Om A-kassa och att ”det ska löna sig att arbeta,” samt om att sitta på höga hästar…

13 februari, 2012 § 4 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Se ledaren ”Benny slåss mot makten.”

Litet högt tänkande.

Av någon anledning kom jag att prata om detta med att det inte är kul att vara arbetslös på jobbet apropå utspelet om att jobba till vi är 75 år.

Jag hävdade att jag tror att ingen vill vara arbetslös, men hur många kan och vill job ba till de är 75 år? Och vilka kommer att ha råd att sluta tidigare? Kommer det att vara de grupper som bäst skulle orka jobba längre som har råd att sluta tidigare?

Och ja, redan nu existerar ju Veterankraft och Pensionärspolen och kanske andra liknande bemanningsföretag. Så helt okänt eller ickeexisterande är ju detta med att jobba efter pensioneringen inte, kanske också ganska länge (men i den omfattning man vill).

Min chef (som jag inte tror är jättehögt betald) sa under denna diskussion att hon har folk i sin närhet som hellre lever på A-kassa än att jobba för de tjänar mer på att vara arbetslösa och hon tyckte att det måste löna sig att jobba.

Tack och lov har jag aldrig varit arbetslös hittills, men jag tror ju inte att det hade lönat sig att vara arbetslös framför att jobba, såvida jag inte var tvungen att ta ett MYCKET lägre betalt jobb än jag har nu. Och jag har en ”rejäl yrkesutbildning.”

Denna diskussion fick mig att börja fundera.

Kan det finnas tendenser hos arbetslösa att försköna sin tillvaro? Göra den bättre än den är? De vill se bättre ut i andras ögon än de känner sig? Och avundas (med viss rätt!) dem som inte har jobb? En psykologisk försvarsmekanism. För jag undrar hur många arbetslösa som verkligen har det bättre (ekonomiskt) som arbetslösa än om de arbetade?

Skulle man kanske också kunna förbättra arbetslivet, så att människor vill stanna där? Finnas där?

Och hur många är det som slutar i förtid eller byter ner sig i jobb, till ett jobb med lägre betalt, för att slippa en dålig arbetsplats – om de kan? Kan det möjligen vara de som är den allra bästa arbetskraften som gör detta, om de kan? Något de nordamerikanska forskarna på utmattning Christina Maslach och Michael P. Leiter spekulerar i i en gemensam bok och i sin forskning. Arbetsplatser tenderar att dräneras på sitt bästa folk, för antingen går de i väggen eller så söker de sig bort – om de bara kan.

En kollega lämnade rummet under denna diskussion, hon ville bara inte fortsätta argumentera.

Vadå tillit till människor? Vadå sprida misstro mot människor från höjdarhåll? Varför gör de detta? Medvetet och kanske omedvetet? Speglar de andra i sig själva?

Vi har spelats ut (och låtit oss spelas ut) mot varandra med söndra-och-härska-metoden och de som ägnar sig åt detta är inte de ”friskaste” ledarna, om man ska låna John Cleeses och hans terapeuts terminologi. Jag tror de har rätt där. Om Robin Skynner se här.

Att ha sådana ledare skapar inget bra eller friskt samhälle heller.

Eliterna (i Sverige och Europa) skor sig och seglar långt över alla oss vanliga människor.

Jag skulle vilja påstå att medelklassen är lurad. Den kommer också att förlora på den politik som förs (inte bara all dem längst ner i botten), även ekonomiskt och det finns inget ofrånkomligt hos detta. Vilket det finns debattörer som påstår, men de hörs knappt alls därför att det de säger inte stämmer med det media vill förmedla. Av förmodligen idag ganska välbetalda journalister, som bara är rädda om sitt eget hus, sina RUT-avdrag osv.

Det skulle verkligen behövas en gräsrotsrörelse. En rörelse underifrån.

Även mina medelklassvänner och (välutbildade) medelklassläktingar resonerar i dessa banor.

Jag blir helt matt och förskräckt och rädd.

Och jag blev oerhört illa berörd av att se Mats Knutsson intervjua Stefan Lövfen i Agenda igår. Min starka, spontana reaktion blev att han är jätterädd för att bli av med sitt RUT-avdrag och alla sina andra avdrag och förmåner!

Och jag var visst inte ensam om att reagera på honom, där han satt styjlad i oklanderlig kostym och på höga hästar och, skulle jag vilja påstå, såg ner på Löfven. Vad är så fantastiskt mycket bättre med (träiga) Knutsson än Löfven?

Kostnaderna för eventuellt överutnyttjande av A-kassan, hur stora är de – egentligen? Och hur stora i förhållande till annat misshushållande av vår nuvarande regering?

Men det finns de som står på de ”svagas” sida.

Och jo, (s) måste också skärpa sig!

Annonser

Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…

19 oktober, 2011 § 2 kommentarer

Fortsättning från föregående postning.

I mitt snabba referat från engelskan:

Vårdpersonal var väl medvetna om oron över vårdstandarden inom hela äldrevårdssektorn och tvivlade på att saker skulle förbättras, samtidigt som personalens arbetsförhållanden blev sämre.

Retoriken där som här och överallt är ju att vi inte kommer att kunna finansiera de allt fler äldre. Något som enligt bland annat Daniel Ankarloo inte är sant.

Det finns inga tillgängliga bevis för att någon ’ålderschock’ hotar oss.”

Se också hans bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Lango Gamanga, anställd hos Fremantle, säger:

”Fremantle lurar oss. De får oss att ta hand om alltför många människor på en gång. De flesta hem är underbemannade (Fremantles årliga rapport diskuterar problem med att behålla personal).”

”En del av de boende har inte någon familj, så de ser oss i personalen som deras familj. De bävar för när vi ska ta ut ledighet. Det är en viktig service vi ger”

säger Jackie Mitchell.

Allmänheten har sett allt detta och stöttat de strejkande.

”Min mamma var på Merrivales ålderdomshem”

säger en äldre man på en strejk nyligen.

”De [vårdpersonalen] tog hand om henne så bra. Min mamma var inte rik. Hon bodde i en kommunlägenhet [hyreslägenhet?] hela sitt liv. Vårdpersonalen var fantastisk med henne. De tog ut henne och såg verkligen efter henne.”

“Hela idén med vård har spårat ur. Jag skulle inte rekommendera någon att gå in i vårdsektorn idag. Det handlar om hela arbetsetiken. Det känns nästan som en förvaringsplats/lager [de boende ses inte på med respekt som levande varelser från högsta ort? Utan som kostnader och besvär?]”

säger Carmel Reynolds.

Situationen blev än mer utmanande när kommunledningen annonserade att man ville stänga ett äldreboende.

Personalen blev förskräckt över de tänkbara följderna av stängningen.  Det fanns en tvist med ett annat vårdföretag, Catalyst Housing, som inte verkade gå att lösa och som gjorde saker än mer komplicerade.

“Om jag hade varit yngre skulle jag gå någon annanstans”

säger Ann Quinn och fortsätter

”Jag skulle inte vara här. Jag skulle gå.”

Strejkarna börjar bli modfällda. Ja, vem är mest uthållig? De med pengar och resurser sitter på fler trumfkort?

Det som var ännu mer demoraliserande var kommunledningens erkännande – i en annan rapport – att nedskärningarna i löner och villkor för personalen inte hade gett den önskade, billigare, mer effektiva servicen. Det började ovanpå allt annat bli klart att lidandena hade varit förgäves.

Den höga personalomsättningen hade varit kostsam och de privata serviceföretagen kunde inte leverera service inom budgeten. Rapporten gjorde klart att försöket att mildra förluster genom att skära ner lönerna genom en ’högprofilförändring’ (striden med vårdpersonalen) hade misslyckats.

Det andra vårdföretaget Catalyst Housing lämnade in en fordran på 17 miljoner pund till kommunledningen. Det verkade som om detta företag hade underuppskattat kostnaden för förbättring vad gällde nya vårdhjälpmedel (??). Fallet gick till skiljedom.

“Detta har pågått för länge nu. Vårdpersonalen är demoraliserad. En del människor har depressioner och är stressade [dvs mår rejält dåligt]”

säger Sandra Jones.

“Det är svårt att fortsätta och fler och fler människor slutar… men jag tror att vi måste fortsätta strejka”

säger Pat Ward.

Hon hade arbetat i Barnets äldrevård i mer än 20 år när hon tvingade skriva på Fremantles kontrakt och hon var extra arg.

”De tvingar fram underskrift genom hot/skrämsel.”

Det finns dock en del uppmuntrande saker. Man har fått ett enormt stöd från fackets gräsrötter och man sätts allmänt högt, liksom man sätter andra strejkande. Kampen att överleva finansiellt och ovilligheten att till sist överge sin kampanj har väckt stor respekt.

Det finns också vissa tecken på att kampanjen har varit till nytta för andra, t.ex. i Bristol, där en fackrepresentant säger att de använt erfarenheten från Fremantleexemplet för att förklara farorna med privatiseringar för arbetare och kommuners service. Fremantle är ett klassiskt exempel på hur man inte kommer att spara pengar, leverera service – eller behålla personal.

Men det kommer inte att bli några stora triumfer för människor som jobbar inom vården. Det blir det sällan när privatiseringar fortsätter.

Catalyst House vann tvisten nämnd ovan och detta kostade flera miljoner pund för kommunen (pengar som kunnat användas till en massa annat och mycket bättre).

2011 växte också oron över standarden i Barnets äldrevård. Förutom personalens bekymmer över effekten av den service som ges, arbetsbörda och arbetstid, så fann man legionella i tre hem.

Vårdpersonalen fortsätter betala: tidigare detta år så presenterades personal som åker runt till äldre med ett kontrakt där deras löner skulle skäras ner liksom semestrar och reseersättningar.

Ändå fortsätter kommunledningen i Barnet med sina planer att massprivatisera kommunservice. Trots att revisorer kom med en rapport som gjorde ner dess upphandling och processer rörande kontrakt, men man fortsätter ändå på den inslagna vägen.

Och man har visat här i Sverige att oerhört många äldre är för skröpliga för att välja, se ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”. Apropå s.k. ”valfrihet”. För vilka är ”valfriheten”? För gemene man verkligen?

Tillägg: Peter Gerlach skriver i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern”:

”Nationalekonomisk forskning har emellertid visat att det också finns stora problem med de system för privata utförare av offentligt finansierad vård som är under uppbyggnad i Sverige. I en kanadensisk metastudie har Philip J. Devereaux och ett antal forskarkolleger sammanställt data från 15 olika amerikanska och kanadensiska studier och jämfört skillnaden att dö mellan privata vinstdrivna sjukhus och privata icke vinstdrivna sjukhus [se också här och här]. /…/

…mortaliteten på de vinstdrivande sjukhusen är signifikant högre än i de icke-vinstdrivande för behandling av samma sjukdomar.”

Det är också enligt honom vanligare att den offentligt producerade vården presterar bättre än den privata i termer av effektivitet än tvärtom. Och det förklaras med något som kallas informationsekonomi. Han skriver också om informationsassymetri:

”Asymmetrisk information är ett begrepp som används inom nationalekonomi för att beskriva situationer där parter som ingår ett avtal har tillgång till olika förhandsinformation. Enskilt eller samman med andra faktorer kan asymmetrisk information leda till ett snedvridet urval.”

Det finns en massa att säga och skriva om detta, men bland annat skriver han:

”Det kan låta cyniskt att en läkares val av behandling skulle styras av lönsamhet, men faktum är att det inom nationalekonomin finns mycken forskning om producentdriven efterfrågan på just sjukvårdsområdet. Att producenter vill öka efterfrågan på sina produkter är inget nytt.”

Vårdproducenten kan driva fram en efterfrågan som inte skulle ha funnits om patienten hade haft mer kunskap om tjänsten.

Människor riskerar att bli både under- och överbehandlade.

Och vad gäller valfrihet inom ett annat område i samhället, nämligen skolan, skriver Bengt Göransson i sin bok ”Tankar om politik” att en enskilds valfrihet aldrig provas mot andra elevers valfrihet.

”Föräldrars och elevers valfrihet lyfts fram utan problematisering.”

”Det tas för givet att varje elev när som helst ska kunna välja en annan skola. Men om fyra elever i en skolklass plötsligt väljer en ny skola får deras val ofta svåra konsekvenser för de elever som stannar kvar. De senares reella valfrihet beskärs eftersom klassen kanske måste upplösas och de kvarvarande eleverna tvångsförflyttas.

Och om en friskola strax innan skolstart får klartecken kan det innebära stora problem för den kommunala skolan, som inte fått chans att budgetera för minskat elevantal, utan står där med för många lokaler, lärare osv.

Läste också om kritik som riktats mot kommunala småskolor här vilka saknar kurator. Men hur är det med dessa specialfunktioner i privata skolor?

Se slutligen Daniel Lind i ”Regeringens politik ökar ofriheten”:

”Regeringen har rört sig bort från den sammanhållna skolan. Val ska göras tidigare, elever ska sorteras och elitklasser införas. Uppdelningen mellan yrkes- och teoretiska studier har cementerats. Genom mindre resurser och ändrade antagningsregler har komvux funktion som andra chans kraftigt beskurits. 25:4-reglen har slopats.

De med allra svagast utbildningsbakgrund har drabbats genom att rekryteringsbidrag och korttidsstudiestöd i stort sett har avskaffats.

Den sammantagna effekten av detta blir att barn som kommer från stabila och stimulerande hemmiljöer gynnas.

De som inte har rätt stöd hemifrån och de som behöver lite mer tid för att hitta rätt väg in i vuxenlivet kommer att bestraffas.

Moderaternas uttalade mål är att skattekvoten ska ned till 40 procent av BNP. Det innebär att skatterna behöver sänkas med ytterligare 200 miljarder kronor.

Priset för detta betalar alla de som hade gynnats av den omfördelning som dessa resurser hade kunnat resultera i – i form av en aktiv politik för fler jobb, högre kvalitet i skolan och vården och insatser som direkt riktas mot att stödja de mest utsatta grupperna.

Regeringen har i stället valt att öppna upp för gräddfiler i vården och att stimulera den snabba tillväxten av privata sjukförsäkringar.

Principen om vård efter behov urholkas snabbt. I stället för omfördelning är regeringens standardmedicin ytterligare skattesänkningar.

OECD menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’ [oklar].

Så om högerpartierna påstår att sänkta skatter gynnar låginkomsttagarna, så finns inga bevis för den saken. Folket ska hållas på mattan med nyauktoritära metoder, lyda och hålla tyst. Inte ifrågasätta, framförallt inte göra det kraftfullt. Unni Drugge skriver så bra:

”… avund, ett begrepp som ofta och gärna används som argument mot kritik. De är bara avundsjuka, brukar den kritiserade och dennes tillskyndare utbrista. Den påstådda avunden gäller i regel utseende, rikedom, status, exponering och makt. I och med att kritiken avfärdas som simpel avundsjuka blir den detroniserad och det går inte längre att ifrågasätta den som tilldelats orimliga favörer.

Sällan kopplas avund samman med begreppet rättvisa. Ändå borde varje folklig resning inbegripa ett visst mått av avund: Varför ska just den samhällsklassen eller gruppen vältra sig i överflöd? Har de verkligen förtjänat det?

Det är när grunden för vissa individers och gruppers upphöjelse och privilegier känns felaktig som avunden faktiskt är ett välbehövligt bränsle för förändring. När utseende, ärvda titlar, hot, fusk och rövslickeri ligger bakom framgång växer avunden ur en moralisk övertygelse, ur en djupt förborgad rättvisekänsla./…/

Den lättroade massan (vad nu denna består av) sitter framför undermåliga underhållningsprogram och flinar snällt åt tramsiga skämt. De beundrar nyrika kändisar som visar upp sina smaklösa hem som de kunnat skaffa sig just pga massans penningstarka beundran.

Ja, folk är snarare toleranta än missunnsamma inför vissa gruppers särställning.

I detta vilar visserligen något vackert – tolerans och generositet är ju fina mänskliga egenskaper – men det finns också en beklämmande aspekt hos den medgörliga massan.”

Så bra skrivet! Läs också mulans och Anjas kommentarer till Drugges postning.

Jag tror också att motsättningarna i samhället kan komma att öka p.g.a. växande skillnader mellan människor och det gagnar ingen av oss. Ja, det börjar röra på sig. Oroar högerkrafterna? Vilka motreaktioner kan komma från dem med makt (från högerregeringar och högermedia runt om i världen)?

Solidaritet och medkänsla, vadå, från högerregeringen? De ser bara om sitt eget hus, inget annat. Deras inlevelseförmåga i andra är begränsad.

Men många med positioner och höga inkomster har inget emot att bidra till trygghet för alla i samhället. Se här och här bland annat. För de har det fortsatt väldigt gott ställt (och kan sova gott på natten). Ja, vilka avundas vem? Vilka avundas de som knappt har pengar till mat, som är sjuka osv osv osv? Vilka kan verkligen avundas dessa?

Kommer nog också att blogga om Jonathan Tasinis artikel “En enorm majoritet – inkluderande de flesta republikanska röstande – stöder miljonärsbeskattning i New York.”

Och återigen; borde inte svensk media och inte bloggare rapportera om saker som dem ovan samt om de snabbt växande klyftorna i Sverige? Och göra det riktigt rejält indignerat!

Ger privatiseringar bättre vård?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Benny Anderssonreflektioner och speglingar II....