Vreden hos den vita medelklassmannen är verklig: dess mål är dock felriktat, inte mot dem som är orsak till deras elände, utan mot dem som är precis under dem på den ekonomiska stegen…

20 augusti, 2017 § Lämna en kommentar

angry-white-men.jpg

Den amerikanske sociologen Michael Kimmel i ”Epilog” i boken ”Angry White Men” s 282-285:

”Vreden hos den vita medelklassamerikanen är verklig: dess mål är dock felriktat, inte mot dem som är orsak till deras elände, utan mot dem som är precis under dem på den ekonomiska stegen.”

Gäller även här: vreden riktas mot svagare grupper, invandrare, feminister, homosexuella osv.

”Ja, det är sant att deras känsla av berättigande kan vara illegitimt – om det berättigandet handlar om överlägsenhet över andra som är i samma position som de är. 

Men det är en helt annan sak att anse dig själv berättigad till ett anständigt jobb och ett socialt trygghetsnät, som gör det möjligt för dig att vakna på morgonen och gå till arbetet och känna att du bidrar till ett större gott – och för vilket du inte bara är beviljad inte bara en anständig lön, där du är kapabel att (tillsammans med din maka/make) försörja en familj [eller försörja dig själv om du inte har familj], med avsättningar för din pension, utan också förunnad respekt från dina medarbetare och en trygg plats där du bor. 

Vita män och kvinnor i medelklassen kanske inte är berättigade till ‘mer’ eller ens ‘mer än’ dem som ser annorlunda ut, kommer från en annan plats eller älskar på ett annat sätt än vi gör.

Men vi ÄR berättigade att känna värdighet över vårt arbete; respekt i våra familjer och där vi bor; trygghet när vi möter [ekonomisk] tillbakagång, sjukdom och död; och en känsla av heder över det vi åstadkommit i våra liv.

Till detta är vi helt säkert berättigade. Det är vår födslorätt som amerikaner [och som svenskar osv].”

Enligt den så kallade Grantstudien* så är inte rikedom, ära och berömmelse vägen till lycka. Däremot överskuggar anknytning och kärlek rikedom, pengar, positioner när det handlar om lycka.

”Om vi försöker hitta anledningar till att vi inte har det [vi som medborgare borde ha rätt till], kan vi inte titta på det gångna, utan mot framtiden och mot de länder som tillhandahåller dessa värden för sina medborgare.

Trots de åtstramningsåtgärder som krävts av den nuvarande ekonomiska recessionen, har länderna i den Europeiska unionen skyddat den politik som tillhandahåller det skyddsnätet.”

Men detta nät får allt större och större maskor även här. Liknande retorik som använts och fortfarande används där, används här för att montera ner trygghetssystemen än mer, sänka minimilöner, försämra sjukförsäkring osv.

Politiker här verkar snegla på USA, ser upp till USA och försöker ”implementera” liknande politik här och ojämlikheten växer med allt vad det innebär. Och det är tveksamt om vi blir lyckligare i ett sånt samhälle.

”När du har det skyddsnätet under dig, kan du både ta större risker, för du vet att du är skyddad om du gör ett misstag och du kan andas ut och slappna av och njuta av livet som du faktiskt lever. 

I USA så är den nuvarande vreden, pådriven av sårat berättigande, ett avgjort könsdrivet raseri. Det är vita medelklassmän som uttrycker sina kval, sin förvirring och rädsla genom detta politiserade raseri.

Om det fanns verkliga skyddsnät så skulle kanske män (och kvinnor) vara mindre rädda att misslyckas. Så att lindra denna rädsla att falla är del i en omdefiniering av maskulinitet som är den centrala komponenten för att adressera denna vrede [Kimmel skriver om män som hävdar sånt som ‘Den där svarta kvinnan stal mitt jobb!’ och Kimmel frågar ‘Vem har påstått att det var DITT jobb???’]./…/

Att adressera vreden hos Amerikas arga vita män är EN NATIONELL POLITISK FRÅGA, INTE EN TERAPEUTISK. I vissa fall, som jag har nämnt tidigare, är deras vrede atavistisk/primitiv, nostalgisk, reaktionär och i sista hand historiskt irrelevant. 

(Det gäller mansrättsaktivisterna likaväl som de som dundrar i ‘ourtrage radio’ [Rush Limbaugh m.fl.].)

Men i många fall – särskilt hos arbetar- och medelklasskillar, som känner sig oförmögna att försörja sina familjer längre, de yngre papporna som har avsatt en massa tid på att vara hängivna pappor, bara för att känna sig blåsta av ett system som ignorerar alla deras insatser [‘their input’ i allmänhet?] eller de hängivna arbetare som plötsligt förlorar sina sjukvårdsförmåner eller blivit oursourcade eller downsized av ett företag som bryr sig mycket mer om dess VD:s utlandsbaserade konton än det gör om dess arbetares liv – dessa killar har legitima klagomål. 

Vi behöver ett samlat politiskt agerande för att adressera deras vrede. Vi behöver en New Deal. 

I april 1932 [dvs något år efter den stora depressionen], strax innan man annonserade av the New Deal, höll Franklin D. Roosevelt ett tal i radio till nationen. Ämnet var ‘den glömda människan.’ 

Roosevelt talade med stor passion om den svåra belägenheten för den lilla människan och hävdade att vår nationella medkänsla kräver av oss att ta hela regeringen i anspråk för att lätta hans/hennes lidande. 

Det är dags, hävdade han, ‘att bygga från botten och upp, inte från toppen och ner’ och dags att vi sätter vår ‘tro en gång till till den glömda människan i botten av den ekonomiska pyramiden.’ 

Franklin D. Roosevelt lovade högtidligt att kasta om Hoovers [USA:s president 1929-1933*] trickle-down utbudsekonomipolitik genom att erbjuda ‘tillfällig lindring från toppen och ner snarare än permanent lindring från botten och upp.’

Istället förespråkade han massiva Keynesianska statliga ingripanden, för att sätta pengar i folkets händer, inte företagens, och därigenom ‘återställa köpkraften till den jordbrukande hälften av landet’ och hålla ‘farmaren och husägaren där han är, utan att bli bortdriven av utmätning av hans inteckningar.’

Det är den sortens politiska engagemang vi skulle förvänta oss av vår regering, den sorts medkänsla vi borde förvänta oss från de politiker som påstår att de bryr sig så mycket om den lilla människan.

För att verkligen bry oss om dem behöver vi ställa resurserna från regeringen/staten till deras förfogande – försäkra oss om att de har trygghetsnät som kan stötta och fånga dem, försäkra oss om att de har adekvata inkomster för att försörja sig och sina familjer både vid sjukdom och i friskhet, försäkra oss om att deras barn får gå i anständiga skolor och försäkra oss om att vid slutet av dagen [i slutet av ett arbetsliv] de kan se tillbaka på sina liv och le med stolthet över att deras hårda arbete, hängivenhet och uppoffringar kommer att ha gett dem den värdighet och respekt vilken de verkligen är förtjänta av.”

Så verkar inte arbetslivet vara alltid, tyvärr, varken här eller där.

Sen skriver han en massa intressant om att det behövs mer än ”anger-management program,” både för enskilda män som för män i allmänhet.

”Vi behöver skilja maskulinitet från känslan från ett icke undersökt och icke förtjänt berättigande [det sårade berättigandet som kan resultera i våldsdåd]. Och, dessutom, det är inte genom att kämpa mot nykomlingarna på den offentliga arenan – immigranter, kvinnor, minoriteter, homosexuella – som vita män kommer att hitta sätt att definiera maskulinitet/vad som är manligt.

Snarare handlar det om att förena oss över ras- och könsgränser och andra identiteter som vi tycker delar oss – både personligt och politiskt – som vi kan lindra vita mäns vrede.”

*”Good genes are nice, but joy is better – Harvard study, almost 80 years old, has proved that embracing community helps us live longer, and be happier”:

”Close relationships, more than money or fame, are what keep people happy throughout their lives, the study revealed.

Those ties protect people from life’s discontents, help to delay mental and physical decline, and are better predictors of long and happy lives than social class, IQ, or even genes.

That finding proved true across the board among both the Harvard men and the inner-city participants.”

Annonser

Solidaritetsunderskott – vem betalar för de rika?

31 mars, 2016 § Lämna en kommentar


Ja, ”Vem betalar priset för de rika?”:

Andrew Sayer, professor i politisk ekonomi i Storbritannien, har just publicerat boken ‘Why we can’t afford the rich‘.

Där beskrivs bland annat hur vinst vrids ur samhällets infrastrukturer på de obemedlades bekostnad – vatten, elektricitet, järnvägar, vägar och sjukhus – medan politikerna maktlösa ser på. Gapet växer mellan fattiga och rika och nu fruktar vissa en revolution./…/

Riskkapitalisten Nick Hanauer [hans hemsida] tillhör de 0,01 procent av USA:s invånare som idag äger elva procent av landets tillgångar.

I ett öppet brev till sina ekonomiska likar skriver han: ‘Visa mig ett extremt ojämlikt samhälle och jag ska visa dig en polisstat eller ett uppror. Det finns inga undantag.’

Marknaden, hävdar Hanauer, måste regleras med stoppsignaler och hastighetsbegränsingar på samma sätt som vägnätet. Klyftan mellan underbetalda arbetare och överavlönade chefer kommer annars att spräcka både ekonomin och samhället. I dessa banor tänkte knappast SEB när de nyss dubblade vd:n Annika Falkegrens årsinkomst från 14 till 29 miljoner kronor, eller bonnierföretagen när de gav vd:n Gunilla Herlitz en månadslön på en och en halv miljon – i en krisdrabbad bransch, sägs det, men det är uppenbarligen inte kris för alla.

Obegränsade tillgångar leder till dyra vanor. Cheferna för Svenska cellulosaaktiebloaget, SCA, far världen runt i företagets egna flygplan, både i tjänsten och när de vill ha lillsemester med hustrun eller jaga dovhjort. Beteendet handlar inte bara om att berika sig och njuta av livet. Det markerar vem som har makten. Varför gör de så där? För att de kan.

I sin bok belyser Andrew Sayer sambandet mellan klimatkrisen och den extrema rikedomen. Vore det bara SCA-chefen som hade för vana att flyga omkring ensamma i jetplan för ett dussin personer, samtidigt som SCA vill profilera sig som ett miljömedvetet företag, då skulle miljöproblemet som de rika utgör kanske vara försumbart – men de lämnar ett större fotavtryck än så och ingen kan stoppa dem.

Nyliberalismen innebar att de politiska makthavarna abdikerade, men de ekonomiska makthavarna idag är inte de samhällsbärande entreprenörer som nyliberalismen satte sådan lit till.

‘Vi rika har felaktigt intalats, och vi har övertygat oss själva’, skriver Hanauer, ‘att vi är de som huvudsakligen skapar jobb. Det är helt enkelt inte sant.’

I det mänskliga samhällets äldsta konflikt, kampen om makt och medel, påpekar han, har de rika alltid lögnaktigt motiverat sin överordning med att det är för samhällets bästa. Förr ansågs överordningen gudagiven, idag talar man om trickle-down economics. ‘Vad är detta för nonsens? Är jag verkligen en så överlägsen människa? Hör jag hemma i centrum av moralens och ekonomins universum? Gör du?’

Nej, ”Låt inte företagen styra över vår framtid”:

Laboremus ser Fotografiskas anmälan till Konkurrensverket som en del av en större problematik. Den är ett exempel på hur privata företag hittar nya sätt att begränsa det demokratiska handlingsutrymmet. Med den nuvarande samhällsutvecklingen kan anmälningar, eller till och med stämningar, liknande denna bli allt vanligare i framtiden./…/

På grund av multinationella företags vinstintressen har alltså det demokratiska handlingsutrymmet för Kanadas medborgare minskat./…/

…de privata företagen försöker hitta nya vägar för att skapa en samhällsordning i linje med deras intressen. Detta sker på bekostnad av det demokratiska handlingsutrymmet.

Vi behöver fastslå att ISDS och Fotografiskas stämning är en del av en del av en problematisk samhällsutveckling – en utveckling som vi måste uppmärksamma och protestera mot, för att säkerställa en samhällsutveckling där beslutanderätten ligger kvar hos medborgarna.

All makt utgår från folket, därför kan vi inte lämna ifrån oss makten över vår framtid. Det här är inte en fråga om fritt företagande som berikar det svenska samhället. Det här är en fråga om huruvida samhället ska vara till för och skapas av folket.”

Den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch menar att privatiseringarna av amerikansk skola är en attack mot demokratin!

 

Pensioner, avreglerade apotek – vad för samhälle håller på att utvecklas? Nedsippringsteorin i praktiken…

15 februari, 2015 § Lämna en kommentar

nedsippringsteorin i praktiken

Nedsippringsteorin i praktiken?

Min 88-åriga mamma berättade att hon efter operation i höstas fått näringsdryck utskriven och hon beställde den från apoteket i stan 30 km bort. De skickade hem den mot faktura, tror jag. Då kunde hon inte köra bil, något hon nu har börjat med igen.

Senare visade det sig att de hade gjort en kreditbedömning på henne – för en faktura på 98 kronor! Hon reagerade på detta! För en så liten summa! Något hon aldrig varit med om tidigare.

Jag tyckte också det var ganska obehagligt att höra!

Hur är det för dem som har mindre tillgångar?

Och vad slags samhälle håller på att utvecklas?

Sambon fick medicin utskriven i veckan mot inflammation och doktorn ville att hen skulle börja ta denna omedelbart, så vi gick till det privata apoteket intill vårdcentralen (vilket egentligen är något jag undviker).

Nej, de hade inte medicinen där. Så nu har jag själv upplevt något av det andra vittnat om angående tillgång på medicin som skrivs ut. Jag skulle börja jobba ganska snart efter vi varit hos doktorn och hade inte ätit lunch, så jag föreslog att vi skulle åka till apoteket vid lasarettet (Apoteksbolaget). Och, jo, där hade de den, så sambon kunde börja ta sin medicin omedelbart. Vilken parentetiskt fick effekt omedelbart, så doktorn (på den landstingsdrivna vårdcentralen) gjorde en riktig diagnos.

Tyvärr tror jag att både privat och landstingsdrivna vårdcentraler har blivit sämre p.g.a. privatisering och konkurrens. Alla vill skära kostnader och/eller tjäna så mycket pengar som möjligt. Läkare blir allt mer korrumperade i detta system?

Clinton”Så fort vi glömmer.

Vad vände Clintons överskott till en biljondollarskuld [1 biljon är 1 000 000 000 dollar, eller ca 7 000 000 000 svenska kronor nästan]? [Jo,] Republikansk avregleringspolitik, krig och 1% skattesänkning.”

Nej precis, vad har avregleringar lett till? Allt fler har inte råd att betala för sin medicin t.ex.? Har inte ens råd att betala 98 kronor för näringsdryck efter en operation? Vad är det för samhälle?

Ojämlikhet kostar!

cost-inequality-V7

Och återigen, ingen blir rik på egen hand! Med skattepengar bekostar vi vägar och järnvägar där varor kan transporteras, skolor där arbetskraften lär sig läsa och skriva och räkna samt en massa annat (åtminstone hjälpligt), polis som ser till att rånarband inte kommer och stjäl allt från den rikes fabrik eller företag osv. Att den rike skulle bidra till detta och mer, precis som vi alla gör, är inte för mycket begärt!

10942737_10153591787933327_2378228193674794671_n

Och de enorma vinsterna i skola. vård och omsorg var kommer de ifrån? Man skär ner på personal? Och satsar på de lättast utbildade och de friskaste (och de som minst behöver vård och omsorg)?

Jo, ”Segregerat elevurval lönsam affärsidé för fristående skolor”! Och även om det kommer lagar att man inte får neka elev plats i ens skola, så kan man hitta andra, fina sätt att bli av med de kostsammaste eleverna. Något den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch har skrivit om.

Jo, man håller verkligen på att lyckas med ”söndra-och-härska-politiken”. Dvs att slå in kilar mellan folk och ställa dem emot varandra.

John Cleese och hans terapeut Robin Skynner skulle kalla den sortens ledare för ”mindre friska” i motsats till de ledare som får folk att inte bara bry sig om sig själva, utan också om andra, och allas välfärd och bästa.

Kapitalet och den nya underklassen – och de troliga konsekvenserna av ökande klyftor mellan människor och minskande skyddsnät…

10 januari, 2015 § Lämna en kommentar

Strip John Lennon Imagine a

Det vi sett i Frankrike nu är jag helt säker beror på de allt större klyftorna mellan människor.

Maria Küchen i ”Vem betalar priset för de rika?”:

Andrew Sayer, professor i politisk ekonomi i Storbritannien, har just publicerat boken ‘Why we can’t afford the rich’. Där beskrivs bland annat hur vinst vrids ur samhällets infrastrukturer på de obemedlades bekostnad – vatten, elektricitet, järnvägar, vägar och sjukhus – medan politikerna maktlösa ser på. Gapet växer mellan fattiga och rika och nu fruktar vissa en revolution.

Riskkapitalisten Nick Hanauer tillhör de 0,01 procent av USA:s invånare som idag äger elva procent av landets tillgångar. I ett öppet brev till sina ekonomiska likar skriver han: ‘Visa mig ett extremt ojämlikt samhälle och jag ska visa dig en polisstat eller ett uppror. Det finns inga undantag.’/…/

I sin bok belyser Andrew Sayer sambandet mellan klimatkrisen och den extrema rikedomen. Vore det bara SCA-chefen som hade för vana att flyga omkring ensamma i jetplan för ett dussin personer, samtidigt som SCA vill profilera sig som ett miljömedvetet företag, då skulle miljöproblemet som de rika utgör kanske vara försumbart – men de lämnar ett större fotavtryck än så och ingen kan stoppa dem.

Nyliberalismen innebar att de politiska makthavarna abdikerade, men de ekonomiska makthavarna idag är inte de samhällsbärande entreprenörer som nyliberalismen satte sådan lit till. ‘Vi rika har felaktigt intalats, och vi har övertygat oss själva’, skriver Hanauer, ‘att vi är de som huvudsakligen skapar jobb. Det är helt enkelt inte sant.’

I det mänskliga samhällets äldsta konflikt, kampen om makt och medel, påpekar han, har de rika alltid lögnaktigt motiverat sin överordning med att det är för samhällets bästa. Förr ansågs överordningen gudagiven, idag talar man om trickle-down economics. ‘Vad är detta för nonsens? Är jag verkligen en så överlägsen människa? Hör jag hemma i centrum av moralens och ekonomins universum? Gör du?’

Svenska företagschefer skulle kunna fråga sig detsamma men det ser inte ut att hända, och i USA har Hanauer bokstavligen avfärdats som vansinnig.”

Här video med Andrew Sayer och här med Nick Hanauer.

Göran Greider skriver i ledaren ”Chockvågorna föder en farlig pessimism”:

”När beskedet kom i onsdags eftermiddag var det som om världen stannade till. Det särskilda allvaret i att en tidningsredaktion, och därmed det fria ordet, utsattes för dödligt våld gick snabbt upp för alla som följde nyheterna. Och man kunde timme för timme skönja hur chockvågorna fortplantade sig ut genom Paris gator och vidare genom världen./…/

För de icke-fanatiker som trots allt utgör den överväldigande delen av världens befolkning, är den glädjen eller den skadeglädjen absolut omöjlig att begripa. Oskyldiga liv släcks, och människor jublar. Det går egentligen inte att förstå./…/

Det som oroar mest är egentligen den samhällspessimism som riskerar att följa i spåren av terrordåd av det här slaget. Jag hittar inget bättre ord än detta dunkla ord ‘samhällspessimism’. Vad jag syftar på är känslan av att massor av människor samtidigt, och till och med av olika skäl, känner att en ond spiral verkar som inte går att bryta. Uppgivna och fatalistiska människor blir mindre engagerade. Det politiska livet berövas det sista av den förändringsvilja som måste finnas där, ja berövas den energi som behövs för att reformera samhället i bättre, mer progressiv och mer jämlik riktning. Ty det kräver ett mått av tillförsikt och optimism. Europa är redan nu härjat, hemsökt av massarbetslöshet och extrema rörelser och leds av politiker som i stort sett gett upp kampen för social välfärd och trygghet. Grogrunden för högerextremism och militant islamism (som i mina ögon också den är högerextrem) ökar.

Bara för några dagar sedan meddelade ett fredsforskningsinstitut att krigen i världen blivit allt fler de senaste åren. Förra året pågick en rad förödande konflikter i världen. I Syrien siktas inget slut på dödandet, förra året utbröt ett nytt Gazakrig samtidigt som striderna i östra Ukraina inte ser ut att lägga sig. Samtidigt har kampen för social jämlikhet nästan upphört.

Läs också Kristian Lundberg i ”Kapitalet och den nya underklassen”.

Maria Blom

Läs också om prekariatet.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin trickle-down economicsreflektioner och speglingar II....