Om välgörenhet – eller filantropi …

5 juli, 2015 § 1 kommentar

Se tidigare inlägg om filantrokapitalism.

Andreas Gustavsson skriver i ledaren ”Är det Coca-Cola som ska få bestämma vem som har mat på bordet?”:

Filantropi och ett engagerat civilsamhälle har en viktig roll att spela vid sidan om den politiskt styrda och gemensamt finansierade välfärden.

Men. Vid sidan om. Inte som substitut. Inte i frånvaron av ett system som ska förhindra akut fattigdom, som måste ha den grundläggande funktionen att ingen – ingen! – någonsin – någonsin! – ska behöva rädda familjens middag genom att först tvingas bli medlem hos och sedan köpa kasserade produkter i en butik som startats av miljardomsättande bolag som vill addera hjärtnupen storytelling till sina bokslut.

Det är Stockholms Stadsmission som kommer att äga och driva butiken. Men initiativet – och pengarna – kommer från Axfood (Willys, Hemköp) och en rad andra företag, varav flertalet sysslar just med livsmedel: Coca-Cola, Nestlé, Orkla, Santa Maria.

Fint att de spänner ett skyddsnät för samhällets olycksbarn.

Fint att de har hittat en plats att sälja sådant som andra har möjlighet att rata.

Nej, näringslivet är inte ondskan. Helt säkert finns det anställda hos Coca-Cola som brinner för det här projektet, som ser andra fördelar med det än att sälja några extra burkar.

Men poängen är att jag närmar mig blodstörtning i samma ögonblick som vi på allvar förväntas jubla över att Coca-Cola och övriga finansiärer ska utgöra något slags lösning för Stockholms fattiga.

Det här är välgörenhet.

Det här är privatiserad välfärd.

Kanske god, garanterat godtycklig.

‘Det är viktigt hur man skriver annonsen’, sa Sinikka Johannesson i fjol till Dagens ETC.

Hon är administratör för Giving people, en Facebook-sida som kopplar samman den som är i akut behov av hjälp med den som är beredd att ge hjälp. Först måste du be om hjälp. Visserligen anonymt, men din situation formuleras av Giving people till en annons. Väcker den något hos gruppens nästan 100 000 följare kan du belönas med matkasse, kläder eller ett presentkort.

‘Här finns en liten grabb med dåligt immunförsvar vilket gör att föräldrarna får vabba mycket. Denna månad räcker enbart lönen till elen och hyran och kvar finns en gosse som behöver mat och kläder. Mamman önskar också ingredienser till att kunna baka en tårta till pojkens födelsedag.’

Hjärtat går sönder. Det är meningen.

Sverige har inte längre något välfärdssystem. Då blir det så här’, sa Sinikka Johannesson.”

Frågan är vad personerna bakom Giving People gör för att råda bot mot detta? Inte minst politiskt!

”Idag ligger nivåerna i riksnormen för försörjningsstöd, som beslutas av riksdagen, under nivåerna för vad Konsumentverket beräknar som normala levnadsomkostnader. För en ensamstående förälder med två barn kan det handla om en differens på drygt 2000 kronor/månad.

Det är ideella krafter som jobbar med Giving people. De gör en insats. Liksom de elbolag, leksaksaffärer och sportkedjor som donerar – mot att företagen nämns på sidan.

Men att Giving people lyckas ge den femårige pojken i Södertälje en födelsedagstårta han annars inte hade fått, förändrar inte att Giving people existerar för att något är på väg att erodera.”

Så sant! Bra skrivet! Det som håller på att erodera är:

”Välfärden för alla.

Den som inte är selektiv.

Den som inte avgörs utifrån hur mycket sympati som kan upparbetas via sociala medier.

Den som inte startar en kommersiell butik för fattiga.

Den som inte hymlar med att en sådan butik uppmuntrar politikens reträtt.”

Ja, ”Därför bör vi kritisera välgörenhetskulturen” som frilansskribenten Adriano Mérola Marotta skriver. Hittar tyvärr inte den artikeln på nätet.

Annonser

Inte mer nyliberalism tack!

26 december, 2013 § 2 kommentarer

aaOch trots att man i USA har hunnit gå ännu längre än vi har hunnit här än så länge så har de problem med sin ekonomi. Hjälper mer av samma i USA? Kommer det att göra att deras ekonomi blir bättre? bbPå julaftonen pratade Petra Mede inför hela svenska folket om Matkassen. Jag reagerade väldigt negativt. Människor skulle behöva få mat på bordet utan att vara beroende av välgörenhet! ccBra skrivet av Birger SchlaugddOm ”Mångfaldens marknad och arbetets villkor” av Anette Thörnqvist. Jo, man kan kalla denna marknad för en kvasimarknad. Som Lena Kallenberg skriver:

”Maria Larsson borde skämmas när hon pratar om fantastiska effekter eller åtminstone snacka med folk som kan något om vården. Jag säger, mindre LOV och mer love inom hemtjänsten!”

eeDetta tror jag är väldigt sant! I en ojämlik värld finns grogrund för en massa dåligt. ff

 

Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…

22 januari, 2012 § 5 kommentarer

Apropå det nyligen införda skatteavdraget för välgörenhet som alliansregeringen genomfört, se “Small Changes Why Business Won’t Save the World” eller ungefär ”Små förändringar. Varför företag inte kommer att rädda världen”:

”En kraftfull kritik av den till synes välgörande trend som faktiskt underminerar ansträngningar för social förändring.

Boken ’Small Changes’ är skriven av en insider – en tidigare befattningshavare rörande icke vinstdrivna fonder och [andra?] donationsfonder.

En ny rörelse som kommer med löftet om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen rörande social förändring.

Dess supporters argumenterar att det är mycket mer effektivt att använda företagsprinciper för att lösa globala problem än att använda mer traditionella angreppssätt.

Vad kan vara fel med det?

Jo, nästan allting, säger tidigare styrelsemedlem för Ford Foundation Michael Edwards.”

Ja, förändringarna som åstadkoms är alltså små. Och vilka är avigsidorna? Om Ford Foundation på Wikipedia.

I länkad artikel kan man läsa i min snabböversättning från engelskan:

”I detta hårt slående, kontroversiella avslöjande, så ställer han [Edwards] upp en mängd bevis att i verkligheten så skadar ett angreppssätt som marknadens mer än det hjälper.

Verklig förändring kommer när företag agerar mer som civilsamhället, inte tvärtom [dvs. när samhället agerar som företag åstadkoms ingen verklig förändring].   

Trots goda intentioner och en hoppfull retorik [från supporters av företagsangreppssättet rörande social förändring i världen], visar Edwards att det helt enkelt inte finns några bevis för att företagsangreppssättet är bättre.

Snarare tvärtom.

Han citerar exempel från sina många år i den sociala sektorn för att demonstrerar att företagande genom sin blotta natur inte fungerar för att attackera grundorsaken till stora problem, som fattigdom, ojämlikhet, våld och diskriminering.

För att åstadkomma en grundläggande social förändring så krävs det andra värderingar för arbetet [än företagsvärderingar] – samarbete snarare än tävlan, kollektivt agerande mer än individuella ansträngningar och tålmodigt, långsiktigt stöd, för att åstadkomma systemlösningar snarare än omedelbara resultat.

Edwards argumenterar att människor ger sina pengar och tid till organisationer för social förändring för att tjäna ett syfte, [de ger?] inte ett balanserat kalkylprogram en gång i kvartalet.

Om dessa organisationer dagtingar med sitt högre syfte i namn av en inskränkt version av ’effektivitet,’ kommer de att undergräva själva basen för sitt inflytande och sin betydelse.

Och att förlita sig på business som motorn för förändring kommer att sluta med att makt koncentreras i händerna på ett fåtal spelare, vilket speglar själva de orättvisor som dessa organisationer skulle [behöva] försöka korrigera/rätta till.

Med egenintresse i status quo, så är allt som företag kan lova bara begränsade framsteg: [alltså] små förändringar [’Small Changes’, som boken heter].

Det är dags att vända sig bort från det falska löftet hos marknadsmodellen och göra förnyat anspråk på oberoendet i globala medborgares agerande.”

Robert B. Reich, Professor of Public Policy, University of California, Berkeley, säger om denna bok:

”[Edwards bok blottlägger] mytologin som omger filantropin vilken visar sig vara precis vad den är – en väsentlig del i vårt kapitalistiska system, med alla de brister och svagheter som hittas på annat håll [i denna ideologi?], bra på vad den gör bäst men dålig på vad den ibland förväntas göra.

Var och som vill veta sanningen bakom filantropin i USA bör läsa denna bok.”

I artikeln “Varför företag inte kommer att rädda världen” kan man läsa:

”Det är dags att ställa generositeten rörande utvecklingsfonder hos ’filantrokapitalister’ under demokratisk kontroll.

Bill and Melinda gates har rättmätigt blivit lovordade för donationen av ytterligare 10 miljarder dollar för utveckling av vaccin och immunisering i fattiga länder tidigare denna månad.

Mycket mindre uppmärksamhet har getts deras försvar för genetiskt modifierad mat vid det senaste World Economic Forum i Davos, som del i en andra ’grön revolution’ i Afrika, kritiserad av många som en onödig risk för jordbrukare, men högst lönsamt för företag som Monsanto.

Ännu mer utländsk hjälp kommer från privata donatorer som dessa, ofta med en bakgrund i företag som kräver mer kontroll och kortsiktiga avkastningar på investering.

Vad borde göras med de ’filantrokapitalister’, som har uppriktiga avsikter, men ingen allmän ansvarsskyldighet för de val som de gör, val som berör miljontals liv?

I en värld som desperat söker resurser så är det begripligt att man inte förkastar miljarder dollar i nya, friska pengar, men allvarliga frågor ställs rörande privatiseringen av sökandet efter lösningar på globala problem.

Om inte annat, vem bestämmer vilket problem som ska ges uppmärksamhet?

Att investera i vaccin mot malaria är jättebra, men det finns inget vaccin mot fattigdom, ojämlikhet, våld eller korruption, områden inom vilka det inte finns några ’kortsiktiga avkastningar på investering’, bara en lång, svår och mödosam väg genom politik och social förändring.

Innebär detta att bara de lättaste sakerna blir kapitaliserade?

Forskning vid Centre for Global Development [Centret för global utveckling] i Washington visar redan att nationella sjukvårdssystem i Afrika har blivit förstörda av för mycket fokus på medicin till människor med HIV – ett vitalt problem, det är förvisso sant, men inget som borde få ensamrätt på utländsk hjälp [vad har befolkningen i Afrika själva för syn på vilka behov de har???].

Som historien visar så ligger vägen till verklig utveckling i att bygga starka lokala institutioner – brett baserad kapacitet för nyskapande, inte nyskaparprojekt som aldrig kan hållas ut, bli [be]ständiga.

Filantrokapitalistens önskan om data och kontroll riktar också lejonparten av resurserna till de största och mest tillgångliga ickestatliga organisationerna som kan fånga upp stora mängder utländskt fondkapital, inte de sociala rörelser som kan pressa sina egna regeringar att handla i allmänhetens intresse och mobilisera ett stort antal människor för att försvara sina rättigheter.

Det som är ännu mer oroande är att företagsfilantropin avleder uppmärksamheten från behovet att ändra kärnan i företagspraxis så att utvecklingsländer kan fånga mer av värdet som adderas genom ekonomisk utveckling – att ta bort patentskydd från Monsanto och andra företag till exempel, som har för avsikt att lägga beslag på marknaden för nytt utsäde eller att stoppa igen hålet som lämnats företagsskatteplanering/smitning som kostar Syd nästan 400 miljarder dollar per år i förlorad inkomst, mycket mer än de får i utländsk hjälp.”

Ja, det låter så fint, men…

“Fördelning av resurser är alltid fullt av kompromisser och motsägelser, men att lösa dem borde inte bli överlåtet åt teknokrater eller hugskotten hos miljardärer.

Det är dags hälla generositeten hos de rika och berömda i nationella fonder under demokratisk kontroll, kompletterad med internationella skatter på bankvinster och valutatransaktioner.

Ansvarsskyldighet, inte räkenskapsföring/bokföring, är vägen framåt för utländsk hjälp.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin charityreflektioner och speglingar II....