Om att alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är OMÖJLIGA. Alla privata och individuella förändringar är DÄREMOT MÖJLIGA. Samt om att socialisering aldrig är populärt – UTOM vid ett tillfälle: nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna…

25 oktober, 2012 § 13 kommentarer


Ur ETC.

Se också artikeln ”Lobbyisterna blir alltmer desperata.” 

Nina Björk skriver väldigt bra – och ironiskt i sin bok “Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde”:

”All systemkritik är flummig och utopisk, och utopierna är faktiskt – tackom och lovom – döda. 

Å ena sidan.

Å andra sidan: YOU CAN DO IT, THE SKY IS THE LIMIT, det finns inga begränsningar, om du bara vill tillräckligt mycket så kan du. 

I tidskriften Amelia läser jag till och med ‘du kan skapa din egen lycka.’

Fördelningen av OMÖJLIGT och MÖJLIGT följer i dag en strikt linje.

Alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.”

Så sant!

INGA politiska, samhälleliga eller kollektiva förändringar är möjliga (samhälle och ekonomi följer bara naturlagar), men ALLA privata och individuella är – bara vi tror tillräckligt på dem!

Och försätter vi enskilda individer trots det inte berg, så beror det bara på oss själva, inte strukturer, förhållanden bortom oss själva. Kanske har vi inte trott tillräckligt starkt, försökt förändra oss tillräckligt mycket. har någon svaghet eller defekt (Gud förbjude!).

Se tidigare postningar under kategorin positivt tänkande. Amerikanskan Barbara Ehrenreich skriver upproriskt om ”Smile or Die”, dvs ”Le eller dö”. Bry oss om politiken eller samhället ska vi inte! Och vi ska tänka minst lika politiskt korrekt som nånsin förr. Inte vara systemkritiska.

Och tankekraft kan som sagt försätta berg ska vi fås att tro.

Och Amelia tjänar storkosan, liksom alla ”lycko-terapeuter”. Bara man inte ifrågasätter systemet eller samhället. Bara man inte engarerar sig och diskuterar politik. Såvida inte ens åsikter rör sig inom en viss åsiktsinriktning.

Det högern anklagat vänstern för gäller minst lika mycket dem själva.

Och är detta ”frihet”? Retoriskt pratar man om ”frihet”, men vad slags frihet pratar de om? Och hur fria är vi egentligen? Har vi blivit mindre tvungna? Är tvången färre? Eller är de bara annorlunda – till vilket pris? Kan det också vara så att vi till och med är mindre fria? Mer tvungna? Har fler tvång? Tvång som vi inte riktigt valt?

Läs ”Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik”:

”Annika Lundius, vice vd för Svenskt Näringsliv, pratar i dagens Aftonbladet ‘klarspråk‘ om vad vinstbegränsningar i välfärden innebär. Då försvinner valfriheten slår hon fast.

Det där med valfrihet i välfärden tycker jag är intressant.
Hur många har exempelvis medvetet valt sin husläkare? Hur många är det som väljer vårdcentral efter kvaliteten på sköterskorna och läkarna? Hur många funderar över vilka sjukhus som har mjukaste bäddarna och största tv-apparaterna i väntrummet när den akuta sjukdomen drabbar eller en olycka har inträffat?
Det är inte alltid den valfriheten som efterfrågas och är viktig på sjukvårdsområdet.
Viktigare är ju att det överhuvudtaget finns en vårdcentral i närheten eller att inte behöva färdas flera mil när olyckan är framme och akut vård behövs. Eller att desperat trampa mellan apoteken för att hitta sin medicin eller…
Allmänhetens valfrihet förefaller ju aldrig så viktig som när den får utgöra alibi för marknadsaktörernas vinstintressen.”
Så bra skrivet och sant! ”Valfrihet” används som alibi för marknadsaktörers vinsintressen!
”När det gäller att skära i välfärden däremot brukar det heta att det inte finns några alternativ utan att nedskärningar är ‘den enda vägens politik./…/
Socialisering däremot är ju aldrig populärt UTOM vid ett tillfälle. Nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna.”

Ett hjärta RÖTT skriver att det är ”Obegripligt mesigt om välfärdsvinsterna”. Håller helt med! Trist!

I privata företag, i fackföreningar så har man eller erbjuder sjukvårdsförsäkringar. Vad kan detta innebära för dem som inte jobbar? Som redan kanske har det tufft p.g.a. försämrade försäkringssystem? Får de det ännu sämre?

Och hur är det med meddelarskyddet i privata verksamheter?

I DD kan man idag också läsa ”Sjukresa med 92-åring körde vilse.”Vi riskerar få se mer och mer av främlingsfientlighet, även här i Sverige. Väljare som kanske skulle ha röstat på S går till SD. 😦

Annonser

Hushållsnära tjänster eller det s.k. RUT-avdraget…

23 oktober, 2012 § 10 kommentarer

Nina Björk skriver i sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde” tänkvärt om skattesubventionerade hushållstjänster eller det s.k. RUT-avdraget, att när hon säger att hon är emot det så får hon ofta höra att hon nedvärderar städning eftersom hon inte vill att den ska utföras mot betalning.

Hon menar att en sådan invändning innebär att allt som görs mot pengar anses mer värdefullt än det som görs utan sådan ersättning (vilket inte innebär att man inte ska få vettigt betalt för det arbete man gör tror jag också hon tycker, fast det skriver hon inte).

Hon skriver vidare (s 116-117):

”Som om mänskliga handlingar adlades av att komma i kontakt med penningen, som om de fick sitt värde från den.”

Sant!

S 117::

”Detta sätt att se på städning brukar dock röna samma öde som konsumtionskritik – det ses som moraliskt och därmed som förkastligt som argument betraktat.” 

Eller avfärdas som avund?

Fast vilka är avundsjuka egentligen? Man kan avfärda berättigat ifrågasättande som avund och det är lättare att avfärda en hel underklass (inkluderande under medelklassen) som avundsjuk skulle jag också tro.

Sen tycker hon det är märkligt att dessa som menar att hon nedvärderar städning inte tycker att städarna är värda bättre villkor, hon skriver (2 118):

”.. är det märkligt nog så att de som anser att vi uppvärderar städning i hemmen genom att göra denna handling till en avlönad aktivitet ändå inte, som jag, anser att en sjukhusstädare bör få lika hög lön som en läkare (efter kompensation för studieskulder). Så långt bör tydligen den eftertraktade uppvärderingen inte gå.”

Eller ens att den uppvärderas i förhållande till andra yrkesgrupper inom sjukvården (dock kanske inte läkare kan jag tycka). Så vadå, ”uppvärdering”? Björk undrar vem som egentligen är moralistisk.

Hon skriver också att för att det ska löna sig att anlita städhjälp så måste den som anlitar denna ha en högre inkomst än städaren (troligen också med RUT-avdraget, vilket gör att inte alla har råd med städning i hemmet trots RUT-avdraget och man kan fråga sig om vi ska skattesubventioner något som inte alla kan utnyttja!).

De som använder RUT brukar urskulda sig med att de vill ha mer tid för barnen, men, som Barbara Ehrenreich bland annat påpekar, så kunde kanske städning bland andra sysslor hemma vara ett sätt att umgås och lära sig något av. Även Björk skriver om detta: att det kan vara nyttigt att se vad mänskligt liv kan leda till. Och det finns dessutom inga garantier för att man som vuxen senare ska ha råd att ha städhjälp, utan kanske blir tvungen att städa hemma själv (fast vanligen så slipper de mest privilegierade den resan neråt. Medelklassen kan dock få det tufft även här i Sverige när den får betala allt mer ur egen ficka; måste ta fler försäkringar för sånt som inte täcks upp av allmänna försäkringar, för dyra lån på hus och stora bilar osv).

Dessutom ska tydligen RUT-advraget utbidgas till att gälla läxhjälp. Men hur var det nu? Man behövde RUT för att kunna vara med sina barn!? 😉 Nu ska man också göra avdrag för läxhjälp. VAD gör man egentligen med sina barn på den där tiden som frigjorts när man haft någon som städat huset och läst läxorna med ens barn?

Och – vilka har egentligen råd att anlita läxhjälp ÄVEN om de får göra avdrag för denna? Kan alla utnyttja detta?

Ytligheten i de sociala medierna, hur kommer den sig? Vad som är opportunt och icke opportunt…

21 oktober, 2012 § 11 kommentarer

Har ingen aning om vad för rubrik jag ska sätta på denna postning. Bara kände för att skriva av mig litet, ganska ironisk…

Läser Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde.” Har precis avslutat kapitlet ”Är du regeringsduglig lille vän?” Av någon anledning kommer jag att tänka på facebook. Sociala medier. Hur man skojar, ironiserar eller till och med är sarkastisk över alla kort på söta bebisar, mat, folk som skriver om sina så fantastiska liv osv.

Är det konstigt dock?

Vad är opportunt idag?

Tar man upp något mer allvarligt eller seriöst, för att inte tala om något politiskt, så får man knappt några kommentarer eller gilla-klick, 😉 Möts med tystnadens mur. Vilken kan ha kraftig effekt: man tystnar.

Jag tror att det är så här i politiska partier också.

Folk kanske också undviker att klicka ”gilla” eller kommentera, för då kan andra vänner se detta? kanske läser man i smyg så att säga dock? Och somliga håller nog inte alls med, förstås.

Måste man i dagens samhälle tänka på ett visst sätt politiskt, om samhället och om mänskliga relationer och villkor? Är vissa saker inopportuna? Icke-rätt? Man talar liksom inte högt om detta idag? Man vill passa in? Ytan är viktigare (på flera olika sätt)?

Vadå, individualitet? Vi ska stöpas i samma form alla? Minst lika mycket som ”folk” påstår att vi stöptes förr! Så nu ska vi tänka precis tvärtom mot förr!? Är detta ett enda dugg bättre? Eller kanske rentav sämre, för de flesta av oss? Ja, det tycker jag. Jag gillar INTE de rådande trenderna inom politik eller samhälle.

Respekteras verkligen enskilda individer i detta samhälle? Respekteras de mer än förut? Nej, skulle jag vilja påstå med eftertryck! Vi är kanske ännu mindre fria än vi var för några årtionden sen? Både i arbetslivet, men också privat är vi betydligt mindre fria! Stressde! En massa måsten (kakel i badrum, nytt kök, STOR bil och alldeles för stort hus, som vi med nöd och näppe klarar av amorteringarna på, men det viktigaste är ju fasaden utåt; man vill ju ha det som grannen).

Idag skulle vi verkligen behöva diskutera jordens och mänsklighetens framtid! Och där behövs det kollektiva lösningar. kanske flera kollektiva lösningar. Inte en jäkla massa egoister, som bara tänker på sig själva och den egna plånboken, kortsiktigt.

I alla fall skulle alla de i medelklass och uppåt kunna tänka till. Och skullke jag vilja påstå ha anledning att tänka till! I alla fall alla de som har barn och kanske rentav barnbarn behöva tänka till. Och om inte annat syskonbarn och syskonbarnbarn, kusinbarn, sambos barn och barnbarn osv.

Vadå, ”frihet” eller ”valfrihet”? Vadå, att få ha olika åsikter verkligen? Blaha blaha!

Är det ”opportuna” mer demokratiskt, friare? Eller mindre fritt rentav? Jagas vi rentav mer idag, mer än förr?

Det behövs oppositionella och de borde inte låta sig tystas!

Alternativa röster behövs! Behöver höras och tillåtas!

Jonas Sjöstedt om Nina Björks bok.

Om jag-reform och miniräknare…

27 september, 2010 § 1 kommentar

Lyssna på Nina Björk om jag-reform och flitigt bruk av miniräknaren.

Jag har just läst i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (den amerikanska utgåvan av ”Jämlikhetsanden”) vad statusstress och -hets i de mest ojämlika samhällena leder till/ skapar.

Läs om ”The Evidence.”

Och läs Sofie Wiklund i ledaren ”Människor värderas efter plånboken:

”… det [är] viktigt att det kommer något vettigt ur Socialdemokraternas kriskommission. Partiet måste ställa sig frågan: ’Varför förlorade vi, och varför kom Sverigedemokraterna in?”

Och lösningen är inte att driva partiet åt höger.

Socialdemokraterna har en politisk ideologi som ska förankras och anpassas till verkligheten. Den ska inte förvrängas för att partiet ska vinna fler röster.

Det är dags att de socialdemokratiska partiföreträdarna går ut i verkligheten och pratar med undersköterskor, industriarbetare, hotellpersonal, skolelever, lärare, arbetslösa, ensamstående. Ja, så många som möjligt.

Det är dags att kliva ur kostymerna och lämna politikervärlden för att möta väljare som kan tala om vad de tänker. Varför de vänder Socialdemokraterna på riksplanet ryggen.

Den här gången måste signalerna tas på allvar. För den välfärd som Socialdemokraterna en gång byggt upp står på spel.

Moderaterna säger att det vill bevara välfärden. Det är inte sant. Partiet plockar bara bort skruvarna i välfärdens byggställning, så att det ger en illusion om att välfärden finns kvar. Men en dag kommer ställningen att rasa, eftersom inget håller ihop den.”

Och läs Göran Greider i ”Britterna visar vägen för krisande socialdemokrati”.

”Nu sätts det bortre parentestecknet för blairismen. Labour rör sig in i sitt idépolitiska hjärta, det som handlar om social jämlikhet.

I sitt vinnartal betonade Ed Miliband just detta: Den sociala jämlikheten är ett viktigt mål för hela samhället. Även de bättre ställda mår sämre i ett ojämlikt samhälle.

Hela den europeiska socialdemokratin befinner sig sedan många år i en djupnande kris. Senast var det svensk socialdemokrati som kraftfullt bevisade hur famlande rörelsen är.

Valet av Ed Miliband som Labours nye ledare är därför ingen intern brittisk angelägenhet. Det visar vägen för hela Europas krisande socialdemokrati.”

Läs också Klas Lundström i debattartikeln ”Konsten att döda ett parti”:

”Justitieministern, rättspolitikens ansikte utåt, [Beatrice Asd] kritiserade Lars Ohlys tal till partikamraterna under valvakan, i vilket vänsterledaren hade förkunnat att kampen mot extremhögern bör intensifierats, att även Sverige smittats av högervågen i Europa.

Om dessa ting gav Ask ingen kommentar, däremot sa hon besynnerligt nog att Ohly inte borde brösta upp sig med tanke på att SD fick fler röster än vänstern i valet.

Därefter yttrade hon nåt i stil med att SD och V fallit från samma träd.

Allianspolitiker har krattat rabatten för att göra SD och V till samma hot mot svensk demokrati utan att ledarsidor eller nyhetsreportrar ifrågasätter saken.

Har en ny politisk epok inletts där radikal miljöpolitik, klasskritik och strävan efter demokratisk ekonomi tillåts liknas med nyfascism och främlingsfientlighet?

Den som är snabb på att instämma i saken bör påminna sig om att moderata EU-parlamentariker (som Gunnar Hökmark) sitter i samma partigrupp som italienska nyfascister i Bryssel.

Moderater och sverigedemokrater gör inte blott gemensam sak mot vänstern, de dränerar även det politiska samtalet på än mer syre genom att påstå att den enda demokratin finns högerut [se om TINA – There is no alternative eller det finns-inga-alternativ-politiken].”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Nina Björkreflektioner och speglingar II....