Välfärd – och eget företagande av de högt prisade s.k. entreprenörerna…

16 januari, 2013 § 5 kommentarer

[Har redigerat texten något; egentligen har jag inte tid att blogga, men anledningar att skriva saknas inte i det samhälle vi har och med den politik som förs!]

Min sambo som varit småföretagare i USA fick mig att fundera över detta med eget företagande igen och det ena gav det andra.

Alla de här glada, unga entreprenörerna, som troligen tror att de kommer att tjäna (en massa) pengar, tror jag är ganska lurade. Det är ganska få i förhållande till mängden entreprenörer som verkligen kommer att tjäna storkovan och göra det under ett långt vuxenliv.

Dessutom så tjänar de här småföretagarna/entreprenörerna på att sjukvård, skola osv bekostas gemensamt (och solidariskt) istället för med privata försäkringar. Jag har ju sett det med egna ögon, hur tufft det är.

Så anledningen att starta eget företag inom inte minst välfärdssektorn borde mest handla om att man att man verkligen är intresserad av det man gör och vill göra ett bra jobb. För tjäna en massa pengar kommer ganska få att verkligen göra.

Politiken i Sverige är på väg åt fel håll. Vi kopierar en massa av det dåliga i USA.

Och apropå det Warren säger i en av videorna och fler och fler trängselavgifter i Sverige så sa sambon (när han läste om detta i svensk tidning) om hur det är i USA, där trenden är densamma: för att kunna finansiera vägar där så inför man vägtullar. De sänkta skatterna räcker inte till att underhålla vägar, utan man måste avgiftsbelägga dem som utnyttjar vägarna. Sambon har sagt både förut och nu att detta kommer bara att gynna de rika. De kommer att ha råd att åka och dessutom kommer de att ha råd att åka i den yttersta filen där man kan åka snabbare (den filen ska kosta mer att åka i). Tala om att ha råd att glassa förbi andra!? 😉

Och även om jag hade råd att åka i den yttersta filen, så gillar jag inte detta ett enda dugg.

Ja, och se Warren i videon om varför medelklassmammor och -pappor i USA går i konkurs. Amerikanska Barbara Ehrenreich fick också läsarkommentar på boken Bait and Switch från medelklasskvinna, som uppskattade den bok hon just läst, men skrev och påpekade att bara för att man är medelklass och har en bra utbildning och/eller ett bra jobb så finns inga garantier. Denna kategori har det också alltmer osäkert. Ehrenreichs kommentar:

”Och hur är det för dem under medelklassen idag?”

Troligen ÄNNU värre än när Ehrenreich wallraffade där?

Och starka ekonomiska intressen försöker hjärntvätta hela befolkningen att välfärden ska privatiseras. Se Daniel Suhonen i ”Urban Bäckström är en extremist”:

”Avregleringen av den svenska välfärden är i grund och botten en maktkamp om kontrollen över välfärden och den gemensamma sektorn. Möjligheten att ta sig in i välfärden har fått Urban Bäckströms medlemsföretag och ideologiska vänner som Carema, Vårdföretagarna och Timbro att bedriva omfattande lobbying för att få fortsätta ha sugrör till statskassan. Man kan inte ta fel på den heliga vrede som väcks av möjligheten att folket skulle få sin vilja igenom. I ett slag skulle nämligen LO:s nya förslag göra det politiskt mycket svårt för fortsatt uttag av övervinster ur sjukvård, skola och omsorg.

Vi som är kritiker till vinstuttag är i dag de stora pragmatikerna. Vi ser konsekvenserna i rapporter om vanvård och felbehandlingar som orsakade av ett systemfel. Vissa verksamheter lämpar sig helt enkelt inte att drivas med syftet att framför allt annat dra ut en stor vinst och dela ut den till ägarna.

Svenskt Näringsliv talar om att LO:s förslag skulle hindra valfriheten trots att förslaget inte innebär någon annan begränsning än av riskkapitalbolagens frihet att kunna göra vad de vill med våra skattepengar.”

Valfrihet – för vem? Floskler! Sjukvårdsförsäkringar kostar skjortan. Vill man få ner premien blir självrisken så hög att man drar sig för att gå till doktorn, med t.ex. ett födelsemärke som ser misstänkt ut:

”Nej, då kommer de att vidta någon dyr åtgärd…”

så man måste betala en självrisk på kanske 2 000 dollar (knappt 14 000 kr). Inte konstigt att medellivslängden är kortare i USA än i andra delar av västvärlden! I ett land som egentligen är väldigt rikt (där pengarna finns hos en liten, liten klick i toppen).

Se den amerikanske ekonomen och nobelprisvinnaren Joseph Stiglitz om att inkomstojämlikheten i USA skadar USA:s ekonomi och som skrivit boken ”Ojämlikhetens pris”. Om denna kan man läsa:

”The Nobel economist savages the neoliberal ideology that has made society intolerably unfair.”

Fler och fler kritiserar och ifrågasätter nyliberalismen, och vad har den orsakat? Hur många har fått lida p.g.a. den? Och kommer att få lida? Vilka har klarat och klarar sig bäst? Kan undras.

Annonser

Om amerikanske ekonomiprofessorn Greg Mankiw och konsensussynen i ekonomi. En anhopning hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon, öron och sinnen för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen?

4 december, 2011 § 12 kommentarer


[Vad ska jag kalla detta inlägg? 😉

Tillägg på eftermiddagen: jag vill gärna sprida information om kritik som börjar höras alltmer över den politik som förts de senaste 30 åren  i USA och den syn på ekonomi som denna politik bygger på.

En syn på politik och ekonomi (nyliberalism) som alliansen bygger sin politik på och som hyllas så i media i Sverige enligt min syn.

Något man definitivt inte okritiskt borde gå på eller tro är den ”enda vägens politik” – eller ekonomi. Och egentligen har jag inte tid att blogga, men jag bara måste få ur mig saker. Jag är oerhört kritisk mot media i Sverige! Som jag tycker är väldigt ensidig och vinklad och dålig på att granska – alla, samt dålig på att verkligen informera om alternativa synsätt].

Mer om ifrågasättandena i USA över den ekonomiska syn som lärs ut vid universitet och college i USA.

Se tidigare postningar om Greg Mankiw och anti-mankiw-rörelsen (samma postningar?).

Ur “Mankiw om konsensussynen i ekonomi”:

”Mankiw tycker ofta om att försöka pracka på [folk] att det finns en omfattande enighet i den ekonomiska yrkeskåren angående de flesta större ekonomiska frågorna.

I kapitel 2 i sin lärobok påstår han till exempel att medan de flesta ekonomer skiljer sig åt när det gäller normativa påståenden vad gäller ekonomi (t.ex. vad som borde hända), så finns det en vitt spridd enighet om dess positiva påståenden (t.ex. vad som faktiskt händer).

Ofta citerar han olika opinionsundersökningar som stödjer hans argument. Hans senaste citat finns här.  Ett annat finns här. Och ytterligare ett här….

Det är som om han inte bara försöker övertyga allmänheten att ekonomer i övervägande grad är överens om allting, han försöker övertyga sig själv [det låter ju mer som om han är lobbyist för nyliberalism och dess agenda än genuin vetenskapsman? Men det är okej om akademiker har en politisk syn, bara de öppet redovisar den och inte minst erkänner den för sig själva, men mitt i detta drivs av att söka sanningen, även om den går på tvärs med deras politiska preferenser. I denna roll får han och många med honom frottera sig i inflytelserika kretsar, där det finns EN MASSA pengar??? Och hur är det med detta i Sverige? Men vad vinner en sådan som Mankiw och hans gelikar i längden? Vilket blir deras eftermäle när historien har sin gång? Ser man upp till dem? Eller, kanske med rätta, ner på dem, som charlataner???].

Det finns dock några problem med hur hans argument görs.

  1. Det är lätt, men dock missledande/…/ [han menar som jag förstår det att det handlar om hur dessa opinionsundersökningar utformas, något som ju dock inte är nytt! Bloggskribenten påpekar att om de utformas som påståenden av typen:] till exempel ’… om den federala budgeten ska bli balanserad, så borde detta bli gjort över konjunktur/affärscykeln snarare än årligen’ skulle kunna ge 85% stöd bland ekonomer som svarar på undersökningen, men man undrar om ifall frågan ställdes ’hur’ eller vi ’vilken mekanism’ osv skulle enigheten drastiskt reduceras. Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd. 
  2. Det är lätt att få konsensus om du bara frågar folk som är eniga med dig. Jag påstår inte att inga medlemmar i AEA [American Economic Association] eller några andra ekonomer som deltagit i undersökningar har irrläriga/kätterska böjelser (till exempel så var faktiskt John Kenneth Galbraith president för AEA 1972), men när det stora flertalet av de ekonomiska avdelningarna och dess institutioner leds av och för mainstream ekonomi och när irrläriga ekonomer blir så marginaliserade från yrkeskåren att de kanske inte ens kan vara del av mainstreama professionella institutioner, så måste man nödvändigtvis få just dessa mainstreama svar.  Allt du har bevisat är att i vissa saker så finns det enighet bland mainstreama ekonomer bara.  Dessutom, om du bara frågar amerikanska ekonomer så är skevheten ännu större, därför att USA har något av det lägsta akademiska stödet för kätterskt tänkande. Ett bra exempel på detta faktum är historien om hur hela irrläriga avdelningar tvingas stänga sina dörrar. Om du utvidgar detta till företagsekonomer och finansiella ekonomiska experter som kanske kallar sig själva ’akademiska ekonomer’ men som, icke desto mindre, är framskjutande (upp)reklamerade i politiska cirklar och den mainstream mediemarknaden så kan skevheten bli ännu större.
  3. Kanske den viktigaste poängen är att enighet inte gör att du har rätt. När grupptänkande framställs som prioritet över att söka sanningen, så är det tecken i sig själv på ett grundläggande/fundamentalt problem inom den ekonomiska yrkeskåren. Och att det, när allt kommer omkring, är den riktning Mankiw önskar att mainstreama ekonomer fortsätter gå – en anhopning av hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen.”

Ja, i slutänden kan detta riskera att folk i gemen förlorar tron på ekonomer och ekonomi, för någonstans kommer folk att börja ifrågasätta sakernas tillstånd, när de börjar uppleva resultaten av den politik som förs grundad på ekonomiska idéer som inte fått ifrågasättas.

Och man borde få ifrågasätta alla teorier (höger som vänster) och försöka belägga kritiken eller vederlägga den.

Handlar inte politik också om vilket sorts samhälle man vill skapa? Har ekonomerna svaren på ALLT? Behövs andras syn också? Består livet av en massa annat också – eller inte minst?

Om Jeffrey Sachs bok “The End of Poverty’ vs. Deep Ecology and Happiness: The globalization of the unreal and the impoverishment of all” eller ungefär “Slutet på fattigdomen’ kontra djup ekologi och lycka. Globaliseringen av det overkliga och utarmningen av alla” kan man läsa:

“I en värld av överflöd, så är grovt räknat en sjättedel av mänskligheten för fattig för att leva [men det finns tillgångar i världen så ingen skulle behöva svälta eller vara fattig]. Överlevnad är en daglig strid. Deras svåra belägenhet och levnadsvillkoren för dem som har det något bättre ställt, men som är långt ifrån välmående, blev adresserad, inte för första gången [dock], i millenniemålen som ratificerades av alla FN:s medlemmar 2000.

Framsteg, i linje med tidigare utvecklingssträvanden, har varit plågsamt långsamma. I några anhopningar av fattiga i världen, så har det knappast blivit några framsteg alls. 2005 så visade namnkunnige ekonomen Jeffrey Sachs hur extrem fattigdom kan övervinnas.”

Man kan också läsa att:

“Under nyliberalismen /…/ så har ekonomisk tillväxt på ett tvivelaktigt sätt överskridit sin status som ett medel och framstår som om den har blivit ett mål i sig själv./…/

… vår nuvarande syn på [vad som är] fördelaktig, [och] förhärskande ekonomisk utveckling, både för de extremt fattiga och för alla andra, behöver en grundläggande omprövning.”

Artiklar av Sachs i Guardian.

Ännu mer om äldrevård, vård, privatiseringar kontra offentligt drivet…

17 november, 2011 § 7 kommentarer

[Uppdatering 18 november, se slutet av postningen].

Snabbloggning verkligen. Jag är så arg så jag hittar knappt ord.

Göran Greider i ledaren ”Jag vill inte ha avkastning – jag vill ha en ambulans!”:

”Jag ska inte föregripa domen [mot den sjuksköterska som inte skickade en ambulans till 23-årige Emil Linell], men nog verkar det rätt så klart att sköterskan har begått fel i sin hantering. Ändå får det inte stanna vid att nagla fast en enskild person vid sitt ödesdigra misstag, lika litet som debatten om vanvården inom Caremas äldreomsorg enbart får handla om enskilda verksamheter.

Socialstyrelsen har gjort en utredning av SOS Alarms verksamhet efter att ha mottagit mer än 50 anmälningar från olika håll i landet. Framförallt hittade man brister när det gällde prioriteringar och möjligheten att få ambulans.

Socialstyrelsen riktar allvarlig kritik mot SOS Alarm.

I ett pressmeddelande heter det: ‘En typisk brist vi har sett är larmoperatören eller sjuksköterskan inte förstått graden av allvar. Det rör sig om kommunikationsproblem, intervjumetodik och i vissa fall att man inte hittat adressen eller haft problem med kartan.’/…/

Här får helt enkelt ingenting gå fel. Principiellt bör inga marginaler vara tillåtna för misstag./…/

SOS Alarm är ett företag, som släpper aktier, och som ägs till hälften av staten och till hälften av Sveriges kommuner och landsting. Och det är på den punkten man alltid känner oro i kroppen, för så här heter det på företagets hemsida:

Ägarnas avkastningskrav är 8 % på eget kapital i snitt över en 5-årsperiod. I dagsläget innebär detta en vinstmarginal om ca 2 %.

Jaha, ägarna har alltså avkastningskrav?

Och ganska höga avkastningskrav också – 8 procent på eget kapital.

Det är här som en undran anmäler sig: Borde inte verksamheter av det här slaget få kosta vad de kostar? Är det inte bättre för samhället totalt och i längden att det sker litet för många utryckningar med ambulans än för få? Och med tanke på att lönekostnader hela tiden stiger, sakta men säkert, så betyder avkastningskravet och vinstmarginalen att verksamheterna oavbrutet måste effektiviseras.

Effektivisering låter alltid bra, men i praktiken, i tjänstetäta verksamheter, innebär det vanligtvis att kraven på de anställda ökar och därmed stressen – och till slut marginalen för misstag./…/

… över verksamheter som har vinstkrav svävar alltid risken för att ledningar och chefer tar chanser och hoppas på att kostnaderna ska kunna minskas – varvid risken ökar för att det går ut över kvalitén.

Och arbetsmiljön riskerar också bli dålig, för verksamheter riskerar dra till sig mindre lämplig ledning, inte den som skulle bli den bästa chefen. Något jag på avstånd bevittnat i kommunalt bolag här i kommunen.

Kom att tänka på vad läkaren Ingrid Eckerman skriver om Joakim von Anka-ögon. Hon tipsar om artikeln ‘Vård, skola och omsorg kan aldrig bli en fri marknad”:

”Men, säger de borgerliga, det offentliga kan ju bygga en skola, varför ska de då inte lika gärna kunna driva en skola?

Menar inte  artikelförfattaren egentligen att ett privat byggföretag kan bygga en skola med offentliga medel, varför ska då inte ett privat företag också lika gärna kunna driva en skola också med offentliga medel?

Likställs inte byggnader med dess innehåll i ett sådant här resonemang?

Byggnaden med elever och alla de som arbetar i denna byggnad?

Är det faktiskt så de ser på människor och ting de som resonerar så här?

”Svaret är att ett bygge förutsätter en specifikation över innehåll och tid. Det är sen lätt att se hur resultatet stämmer med beställningen.

Att driva en skola eller vårdcentral sker på helt andra grunder. Då handlar det om dagliga beslut. Vilket stöd ska den eleven få? Ska vi verkligen skicka den här remissen? Eller är det onödigt? Frågor som dessa måste hela tiden ställas också i den kommunala världen. Att göra saker i onödan är slarv med skattepengar.

Men vill vi verkligen att såna beslut, som kan vara helt avgörande för enskilda patienter och elever, ska vägas mot privat vinning? Mitt svar är numera nej.

Det tillhör politikens mysterier att just de borgerliga som annars betonar vinstens värde som drivkraft för ekonomisk effektivitet inte förstår att det gör vinsten till en olämplig drivkraft i vård, skola och omsorg.”

Jag är inte ett dugg förvånad över hur nyliberalerna/högern resonerar. För ‘ [Alltför många] Politiker tjänar Mammon hellre än väljarna?’ Egentligen är det ingen fråga!? Utan borde vara ett påstående. Ja, vilka sponsrar (M) i deras kampanjande?

Greider skriver vidare:

”En andra undran är: Vad är det för eget kapital som ska ge avkastning? Svar: det är mitt, och alla andra skattebetalares kapital.

Men jag vill inte ha någon avkastning. Jag vill ha en ambulans om jag en dag skulle behöva en.”

Om avslutad rättegång och före dom står bland annat:

”Åklagare Gunnar Fjaestad hävdar att sjuksköterskan har vållat hans död. Han sa i slutpläderingen att sjuksköterskan alltför tidigt drog en slutsats om att Emil inte behövde ambulans.

– Genom sitt agerande har han förmenat Emil Linnell den sjukvård som fanns inom några minuters avstånd genom att envist hålla fast vid en tes som var helt felaktig, säger Fjaestad.

23-årige Emil Linnell fick aldrig någon ambulans när han ringde SOS Alarm en tidig morgon i januari. Han hittades sen död i sin lägenhet med brusten mjälte till följd av körtelfeber.

I de bandade larmsamtalen hör man Emil Linnell andas mycket tungt. Han ber totalt 13 gånger om en ambulans medan SOS-sköterskan ställer frågor och säger att han visst kan andas.

I rätten har sköterskan sagt att han försökte få klart för sig vad Emil Linnell led av. Han trodde att det rörde sig om panikångest, och att han därför inte behövde en ambulans.

Där menar åklagare Gunnar Fjaestad att sköterskan gjorde fel. En SOS-sköterska ska inte ställa diagnos, utan bara skicka ambulans till en person i Emil Linnells situation.”

Försvarsadvokaten försvarar förstås sjuksköterskan (hur är belöningssystemen för personalen? Vad slags personer drar detta till sig? På golvet och i chefsposition).

”Advokat Björn Hurtig försvarar sköterskan. Han säger att det inte är bevisat att Emil Linnells död direkt berodde på att ambulansen inte kom. Han kan redan ha varit alltför illa däran. Han menar att sköterskan agerade riktigt därför att han utgick från vad han hörde.

– Vi måste ha i minnet att fast än det låter som gör så kan det gå snett ibland. Man kan missa saker och ting, missa en duns eller en rossling. Jag tror inte att sköterskan har ljugit i någon del här i rätten. Men frågan för er tycker jag är, är det oaktsamt att hamna snett? sa advokat Björn Hurtig i rättssalen.

Björn Hurtig sa också att någon av de övriga inblandade i samtalet skulle kunna ha sänt en ambulans. Till exempel operatören som först tog emot samtalet, den jourläkare som SOS-sköterskan kontaktade, eller ännu en sköterska som hade kontakt med jourläkaren.

Efter händelsen har Socialstyrelsen kritiserat SOS-alarms rutiner. En intern utredning pågår nu i larmbolaget.”

Men om det ändå varit för sent för denne unge Emil Lindell så är han ju inte den förste som dör i en ambulans! Och ETT ENDA fall är ett för mycket!

Att politiker försvarar sig med ”att litet svinn får man räkna med” har de själva försökt sätta sig in i de drabbades situation? Hur vore det om de personligen blev drabbade? Skulle de resonera likadant då? Litet grus i maskineriet får man räkna med? Se artikeln ”Man kan uppenbarligen inte tjäna både Gud och Mammon” om ekonomiska incitament.

Vi är utsatta för ett enormt samhällsexperiment, som de som redan genomfört det ute i världen börjar ifrågasätta (se t.ex. Jeffrey Sachs, f.d. rådgivare till Bush, studenter som protesterar mot vinklad undervisning i ekonomi, Occupy-rörelsen i en massa städer i USA och i London, Diane Ravitch som först stöttade privatiseringen av skolan i USA och No Child Left Behind, men som nu är oerhört kritisk till detta).

De inser att det kommer att ta lång tid att rätta till det som blivit fel och snett, men alla våra nyliberala politiker traskar glatt på i samma riktning, blinda för de ifrågasättanden som börjar höras alltmer ute i världen om just denna sorts politik.

Media bidrar inte med att informera väljarna i Sverige om detta. Man skulle verkligen kunna slå upp detta och slå upp det stort.

Diane Ravitch menar att prestationsskillnader startar redan före skolan startar. Därför att barn har olika grundförutsättningar hemma och dessa har växt (inkomstojämlikheten är enorm i USA) och den mest fantastiska skola kommer inte att råda bot på det, hur mycket man än straffar eller belönar.

Ganska många politiker vill inte skylla något på den politik de för; att ojämlikheten ökar med rasande fart, utan hitta andra fel och de tror att de med åtgärder riktade mot skolan som sådan ska kunna lösa problemet. Skolan, liksom kanske all annan verksamhet kommer alltid att kunna förbättras (och det oavsett om den är privat eller offentligt driven).

Politiker skyller på annat när det behövs både en annan allmän politik som verkligen ger alla samma förutsättningar och förnekar att  naturligtvis måste skolan (vård och omsorg) få rimliga förutsättningar. Och vi har faktiskt råd med detta.

Ravitch skriver i ovan länkad artikel:

”If you read news magazines or watch TV, you might think that American education is in a crisis of historic proportions. The media claim that that our future is in peril because our students have low test scores caused by incompetent, lazy teachers.

Don’t believe it. It’s not true.

Yes, our students’ scores on international tests are only average, but our students have never been at the top on those tests; when the first such test was given in 1964, we ranked 12th out of 12. And, yet, the United States continued to prosper.

So maybe standardized tests are not good predictors of future economic success or decline. Perhaps our country has succeeded not because of test scores but because we encouraged something more important than test scores — the freedom to create, innovate, and imagine. Unfortunately, recent educational reforms throw aside that philosophy in favor of an even greater emphasis on test scores.”

De som ensidigt förordar privatisering är de så mycket bättre än de som inte inte vill ha privatisering av vård, skola och omsorg?

Skrämmande att en ung person har sådana här åsikter! Men det är ju långt för denne till pension eller till han måste anlita vård, förhoppningsvis.

Och hur är det med politiker idag? Har de varit ute i verkligheten, i ett ”riktigt” jobb? Så vet de vad de sitter och beslutar om? Hur många av våra allra högsta politiker har varit ute i arbetslivet? Bara en undran. Kanske är det fler än jag tror?

Är det verkligen så att privatiseringar är den kur som löser allt? Kanske skulle de problem som finns (och alltid kommer att finnas) lösas med verkliga åtgärder, som kanske INTE ALLS har med om de är privata eller inte att göra? Är privatisering en mirakelkur?Kan man tala om en ”marknadsfundamentalism”? Som inte är ett dugg bättre än andra fundamentalistiska åsikter av något slag?

Jag är rejält upprörd.

Och som sagt, så är den sociala välfärdsstaten med högre skatter och starka ‘trygghetsnät’ inte oförenliga med en blomstrande marknadsekonomi.  Och trots att en världsordning har nått vägs ände men rullar trots det vidare mot avgrunden driven av dårskapens beslutsamhet. Ute i världen börjar man inse att den nyliberala ordningen har nått vägs ände och tror på en ny progressiv rörelse, på den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era.  Men här i Sverige har unga liberaler inte insett eller sett detta?

Uppdatering 19 november: Robert Sundberg i ”Företag bör inte driva vård”:

”Det finns ett inslag av motivation att vårda på ett dåligt sätt, till låga kostnader, för det ger större vinst. Sådan drivkraft finns inte i en vårdverksamhet i offentlig sektor.

I offentlig vård kan förstås vanvård uppkomma också. Men det sker i så fall inte för att vårdverksamheten drivits med vinstmotiv./…/

Lockelsen att öka sin vinst blir för stor om man kan få en viss summa, beräknad på trolig åtgång av personal, förbrukningsartiklar med mera, för vården. För om man då snålar in på de sakerna får man större vinst.

De som drabbas av detta, vårdtagarna, är i svag ställning och har svårt för att protestera mot den behandling de får. En del av dem förstår inte ens vad som sker med dem, exempelvis på grund av demens.

De borgerliga lösningarna på frågan om hur ett samhälle bör byggas har haft framgång i mer än ett kvarts sekel, oavsett regering./…/

när vården inte är i offentlig regi bryter personalen sin lojalitet med sin arbetsgivare även om nya lagar gör det mer möjligt än nu.

Är man vårdpersonal i offentlig vård bidrar man till öppenhet i den verksamhet man själv röstat fram via politiker och förvaltning.

Att kunna meddela saker som är fel är mer naturligt i sådan verksamhet än i privata företag./…/

Verkligheten har med vanvårdskandalerna i vinstrika bolag belyst den nya hårdhetens samhälle som regeringen ledd av de Nya Moderaterna administrerar. Vad vi ser är inget olyckligt undantag utan resultatet av filosofin att man ska kunna tjäna pengar på att bedriva vård. Vill man undvika sådant måste man sluta bedriva vård i form av privata bolag.

Det förhindrar inte att vanvård i offentlig regi kan förekomma. Men det tar bort risken att vård av gamla kan vara något som det går att tjäna pengar på. Och tjäna mer pengar om man låter äldre gå länge i nedkissade blöjor”

Klasskampens värld – de fattigas snålskjutsåkande är över…

21 augusti, 2011 § 2 kommentarer


[snabbloggning och snabbuppdatering].

Se Jon Stewart här  och här apropå Mats Knutsson i ”Som om den ekonomiska krisen aldrig ägt rum” om Håkan Juholts tal idag. Och vilka är det som lever som om den inte ägt rum? [se video med talet längst ner i postningen].

Amerikanska politiker låter som den svenske stockholmsmoderaten om de berömda tre chipspåsarna. Minns någon honom:

”När Socialdemokraterna i valrörelsen föreslog höjd kommunalskatt motsvarande runt 140 kronor för någon som tjänar 30.000 kronor sa Moderaterna såhär:

‘Det här är en ren okynneshöjning som urholkar Stockholms tillväxtmöjligheter.

Hundra kronor däremot, det är tre chipspåsar. Och det har vem som helst råd med.”

Ja, som sagt varför inte Sluta gulla med de superrika eller varför män drar åt höger och kvinnor åt vänster? Om empati- och solidaritetsunderskott…”:

Warren Buffet skriver i ‘Stop Coddling the Super-Rich’ eller ‘Sluta gulla med de superrika’:

‘Våra ledare har bett ‘att uppoffringarna ska delas’, men när de bad om detta så skonade de mig. Jag kollade med mina megarika vänner för att få veta vad slags smärta de förväntade sig. De lämnades, också, orörda.’

Vanligt folk får dra åt svångremmen, medan man delar ut fantasibonusar. I ena fallet har man råd, i andra inte. Vi har inte råd med framtida sjukvård, men att en massa skattepengar försvinner i privata vårdgivares fickor är ingen motsättning.”

Och klass påverkar skolresultaten.

Tillägg 22 augusti: George Monbiot skrev redan i januari 2008 om de ledande klasserans paranoia, apropå privatskolesystemet i Storbritannien. Han menar att de privata skolorna och deras f.d. elever har utkämpat ett klasskrig i århundranden.

Nej, de vill inte ha någon konkurrens. Och är det det de nu styrande i hela Europa, och i Sverige, inte vill ha, trots att de hyllar ökad konkurrens? Nej, jag tror inte de vill ha konkurrens av kreti och pleti.

Se Lars Pålsson Syll i ”Vad tepåsehögern inte vill att du ska veta” (med videon ovan som i inledningen säger att trickledownekonomin inte fungerar) samt ”Vad tepåsehögern inte vill att du ska veta (II)”.

Monbiot har också nyligen skrivit om ”How the Billionaires Broke the System” eller ”Hur miljardärerna slog sönder systemet”:

De amerikanska planerna för att reducera underskott är obegripliga – ända till du kommer ihåg vem/vilka som ligger bakom tepartyrörelsen.

Det finns två sätt att minska på underskott: höja skatter eller minska utgifter. Att höja skatter betyder att ta pengar från de rika. Att skära ner på utgifter betyder att ta pengar från de fattiga. Naturligtvis är det inte så i alla fall: vissa skatteuttag är regressiva; vissa statliga utgifter där man tar pengar från vanliga medborgare och ger till banker, företag som producerar vapen, oljebaroner och bönder. Men i de flesta fall överför staten välstånd från rika till fattiga, medan minskandet av skatteuttag flyttar över pengar från rika till fattiga.

Så rika i en nominell demokrati [demokrati blott till namnet???] har en kamp att utkämpa. På något sätt måste de övertyga de andra 99% att rösta mot sina egna intressen: att minska staten och stötta nedskärningar i utgifter snarare än skattehöjningar. I USA är det uppenbart att de lyckas [och de lyckas inte bara där, utan här och där i den rika världen, bland annat kämpar de på bra här också].

Delvis som en följd av Bush skattenedskärningar 2001, 2003 och 2005 (nesligen fortsatta av Barack Obama), så är beskattningen av de rika, med Obamas ord, ‘på den lägsta nivån det senaste halva århundradet.’ Konsekvensen av sådan regressiv politik är en ojämlikhet som är okänd i andra i-länder [men vi är på god väg dit?]. Som nobelpristagaren Joseph Stiglitz påpekar, de senaste 10 åren har inkomsten för de översta 1 % ökats medan den hos manliga industriarbetares fallit med 12%.*”

Och skyddsnäten har försämrats, man betalar enorma summor för sjukvårdsförsäkringar, har inte råd att sätta sina barn i college osv. Något som också talas om i videon ”Secrets the Rich don’t Want You to Know” eller ”Hemligheter de rika inte vill att du ska veta/känna till” ovan.

Sänkning av skatterna innebär bara att pengar regnar över de redan superrika, som använder pengarna för att spekulera med allt vad det innebär och lämnar

”… resterande 98 procent som får skippa sjukvårdsförsäkring, tar maten från bordet och gör att vi hamnar i fattigdom när vi pensioneras.”

Programledaren visar också att mellan 1950 och 1980 så ökade de 90% som är i botten i USA sina inkomster med 75%, men 1980 när Reaganomics infördes fram till 2008 så har de bara ökat med 1%. Trots att tillväxten i USA under den senaste perioden har ökat stort så reflekteras det inte i största delen av hushållen. Var finns då pengarna? undrar han och slår ut med händerna. Jo, de gick till dem som stöttade Reagans kampanj. Det översta skiktets 0,01% ökade under första 30-årsperioden sin inkomst med 80% och under den senare 28-årsperioden med 403%.

”Detta har redan hänt! Men det är något republikanerna inte vill att du ska veta.”

Men det räcker inte med det för republikanerna säger att de rikaste betalar mest i skatt och att nästan 50% av landets invånare betalar inte någon skatt alls för de tjänar inga pengar. Något som är en lögn. Dock är det sant att en stor del av de fattiga inte betalar några federala skatter, men de betalar en massa andra skatter. Och om man summerar alla de skatter de fattiga betalar så betalar de mer skatt än de rika i procent sett av deras inkomst. Arbetande amerikaner betalar mer än de rika, som i många fall inte ens arbetar, utan bara sitter på sin ända vid poolen…

En armé av lobbyister har fått oss att tro att det inte är så här.

Monbiot nämner i sin artikel Kochbröderna, som grundat och fiinansierat ”Americans for Prosperity” eller ”Amerikaner för välstånd.”

*Denna artikel av Stiglitz är mycket väl värd att läsa:

‘Those who have contributed great positive innovations to our society, from the pioneers of genetic understanding to the pioneers of the Information Age, have received a pittance compared with those responsible for the financial innovations that brought our global economy to the brink of ruin.”

dvs.

”De som har bidragit med stort och positivt nyskapande för vårt samhälle, från pionjärerna vad gäller förstående av genetiken till pionjärerna vad gäller informationsåldern/teknologin har fått en ringa ersättning jämfört med dem som är ansvariga för de finansiella innovationerna som fört vår globala ekonomi till ruinens brant.”

Tillbakadragen stat?

15 maj, 2011 § Lämna en kommentar

bilder ur Tvärdrag.

[Uppdaterad 16, 17 (med bilder) och 18 maj].

I intervjun ”Fantastisk chans – Lena Sommestad önskar S-märkt klimatplan med jobbfokus” i ETC kan man läsa (har inte hittat den på deras webb):

”Nyliberal klimatpolitik förutsätter en tillbakadragen stat. Men ingen stor samhällsomvandling har någonsin skett enbart tack vare näringslivet. Vi behöver en mer aktiv stat. Sedan måste människor känna att bördan för att ta itu med klimatproblemen delas rättvist, att den inte belastar de svagaste.”

Se Lena Sommestads blogg.

Hur vi beter oss i olika avseenden kan ge konsekvenser för andra. Det som nationalekonomen Niklas Jakobsson skriver i ”Nationalekonomi för vänstern – teori för jämlikhet och välfärd” i kapitlet ”Externaliteter – Varför ska man beskatta bilism och subventionera vaccinationer?” är väldigt intressant och tänkvärt.

Aktörers agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det finns situationer då fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt.

Medvetet och omedvetet påverkar vi hela tiden varandra med våra val och handlingar i ett samhälle. Vare sig vi vill eller inte, i stort och i smått.

Jag kom också att tänka på vad Bengt Göransson skriver i sin bok ”Tankar om politik” om skolan t.ex. att

”… om fyra elever i en skolklass plötsligt väljer en ny skola kan deras val få svåra konsekvenser för de elever som blir kvar. De senares reella valfrihet beskärs eftersom klassen kanske måste upplösas och de kvarvarande eleverna tvångsförflyttas.”

Men det finns annat som påverkar andra. Jakobsson skriver:

”När du väljer att ta bilen till jobbet så blir det trängre på vägen och det tar längre tid för mig att komma fram./…/

När en tredje person vaccinerar sig mot influensan minskar smittorisken för både dig och mig. Även i ett större perspektiv påverkar våra individuella beteenden andra. Vi delar alla samma atmosfär./…

Med nationalekonomisk terminologi kallas bieffekter som kommer av ett visst beteende för externaliteter./…/

När andra påverkas negativt, talar man om en negativ externalitet. Varor och tjänster vars konsumtion eller produktion medför negativa externaliteter kommer att överkonsumeras eller överproduceras i förhållande till vad som vore önskvärt för samhället, eftersom den som producerar eller konsumerar varan inte bär hela kostnaden för sitt agerande./…/

Det finns också positiva externaliteter. /…/ Ett exempel på något som skulle kunna ha positiva externaliteter är utbildning, som inte bara ger fördelar åt den som utbildar sig utan även har en positiv effekt på andras tillvaro. Den allmänna bildningsnivån i ett samhälle bestämmer inte bara produktiviteten och samhällets resurser, utan lägger också ribban för innehållet i nyhetsrapporteringen, tv-tablån, valkampanjerna eller samtalen i fikarummet på jobbet.”

Jakobsson skriver också att vår konsumtion är kontextberoende, dvs. beroende av sammanhanget. Viss konsumtion går ut på att stå ut ur mängden. Den amerikanske ekonomen Robert H. Frank har sedan 30 år forskat över effekterna vår statusjakt har för resten av samhället.

Amerikansk medelklass konsumerar mer idag, medan reallönen inte följt med i motsvarande grad. Detta har skapat stora problem för dem. De har det mycket tuffare och stressigare idag för att kunna vara med i statusjakten, på större bilar, hus osv. Se Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps.

Jakobsson undrar också hur långt resonemanget om externaliteter kan dras. Det finns ju mängder av saker som påverkar andra utan att någon form av betalning eller kompensation utgår.

”Som vi ser kan egentligen argument som tar sin utgångspunkt i ekonomers klassiska externalitetsbegrepp tas till intäkt för ingripanden på alla möjliga områden och det går onekligen att diskutera var gränserna går./…/

Oavsett vilka politiska bedömningar man gör är konceptet med externaliteter relevant att diskutera – och det är uppenbart att dess existens gör det svårt att försvara en klassisk låt-gå-inställning till marknaden.”

Och det fungerar ju definitivt inte att enskilda människor i alla lägen gör upp sinsemellan där den enes agerande påverkar den andre. Som fejder mellan grannar. I alla samhällen måste det finnas någon slags lagar, förordningar och regler som vi måste följa, men som också ska kunna ändras (och där vi alla kan vara med och påverka demokratiskt), så att samhället fungerar så bra som möjligt. Och det måste finnas ”myndigheter” som opartiskt fäller utslag?

Och vi kan göra val här. Vad slags samhälle vill vi ha? Människo- och samhällssyn är relevant att diskutera. Hur ser vi på människor, vad tror vi om dem? Hur ser vi på samhället? Vad tror vi om människor? Vår syn på andra och varandra kan bli självuppfyllande?

Se bloggen Ekonomistas inlägg under kategorin beteendeekonomi. Människor fungerar inte så rationellt som vissa ekonomiska teoretiska idéer bygger på… Och alltmer inser man att detta är viktigt att ta i beaktande. Detta gör ekonomi mycket intressantare tycker jag, men inte nödvändigtvis enklare som man skriver i länkat inlägg.

Se boken ”Policy and Choice.”

Tillägg 16 maj: Läs artikeln ”Både välfärd och konsumtion”:

”Vi har råd att både försvara och förbättra vår välfärd.

Men varje gång vänstern pratar om välfärd förvandlas det i tidningar och tv till skattehöjningar.

Ivrigt påhejade av en massiv bor­gerlig mediapropaganda har många inom vänstern därför blivit livrädda för att tala om allt som kan uppfattas som höjda skatter.

Juholt har tagit ett steg tillbaka när han i skuggbudgeten nu deklarerar att välfärden i vart fall måste gå före skattesänkningar.

Men sanningen är denna: Vi kan både öka skattefinansierad välfärd OCH öka den privata konsumtionen — samtidigt.

De klara sambanden har bara fördunklats av ett samhällsklimat där högerretoriken med hjälp av media tyvärr kidnappat hela debatten.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i två stora undersökningar, (den första för tio år sedan, den andra i höstas), slagit fast att vi inte behöver höja skattesatsen alls för att behålla hög nivå på välfärden.

Detta brukar slå folk med häpnad. Låsta i föreställningen om att vi står inför en gigantisk åldringsboom som gnager oss in på benen ser de flesta inte att denna bild bara är resultatet av en lyckad propaganda.”

Se tidskriften Tvärdrags senaste nummer ”Några påstår att vi inte längre har råd med välfärden. Men det är inte sant.”  Något Daniel Ankarloo också skriver om i boken ”Välfärdsmyter”. Se tidigare postning ”‘Försörjningsbördan och ‘ålderschocker’…”

Läs också Kjell Rautio ”Håller vi på att få ett svenskt a- och b-lag i välfärdssektorn?”

Anne-Marie Lindgren skriver om höjda sjukvårdsavgifter (i Stockholm), att:

”… [de] antagligen [är] ett sätt att försöka dämpa de stora kostnadsökningar inom primärvården, som den fria etableringsrätten har lett till; i praktiken kan man säga att kostnaderna för det ökade utbudet av vårdmottagningar nu måste kontras med minskat ekonomisk tillgänglighet till dem. För valfrihet kostar, den också.”

Tillägg 18 maj: läs Kjell Rautio i ”Vaddå socialdemokratisk välfärdsmodell?” och Ekonomistas i ”Vad tycker amerikanska ekonomer?”, samt slutligen ”Avgifterna slår mot de fattigaste”:

”Den pågående avgiftshöjningen är bara en del i en omfattande omfördelning av hushållens utgiftsposter från skatten till olika typer av avgifter, där avgifterna till skillnad från skatterna är platta, lika höga för alla, och därmed slår hårdast mot dem som har minst. Sedan kan högerpolitiker som Torbjörn ‘chipsmannen’ Rosdahl, finanslandstingsråd i Stockholm, yra bäst han vill om hur alla med lönearbeten i och med jobbskatteavdraget fått ‘en trettonde månadslön’ och därmed inte ska klaga.

Det är inte bara de som är beroende av en fungerande kollektivtrafik, utan även arbetslösa, studenter, sjukskrivna och socialbidragstagare./…/

Trots att avgiftstrycket är så pass kännbart för så många verkar det inte vara en stor politisk fråga. Den nya socialdemokratiska ledningen, de som ska föreställa opposition, deklarerade nyligen att den inte tyckte det var nödvändigt att höja skatterna. Av det följer om man tänker ett steg längre att de inte heller kan vara särskilt intresserade av att sänka avgifterna.

De politiska blocken slåss om mittenväljarna, som ängsligt ser om sina bostadslån och betraktar varje skattehöjning som en fientlig handling. Resten verkar inte räknas, och kommer antagligen inte att göra det förrän makthavarna tvingas till det. Då räcker det inte att gå och rösta vart fjärde år, grunden för verkligt inflytande läggs genom politisk handling i vardagen. Och där är det bara fantasin som sätter gränser.”


Robin Hood-skatt eller varför nedskärningar är den felaktiga kuren…

13 februari, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 14 och 15 februari, se slutet].

Why cuts are the wrong cure från False Economy. Tack nyabrittas för tipset! Läs vad experter som Paul Krugman, Joseph Stiglitz, Martin Wolf och David Blanchflower säger.

Och här är en artikel om hur Hosni Mubarak blev så ”snuskigt” rik.

En kommentator från USA skriver angående videon ovan:

”Same message holds true in the US. Major cuts will be necessary to pay for extending tax cuts for the richest. I know too many unemployed teachers and starving students who will suffer. Why do we allow this to happen?”

Vilket blir ungefär:

”Samma budskap gäller i USA. Stora nedskärningar kommer att bli nödvändiga för att betala ytterligare skattesänkningar för de rikaste. Jag känner alltför många arbetslösa lärare och svältande studenter som kommer att få lida. Varför låter vi detta hända?”

Tillägg på kvällen: I artikeln ”Varför nedskärningarna inte kommer att hjälpa ekonomin. Att skära ner på utgifter är inte samma sak som att skära ner på underskottet” skriver man att regeringen i Storbritannien säger att dess stora, snabba nedskärningar inte kan undvikas. Ministrar hävdar att det är det enda sättet att handskas med underskottet. Alla som tvivlar på det är ”underskottsförnekare”.

Vi håller inte med – och det gör inte heller många exporter i ekonomi, skriver de i artikeln. Vi förnekar inte underskottet. Det var ett oundvikligt resultat av den världsvida recessionen.

Detta betyder dock inte att regeringens väg är den enda vägen. Det finns alternativ.

Ministrar vill få oss att tro att det enda valet står mellan att skära i utgifter och skattehöjningar (sådana skatter som moms). Men det finns en annan faktor som de ignorerar; hur mycket skatt de får in beror på hur stark ekonomin är.

Om ekonomin går bra då kommer detta att automatiskt hjälpa till att minska underskottet.

Men stora nedskärningar kommer att sakta ner ekonomin och därför minska skatteuttaget. Detta gör underskottet svårare eller till och med omöjligt att minska.

I en demokrati skulle vi alla ha en talan.

Syftet med sidan False Economy är inte att lägga fram ett detaljerat alternativ, utan att utmana myten att det inte finns några alternativ. Dessa djupa och snabba nedskärningar är inte bara skadliga och orättvisa, utan också onödiga.

Vi tror att det finns politiska alternativ som kan hjälpa.

  • Vi vill ha politik som får de arbetslösa i arbete (och vi menar inte att få dem i arbete genom att skära i deras förmåner)
  • Vi stöttar Robin Hood-skatt på finansiella transaktioner och att man slår till mot undvikande och försök att slingrar sig undan att betala skatt.
  • Vi vill se stöd för investeringar i en framtid med låga koldioxidutsläpp, investeringar som kan hjälpa till att få ner arbetslöshet och stimulera tillväxt.

Detta är vårt sätt att angripa problemet i ett nötskal.

I artikeln ”Hur nedskärningar kommer att göra Storbritannien mer orättvist” kan man läsa att regeringen där säger att deras nedskärningsprogram inte bara är oundvikligt, utan också rättvist och progressivt.

Man kan argumentera om vad som är ”rättvist”, men att vara progressiv har faktiskt en definition, skriver de. Om det regeringen gör vore progressivt skulle den ta från de rika och ge till de fattiga (eller åtminstone slå dem mycket mindre hårt än de rika).

Oberoende experter säger att nedskärningarna inte är progressiva.

Först tittar de i denna andra artikel på skatter och förmåner. Deras graf visar att de största förlorarna är de fattigaste 10 procenten bland familjer med barn. De konstaterar att förändringarna i skatter och förmåner snarare är regressiva än progressiva genom nästan hela inkomstfördelningen. De fattigaste kommer att förlora mest fram till 2015 på de åtgärder som planerats och nu ska genomföras.

Vad nedskärningar i utgifter för service kommer att innebära är svårare att säga. En del av de gemensamma utgifterna tjänar alla på, fattig som rik – som miljöskyddande åtgärder.

Men andra delar av de allmänna utgifterna tjänar vissa på mer än andra. För att ge ett enkelt exempel så ju rikare du är, desto mer osannolikt är det att du tar bussen.

En annan graf visar att värdet i samhällstjänster blir mindre i proportion till hushållets inkomst. Dvs. nedskärningar I allmän service drabbar dem som har mindre i inkomster och proportionellt med hänsyn till inkomst. De som alltså drabbas hårdast är de med lägst inkomster och de som drabbas minst är de med högst inkomster. Det är lättare att skära på sådant som drabbar de mindre välbeställda! De mer välbeställda har mer makt i samhället än de fattiga.

Kvinnor är också de större förlorarna när man drar ner på offentlig service. Vilket förmodligen också spelar in väldigt mycket när politikerna fattar sina beslut, medvetet eller omedvetet! Det är de som man befarar ska skrika minst om man klämmer åt dem?

Ensamma föräldrar och pensionärer – av vilka de flesta är kvinnor – kommer att lida av den största reduceringen i sin levnadsstandard genom nedskärningarna i offentlig service.

Nedskärningarna kommer också att innebära att hundratusentals kvinnor kommer att förlora sina jobb. 53 % av de jobb i den offentliga sektorns service som inte har skyddats från nedskärningarna är kvinnors jobb.

Tillägg 14 februari: Nej, är det verkligen bristande kompetens som är det stora problemet bland fotfolket i vården?

Kommer undersköterskor och biträden verkligen att kunna jobba så mycket mer och effektivare med ökad kompetens? HAR de så låg kompetens idag? Vad för arbete gör de redan idag och hur mycket kraft och engagemang lägger de ner redan idag ner? Syns detta i debatt eller media?

Ja, är detta ännu ett försök att undvika en debatt om vårdens verkliga problem?

Karin Petterson på Ledarbloggen skriver i ”Peter Norman borde skämmas” om finansmarknadsminister Peter Normans framrädande i Agenda igår om utförsäljning av Nordea-aktier:

I stället för att försvara utförsäljningen med ideologiska argument – att regeringen tycker att det är principiellt fel att staten ska äga bolag – valde Norman en ohederlig väg.

‘Vi har en statsskuld på ungefär 1100 miljarder. Och så har vi bolag som är värda 600 miljarder. Vi har lånat pengar för att köpa statliga bolag. Det här kommer du inte att föreslå en privatperson – låna pengar, och köp Nordeaaktier.’

Denna argumentation är djupt ohederlig.

För det första har statens avkastning på Nordeaaktierna varit mycket högre än räntan på statsskulden, vilket Malmqvist också framhöll. Det innebär att innehavet har gjort att Sverige kunnat betala av mer på statsskulden än om man inte hade ägt aktierna.

För det andra har Sverige redan i dag en så låg statsskuld att den inte på något sätt hotar tillväxten. Sveriges statsskuld ligger på ca 30 procent. I en färsk studie visar ekonomerna Reinhart och Rogoff exempelvis att det är vid nivåer runt 90 procent av BNP som statsskulden kan vara problematisk för tillväxten.

Det finns inga rationella ekonomiska argument för att det vore bra att sälja ut Nordea för att betala av på statsskulden. Inga. Därmed kan man ha principiella invändningar mot att äga statliga företag oavsett om det ger bra avkastning, förbättrar konkurrensen på en marknad eller upprätthåller viktig infrastruktur. Dessa borde Norman framföra, och vara beredd att möta kritiken.”

Jack Rolka på bloggen ”Mellan anpassning och motstånd” skriver om bidrag och bidrag (som RUT)  och undrar hur mycket vi kan effektivisera våra liv:

”Om jag inte anser mig hinna laga min egen mat ska jag anställa en kock hemma då? Och ska vi subventionera det också? Ska vi planera vårt ‘livspussel’ så in i minsta detalj. Så fort vi får en lucka i vårt schema som inte planerats riskerar vi att bli handfallna. För vad ska vi med kreativ improvisation till. Tänk om vi kunde planera varenda minut, va skönt det skulle vara att slippa tänka, vilka härliga robotar vi kunnat vara. Att dela på bördorna och få mer förståelse för varandra skulle nog kunna göra detta till en icke-diskussion. Och istället skulle vi kunna ta itu med våra stora problem i samhället, som det riktiga utanförskapet, depressioner och stress. Att vara så viktig eller så stressad på jobbet att man inte i lugn och ro har tid att städa sitt eget hem kan inte vara sunt. Städning är dessutom ett utmärkt tillfälle till en stunds reflexion. Kanske över hur ett gott liv kan levas.”

[Tillägg 15 februari: Paul Krugman skriver i bloggpostning om de rikas, men inte berömdas, livsstil. Och i debattartikeln ”Glädje i Egypten – pinsamt Bildt” kan man läsa om Bildts passivitet angående händelserna i Egypten. Säger denna passivitet något om Bildts verkliga syn på makt och demokrati? Artikelförfattaren undrar var klarspråket för demokratin hos Sveriges ledande utrikespolitiker varit].

Kildén & Åsman skriver om förändringen inte minst efter kommunismens fall, där vi skulle glömma den kollektiva kampen och solidaritet, realisera vår egen potential, angående det som händer i Kairo och Tunis och undrar om revolution är så ute i ”Glömda ord blir politiskt korrekta”…

Läs George Monbiot i ”Stripped Bare – Shocking new financial manouevres by the British government show who it’s really working for” eller ungefär ”Avklädd inpå bara kroppen – nya chockerande manövrer (rävspel) av den brittiska regeringen visar vilka den verkligen arbetar för”:

”An economic war is being fought here. Wealth is being transferred from the poor and middle to the rich at stupefying speed and on a stupefying scale. The financial sector seeks to wring every drop from the productive economy, heedless of the eventual impacts. The government is there to help.

[Ett ekonomiskt krig förs här. Välstånd förs över, från de fattiga och dem i mitten, till de rika i en förbluffande fart och i häpnadsväckande omfattning. Den finansiella sektorn försöker att krama ut  varje droppe/uns ur den produktiva ekonomin, obekymrad om de eventuella effekterna. Och regeringen assisterar den (beredvilligt)med detta].

So what do we do? Look to Cairo. I suspect that UK Uncut – the most coherent response so far to the economic transfer…

[… det mest följdriktiga svar som kommit hittills på den ekonomiska överföringen…]

… – could be the beginning of something very big: a mass citizens’ revolt against institutional theft …

[… kan vara början på någonting väldigt stort: en massrevolt från invånarna mot institutionell stöld].

The point is not to overthrow the government: that must be done electorally in the UK. The point is to make it impossible to keep fleecing the nation to serve the elite …

[Det handlar inte om att störta regeringen: dylikt måste ske genom val i Storbritannien. Det handlar istället om att göra det omöjligt att fortsätta att skörta upp nationen för att tjäna eliten].

We go unarmed into this battle; but it’s the government that’s naked.

[Vi går vapenlösa in i den här striden; men det är regeringen som är bar/blottad].”

”Våld och social ordning” eller ännu fler eftervalstexter…

25 september, 2010 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna för att göra dem större och litet lättare läsbara.

Michael Fullans hemsida.

Se också Jonas Thunberg i Flamman i artikeln ”Socialdemokrati utan politik”:

”Samtidigt som nyliberala teorier fimpas på löpande av ekonomer världen över, hittar Socialdemokraterna inte tillbaka till en satsning på offentlig sektor, aktiv arbetsmarknadspolitik och omfördelning av resurser via skattesedeln.

De rester av ‘blairism’ och ungdomspraktikplatser som de kastat ut i debatten är en billig kopia på Reinfeldts eget recept, ‘sänkta skatter ger fler jobb’.

När Reinfeldt attackerade Sahlin just där under valdebatten blottade han, som så ofta annars, motståndarnas svagaste punkt.

‘Ni vill ju också huvudsakligen ha skattesänkningar. Vad är det för skillnad?’ Monas Sahlin blev i princip svaret skyldig men det är inte hennes fel.

Bo Rothstein skriver strålande om det på SVT-debatt, i en artikel där han även angriper de socialdemokratiska intellektuella djupdykning i postmodern identitetspolitik.

‘När ledande ekonomer som till exempel Joseph Stiglitz och Paul Krugman förklarar att tankegångarna från Chicagoskolan bör förpassas till historiens sophög, då har något hänt.

Ett annat exempel kan hämtas från en annan nobelpristagare, ekonomhistorikern Douglass North, som i sin senaste bok (Violence and Social Orders) går till kraftigt angrepp mot idén att en effektiv marknadsekonomi kräver en liten offentlig sektor och låga offentliga utgifter.

[se pdf-fil om Violence and Social Orders].

‘ Någon som hörde sådana argument i vår svenska valrörelse?

En kommentator till Rothsteins debattartikel skriver:

”Jag tror att den etiska grunden måste vara iakttagelsen av att vi alla kommer att hamna i svaga positioner – sjukdom, ålderdom, graviditet, arbetslöshet, olyckor etc.

Grundidén är att en svag situation är inte samma sak som en svag människa. Riskerna’ kan spridas i ett livsloppsperspektiv i ett kollektivt försäkringssystem.

Den gamla generella och kollektiva socialförsäkringssystemet är konstruerat efter denna idé. Det omfattar ALLA och konkretiserar – mer eller mindre – förutsägbara knepiga livssituationer.

Jag tror att det är det ökade liberala och nyliberala inflytandet sedan 1980-talet som svängt läget till identitets-politik och individualisering. Individen i centrum, don efter person. Vilket leder till en expanderande ‘fingradering’ av grupper av individer.

Jag tror att åtskillnadspolitik kan skada mer än hjälpa.”

Se också Storstad och eftervalsanalys där.

Och Tvärskådat om ”Valfrihetens tyranni”.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin J. Stiglitzreflektioner och speglingar II....