Individ kontra kollektiv, samt mer om ”frihet” och valfrihet – en genomgripande och omprövande etisk reflektion är nödvändig inom ekonomisk teori…

3 juli, 2014 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad efter lunch].

Om videon ovan:

”Frihet är omöjlig i ojämlika samhällen. Var rädd om friheten, men var försiktig med valfriheten.”

Ida Ali-Lindqvist i ledaren ”När jag gick hem igår kväll funderade jag” i  DD idag torsdag den 3 juli:

”Han [moderaten Hanif Bali] använder begreppet klassresa och ser det dessutom som något positivt. Han vill bara att enskilda individer ska vandra denna vackra resa, inte att kollektivet tillsammans hjälps åt på färden.

Han är inte ett dugg intresserad av att höja kollektiva lägsta nivån. Och mörkar att han brutit sig loss från ett kollektiv som banat vägen för honom.”

Sant, det är det vi sett med generationerna som växt upp under 60-talet och några decennier framåt!

”För att hans politik ska bli framgångsrik krävs det att en stor grupp ständigt befinner sig på botten.”

Sant!

”Och är det något som moderaterna lyckats med så är det just det.”

Och professor emeritus Åke Sandberg, Stockholms universitet, sociolog och civilekonom, skriver i debattartikeln ”Varför omprövar inte S sin välfärdspolitik?”, också i ETC idag, om skattefinansierad välfärd styrd genom individers val:

””Att det är någras valfrihet på bekostnad av andras negligeras, liksom jämlikhet.”

Också sant och något som Bengt Göransson också påpekade i hans lilla, väldigt bra bok ”Tankar om politik.”

Bengt Göransson – Tankar om politik from ABF on Vimeo.

Stina Oscarson har också skrivit om Göranssons bok i ”Friheten privatiserad.”

I ETC-Ekonomi finns också en lång artikel om den franske ekonomen Thomas Piketty i Almedalen ”Thomas Piketty tvingar ekonomer att tänka om” och där kan man läsa om

”Den kalla nyliberalismen har nått vägs ände.”

Artikelförfattarna, Ida Simonsson, teolog som håller på att utbilda sig till präst, och Jonathan Munch, företagsekonom, master i finans vid Université de Caen i Frankrike, skriver att Picketty på den ekonomiska dagordningen har…

”… fört in frågor med etiska dimensioner, frågor om vilket slags samhälle vi vill ha.”

De skriver också att…

”Det finns inte några särskilt starka belägg för att människor alltid, eller ens generellt sett, har som främsta motivation att maximera sin egen nytta./…/

Beskrivningen av den egoistiska människan visar sig vara ett tolkningsraster som inte ger utrymme att se andra möjliga mänskliga motiv.”

De avslutar sin artikel:

”En genomgripande och omprövande etisk reflektion är nödvändig inom ekonomisk teori.

Då den fria marknadens etik inte är den enda möjliga blir det en fråga vilket slags samhälle vi vill ha – och för att kunna resonera kring det behöver vi åter ställa oss frågan om vilka slags människor vi är.”

Bra skrivet!

Man kan också i dagens nummer av ETC läsa att det är ”Mycket dyrare gå till domstol” och att civilrättsprofessor Mårten Schultz, Stockholms universitet, menar att

”Det här gör rättvisan till en klassfråga.”

Och arbetsförmedlare går på knäna. Hur kan någon tro att de ska kunna göra ett riktigt bra jobb? Blir det bättre för att resurser splittras upp på en massa privata arbetsförmedlare?

arbetsförmedlare går på knänaJa, man ska anpassa sig med karriärcoacher och genom att lära sig självhjälp. Något också fackföreningar i sina tidningar propagerar för. FacketOch Sveriges kommuner och landsting – SKL bagatelliserar befolkningens välfärdsoro. Välfärdsoron bagatelliseras av SKL

Annonser

Hur det möjliga blev omöjligt…

6 mars, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 7 mars].

Några tankar efter en morgondiskussion, samt hänvisningar till litteratur jag läst eller håller på att läsa …

Trots att det i valrörelsen framkom att den svenska välfärdspolitiken har ett stort och stabilt stöd här i Sverige så utvecklas den i en helt annan riktning: man skär ner på personal, försämrar och privatiserar. Och resultaten: längre köer vid försäkringskassorna, allt större barngrupper i förskolorna, lägre lärartäthet, allt sämre tillgänglighet i äldrevård och hemtjänst…

Var finns utopin?

Statsvetaren Daniel Ankarloos tes är att denna paradox, folkets vilja kontra den politik som bedrivs, kan förstås som ett avväpnande av folkmajoritetens vilja i välfärdsfrågan.

”Man har underställt frågan en ‘finansieringsproblematik’, en påstådd ‘ofrånkomlighet’. Folket kan i sin naivitet vilja vad de vill i välfärden – men statistiken säger oss att det ändå är omöjligt att finansiera./…/

Visionen om framtiden försvann./…/ … själva idén om och förmågan till förändring mot en bättre framtid i jämlik, solidarisk och mer medmänsklig riktning försvann från vårt synfält./…/ …det möjliga blev omöjligt.”

Och denna berättelse om fiansieringsproblemet och dess ofrånkomlighet, mer eller mindre klart uttalad, har skapat uppgivenhet. Och förstärker också bristen på rörelse. Ankarloo efterlyser ”rörelse”. Bengt Göransson pratar också om ”rörelse” eller bristen på sådan.

Avsikten med denna berättelse (framförallt från högerns sida) är att folk ska passiviseras? Och/eller förlita sig på räddande änglar/experter i form av ”ekonomiskt ansvarsfulla politiker”*, de förment regeringsdugliga? Men vi ska trots att vi passiviserats med berättelsen om ofrånkomlighet vara aktiva – och helst också kreativa. Så länge denna aktivitet och kreativitet inte rör bevarandet av välfärden och trygghetssystemen!

[* Tillägg 7 mars: ja, som Daniel Ankarloo skriver (se postningen ”Försörjningsbördan och ålderschocker…”, exakt samma retorik som används i USA faktiskt! Nyliberalerna använder samma retorik över hela världen!? ”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”]

Och apropå facket och politik/politiker: facket gör inget. Facket löser inte saker åt oss, vilket de borde. Facket och partierna är inte vi, inte våra representanter? Nej, ganska många av dem har förlorat kontakten med gräsrötterna och har förmåner och arvoden i många fall skulle kunna kallas oskäliga? Det går arbetsgivarens ärenden. Ja, så var det redan efter finansbubblan i början av 90-talet. Och så är det fortfarande. Men facket är egentligen alla vi som är med i det. Eller borde vara alla vi som är med i det.

Ja, det finns också krafter som vill undergräva tilltron till facket (och höjdarna där bidrar också till det) och de späder gärna på och påpekar hur ”opålitligt” facket och dess höjdare är.  Krafter i samhället vill att vi ska misstro politiker också. Och de som vill att vi ska misstro politiker vill paradoxalt nog just ha makten och regeringsansvaret? Ha kontrollen. Icke ifrågasatt kontroll och styrande. Detta gäller tyvärr också i viss mån (eller kanske till och med i stor utsträckning) vårt största socialistiska parti.

Vi ska både vara passiva och uppgivna, men ändå hålla i halmstrået att politikerna vill vårt väl samt vara aktiva och företagsamma och helst kreativa, men inte för kreativa.

Vi ska inte vara för mycket självständigt tänkande (berättelsen om ofrånkomlighet passar in här; det finns ju inga alternativ, vi kommer inte att i framtiden kunna finansiera samma samhällsservice som vi haft), men samtidigt ska vi alla vara entreprenörer, dvs. kreativa och aktiva, för det är vad entreprenörer måste vara för att komma igång och sen också lyckas?

Men så här funkar inte människor? Vi kan inte riktigt, riktigt framgångsrikt splitta upp oss så.

De nyauktoritära tendenserna bättrar inte på detta, med piska/morot-, straff/belöningstänkandet. Denna metod, detta tänkande, gör att människors synfält snävas in. Man ser inte hela bilden. Ser moroten i fjärran eller försöker undkomma straff.

Och egentligen förlorar vi alla på detta (att människors synfält är smalt och har gjorts allt smalare); samhälle, individer och i slutänden också företag.

Bengt Göransson är ganska kritisk mot politiker som spelar handlingskraftiga chefer, trots att förvaltningschefer finns. Han befarade att socialdemokratisk politiker också skulle rycka ut på det sätt som en allianspolitiker gjorde i Stockholm för något år sedan med en massa soptunnor. Detta tror jag vi ser i landstinget i det län där jag bor, som har ett 100 miljoners budgetunderskott. Och där landstingsrådet är socialdemokrat och kvinna. Moderater spelar ju på denna situation förstås och försöker svärta ner rödgrön landstingsledning, just med hänvisning till ekonomin. Suck! Det ofrånkomliga finansieringsproblemet!

Sven-Eric Liedman pekar på motsägelser i den skolpolitik som sjösätts (och motsägelser kännetecknar politiken på andra områden också). Pedagogiska magasinets chefredaktör pekar också på dessa i sin ledare ”En hårt vinklad och tendentiös bild av svensk skola”.

”Varje försök till ifrågasättande, varje ansats till nyansering har reflexmässigt getts etiketten ’flum’ och därmed inte bemötts sakligt, utan i stället förringats och inte sällan förlöjligats.”

Och på samma sätt är det med att ifrågasätta finansierinsproblemets ofrånkomlighet!

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk, det stämmer inte alls. En amerikan jag pratade med idag blev rejält upprörd när han hörde HUR höga lärarlönerna i Wisconsin var (se videon i början av detta blogginlägg. Här finns den bättre versionen, där ljudet är bättre). Skulle inte många debattörer och kommentatorer kalla detta avundsjuka om det riktades mot en annan kategori människor och om den som kritiserade reagerade över en annan yrkeskategori? ”Avundsjuka” är definitivt inte bara svensk. Förresten att kategorisera och avfärda någon som avundsjuk leder knappast till en konstruktiv diskussion. Diskussionen riskerar avstanna helt. Och att etikettera någon som avundsjuk gör man om man inte har några egentligen bra argument?

Jag kan förstå amerikanen ifråga, som är småföretagare och inte ens kommer upp i Wisconsins lärares löner och än mindre de förmåner som följer med dessa tjänster (parteillt finansierad sjukvårdsförsäkring, om jag fattat det rätt. Dvs. man får delfinansiera den själv). Och USA skulle ju vara entreprenörernas förlovade land! Borde de inte ha åtminstone grundläggande trygghet om man nu värdesätter dem så högt?

Jag tycker att ALLA borde ha rätt till sjukvård. Samma sjukvård. Och DEN BÄSTA till ALLA! När och om man behöver den. Och jag tror att vi har råd med detta. Om vi alla hjälps åt som kan och är kreativa och tänker ut lösningar. Ankarloo är överygad om att det inte finns något finansieringsproblem. Läs hans bok!

Läs också slutligen  ”Sportslighet utan elitism”.

De böcker jag läser eller har läst: Daniel Ankarloo: ”Välfärdsmyter”, Bengt Göransson:”Tankar om politik, Sven-Eric Liedman: ”Hets! En bok om skolan” samt Dan Pink: ”Drivkraft” .

Tillägg 7 mars:

Se om ”Rena kläder” här.

Och ja, revolutioner tar tid. Återigen: Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)?

Samt se också Paul Krugman angående en maktkamp i den nyliberala världen, där facket ska utplånas helst:

”… det handlar inte om budgeten [nu senast i Wisconsin]: utan det handlar om makten.

I princip har varje amerikansk medborgare lika mycket att säga till om i vår politiska process. I praktiken så är en del av oss mer jämlika än andra. Miljardärer kan ställa upp arméer av lobbyister; de kan finansiera tankesmedjor som sätter önskad rörelse på politiska frågor; de kan sprida pengar till politiker med syn de sympatiserar med (som Kochbröderna i fallet Mr. Walker). På pappret är vi en-person-en-röst-nation; i verkligheten är vi mer som en stycke oligarki, i vilken en handfull förmögna dominerar.

Mot bakgrund av detta så är det viktigt att vi har institutioner som kan fungera som motvikt mot de stora pengarnas makt. Och fackföreningar är bland de viktigaste av dessa institutioner.”

Om att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…

2 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Jag tycker jag känner igen detta även här i Sverige (det som kommer i postningen nedan)…  

Paul Krugman i skriver i artikeln ”Leaving Children Behind” eller ”Att lämna barnen i sticket” i min mycket snabba amatöröversättning:

”Kommer 2011 att bli året för kraftiga åtstramningar vad gäller state-inkomster?

[se den brittiska siten False Economy och om Robin Hood-skatt och varför nedskärningar är den felaktiga kuren].

På federal nivå är det ännu inte klart: republikaner kräver drakoniska nedskärningar i utgifter, men vi vet inte ännu hur långt de kommer att gå i en kraftmätning med president Obama. På state- och lokal nivå är det dock inga tvivel: stora nedskärningar i utgifter kommer.

Och vilka kommer att få ta den värsta stöten för dessa nedskärningar? Jo, USA:s barn.   

Nå, politiker – och särskilt konservativa politiker enligt min erfarenhet – hävdar alltid att de är djupt bekymrade över nationens barn. Under kampanjen 2000 deklarerade kandidaten-då George W. Bush, prackande på folk ’Texas-miraklet’ som hade [påstods det] dramatiskt lägre nivåer av avhoppare från studier, att han ville bli ’utbildningens president’. Idag hävdar förkämpar för stora nedskärningar i utgifter att deras största bekymmer är skuldbördan våra barn kommer att möta.

[Effekterna av år av budgetunderskott? Något de påstår sig avhjälpa genom sina nedskärningar. Vem vill lämpa över dylika bördor på sina barn? Men det är skillnad på bördor och bördor? Vad slags samhälle som lämnas över? Klimat och miljöförstöring bekymrar inte dessa som beslutar om nedskärningar?].”

Precis vad Ankarloo skriver om i sin bok ”Välfärdsmyter.” Jag skulle vilja återkomma till detta, om att spela på skuldkänslor över vad vi lämnar över till våra barn (enorma budgetunderskott och en enorm försörjningsbörda).  

Krugman fortsätter:

”Dock, i praktiken verkar bördan falla oproportionerligt på de barn som de hävdar att de håller så kära, om nu förkämparna för lägre utgifter skulle ges en chans att praktisera dessa idéer.

Titta, som ett typexempel, på vad som händer i Texas, som mer och mer verkar vara det ställe där Amerikas framtid visar sig först.

Texas gillar att porträttera sig själv som modellen för liten [statlig] styrning, och något som verkligen också är sant. Skatterna är låga, åtminstone om du tillhör den övre delen av inkomstfördelningen (skatterna för de 40 procenten i botten är faktiskt över medel nationellt sett). Ledningens [statens?] utgifter är också låga. Och om man ska vara rättvis, fastän låga skatter kan vara en orsak till statens snabba ökning i invånarantal, är dock låga huspriser troligen mycket mer betydelsefulla [som förklaring till befolkningsökningen].

Men, och här kommer poängen: medan låga utgifter i teorin kanske låter bra, vad det i praktiken innebär är låga utgifter för barn, vilka direkt och indirekt svarar för en stor del av statens utgifter på [både] state och lokal nivå.  

Och i lågskatt och lågutgifts-Texas så är förhållandena för barn inte okej. Examensnivåerna från high school [vårt gymnasium] på nästan 61,3 procent sätter Texas på 43:e plats i rankningar av 50 stater [dvs. nästan i botten]. Nationellt så är Texas på femte plats när det gäller barnfattigdom; man är i topp procentuellt vad gäller barn utan sjukvårdsförsäkring. Och bara 78 procent av Texas barn har utmärkt eller mycket god hälsa, betydligt under nationellt medelvärde [barn i andra stater är friskare och mår bättre].

Men vänta nu – hur kan nivåerna vara så låga på dem som tar examen [dvs. som får slutbetyg] när Texas var det där miraklet när förre presidenten Bush var guvernör? Nå, ett par år in i hans presidentskap kom sanningen om miraklet ut: skoladministratörerna i Texas fick det lågrapporterade avhoppandet på det gammaldags sättet – de, hmmm, fick siffrorna om bakfoten.

Det är inte någon vacker bild; om man sätter medkänslan åt sidan, så måste man fråga sig – och många affärsmän i Texas gör detta – hur staten ska kunna frodas på längre sikt med en framtida arbetskraft härjad av barndomsfattigdom, dålig hälsa och avsaknad av utbildning.

Men saker håller på att bli ännu värre.

För några få månader sen gick ett annat Texas-mirakel samma väg som utbildningsmiraklet från 1990-talet. I månader hade guvernör Rick Perry skrutit om att hans ’tuffa konservativa beslut’ hade gett överskottsbudget samtidigt som staten kommit ur recessionen helskinnad.

Men efter Mr. Perrys återval så tvingade sig sanningen på – är det inte lustigt – och staten för nu oväsen för att kunna täta ett enormt budgethål. (Förresten, mot bakgrund av dagens ansträngningar att klandra offentliganställdas fackföreningar för finansproblem hos staten, spelar det ingen roll att röran i Texas åstadkoms med en överväldigande stor icke facklig arbetskraft).

Så hur ska man täta detta hål? Mot bakgrund av det redan digra tillståndet för Texas barn, kunde du förvänta dig att statens ledare skulle koncentrera det onda någon annanstans. Inte minst kunde du förvänta dig att höginkomst-Texianer, som betalar mycket mindre i state och lokala skatter [motsvarande våra skatter till stat och kommun?], skulle ombes att bära åtminstone något av bördan.    

Men du har fel. Skattehöjningar är helt avvisade från varje litet övervägande; gapet kommer att slutas uteslutande genom nedskärningar i utgifter. Medicaid, ett program som är avgörande för många av statens barn, kommer att få ta det hårdaste slaget, med ett lagförslag som föreslår nedskärningar i finansiering med inte mindre än 29 procent, vilket inkluderar en reducering i statens redan låga betalning till dem som tillhandahåller sjukvården – vilket ökar rädslan att doktorer ska börja vägra att ta emot Medicaid-patienter. Och utbildning kommer också att möta djupa nedskärningar, med skoladministratörer som talar om så många som 100 000 permitteringar.

Den verkligt slående saken angående allt detta är inte grymheten – vid denna punkt så förväntar du dig den – utan kortsiktigheten. Vad tror man händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft?

Hursomhelst, nästa gång dessa självutnämnda nedskärningshökar talar om för dig hur mycket han bryr sig om skulden vi lämnar över till våra barn, kom ihåg vad som hände i Texas, en stat vars slogan nu lika gärna kunde vara ’Förlora framtiden.’”

Man vill helt enkelt inte ha konkurrens från eventuella begåvningar bland ”dräggen”? Inte att alla verkligen ska få samma chanser?

Dessutom underskattar man människors medfödda, inneboende drivkrafter: att åstadkomma något både för sig själv och andra. Tillfredsställelsen i att göra ett bra jobb.

Och vår regering ägnar sig åt att till exempel privatisera flygledningen i Sverige istället för att ta itu med andra saker

Men det finns inget ödesbestämt i den politik som förs. Vi HAR råd att försörja framtidens gamla och unga, precis som vi har haft råd förr! Jag skulle vilja återkomma till detta och använda det Daniel Ankarloo har skrivit i ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Se också Krugman i ”Shock Doctrine, U.S.A”.

”Som många läsare kanske minns, var resultaten spektakulära – på ett mycket dåligt sätt. Istället för att fokusera på de brådskande problemen av en skakad ekonomi och ett skakat samhälle, som snart skulle sjunka ner i ett blodigt inbördeskrig, så var de som Bush utnämnt besatta av att införa en konservativ ideologisk vision. Med plundrare som fortfarande strök omkring på Bagdads gator, så talade L. Paul Bremer, den amerikanska vicekonungen, om för en Washington Post reporter att en av hans högsta prioriteringar var att ’bolagisera och privatisera statsägda företag’ – och detta var Mr. Bremers egna ord, inte reporterns – och att ’vänja av folk med idén att staten stöttar allting.’”

Krugman refererar till Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och fortsätter:

”Vilket för oss till Wisconsin 2011, där vi nu kan se chockdoktrinen fullt ut.” 

”Det som händer I Wisconsin är, istället, ett försök att hugga åt sig makten – ett försök att utnyttja finanskrisen för att utplåna den sista motvikten mot den politiska makten hos företag och de förmögna. Och denna maktkamp går ut på bekämpning av facket. Propositionen [från guvernör Svott Walker] är 144 sidor lång och det finns några extraordinära saker gömda däri* [jag har fetat texten].”

Guvernör Scott Walkers attack på fackföreningarna har inget att göra med budgeten skriver Krugman. För facken har faktiskt redan indikerat sin villighet att göra substantiella finansiella eftergifter – ett erbjudande som guvernören har förkastat!

”Men vänta dig inte att varken Mr. Walker eller resten av hans parti skulle ändra dessa mål. Bekämpning av facket och privatiseringar fortsätter att vara en av republikanernas främsta prioriteringar och partiet kommer att fortsätta sina ansträngningar att smuggla igenom dessa prioriteringar i namn av balanserade budgetar.”

Mannen i videon ”En enkel lösning på Wisconsins kris,” i början av denna postning, säger något i stil med:

”Guvernör Walker säger att underskottet är 137 miljoner dollar. Men om varje vuxen i Wisconsin betalade 32 dollar var skulle underskottet vara betalt. Kan detta verkligen vara sant? Är det allt som behövs?

Den vuxna befolkningen i Wisconsin är 4 342 866 människor. Om man dividerar det med underskottet på 137 miljoner dollar så blir det 32 dollar (dvs. ca 224 kronor/person).

’Jag skulle gladeligt att betala 32 dollar. Och till och med kunna tänka mig att betala 32 dollar för den som inte kan göra det – för ett problem som berör hela staten och alla som bor där. Guvernör Walkers lösning på detta är över 140 sidor lång, med ett antal politiska ändringar… [se vad Krugman skriver om saker som står i det*]. Bland annat att försvaga facket.’

Men personen i videon påpekar vad invånarna i Wisconsin har vant sig vid att ha: en bra skola, diverse trygghetssystem, som nu riskeras för ett relativt litet problem, med en ganska enkel lösning.

Och de rika; överväger de att betala en struntsumma som 224 kronor för att täcka budgetunderskottet? Kommer de ens på en dylik tanke?”

Bengt Göransson skriver (s. 136-137):

”En nyliberal huvudtanke är att egoismen, ofta felaktigt kallad individualism, vilket är något helt annat, är en kraft som utvecklar och förnyar. Den har fått motivera ökade klyftor i samhället eftersom alla har ansetts vinna på att de giriga skapat så stora mervärden att alla dragit nytta av dessa./…/

De som skott sig har inte brutit mot lagar och regler. Men en egenskap har de gemensam med snyltare och småtjuvar – de bygger inga samhällen.”

Se David Korten i ”War Against the Middle Class. Why is the middle class shrinking?” eller “Kriget mot medelklassen. Varför krymper medelklassen?” också i min amatöröversättning:

“Som de flesta amerikaner i min generation, så växte jag upp under efterkrigsåren i tron att Amerika präglades av en stark medelklass stöttad av ett bestående två-partiers-politiska-konsensus.

Faktum är att amerikansk medelklass skapades under några få år genom New Deal lagstiftningen, som lade grunden för social säkerhet och andra trygghetsprogram, där en mycket progressiv beskattning av inkomster och egendomar förverkligades, fackföreningar stöttades och golvet höjdes för löner för att minska förmögenhets- och inkomstgap mellan övre och nedre ekonomiska klasser.

Kanske var det för att jag bodde utomlands under största delen av 1970- och 80-talen, till och med in på 1990-talet, som jag ända till mitten av 1990-talet trodde att medelklassen var ett universellt amerikansk ideal. Det var en ganska stor chock att inse att Amerika regeras av en ägandeklass som ser regeringsinterventioner för att vidmakthålla skälig inkomstfördelning som anti-amerikanskt, socialistiskt, och ett hot mot individuell frihet och nationellt välstånd.

På 1970-talet började en allians av eliten att förbereda ett tillbakadrivande av de åtgärder som skapade den amerikanska medelklassen och sjösatte något man närmast skulle kunna kalla fullskaligt krig under 1980-talet, under Reagans revolutionsflagg. Företagsintressen såg till att det fanns pengar för detta och kontrollerade den verkliga agendan.

Religiösa fundamentalister lovade att rösta som gentjänst för en läpparnas bekännelse för en konservativ social agenda där man opponerande sig mot abort, familjeplanering och homosexäktenskap.

Libertarianer tillhandahöll en ideologisk infattning som tog bort restriktioner mot obegränsad koncentration av välstånd i namn av fri marknad.  

Nykonservativa tillhandahöll rättfärdigande för krig och extrastora militära utgifter som gjorde att vinsterna svällde hos försvarsindustrin och säkrade företagens tillgång över världens resurser/tillgångar och marknader.”

Bakomliggande och grundläggande värderingar i politiken…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Se siten ”Svenneskräp” här.

Bengt Göransson skriver apropå politiker:

”… den som utan att ha någon enda referens till bakomliggande och grundläggande värderingar väljer beslutsförmågan [regeringsduglihet i detta fall] som kampanjbegrepp ska man se upp med. Han förordar i själva verket en avintellektualisering av politiken…”

En intervjuare i TV hade inför valet 2010 frågat en ledande politiker vad som karakteriserat årets valrörelse. 2006 års kampanjord förklarades av intervjuaren vara förbrukade och omöjliga att återanvända.

”… ett påstående som redan det borde skrämma en tänkande och politiskt intresserad medborgare.”

Ja, sannerligen!

Göransson menar att de som ivrigast ägnar sig åt ekonomistyrning i själva verket kan vara de som slarvar mest med offentliga medel. För man lockas i sin budgetplanering praktiskt taget alltid att satsa på utgifter som passar till disponibla medel istället för att försöka skaffa resurser till sådant man anser viktigt att göra. Och det som i slutänden godkänns orkar man sedan inte ägna sig åt.

”… ordval avslöjar ofta bakomliggande värderingar, eller vad värre är frånvaro av värderingar.”

Försökte hitta Nyvässatartikeln ”Stolt svensk underklass”, hittade istället ”Välgörenhet – parfym för dåligt samvete” där man kan läsa:

”Den grundläggande idén om solidariteten handlar om följande: att du och jag kan byta plats med varandra. Att slumpen ofta avgör våra livsöden. Den rike kan bli fattig. Den starke kan bli svag. Den friske kan bli sjuk.

Det var med detta i åtanke som arbetarrörelsens politiker byggde en välfärdsmodell baserad på socialförsäkringssystem, en a-kassa, som tillsammans bildade ett socialt skyddsnät. Att betala skatt efter bärkraft är en solidarisk handling. Att vara medlem i facket likaså. Den som i stället ägnar tid åt att legalt skatteplanera, skattefuska eller begå ekonomiska bokföringsbrott ser främst till egennyttan – inte till samhällsmedborgarnas gemensamma intressen.

Under lång tid (25 år) har politiken fått ge vika för den så kallade marknaden och en övertro på den enskilde individen oavsett om vi haft en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Skillnaden har varit hastigheten i denna reträtt. I kölvattnet på denna avveckling har välgörenhet och frivilligarbete återkommit som en välpolerad fernissa – en parfym för dåliga samveten.

Marknadsliberalerna påstår att det skulle finnas en motsättning mellan individualism och kollektivism. Det är också fel. De är inte varandras motpoler. De – tvärtom – förutsätter varandra. Värnar vi det kollektiva intresset så skyddas även individen. Varför skulle Sverige annars ha varit en bred hemvist för klassresor av sällan skådat slag?

De som pratar mest om konkurrensens goda effekter är ofta, kanske oftast, de som är mest intresserade av att minska denna konkurrens, i skola, arbetsliv osv.? De vill inte ha konkurrens av alla olika slag av eventuella begåvningar i underklassen? Det gäller att rädda sig själv i ett sådant här samhälle? Och som sagt, man väljer inte vilken familj man föds in i. Och det är inte alls sant att The American Dream finns i USA.

Se bloggen Det progressiva USA i ”Uppåt för IT-industrin i Silicon Valley, nedåt för lärarna”.

”…i skuggan av de här lönerna så skriver Jill Tucker i San Francisco Chronicle om hur 30 000 eller fler lärare samtidigt får sparken här i Kalifornien./…/

Med tanke på att USA redan har ett undermåligt skolsystem och att Kaliforniens skolor är bland de sämsta i hela landet så är det här en dödsstöt mot hundratusentals fattiga elever i de allra sämsta av Kaliforniens redan vedervärdiga skolor. (Som finansieras genom fastighetsskatten och därför är graderade efter föräldrarnas löner). Ju lägre lön du har och ju fattigare stad du bor i, som Milpitas nere i södra Silicon Valley, ju sämre möjligheter har dina barn att någonsin få ett bättre liv än det du själv har.

På det området är USA ett synnerligen brutalt klassamhälle.”

Postningen ”Det nya paradoxala fattig-USA och dess skeva ekonomiska politik” avslutas med:

”Nu har dock demokratidemonstrationer även startat här i USA Wisconsin Protests: Labor Protests Draw Thousands Across The Country så det är inte omöjligt att den makalösa högervågen vi har sett sedan 1980-talet kan vara på väg att svänga.”

Se också bloggen ”Teachersolidarity.com – The Global Assault on Teaching, Teachers and their Unions: stories of Resistance” eller ungefär ”Det globala angreppet på lärande, lärare och deras fackförbund: motståndshistorier” i ”US Wide Demonstrations in Support of Wisconsin Teachers”:

”Demonstrations are being held across the US today in support of teachers and other public sector workers in Wisconsin

The teachers, librarians, snow plough drivers and other public service workers in Wisconsin are on the 12th day of their protest and today a rally there attracted  70,000 people.

[Demonstrationer hålls idag över hela USA för att stödja lärare och offentligganställda arbetare i Wisconsin.

Lärarna, bibliotekarierna, de som kör snöplogarna och andra anställda arbetare inom offemtlig service i Wisconsin är inne på sin 12:e dag av protester och idag drog en samling 70 000 människor]./…/

Meanwhile many other states in the US are planning on following Wisconsin’s lead – however  they are being faced by a determined opposition from teachers and other public sector workers as they seek – like so many other governments throughout the world – to make public services and the poor pay for capitalism’s crisis.

[Under tiden planerar många stater i USA att följa Wisconsin, som gick i bräschen – dock kommer de att möta ett beslutsamt motstånd från lärare och andra offentliganställda arbetare när de försöker – som så många andra regeringar över hela världen – att få offentlig service och de fattiga att betala för kapitalismens kris].”

Och se också Motvallsbloggen i ”En lektion om budgetunderskottet i Wisconsin”. Jag skulle vilja återkomma till vad Daniel Ankarloo skriver om ”ålderschock”, ”finansieringsproblemet”, budgetöver- och underskott.

Och i ”The Truth About Pensions” eller ”Sanningen om pensionerna”.  skriver Paul Krugman ungefär:

”Den grundläggande moralen i den officiella berättelsen idag – om åratal av enorma ‘gåvor’ till fackföreningar, som resulterat i gigantiska skulder som inte går att betala – är helt enkelt fel: i stor utsträckning så har pensionsunderskotten uppträtt endast sedan 2007, tack vare den finansiella krisen och även då är dessa underskott inte ens i närheten så stora som man trott i relation till framtida inkomster hos staten.”

Motivation och drivkraft…

28 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Har precis avslutat läsningen av Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” och en tanke efter att ha läst de allra sista sidorna:

”För hur många chefer och styrelser (inom både privat och offentlig sektor) idag är det inte så: de bryr sig inte om själva verksamheten de de är satta att leda eller styra? Bara sin egen ära eller kanske framförallt de pengar de personligen kan tjäna?”

Jag tror inte detta är något ofrånkomligt eller ens människans grundläggande natur… Framförallt tror jag inte det är ofrånkomligt, men det framställs närmast så? Kan befrämjandet av dylika människor (eller dylika tendenser hos oss) vara samhällsekonomiskt? Gagnar det samhället i stort heller?

Bengt Göransson skriver (s. 138):

”… bonusarna avslöjar något annat också, inte bara privat girighet. Det moraliskt tvivelaktiga är inte det värsta utan att bonussystemet tvärtemot vad man påstår avslöjar bonusmottagarnas förhållningssätt till sin uppgift.”

Skandiakrisen för några år sedan visade att cheferna där i valet mellan att vinna anseende och att bli förmögna valde det senare. Bonuskrav kan snarare avslöja att man inte kommer att tänka på företaget förrän ens egna krav är tillgodosedda och att de avslöjar att man för närvarande inte alls tänkt på företagets framtid.

”Och då är de med all sannolikhet fel personer att forma denna framtid.”

som Göransson skriver. Se det tidigare blogginlägget ”Skyhög arbetslöshet och allt sämre social trygghet bäddar för rasism, samt litet om coacher och managementlitteraturen…” Och framförallt läs Bob Scharf i essän ”Leaders” i vilken han hävdar att ledare ofta tillhör de mest efterblivna psykoklasserna (ett begrepp man använder inom psykohistoria). Dem med de starkaste psykologiska försvarsmekanismerna tenderar att leda. Jag tror att han har rätt där.

Om Daniel Pinks bok ”Drives” kan man läsa här.

Fri översättning från engelskan om denna bok:

“De flesta av oss tror att det bästa sättet att motivera oss och andra är med yttre belöningar, som pengar – det man kan kalla morot-och-piska-angreppssättet ´. Men detta är ett misstag säger Daniel H. Pink i ’Drivkraft – den överraskande sanningen om vad som motiverar oss’, hans provokativa och övertygande nya bok. Hemligheten bakom prestation och tillfredsställelse – i arbetet, skolan och hemma – är ett djupt mänskligt behov att styra våra liv, att lära sig och att skapa nya saker och att prestera bättre både för oss själva och för världen.

Genom att hänvisa till fyra decenniers vetenskaplig forskning vad gäller mänsklig motivation, visar Pink på den dåliga matchningen mellan det vetenskapen vet och det affärslivet gör – och hur detta påverkar varje aspekt av livet.”

Och piska-morot-metoden ser vi nu också i skolan i högre grad än på länge. Visst, barn och ungdomar behöver utmaningar. Men utmaningar anpassade efter dem och andra slags drivkrafter: att vilja lära och veta…

Se om nyttighetens regemente.

Politik är det att byta ut demokratiska principer mot företagsprinciper?

12 februari, 2011 § 2 kommentarer

Nej, kan man ”säkerställa ett partis ledande ställning” i en verklig demokrati? Visar ett sådant uttalande ”en djupt byråkratisk inställning till politiken och demokratin”, ett synsätt som kommit att genomsyra politik och politiker från höger till vänster i alltför stor grad idag?

Vi har blivitså hjärntvättade, först med hur ineffektiv den ofantliga offentliga sektorn var (under slutet av 70-talet, något som jag tror bitit sig fast,trots att den offentliga konsumtionen understiger den privata och gjorde det även då när den började ifrågasättes under slutet av 70-talet), sedan under den ekonomiska krisen i början av 90-talet som gav nytt bränsle åt kritiken av dn offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Och nu är vi inne i den tredje fasen av motiveringen för systemskifte, som Daniel Ankarloo skriver.

Nu handlar det om den hotande framtiden, med en mängd utmaningar som denna välfärdsmodell påstås stå inför. ”Utmaningar” som påstås vara ”hot” mot den tidigare välfärdsmodellen.  Något som även till synes väldigt upplysta medlemmar av socialdemokraterna tror på. Nu handlar det om ”finansieringsproblemet”. Ankarloo skriver om detta i sin bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera välfärden”. Och han menar att detta med finansieringsproblemet är en ickefråga och påpekar precis som andra påpekat att vi inte alls har en så skraltig ekonomi (men kan vi få det om vi monterar ner en massa i samhället som vi byggt upp?). Han menar att det visst finns reformutrymme! Vi skulle i lugn och ro kunna fundera över vad vi vill satsa på.

Storstad skriver i ”Vem är det egentligen som bestämmer”:

”Vidare är jag tacksam över att Roger Mörtvik och Katrine Kielos orkar med det som den ledarlösa socialdemokratiska oppositionen (eller, typ, journalistkåren i allmänhet) inte mäktar med, nämligen att förklara att dagens svenska tillväxt beror på den svenska modell som regeringen Reinfeldt nu sakta monterar ner, hur mycket cred de än tar för den i Davos. Och apropå ‘bidragspartiet’ – Cecilia Verdinelli påminner oss om något viktigt.”

Läs länkarna i citatet ovan, texterna där är jättebra!

Det värsta med all denna (troligen mycket medvetna propaganda från håll vars intresse av en nedmonterig ligger) så har vi vaggats in i tron på ”det ofrånkomliga” och den är svår att skaka av. Propagandan har lyckats kan man säga, men fler och fler sticker hål på en massa myter som florerar i dagens nyliberala samhälle.

Örjan Fridner (en av flera äldre personer som vågar tala ur skägget, för de har inget att förlora. Se vidare Bengt Göransson och Sven-Eric Liedman för att nämna ytterligare några) skriver i ”Hade Erlander och Palme blivit partiordförande?”:

”Frågan är om inte Wendy Brown, professor i statskunskap [professor i political science] Berkeley, USA, skulle vara ännu hårdare i sina omdömen om dylika synsätt. I sin kritik av nyliberalismen hävdar hon att i den politiska sfären byts ‘demokratiska principer ut mot företagsprinciper’.

I mina ögon – och jag är nog inte helt ovan vid att arbeta med ‘kvalitetssäkringar och säkerställningar’ * – visar denna formulering på ett helt annat synsätt på politiken och demokratin än vad en tidigare partiordförande uttryckte i de bevingade orden ‘Politik är att vilja'”

Och han skriver vidare:

”I ett Sverige där klyftorna blir allt större, där utslagningen ökar och blir allt tydligare, där offentliga medel alltmer via skolor och sjukhus går direkt till vinster för företag och där vår röst om demokrati och rättvisa ute i världen har tystnat – där behövs nya, klara och tydliga stämmor. Där behövs röster som talar om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Där behövs röster som återerövrar våra begrepp, ord och tänkesätt som Moderaterna på ett utsökt utstuderat sätt tagit ifrån oss – utan något märkvärdigt motstånd från våra ledande personer. Här behövs nu nya röster som säger stopp, nu får det vara nog!

Sådana röster och kandidater finns bland de nominerade men då måste valberedningen och partikongressen sätta ideologin och kampen för våra grundläggande värderingar före något slags cv-tänk från företagsvärlden och minska tanken på statsministerrollen. Det är ett starkt parti vi vill ha – och varför kan inte en partiordförande växa fram till en utmärkt statsminister? Så har ju skett förr i vår historia.

Valberedningen har med sitt resonemang bäddat för framför allt några beprövade män. Vad historien visar oss och vad partiet nu behöver är istället nya röster, nya ledare, ledare som får partiet att stå upp och får partimedlemmar att brinna. Två sådana personer är nominerade – Veronica Palm och Lena Sommestad. Se nu till att nominera en av dessa – eller för fram båda namnen till partikongressen att avgöra.”

* Sven-Eric Liedman skriver i boken ”Hets! En bok om skolan” (låna den på biblioteket om inte annat och läs) om att ”höfta till det exakta” och om jakten på effektivitet och kontroll (uttryck för icke förtroende?) som genomsyrar alla verksamheter och vad detta leder till. Hur ALLA värden reduceras till pengar. Bland annat inom sjukvården, där han citerar den brittiska läkaren Iona Hearth (s. 41), som skrivit flera viktiga böcker om primärvården bland annat ”Matters of Life and Deat”, där hon i en intervju säger:

”För närvarande känner jag mig mycket orolig över utvecklingen av allmänläkarvården i England. Vi ska mäta och kontrollera allt.”

Denna pappersexercis tar enormt mycket av läkarnas tid. Vad av allt detta är rimligt. Nu har dokumentationsivern förmodligen gått ganska mycket över styr inte bara inom vården, men också inom polisen (se Liedmans bok), samt inom skolan och förmodligen inom en mängd andra verksamheter. Hur effektivt är det? Kan det i sin extrem leda till ineffektivitet?

Och vilka vinner på förändringarna och vilka förlorar? Se tidigare inlägg:

”… nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ‘Pensionsåldern bör variera’. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ‘Utredarna’ skriver i ‘Vi jobbar för mycket’ att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Och, ja:

De människor som har bestämt att det ska vara så här lever själva efter helt anda regler och omfattas inte alls av den verklighet som ‘vanligt folk’ lever i. De har avgångsvederlag och statsrådspensioner och bonusar och behöver inte sänka sin levnadsstandard när de blir pensionärer. Inte heller blir de jagade med blåslampa om de blir sjuka eller arbetslösa.”

Exakt!

Ankarloo skriver i ”Välfärdsmyter” (s.10):

”Det allvarligaste med utvecklingen i välfärdsfrågan är att de som är mest beroende av den politiska makten, av demokratin och av den offenligt finansierade välfärden, håller på att förlora dem alla.

Politiken är sedan 20 år tillbaka i princip bara inriktad på att underlätta för dem som är minst beroende av den. På dem som klarar sin försörjning och sin sociala status på marknaden i alla fall. De förmögna ska med politisk hjälp slippa förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. De övre medelklasskikten i storstäderna ska slippa skuldkänslorna av att exploatera städhjälpen hemma svart, genom att med skatteavdrag få tvätta tjänsten vit.”

Han skriver vidare om pratet främst från Svenskt näringslivs medlemmar om förbättrat företagsklimat, medan andras arbetsmiljö (vårdbiträden, metallarbetare m.fl.) samtidigt har försämrats till det sämre och knappt diskuteras alls. Den nuvarande regeringen har dessutom kraftigt skurit ner på arbetslivsforskningen och arbetsmilöverkets anslag har minskat.

Mitt intryck är dock återigen att villkoren för småföretagare i ”föregångslandet” USA inte (alls) är bättre än här och frågan är; kommer verkligen Svenskt näringsliv att förbättra för alla de företagare de påstår sig verka för? Jsg tror företagare (små som stora) tjänar på välfärd och trygghetssystem för alla, friska-sjuka, stora-små människor.

Bengt Göransson skriver något intressant i sin bok ”Tankar om politik” (s. 52-53 i kapitlet ”Kulturen som mädchen für alles”):

”Det gällde att skaka av sig överklassens förtryckande ok.

Intressant att notera är att den senare synen främst bars upp av dem som kom uppifrån, ofta var de akademiker och sökte sig till det vanliga folket som dess befriare. Det var ingen tillfällighet att de ivrigaste företrädarna fr en liknande syn – att det viktigaste var att arbetarklassen kastade av sig oket som överklassen pålagt den – under 1968 års vänstervåg också hade sin bakgrund i de högre samhällsskikt de ville befria sig ifrån”

Jo, för jag tror de enda som tjänar ekonomiskt och socialt/mänskligt på ett samhälle med allt större klyftor är bara den allra översta klicken (tjänar ens de på ett samhälle med allt större klyftor?).

Och om även vänsterns politik idag är ”endimensionell”, så är högerns ett strå vassare:

Slutligen: se Göran Greider i ”18 dagar som skakade världen” om senaste nytt vad gäller Egypten.

Om utanförskap, tystad kritik, att tänka positivt, att valfrihet inte är detsamma som frihet…

12 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

artikeln om Ehrenreichs bok om positivt tänkande kan läsas här.

Recensionen ”Våra liv – en privatsak. Ulf Lundén läser Bengt Göransson och kräver politikens återkomst” över Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” på förlaget Ersatz var jättebra och intressant. Där kan man bland annat läsa:

”Bengt Göransson beskriver på ett mycket träffsäkert sätt hur nyliberalismen under ett kvartssekel förvandlat och förvanskat ordens egentliga betydelse.

Friskola är inget annat än privatskola.

Hit når varken yttrandefriheten eller offentlighetsprincipen som gäller i kommunala skolor. Det är djupt allvarligt.

Politiken av i dag handlar inte längre om att bygga ett [bra] samhälle [för alla] utan om ett slags kameralt förvaltarskap [teknokratiskt, utan riktiga visioner och har man några så kan man inte förmedla dem].

Politik är numera underordnad den så kallade marknaden. Frihet har i händerna på nyliberalerna fått betydelsen valfrihet vilket är något helt annat [valfrihet är inte detsamma som frihet! Och frihet är inte detsamma som valfrihet, men inte motsatsen heller. Vad är verklig frihet och valfrihet? Vad skulle det kunna vara?].

Göransson påpekar att valfriheten är en privatsak för var och en. Den tanken leder oss ut på djupt vatten, reducerar oss som medborgare, förminskar samhällsansvaret.

Djungelns lag får hellre råda än rättfärdiga sociala reformer som ser till att människor inte slås ut från samhällsgemenskapen.

I kölvattnet ser vi ökade klasskillnader och ökad ojämlikhet eftersom det handlar om att den med tjockare plånbok och makt alltid kan putta undan människor med tunnare plånböcker. De som inte har någon makt över varken sitt liv eller arbete./…/

Bengt Göransson efterlyser eftertänksamhet framför snabba beslut som i efterhand visar sig vara mer eller mindre katastrofala.

Kommunaliseringen av skolan är ett sådant exempel.

Det är inte att vara nostalgisk när man efterlyser en större och levande intellektuell debatt av våra beslutsfattare.

Ett samhälle mår bättre av fria tankeutbyten, långsamhetens lov, tålamod och framför allt klokskap förvärvad av erfarenheter.

Bengt Göransson riktar bitvis mycket hård kritik mot det nyliberala samhället som förvandlat oss från samhällsmedborgare till skattebetalare. Tanken är att alla skall vara vinnare.

Alla skall först och främst vara egoister eller individualister som nyliberalerna hellre vill kalla det. Att det också förutsätter förlorare låtsas man inte om.

Enligt Bengt Göransson kan samhället av i dag liknas vid en affärsrörelse. Vi är inte längre medborgare med samhällskontrakt utan kunder. Vi shoppar allt, till och med politiska partier efter kortsiktiga egoistiska behov.

Här finns ingen tanke om att vi alla blir äldre, kan drabbas sjukdom eller olycka. Att vi alltid förblir där vi står i dag.

Solidaritet betyder just att det är slumpen som avgör var vi hamnar i livet. Den starke kan bli svag, den friske kan bli sjuk och så vidare./…/

Vad har borgerligheten att bjuda mer än fortsatta skattesänkningar?

Vi skönjer redan ett borgerligt lyckorike med en rad inhägnade rikemansområden, slutna reservat, där den självutvalda eliten spelar golf, alstrar barn, byter fruar med varandra, passas upp av lågavlönade hembiträden, får gräset klippt av lika lågavlönade vaktmästare och som har kultur som ett slags tidsfördriv.”

I ledaren ”Mer bakåt än framåt i alliansens kampanj” skriver Kennet Andreasson bland annat om

Kunskap i folkpartistisk tappning ska nötas in med skampedagogik och stämpling av föräldrar till ’stökiga’ barn.”

Och Katrine Kielos skriver i ledaren ”Det är inte alls bra, Reinfeldt”:

”Fattigdomen i Sverige fortsätter öka. Sjuka människor kastas ur skyddsnäten.

Samtidigt har skatten sänkts med 100 miljarder. Jobb försvinner i välfärden.

Det hade inte behövt vara så här.”


Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Bengt Göranssonreflektioner och speglingar II....