Frihet – vad är det?

18 juli, 2011 § Lämna en kommentar

Läs om ”Frånsprungen – hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen”, samt se Robert H. Franks hemsida. Se bloggen Mellan anpassning och motstånd om Franks bok:

”… vad som går att tyda av boken Frånsprungen och bevisen som författaren lägger fram skulle dessa människor må mycket bättre av mera jämlikhet. Ja, faktiskt alla i hela samhällsstegen skulle må bättre enligt författaren, som på ett mycket övertygande sätt lägger fram varför./…/

Någonstans i balansen mellan individen och kollektivet finns lösningen. Det som på kort sikt är bra för individen är inte alltid bra för kollektivet (eller ens för individen själv på lång sikt). Häri ligger utmaningen för framtidens politiker (som vill ha ökad jämlikhet), både retoriskt och pragmatiskt, hur vi får en ökad förståelse för det gemensamma samtidigt som vi visar på hur detta är bäst för individen. Hur kan vi sänka tempot på vårt samhällsbygge så att tid finns att tänka tanken fullt ut. Att säkra upp underifrån är klassik jämlikhetspolitik för frihet åt individen. Franks tydliga belysning av hur ojämlikheten drabbar alla samhällsskikt bör ge alla som kämpar för jämlikhet självförtroende att våga satsa på sin tro att detta leder till ett bättre samhälle för alla.”

Diverse funderingar och reaktioner nu när jag är i USA i 6,5 veckor bland amerikaner och alltså inte som turist. Bland annat angående den högt hyllade så kallade ”friheten.” Vad är verklig frihet? De som tror sig ha den tycker inte jag har den. För mig är de de slavar som de menar att vi är i socialistiska (kommunistiska) Sverige.

Dessutom verkar de ha minst lika många säkerhetsföreskrifter som vi har, om inte fler. Apropå ”storebror som talar om för dig” och trygghetsnarkomani.

Hungriga vargar jagar inte bäst! I alla fall inte på något längre sikt. Kanske inte ens på kortare sikt. De blir utmattade, tänker sämre, löser problem sämre, deras kreativitet blir sämre… Och deras så kallade ”frihet” är ingen frihet i mina ögon.

Det vi gör påverkar andra mer eller mindre. Ibland väldigt mycket och andra gånger kanske inget alls.

Har alla lika stora möjligheter att påverka andra och deras liv och vardag? Andra väldigt mycket mindre?

Har vi rätt att ställa större krav på dem med makt?

En aktörs agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det kan finnas situationer där fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt (s. 36 i Nationalekonomi för vänstern).

Hur blir det om kostnaderna för de negativa sidoeffekterna, kostnaderna för dennes agerande, inte kan bäras av småföretagaren?

Ja, hur är det med vår frihet? Får eller kan vi agera hur vi vill?

Vad gäller externaliteter går det onekligen att diskutera var gränserna går.

Och är det verkligen ”survival of the fittest” som borde råda? Är det däråt vi går? Där vi hävdar vårt oberoende av andra?

Det finns både överdrivet beroende- som överdrivet oberoendebehov. Jag tror att inte ens den individ som är äkta autonom (psykologiskt självständig) kan fungera helt själv eller ensam hela tiden eller hela sitt liv, vi är beroende av andra, men sällan totalt beroende (om vi inte är paralyserade fysiskt eller psykiskt). Den äkte självständige är både oberoende OCH beroende och kan erkänna det för sig själv och andra, samt har äkta empati och medkänsla och kan erkänna sina svagheter och ta ansvar för dem (dvs. behöver inte ha ansvarsfrihet).

Jo, som Pippi Långstrump säger:

Den som är mycket stark [fysiskt eller i makthänseende] måste vara mycket snäll!”

Jag tycker intensivt illa om det högern gör i Sverige – och hela västvärlden. Och hur den spelar på egoistiska sidor i människor, men förment för allas vårt bästa. Vilket jag anser att det inte alls är.

Annonser

Tillbakadragen stat?

15 maj, 2011 § Lämna en kommentar

bilder ur Tvärdrag.

[Uppdaterad 16, 17 (med bilder) och 18 maj].

I intervjun ”Fantastisk chans – Lena Sommestad önskar S-märkt klimatplan med jobbfokus” i ETC kan man läsa (har inte hittat den på deras webb):

”Nyliberal klimatpolitik förutsätter en tillbakadragen stat. Men ingen stor samhällsomvandling har någonsin skett enbart tack vare näringslivet. Vi behöver en mer aktiv stat. Sedan måste människor känna att bördan för att ta itu med klimatproblemen delas rättvist, att den inte belastar de svagaste.”

Se Lena Sommestads blogg.

Hur vi beter oss i olika avseenden kan ge konsekvenser för andra. Det som nationalekonomen Niklas Jakobsson skriver i ”Nationalekonomi för vänstern – teori för jämlikhet och välfärd” i kapitlet ”Externaliteter – Varför ska man beskatta bilism och subventionera vaccinationer?” är väldigt intressant och tänkvärt.

Aktörers agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det finns situationer då fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt.

Medvetet och omedvetet påverkar vi hela tiden varandra med våra val och handlingar i ett samhälle. Vare sig vi vill eller inte, i stort och i smått.

Jag kom också att tänka på vad Bengt Göransson skriver i sin bok ”Tankar om politik” om skolan t.ex. att

”… om fyra elever i en skolklass plötsligt väljer en ny skola kan deras val få svåra konsekvenser för de elever som blir kvar. De senares reella valfrihet beskärs eftersom klassen kanske måste upplösas och de kvarvarande eleverna tvångsförflyttas.”

Men det finns annat som påverkar andra. Jakobsson skriver:

”När du väljer att ta bilen till jobbet så blir det trängre på vägen och det tar längre tid för mig att komma fram./…/

När en tredje person vaccinerar sig mot influensan minskar smittorisken för både dig och mig. Även i ett större perspektiv påverkar våra individuella beteenden andra. Vi delar alla samma atmosfär./…

Med nationalekonomisk terminologi kallas bieffekter som kommer av ett visst beteende för externaliteter./…/

När andra påverkas negativt, talar man om en negativ externalitet. Varor och tjänster vars konsumtion eller produktion medför negativa externaliteter kommer att överkonsumeras eller överproduceras i förhållande till vad som vore önskvärt för samhället, eftersom den som producerar eller konsumerar varan inte bär hela kostnaden för sitt agerande./…/

Det finns också positiva externaliteter. /…/ Ett exempel på något som skulle kunna ha positiva externaliteter är utbildning, som inte bara ger fördelar åt den som utbildar sig utan även har en positiv effekt på andras tillvaro. Den allmänna bildningsnivån i ett samhälle bestämmer inte bara produktiviteten och samhällets resurser, utan lägger också ribban för innehållet i nyhetsrapporteringen, tv-tablån, valkampanjerna eller samtalen i fikarummet på jobbet.”

Jakobsson skriver också att vår konsumtion är kontextberoende, dvs. beroende av sammanhanget. Viss konsumtion går ut på att stå ut ur mängden. Den amerikanske ekonomen Robert H. Frank har sedan 30 år forskat över effekterna vår statusjakt har för resten av samhället.

Amerikansk medelklass konsumerar mer idag, medan reallönen inte följt med i motsvarande grad. Detta har skapat stora problem för dem. De har det mycket tuffare och stressigare idag för att kunna vara med i statusjakten, på större bilar, hus osv. Se Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps.

Jakobsson undrar också hur långt resonemanget om externaliteter kan dras. Det finns ju mängder av saker som påverkar andra utan att någon form av betalning eller kompensation utgår.

”Som vi ser kan egentligen argument som tar sin utgångspunkt i ekonomers klassiska externalitetsbegrepp tas till intäkt för ingripanden på alla möjliga områden och det går onekligen att diskutera var gränserna går./…/

Oavsett vilka politiska bedömningar man gör är konceptet med externaliteter relevant att diskutera – och det är uppenbart att dess existens gör det svårt att försvara en klassisk låt-gå-inställning till marknaden.”

Och det fungerar ju definitivt inte att enskilda människor i alla lägen gör upp sinsemellan där den enes agerande påverkar den andre. Som fejder mellan grannar. I alla samhällen måste det finnas någon slags lagar, förordningar och regler som vi måste följa, men som också ska kunna ändras (och där vi alla kan vara med och påverka demokratiskt), så att samhället fungerar så bra som möjligt. Och det måste finnas ”myndigheter” som opartiskt fäller utslag?

Och vi kan göra val här. Vad slags samhälle vill vi ha? Människo- och samhällssyn är relevant att diskutera. Hur ser vi på människor, vad tror vi om dem? Hur ser vi på samhället? Vad tror vi om människor? Vår syn på andra och varandra kan bli självuppfyllande?

Se bloggen Ekonomistas inlägg under kategorin beteendeekonomi. Människor fungerar inte så rationellt som vissa ekonomiska teoretiska idéer bygger på… Och alltmer inser man att detta är viktigt att ta i beaktande. Detta gör ekonomi mycket intressantare tycker jag, men inte nödvändigtvis enklare som man skriver i länkat inlägg.

Se boken ”Policy and Choice.”

Tillägg 16 maj: Läs artikeln ”Både välfärd och konsumtion”:

”Vi har råd att både försvara och förbättra vår välfärd.

Men varje gång vänstern pratar om välfärd förvandlas det i tidningar och tv till skattehöjningar.

Ivrigt påhejade av en massiv bor­gerlig mediapropaganda har många inom vänstern därför blivit livrädda för att tala om allt som kan uppfattas som höjda skatter.

Juholt har tagit ett steg tillbaka när han i skuggbudgeten nu deklarerar att välfärden i vart fall måste gå före skattesänkningar.

Men sanningen är denna: Vi kan både öka skattefinansierad välfärd OCH öka den privata konsumtionen — samtidigt.

De klara sambanden har bara fördunklats av ett samhällsklimat där högerretoriken med hjälp av media tyvärr kidnappat hela debatten.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i två stora undersökningar, (den första för tio år sedan, den andra i höstas), slagit fast att vi inte behöver höja skattesatsen alls för att behålla hög nivå på välfärden.

Detta brukar slå folk med häpnad. Låsta i föreställningen om att vi står inför en gigantisk åldringsboom som gnager oss in på benen ser de flesta inte att denna bild bara är resultatet av en lyckad propaganda.”

Se tidskriften Tvärdrags senaste nummer ”Några påstår att vi inte längre har råd med välfärden. Men det är inte sant.”  Något Daniel Ankarloo också skriver om i boken ”Välfärdsmyter”. Se tidigare postning ”‘Försörjningsbördan och ‘ålderschocker’…”

Läs också Kjell Rautio ”Håller vi på att få ett svenskt a- och b-lag i välfärdssektorn?”

Anne-Marie Lindgren skriver om höjda sjukvårdsavgifter (i Stockholm), att:

”… [de] antagligen [är] ett sätt att försöka dämpa de stora kostnadsökningar inom primärvården, som den fria etableringsrätten har lett till; i praktiken kan man säga att kostnaderna för det ökade utbudet av vårdmottagningar nu måste kontras med minskat ekonomisk tillgänglighet till dem. För valfrihet kostar, den också.”

Tillägg 18 maj: läs Kjell Rautio i ”Vaddå socialdemokratisk välfärdsmodell?” och Ekonomistas i ”Vad tycker amerikanska ekonomer?”, samt slutligen ”Avgifterna slår mot de fattigaste”:

”Den pågående avgiftshöjningen är bara en del i en omfattande omfördelning av hushållens utgiftsposter från skatten till olika typer av avgifter, där avgifterna till skillnad från skatterna är platta, lika höga för alla, och därmed slår hårdast mot dem som har minst. Sedan kan högerpolitiker som Torbjörn ‘chipsmannen’ Rosdahl, finanslandstingsråd i Stockholm, yra bäst han vill om hur alla med lönearbeten i och med jobbskatteavdraget fått ‘en trettonde månadslön’ och därmed inte ska klaga.

Det är inte bara de som är beroende av en fungerande kollektivtrafik, utan även arbetslösa, studenter, sjukskrivna och socialbidragstagare./…/

Trots att avgiftstrycket är så pass kännbart för så många verkar det inte vara en stor politisk fråga. Den nya socialdemokratiska ledningen, de som ska föreställa opposition, deklarerade nyligen att den inte tyckte det var nödvändigt att höja skatterna. Av det följer om man tänker ett steg längre att de inte heller kan vara särskilt intresserade av att sänka avgifterna.

De politiska blocken slåss om mittenväljarna, som ängsligt ser om sina bostadslån och betraktar varje skattehöjning som en fientlig handling. Resten verkar inte räknas, och kommer antagligen inte att göra det förrän makthavarna tvingas till det. Då räcker det inte att gå och rösta vart fjärde år, grunden för verkligt inflytande läggs genom politisk handling i vardagen. Och där är det bara fantasin som sätter gränser.”


För att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar…

10 maj, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 11 och 12 maj, se slutet].

Nationalekonomen Niklas Jakobsson skriver i ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Externaliteter. Varför ska man beskatta bilism och subventionera vaccinationer?” s. 48 angående vidare läsning:

Robert H. Frank argumenterar i boken Frånsprungen (Falling Behind) på ett underhållande sätt för hur USA:s ojämlikhet har drivit fram en utgiftskapprustning där medelklassen utarmas i sina försök att hålla jämna steg med sina grannar.”

Han skriver vidare, också på sidan 48:

”Oavsett vilka politiska bedömningar man gör är kontentan med externaliteter relevant att diskutera – och det är uppenbart att dess existens gör det svårt att försvara en klassisk låt-gå-inställning [förlitandet på den osynliga handen, som leder till passivitet – och i värsta fall uppgivenhet. Vadå, ge framtidstro?].”

Anledningen till att jag äntligen bloggar om detta är Göran Greiders ledare nu på morgonen ”Det här landet är inte längre mitt”:

”Det börjar bli outhärdligt att leva i detta land. För inte så länge sedan kunde vi litet till mans känna den där speciella stoltheten över att skillnaderna mellan fattiga och rika trots allt inte var himmelsskriande i Sverige. Ja, fram till början av åttiotalet minskade rentav skillnaderna och hade gjort det sedan åtminstone efterkrigstiden.

Nu går det inte längre att känna den stoltheten. Och den förlusten är förstås inte bara svensk: i land efter land finns den där gnagande obehagskänslan av att något är fel, när klassklyftorna ökar överallt. Och den känslan gnager nog långt in i de bättre ställda skikten. Allt tyder nämligen på att människor mår bättre i mer jämlika samhällen. När klyftorna är stora ökar statushetsen, stressen och jakten på det som ger prestige: resor, dyra bostäder, bilar. Den amerikanske ekonomen Robert H Frank ser i en bok som kom för ett par år sedan hur ett slags konsumistisk kedjereaktion startar när de översta skikten i samhället beviljas skattesänkningar eller våldsamma löneökningar. Det leder till att skikten därunder också vill skaffa sig större hus och bilar och så vidare neråt i samhället – där de nedersta lånar till konsumtion eller helt kapas loss från samhället.

Dagens Eko sände igår ett bra inslag om just fattiga och rika. Man drog fram statistik som visar att de som har högst inkomster har fått det mycket bättre de senaste tio åren och dragit ifrån ytterliga i jämförelse med dem som har lägst. Och inte bara det: Av de 100 postadresser där de högsta inkomsttagarna bor återfinns 96 i Stockholm. Och då talar vi förstås om förorter som Bromma eller Saltsjöbaden.

Vad betyder det? För det första är det ett ytterligare bevis på att klyftorna rusar iväg. Men det är också bra att det klargörs att Stockholm håller på att bli ett reservat för just höginkomsttagare – eller rättare sagt: delar av Stockholm. I Rinkeby eller Tensta bor det inte många rika. Men dessa siffror kastar onekligen ett avslöjande ljus över hela den politiska debatten där ett av de absolut vanligaste temana är: Hur ska partierna locka medelklassen i storstäderna? Det är de som kallas mittenväljarna. Men det som gömmer sig bakom denna mytiska grupp i den politiska debatten är just intressena hos de bäst ställda i samhället.

En politisk debatt som fixerar sig vid den frågan har kört fast i ett blint klasstänkande, där de redan välbeställda hamnar i fokus för den politiska viljebildningen och görs till föremål för alla tänkbara omsorger. I själva verket är delar av Stockholm helt enkelt extremt. Andelen höginkomsttagare i de mest prestigefyllda delarna av denna maktstad är extremt. De redan rikaste hushållen har de senaste åren gödslats med jobbskatteavdrag, borttagen fastighetsskatt samt RUT – och ROT-avdrag (dessa två bidrag kostar idag uppåt 20 miljarder!). 

Hur är det möjligt att den politiska debatten allra mest värnar om dem som redan har det väldigt bra? Delvis beror det tyvärr på att en del av den nyrika klassen också består av den mediala klassens bäst betalda skikt. Dessa skickar gärna ut reportrar till problemtyngda, invandrartäta förorter för att exploatera etniska frågor – men de skickar inga undersökande reportageteam till de verkliga problemförorterna, dvs sådana som Bromma eller Saltsjöbaden. Ty där bor de ofta själva. I ojämlika samhällen blir investeringarna ofta ganska irrationella, eftersom resursstarka grupper kan ropa högre på bidrag eller skattesänkningar.

Naturligtvis beror denna utveckling mot större klassklyftor även på globaliseringen – i  vart fall tas den som intäkt och ursäkt för att öka ojämlikheten.

Men det finns inhemska aktörer som arbetar hårt på att segregera detta land. Några dagar innan Ekots reportage sändes publicerades en debattartikel av tjänsteföretagens organisation Almega. Där krävde man att ingångslönerna för unga borde frysas i tio år. Syftet enligt dem själva är att skapa fler jobb åt ungdomar. Men som bland annat LO påpekat, finns inget sådant samband. Syftet med Almegas utspel är i själva verket ett annat: att skapa ett tjänarsamhälle. Också finansminister Anders Borg har varit inne på detta, att få ner löneökningarna för dem som redan har ganska dåligt betalda arbeten. Det kan han dock inte säga rakt ut hursomhelst, och därför har han och Alliansen satsat på skattesänkningar. Jobbskatteavdragen tjänar precis detta syfte: att dämpa lönekraven. Särskilt hos låg- och normalinkomsttagare./…/

Landet tillhör de rikaste skikten i samhället och deras politiska representanter heter Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det fantastiska är att de har lyckats med denna omvandling av Sverige utan att kalla den vid dess rätta namn.”

Och de allra längst ner i samhället bidrar inte till konsumtionen, för de har helt enkelt inte råd att konsumera! Detta är vad jag med egna ögon ser i USA. Dessa har inte heller råd med mat som är hälsosammare. Frukt bland annat är dyrt för dem!

Se återigen Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps. Se övriga inlägg under kategorin Elizabeth Warren.

Ja, de enda som vinner på den politik som förs är de som redan har allra mest! Vi i medelklassen och därunder vinner inget på den.

Jag skulle vilja skriva mer om externaliteter. Vad dessa teorier visar är i korthet att vi påverkar varandra på en rad olika sätt vare sig vi vill det eller inte. Det innebär att det som är frihet för en kan vara ofrihet för en annan.

Jakobsson skriver att (s. 47):

”När vi tänker efter finns det mängder av saker som påverkar andra utan att någon form av betalning eller kompensation utgår.”

Nej, inget är ofrånkomligt.

Jag kommer också att tänka på vad George Monbiot har skrivit om att det kanske är de rika som bidrar mest till miljöförstöringen på denna jord. Inte de allra, allra fattigaste, för de har inte chans att göra detta. Se övriga inlägg under kategorin George Monbiot.

Se artiklar av Robert H. Frank i New York Times.

Tillägg 11 maj: se Kjell Rautio i ”Medelklassens växande fallandeångest – en allt viktigare politisk faktor.”

Tillägg 12 maj: se ”Vip-kortet ger dig snabbare vård.” Se också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.” Och Alliansfritt Sverige i ”Det är ju bara tre chipspåsar!”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Externalityreflektioner och speglingar II....