”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?

11 februari, 2012 § 5 kommentarer

Artikeln kan också läsas här.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar. Jo, Greider har rätt. Existensen av sådana som Ander Breivik…

”…definierar vår tid. En otrygghetens, antipolitikens och resignationens tid, en tid som nu i grunden definieras av högern, där fanatiska sekter övertagit den roll som reformistisk och systemkritisk idépolitik borde ha.”

Jo:

”Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.”

Se artikeln ”Ut ur hatet: Väck det civila motståndet!”:

”Det är ett hat som pro­du­ce­ras av en väl­digt liten klick män­ni­skor i sam­häl­let men som gör sig allt­mer hört, och som poli­ti­kerna blir allt räd­dare för.

Uppsättningen ‘Skärpning gub­bar’Teater Galeasen var en iscen­sätt­ning av detta hat, en fyra tim­mar lång upp­läs­ning av en hatisk Flashback-tråd, där hob­by­skri­ben­terna är ‘ariska’ natio­na­lis­ter som vill ta till­baka sitt land från ‘neg­rerna’ som stjäl deras kvin­nor, här kal­lade ‘sliddjur’.

Hat, klyf­tor och avstånd gör män­ni­skor rädda och avstån­den skar­pare [och gör inte minst de som inte blivit respektfullt bemötta av de vuxna de hade närmast tidigt i livet, något som förekommer både i botten OCH toppen av samhället. Något som är oerhört tragiskt och som inte skulle behöva vara så]. 

Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berät­tade att det inom kons­ten pågår en mängd kri­tiska sam­tal och gestalt­ningar av mot­stånd, men att plat­sen för det sam­ta­let har krympt, och nu rör sig inom en intern minik­lick som också är väl­digt inter­na­tio­nell. Det upp­står olika kret­sar inom kons­ten – lik­som i sam­häl­let – som blir allt­mer avskär­made från varandra. Samtalet når inte ut.

Det har talats myc­ket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kul­tu­ren mar­gi­na­li­se­ras, skärs ner, spe­ci­a­li­se­ras och görs svår­till­gäng­lig kan vad som helst hända. Vad som helst. Men vi viker oss inte. Vi kal­lar till mot­stånd.”

Skadade människor behöver syndabockar. 😦 Och idag ger också människor i makten sitt godkännande till detta (societal approval) genom hur de uttrycker sig om människor… Och hela idén om att vi ska se om vårt hus – bara.

Om samhälleligt bifall se ur ”Diverse texter” om den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, ”Väck det kritiska samtalet!”

Kommer vi att få se mer och mer av uppror? Hur kommer då de i härskarställning att reagera?

Vad för slags samhälle vill vi ha?

Vad innebär sönderslagningen av sjukvården? Vilka tjänar på den? Och vilka tjänar förmodligen INTE på den?

Parasiter och parasiter? Är det verkligen de längst ner i botten av samhället som är parasiter?

Och apropå Rot-avdragen:

Och ger städning mer till samhällsekonomin än medicinsk forskning (folk i Sverige får inte bli för välutbildade, bildade eller kunniga eller därmed mer kritiska och med mer på fötterna? Se om skolpolitiken och tendenserna till ensidighet där, liksom kulturpolitiken)?

Symtomen på sjukdomen blir botemedel skriver Göran Greider om. Vilket leder till att vi får ”mer av samma” och risken är att problemen snarare förvärras. Och så är vi inne i en riktigt ond spiral…

Den stora gruppen människor i USA som lever på marginalen har inga pengar att konsumera för, så de handlar inte, de anlitar inte hantverkare osv.

Jo, om människor i ens omgivning har det GANSKA lika en själv så är kärvare förhållanden mer uthärdliga – apropå det med absolut eller relativ fattigdom.

Detta beskriver amerikanen Robert H. Frank bland annat i sina böcker ”Luxury Fever” eller ”Lyxfeber” samt ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Hamna på efterkälken – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” samt i en mängd artiklar som man kan hitta länkar till här.

Se också Per Wirtén i ”På dödens fält. Frihetstiden 2010, del 3”:

”Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – som i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.

        På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iaktagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles. Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.

        Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.”

Ja, detta tror jag är sant!

Se också Peter Karlberg i ”Ibland är det bara för dumt”:

”På dödens fält: ‘I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: ‘Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?’/…/

En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.

Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivslängden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.

Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.

Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.'”

Annonser

Att plågas av nervositet över varje ökning av gemensamma utgifter för social service eller infrastruktur men ”Det finns ingen livsbetingelse människan inte kan vänja sig vid, särskilt inte om hon ser den allmänt erkänd av alla runt omkring henne”…

3 augusti, 2011 § Lämna en kommentar



Tony Judt inleder kapitlet ”Moraliskt fördärvade känslor” i boken ”Illa far landet” med att citera Lev Tolstoy i Anna Karenina (allt i denna postning i min amatöröversättning och tolkning från engelska):

Det finns ingen livsbetingelse människan inte kan vänja sig vid, särskilt inte om hon ser den allmänt erkänd av alla runt omkring henne.”

Dvs. om man delar samma livsbetingelser så mår man bättre. Om alla är ungefär lika fattiga så kan man uthärda detta. Men om skillnaderna är stora blir en fattig situation svårare att uthärda.

I kapitlet innan ”Privat överflöd, offentligt elände” skriver han om symtom på gemensam utarmning eller kollektivt elände i form av förfallna landsvägar, bankrutta städer, broar som kollapsar, skolor som misslyckas, de arbetslösa, underbetalda och oförsäkrade vilka allt tyder på allmänt misslyckad vilja, dvs. att vi inte bryr oss om varandra eller vad slags samhälle vi har i min tolkning. Man bryr sig bara om sig själv, ambitionerna sträcker sig inte längre.

Jo, jag har sett stora vägar i USA som är häpnadsväckande dåliga med mina svenska ögon sett, liksom trottoarer som spruckit sönder rejält.

Dessa tillkortakommanden är så endemiska att vi inte längre vet hur vi ska tala om vad som är fel, ännu mindre hur vi ska reparera det. Ändå är något allvarligt fel som han skriver.

Trots att USA budgeterar tiotals miljarder dollar på ett meningslöst militärt fälttåg i Afghanistan så plågas amerikaner av nervositet över varje ökning av gemensamma utgifter vad gäller social service eller infrastruktur.

Men…

Om att offra frihet för säkerhet…

1 augusti, 2011 § Lämna en kommentar


[Se också Greider om Frans de Waals bok ”Empatins tidsålder: hur naturen lär oss skapa ett humanare samhälle” i ledaren ”Det går att tro på människorna”].

Tony Judt på s. 8-9 i ”Ill Fares t he Land”:

Vi har trätt in i en osäkerhetens tidsålder – ekonomisk osäkerhet, fysisk osäkerhet, politisk osäkerhet. Faktumet att vi till stora delar är omedvetna om detta är liten tröst: få kunde 1914 förutspå den fullständiga världskollapsen och de ekonomiska och politiska katastroferna som följde på denna. Osäkerhet föder rädsla. Och rädsla – rädsla för förändring, rädsla för förfall, rädsla för främlingar och för en främmande värld – fräter sönder tilliten och det ömsesidiga beroende på vilket civilsamhällen vilar.

All förändring är nedbrytande. Vi har sett att terrorismens spöke är tillräckligt för att kasta stabila samhällen in i kaos. Klimatförändringar kommer att få ännu mer dramatiska konsekvenser. Män och kvinnor kommer att vara hänvisade till statens resurser. De kommer att hoppas att deras politiska ledare och representanter skyddar dem: öppna samhällen kommer återigen att pressas att sluta sig kring sig själva, därmed offrande frihet för ‘säkerhet’. Valet kommer inte längre att stå mellan staten eller marknaden, utan mellan två sorters stat. Det ligger sålunda på oss att åter tänka oss statens roll. Om vi inte gör detta kommer andra att göra det.”

Känner vi oss (tillräckligt) trygga så hanterar vi förändring bättre och kanske också mer konstruktivt. De flesta av oss blir troligen också mer produktiva, i alla fall på längre sikt. Ja, kanske skulle man forska på detta?

Se om kvinna som har civilkurage. Hennes hemsida och blogg. Läs om hennes bok ”Internatet” (längst ner på länkad sida):

Text på baksidan:

”Mycket av det jag upplever på Internatet är känslor som är svårbeskrivna – känslan av kyla från personalen, känslan av maktlöshet från barnen, min egen känsla av atmosfären på hela stället – det går inte riktigt att beskriva.

Känslan som Nina fick redan första arbetsdagen gick inte att ta miste på. Hennes tid som lärare på Internatet skulle visa sig bli tuffare än hon någonsin kunnat ana.

Kränkningarna mot de placerade pojkarna bestående av allt från hot, ironi, utskällningar till bestraffningar och rent maktmissbruk skulle visa sig tillhöra vardagen.

Det tog lång tid innan Nina och hennes lärarkollega tvingades inse att ledningen, med näbbar och klor, skyddade det som hände.

Berättelsen är en stark skildring av Ninas upplevelser under sin tid på Internatet.

En tid fylld av rädsla, förvirring, misstrohet, osäkerhet och framför allt maktlöshet.”

Uppdatering 3 augusti: socionom kommenterade artikeln om behandlingshemmet som beskrivs i boken ”Internatet” som följer:

”Intressant artikel och alldeles för vanligt förekommande tror jag. Tyvärr så är det svårt att ändra på sådana förhållanden och synsätt. Nu för tiden verkar det vara hårda tag och eget ansvar som är allenarådande. Och eget ansvar tycker inte heller jag är fel bara man anpassar det efter individ och även kan lyfta blicken till grupp och samhällsnivå också.”

Ja, vad ska man säga?

Att ta efter Washingtonmodellen, ett taktiskt återtåg – om ett oansvarigt retoriskt publikfrieri…

25 juli, 2011 § 3 kommentarer

[Postning uppdaterad under eftermiddagen].

Fortsätter att blogga om Tony Judts bok ”Illa far landet” strax efter dramat i Norge. Se inlägg om samhälleligt bifall angående det Robert Aschberg säger i länkad video, angående att det finns politiker som har samma åsikter som den som utförde dåden i Norge. Åsikter som de torgför på nätet, i bloggar och på twitter. Och vad kan dessa åsikter göra i en person som skadats tidigt i livet och haft få eller inga hjälpande vittnen senare i livet? Dessa tidiga upplevelser är dock på inga sätt någon ursäkt, bara en förklaring. Se vad Jordan Riak säger nedan (slutet av postningen). Det spelar ingen roll hur misshandlad man blivit tidigt i livet (fysiskt, psykiskt/känslomässigt, sexuellt). Man har som vuxen fortfarande ansvar för sina handlingar.

Judt skriver (s. 7 i den amerikanska utgåvan) att vi idag har ett partiellt uppvaknande.

För att avstyra nationella konkurser och kollapser i bankväsendet i stor skala, så

…har regeringar och centrala bankirer verkställt anmärkningsvärda omkastningar i politik, generöst spritt offentliga pengar på jakt efter ekonomisk stabilitet och tagit kontroll över bankrutta företag utan närmare eftertanke”

…och det är häpnadsväckande att amerikaner i så hög grad inte ifrågasätter kostnaderna för att ha militär ute i världen, i krigsaktioner, medan de samtidigt ifrågasätter Obamas sjukvårdsreform. Se bloggen Det progressiva USA om amerikansk medias intressa för massakern på  Utöya).

Nej, politiker är måna om att inte göra bort sig? De är måna om att rädda den nyliberala modellen? Inte erkänna att den inte håller, rädda att förlora sina privilegier, samt att inte längre tillhöra någon slags inre krets?

Judt fortsätter ungefär som följer:

Ett slående antal frimarknadsekonomer, dyrkare vid fötterna av Milton Friedman och hans Chicagokolleger, har ställt sig på rad för att ikläda sig säck och aska och bekänna tro till John Maynard Keynes minne.

Det är väldigt glädjande. Men det handlar knappast om en intellektuell revolution. Snarare tvärtom: vilket Obamaadministrationen låter ana, återgången till Keynesiansk ekonomi är bara ett taktiskt återtåg. Detta kan också sägas om Nya Labour [New Labour], som har lika stort förtroende som någonsin för den privata sektorn i allmänhet och Londons finansiella marknad i synnerhet. Glöm inte att en effekt av krisen har varit att dämpa glöden hos fastlandseuropéer för den anglosaxiska modellen; men huvudförmånstagare har varit samma center-höger-partier som en gång var så passionerade att ta efter Washingtonmodellen.”

Ja, det fåtal som tjänar på nuvarande politik och ekonomiska modell strider med näbbar och klor för att vi alla (även vi i medelklassen) ska tro att denna modell är den enda, trots alla tecken på att den inte är det.

Och detsamma gäller fortfarande för socialdemokratin? De har svårt att släppa högerorienteringen som genomsyrar ALL politik över hela det politiska fältet? Vänsterpartiet håller också på att falla i den gropen? Vänsterpolitiker har tappat självförtroendet? Och de är så hjärntvättade med nyliberala idéer för att kunna tänka i andra banor? Väljarna blir inte mindre förvirrade utan mer och detta gynnar bara högern, därför att det späder på politikerföraktet. Politiker följer bara med strömmen kan det nog kännas för ganska många, som inte har tid att ge sig ut på nätet istället för att bara se på högerinriktad TV (även SVT) och läsa tidningar och inse att många är upprörda över det som sker.

Fältet lämnas fritt för galningar, som den i Norge?

Han fortsätter (s. 8):

Det finns en påfallande motvilja mot att försvara den offentliga sektorn i namn av kollektivt intresse eller principer. Det är slående att i en serie av europeiska val som följt på den finansiella kraschen så har socialdemokratiska partier genomgående gjort dåligt ifrån sig; trots marknadens kollaps visade de sig på ett iögonenfallande sätt oförmögna att visa vad man duger till [oförmögna att visa sig situationen vuxen].

Om den ska bli tagen på allvar igen så måste vänstern hitta sin röst. Det finns en massa saker att vara arg över: växande ojämlikhet i välstånd och möjligheter/chanser; klass- och kastorättvisor; ekonomiskt utnyttjande hemma och utomlands; korruption och pengar och privilegier som täpper till demokratins artärer/blodådror./…/

Det oansvariga retoriska publikfrieriet under gångna decennier har inte tjänat vänstern väl.”

Så sant!

Man vill inte ta tag i systemets tillkortakommanden menar han.

En ung, kvinnlig kollega, skrev till Judt sen han publicerat essän ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?” i New York Review of Books i december 2009:

Det som är mest slående i det du säger är inte så mycket innehållet, som formen: du talar om att vara arg på vårt politiska lugn; du skriver om behovet att avvika i åsikt med vårt [nuvarande] ekonomiskt drivna sätt att tänka, vikten av att återvända till ett etiskt välinformerat allmänt samtal. Ingen talar [dock] så här längre.”

Judt skriver:

Därav denna bok.”

Att fortsättas i senare postning…

Uppdatering 27 juli: se ”Människors otrygghet är en bra marknadsplats”, ”Live fra Oslo”, Ali Esbati i ”Efter Utöja” samt kommentarer efter terrorangreppet (norska). Amerikanen Jordan Riak, som kämpar för att förbjuda barnaga i USA i skolor och hem skriver apropå “The Childhood Origins of Terrorism” :

”Sanningen om misshandlande barnuppfostran och alla dess fula, farliga biverkningar behöver frankt redogöras för utan att man ber om ursäkt för det.”

Tony Judt om Washington konsensus, Lissabonagendan och ‘pensée unique’ eller ‘den enda tanken’…

21 juli, 2011 § Lämna en kommentar

om Tony Judt.

Se Judt i konservation om bland annat historielöshet hos de unga

Judt skriver att ett av hans mål är att föreslå att regeringen (de styrande) kan spela en stärkt roll i våra liv, utan att hota våra friheter. Han vill också argumentera för att amerikanerna borde fundera över vad slags stat de vill ha, eftersom staten kommer att finnas med dem för förutsebar framtid. Något vi borde ta lärdom av.

Han menar att det som var bäst i amerikansk lagstiftning och socialpolitik under 1900-talet i praktiken motsvarar det européer kallar ”social demokrati”, det de (vi)  nu är tvingade att montera ner i namn av effektivitet och mindre styrning.

Socialdemokrater idag är i försvarsställning och ursäktande sig. Kritiker som hävdar att den europeiska modellen är för dyr och ekonomiskt ineffektiv har tillåtits passera icke utmanade. Sant! Och ändå är välfärdsstaten lika populär som nånsin för dess förmånstagare: ingenstans i Europa finns det konsensus att avskaffa offentlig sjukvård, att ge upp fri eller subventionerad utbildning eller att minska offentligt tillhandahållna transporter eller andra livsviktiga tjänster.

Nej, det är en massa saker som bäst sköts gemensamt. En enskild småföretagare kan inte bekosta vägar själv till exempel. Kan vara beroende av bra transportmöjligheter via vägnät eller tåg. Ett stort företag kanske kan (men vill det?). I en massa andra sammanhang så kan inte en enskild individ bekosta det vi tillsammans kan bekosta. Men naturligtvis kan det diskuteras vad vi ska bekosta gemensamt. Och trots vår generösa välfärdsstat så är vi (fortfarande) ett rikt land. Kan välfärdsstaten ha bidragit till att vi är ett rikt land? Vi är välutbildade och ganska trygga och allt detta betyder en hel del, för oss som enskilda individer samt för vårt land.

I början av detta århundrade lät sig inte ”the Washington consensus” besegras skriver Judt.

Wikipedia säger i inledningen i sin artikel om Washington konsensus, att

Termen Washington konsensus refererar vanligen till en orientering mot nyliberal politik som från omkring 1980-2008 hade inflytande bland huvudfåran av ekonomer, politiker, journalister och globala institutioner som IMF och världsbanken./…/

Washington konsensus hade mest inflytande under 1990-talet. Under det första decenniet av det tjugoförsta millenniet blev denna [konsensus] i ökande grad kontroversiell. 2008 och 2009, efter den finansiella krisen, började en kör av röster att deklarera att Washington konsensus var slut.”

Judt fortsätter med att i början av detta århundrade lät sig the Washington konsensus inte besegras. Överallt fanns det en ekonom eller ”expert” som utförligt lade ut texten om avregleringens dygder, om minimal stat och låg beskattning. Det verkade som om allt den offentliga sektorn kunde göra kunde privata individer göra bättre.

Wagshingtondoktrinen hyllades överallt av en ideologisk hejaklack: från profitörerna på det ”irländska miraklet” (bostadsbubbleboomen hos ”den keltiska tigern”) till de doktrinära ultrakapitalisterna i forna kommunistiska Europa.

Även ”gamla européer” sveptes med i marknadsfesten. EU’s frimarknadsprojekt, den så kallade ”Lissabonagendan”, den entusiastiska privatiseringsplanen hos de franska och tyska regeringarna bar också vittnesbörd om det som dess franska kritiker beskrev som den nya ”pensée unique” eller ”den enda tanken”.

Wikipedia säger:

Uttrycket ‘pensée unique’ (franska för ‘enda tanke’) beskriver den påstådda överlägsenheten hos nyliberalismen som ideologi.”

Ja, en enda, odiskutabel sanning! Den enda vägen.

Att fortsättas i ny postning…

Tidigare postningar om Ill Fares the Land.

Vad har vi egentligen lärt om en oreglerad marknad och den senaste ekonomiska krisen? Det samhälle som skapats?

20 juli, 2011 § Lämna en kommentar

Tony Judt skriver i ”Ill Fares the Land” eller ”Illa far landet”, som jag nu börjat läsa på engelska:

Något är i grunden fel med det sätt vi lever idag.

Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiellt självintresse. I sanning så utgör denna strävan den lilla rest av vår känsla för kollektiv mening/kollektiva mål som finns kvar.

Vi vet vad saker kostar men vi vet inte deras värde.”

Vi har slutat fråga oss om detta är rätt eller rättvist? Om detta kommer att hjälpa oss att skapa ett bättre samhälle eller en bättre värld. Dessa frågor BRUKADE vara de politiska frågorna, även om det inte fanns några enkla svar på dem.

Den materialistiska och själviska kvaliteten i vårt samtida liv är inte inneboende, inte medfödd i vår mänskliga natur. Vi är inte födda sådana.

Mycket av det som förefaller ”naturligt” idag kan dateras till 80-talet: fixeringen vid skapande av förmögenhet, privatiseringskulten och den privata sektorn, de ökande skillnaderna mellan rik och fattig. Och framförallt, retoriken som ackompanjerar detta: den okritiska beundran för fri(släppt) marknad, föraktet för den offentliga sektorn, den falska föreställningen om ändlös tillväxt.

Och han skildrar det amerikanska samhället här. Vilken lärdom har vi dragit av detta? Vill vi inte lära av USA:s och Storbrittaniens erfarenheter? De har ju gått i bräschen för det vi nu ser i Sverige och Europa. Det som på allvar startade med Thatcher och Reagan. Alliansen är i full färd med att riva ner det som mödosamt byggts upp och som troligen har gagnat Sverige som land i en massa avseenden.

Vi kan inte fortsätta så här menar Judt. Den lilla kraschen 2008 var en påminnelse om att oreglerad kapitalism är sin egen värsta fiende: förr eller senare så faller den offer för sina egna överdrifter och är tvungen att vända sig till staten för räddning.

Om vi bara plockar upp dess delar och fortsätter som hittills, så kan vi se fram emot ännu större kaos kommande år.

Alliansen fortsätter dock glatt i USA:s spår. Vad har den för idéer om vad slags samhälle de vill skapa? Kanske har de såna idéer, men dessa håller de tyst om. Och hur är det med socialdemokratin och vänstern?

Kommer att fortsätta att blogga om Judts bok.

Diverse debattartiklar och liknande…

28 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Har begränsad tid att blogga. Ovanstående texter hittar jag inte på nätet, men tycker de bör spridas.

Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare ”Tony Judt ställde viktigaste frågan” en massa intressant om Tony Judt.

Om Judts bok “Illa far landet” kan man läsa:

“Written under the debilitating effects of amyotrophic lateral sclerosis, Ill Fares The Land, has been described as Judt’s ‘most overtly political book’ and a ‘dramatic intervention’ in the decline of the progressive ideals of the 20th century.

Judt laments the breakdown of the post-war Keynesian policy consensus, the rise of Austrian Neo-liberal economics in the West and its political manifestations under Thatcher, Reagan et al. He notes the limited triangulation achieved by the Third Way and the paradoxical resurgence of the Right after the Global Financial Crisis. He asks: where to now for social democracy? He concludes that nothing less than a radical restatement of the values of equality and community can stem the challenge of the hegemonic Right.

 He explored how the social contract that defined post-war Europe and the US and the guarantee of security, stability, and fairness was no longer considered a legitimate social goal and how a social democratic vision could win back the disaffected by creating a ‘civic language’ that could support a renewed social contract between governments and their citizens.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Tony Judtreflektioner och speglingar II....