Mer om amerikansk skola, dess testande och betoningen på ansvarskyldighet, samt om New Public Management – NPM…

18 mars, 2012 § 3 kommentarer

Först och främst, Maria-Pia Boëthius undrar i ledarkrönikan ”Låt de naiva ta makten”:

”Det fascinerar mig att de som faktiskt har genomtänkta idéer om det allmänna bästa nästan alltid kallas naiva. Vad är då de andra?/…/

Kloka?”

Verkligen tänkvärt.

I magasin Tiden har statsvetaren Patrik Hall skrivit en intressant artikel om den nya managementkulturen i offentlig förvaltning och om att frånsäga sig ansvaret som politiker. Detta fick mig att leta reda på Diane Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System” där hon skriver i kapitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” att …

… [ansvarsskyldighet – för lärare, skolledare osv!!!] blev slagordet för offentliga tjänstemän och företagsledare under 1990-talet. Alla ville ha mätbara resultat.

No Child Left Behind öppnade upp för en ny era av testande och ansvarsskyldighet i allmänna skolor i USA.”

Men många, som inte minst utbildare och föräldrar, reagerade emot den nya skolpolitiken och ifrågasatte att så mycket eftertryck gavs åt testande. De rönte dock föga framgång.

Politiker slog bort dem som antitestandefanatiker och domstolar nekade dem att dra detta fenomen inför rätta.

Det de som var emot testande gick till angrepp mot var det – felaktiga målet.

För det var inte själva testandet som var problemet? Test kan vara formade på olika sätt och användas bra eller dåligt som Ravitch påpekar flera gånger och om och om igen.

Problemet var felanvändningen av dem, för ”högt spelade syften” som hon uttrycker det; tron att tester med säkerhet kan identifiera vilka elever som borde hejdas (avvisas helt eller hänvisas till andra skolor/utbildningar???), vilka lärare och rektorer som skulle avskedas eller belönas och vilka skolor som skulle slås igen – och inte minst idén att dessa förändringar oundvikligen skulle producera en bättre utbildning/skola.

Politiska beslut som var betydelsefulla/ödesdigra för elever och utbildare kom från ovan, från tjänstemän som inte förstod begränsningarna i testande.

Ravitch påpekar dock att om tester används omdömesgillt så kan de ge värdefull information, men man bör inte basera stora beslut på dem. Och detta stryker hon också under flera gånger och i denna åsikt är hon nog inte alls ensam.

Hon skriver på sidan 152, i min snabböversättning från engelskan:

Problemet med att använda tester för att fatta viktiga beslut om människors liv är att standardiserade test inte är precisa instrument.

Tyvärr så inser de flesta valda tjänstemän inte detta, inte heller gör offentligheten det.

Offentligheten tror att tester har vetenskaplig giltighet/säkerhet, så som en termometer eller barometer har, och att de är objektiva, inte ‘besudlade med ofullkomliga mänskliga bedömningar’ [som hon ironiskt skriver]./…/

Test skiftar i kvalitet och till och med de bästa testen kan ibland vara [mer eller mindre] felaktiga, på grund av mänskliga misstag och ‘teknisk oreda’.

En testsäsong passerar knappast utan en nyhetshistoria om en tabbe som gjorts av ett större testbolag [något vi här inte får ta del av!].

Ibland är frågorna dåligt formulerade.

Ibland är svaren felaktigt poängsatta.

Ibland är det ‘svar’ man antagit är det rätta felaktigt eller dunkelt/tvetydigt/mångtydigt.

Ibland kan två eller fyra svar på en flervalsfråga var lika korrekta [alltså flera svar vara korrekta].

Alla tester har en felmarginal, precis som opinionsmätningar och samma student kunde producera olika poäng när han/hon gjorde testet en annan dag.”

Testexperter OCH de som producerar testerna är också medvetna om allt detta och uttrycker också detta. Inte sällan för döva öron? Hmmm ja, man vill inte höra det som går stick i stäv på det man tror på?

Ravitch skriver:

Testexperter vet att test har sina begränsningar och de företag som producerar tester har offentligt gått ut med att resultaten på deras examina aldrig bör användas som det enda måttet på vilket viktiga beslut tas.”

Så detta är ingen hemlighet heller!

”När studenter gör SAT-test vid ansökan till college, är deras testpoäng en viss given dag en uppskattning av [inte det exakta måttet på!!!] den förmåga de utvecklat [i skolan innan de söker till college].

Om en student får 580 på sitt språktest, så är denna poäng en uppskattning av hans/hennes skicklighet och kunskap [inte ett exakt mått]; om han gjorde testet en vecka senare så kan han/hon ha få 560 eller 600 eller en poäng som även är högre eller lägre.

Collegeledningen påminner studenter, lärare, studie/skolvägledare och de som har hand om intagningen av elever att SAT-poängen inte är exakt och att den kan vara olika en annan dag eller som svar på handledning/träning.”

Dessa test används tillsammans med andra bedömningar, betyg, arbeten osv. Så antagning grundas inte på dessa test, utan är precis som Ravitch skriver en uppskattning av kunnande och skicklighet.

Den amerikanska vetenskapsakademin (The National Research Council) kommitté rörande tillämplig användning av test fastslog i en officiell rapport 1999 att

Tester inte är perfekta”

och

En testpoäng är inte det exakta måttet på en students kunnande eller skickligheter.”

därför att testpoäng inte är ett ofelbart mått så varnade kommittén att

”Ett beslut om utbildning som kommer att ha ett större inflytande bör inte enbart eller automatiskt baseras på ett enstaka test.”

Jag kommer att uppdatera denna postning med att fortsätta översätta ur Ravitch bok om fenomenet ansvarsskyldighet. Förmodligen i kommentarer till denna postning.

Ja, denna bloggning triggades alltså av artikeln ”Utvärderingsdoktrinen – vår tids nya religion är utvärdering, uppföljning och styrning. Men hur effektivt är det att styra den offentliga sektorn med utvärderingsformulär?” av Patrik Hall i magasinet Tiden 01/2012 i numret ”De asociala ingenjörerna. Nyliberalismen under huden. Mentalt systemskifte?” Se bilder nedan.

Se mer om Patrik Halls bok  ”Politiker har delegerat bort sitt ansvar” samt i ”Fem frågor till Patrik Hall”:

Vem bör läsa den?

– Alla. Den är intressant för alla som jobbar inom offentlig sektor, men även andra, byråkrati är något som påverkar alla.

Politiker borde läsa den [och allmänheten, alternativt bli informerade av t.ex. SVT!?].

Boken utmynnar i en ganska arg kritik mot politiker.

Politiker som Jan Björklund kritiserar skolan och högskolan, de har en tendens att säga att det är ni där nere som gör fel när ansvaret ligger hos dem.”

Ja, det var det där med ansvar!

Sven-Eric Liedman har skrivit om ”Skolan och NPM” (se om New Public Management eller NPM här, något som tillämpas i amerikansk skola också och förmodligen är förebild för nuvarande regerings skolpolitik och även var det för föregående regerings skolpolitik), se också hans artikel ”Dags för vänstern att ansa i rabatten” där han reflekterar över vad som är vänster:

”… alla klumpas samman under ett anonymt ‘man’. Man tror inte på framsteg. Man är relativist. Man står svarslös inför nynazister och islamister./…/

Det är tydligt att dagens vänster enligt sina kritiker fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Enligt relativister kan man laborera med flera oförenliga sanningar. Det finns inte heller något som är entydigt gott eller ont.

Vem är det då som drabbas av denna kritik?

Relativismen har förvisso florerat under de senaste årtiondena. Nybakade studenter som kommit till universiteten har ofta varit fullfjädrade relativister. Deras klentro har inte minst gällt politiken.

Men relativismen har också inneburit en frestelse för den diffusa men ändå inflytelserika tanke- och smakriktning som kallas postmodernismen. Den förhöll sig kritisk till det moderna framstegsprojektet som ser de senaste århundradenas förändringar som en svit absoluta vinster för mänskligheten och som hävdar att denna svit måste få fortsätta in i framtiden./…/

En vänster värd namnet måste inte bara ‘ta debatten’ med dessa olika extremister utan också arbeta för att röja undan grunden för deras vrede.

Problemet är ytterst en tilltagande segregation i samhället som slår hårt ekonomiskt, socialt och kulturellt och som syns allra tydligast i skola och vård. Klassklyftorna fördjupas åter. Att arbeta för att de åter ska minska är åtminstone ett första steg.”

Håller med. Diane Ravitch är också inne på samma linje: att blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras, dvs från problem som beror på klasskillnader och hon understryker, tillsammans med ett par andra manliga amerikanska forskare, att skolan inte kan göra mirakel!

Se också Liedman i Pasi Sahlberg: ‘Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?’ I Finland har skolan varit förskonad från drastiska reformer och står fri från marknadens logik. Sven-Eric Liedman läser en bok om det framgångsrika finska skolsystemet – och skådar ljuset.” 

Där han bland annat nämner ”näringslivets folk”. Både han och en skoldebattör som Diane Ravitch är kritiska till detta ”folks” inblandning i inte minst skolan. De är inte de enda, tror jag, och fler och fler börjar ifrågasätta de doktriner vi matats med verkar det. Vilket känns jätteskönt!

Från Patrik Halls artikel:

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin relativismreflektioner och speglingar II....