Hushållsnära tjänster eller det s.k. RUT-avdraget…

23 oktober, 2012 § 10 kommentarer

Nina Björk skriver i sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde” tänkvärt om skattesubventionerade hushållstjänster eller det s.k. RUT-avdraget, att när hon säger att hon är emot det så får hon ofta höra att hon nedvärderar städning eftersom hon inte vill att den ska utföras mot betalning.

Hon menar att en sådan invändning innebär att allt som görs mot pengar anses mer värdefullt än det som görs utan sådan ersättning (vilket inte innebär att man inte ska få vettigt betalt för det arbete man gör tror jag också hon tycker, fast det skriver hon inte).

Hon skriver vidare (s 116-117):

”Som om mänskliga handlingar adlades av att komma i kontakt med penningen, som om de fick sitt värde från den.”

Sant!

S 117::

”Detta sätt att se på städning brukar dock röna samma öde som konsumtionskritik – det ses som moraliskt och därmed som förkastligt som argument betraktat.” 

Eller avfärdas som avund?

Fast vilka är avundsjuka egentligen? Man kan avfärda berättigat ifrågasättande som avund och det är lättare att avfärda en hel underklass (inkluderande under medelklassen) som avundsjuk skulle jag också tro.

Sen tycker hon det är märkligt att dessa som menar att hon nedvärderar städning inte tycker att städarna är värda bättre villkor, hon skriver (2 118):

”.. är det märkligt nog så att de som anser att vi uppvärderar städning i hemmen genom att göra denna handling till en avlönad aktivitet ändå inte, som jag, anser att en sjukhusstädare bör få lika hög lön som en läkare (efter kompensation för studieskulder). Så långt bör tydligen den eftertraktade uppvärderingen inte gå.”

Eller ens att den uppvärderas i förhållande till andra yrkesgrupper inom sjukvården (dock kanske inte läkare kan jag tycka). Så vadå, ”uppvärdering”? Björk undrar vem som egentligen är moralistisk.

Hon skriver också att för att det ska löna sig att anlita städhjälp så måste den som anlitar denna ha en högre inkomst än städaren (troligen också med RUT-avdraget, vilket gör att inte alla har råd med städning i hemmet trots RUT-avdraget och man kan fråga sig om vi ska skattesubventioner något som inte alla kan utnyttja!).

De som använder RUT brukar urskulda sig med att de vill ha mer tid för barnen, men, som Barbara Ehrenreich bland annat påpekar, så kunde kanske städning bland andra sysslor hemma vara ett sätt att umgås och lära sig något av. Även Björk skriver om detta: att det kan vara nyttigt att se vad mänskligt liv kan leda till. Och det finns dessutom inga garantier för att man som vuxen senare ska ha råd att ha städhjälp, utan kanske blir tvungen att städa hemma själv (fast vanligen så slipper de mest privilegierade den resan neråt. Medelklassen kan dock få det tufft även här i Sverige när den får betala allt mer ur egen ficka; måste ta fler försäkringar för sånt som inte täcks upp av allmänna försäkringar, för dyra lån på hus och stora bilar osv).

Dessutom ska tydligen RUT-advraget utbidgas till att gälla läxhjälp. Men hur var det nu? Man behövde RUT för att kunna vara med sina barn!? 😉 Nu ska man också göra avdrag för läxhjälp. VAD gör man egentligen med sina barn på den där tiden som frigjorts när man haft någon som städat huset och läst läxorna med ens barn?

Och – vilka har egentligen råd att anlita läxhjälp ÄVEN om de får göra avdrag för denna? Kan alla utnyttja detta?

Annonser

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

31 mars, 2012 § 6 kommentarer

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

Samhällelig mardröm? En skatterevolt som kommit av sig, eller?

18 februari, 2012 § 9 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

[Uppdaterad under dagen samt 19 februari].

När jag läser artiklar som den ovan kommer jag att tänka på diverse saker. För det första om det Robert H. Frank skriver om lyxfeber.

Jag tänker vidare på skattesänkningar, ROT- och RUT-avdrag… Effekterna av dessa bidrar sammantaget till att trissa upp huspriserna (tillsammans med ytterligare faktorer av statuskaraktär skulle jag vilja påstå)? Folk sätter sig i större skulder än de egentligen bekvämt klarar av, för ingen vill halka efter? Och risken för en bostadsbubbla är snart här? Vilka drabbas värst av en bostadsbubbla?

[om boken ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Att halka efter – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” kan man läsa i min snabböversättning, som jag kollat över 19 februari:

”Fastän medelinkomstfamiljer inte tjänar så mycket mer än de gjorde för åtskilliga decennier sen, så köper de större bilar, hus och apparater. För att kunna betala för dem så lägger de ut mer än de tjänar och har rekordstora skulder.  

I en bok som undersöker själva betydelsen av lycka och välmående i USA idag, så förklarar Robert Frank hur ökande koncentrationer av inkomst och välstånd i toppen av den ekonomiska pyramiden har startat ‘kaskader av utgiftskostnader’ som ökar kostnaderna för att nå många grundläggande mål hos medelklassen.

[har gjort att man spenderar mer idag än vad man gjorde för några decennier sedan. Se amerikanskan Elizabeth Warren angående medelklassens kommande kollaps. Hon menar att flexibiliteten i familjeekonomin har minskat jämfört med för några decennier sedan i USA, dvs sedan Reagan kom till makten med sin skattesänkarpolitik.

Idag använder medelklassfamiljen 3/4 av inkomsten för att betala för boendet, bilar, barns skola och sjukförsäkring. Eliterna dock, de skor sig, precis som Eva Joly sa i Skavlan i fredags om Sarkozy och hur han värnar sina rika vänner.

Nej, eliterna i USA lider heller ingen nöd och här i Sverige går alliansen i dessas fotspår – FAST det inte finns någon enda vägens politik.

Här ett blogginlägg om Eva Joly och eliternas girighet och ytterligare ett annat blogginlägg om Eva Joly och hennes avslöjande av korruption och om en massa pengar som går direkt till statschefer och företagsledare].”

 Men har medelklassen blivit lyckligare? Mindre stressad? Trots skattesänkningarna! Vilka gynnas egentligen av alla dessa skattesänkningar världen över? Och vilka missgynnas? Missgynnas möjligen en majoritet? Är vi, majoriteten lurad av en liten ekonomisk, politisk och medial elit, som försöker få oss att tro att det som egentligen bara gynnar dem gynnar de flesta av oss andra?

”Skriven i en livfull prosa för en bred publik, använder sig Frank av aktuella ekonomiska data och exempel dragna från vardagslivet för att kasta ljus över rådande konsumentbeteenden. Han föreslår också reformer som skulle kunna mildra effekterna av ojämlikhet.

‘Att halka efter’ tvingar oss att tänka om angående hur och varför vi lever våra ekonomiska liv som vi gör.”]

Om alla i ens omgivning har det ungefär lika bra så kan man acceptera att man ”inte har världens flottaste hus”? Och om ”alla” människor i ens omgivning är ”fattiga”, så är det lättare att acceptera ”fattigdom.” Men detta behöver ingalunda betyda att alla måste ha det exakt lika bra! Det är när skillnaderna börjar bli stora och vissa halkar efter som det börjar bli problem.

[Tillägg på kvällen: se tidigare bloggning ”För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i pluralistiska och demokratiska samhällen…”, om bland annat det med relativ fattigdom, apropå definition av vad som ”är” fattigdom! Dvs det där med relativ och absolut fattigdom, begrepp som används för att tysta ifrågasättande och kritiska röster].

Folk har kunnat utnyttja ROT-avdrag och ökat värdet på sina hus. Och sedan några år kan de också städa de stora hus de skaffat med RUT-tjänster.

Det är inte svårt att inse att de här nyrenoverade och väldigt fina kök, badrum med klinkers och allt möjligt ”fancy” sätter press på omgivningen. Se länkad ledare av Göran Greider om räntesamhället nedan.

Tydligen så har också konsumentrådgivarna fått mer att göra. Fler ”entreprenörer” av väldigt skiftande kvalitet (?), som kanske inte så lättvindigt skulle ha kommit in i olika branscher, har kommit in.

Vi sätter oss i skuld mer för att kunna köpa allt från nya mobiler, Iphones, Ipads till lyxkök och alltför stora hus och bilar osv för att inte hamna på efterkälken.

Se Skattjakten – Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har effektivt visat att det är länderna som inte förmår ta ut skatter som riskerar de allvarliga problemen. Högskattesamhället, som baktalats och smutskastats i decennier, firar nu triumfer.

Första tecknet på det nya tankeklimatet såg vi förra året då det stod klart att Greklands ekonomi var på väg att rasa samman. Den svenska presskåren ville till en början helst prata om ‘lata greker’ och för stor offentlig sektor.

Men snart kröp det fram att grekerna har längre arbetsveckor än EU-genomsnittet, låga löner och offentliga utgifter som ligger långt under länder som Sverige, Tyskland och Frankrike.

Greklands problem visade sig istället bero på att den ‘skatterevolt’ som våra svenska högerdebattörer drömt om håller på att döda landets ekonomi. Om grekerna hade varit lika bra på att betala skatt som vi är i Sverige så hade det inte funnits någon grekisk kris – i alla fall inte om man stått utanför EMU.

Och omvänt: Om vi i Sverige hade ökat andelen svarta pengar i vår ekonomi från dagens 7 procent till Greklands 30, eller Italiens nästan 50 procent, så hade det svenska samhället snabbt havererat.

Nästa tecken på nytänkande kom i somras då kreditvärderingsföretaget Standard & Poor sänkte USA:s kreditvärdighet. Till en början ville ledarsidorna helst se USA:s underskott som huvudorsaken till problemen. Men snart visade det sig att sänkningen snarare beror på att USA:s politiker inte kan höja de på tok för låga skatterna.

S&P misstänker att republikanska kongressledamöter kommer att se till att de enorma skattesänkningar som George W. Bush drev igenom för snart tio år sedan, och som egentligen ska upphöra att gälla i slutet av 2012, förlängs ytterligare tio år. Det skulle enligt Washington Post (13 juli) kosta amerikanska staten hisnande 4 000 000 000 000, alltså fyra tusen miljarder dollar, i uteblivna skatteintäkter.

En katastrof för USA.

S&P misstänker dock att republikanernas ideologiskt betingade hat mot skatter kommer leda till att skatterabatterna förlängs oavsett konsekvenserna. Därför sänkte man USA:s kreditbetyg.

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ‘fri marknadsekonomi’.

Detta framgår av boken Vägar till välstånd som kom ut förra året (SNS Förlag). Där visar statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall också att det krävs en mycket ovanlig tillit medborgarna emellan för att de solidariskt ska vilja betala höga skatter. Det räcker inte att vi tycker att det vore en bra idé om alla betalade sin skatt. Om vi inte känner oss övertygade om att de flesta andra verkligen kommer att betala sin del så har vi inget skäl att själva betala oavsett hur positiva vi rent principiellt är till högskattesamhället.

Hur den nödvändiga tilliten uppstår vet ingen i dag, bara att den är extremt värdefull och globalt sett mycket ovanlig. Sverige har ett sådant överflöd av tillit människor emellan att man kan se den som vår värdefullaste naturresurs. Tilliten ökar dessutom.

Samtidigt som lågskattesamhällen runt omkring oss avslöjas som livsfarliga fuskbyggen blir svenskarnas förtroende för varandra, och vilja att betala skatt, bara starkare./…/

… grupperna högre tjänstemän (det vill säga chefer och andra med ledande arbeten) och egenföretagare blivit mycket mer positiva till skattefinansierade socialförsäkringar. 2006 tyckte 71 procent av de högre tjänstemännen att socialförsäkringarna främst ska finansieras av skatter och arbetsgivaravgifter, snarare än av privata försäkringar. 2010 har andelen stigit till hela 82 procent. Bland egenföretagare har andelen stigit från 65 procent 2006 till 76 procent 2010.”

Ja, det har de anledning att vara. Egenföretagare behöver t.ex. ha tillgång till sjukvård, som är högkvalitativ och lika för alla, både för dem själva personligen, men också för sina anställda. Att de slipper betala dylika. Och det behövs bra infrastruktur för att företag ska fungera och gå bra. Som Elizabeth Warren säger apropå att ingen blir rik på egen hand! Så sant!

Se också Warren om stora företag som hyr arméer av lobbyister! 

Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

Dan Josefsson fortsätter:

”Det finns dock tecken på att något är på väg att hända. När Fredrik Reinfeldt nyligen ‘sköt upp’ det femte jobbskatteavdraget motiverade han det faktiskt med att Sverige inte har råd. ‘En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information’ förklarade han i Gomorron Sverige (12 aug).”

Jag har dock inget större förtroende för Reinfeldt och jag kommer aldrig att rösta på (m). Kanppast på något av de andra allianspartierna heller.

”För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag erkänner krisländer och en moderat statsminister – som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd – att skatteavdraget faktiskt inneburit en kostnad för landet.

Kanske håller det långsamt på att gå upp också för högern att drömmen om en skatterevolt egentligen var en samhällelig mardröm.”

Och många politiker skulle behöva ha mer kontakt med verkligheten!?

Göran Greider skriver så bra i ”Vi lever i ett räntesamhälle”:

”De dystra prognoserna för ekonomin – den svenska, den europeiska och världens – hopar sig och det är inte överraskande att Riksbanken sänkte räntan med en kvarts procent. Med all sannolikhet kommer den att sänkas ytterligare.

Men det är något märkligt med denna extrema fixering vid penningpolitiken. Det är numera bara nästan på det området som någon form av ekonomisk-politisk vilja överhuvudtaget visar sig. 

All finans- och konjunkturpolitik är i princip inställd och numera kan regeringen som bekant inte ens längre sänka skatterna, vilket den ibland hävdat varit en konjunkturpolitisk åtgärd. 

Politiker lägger sig inte i hur konjunkturerna går – det får tjänstemännen på Riksbanken göra. Det är ett lågt betyg på hur demokratiskt samhället är.

Varje gång Riksbanken ska meddela hur de gör med räntan är den mediala uppståndelsen stor. Men den uteblivna finanspolitiken bevakas knappast alls.

Vi har fått ett samhälle där många människor, av naturliga skäl, är svårt fixerade vid räntorna på grund av sina bostadslån. En enorm tryckvåg har gått genom det svenska samhället de senaste tio åren: 

Hyresrätterna har blivit allt färre, bostadsrätterna allt fler och det betyder att lån och räntor betyder mer. En bostadsbubbla blåses sakta men säkert upp också genom skattesänkningarna på inkomster och på fastigheter och genom RUT- och ROTavdragen.

För att hårdra det: Ingen följer med vad som händer i politiken i riksdagen och regeringen, alla stirrar på Riksbanken och de vinstfeta bankerna (de fyra storbankerna tjänade förra året uppåt 80 miljarader kronor). Men vi har massarbetslöshet och enorma behov som tornar upp sig i infrastruktur och vård, skola och omsorg. 

Frågan är om den finanspolitiska aktiviteten någonsin varit så svag som den är idag, med Anders Borg vid rodret. 

Sina opinionspoänger införtjänar han istället på allt tommare retoriska anklagelser mot banksektorn för att den inte sänker sina räntor. Men han gör inget åt det. Och han gör framförallt inget åt det som på sikt gör samhället tryggt och funktionellt: Investerar långsiktigt.

Vi lever i räntesamhället. Och även om ilskan mot bankerna är berättigad är det smått tragiskt att inga passionerade och upprörda känslor riktas mot den uteblivna finanspolitiken. Och detta alltmer utpräglade räntesamhälle är ett mycket privatiserat samhälle, där horisonten för alltfler enskilda inte sträcker sig längre än den egna plånboken.”

Tillägg 19 februari: Se kommentarer nedan om Sven Wollter som censurerades av Sveriges radio när han som programledare där sa vad han tycker om Reinfeldts utspel angående pension vid 75 års ålder, när man skulle prata om kärlek och gamla i programmet Wollter och Röör.

Se vidare om konflikten mellan rika och fattiga i USA, som växer och om ”avund” som inte bara existerar i Sverige, hör och häpna, utan också i USA. Ja, det behövs mer avund åt folket!?

Och slutligen Lena Andersson.

Retoriken använder begrepp som frihet och valfrihet, men är det verklig frihet eller valfrihet vi får?

Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…

29 januari, 2012 § 12 kommentarer

[Snabbloggning igen]. Amerikanske professorn i management och ekonomi Robert Frank inleder sin bok ”Lyxfeber”, kapitlet ”Väl använda pengar?”, med att skriva om den propangrill han köpte på 80-talet och som han fortfarande använder, men som nu håller på att ramla sönder.

Då kostade den strax under 80 dollar dvs strax över 500 kronor.

Hans gamla grill kan troligen repareras, men han vet inte av vem och förmodligen skulle dessa reparationer kosta mer än vad grillen ursprungligen kostade. Så plötsligt finner han sig i funderingar över en ny.

Nu upptäcker han att marknaden för grillar är radikalt annorlunda än för bara 10 år sedan. Han kommer vagt ihåg modeller då med finesser som hans nuvarande grill inte har, men priset var trots detta bara några få hundra dollar (kanske litet drygt 1 000 kronor).

Men som han skriver, det fanns ingenting, absolut ingenting som motsvarar dagens Viking Frontage Professional grillar (se inledande bild)! Och den grillen kostar idag knappt 7 000 dollar, dvs ca 45 500 kronor. Jag antar att det finns ÄNNU dyrare grillar och en hel del människor som har råd med en sådan grill idag, också i Sverige. Framförallt om man avstår från annat och exklusivt satsar på den.

Frank reagerar dock emot denna trend och skulle nog helst vilja behålla sin gamla grill, men få den fixad, som jag uppfattat honom.

Och precis som man kan läsa nedan, så satsar man mer på att köpa (och köpa dyrt och exklusivt) än på att spara, att köpa mer än man egentligen bekvämt har råd med. Se om detta fenomen nedan och pressen på människor i ett allt mer ojämlikt samhälle. En press som ökar (på en massa negativa sätt) när ojämlikheten ökar.

Som min pojkvän i USA sa nyligen att

”… många nog visar mer än de egentligen har.”

Här kan man läsa om Franks reflektioner i denna bok, ”Lyxfeber”, och på temat grillar, på engelska.

När jag sökte på ”Luxury fever” så nämndes den i boken “The narcissism epidemic: living in the age of entitlement” eller “Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [själv]berättigande” (men självberättigande kan vara mer eller mindre sunt och mer eller mindre skadande för en själv och andra), en bok om vilken man kan läsa:

“I en verklighetsshow på TV så vill en flicka som planerar sin ’sweet sixteen’ [en tradition i USA där framförallt flickor särskilt firar sin 16-årsdag] blockera en väg så att en musikkår kan marschera på en röd matta förbi huvudingången till hennes hus.

Fem gånger så många amerikaner genomgår plastikkirurgi och [andra] kosmetiska åtgärder idag jämfört med för tio år sedan och vanligt folk hyr paparazzis som följer dem runt för att de ska se berömda ut.

Gymnasieungdomar attackerar klasskamrater fysiskt och lägger ut youtube-videor av misshandeln för att få uppmärksamhet.

Och i åtskilliga år har amerikaner köpt stora mansions [s.k. McMansions] och dyra bilar på en kredit som de inte har råd med.    

Fastän detta ser ut som en slumpmässig samling av trender idag, så bottnar alla i ett enda underliggande skifte i amerikansk kultur: den obevekliga ökningen av narcissism, en väldigt ‘positiv’ och uppblåst syn på självet [en falsk, inte genuin, tro på en själv, på ens självvärde? För ens värde är grundat på det yttre och grundas fortsatt på det yttre? Något som man kanske inte ska moralisera över, utan som bara är oerhört sorgligt? Se också Barbara Ehrenreich om positivt tänkande och dess effekter och hur detta med ‘positivt tänkande’ missbrukas av dem med makt och används skrupelfritt av guruer, sådana som vill sälja böcker, coacha andra för dyra pengar osv. Och se Åsa Lindborg i artikel ‘Kvinnor med stil’ från 2007 om Linda Rosing och Carolina Gynning].

Narcissister tror att de är bättre än andra, de saknar känslomässigt varma relationer som är präglade av omtänksamhet, söker konstant uppmärksamhet och värdesätter [därför] materiellt välstånd och fysiskt yttre.

 I ’Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [sjäv]berättigande’ så drar professorerna i psykologi Jean Twenge och W. Keith Campbell slutsatser från empirisk forskning och analys av kulturen för att visa på den destruktiva spridningen av narcissism.”  

Dessa två personer verkar intressanta att döma av deras hemsidor. Och det finns ett ”självberättigande” som skulle vara sunt: att fler människor inser att de faktiskt har vissa rättigheter!? Rättigheter till vissa grundläggande saker! Att de av skam inte måste tiga.

För att återgå till Frank och hans bok ”Lyxfeber”:

”Spenderandemönstrens utveckling vad gäller gasgrillar är del i en mycket bredare förändring som har skett de senaste decennierna.

Det handlar inte bara om spektakulärt spenderande hos de rika eller superrika, utan också om spenderandet hos medel- och t.o.m. låginkomstfamiljerna.” 

Spenderandet i toppen har blivit ett virus som fortplantat sig neråt, men man jämför sig inte riktigt med de superrika, utan med sina grannar. Även om man visst sneglar på de superrika och faktiskt kan känna avund mot dem, men denna känsla är inte riktigt opportun (är litet förbjuden, men dock en känsla man känner).

”Husen som medelamerikanen bor i idag är dubbelt så stora som dem de levde i på 50-talet.

Oberoende av var du befinner dig på inkomstskalan så påverkas du av vad andra gör, ingen kan ha flytt från effekterna av de senaste förändringarna i omgivningen vad gäller spenderande.

Bland mycket annat så påverkar dessa mönster vilka presenter du ger på bröllop och födelsedagar och hur mycket du spenderar på middagar vid diverse högtider, priset du måste betala för ett hus i ett grannskap med en bra skola, storleken hos det fordon du måste ha för att du och din familj ska färdas säkert, den sorts gympadojor/sportskor dina barn kräver, universiteten som de behöver gå på om du vill att de ska ha goda framtidsutsikter efter examen [men idag har man inga verkliga garantier där heller, vilket man kan läsa om i Barbara Ehrenreich bok ‘Bait and Switch’], det sorts vin som du vill servera för att markera speciella tillfällen och det sorts kostym/klädsel som du väljer inför en jobbintervju.”

Frank skriver:

”Men det finns också en mörk sida i vårt nuvarande spenderandemönster.

Medan de i toppen av den ekonomiska ‘totempålen’ [som han kallar det!!] har klarat sig spektakulärt bra, så har medelamerikanen knappt vunnit någon terräng alls under de senaste två decennierna och femtedelen i botten har faktiskt lidit inkomstförluster på mer än 10 procent i verkligt värde.

Liknande förändringar har skett i Storbritannien och detta mönster har börjat spridas på andra ställen också.  

Med statiska och sjunkande inkomster, så har medel- och låginkomstfamiljer fått finansiera sitt höga spenderande genom mindre sparande och kraftigt ökande skuldsättning.

I denna process så har vårt personliga sparande fallit stadigt och är nu påtagligt lägre än i någon annan större industrination.

Personliga konkurser ligger på en högre nivå än någonsin.”

Ja, precis det Elizabeth Warren sagt apropå det hon kallar ”medelklassens kommande kollaps.” Personliga konkurser är vanligare än skilsmässor, men de förra är mer pinsamma och något man döljer. Därför blir många förvånade när man påpekar att konkurser är vanligare och man säger också att man inte tror att detta är sant. Förnekar att så allvarliga problem med privatekonomin är vanligare än antalet skilsmässor.

Och som Frank fortsätter:

”Även bland dem som lätt har råd med dagens lyxerbjudanden, så har det funnits ett pris att betala.

Alla – rika som fattiga, men i synnerhet de rika – tillbringar mer tid på kontoret och tar kortare semestrar; vi tillbringar mindre tid med våra familjer och vänner och vi har mindre tid för sömn, träning, resande, att läsa [!!!] och andra aktiviteter som kan hjälpa till att hålla kropp och själ i trim.

På grund av nedgången i graden av sparande, så har den ekonomiska tillväxten saktat ner och ett ökande antal familjer känner sig oroliga för sin förmåga att bibehålla sin levnadsstandard när de pensionerar sig.”

Och han tillägger:

”I en tid när vårt spenderande av lyxvaror växer fyra gånger så fort som de offentliga utläggen, så förfaller våra landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av vår offentliga infrastruktur, vilket sätter liv i fara.”

Hur borde detta kännas för dem med enorma hus, bilar, pooler – och som i Sverige RUT-avdrag för att städa sitt stora hus, så de ”kan vara med barnen”?

”Våra parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade.

Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott /…/ ligger kvar på höga nivåer.

Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden.”

Och att hålla efter våra gemensamma vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, sjukvård och omsorg gemensamt/tillsammans skulle skapa jobb och efterfrågan, på  både varor och tjänster, men delvis av annat slag.

Och allt detta är sådant som vi ju alla faktiskt tjänar på, direkt och indirekt och i större eller mindre grad? Och sådant som i slutänden är viktigare än den där supergrillen, enorma bilen, jättehuset osv.? Undrar om inte en majoritet tycker så, om de insåg att man faktiskt kan välja där!? Insåg att det inte finns något ofrånkomligt i detta sakernas tillstånd.

från chatt med Göran Greider.

Samhället skulle på en massa sätt bli trevligare att leva i? För alla! Inte bara för dem som har små eller inga inkomster, utan också för medelklass och även de som har mest i inkomst. Alla skulle slippa den där stressen och tävlan och kunna använda sin energi, kreativitet och fantasi kanske mycket bättre, på saker med mer verkligt värde?

Se ”Paul Krugman om rat race och allas kamp mot alla …”:

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Barbara Ehrenreich skriver också apropå ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de filtreras genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

Ökande klassklyftor som späds på med privata försäkringar, samt mer om den sänkta restaurangmomsen – och om en postservice som verkar hålla på att ramla ihop i USA…

20 januari, 2012 § Lämna en kommentar

Vi är på väg att få ett samhälle med allt större klyftor, där vissa tillåts ta för sig och tar för sig.

Snabbloggning igen [ja, det var det: nu kollade jag över texten och uppdaterade den efter en lång jobbdag]. Vad ska jag sätta för rubrik?

Ja, vad sysslar också (s) med? Och vad har de sysslat med? Kerstin på Motvallsbloggen undrar också.

Är det också segregerad vård vi vill ha?

Återigen apropå det sjukförsäkringssystem de har i USA. Inte minst större arbetsgivare kan hålla sina anställda med sjukförsäkring, dvs. försäkring för sjukvård. Nu håller vi på att få detta med? Se tidigare postning om privat företag i Sverige för personliga assistenter, som har försäkring för sina anställda, så de går före i dem som inte har någon försäkring i vårdkön. Jag gillar det INTE!

I USA så har t.ex. lärare dylik försäkring genom sin arbetsgivare och om nu någon trodde att det bara är svenskar som reagerar över ”orättvisor” som en sådan (med hänvisning till den kungliga svenska avundsjukan), så kan jag tala om att amerikaner också reagerar över vad andra har som de själva inte har.

Jag funderade vidare: kan småföretagare hålla sina anställda med dylik? Innebär detta en konkurrensnackdel för småföretagaren? Hur var det nu med USA som företagarens förlovade land? Och människor ska tvingas bli egna företagare här i Sverige vare sig de är lämpade eller inte. Se ”Den ofrivilligt frivillige företagaren av Christer Johansson.” Är det ”frihet”?

Alliansfritt Sverige skriver att ”Krogmomssänkningen fiasko i Frankrike”.

Ja, de pengarna kunde ha gått till vård, skola och omsorg i företag som är icke vinstdrivna och som ger samma vård, skola och omsorg till alla som använder deras tjänster. Inte sämre skola, vård eller omsorg (eller annan samhällsservice) till dem utan pengar och bättre till dem med pengar – och som kanske också, som grädde på moset, har försäkring.

Försäkringsbrev/avtal har också blivit rejält mycket tjockare, i USA. Min pojkvän visade ett sådant på hans småföretag, tror jag, och konstaterade det. Jo, de (försäkringsbolagen) måste gardera sig i dagens USA!?

Han berättade också om postservicen: nyligen kom post neddimpande i brevlådan vid sju på kvällen. Förmodligen hade den blivit felutdelad och granne kom med den. Och igår fick han en massa post – med de var egentligen adresserade till flera av grannarna runt verkstaden. Håller postväsendet på att ramla ihop där p.g.a. nedskärningar?

”Men tänk om post man inte vill att andra ska få i händerna kommer fel!”

sa jag.

”Ja, just det!”

svarade han.

Ja, man kan ju få post med all slags konfidentiellt innehåll.

Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

18 oktober, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 19 oktober, se slutet. Klicka på bilderna för att göra dem större].

Ur essän ”Katastrofal privatisering av äldrevård i Barnet” (nära London).

Jag skulle verkligen önska att media berättade om dessa saker…

I länkad artikel beskrivs en (ganska stor) tvist mellan en grupp vårdpersonal och deras privata arbetsgivare över nedskärningar i lön och försämringar i arbetsförhållanden. Denna tvist har pågått från 2006 till idag och är  alltså inte ny.

Man kommer att strejka idag 18 oktober över kommunens planer att massprivatisera kommunal service. Länkad artikel visar hur kontraproduktiv (=som motverkar sitt eget syfte) vissa av kommunen Barnets relationer med den privata sektorn har varit.

Och saker som dessa sker inte bara här, utan i andra delar av Storbritannien, samt andra delar av Europa, i Sverige, i USA osv? Äldrevård i USA t.ex. verkar så risig så man fasar för att hamna där. Om man kan (och inte har råd med annat) tar man hand om gamla föräldrar t.ex.

Som ung miljöpartist skrev:

”När någon inte stämmer in i hallelujakören är det bara exorcism som återstår!” 

2007 blev vårdpersonal tvingad att skriva under ett skärpt nytt kontrakt från deras privatsektorsarbetsgivare, the Fremantle Trust. De hotades med avsked om de inte gjorde detta.

Vårdpersonalen hade varit anställd av Barnets kommun på hem för gamla, men blev anställda hos Fremantle Trust när kommunen under det förra årtiondet outsourcade vårdservicen.

Lön och arbetsvillkor skyddades vid tiden för övergången – men precis innan jul 2006 vidtog den nya privata arbetsgivaren åtgärder. Med ett nytt kontrakt skar arbetsgivaren ner på vårdpersonalens semester med 11 dagar och introducerade ett nytt sjukpenningsförslag. Dvs man försämrade villkoren för vårdpersonalen.

Jag kan inte låta bli att undra över villkoren för de ansvariga i det privata vårdbolaget (liksom alla i ledande ställning på alla nivåer, i regering, riksdag, bland människor i höga positioner)? Hur är det med deras semester och sociala tryggheter? Försämras dessa i samma grad som för människor på golvet?

Anja kommenterar Unni Drugges bloggpostning ”Mer avund till folket!” så bra med följande:

”Jag har alltid upprörts över borgarnas svaga argument: ’Dom är bara avundsjuka!’ ’Svenska jantelagen’ osv. när människor ifrågasätter deras privilegier. Det är också en jävla projektion!

Det finns väl inga som är så avundsjuka som borgare.

Men dom är så sjukt funtade att dom är avundsjuka på folk som har det SÄMRE än dom själva. Att folk ska få ett socialbidrag det går att leva på – utan att ens behöva gå upp på morgonen! Att bara FÅ av samhället. Tanken retar gallfeber på dom.

Att sjuka skulle få tid, råd och utrymme att ägna sig åt sin sjukdom. Att den som blir sjuk skulle få en andningspaus av samhället, bara få – utan motprestation.

Det väcker avundsjuka!

Jag har t.o.m. hört borgare uttala sig avundsjukt om människor som ligger inlagda på psyket: ’Tänk vilken lyx att bara få ligga där och inte behöva göra någonting och få maten serverad och bli uppassad.’

Av detta kan man dra två slutsatser: Borgare är gravt störda människor eller Borgarlivet är mycket mycket hårdare än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag vet vad jag tror.”

De förra, för att återgå till hur de med en ställning har det, har privata försäkringar, försäkringar genom sina uppdrag, fallskärmar, bonusar (mutor för att vara lojala?)? Har kanske enorma tillgångar så de kan betala för privat sjuk- och äldrevård om och när den behövs. Behöver inte förlita sig på den offentliga. Är vi på väg tillbaka till moderna tiders fattigstugor?

Barbara Ehrenreich skriver:

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den [Ehrenreichs bok ‘Barskrapad’] blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

Men värst av allt var slopandet av ersättning för obekväm arbetstid (ersättning för att jobba veckoslut) som en massa vårdpersonal var beroende av för att få en lön som de kunde leva på. De hade tidigare fått mer betalt om de jobbade lördagar och söndagar – extrapengar som var viktiga. Barnet Unison (en fackförening) uppskattade att en del vårdpersonal förlorade 30 % av sin betalning.

Så var det med generösa privata arbetsgivare – vid tiden för övergången till den privata arbetsgivaren lovades vårdpersonalen att deras löner och förhållanden skulle vara säkrade.

“Åh ja. De sa att allt skulle bli super duper och att vi skulle få det bra,”

säger Fremantles anställda Carmel Reynolds 2007.

Men så blev det alltså inte.

Fremantles arbetsplatser är i uppror. Att vara sparsamt finansierad var okej (om man inte fick super duperlön), men det nya kontraktet var alltför komprometterande. Vårdpersonal skulle bli utsatt för (privata) utmätningar. Man skulle få problem med sin privata ekonomi för att lön och anställningsförhållanden ändrades som de gjorde.

Man kände också att ledningen var extremt föraktfull. Den sa att till vårdpersonalen att den kunde kompensera förlusterna i inkomst genom att ta på sig extra skift. Detta betydde att en del människor skulle måsta arbeta uppåt 60 timmar per vecka, utan extra inkomster för barntillsyn för de extratimmar de måste vara på arbetet.

Låter verkligen som en backlash! Som rena slavarbetet. Och som återgång till gamla tiders klassamhälle verkligen.

Ledningen spelade också ett sjaskigt spel med oliktänkande. Fackliga ombud blev avskedade och fackmedlemmar fick inte ha fackmöten. Man hade dem på andra ställen istället?

Allt detta framställs som en oundviklig samhällsutveckling, även här i Sverige, men det är det ju definitivt inte. Pengar finns, men det är bara det att dessa koncentrerats alltmer till allt färre.

Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Och detta gäller inte bara i USA, utan också i Sverige, i Storbritannien, liksom i många andra länder runt om i världen.

Och hur är det med ansvar (vilka är det egentligen som ska ta det? Som faktiskt tar det? Tar vår regering det? Nej, skulle jag vilja påstå! De bryr sig inte om den lilla människan alls) och hur är det med att dra sitt strå till stacken?

Och de som ifrågasätter de enorma förmåner, inkomster osv som somliga har de avfärdas med att kallas avundsjuka, men…

En av de anställda i äldrevården i Barnet, Lango Gamanga, undrar:

“Jag sa till ledningen – hur förväntar ni er att vi ska kunna hantera dessa nedskärningar? Det ledningen sa är att du måste göra extratimmar för att få mer betalt [??]. Men hur blir det då med kvaliteten i ens vardagsliv?”

Sandra Jones:

“Jag kom hit för en massa år sen och arbetade hårt och då fick jag mer ledighet och högre lön. Jag är 48 år nu. Jag vill inte gå tillbaka till hur jag var när jag var 30… vi kräver inte löneökning eller något sånt. Vi vill bara ha det vi hade.”

Genom åren 2007 och 2008 så hade man onsdagsmöten där man organiserade strejkaktioner för att strida för att få tillbaka betalning och semestrar till ursprunglig nivå.

Man vara rasande och det fanns en verklig känsla av orättvisa.

”Det är alltid de lågbetalda arbetarna som man slår på,”

säger en anställd hos Fremantle, Breege Kelly. Hon tvingades att skriva på ett nytt kontrakt precis före jul 2006 och var därefter tvungen att ta extra skift för att kompensera för de timmar som hon förlorade.

Andra  har mast vända sig till sina familjer för hjälp. En annan anställds, Joyce Smith, man som gått i pension var tvungen att ta ett deltidsjobb för att hjälpa till att betala räkningarna i familjen. Man hade fortfarande amorteringar att betala (på boende?).

Anställda hos Fremantle tror att standarden i vården av gamla i dess institutioner har försämrats när de anställda tvingats att arbeta längre dagar och när dåligt betalda, oerfarna nya anställda rekryterats till det nya kontraktet (Fremantles ledning åkte till och med till Ungern för att rekrytera människor som skulle arbeta för låg betalning).

Jag kommer eventuellt att fortsätta denna bloggpostning, liksom den om de arbetande fattiga i USA, om fattigdom som håller på att bli ett amerikanskt brott (om det inte redan är det).

Skattesmitaren nr 1 är ett vårdbolag här i Sverige.

Tillägg 19 oktober: Citat från Occupy Sweden – Occupy together:

”Einar Stensson, sociolog och medorganisatör för Occupy Together, var en av flera talare under manifestationen på Sergels torg i Stockholm.

– Finanskrisen har drabbat oss, och vi har fått betala, medan de ansvariga har kommit undan.

TT: Vilka är ‘oss’?

– Vi är de 99 procenten, vi är alla vanliga människor som inte är miljonärer. Jag skulle vilja se fler ruinerade miljonärer än ruinerade vanliga människor, säger han.”

”Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.”

Tro inte på allt du ser på TV. Vi är många – de är få.

Fortsättning: se här.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin envyreflektioner och speglingar II....