Om incitamentssamhället…

10 maj, 2012 § 18 kommentarer

Göran Greider i ledaren ”Efterfrågan på sosse-alibin är stor i näringslivet!”:

”Den allmänna försämringen av trygghetssystemen för vanliga människor i Sverige de senaste årtiondena har gått hand i hand med en klar trygghetsförbättring för de svenska eliterna, inom såväl näringsliv som politik. 

Högerorienterade sossar är numera fulla av mer självförtroende än någonsin tidigare eftersom de har ett finspunnet socialt skyddsnät som väntar på att fånga upp dem – de hälsas gärna välkomna in i näringslivsvärmen, eller som krönikörer på någon borgerlig ledarsida.”

Som alibin, samtidigt som de undergräver tilltron till politiker och inte minst (s).

”På arbetarrörelsens vänsterkant har däremot självförtroendet sjunkit ganska kraftigt på senare år. Det har inte bara ideologiska orsaker, utan också krasst arbetsmarknadsmässiga. 

Ledande socialdemokrater på den vänstra halvan i det egna partiet har inga välbetalda jobb eller uppdrag inom näringslivet väntande. 

Därför tenderar de – det är mitt intryck, även om jag givetvis inte kan bevisa det – antagligen att bli litet försiktigare i sin idépolitiska profil./…/

De senaste åren är svensk politik full av exempel på avdankade högersossar som skär guld i näringslivet./…/

Glädjen över köpet av Tomas Östros är nog just nu stor inom bankvärlden. Särskilt när vinstintressena på bred front dragit in i den nyss behovsstyrda offentliga välfärden tycks behovet skriande av sosse-alibin för de nya välfärdsföretagen: 

När trygghetskapitalister ska gräva sina lukrativa schakt ner i skattebasen bör man helst ha en Nuder med sig på vägen ner som kanariefågel (ja, jag kallar dem trygghetskapitalister eftersom det är skattebetalarna som tar alla risker, inte företagen).”

Nej, de är knappast några riskkapitalister!

”Nuders rådgivningsjobb åt Wallenbergsfären tycks innefatta råd för nystartade välfärdsföretag./…/

Jag tror att det är mer hälsosamt för demokratin och i slutändan även för näringslivet att det finns radikalt åtskilda eliter i det svenska samhället istället för en enda sammansmält politik och företagarelit. 

Nuder är bara den senaste socialdemokraten i en lång rad liknande fall som bidrar till att släcka ut idén om att demokratin lever av motsättningar och vitaliserande konflikter mellan idéer och mellan människor som i sina liv förkroppsligar olika ideologier.”

Det finns massor politikerna skulle behöva ägna sig åt. Skolan t.ex. och arbetsmiljön där.

Och apropå incitament, läs Marika Lindgren-Åsbrink i ”Incitamentssamhället”:

”Konkurrenssamhället leder bort från människans väsen.

I experiment har forskare visat att skolbarn som samlar in pengar till välgörenhet samlar in mindre summor om de får betalt än om de inte får det. Arvoden för att donera blod minskar donationerna, åtminstone från kvinnor (män verkar donera lika mycket blod oavsett om de får ersättning eller inte).

På ett israeliskt dagis införde personalen böter för föräldrar som hämtade för sent – med följden att fler föräldrar började hämta sent, eftersom böterna minskade deras dåliga samvete.

Barn som gillar att rita tappar intresset när de får belöningar för sina teckningar; och i Schweiz halverades stödet för byggandet av en kärnavfallsanläggning när lokalbefolkningen erbjöds finansiell kompensation.

Skälet till detta är att det finns en skillnad mellan intern och extern motivation.

Att drivas av intern motivation innebär att utföra uppgifter för att de känns stimulerande i sig själva. Extern motivation handlar i stället om att nå en belöning som ligger utanför själva uppgiften – betalning, karriärmöjligheter, status och beröm etcetera.

Vad flera av de experiment som radas upp ovan visar är att externa belöningar i många lägen förtar den interna motivationen och därmed också försämrar slutresultatet./…/

Den borgerliga skattepolitiken verkar till exempel helt inriktad på att kontrollera människors beteenden, ungefär som om skattesystemets främsta uppgift vore att styra människor, snarare än att finansiera offentliga åtaganden.

Exemplen är många.

Diverse skatteavdrag ska få fler att jobba, anlita städhjälp, renovera köket och skänka pengar till välgörenhet. Försämrad sjukförsäkring och a-kassa ska få färre att bli arbetslösa och sjuka. Jämställdhetsbonus ska få folk att dela föräldraförsäkringen mer lika. Etcetera./…/

Den verkligt intressanta frågan är dock vad dessa förändringar i längden gör med människors inställning till skatter [och inte bara till skatter!].

Synsättet präglar betydligt fler politiska områden än skattepolitiken.

De senaste decenniernas optimistiska inställning till konkurrens som företeelse är ett exempel.

Tron att i princip all mänsklig verksamhet blir bättre om den utsätts för konkurrens handlar i högsta grad om incitament. Denna föreställning har genomsyrat många av de större politiska reformer som genomförts de senaste tjugo åren, såväl inom välfärden som på el- och tågmarknaden.

Driven till sin yttersta spets fick denna övertygelse katastrofala konsekvenser när finanskrisen 2008 med brutal tydlighet visade att konkurrens inte är tillräcklig som reglering på finansmarknaderna./…/

Ekonomiska incitament påverkar inte bara verksamheten i vinstsyftande verksamheter.

I ett vårdvalssystem kommer även landstingsdrivna vårdcentraler att försöka boka in de mest lönsamma besöken.

På motsvarande sätt är betygsinflationen inte bara ett problem inom fristående skolor, utan inom alla skolor som är tvungna att konkurrera med varandra om elever för att få sina budgetaratt gå ihop.

Marknadsbeteendet påverkar oss alla. Det har inte att göra med moral eller andra personliga egenskaper hos dem som driver verksamheten./…/

Det incitamentssamhället gör med människor handlar alltså inte bara om isolerade ekonomiska transaktioner. Det handlar om vilken typ av mänskliga beteenden som uppmuntras och vilka som får stå tillbaka.”

Vad slags samhälle skapas? Där alla bara ser om sitt hus? Som högerssossarna ovan!

Annonser

Du följer väl avtalet? Eller?

20 mars, 2012 § 7 kommentarer

Daniel Ankarloo skriver i ”Du följer väl avtalet lille vän?”:

”… inkompetens görs till en dygd när kundrelationer och kontrakt ersätter medborgarskapets sociala rättigheter./…/

… i princip alla lösningsförslag rör sig inom marknadssystemets ramar. Privatiseringen tas för given. Det är den som via övervakning ska garanteras.

Jag menar att idén att ‘konkurrens ökar välfärden’ är helt förfelad. Men jag lämnar det just här.

I stället vill jag påpeka ett centralt men föga uppmärksammat faktum: konkurrens inom välfärden institutionaliserar en ny ‘misstroendekultur’ ”

Och det är oerhört skrämmande! Ja, hur var det nu med tillit och samhällsliv???

”Då välfärd byggd på medborgarskap hos klienterna, och professionella tjänstemän som utförare, ersätts med en kundrelation styrs välfärden inte längre av lagarna och det professionella omdömet utan av kontrakten och amatörerna.

En offentlig sektor av välfärdsproduktion i egen regi ersätts med en stat som desperat försöker övervaka välfärdsproduktion i andras regi. För att detta ska fungera krävs en övervakningsstat av närmast DDR-mått [!!!].

För några månader sedan kunde man läsa: ‘Kommunerna har det största ansvaret för den senaste tidens vårdskandaler, anser Demensförbundet.’ I tidningen Veteranen (111207) [se också Fri att välja hemtjänst hon inte vill ha]gavs en förklaring:

När Jannis Avramidis fann sin pappa vanvårdad på ett boende valde han att granska vårdavtalet mellan kommun och utförare.

– Det var på tio sidor och väldigt luddigt formulerat. När det gäller skrot eller CD-skivor så är avtalen ofta på flera hundra sidor, säger Jannis Avramidis till SVTs Rapport.

– Det står att vården ska vara god, bemanningen tillräcklig och kvalitén hög, men ingenstans finns det specificerat exakt vilka tjänster som ska levereras och hur kvalitén ska mätas. Man vet alltså inte vad det är man har köpt och hur man ska följa upp det man tror sig ha köpt.

För att råda bot på dessa missförhållanden har sedan Avramidis– avtalsjurist till yrket – tillsammans med Demensförbundet författat ett 80-sidigt kontrakt som skickats till Kammarkollegiet som grund för vidare upphandlingar enligt LOU.

Men, vänta nu! Måste man skriva 80-sidiga kontrakt för att kunna skilja vård från vanvård? Och om 80-sidiga kontrakt plötsligt nu är en förutsättning, hur kunde Sverige ha någon välfärd av kvalitet alls på den tid då inga kontrakt skrevs? Kan inte personalen längre skilja på vård och vanvård? Man hade hoppats att det vore medicinska kriterier hos professionen som garanterade vårdens kvalitet, inte juridiska formuleringar i kontrakt.

80-sidiga kontrakt är ingen lösning – bara förlängningen av en ren perversion.

Dem man skriver 80-sidiga kontrakt med är ju inte att lita på. Om verkligen Carema på fullt allvar inte kan skilja på vård och vanvård om det inte specificeras i 80-sidiga kontrakt, är det verkligen till dem vi vill överlåta omsorgen om våra gamla?”

Så sant!

”Det vore ungefär som att överlåta tillagandet av Nobelmiddagen till en kock som kräver 80 sidors specificering för att inse att Bullens pilsnerkorv inte är så smart att ha på menyn.

Men Carema kan naturligtvis skilja på kvalitet och vanvård.

De vet att vägandet av nedkissade blöjor inte är human vård – utan gnidighet. Problemet är inte att de inte kan förstå, det är att de – i vinstens namn – inte vill förstå, om inte avtalet tvingar dem till det.

Men ska verkligen organisationer som låtsas vara korkade om inte avtalet tvingar dem till motsatsen sköta vården, skolan och omsorgen i landet?

Välfärdspersonalen, de som verkligen kan, de vill också utöva sitt arbete utifrån professionell kunskap. Det är en fråga om yrkesstolthet och professionsetik.

En kirurg som misslyckats med en operation finner klen tröst i att patienten i alla fall avled avtalsenligt. En lärare kan knappast trösta sig med att studenternas allt sämre resultat i alla fall inte bryter något kontrakt. Men på konkurrensmarknaden får personalen inom verksamheterna i allt lägre grad ens låta det professionella omdömet styra arbetet.

I antologin Högskolan Bolognese (under utgivning våren 2012) vittnar ett antal universitetslärare om avprofessionaliseringen av yrket under Bolognaprocessens ok av strömlinjeformning. Och då är inte ens nedskärningar orsaken – utan intern konkurrens och de förvirrade påbud om ‘transparens’ som är en del av new public management.

I Evin Rubars dokumentär Vårdlotteriet visas hur läkare nu ser sig tvingade att inte följa principen om vård efter behov, att inte prioritera efter medicinska bedömningar. En läkare erkänner rakt ut att ‘alla prioriterar så att man tycker att helst vill man ha sådana [patienter] som har kort vårdtid [ … ]; en del patienter blir som Svartepetter [ … ] som man inte vill ha på sin avdelning, höll jag på att säga’.”

Och det är liknande saker som sker i amerikansk skola. Se tidigare inlägg. Man försöker inte sällan bli av med de elever som drar ner eller förväntas dra ner testpoängen, för man riskerar sitt jobb, att skolan läggs ner osv. om eleverna inte uppfyller testkraven!

Men de rika blir rikare…

Och företagen skär guld – om de kan…

Begreppet ”valfrihet” borde problematiseras…

11 september, 2011 § 1 kommentar

Jag har tittat på första panelsamtalet i en samtalserie vid Stockholms universitet om ”2020 års skola och lärarutbildning – från problem till förebild” med Sigbrit Franke som moderator (här är hennes blogg), Sven-Eric Liedman, Anna Ekström, Maciej Zaremba m.fl. i panelen.

Läs om nya generaldirektören för Skolverket Anna Ekströms syn på sitt uppdrag, på skolan, lärarna här.

Vid ett tillfälle i slutet av denna paneldiskussion replikerade Franke ganska skarpt till en i panelen som just yttrat sig:

”Du är väl inte emot valfrihet?”

Som om någon svurit i kyrkan? Antingen håller man med eller håller käft? 

Det fick mig att omedelbart tänka:

”Vad ÄR ‘valfrihet’ egentligen?”

Ja, det begreppet borde problematiseras!

Ja, debatten behöver nyanseras i samhället i allmänhet. Flera bra, tänkvärda intressanta saker sas (många har sagts tidigare, men behöver upprepas). Bland annat (här blandas förmodligen mina egna reflektioner med det paneldeltagarna sa fritt hågkommet av mig):

Teorier utan praktik är bara tomt. Men teorier behövs.

Ens värdegrund måste vara medveten. Så man inte omedvetet påverkar.

Liedman:

”Lärare skulle behöva mer kurage och självförtroende.”

Ja, det behövs mer rebeller där? Som visserligen fyller i alla blanketter och formulär, men slarvigt, och sen ägnar sig åt det de är satta att göra.

”Man behöver befria sig från modeteorier!”

Precis! Inte bara anamma dem okritiskt.

Människo-, kunskaps- och samhällssyn bör vara så medveten som möjligt. Sådan finns vare sig är medvetna om den eller inte. En omedveten sådan påverkar omedvetet (och hur?). För att inte omedvetet påverka.

Liedman:

”Förlorarna finns i periferin.”

🙂 Han är en rebell. Härlig sådan! Han fortsatte:

”Som skolan fungerar idag får lärare ägna för mycket tid åt att göra reklam för sin skola. Ägna sig åt PR.”

Var det i det sammanhanget Franke replikerade

”Men du är väl inte emot ‘valfrihet’?”

Ungefär som om man inte får ifrågasätta fenomen i skolan, i detta fall att måsta göra reklam och PR, eller i vart fall diskutera i vilken grad och hur. Eller som om inte FÅR vara emot ”valfrihet”? Vad den nu är? Har den inte alls funnits förr? Och fanns det en slags ”valfrihet” förr som bara var förbehållen vissa? Är det risk att den kommer att bli förbehållen vissa också i framtiden och att den redan nu är förbehållen vissa. Dock inte formellt, men i realiteten, därför att förhållanden och föriutsättningar är olika för olika. Hur hanterar man det? Behövs det samlade grepp för alla individers bästa, för hela vårt samhälles bästa, för landets bästa, för världens bästa?

Det pratades en del om (konst)hantverk. Jo, verktyg behövs. Det tar tid att komma in i yrket.

Och det pratades om rutin. Min personliga reflektion: rutin kanske behövs för att frigöra energi, tid, kraft för att ta itu med problem?

En forskare påpekade att ”entreprenöriellt lärande” i många fall använts för progressiva arbetssätt. Detta roade Liedman. Helt i linje med den rebelliska läraren och dennes/dennas sätt att arbeta. Ja, riktigt uppmuntrande om så är. 🙂

Det finns en sådan massa målbeskrivningar som lärare ska fylla och jag tror personer i panelen menade att de faktiskt är omöjliga att fylla i, i alla fall fullt ut… Kloka lärare behövs där.

Min reflektion: Ja, som Liedman är inne på, tror jag, rebeller behövs! Lärarkåren får inte bli som en samling likformiga robotar. Alla stöpta i samma snäva, korrekta, strikta, tråkiga form, som några mini-Jan Björklunds allihop. Ingen enda borde bli som han.

Ytterligare reflektion: Lärarna kan vara avgörande viktiga. Barn MÅSTE ju vara i skolan.

Jag har nyligen haft en diskussion om unschooling/homeschooling. Tror inte det är lösningen på problem. Samma problem vad gäller omedveten påverkan osv. gäller där. Och är det barnet självt som bestämt om denna slags skolgång? Är denna slags skolgång så fri som vi vill göra gällande alltid? Nej, är denna slags skolgång så fri från (medveten och omedveten) påverkan egentligen som man kanske tror? Eller egentligen alltid på barnens villkor?

Och återigen: varje modenyck måste inte okritiskt följas.

Kan inte låta bli att slutligen konstatera: Man måste vara oerhört stark för att fixa detta jobb bra? Risken är att de riktigt bra lärarna lämnar skolan, alternativt bränner ut sig?

Ja, samhället, vår värld – och skolan – har blivit mer segregerad.

Om att offra frihet för säkerhet…

1 augusti, 2011 § Lämna en kommentar


[Se också Greider om Frans de Waals bok ”Empatins tidsålder: hur naturen lär oss skapa ett humanare samhälle” i ledaren ”Det går att tro på människorna”].

Tony Judt på s. 8-9 i ”Ill Fares t he Land”:

Vi har trätt in i en osäkerhetens tidsålder – ekonomisk osäkerhet, fysisk osäkerhet, politisk osäkerhet. Faktumet att vi till stora delar är omedvetna om detta är liten tröst: få kunde 1914 förutspå den fullständiga världskollapsen och de ekonomiska och politiska katastroferna som följde på denna. Osäkerhet föder rädsla. Och rädsla – rädsla för förändring, rädsla för förfall, rädsla för främlingar och för en främmande värld – fräter sönder tilliten och det ömsesidiga beroende på vilket civilsamhällen vilar.

All förändring är nedbrytande. Vi har sett att terrorismens spöke är tillräckligt för att kasta stabila samhällen in i kaos. Klimatförändringar kommer att få ännu mer dramatiska konsekvenser. Män och kvinnor kommer att vara hänvisade till statens resurser. De kommer att hoppas att deras politiska ledare och representanter skyddar dem: öppna samhällen kommer återigen att pressas att sluta sig kring sig själva, därmed offrande frihet för ‘säkerhet’. Valet kommer inte längre att stå mellan staten eller marknaden, utan mellan två sorters stat. Det ligger sålunda på oss att åter tänka oss statens roll. Om vi inte gör detta kommer andra att göra det.”

Känner vi oss (tillräckligt) trygga så hanterar vi förändring bättre och kanske också mer konstruktivt. De flesta av oss blir troligen också mer produktiva, i alla fall på längre sikt. Ja, kanske skulle man forska på detta?

Se om kvinna som har civilkurage. Hennes hemsida och blogg. Läs om hennes bok ”Internatet” (längst ner på länkad sida):

Text på baksidan:

”Mycket av det jag upplever på Internatet är känslor som är svårbeskrivna – känslan av kyla från personalen, känslan av maktlöshet från barnen, min egen känsla av atmosfären på hela stället – det går inte riktigt att beskriva.

Känslan som Nina fick redan första arbetsdagen gick inte att ta miste på. Hennes tid som lärare på Internatet skulle visa sig bli tuffare än hon någonsin kunnat ana.

Kränkningarna mot de placerade pojkarna bestående av allt från hot, ironi, utskällningar till bestraffningar och rent maktmissbruk skulle visa sig tillhöra vardagen.

Det tog lång tid innan Nina och hennes lärarkollega tvingades inse att ledningen, med näbbar och klor, skyddade det som hände.

Berättelsen är en stark skildring av Ninas upplevelser under sin tid på Internatet.

En tid fylld av rädsla, förvirring, misstrohet, osäkerhet och framför allt maktlöshet.”

Uppdatering 3 augusti: socionom kommenterade artikeln om behandlingshemmet som beskrivs i boken ”Internatet” som följer:

”Intressant artikel och alldeles för vanligt förekommande tror jag. Tyvärr så är det svårt att ändra på sådana förhållanden och synsätt. Nu för tiden verkar det vara hårda tag och eget ansvar som är allenarådande. Och eget ansvar tycker inte heller jag är fel bara man anpassar det efter individ och även kan lyfta blicken till grupp och samhällsnivå också.”

Ja, vad ska man säga?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin moral couragereflektioner och speglingar II....