

Precis! Det är de starkaste som gynnas. Dvs. de som skulle ha klarat sig i alla fall. Men det finns ju inga garantier ens för oss i medelklassen. Vad slags samhälle vill vi ha för våra barn? Och barnbarn?

”Det är det vi ser nu. Frågan är om socialdemokratin ska se klart och våga axla sin historiska uppgift.”

Där är (v) tydligare…

Se tidigare inlägg ”Mer om privatisering och kultur – var finns det kritiska samtalet? Finns det någon betydande opposition i dagens samhälle?” med bland annat två ledare av Göran Greider som spinner på samma tema, bland annat om debatten om riskkapital i vården, ”Häpnadsväckande svagt och fegt av socialdemokraterna!”:

”Rättså förväntansfull slog jag mig ner framför TV-apparaten i fredags morse för att följa riksdagsdebatten om riskkapital i vården.

Knappast någon enskild fråga har upprört gemene man så mycket det senaste halvåret efter att vanvården på Carema uppdagats och efter att skolsektorns förvandling till en bransch, vilken som helst, allt klarare blivit synlig (droppen var väl när ett skolcertifikat utbjöds på Blocket).

Det var socialdemokraterna som begärt riksdagsdebatten./…/

Vänsterpartiets Ulla Andersson var den som levererade den hårdaste och mest effektiva kritiken. Hon gjorde det bra.

Vänsterpartiet står för den rimliga linjen i dessa frågor: Förbjud aktiebolag i vården. Det tar bort huvudproblemet: att stora koncerner, med stor juristbemanning, kan plocka ut stora vinster som tillfaller ägarna och ofta förs ut ur landet.

Samtidigt kvarstår då möjligheten för stiftelser och kooperativ att bedriva verksamhet där det verkligen finns ett ideellt intresse./…/

Socialdemokratin har på ett olycksaligt sätt blivit stående mellan hötapparna i denna fråga. Så har det varit länge/…/

Man faller offer för valfrihetsretoriken, och glömmer att valfriheten aldrig är jämlik: Den med de starka nätverken omkring sig kan hitta de fina alternativen, de med svaga nätverk gör det inte.”

Sant!!!

”Varför har egentligen riskkapitalister sökt sig till välfärdssektorn?

Det grundläggande svaret på den frågan är att riskkapitalisterna sedan lång tid har fått det allt svårare att hitta riktigt lönsamma investeringsobjekt på den vanliga marknaden.

Framtida historiker kan mycket väl komma fram till slutsatsen att huvudskälet till att den offentliga sektorn under loppet av de senaste tjugo åren rullats upp och öppnats för vinstintressen faktiskt är denna: Viljan att komma åt skattebasen.

Där finns pengar, snabba pengar, att göra för föga påhittiga och innovativa entreprenörer och riskkapitalister, i en era när den vanliga varu- och tjänstemarknaden är osäker och sällan tillräckligt lönsam.

Normalavkastningen för ett företag i de traditionella sektorerna ligger på kanske sju-åtta procent. De stora vårdkoncernerna har ur välfärdssektorn däremot kunnat pressa ut ofta det dubbla.

Skattebetalarna kan liknas vid en exploaterbar resurs, ett dagbrott, som det krävs få investeringar i för att få igång lukrativa affärer.

I senaste LO-tidningen refereras en rapport från den svenske professorn i hälsovetenskap, Inge Axelsson.

Han har gått igenom en enorm mängd internationella studier om vad vinster i vården leder till och hans slutsats är: ‘Undvik vård på sjukhus eller vårdhem som drivs med vinstkrav’ [se också ‘Vinstkrav försämrar vården, samt också debattartikeln ‘Vinstkrav försämrar och fördyrar vården’ i Läkartidningen].

Han menar att fakta tydligt talar för att vården blir sämre, dödligheten större, liggsåren fler och så vidare – samt att det är en myt att effektiviteten blir högre.

Varför kan inte socialdemokraterna bestämma sig i denna centrala fråga? Förmodligen därför att de släppt den idépolitiska analysen.

Kapitalismens egen kris har fått kapitalisterna att vända sig till de offentliga resurserna.

Jag tror att den grundinsikten är viktig att ha när dessa frågor diskuteras, men uppenbarligen saknas den i stort sett helt hos de ledande skikten inom socialdemokratin.”

En stilla lördagsbetraktelse…

29 januari, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 30 och 31 januari, se slutet]

Min pojkvän berättade att en sommar under 60-talet jobbade hans pappa vid en liten sjö i amerikanska Midwest. Pappan höll på med sin doktorsavhandling och jobbade där med studenter och kolleger i något projekt för att under sitt forskande försörja en ganska stor familj. Sonen besökte pappan. Han minns sköna, lugna fisketurer i roddbåt på denna sjö. Kanske 25 år senare (runt 1990) besökte sonen, nu sen länge vuxen, denna sjö igen. Sjön var full av motorbåtar och jetskis och det fanns inte en lugn vik i hela sjön. Man tävlade om vem som hade den snabbaste båten? Snabbaste och starkaste och största?  Hela sjön kokade och friden var som bortblåst.

Idag undrar sonen:

”Varifrån fick alla dessa människor pengar att köpa dessa båtar för?”

Jag hade tidigare berättat om britten George Monbiot som i en artikel skrivit att det inte är de fattiga (eller överbefolkning) som orsakar miljöförstöringen, utan rika. Monbiot skriver i denna artikel om de (super)rika som har enormt bränsleslukande motorbåtar nere i Medelhavet där de försöker bräcka och imponera på varandra med vem som har den snabbaste båten. Monbiot skriver bland annat:

“While there’s a weak correlation between global warming and population growth, there’s a strong correlation between global warming and wealth. I’ve been taking a look at a few superyachts, as I’ll need somewhere to entertain Labour ministers in the style to which they’re accustomed. First I went through the plans for Royal Falcon Fleet’s RFF135, but when I discovered that it burns only 750 litres of fuel per hour(5) [denna yacht drar 750 liter bränsle/timme] I realised that it wasn’t going to impress Lord Mandelson. I might raise half an eyebrow in Brighton with the Overmarine Mangusta 105, which sucks up 850 l/hr(6). But the raft that’s really caught my eye is made by Wally Yachts in Monaco. The WallyPower 118 (which gives total wallies a sensation of power) consumes 3400 l/hr when travelling at 60 knots(7). That’s nearly one litre per second [nästan en liter per sekund, högsta hastigheten är 110 km/timme]. Another way of putting it is 31 litres per kilometre(8) [31 liter per kilometer].

Of course to make a real splash I’ll have to shell out on teak and mahogany fittings, carry a few jet skis and a mini-submarine, ferry my guests to the marina by private plane and helicopter, offer them bluefin tuna sushi and beluga caviar and drive the beast so fast that I mash up half the marine life of the Mediterranean [och köra så fort att att jag mosar hälften av det marina livet i Medelhavet]. As the owner of one of these yachts I’ll do more damage to the biosphere in ten minutes than most Africans inflict in a lifetime. Now we’re burning, baby.

Someone I know who hangs out with the very rich tells me that in the banker belt of the lower Thames valley there are people who heat their outdoor swimming pools to bath temperature, all round the year. They like to lie in the pool on winter nights, looking up at the stars. The fuel costs them £3000 a month [ca 32 000 svenska kronor per månad för att värma upp poolen året runt] . One hundred thousand people living like these bankers would knacker our life support systems faster than 10 billion people living like the African peasantry. But at least the super wealthy have the good manners not to breed very much, so the rich old men who bang on about human reproduction leave them alone.

In May the Sunday Times carried an article headlined ‘Billionaire club in bid to curb overpopulation’. It revealed that “some of America’s leading billionaires have met secretly’to decide which good cause they should support. ‘A consensus emerged that they would back a strategy in which population growth would be tackled as a potentially disastrous environmental, social and industrial threat.'(9) The ultra-rich, in other words, have decided that it’s the very poor who are trashing the planet. You grope for a metaphor [du famlar efter en metafor], but it’s impossible to satirise.”

Igår när jag skulle lämna friskolan där jag jobbar på fredagar (där det finns ganska få p-platser) kom jag inte ut, därför att en STOR röd stationsvagn blockerade vägen. Jag var på språng till nästa skola. Gick in i skolan igen för att försöka hitta ägaren till bilen så jag kunde fortsätta till nästa arbetsplats. Det var en mamma som parkerat familjens enorma bil där. Hon såg måttligt road ut över att måsta flytta bilen. Och gjorde inte minsta ansats till att be om ursäkt eller undra om hon möjligen ställt till besvär.

Jag berättade detta också för min pojkvän. Och lade till att även om inte mina föräldrar var perfekta så var de definitivt inte snobbiga eller hade behov av att skylta med sin (relativa) status genom att ha STORA bilar (det fanns kanske heller inte så många sådana då?) i den mest påkostade varianten av dem, trots familjens storlek (sex barn). Inte ens när de gick i pension. Eller att på annat sätt hålla på och skrävla med vare sig det vi hade eller skolprestationer. Något ingen gör ens idag…

Vad drar de där åbäkena till bilar i form av bensin? BEHÖVER man så stora bilar? Eller är de bara för att man har behov av att hävda sig? Är man inte tryggare i sig så man måste hävda sig med de största ägodelarna?

Tillägg på kvällen: Se Daniel Suhonen i ”Vägvisaren – Daniel Suhonen om professorn som sjunger [ursprungliga] socialdemokratins lov” samt ”Sven-Eric Liedman: Hets! En bok om skolan”:

”Det är alltså tydligt att Sven-Eric Liedman har givit upp om politikerna. Skulle jag ändå få rekommendera en lösning på grundskolans problem, kan den sammanfattas såhär: Låt företagsledarna åter få bli rektorer, socialassistenterna åter lärare, och tvinga kunderna att ta ansvar för sina barn och bli föräldrar igen.

Vad dagens skolpolitiker bör få bli kan jag däremot inte svara på. Men vad som helst, bara inte skolpolitiker.”

Tillägg 30 januari: nyabrittas skriver om ”Nya vindar i samhället, ny typ av TV. Osmakligt!” Se Badlands hyena i ”Gå ner till affärerna, Maud” (Get down to business! ;)) och få dig ett gott skratt.

Tillägg 31 januari:

Nej, dagens elever ska inte formas till medvetna och kritiskt tänkande människor (eller snarare tillåtas vara det från första start i livet och sen fortsatt i skolan och samhället). De ska främst vara en lättrörlig vara på en kommersiell marknad.  Vi riskerar få en skola som mäter ytliga kunskaper? En nygammal skola växer fram, det politikerna kallar ”tänka nytt” fast det egentligen är att gå tillbaka till det gamla? Som Ulf Lundén skriver:

”Nu härskar idén om att skolan är en nyttig sak i livet som skall genomföras så fort som möjligt. Här finns inte utrymme för varken folkbildning och vuxenutbildning som dessutom var en av hörnpelarna i den progressiva nordiska välfärdsmodellen. Sven-Eric Liedman dömer ut den framväxande nygamla skolan som utbildningsministern (före detta yrkesmilitären) Jan Björklund kommenderat fram. Enkla slagord och ytliga resonemang går hem i TV och i braskande tidningsrubriker.

Sven-Eric Liedman efterlyser ett fördjupat kunskapsbegrepp, något som omfattar människans personlighet. Skolan borde syssla med förståelse, överblick och kritisk sans, menar Liedman och fortsätter:

’I framtidens skola måste betyg utdelas sparsamt och enbart som mått på mänsklig mognad och djupare insikt.’

Det handlar om en annan människosyn i grunden. Nu tror man att piskor och morötter (betyg) är den enda vägen till kunskapens källa. Då förnekar man det viktigaste – människans inre motivation. Slutligen; vi är med raska steg på väg mot ett allt hårdare klassamhälle. Det har nyliberalismen sett till. Den största utmaningen är – precis som Liedman påpekar – att försöka motverka en sådan samhällsutveckling i stort. Han skissar på en framtida skola 2030. Det förutsätter ett radikalt annorlunda samhälle än den som nu härskar. Det är framför allt barn och unga i fattiga förortsområden, i en marginaliserad landsbygd som mest av alla behöver massor av kunskap.”

Barn ska lära sig lyda och hålla tyst? Inte tänka själva eller ifrågasätta? Förmodligen på liknande sätt (kanske exakt samma) som de politiker var uppfostrade som nu sjösätter denna skola, liksom hur de var uppfostrade som inte ser vad denna skola kan innebära… Barn ska formas till nickedockor?

Vad händer när de förtryckta inte orkar ge efter längre?

5 december, 2010 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna om de behöver bli lättare läsbara!

[Något uppdaterad på kvällen, samt 6 december, se andra halvan av postningen].

Ja, vad händer när de förtryckta inte orkar ge efter längre och inte reser sig upp och lämnar plats åt dem över i status/klass?

Och tycker att nu får det vara nog! Något kanske de (mer) privilegierade också skulle kunna tycka:

”Nu får det vara nog! Vi måste ta hand om varandra, vara solidariska med varandra!”

Och tycker att det femte jobbskatteavdraget SKA stoppas! Något jag håller med om! De enda som tjänar (ekonomiskt) på skattesänkningarna är de som har det allra, allra bäst ställt ekonomiskt. På sikt kommer dessa skattesänkningar att tvinga fram förändringar i samhället, som kommer att drabba även tjänstemän och medelklass. Och inte minst hela samhället och samhällsklimatet där.

Bra sagt!

Ja, läs amerikanen Arthur Silber i ”Killing Wikileaks, and Making Collaborators of Us All”, där han skriver om makten som alltid skapat allianser antingen med individer eller delar av samhället, vilka får förmåner osv.

[Tillägg på kvällen samt 6 december: läs Olle Svenning i ledarktönikan ”Urbans Ahlins lojalitet läcker –  Sverige har blivit en del av den av George W Bush konstruerade antiterror-ideologi som urholkar demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna.”

Tack nyabrittas för tipset. Se också hennes ”En massiv kampanj mot vår grundläggande ideologi pågår..” Håller med henne, varför talar högerväljare/politiker om vilken politik (s) och (v) bör föra och inte föra och vilka partiledare de bör ha och inte? Nej, de till vänster (inte heller mp) håller på så om de borgerliga.

Läs Paul Krugman i ”Not Crass, Class” där han bland annat skriver att social trygghet är avgörande/central för de flesta amerikaner – men inte alls för eliten. Och se också hans blogginlägg ”Class and Social Security”. 

Daniel Suhonen skriver i ledare ”Inte ett nytt 30-tal!” i Västerbottens folkblad:

” …[den] insikt som skapade ett relativt drägligt Europa [har] fallit i glömska. Krisen 2008 har många likheter med 1929 års kris. Den verkar bli utdragen och /…/ kommer [att] leda till bestående skador.

Men tillfälliga nedskärningar kan folk klara om de upplever att bördorna fördelas rättvist. Så är det inte nu. Likt trettiotalskrisen står vi i en ny maktbalans. De ekonomiska eliterna drar ifrån.

[se Medelklassens kommande kollaps apropå USA. Men inget är ödesbestämt.

Se också boken “Fault Lines: How Hidden Fractures Still Threaten the World Economy” eller ungefär ”Felaktiga vägar: hur gömda sprickor fortfarande hotar världsekonomin” av Raghuram G. Rajan från Princeton University Press.

Om denna bok kan man läsa:

‘Rajan shows how the individual choices that collectively brought about the economic meltdown–made by bankers, government officials, and ordinary homeowners–were rational responses to a flawed global financial order in which the incentives to take on risk are incredibly out of step with the dangers those risks pose.

He traces the deepening fault lines in a world overly dependent on the indebted American consumer to power global economic growth and stave off global downturns.

He exposes a system where America’s growing inequality and thin social safety net create tremendous political pressure to encourage easy credit and keep job creation robust, no matter what the consequences to the economy’s long-term health; and where the U.S. financial sector, with its skewed incentives, is the critical but unstable link between an overstimulated America and an underconsuming world.

In Fault Lines, Rajan demonstrates how unequal access to education and health care in the United States puts us all in deeper financial peril [fara], even as the economic choices of countries like Germany, Japan, and China place an undue [otillbörlig] burden on America to get its policies right.

He outlines the hard choices we need to make to ensure a more stable world economy and restore lasting prosperity.’].

Vi känner till statistiken om hur VD:ar idag tjänar 15, 20 gånger mer än sina anställda. I ojämlikhetens hemland USA 490 gånger mer. Dessa eliter, så sammantvinnade med detta finansiella system har räddats av nationalstater som satsat tusentals miljarder på att hålla kapitalismen vid liv.

[och nu är dessa rädda att de ska måsta vara med och betala kalaset och kräver åtstramningar av vanligt folk, som via skattepengar räddat bankerna].

Men när det gäller välfärden och jobben – kräver istället de finansiella eliterna avhållsamhet och nedskärningar för att som man säger: staterna skall ‘återvinna sitt förtroende från marknaden’./…/

Dessutom bäddar man för en farlig smältdegel av klasshat och motsättningar när nedskärningarna rullar in, arbetslösheten biter sig kvar på rekordnivåer och det sociala livet slås sönder ytterligare när sparpaketen likt offergåvor till nedstigna gudar skall bevisa folkets fortsatta underkastelse inför det finansiella systemet.

Människors villkor blir alltmer olika när inkomstskillnaderna ökar. När årets julklapp för somliga blir ett hemmabiosystem eller en läsplatta för 7000 kr medan andra just utförsäkras från a-kassa eller sjukförsäkringen.”

Tack igen nyabrittas i ”Suhonen angående Höger-Monas sista tal samt farhågor om 30-talet åter” för tipset om Suhonen ledaren.

Se Daniel Suhonen i ”Färdplan för marginalisering” om Mona Sahlins sista tal. Han är, med rätta, oerhört kritisk till hennes högerinriktning.

Ingvar Persson på ledarbloggen skriver i ”Den svenska tragedin”

”Klyftorna i det svenska samhället har ökat länge, men de fyra senaste åren har det skett som ett resultat av en medveten politik. Köerna på landets härbergen är ‘jobbpolitikens’ skuggsida.

Det säger något om det Sverige vi alla ska leva i.

Utförsäkring, fattigdom och utslagning. Det är inte problem som begränsar sig till en liten, nästan osynlig, grupp i samhällets utkant. När klyftorna växer drabbar det oss alla, för vi kommer alla att känna rädslan för att hamna på den förlorande sidan.

Det är det som är tragedin i det svenska samhället.

Inte att det skulle löna sig för dåligt att arbeta.”]

Läs Maria-Pia Boëthius i ”Femte folkmakten granskar de styrande” .

Jag skulle också vilja länka Johan Ehrenbergs senaste ledare ”Banker bakom finanskris 2.0 – farliga myter om Irland-krisen från både vänster och höger”, han menar kortfattat att bankfolk i andra EU-länder är oroliga att bubblan de bidragit till ska spricka. ETC:s artiklar om Irland är VÄL värda att läsa. Om hur ilskan är stor där, samt om att de som nu sker där är klassisk chockpolitik.

Läs också Ulf Lundén i ”När politik förvandlas till trolleri” :

”I landet bortom den gemensamma drömmen om ett samhälle i jämlikhet är allt uppstyckat i tunna strimlor. Här skall var och en gnugga på sin egen framtid, sin stora dröm. Landet är numera förvandlat till spelhåla, där platt-tv-tänkarna sprider sina floskler om att ’leva i nuet, tänka positivt och inte vara så förbannat negativ’.

Utanför rasar den ekonomiska krisen men det vill man inte låtsas om. Det finns människor som till och med anser att man inte skall kritisera den sittande regimen efter en valförlust. Ungefär som om politik skulle handla om en ishockey- eller fotbollsmatch.
Jag vägrar bli en del av detta syrefria och antiintellektuella kosmos som är skapat av PR-byråer och reklamagenter.

Politik; det vill säga statskonsten, är numera en konst för dem som främst kan trolla med språket. När alla politiska motsättningar har kokats ned till en kamp om olika skattesatser och väljare i marginalen i medelklassmiljöer är framtidens valrörelser dömda att utspelas i medierna och avgöras av PR-byrårer, reklamföretag och opinionsinstitut.

I senaste numret av tidskriften RE: Public skriver Magnus Linton hur det gick till när Moderaterna lyckades erövra Sverige på obestämd framtid. Den praktiska politiken är i grunden densamma, det vill säga skattesänkningar, men man har lyckats etablera en helt annan mediebild av partiet och dess företrädare. I Moderaternas partihögkvarter pratas det inte längre om skatter utan om ’ljussättning’ och ’bilder’. De kallar sig det ’nya arbetarpartiet’ men genomför klassisk moderat politik. Det är en mycket tydlig strategi som även omfattar politikernas val av klädsel. De nya moderaterna har lämnat pärlhalsbanden, de strikta kostymerna och slipsarna hemma.”

Elitens avvikande beteende eller ett samhälle med inga skatter alls – åt helvete med de fattiga – hur vore det?

20 november, 2010 § Lämna en kommentar

”Ska vi fortsätta bygga palats efter palats för de rika? Eller anständiga bostäder åt de fattiga? Hur röstar senaten?”

Ett rungande enigt:

”Åt helvete med de fattiga!”

Ja, vi behöver verkligen livsstilsexperter!? Fast vad kostar dessa? Kommer människor i gemen att ha råd med dem? Har människor ens idag råd med dem? Vi offrar integriteten på hälsans altare. Ja, och det finns ”minskat förtroende för forskning – ökat förtroende för vidskepelse.” I chatt med Göran Greider igår skrev en kvinna ungefär:

”Även om jag fick ut hela min lön helt obeskattad [dvs. om vi inga skatter hade alls] så skulle den inte räcka till en bråkdel av all den samhällsservice jag skulle vara tvungen att betala för.”

Och, ja, hon har rätt. Allt lägre skatter kommer att göra att vi får betala mer och mer, direkt ur våra egna fickor. Så mycket att de extra slantar vi nu för tillfället får har ätits upp – och kanske med råge inom några år, när pengarna inte räcker för att med allmänna medel finansiera skola, vård, omsorg, försäkra sjuka och arbetslösa osv. Men inget är ödesbestämt! Att vi måste dra ner på detta allmänfinansierade är inte skrivet i sten.

[Tillägg på kvällen: Se Daniel Suhonen i sin första ledare i Västerbottens folkblad, där han skriver om (s) och ”förnyelse” (vad den nu är) och Suhonen är bra:

”Analyserar man Socialdemokraternas valresultat sen Kjell Olof Feldts nya ekonomiska politik inleddes 1982 är det lätt att se att högerorienteringen inte varit gynnsam för partiet. Denna förnyelse är alltså inte ens ny.

Med de nya moderaterna är också utrymmet i mitten begränsat. Risken är att man med förslag som Thomas Östros och Ilja Batljan presenterar placerar sig höger om moderaterna.

Istället borde en ny vänstermitt presenteras och den måste ta sitt avstamp i den misslyckade väg socialdemokratin valt. En linje som fått arbetarklassen att i manfall lämna partiet och medelklassen som inte är egoistisk men anpassar sig till ett hårdare samhälle där urgröpta
skyddsnät inte ger dem ett bra skydd.

[ja, man borde lyssna på gräsrötterna, både inom och utom partiet, utan dem når man ingen bred framgång].

Socialdemokratins nedbrytande högerposition gör att förnyelse idag måste gå mot mitten – alltså åt vänster.”

Den andra nya ledarskribenten i Västerbottens folkblad skriver också väldigt bra i ”Ett samhällskontrakt – en klok (s) politik för medellassen gynnar även de svagare grupperna.” Vad bra!]

Bra vård kostar pengar (se Ylva Johansson i ämnet. Men svensk sjukvård är än så länge billigare än den privatiserade amerikanska??), och som Göran Greider skriver i ledaren ”Vinter med SJ och filmfantaster i Leksand”:

”… Vem vågar ta tåget till Arlanda för en chartersemester om det är så osäkert att komma fram?
Eländet med kollektivtrafiken gör inte bara livet i landsort och landsbygd svårare. Det privatiserar också våra liv. Bilen går tyvärr segrande ur detta.

Men en så här vacker dag struntar jag i det.

Så läser jag nyheten: Ekonomin snart i balans. Det är Riksgäldens Bo Lundgren som har det glada evangeliet. När jag ser det blir jag nästan rasande. Varför ställer sig då inte alla upp och säger: Vi har överskott i statens finanser därför att vi underskott i infrastrukturen.

Tacka fan för att det offentliga utarmas och för att tågtrafiken fungerar allt sämre, när skattenivån i det svenska samhället oavbrutet sänks och nödvändiga investeringar skjuts upp!

Förmodligen skulle det kosta ett halvt jobbskatteavdrag att slippa tågkaoset. Det vore det värt.

Men så är det: Borgerligheten har lyckats privatisera själva vårt sätt att se på oss själva och samhället: Hellre en extra hundralapp i handen än ett punktligt tåg, en skolvaktmästare eller kort väntetid på akuten.”

Men nu skär högerregeringen ner på underhållet med 700 miljoner kronor. Så saker lär knappast bli bättre.

Göran Greider svarar en annan läsare i sitt chattande med läsare igår:

”Det tragiska är att vi har kommit att tala om sociala rättigheter som om det just bara vore bidrag.

[och hur kan det bli med privata utförare, t.ex. inom privata assistansbolag. Apropå ‘fusk’.

‘I ett fall hade två döttrar i Sverige till en påstått handikappad person bildat ett privat assistansbolag och fått ut pengar – men pappan bodde i Spanien och hade inget behov av hjälp.

Detta är inte bara fullkomligt otroligt. Det är mer upprörande än något annat fusk – eftersom det i sista hand går ut över dem som verkligen behöver hjälp och som inte alltid får det.’ Exakt!].

Nu tror jag att det är viktigt att berätta att en bra a-kassa eller sjukförsäkring är saker som stärker alla löntagares makt – ju svagare dessa välfärdssystem blir, desto mindre kaxiga blir löntagarna. Men det räcker inte heller för att väcka liv i arbetarrörelsen. Den måste skaffa sig en idé om vart detta samhälle ska röra sig – och det har man inte nu.”

Och det handlar inte bara om oss löntagare utan också om småföretagare, som också gynnas av trygghetsnät.

Och han avslutar sin chatt igår med:

”… det är bättre att definiera en stor och bred arbetarklass från de fattigaste till de som rentav har hyggliga löner [!!!!!!] – för alla dessa har i slutändan gemensamma intressen.”

Och han har också rätt, tror jag!!! Medelklassen i USA har det tufft idag och riskerar en kommande kollaps menar somliga (där ena halvan går åt de fattigas sida och den andra åt de rikas, samhället blir tudelat, polariserat och vad kan DET innebära?); med belånade upp över öronen för sitt boende, därför att det är dyrt om man vill bo i hyfsade områden (med bra skolor för sina barn, ja, boendet är klart segregerat i finhet och inte minst i stökighet eller icke stökighet), eftersom man behöver två försörjare måste man ha två bilar och det kostar pengar, sjukförsäkringen drar massor av pengar och (när man behöver använda den så visar det sig att den inte täcker ditten och datten och många i 30-årsåldern med familj chansar att inte ha någon för att alls få ekonomin att gå runt), barnens utbildning kostar skjortan (vilken är ett halmstrå för att, möjligen, ta sig in i medelklassen).

USA, Storbritannien och Portugal är de mest ojämlika av de rika västländerna och med detta följer en rad problem; vad gäller

  1. fysisk och
  2. mental hälsa
  3. drogmissbruk
  4. utbildning (vadå, ta tillvara alla de resurser vi har? Skulle vilja blogga om detta också), i Storbritannien demonstrerade ungdomar mot höjda avgifter för sin utbildning. Men de skildras som våldsverkare och beskrivs som ‘riff-raffs’ eller ‘slödder’, misskrediteras av media.
  5. fängelsestraff
  6. fetma
  7. social rörlighet
  8. tillit och samhällsliv
  9. våld
  10. tonårsfödslar
  11. barns välmående

Se recensionen ”När Sverige var framtidens land”.

På The Global Sociology Blog kan man läsa i blogginlägget ”Don’t Mess With The Dominant Class” eller ”Djävlas inte med den dominerande klasen”:

”… det är lustigt hur någonting blir kränkande/upprörande bara när det påverkar de vita, medel/övre, professionella/yrkesklasserna.

’Det som nu händer på flygplatserna [i USA] är helt enkelt en form av statlig förödmjukelse som har slagit till mot de professionella/yrkesklasserna.’”

Men vadå, en massa andra människor som blivit förödmjukande behandlade (ja, direkt utsatta för övergrepp), bland annat

”… interner i fängelse [som utsatts för våld, våldtäkter m.m., men de får skylla sig själva?] /…/

Unga afroamerikaner blir illa behandlade om de inte underkastar sig auktoriteter fort nog, en massa bruna/färgade i Irak och Afghanistan har blivit torterade, lemlästade, dödade och misshandlade, för att inte tala om bombade från luften”

Men så länge något

”… bara påverkar utlänningar, minoriteter och lägre-klass-människor, då förtjänar de troligen det, gjorde något för att förtjäna det och ska inte klaga. Och om de [ändå] gör detta, låt dem uppleva ännu mer statligt våld.

Så snart detta dock når de övre samhällsskikten, då är det upprörande kränkning av privatlivet [integriteten].

Problem definieras som verkliga problem [bara] om de berör de ’rätta människorna’. Då [plötsligt] handlar det om att staten går för långt.”

En kommentator skriver (i min något fria översättning):

”… staten går för långt när den ber eliterna att betala sin beskärda del av skatterna precis som alla andra [tycker de, somliga i eliterna]. Deras omedelbara girighet betyder mycket mer än befolkningens allmänna hälsa … ironiskt nog skulle landets allmänna hälsa på lång sikt också höja deras lägsta nivå [dvs. de skulle också gynnas hälsomässigt bland annat]. Men detta är ett ämne vi inte diskuterar tillräckligt ofta (men det är inte förvånande när man beaktar att elitklassen äger staten och media). Termen ’elitens avvikande beteende’ behöver vara på var mans läppar.”

Samme kommentator skriver senare (se inledande video):

”Två Mel Brooks-citat verkar alltid passa när vi diskuterar dynamiken hos eliterna.

[ur ‘History of the World’ eller ‘Det våras för världshistorien’:] ’Det är bra att vara kung.’

’Åt helvete med de fattiga!’”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Daniel Suhonenreflektioner och speglingar II....